Första maj 2018 i Malmö var varenda vänstergrupp ute med fanor och bokbord. Pandemin hade ännu inte brutit ut. I Jesusparken köpte författaren Joakim Zander en tidning på ett anarkistiskt bokbord. Tidningen blev en katalysator för Zander och gav liv åt en historia, Ett ärligt liv, en roman om en anarkistisk banditgrupp. Boken är skriven med hans partner Moa Berglöf, Fredrik Reinfeldts talskrivare under Alliansåren, som bollplank och tillägnad henne.
En spänningsroman kallar förlaget det, i samma anda som Joakim Zanders tre föregående deckare om juristen Klara Waldéen. Och det är en spännande historia, där den namnlöse huvudpersonen bär tydliga spår av Joakim Zander själv. Han har samma bakgrund i Söderköping, samma favoritförfattare, läser till jurist i Lund och blir sedan författare, precis som Zander själv. Ett alterego, överfört till dagens Lund. Det är av en ren slump, under en antifascistisk kravall på Lilla torg i Malmö som den unga juridikstudenten från Söderköping dras ur tristessen i sitt liv, kastas in i en vild anarkistgrupp och en radikaliseringsspiral som bara kan sluta i en totalkrock med hela det borgerliga juriststudentlivet. Studentlägenheten som delas med överklasslynglar på juristlinjen ställs mot det bohemiska anarkistkollektivet i Lund, kring en excentrisk professor i ett fint villaområde.
Zander skriver detaljrika miljöporträtt av uppväxten i Söderköping, Lund som universitetsstad och lyxgallerior i Köpenhamn. Det namndroppas snabbmatsställen, studentkaféer, skönlitteratur, klockmärken, gatunamn och musikartister. Detaljerna blir viktiga för att visa på klassklyftorna, de olika klassmiljöer huvudpersonen kastas emellan. Och med kastas, menar jag verkligen kastas. Det är en lätt svindlande känsla igenom hela boken, där Zanders alterego vandrar som ett sökande frågetecken med tunnelseende genom autonoma upplopp, danska rejvpartyn, juristfyllor med direktörsungar eller påtänd efter surfolyckor. Som stilgrepp funkar det i några scener, men sedan blir det för mycket medvetandeström. Jag grips av illamående, av det ständiga flackandet där huvudpersonen släpas förvirrad runt av av en manic pixie anarchist girl.
Det slår mig vad jag saknar. Miljöbeskrivningarna skildrar Zanders juridik-Lund, inte det autonoma Lund jag själv vistades i när jag pluggade där. Hänget med de svartklädda filosofstudenterna på vänsterkaféet Ariman, festerna på Smålands Nation framför Che Guevaramålningen, bokhandeln India Däcks källarkrypin saknas. Nog för att jag mött samma sorts personligheter Zander beskriver i boken. Men de är helt lösryckta ur något kollektivt sammanhang, ur en autonom miljö. Zanders studier i den autonoma rörelsen verkar inte ha sträckt sig längre än till att köpa den där tidningen på första maj 2018.
Jag plockar fram den anarkistiska tidningen Brand ur min bokhylla. Jag var ju faktiskt redaktör för förstamajnumret det året. Vad skrev vi om? Temat var hegemoniskiftet inom liberalismen, om nyliberalismens kris. Mycket Antonio Gramsci, men också många artiklar om statsvetaren Wendy Brown och hennes teorier om liberalismens oinfriade löften. Brown lyfter liberalismens paradox: att alla är fria att skapa sig själva och bli sin egen lyckas smed. Men så få lyckas. Och kan du inte skapa dig själv är felet bara ditt egna. Alla formella hinder är ju redan borttagna. Detta skapar känslorna av ressentiment, menar Brown, en de maktlösas vilja till en triumferande hämnd.
När professorn i Zanders bok håller ett brandtal för sin anarkistiska cell är det liberalen John Stuart Mills Om friheten han citerar ur. Den sociala rörligheten uppåt hålls tillbaka. Systemet är riggat, vilket inte ger alla samma möjligheter att klättra uppåt. Rikemansungarna på juristlinjen har en fördel, redan från början. Den universella välfärden spär bara på detta, att ”alla [ges] samma möjligheter genom att erbjuda alla skolgång och sjukvård. På så sätt har man lagt skulden för eventuella misslyckanden på individen själv”, skriver Zander. Den liberala paradoxen, enligt Brown.
”Välfärden har ersatt religionen som folkets opium. Genom att ge alla lite kan några få ta nästan allt. Det är den perfektiva stöten. Ett rån i ultrarapid”, undervisar professorn Zanders alterego. Det är nu anarkismen kommer in i berättelsen. Som en illegalism, ett återtagande. Det är banditernas anarkism, inte revolutionärernas. Franska Bonnotligan från tidiga 1900-talet får stå modell för Lundacellen.
Jag funderar medan jag läser. Varför just Victor Serge och Bonnotbankrånarna är de som lyfts fram. Den så kallade individualanarkismen. Ravachols anarkism. Hade han velat ha en aktuell skildring av den anarkistiska illegalismen kunde han ha lyft det nutida anonyma franska författarkollektivet Den osynliga kommittén och deras manifest Det stundande upproret, utgivet på svenska av det lilla Lundaförlaget Pluribus. Men Det stundande upproret är en rasande uppgörelse med liberalismen, med den karriärsklättrande individen. De hade inte fyllt Zanders funktion av ett ”individuellt motstånd” mot ”överhetens moral”, som romanen formulerar. Bokens anarkism är en anarkism sedd genom liberala glasögon. En dröm om den tid när liberalismen var revolutionär och stred mot feodalismens nedärvda privilegier och adliga traditioner.
Liberalismen är idag på fallrepet, både i sin ekonomiska och politiska form. Och nog kan man i Sverige fastslå ett tillfälle när dess motsättningar briserade. I Moa Berglöfs sommartal åt Fredrik Reinfeldt, Öppna era hjärtan, om att välkomna flyktingar. Man skulle illustrativt kunna ta och samla de gamla Allianspartierna i ett rum, slänga in det talet, sedan låsa dörren och höra hur holmgången bröt lös därinne. Traditionalistiska konservativa mot nyliberala gränslösa klättrare.
Zanders banditer gillar fina hotellobbys, dyra måltider, märkesklockor och drinkar. De skiljer sig i sin konsumtion inte direkt från direktörsungarnas, bara olika märken och drogpreferenser. Men de lever en liberal dröm där man släppt taget, bryter mot konservativa konventioner, tar ett snabbspår in i rikedomen och vandrar på den vilda sidan. Tills allt slutar med en smäll.
De gamla maoisterna brukade skämtsamt pika mig när jag var ung anarkist; ”en anarkist är bara en liberal med revolver”. Det är den boken Joakim Zander har skrivit. Om liberaler med revolvrar.