I dont know what I want,
but I know how to get it.
— Sex Pistols, ”Anarchy in the UK”

I.
Tjugo år. Tjugo år av kontrarevolution. Av preventiv kontrarevolution.
I Italien.
och på andra platser.
Tjugo år av sömn bakom säkerhetsgrindar, jagade av säkerhetsvakter. Kroppars slummer, efter införandet av utegångsförbud.
Tjugo år. Det förflutna försvinner inte. Eftersom kriget fortsätter. Förgrenar sig. Sprider sig.
I ett globalt nätverk mellan lokala dispositiv. I en orginell justering av subjektiviteterna. I en ny ytlig fred.
En beväpnad fred
skickligt skapad för att dölja det oförnimbara inbördeskrigets förlopp.

För tjugo år sedan, då fanns
punken, 77-rörelsen, Autonomia,
storstadsindianerna och den utspridda gerillan.
Alla kom samtidigt,
som om de fötts i någon civilisationens underjordiska region,
en hel motvärld av subjektiviteter,
som inte längre ville konsumera, som inte längre ville producera,
som inte längre ens ville vara subjektiviteter.
Revolutionen var molekulär, och det var kontrarevolutionen också.
En komplex maskin för att neutralisera allt som bär på en
intensitet
bemöttes aggressivt
och röjdes permanent undan.
En maskin för att avväpna allt som kunde explodera.
Alla farliga (in)divider,
alla ofogliga kroppar,
alla autonoma mänskliga horder.
Sedan kom tjugo år av dumhet, vulgaritet, isolering och tröstlöshet.
Hur?

Stå upp igen. Lyft på huvudet. Av eget val eller ren nödvändighet.
Bara det verkligen är nu. Se varandra i ögonen och säga ”låt oss sätta igång igen”.
Låt alla få veta det, så snart som möjligt.
Vi sätter igång igen.
Det är slut på passivt motstånd, inre exil, konflikter genom undandragande, överlevnad.
Vi sätter igång igen.
På tjugo år har vi haft tillräckligt med tid för att kunna se.
Vi har förstått.
Demokrati för alla, ”antiterroristiska” kamper, statliga massakrer, kapitalistiska omstruktureringar och det Stora arbetet med social rening,
Genom selektion
Genom prekarisering
Genom normalisering
Genom ”modernisering”.
Vi har sett, vi har förstått. Medlen och målen.
Den framtid som har reserverats åt oss. Den som vi förvägras.
Undantagstillståndet. Lagarna som sätter polisen, administrationen, rättsväsendet över lagen.
Juridifierandet, psykiatrifierandet, sjukdomsförklarandet av allt som hamnar utanför ramen. Av allting som flyr.
Vi har sett, vi har förstått. Medlen och målen.

När makten upprättar sin egen legitimitet i realtid,
När dess våld blir preventivt
Och dess rätt är en ”rätt att blanda sig i”,
Då är det meningslöst att ha rätt. Att vara rätt mot detta.
En måste vara starkare eller smartare.
Det är därför vi sätter igång igen.

Att börja igen är aldrig börja med någonting igen.
Inte heller att plocka upp saker som där de lämnats.
Vad man börjar igen är alltid med något annat.
Det är alltid något som man aldrig hört talas om innan.
Eftersom det inte är det förgångna som driver oss till det, utan just för att det som finns däri inte ännu har hänt.
Och eftersom det är också vi själva, som då måste starta om.
Att starta om betyder att ta sig ur avstängningen. Att återupprätta kontakten mellan våra tillblivanden.
Röra oss,
Återigen,
Bort från vad vi är
Nu.

Det finns exempelvis knep
som inte kan användas på oss mera.
”Samhällsknepet”. Att förändras. Att förstöras. Att förbättras.
Knepet med samhällskontraktet. Som några ska bryta med medan andra kan låtsas att “återupprätta” det.
Dessa knep kommer inte användas mot oss längre.
Man måste vara ett militant element av den världsomspännande småborgligheten, verkligen en medborgare, om man inte ser att det inte längre existerar
något samhälle.
Att det har imploderat. Att samhället bara är något för
terrorn från dessa som hävdar att de re/presenterar det.
Detta samhälle som drog sig undan.

Allt som är samhälleligt har blivit främmande för oss.
Vi betraktar oss själva som totalt fria från alla
förpliktelser, från alla prerogativ, från varje anslutning
som är samhällelig.
”Samhälle”
är namnet som det Oreparerbara ofta har kallats
av dem som också ville förvandla det till
det Oantagbara.
Den som vägrar detta självbedrägeri måste
stiga åt sidan
för att göra
en lätt förskjutning
från Imperiets och dess motståndares
allmänna logik,
mobilisationens logik
från deras gemensamma temporalitet,
det akutas temporalitet.

Att börja om igen betyder: att befolka denna förskjutning. Att anta den kapitalistiska schizofrenin i bemärkelsen av en växande förmåga till avsubjektifiering.
Att desertera samtidigt som man behåller vapnen.
Att fly, omärkbart.
Att börja om igen betyder: att samla sig till en samhällelig brytning,
sin opacitet, att ansluta sig till
avmobiliseringen,
att idag dränera det ena eller andra imperiala
nätverket av produktion-konsumtion på resurser för att leva och kämpa
för att kunna, vid rätta tillfället,
sänka det.

Vad vi talar om är en ny form av krig,
ett nytt partisankrig. Utan vare sig front eller uniform, utan
armé eller avgörande slag.
En gerilla vars kämpar drar sig undan från de
kommersiella flödena fast de är uppkopplade till dem.
Vi talar om ett krig fullt av latens. Som har tid.
Ett positionernas krig.
som utkämpas där vi är.
I ingen persons namn.
I namnet av vår egen existens,
som inte har något namn.

Att göra denna lätta förskjutning.
Att inte längre frukta vår tid.
”Att inte frukta ens tid är en fråga om rum”.
I en ockupation. I en orgie. I en kravall. På ett ockuperat
tåg eller by. I sökandet tillsammans med främmande personer efter
en gratisfest som inte går att hitta någonstans. Jag får
erfarenheter av denna lätta förskjutning. Erfarenheten
av min egen avsubjektifiering. Jag blir
en singularitet vilken som helst. Min närvaro börjar flöda över
hela den kvalitetsapparat som vanligen
förknippas med mig.
I ögonen på någon som vill betrakta mig
som vad jag är, en bismak av besvikelse, hans eller hennes
besvikelse att se mig bli så allmän, så
perfekt tillgänglig. För någon annans gester,
är det en oväntad komplicitet.
Allting som isolerar mig som subjekt, som en kropp
försett med en allmän konfiguration attribut, jag
känner det smälta bort. Kropparna nöts vid sin begränsning. Vid
sin gräns, blir de odistinkta.
Block efter block, vad som helst:et förstör ekvivalensen.
Och jag når en ny nakenhet,
en opassande nakenhet, som om jag var klädd i kärlek.
Flyr man någonsin själv från Jagets fängelse?

I en ockupation. I en orgie. I en kravall, i ett ockuperat
tåg eller by. Kommer vi samman igen.
Vi mötes igen
som vilka singulariteter som helst. Det vill säga
inte utifrån en gemensam anknytning,
utan utifrån en gemensam närvaro.
Detta är vårt
behov av kommunism. Behovet av nattliga platser,
där vi kan
komma samman
bortom våra predikat.
Bortom igenkännandets tyranni. Som påför
igenkännandet som ett slutligt avstånd mellan kroppar. Som
en ofrånkomlig separation.
Allt som jag tillåts vara – av min pojkvän, min familj, min miljö, mitt sällskap, staten, åsikterna – är bara vad jag framhålls igenom.
Genom att konstant påminna mig om vad jag är, om mina
kvaliteter, de vill lösgöra mig från varje
situation. De vill tvinga fram från mig, under
varje omständighet, trohet till mig själv som bara är en trohet till mina predikat.
Jag förväntas agera som en man, som en anställd, som en arbetslös, som en moder, som en aktivist, som en filosof.
Det vill hålla inom en identitets gränser mitt blivandes oförutsägbara förlopp.
De vill konvertera mig till den koherensens religion som har valts åt mig.

Ju mer jag igenkänns, ju mer hindras mina handlingar, hindras inombords. Här är jag, fångad i den nya maktens
supertäta nät. I den nya polisens omärkliga nät: Kvaliteternas imperiala polis.
Ett helt småaktigt system av ömsesidigt sorterande, identifierande och övervakande.
Ett helt utsprid ordination av frånvaro.
Ett helt maskineri av mental kontroll av uppträdanden, som siktar på att vara panoptisk, transparent privatisering, atomisering.
Och i vilken jag kämpar.

Jag behöver bli mer anonym. För att kunna vara närvarande.
Ju mer anonym jag blir, ju mer närvarande blir jag.
Jag behöver zoner utan åtskillnad för att nå de allmänna.
Att inte längre känna igen mig i mitt namn. Att inte längre höra något annat i mitt namn än den röst som ropar det. Att ge substans åt hur existenserna, inte vad de är utan hur de är vad de är. Deras livs-form.
Jag behöver zoner av opacitet där attributen,
även de kriminella, även de briljanta,
inte längre skiljer kroppar åt.

Bli vad som helst. Bli en singularitet vilken som helst, är inte något givet.
Alltid möjligt, men aldrig givet.
Det finns politik för ”vilken som helst”-singulariteten.
Vilket består i att från Imperiet sno åt sig
förutsättningarna och medlen,
även interstitiella,
för att uppleva oss själva som sådana.
Detta är politiskt, eftersom det antyder en kapacitet av konfrontation,
och att den motsvaras av en ny mänsklig hord.
”Vilken som helst”-singularitetens politik: öppna de utrymmen där ingen handling kan tillskrivas en viss kropp. Där kroppar kan återfå sin förmåga att handla som den så smarta distributionen av storstadsföremål – datorer, bilar, skolor, kameror, mobiltelefoner, gym, sjukhus, teve, biografer osv – har stulit från dem.
Genom att känna igen dem.
Genom att göra dem orörliga.
Genom att göra dem till en avgrund.
Genom att få huvudet att existera avskiljt från kroppen.

”Vilken som helst”-singularitetens politik.
Blivande ”vad som helst” är mer revolutionärt än ett ”vilket som helst”-varande.
Befria utrymmen gör oss hundra gånger mer fria än några ”frirum”.
Jag njuter mer av spridandet av mina potentialiteter, än att sätta någon kraft i verket. ”Vilken som helst”-singularitetens politik handlar om det offensiva. I omständigheterna, i stunderna och i de platser där vi griper
omständigheterna, stunderna och platserna
av en sådan anonymitet,
av ett tillfälligt stopp i enkelhetens tillstånd,
tillfället att ur alla våra former kunna extrahera ren ändamålsenlighet av det närvarande,
av möjligheten, till slut, att vara
här.

II
Hur bör man göra det? Inte vad som bör göras? Utan hur? Frågan om vilka medel.
Inte om mål,
om vad som bör göras, strategiskt, i det absoluta.
Frågan om vad vi kan göra, taktiskt, i situationen,
och hur man tillägnar sig denna förmåga.
Hur? Hur deserterar man? Hur fungerar det? Hur
kombinerar man mina skador med kommunismen? Hur fortsätter man kämpa ett krig utan att förlora kärleksfullheten?
Frågan är inte teknisk. Inte ett problem. Problem lönar sig.
Experter lever på dem.
En fråga.
Teknisk. Som fördubblar sig i frågan om tekniker för att överföra dessa tekniker.
Hur? Resultatet motsäger alltid målet.
Eftersom att sätta upp en målsättning är fortfarande ett medel.
Ytterligare ett medel.

Vad bör göras? Babeuf, Tchernychevski, Lenin.
Den klassiska viriliteten behöver något smärtstillande,
en hägring, någonting. Ett medel för att ignorera dig själv ytterligare ett tag. Som närvaro.
Som livs-form. Som en situerad varelse, försedd med böjelser.
Bestämda böjelser.
Vad bör göras? Voluntarism som den ultimata nihilismen. Som den särskilda nihilismen för den klassiska viriliteten.
Vad bör göras? Svaret är enkelt: återigen underkasta sig mobiliseringens logik, under det akutas temporalitet. Med revolten som svepskäl. Bestämma mål, ord. Sträva mot dess fullföljande. Mot ordens fullföljande. Under tiden, skjuta upp levandet.
Placera sig själv i bojor. Leva i undantaget av sig själv. Långt borta från tiden. Som går.
Som inte går. Som stannar.
Tills.
Tills nästa. Mål.
Vad bör göras? Med andra ord: onödigt att leva.
Allt du inte har levt, kommer historien ge tillbaka till dig.
Vad bör göras? Det är ignoransen om sig själv projicerad på världen.
Som ignorans mot världen.

Hur? Frågan hur. Inte om varande, en handling, en sak, utan om hur det är vad det är.
Frågan om hur dess predikat förhåller sig till det.
Och det till dem.
Låta vara. Låt gapet mellan subjektet och dess predikat vara. Närvarons avgrund.
En man är inte ”en man”. En ”vit häst” är inte ”häst”.
Frågan är hur. Uppmärksamheten på hur. Uppmärksamheten på sättet hur “en kvinna” är, och inte är en kvinna – det behövs många anordningar för att förvandla en kvinnlig varelse till ”en kvinna”,
eller en mörkhyad man till ”en svart”.
Uppmärksamhet på etiska skillnader. På etiska element. På de oreducerbarheter som löper igenom det.
Vad som pågår mellan kropparna i en ockupation är mer intressant än själva ockupationen.
”Hur” betyder att den militära konfrontationen med Imperiet måste underordnas intensifierandet av relationerna inom vårt Parti. Det betyder att politik bara är en viss grad av intensitet inom ett etiskt element. Det revolutionära kriget får inte blandas ihop med dess representation: kampens råa faktum.

Frågan hur? Att rikta uppmärksamhet på sakernas, varelsernas tilldragelse. På deras händelse. På det sammanhållna och tysta framträdandet av deras egna temporalitet under det globala krossandet av alla de akuta temporaliteterna.
Ett ”vad bör göras” som en programmatisk förnekelse av allt detta. Som en öppningsformel för en upptagen brist på kärlek.

”Vad bör göras”:et kommer tillbaka. Det har kommit tillbaka i flera år. Sedan mitten av 90-talet i högre grad än efter Seattle. En förnyelse av kritiken låtsas utmana Imperiet.
Med slagord, knepet från sextiotalet. Förutom att denna gång fejkas de bara.
Oskyldighet, indignation, bra samvete och behovet av samhälle är fejkat. Hela uppsättningen av gamla socialdemokratiska affekter har satts i cirkulation igen. Av kristna affekter.
Och återigen så kommer här demonstrationerna. De begärsdödande demonstrationerna. Där ingenting händer.
Och som inte demonstrerar något annat än kollektiv frånvaro.
Nu och förevigt.

För dem som känner nostalgi över Woodstock, ganja, maj 1968 och aktivism finns toppmötesmotståndet.
Scenen har rigats igen, minus det möjliga.
Det här är vad “Vad bör göras?” beordrar idag: att resa till andra sidan världen för att utmana
den globala varan,
Sedan komma tillbaka, efter ett stort dopp i livlöshet och förmedlad separering,
och överlämna dig själv till den lokala varan.
Tillbaka hemma, kan du se ditt foto i tidningen.

Alldeles ensam tillsammans!… En gång i tiden
Gamla hederliga
ungdom!

Synd bara på de levande kroppar som förlorades där, som förgäves letade efter något utrymme för sina begär.
De kommer återvända lite mer uttråkade. Lite mer uttröttade.
Försvagade.
Från toppmöte till toppmöte, tills de tillslut förstår. Eller inte.

Utmana inte Imperiet om dess styre. Kritisera inte Imperiet.
Du motsätter dess styrkor.
Därifrån du är.
Att ha en åsikt om det ena eller andra alternativet, att åka dit du kallas, spelar ingen roll.
Det finns inget alternativt globalt projekt till Imperiets globala projekt. Eftersom det inte finns något Imperiets globala projekt.
Det finns ett imperialt styre. All form av styre är dåligt. De som kräver ett annat samhälle borde börja inse att det inte finns något sådant kvar. Och kanske skulle de då upphöra med ett wannabe-styre. Upphöra vara medborgare.
Indignerade medborgare.

Den globala ordningen kan inte tas direkt som fiende. Eftersom den globala ordningen äger inte rum. Tvärtom. Den är snarare en ordning av ickeplatser. Dess perfektion är att inte vara global utan globalt lokal. Den globala ordningen är frambesvärjandet av varje händelse eftersom den är den yttersta auktoritära ockupationen av det lokala. Man kan bara göra motstånd mot den globala ordningen lokalt. Genom utökandet av dunkla zoner i Imperiets kartor. Genom en växande omedelbar närhet. Under jorden.

Den kommande politiken. De lokala upprorens politik mot den globala styrningen. Av en återfådd närvaro av sin egna frånvaro. Över medborgaren, det imperiella förfrämligandet.
Återvunnen genom stöld, bluffande, brott, vänskap, fiendskap, konspirerande.
Genom utarbetandet av sätt att leva som också är sätt att kämpa.
Händelsernas politik.
Imperiet är överallt där ingenting händer. Den administrerar frånvaro genom att vifta med påtagliga hot om polisinterventioner var som helst.
Den som ser Imperiet som en motpart att konfrontera kommer att möte preventivt förintande.
Att bli betraktad betyder nu att besegras.

Lära sig hur man blir omärklig. Att smälta samman. Att återfå smaken
för anonymitet
för promiskuösitet.
Att förkasta åtskillnaden
Att undvika att allt stängs ned:
Att skapa de mest fördelaktiga villkoren för
konfrontation.
Bli slug. Bli hänsynslös. Och för det syftet
bli vad som helst.

“Hur bör det göras” är de förlorade barnens fråga. De som aldrig fått tillsägelser. De med klumpiga gester. Som inget någonsin givits. Vars djuriskhet, vars vandrande alltid förråder sig självt.
Det stundande revolten är de förlorade barnens revolt.
Den historiska förmedlingens band har kapats.
Även den revolutionära traditionen
lämnar oss föräldralösa. Särskilt från arbetarrörelsen.
Arbetarrörelsen har vänts till ett redskap för en högre integration i Processen.
För den nya cybernetiska Processen av samhällelig värdeförmering.
1978 var det i arbetarrörelsens namn som det italienska kommunistpartiet, det så kallade “partiet utan smutsig byk” lanserade sin häxjakt på Autonomia.
Utifrån en klassfixerad syn på proletariatet, av dess mystik av samhällelighet, av respekt för arbetet, nytta och skötsamhet.
I ”demokratin” och legalitetens namn.
Arbetarrörelsen som kommer överleva genom “operaismen”.
Den enda existerande kritiken av kapitalismen ur den Totala Mobiliseringens synvinkel.
En skarp och paradoxal doktrin,
som kommer rädda den marxistiska objektivism genom att enbart tala om subjektivitet.
Som kommer ha fört med sig ett förnekande av ”hur”:et på ett oerhört raffinerat sätt utan tidigare motsvarighet.
Som uppnår den slutliga reduktionen av handlingen till dess resultat.
Urticarian för morgondagens inredning (future anterior).
Av vad varje sak ska ha varit.

Kritiken har blivit förgäves. Kritik har blivit förgäves eftersom den kan jämställas med en frånvaro. Precis som för den härskande ordningen, så vet alla var den finns. Vi behöver inte längre kritisk teori. Vi behöver inte längre lärare. Därför försöker kritiken skaffa sig dominans. Även kritiken av dominansen.
Den reproducerar frånvaron. Den talar till oss från en plats där vi inte är. Den driver oss någon annanstans. Den konsumerar oss. Den är feg. Och den håller sig försiktigt skyddad
när den skickar oss till slakt.
Hemligt förälskad i sitt objekt, ljuger den konstant för oss.
Därför blir romansen mellan proletärer och intellektuella så kortvarig.
I denna rationalitetens bröllop har man varken samma föreställning om nöje eller av frihet.
Snarare än ny kritik, så är det nya kartografier vi behöver.
Inte kartografier över Imperiet, utan om flyktlinjer för att ta sig ur den.
Hur bör det göras? Vi behöver kartor. Inte kartor över vad som är utanför kartan. Utan av navigationskartor. Sjöfartskartor. Orienteringsredskap. Som inte försöker förklara eller representera vad som finns inom deserterandets olika övärldar, utan som visar på hur man kan ansluta sig till dem.
Pilotprojekt.

III
Det är tisdag den 17 september 1996 strax före gryningen. Insatsstyrkan ROS koordinerar över hela landet ett gripande av 70 italienska anarkister.
Målet var att få ett slut på femton år av fruktlösa utredningar om insurrektionella anarkister.
Tekniken är välbekant, att fabricera en golare, få honom att ange existensen av en sprid subversiv hierarkisk organisation.
Sedan med denna hopdiktade skapelse som grund anklaga alla de som ska neutraliseras för att vara en del av denna struktur.
Ännu en gång, ”torka ut havet för att fånga fisken”.
Även om det bara är en liten göl.
Och några få mörtar.

En anteckning från underrättelsetjänsten läckte i detta fall ut från ROS.
Den förklarade strategin.
Baserat på general Dalla Chiesas principer är ROS ett klassiskt exempel på imperial kontrainsurrektionell verksamhet.
Den verkar på befolkningen.
När en intensitet har uppträtt, när någonting har hänt, är de situationens french doctor.
De som drar upp,
under vaccinerandets täckmantel,
de sanitära gränslinjer för karantänen som ska isolera
smittan.
De säger vad de fruktar. I detta dokument skriver de. Vad de fruktar är ”träsket av politisk anonymitet”.
Imperiet är rädd.
Imperiet är rädd för att vi kan bli vad som helst.
En obegränsad miljö, en beväpnad organisation. Dessa fruktar den inte. Men en expansiv sammansättning av ockupationer, självstyrda gårdar, kollektiva bostäder, mål-i-sig-själv-möten [assembramenti som självändamål], radios, förmågor och idéer. Det hela sammankopplat genom en intensiv cirkulation av kroppar, och av affekter mellan kroppar. Detta är något helt annat.

Kropparnas konspiration. Inte de kritiska hjärnornas, utan de kritiska kroppsligheterna.
Det är vad Imperiet fruktar. Detta är vad som sakta reser sig,
med ökningarna i flödena,
i samhälleliga undandragandet.
Det finns en opacitet inneboende i kontakten mellan kroppar. Det är inte kompatibelt med det imperiala styret som bara riktar sitt strålkastarljus på saker för att utplåna dem.
Zoner av Offensiv Opacitet är inte
något som ska skapas.
De finns redan där, i alla relationerna i vilka det sker en verklig kommunikation mellan kroppar.
Allt vi behöver göra är att anta att vi är en del av denna opacitet. Och skaffa oss själva redskapen för att utöka den,
Att försvara den.
Där helst vi lyckas att motarbeta de imperiala anordningarna, att förstöra Biomakten och Skådespelets hela dagliga arbete att bryta ut en fraktion medborgare ur befolkningen. Att isolera nya smittobärare (untorelli). I denna återhämtade utan åtskillnad kommer ett autonom etiskt mönster spontant skapa en plan med separatistisk konsekvens.
Kroppar samlas. Andas på nytt. Konspirerar. Att sådana zoner är dömda till att militärt krossas spelar egentligen ingen roll. Vad som betyder något är, varje gång, att bevara en säker flyktväg. Och sedan åter samlas.
Någon annanstans.
Senare.
Vad som var ett bakomliggande problem för ”Vad bör göras?” var myten om generalstrejken.
Det som svarar på frågan ”Hur det bör göras” är den mänskliga strejkens praktik.
Generalstrejken syftade till att exploateringen var begränsad i tid och rum,
Att alienationen var delvis, eftersom det fanns en igenkännbar fiende, och därigenom möjlig att besegra.
Den mänskliga strejken motsvarar en tidsålder i vilken gränserna för arbete och liv har helt suddats ut.
I vilken att konsumera och överleva, producera ”subversiva texter” och hantera de mest förgiftade effekterna av det industriella samhället, att syssla med sport, älska, vara en förälder eller gå på Prozac.
Allt är arbete.
Eftersom Imperiet styr och förtär, absorberar och återintigrerar allt levande.
Till och med ”vad jag är”, subjektiveringen som jag inte förnekar hit et nunc,
Allt är produktivt.
Imperiet har satt allt i arbete.
Det ideala är om min personliga utbildningsprofil kommer att sammanfalla med mitt eget ansikte.
Även om det inte skrattar.
Rebellernas grimascher säljer bra, trots allt.

Imperiet är när produktionsmedlet blivit kontrollmedel samtidigt som när det motsatta visat sig bli lika sant.
Imperiet betyder att i alla saker dominerar den politiska beståndsdelen över den ekonomiska.
Och mot detta är generalstrejken hjälplös.
Vad som måste sättas in mot Imperiet är en mänsklig strejk.
Som aldrig attackerar produktionsförhållandena utan att alltid samtidigt attackera de affektiva noder som underhåller dem.
Som underminerar dess skamliga libidnala ekonomi,
Som återupprättar det etiska elementet – hur:et – som undertryckts i varje kontakt mellan neutraliserade kroppar.
Den mänskliga strejken är strejken där, när man vet att det kommer bli den eller den förutsägbara reaktionen eller den eller den förkrossade eller indignerade tonen,
JAG FÖREDRAR ATT INTE GÖRA DET.
Det glider undan anordningarna. Det genomsyrar det eller
spränger det i luften.
Plockar ihop sig själv, föredrar
något annat.
Något annat som inte tillhör anordningarna auktoriserade möjligheter.
Vid den ena eller andra socialtjänstkontorets disk,
vid kassan i den ena eller andra stormarknaden, i en artig konversation, under en snutrazzia,
enligt maktbalansen,
ger den mänskliga strejken konsistens åt rummet mellan kropparna,
pulveriserar det dubbla band som de är fångade av,
tvingar dem att bli närvarande.
Det finns en hel luddism att uppfinna, en luddism för
det mänskliga maskineriet
som Kapitalet lever på.

I Italien var radikalfeminismen en embryoform till den mänskliga strejken.
”Slut på mödrar, kvinnor och flickor, låt oss förstöra familjer!” var en inbjudan till en handling att bryta den förväntade kedjan av händelser,
att släppa ut alla dessa komprimerade potentialiteter.
Det var ett slag mot de uppfuckade kärleksaffärerna, mot den vanliga prostitutionen.
Det var en uppmaning att övervinna paret som den grundläggande enheten i alienationens styre.
En uppmaning till komplicitet, alltså.
En sådan praktik krävde spridning, besmittning.
En kvinnostrejk uppmanade implicit till en mans- och barnstrejk,
och uppmanade dem att fly från fabriker, skolor, kontor och fängelser,
att för varje situation skapa ett annat sätt att vara,
ett annat hur.
Italien på sjuttiotalet var ett enormt område av mänsklig strejk.
Självreduktioner, blockader, ockuperade kvarter, beväpnade demonstrationer, piratradios, oräkneliga fall av Stockholmssyndromet, till och med Moros berömda brev innehöll i slutet en praktik av den mänskliga strejken.
Stalinisterna brukade på den tiden tala om en ”utspridd irrationalitet”,
då kan du tänka dig.

Det finns författare också
som inte gör något annat än
den mänskliga strejken.
Kafka, Walser, Miller
eller Michaux,
till exempel.
Att kollektivt erhålla denna förmåga att skapa
det familjära.
Konsten att hantera, inom sig själv,
den mest störande av alla gäster.

I det nuvarande kriget,
där kapitalets framträdande reformism måste klä ut sig
som revolutionär för att höras,
där de mest demokratiska kamperna,
toppmötesprotesternas,
genomför direkta aktioner,
finns en roll förberedd för oss.
Rollen som den demokratiska ordningens martyrer,
som preventivt slår alla som kan slå.
Jag borde låta mig själv bli orörlig framför datorn medan kärnkraftverken exploderar, medan man leker med mina hormoner och förgiftar mig.
Jag borde börja sjunga offrets retorik. Vilket är
välkänt,
alla är offer, till och med förtryckarna.
Och räddningen är en diskret spridning av masochism
som åter förtrollar situationen.

Den mänskliga strejken innebär idag
att vägra spela rollen som offer.
Attackera offerrollen.
Ta tillbaka våldet.
Påföra straffrihet.
Få paralyserade medborgare att förstå
att om de inte ansluter sig till kriget så befinner de sig i det ändå.
Att när vi får berättat för oss att livet är så här eller att dö, är det
alltid
i verkligheten
så här och att dö.

Därför,
mänsklig strejk
efter mänsklig strejk för att nå
upproret,
där det inte finns något utom
att vi alla är
vilken som helst
singularitet.

Comment faire? Publicerades i Tiqqun nr 2, oktober 2001. Titeln anspelar på Lenins Vad bör göras? (på franska Que faire?). Översatt från engelska och italienska 2007, men blev liggande. Kom gärna med förslag på förbättringar av översättningen.