Den 8 november 1926 fängslades italienska kommunistpartiets ledare Antonio Gramsci för ”konspiration mot statsmakten, uppmaning till inbördeskrig, hetsande till klasshat och subversiv propaganda”. När fascisterna införde undantagsbefogenheter 1926 var fängslandet av Gramsci en av deras första åtgärder, i ett försök att tysta en kritiker och beröva den kommunistiska rörelsen en viktig organisatör. Fascismens övergång till diktatur tvingade Gramsci att ompröva sina teorier om fascismen. I sina artiklar i L’Ordine Nuovo hade han analyserat den framväxande fascismen, fascismen som reaktion på proletariatets revolutionsförsök. I artiklarna i L’Unità, när fascisterna väl kommit till makten i det demokratiska parlamentet, försökte Gramsci utveckla enhetsfronttaktiken som en möjlighet att skapa en kommunistisk proletär hegemoni i en period av ebb för den revolutionära kampen. Han antog att fascismen skulle bli en kortvarig parantes vid makten, en instabil klassallians som var inkapabel att lösa kapitalismens kris. Under fängelsetiden skedde en förskjutning i Gramscis analys, från att se fascismen som instabil till att försöka förstå fascismens hållbarhet och anlägga ett långsiktigt perspektiv. Gramsci antog i sina fängelseanteckningar att fascismen kunde bli långvarig vid makten. Den reaktionära ideologin hade fått en folklig förankring och genom en långtgående påtvingad integration gjort uppror mindre sannolika. Gramsci tog sig an i sina fängelseanteckningar att försöka förstå denna stabillitet.

Medan Gramsci sitter isolerad i sin fängelsecell händer stora förändringar ute i världen, både inom den kommunistiska internationalen och reaktionens frammarsch. Efter Lenins död 1924 tog Stalin makten över det sovjetiska kommunistpartiet och Komintern. Relationen till PCI var ansträngd vid tiden för Gramscis fängslande. Under åren 1928-1935, den så kallade ”tredje perioden”, slog Komintern an en mer ultravänsteristisk linje, där de ansåg att revolutionen fortfarande stod för dörren i Europa och huvudfiende blev socialdemokratin som stämplads som ”socialfascism”, fascismens tvillingbroder. Börskraschen 1929 ingav hopp om att en ny revolutionär kris skulle uppstå. Två år senare påbörjades revolutionen i Spanien. Men det var inte kommunistpartierna som fördes fram till makten, utan reaktionen. I januari 1933 valdes Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland och två månader senare vann NSDAP valsegern. På Kominterns VII kongress, 1935, kastade Stalin tvärt om linjen och genomdrev folkfrontstaktiken. Kommunistpartiet skulle varje land visa sig demokratiskt, regeringsdugligt och försöka inleda allianser med alla borgerliga krafter. 1936 började taktiken framgångsrikt tillämpas i Frankrike.

Det är under denna period, mellan 1929-1935, som Gramscis 33 fängelsehäften skrivs. För Gramsci var det en hård strid för att få rätten att studera på sin cell, få tillgång till politisk litteratur och få häften att anteckna i. Han fick bara ha två häften i cellen åt gången och enstaka litteratur. Fängelsehäftena underkastades en trippel censur. Häftena lästes inte bara av de fascistiska myndigheterna, Gramsci tvingades också genomdriva en långtgående självcensur för att kunna komma runt censuren och inte förlora sina privilegier. Fascismanalysen i fängelsehäftena framgår därför aldrig öppet i dem, men de historiska tendenser Gramsci väljer att analysera är lätta att applicera på fascismen. En tredje form av censur fängelseanteckningarna utsattes för efter Gramscis död var när de sammanställdes av Togliatti i Moskva, där bitar som stred mot Kominterns folkfrontspolitik utelämnades i det urval som publicerades i Italien 1948-51 och först offentliggjordes på sjuttiotalet.

De häften som berör Gramscis fascismanalys är Quaderni 10 (som vidarutvecklar/omarbetar anteckningarna i Quaderni 8) och Quaderni 13 (”Den moderne Fursten”, som vidarutvecklar/omarbetar Quaderni 9), skrivna troligen mellan 1931-1932. Trots att de är skrivna under svåra omständigheter och under perioder av svår sjukdom, är de ett försök från Gramsci att mer systematiskt samla och organiskt uttrycka de teorier som han tidigare lagt fram sina journalistiska texter och har en röd tråd som löper igenom dem.

Civil hegemoni

Det var under Gramscis period i Moskva 1922-1923 och deltagande på Kominterns fjärde kongress som han kom i kontakt med den ryska debatten om proletär hegemoni. I Gramscis texter i Unità använder han begreppet hegemoni främst på detta sätt, att se hur proletariatet taktiskt ska kunna utöva en dominans och ledarskap över andra subalterna klasser och knyta dem till det kommunistiska projektet. I fängelsehäftena börjar Gramsci däremot använda hegemonibegreppet för att analysera borgarklassens ideologiska dominans.

Det Gramsci tar sig an är att undersöka hur undertryckta ansluter sig till styrande klassers världsåskådning, hur det borgerliga tänkandet kan bli ”sunt förnuft”. Hur vinns massorna över till den härskande klassens normsystem? Gramsci utgår från Marx uppdelning i bas (ekonomisk struktur) och överbyggnad (ideologisk och politisk samhällsstruktur), som Marx beskriver i Den tyska ideologin och Förord till kritiken av den politiska ekonomin. Relationen mellan bas och överbyggnad är tendenser, och inte nödvändigtvis realiserade med automatik. Det är en process som har sina komplikationer. Gramsci stödjer sig här på Marx skrift Louis Bonapartes adertonde brumaire. Ideologin är inte abstrakt för Gramsci, inte ett ”falskt medvetande”, utan en ”objektiv och operativ realitet”. De dominerande klassernas position och funktion vilar alltid på massornas samtycke. Denna legitimitet kräver en aktiv och praktisk inblandning för att vinna samtycke – hegemonin är inte en passiv dominerande ideologi. Den är inget som vinns en gång för alla utan måste permanent upprätthållas. Hegemonin har därigenom olika klassinnehåll: ur borgarklassens synvinkel är det samma klass vid makten, ur arbetarklassens synvinkel olika klassallianser, baserad på vilka som lyckas mobilisera arbetarklassen och får dess stöd.

Gramsci tar upp två former av maktutövande, som han hämtar från Machiavellis kentaur i Fursten: kraft och samtycke, som hos Gramsci formuleras som dominans och hegemoni, våld och civilsamhälle. Borgarklassens makt utövas därigenom inte bara genom en kontroll över våldsmonopolet, utan också genom produktionen av samtycke och medgivande. Dominansen måste kombineras med en intellektuell och moralisk ledning, som hegemoni. När den ekonomiska strukturen (basen) förbinds med en ideologisk struktur, i form av ett politiskt och civilt hegemoniskapande projekt i civilsamhället, kallar Gramsci det för upprättandet av ett ”historiskt block”.

Hegemonibegreppet ges i denna analys en mer kulturell laddning än hos Lenin. Här finns en fara i Gramsciläsningen, i ett överbetonande av en ”hegemonisk kultur” som leder till en ”kulturell syndikalism”, allt handlar om kamp över kulturell/civil hegemoni.

Peter Thomas beskriver i sin bok Gramsci and us hur hegemonin upprättas genom olika apparater: ”En klass hegemoniapparat är en bred uppsättning institutioner (förstått i dess bredaste bemärkelse) och praktiker, från nyhetstidningar och bildningsorganisationer till politiska partier, genom vilka en klass och dess allierade tar sig an sin motståndare i en kamp om politisk makt – de medel som en klassmakt i civilsamhället förvandlas till en kraft i det politiska samhället igenom.”

När Gramsci ska beskriva varför revolutionsförsöket i Italien 1919-1920 misslyckade, medan ryska revolutionen 1917 lyckades gör han det genom att beskriva hur de hegemoniska apparaterna i ”väst” var starkare än de i ”öst”. I Ryssland hade tsarmakten bara repression att falla tillbaka på, medan i Italien kunde bourgeoisin mobilisera civilsamhället, det fanns en sfär där den kunde utöva en kulturell hegemoni.

”I öster var staten allt, det civila samhället var primitivt och geléartat; i väster rådde ett väl avvägt förhållande mellan stat och civilt samhälle och så snart staten råkade i skälvning skönjde man genast det civila samhällets kraftiga struktur.” (Den moderne Fursten)

Civilsamhället ska här förstås som det används hos Marx, som alla ickestatliga institutioner i kapitalismen och är ej synonymt med individuella ekonomiska behov. Gramsci hänvisade till Marx beskrivning i Louis Bonapartes adertonde brumaire hur bourgeoisin och Napoleon III försökte mobilisera, kontrollera och reglera civilsamhället.

Perry Andersen går i artikeln ”The antinomies of Antonio Gramsci” igenom de olika glidningar som hegemonibegreppet och framför allt relationen mellan staten och civilsamhället – som överbyggnadens två nivåer – har i Gramscis skrifter: hur Gramsci tenderar att ibland se relationen mellan civilsamhället och staten som en balanserad relation där de ställs i kontrast emot varandra, ibland behandla staten som summan av det politiska samhället (partier, parlamentarism) och civilsamhället, och ibland se staten och civilsamhället som identiska. Ibland beskrivs hegemonin som den kraft som används inom civilsamhället, medan kraft/dominans den som används politiskt av staten. Peter Thomas väljer att i sin bok om Gramsci betona relationen mellan stat/politisk hegemoni/dominans och civilsamhälle/kulturell hegemoni som en dialektisk enhet, verksam på båda planen integrerat och som bildar staten som en integrerad stat i väst. Perry Andersen betonar snarare hur den borgerliga demokratin bygger på en uppdelning mellan staten och civilsamhället, privat och offentligt, ekonomi och politik – denna uppdelning är en specifik relation som är viktig för arbetarklasspolitik och en separation som måste övervinnas.

I sin analys av kulturell hegemoni och civilsamhällets roll i väst övergår fascismen för Gramsci att bara vara en våldsam reaktion, bourgeoisins användande av illegala metoder för att återställa legalismen, till att betrakta fascismen som en rörelse som mobiliserar civilsamhället och försöker skapa konsensus och samtycke, för att få en långsiktig hållbarhet. Den reaktionära mobiliseringen och hegemonin över civilsamhället stampades inte instrumentellt fram som svar på proletariatets revolt, utan har en lång historia.

Ställningskrig

Ett starkt civilsamhälle och stark borgerlig hegemoni komplicerar möjligheten för den proletära revolutionen. Gramsci tog upp en tråd från Rosa Luxemburg, som jämfört den revolutionära strategin med krigsstrategin med ett manöverkrig. Gramsci lyfte istället fram den andra av de två konkurrerande strategierna under första världskriget: ställningskriget. Vad kunde dessa krigsstrategier lära klasspolitiken? Gramsci menade att den revolutionära strategi som Rosa Luxemburg förespråkat (”Viktigaste böckerna inom motsvarigheten till manöverkrig i politiken”), men även Leo Trotskij med sin permanenta revolution och de franska syndikalisterna med sin generalstrejk, det vill säga ett snabbt manöverkrig som slog in en bräsch i den borgerliga makten var effektiv i stater med svagt civilsamhälle och enklare struktur. I det framåtskridna och utvecklade borgerliga samhället, har civilsamhället ”blivit en mycket komplicerad struktur som är motståndskraftig mot det omedelbara ekonomiska elementets (kriser, depressioner osv) katastrofala ’infall’: det borgerliga samhällets överbyggnad är som skyttegravssystemet i det moderna kriget” (Den moderne fursten). Civilsamhället är som befästa försvarssystem som förhindrar rörlighet och snabba attacker och skapar en motståndskraft mot kriser.

Gramsci diskuterar tre möjliga revolutionära strategier: manöverkrig, ställningskrig och underjordiskt krig. Som exempel på manöverkrig nämner han strejken, som ställningskrig den gandhianska bojkotten och det underjordiska kriget ”arditismen”, militanta stormtrupper. Manöverkriget är den insurrektionella kamper för att erövra makten, storma vinterpalatset. Men även ställningskriget måste ses som en revolutionär strategi, förbundet med uppbyggandet av en mothegemoni i civilsamhället, upprättandet av ett historiskt block som gör sig redo att utmana makten. I vissa textpassager skildras de olika strategierna som tätt sammanhängande, manöverkriget kan övergå i ett ställningskrig, ställningskriget kan föregå och lägga grunden för manöverkriget. Medan i andra stycken så beskrivs strategierna som mer passande för olika perioder eller länder, beroende på om statsmakten baserades enbart på kraft eller även hegemoni genom civilsamhället. Ställningskriget blev då den revolutionära strategin för ett utvecklat borgerligt samhälle med ett komplext försvarssystem i sin hegemoni över civilsamhället. Ställningskrigets uppgift var att undergräva denna ideologiska hegemoni.

I L’Unita i september 1926, kort innan Gramsci greps, diskuterade han att möjligheten till manöverkrig som revolutionär strategi, att med strejken utmana makten, hade avslutats redan i mars 1921, bara två månader efter att PCd’I bildats. PCd’I hade därmed missat chansen att ställa sig i täten för en proletär revolt av rysk modell. Strategierna hängde i denna text tätt samman med en kampcykels/revoltvågs flod (manöverkriget möjligt) och ebb (som krävde ställningskriget). När fabriksrevolten tappat sitt momentum 1920 hade PCI behövt slå om omedelbart till att förankra sig i civilsamhället, bygga allianser med andra subalterna klasser, samlas kring dagskrav som arbetarenhet gick att uppnå till, binda upp socialistpartiets bas och oorganiserade arbetare till kommunistpartiet: det vill säga tillämpa enhetsfrontstrategin.

”… positionen med en instabil jämvikt gav upphov till den italienska fascismens kraft, som organiserade sig och grep makten genom metoder och system som – även om de hade en italiensk egenart, var förbundna med den italienska traditionen och den omedelbara situationen i vårt land – hade och har en viss likhet med metoderna och systemen som beskrevs av Karl Marx i Louis Bonapartes adertonde brumaire, det vill säga den allmänna taktik som bourgeoisin i fara har använt i alla länder”. (Luciano Canfora, Gramsci in carcere e il fascismo, 2012)

Gramsci nämner även en tredje revolutionär strategi, ”arditismen”, stormtrupperna, vilket underförstått är den form den fascistiska reaktionen tog 1920-1922. ”En försvagad statlig organisation är som en förslöad här; så träder stormtrupperna i funktion, dvs de privata väpnade organisationerna, som har två uppgifter: använda olagliga medel, medan staten förefaller att hålla sig inom laglighetens gränser, för att omorganisera själva staten”. (Den moderne fursten). Gramsci varnar dock för att denna metod är svår att använda för en proletär revolt, ”man inte kan härma de dominerande klassernas kampmetoder utan att lätt falla i bakhåll”. ”Att tro att man mot den privata illegala verksamheten kan sätta upp en annan liknande verksamhet är enfaldigt; det innebär att tro att staten evigt förblir overksam, vilket aldrig inträffar…” Det är även en fråga om ekonomiska resurser, den kommunistiska rörelsen kan inte ha specialutbildade eller permanenta stormtrupper, som de privatarméer bourgeoisin kan finansiera, efter som den proletära kampen sker ideellt och inte avlönat.

Passiv revolution

Ett centralt begrepp hos Gramsci för att förstå fascismens hållbarhet är begreppet ”passiv revolution”. Gramsci rör sig med det begreppet bortom reaktionen som ett manöverkrig och börjar betrakta dess långsiktiga förändringar ovanifrån. Den passiva revolutionen är en restaurationsrevolution som verkar genom långsamma förändringar, kapilärt i samhället, genom ”molekylära modifikationer” som omvandlar hela samhällsstrukturen utan en folklig revolution underifrån.

Gramsci utgår från varje samhällsförändrings objektiva och subjektiva förutsättningar. Finns de objektiva förutsättningarna kan de subjektiva inte utebli, en ”ingen samhällsformation försvinner innan produktivkrafterna mognat” och de ”materiella förutsättningarna är redo”. Men vilken form de subjektiva krafterna tar när förutsättningarna är redo är inte givet – de kan variera i omfattning, intensitet eller olika subjektiva krafter kan stå i motsättning till varandra. Förändringen kan vara progressiv, reaktionär eller olika mellanformer: antireaktionär utan att vara progressiv, eller progressiv i en reaktionär form. Gramsci tar sig i Den moderne Fursten an och analyserar olika historiska exempel.

Det första exemplet är de borgerliga revolutionerna under 1800-talet. De borgerliga revolutionernas avslutades inte med epoken 1789-1848, som var en period av folkliga massrevolter, utan fortsatte 1800-talet ut. Bourgeoisins nedbrytande av feodalsamhället och dess monarki pågick inte bara genom öppna revolter, utan fortsatte även i perioder som framstod som reaktioner och återgångar till monarkin – men dolt och på ett djupare plan. Utifrån en läsning av Louis Napoleons adertonde brumaire diskuterade Gramsci Napoleon I, Napoleon III och Bismarcks samhällsföränindringar som passiv revolution: ”perioden av revolution underifrån kommit till ett slut, åtminstone för stunden; nu börjar en period av revolution ovanifrån”. Statens organisationsstruktur hade blivit allt fastare, autonomt och mer komplex, civilsamhället mindre autonomt. Genom liberalismens passiva revolution och ställningskrig 1815-1870 hade överbyggnaden anpassats till de förändrade produktivkrafterna.

Även det italienska nationella enandet 1848-1871, risorgimento, tolkade Gramsci på samma sätt som en passiv liberal revolution, ett frammognande av den borgerliga nationen. Gramsci analyserade samspelet mellan de olika borgerliga krafterna, vad som hindrade radikalerna i Aktionspartiet att gå över till jakobinism och inordna sig i ett moderat program. Statsmannen Cavour, menade Gramsci, lyckades binda upp Aktionspartiet, genom att både vara medveten om sin och deras historiska uppgift, medan de enbart var medvetna om sin egen uppgift. Den borgerliga nationella rörelsen var en klassallians mellan industribourgeoisin i nord och markägarna i syd, vilket förhindrade att enandet medförde radikala markreformer – trots att enandet skedde genom en ”demagogisk” massrörelse. Det nationella enandet som en passiv revolution var ”Ett progressivt enande på ett reaktionärt sätt”.

Som tredje exempel diskuterade Gramsci fascismen och fordismen (av honom kallad ”amerikanismen”) som två lösningar på samma kapitalistiska kris. Gramsci menade att både amerikanismen och fascismen var två former som lyckades modernisera kapitalismen ovanifrån, båda lyckades skingra och bryta upp proletariatets styrka, separera proletariatets intressen från böndernas, och därigenom återvitalisera kapitalismen. Båda kunde därför betecknas som passiva revolutioner, restaureringsrevolutioner, som försökte överkomma en organisk kris. Genom att upprätta sin egen version av fordismen efter den globala finanskrisen 1929, i form av korporativismen, påbörjade fascismen en passiv revolution som förändrade den ekonomiska strukturen till en blandform mellan planering och liberalism. Denna passiva revolution menade Gramsci var skälet till att fascismen överlevt sin första instabila fas, att efter dess period av manöverkrig 1917-1921, inträdde den en period av ställningskrig. Fascismen riskerade att därigenom få samma hållbara utveckling som liberalismen under dess passiva revolution; fascismen (och amerikanismen) var den ”nya liberalismen”. Genom överkommandet av den organiska krisen försökte fascismen få massornas konsensus, så social hegemoni. Denna analys gick bortom att bara se fascismen som reaktion.

Organisk kris

I anteckningsboken Den moderne Fursten, där Gramsci samlade sina anteckningar om Machiavelli, utvecklar han sin partiteori. Texten bygger vidare på artikeln Il Capo (ledaren), som Gramsci publicerade i L’Ordine Nuovo efter Lenins död 1924, och där han försöker särskilja vad som kännetecknade Lenin från Mussolini som en historisk ledare, som agerar parti i en historisk situation. Hur ser relationen ut mellan massa, avantgarde och ledning? I Den moderne fursten diskuterar han den nya ”fursten” som en sorelsk myt, en symbol för den kollektiva viljan.

”Den moderna fursten, myten-fursten, kan inte vara en verklig person, en konkret individ; den kan bara vara en organism, ett sammansatt samhällselement i vilken det redan föreligger en begynnande konkretisering av en erkänd kollektiv vilja som redan delvis hävdat sig i handling. Denna organism är redan given den historiska utvecklingen, och det är det politiska partiet: den första cell i vilken är inneslutna de frö till kollektiv vilja som tenderar att bli universella och totala”. (Den moderne Fursten)

Ideologin som sorelsk myt måste ha sin förankring i folket för att ha förutsättningen för att bli en nationell-folklig kollektiv vilja. ”… en politisk ideologi som framläggs inte som kall utopi eller doktrinärt resonemang, utan som en skapelse av konkret fantasi, som verkar på ett splittrat och pulveriserat folk för att upptäcka och organisera dess kollektiva vilja”. Genom att skapa en politisk sammansättning, genom civil och politisk hegemoni, skapas ett historiskt block, ”motsatsernas och de åtskildas enhet”.

Det organiska partiet som ”den moderne fursten” är inte ett formellt parti, utan det ”ideologiska partiets intellektuella generalstab” är snarare en samling av olika krafter som ”… arbetar som om den vore en fristående levande kraft, överlägsen partiernas och ibland betraktad som sådan av allmänheten”. Parti och massa befinner sig i en tät relation, vilket gör att ett parti aldrig blir fullbordat eller fullständigt format, partiblivandet är snarare en process i rörelse.

Även anarkiströrelsen beskrivs av Gramsci som fungerande som ett parti, men av mer indirekt karaktär, och som verkar inom det organiska partiet för att driva det åt ett håll och ta kampen om klasshegemonin genom den direkta aktionens propaganda. ”… anarkiströrelsen inte är självständig, utan lever i de andra partiernas marginal, ’för att fostra dem’”. Det finns en anarkism inneboende i varje organiskt parti; ”Vad är de ’intellektuella och cerebrala anarkisterna’ annat än en aspekt av denna ’marginalism’ i förhållande till de dominerande sociala gruppernas stora partier?”

Ett organiskt parti, eller historiskt block, är alltid en fråga om klasshegemoni över olika skikt och sammanbindandet av olika klassegment i ett gemensamt projekt – ett projekt som alltid baseras på ett samtycke underifrån. Men här kommer skillnaden in mellan olika historiska block, om hur de relaterar till mobiliseringen, hur detta samtycke skapas.

”Det framträder emellertid två former av ’parti’ som såsom sådant tycks undandra sig direkt politisk aktion: det som består av en elit bildade män, som har funktion att ur kulturens och den allmänna ideologiernas synpunkt leda en stor rörelse av besläktade partier (som i realiteten är funktion av ett och samma organiska parti); och under senare tid ett parti som inte består av en elit utan av massor, vilka såsom massor inte har annan politisk funktion än en rent allmän trohet, av militär typ, mot ett synligt eller osynligt politiskt centrum. ” (Den moderne Fursten)

Den senare rörelsen, fascismen, kännetecknas av en demagogisk massmobilisering: ”Massan tjänar helt enkelt till ’manöver’ och ’intas’ med moralpredikningar, känslomässiga sporrar, messianska myter om väntan på en sagolik tidsålder där alla motsatser och allt elände i det närvarande automatiskt skall upplösas och botas”.

Gramsci föreslår följande analysväg för att se förbindelsen av massan till partiet:

1. Det sociala innehållet i den massa som ansluter sig till rörelsen
2. Vilken funktion har denna massa i den styrkeojämvikt som skapas
3. Vilken politisk/social innebörd har de krav som ledarna ställer och som når samtycke? Mot vilka behov svarar de?
4. Stå medlen i samklang med det mål man uppställt?
5. Hypotesen i rörelsen med nödvändighet kommer att ändra natur och tjäna andra syften än den anhängarmassorna väntar sig.

Partier är klassuttryck. Men varje parti kan även knyta till sig andra klassintressen, utöva hegemoni över andra klassegment och knyta dem till sig. Gramsci intresserade sig särskilt för vad som hände när sociala grupper skiljdes från sina partier, den organiska kris som uppstod.

”Fastän varje parti är uttryck för en social grupp och bara för en, inträffar det likväl, att vissa partier visserligen representerar en enda social grupp, under vissa givna förhållanden, men utövar en funktion av jämvikt och skiljedom mellan den egna gruppens intressen och de andra grupperna och åstadkommer att utvecklingen av den grupp de representerar äger rum med samtycke och hjälp från allierade grupper eller rent av från grupper som är avgjorda motståndare.” (Den moderne Fursten)

Olika klasser kan omorientera sig olika snabbt, en härskande klass ställer om sitt program snabbare än underordnade klasser. Partiet måste i det läget vara flexibelt och snabbt kunna reagera. Den största faran är partibyråkratin, att partiet agerar vanemässigt och konservativt. Byråkratin riskerar att partiet töms på sitt sociala innehåll och blir självtillräcklig, en mumifierad och anakronistisk luftkonstruktion, oförmögen att förstå den föränderliga politiska situationen. Återigen hänvisar Gramsci till Louis Bonapartes adertonde brumaire.

När de traditionella partierna inte längre erkänns som en uttrycksform för sin klass eller klassfraktion uppstår en organisk kris. Den organiska krisen är en hegemoni- och auktoritetskris, där den ledande klassen misslyckats i sitt politiska projekt eller med våld försökt framtvinga samtycke. Denna period är en ömtålig, turbulent och farlig period, ett öppet fält där karismatiska personer och våldshandlingar kan få utrymme. Under sådana perioder kan massrörelser av bönder eller småborgerliga intellektuella uppkomma, som går från passivitet till aktivitet, och genom demagogiska löften ”ställer krav som i sin oorganiska helhet utgör en revolution”. I organiska kriser finns öppningar för karismatiska ledare, våldsamma gaturörelser av militär karaktär, ”rörelse av ’kosack-typ’”, med mobiliseringar av krigsveteraner och pensionerade militärer.

”När krisen inte får denna organiska lösning utan istället löses genom en karismatisk ledare innebär detta att det föreligger en statisk jämvikt […]; att ingen grupp, varken de konservativa eller den progressiva, har kraft till seger och att även den konservativa gruppen har behov av en herre.” (Den moderne Fursten)

Ceasarismen

Det är här Gramsci visar på det öppna i den politiska sammansättningen ur klassens tekniska sammansättning. När de progressiva klasskrafter som verkar i samklang med produktivkrafternas utveckling hamnar i en blockering i mötet med de klasskrafter som stöder sig på en tidigare produktionsform, som ännu inte helt uttömt sina historiska möjligheter. Låsningen och styrkejämvikten skapar en öppning för andra krafter att tillkämpa sig utrymme. Denna lösning är ”bonapartismen”, eller ”ceasarismen” som Gramsci väljer att kalla den – de två beteckningarna används synonymt.

”Man kan säga att ceasarismen uttrycker en situation, där de kämpande krafterna på ett katastrofalt sätt uppväger varandra, dvs de väger så jämnt att den fortsatta striden inte kan sluta annat än med ömsesidig förintelse. När den progressiva kraften A kämpar mot den regressiva kraften B, kan det inte bara inträffa att A besegrar B, eller att B besegrar A, detta kan också inträffa att varken A eller B vinner utan bara får varandra att förblöda och att en tredje kraft C ingriper utifrån och lägger under sig vad som återstår av A och B”. (Den moderna fursten)

Den ceasaristiska lösningen är när en tredje kraft kliver in, en godtycklig lösning kopplad till en stor personlighet. ”Historiska tilldragelser som kulminerat i en stor ’heroisk’ personlighet.” I Italien trädde fascismen in som en sådan kraft när bourgeoisin inte klarade av att lösa kapitalismens kris och proletariatet var oförmöget att gripa makten. I den instabila jämvikten uppstod ett utrymme för en tredje kraft att agera som ”skiljedomslösning”.

Gramsci skiljde på två former av ”auktoritär politik” eller ceasarism, en progressiv och en ”objektivt regressiv och reaktionär”. Som exempel på den förstnämnda tog han upp Ceasar och Napoleon, som exempel på den andra Louis Bonaparte/Napoleon III och Bismarck, även om gränsen inte var hårfin – han antyder att Napoleon III var bärare av en ”objektivt progressiv” liberal förändring (passiv revolution) trots sin reaktionära form (restauration).

1848 gjorde de progressiva krafterna en framryckning i ett förtidigt stadium, när förutsättningarna inte var mogna. Samtidigt hade de ”existerande sociala formerna inte uttömt sina utvecklingsmöjligheter”. Napoleon III representerade fullföljandet av dessa inneboende och latenta möjligheter. Napoleon III var regressiv genom att hans regim bara var en kvantitativ gradskillnad, en utveckling av samma statstyp. Ceasar och Napoleons maktövertaganden däremot var progressiva eftersom de innebar en kvantitativ-kvalitativ artskillnad, en övergång och utvecklandet av en ny statstyp. Den reaktionära/regressiva ceasarismens mobilisering byggde på att varje samhällesformation alltid hade en marginal att ta av från tidigare strukturer. ”… eftersom en social form ’alltid’ har marginalmöjligheter till fortsatt utveckling och organisatorisk ordning, och särskilt kan den räkna med den relativa svagheten hos den progressiva motståndarstyrkan…”

Den regressiva ceasarismen kunde gripa tillbaka på ett legalt statsvåld eller ett illegalt kosackvåld, men ”den moderna ceasarismen snarare är polisiär än militär”, för att ”lägga fjättrar på historiens levande krafter”. Den eftersträvade ”ordning snarare än militärt krossande”, och sökte vidmakthålla andra klassers svaghet snarare än att krossa dem. Det gällde att ta hänsyn till hur relationen såg ut mellan de fundamentala klassernas huvudgrupper av olika typ, socio-ekonomisk och teknisk-ekonomiskm samt vilka allierade de hade (och om de var underkastade hegemoni eller dominans), som exempelvis militärer, bönder, småbourgeoisin och så vidare.

En stor heroisk personlighet var ingen nödvändighet för bonapartismen, det kunde uppstå en ceasarism utan Ceasar, i form av en koalition eller samförståndsavtal. ”Varje koalitionsregering är en begynnelsegrad av ceasarism”. Gramsci försökte se närmare på hur labourledaren i England, MacDonald, lyckats samla en konservativ majoritet i en parlamentarisk kompromiss, som ett exempel på ceasarism.

Gramsci tar även upp ett exempel på en blockering av ceasarismen; den så kallade Dreyfusskandalen i Frankrike och den rörelse den gav upphov till. Dreyfusrörelsen ”förhindrat uppträdandet av en ceasarism under förberedelse, av klart reaktionär karaktär”. Dreyfusrörelsen kunde inte klassificeras som revolutionär, men inte heller reaktionär – den var ”relativt progressiv”, men av gamla latenta krafter som en ceasaristisk reaktion inte förmått utnyttja. ”Marginalkrafterna”, denna gång i form av städernas ”underordnade element” och småborgare, snarare än bönder, var ej progressiva och kunde inte bli ”epokgörande”. De var ur stånd att själva uttrycka en egen rekonstruktiv vilja, men lyckades undanrycka basen från reaktionen. ”De har blivit historiskt effektiva pga motståndet konstruktiva svaghet, inte pga en egen inre styrka”. (Den moderne Fursten)

Enhetsfront eller folkfront?

Gramscis texter handlade alltid om revolutionär strategi och försöka utröna hur strategin måste ändras beroende på om den proletära kampen befanns sig i ett ebb eller flod, hur den nationella kontexten såg ut, den inhemska bourgeoisin, staten och civilsamhällets roll. De relaterade även i högsta grad till Kominterns diskussioner om internationell strategi. Gramscis fängelseanteckningar måste bedömas med utgångspunkt i denna diskussion. Men också utifrån den isolering Gramsci skrev i, den begränsade insyn han hade i Kominterns fortsatta öde efter staliniseringen och de olika kursändringarna i dem. Och även om Gramsci var isolerad från den diskussionen kom hans texter senare att användas för att legitimera olika politiska projekt och strömningar som kom efter hans tid. Gramscis tänkande formades av diskussionen i Komintern under dess formerande period (1917-1925), andra period (1925-1928) och i viss begränsad mån den ultravänsteristiska tredje perioden (1928-1935).

Efter PCd’Is bildande och fascisternas maktövertagande befann sig Gramsci i Moskva från maj 1922 till november 1923, för att sedan flytta till Wien december 1923 till maj 1924, där han ansvarade för Kominterns nygrundande byrå för antifascistisk aktion.

PCd’I var mellan 1922 och 1926 ett semilegalt parti. En stor del av partiets kader satt fängslade och strukturen var under konstant angrepp från fascisterna. Bordiga fängslades 1922, han frikändes och friades – men vägrade återta sin position som PCd’I:s ledare och plats i centralkommittén. Partiet befann sig därigenom i ett ledarlöst interregnum mellan 1923-1924, sliten mellan Bordigas vänstermajoritet, Gramscis centerströmning och Tascas högerströmning. Gramscis politik försökte manövrera i det landskapet, mellan den internationella utvecklingen och enhetsfronten, inhemska italienska situationen med fascismen, och kampen inom partiet mot Bordiga och Tasca.

Italienska kommunistpartiet var under denna period oense med Komintern i flera centrala frågor, framför allt kring enhetsfrontstaktiken. Partiet hade nyligen brutit med socialistpartiet och det smärtade att inleda på Kominterns order inleda ett samarbete med den socialdemokratiska ledningen. Både Bordiga, Togliatti och Gramsci var överens om att en enhetsfront måste byggas underifrån, i att söka samarbete genom gemensamma aktioner och dagsfrågor på kommunisternas initiativ för att få med sig massorna. På Kominterns femte kongress 1924 i Moskva ägnade Togliatti och Bordiga en stor del av sina tal åt att kritisera socialdemokraterna som vänsterfascister, vars pacifikationspolitik avväpnade arbetarklassen. Enhetsfronten underifrån behövde kämpa på två håll, både mot fascismen och socialdemokratin. Socialdemokratin hävdade att den proletära revolutionen inte längre stod på dagordningen, medan Komintern såg bakslagen som en tillfällig ebb i den revolutionära rörelsen.

1924 skiftade italienska kommunistpartiets ledarskap från Bordigas vänsterfraktion till L’Ordine Nuovokretsen och Gramsci återvände till Italien och blev PCd’I:s nya partiledare. Han började bygga upp partiet igen, lyckades genom grundandet av tidningen Unità (enhet) bedriva enhetsfrontspolitik och knyta till sig socialistpartiets vänsterfalang.

Gramsci tillträdde i ett ögonblick då en tillfällig lucka öppnades, i samband med skandalen kring mordet på Matteotti och regeringskrisen för Mussolini. Under ett halvår, hösten 1924, lyckades den borgerliga antifascistiska oppositionen organisera sig igen och kommunistpartiet kunde stärka sina strukturer. Men redan i januari 1925 lade Mussolini locket på och fascisterna inledde en ny våg av repression. I oktober 1925 tecknade arbetsköparna ett kollektivavtal med enbart de fascistiska korporationerna, vilket gav de fascistiska facken ensamrätt till förhandling. Socialistiska facket CGL stängdes därmed ute och föll samman, medan de av Gramsci uppbyggda kommunistiska autonoma fackliga kommittéerna inom CGL, commisioni interne, utsattes för repression – och försökte återuppbygga CGL underjordiskt. Kommunistpartiet intensifierade sitt arbete att skapa autonoma fackkommittéer. I november 1925 ställdes all oppositionsmedia under fascistisk kontroll, även om socialistiska Avanti och kommunistiska Unità lyckades fortsätta komma ut semilegalt. Fascistpartiet började steg för steg under 1926 lägga grund för en korporativ ordning inom ekonomin, som sedan kom att byggas ut under trettiotalet.

Komintern genomgick många tvära kast under Lenins sjukdomsperiod och efter hans död. Efter den misslyckade revolutionen i oktober 1923 genomfördes en vänstersväng, vilket underlättade PCd’Is relation till Komintern. Samtidigt utbröt en maktkamp inom det sovjetiska kommunistpartiet vilket fick stora konsekvenser för den kommunistiska rörelsen internationellt. Den ”andra” perioden inom Komintern, kännetecknades av Zinovievs vänstersväng 1924-1926 och Bukharins högersväng 1926-1928. Komintern centraliserades och påbörjade en kamp mot vänsterfraktionen kring Trotskij och Zinoviev, vilket förenade Bukharins höger och Stalin – och gav genomslag för deras devis om ”socialism i ett land”. Vänstersvängen avmattades av Macdonald-regeringens fall i Storbritannien och Herriots i Frankrike, Hindeburgs steg mot makten i Tyskland och repressionen mot tyska KPD, Mussolinis ökade maktbefogenheter i Italien och den reaktionära svängningen i Polen och Estland – som alla sågs som ytterligare tecken på att kapitalismen temporärt hölls på att stabiliseras upp.

Bukharins tes om kapitalismens ”relativa stabilisering”, efter nederlaget i Tyskland, krävde defensiva strategier. Gramsci var skeptisk till stabiliseringstesen och fortsatte hävda att revolutionen fortfarande kunde komma upp på dagordningen. Han menade, i polemik mot både Bukharin och Trotskij, att det inte gick att lansera en enhetlig internationell strategi, utan den måste skräddarsys i varje land utifrån landets strukturella position i världsekonomin, om det var läge för en offensiv eller defensiv fas. Överklassen hade i länderna olika tillgång till politiska och organisatoriska resurser. Partiets uppgift var fortfarande att förbereda för revolutionen oberoende av kapitalismens fluktuation. Att ta makten var alltid på agendan, oavsett om kampcykeln befann sig i ebb eller flod. Gramsci hamnade därigenom i konflikt med ”socialism i ett land”-doktrinen, som han kritiserade för att måla över kommunismens förluster genom att bara hävda att en ny ekonomisk fas inletts.

Enhetsfrontsarbetet, när det väl kom igång i Italien, fortsatte dra på sig Kominterns kritik. Arbetet organiserades dubbelt, dels genom defensiva fackliga försvarskommittéer, Comitati di difesa sindacale och dels genom offensiva agitationskommittéer för proletär enhet, Comitati di agitazione. Agitationskommittéerna kritiserades av Moskva för att inte ligga i linje med Kominterns politik. Ännu mera kritik fick Bordiga och vänsterströmningens samarbetskommittéer, Comitati d’Intesa, som fick upplösas efter Kominterns kritik.

Kominterns fraktionsstrider kom allt mer att påverka även de interna fraktionerna inom PCd’I. Gramscis politiska enhetsfrontlinje betonade Italiens särdrag och försökte agera i den specifikt nationella kontexten, vilket kritiserades av Trotskijs och Bordigas anhängare. Gramscis försökte att samla de ”folkliga krafterna” runt kommunistpartiet och ta sig an ”sydfrågan”, att den kommunistiska proletära rörelsen måste skapa en allians mellan arbetare och bönder (för att bryta ut dessa ur det fascistiska blocket) – och där hamnade han internationellt i konflikt med Trotskij. Gramsci såg enhetsfronten som ett motmaktsprojekt, vilket var en annan inriktning än Trotskijs enhetsfronttaktik från ovan. Bordiga började också bedriva ett taktiskt samarbete med Trotskijs vänsteropposition mellan 1924 och 1930, och riktade allt hårdare kritik mot Stalin.

På PCd’I:s tredje kongress, Lyonkongressen i januari 1926, kontrollerade Gramscis centerfraktion 90 procent av partiet, från att ha varit i minoritet bara två år tidigare. Även om Gramsci gav ett formellt stöd till Stalinsidan mot vänsteroppositionen, så var han tekniskt oense med Moskva hur de interna fraktionerna skulle bemötas. Gramsci manade till Kominterns centralkommitté att behålla enheten, trots oppositionens felsteg. Han såg till att den italienska vänsteroppositionen skulle få plats i alla nivåer inom partiet och Bordiga återvaldes in i centralkommittén. Gramsci riktade i ett brev till sovjetiska centralkommittén kritik mot förföljelsen av oppositionen, men Togliatti – som tagit plats som PCd’Is kontaktperson i Moskva – undvek att leverera brevet. Stämningen var spänd mellan Komintern och PCd’I när Gramsci greps av fascisterna. Togliatti fick efter gripandet i uppgift att fullfölja Kominternlinjen att skapa en enhetsfront ovanifrån, men lyckades inte implementera taktiken i Italien.

1929 utmanövrerades Bukharin och Stalin fick total kontroll över Komintern. Den så kallade ”tredje perioden” inleddes (1928-1935), med en hård opposition mot socialdemokratin, ”fascismens tvilling”. Komintern bedömde återigen situationen, efter finanskrisen, som förrevolutionär och beordrade kommunistpartierna att trappa upp det offensiva arbetet. Fascismen bedömdes som var sista stadiet i kapitalismens kollaps, revolutionen skulle bryta ur direkt ur fascismens kris – utan någon liberalt eller socialistisk parlamentarisk mellanperiod – all form av samarbete med andra antifascistiska krafter bedömdes som onödigt. Gramsci informerades i fängelset om den nya linjen 1930, vid det läget hade redan fem av åtta medlemmar i italienska kommunistpartiets medlemmar uteslutits och Bordiga slängts ut ur centralkommittén och partiet. I Komintern och PCd’I bedömdes Gramscis politik ligga i konflikt med Kominterns VI kongress. Under tredje perioden osynliggjordes därför Gramsci, han skrevs ut ur partihistorien och nämndes inte alls i partipressen. En planerad bok med Gramscis texter ställdes in.

Det var alltså i total isolering i fängelset, både från PCd’I och övriga kommunistiska fångar, som Gramsci påbörjade sitt studieprojekt i anteckningsböckerna i Turi-fängelset 1929. Hans texter utgår från och relaterar till diskussionerna inom Komintern, speciellt dess andra och tredje period, om än ofta i förtäckta ordalag. En stor del av Gramscis kritik av Trotskij i häftena verkar snarare riktad, med en machiavellisk förskjutning, mot Stalin och Bukharin (kritiken av manöverkriget som insurrektionell adventurism, bonapartismen, regressiv byråkratisk totalitarianism osv). Han kritiserade Bukharins vulgärmaterialism och Croces historicism och försökte genom sin praxisfilosofi omformulera historiematerialismen som gav större utrymme för de subjektiva ingripandena i samhällsförändringarna.

På Kominterns VII kongress 1935 skedde en ny svängning och folkfronten lyftes som samlande taktik. Stalinismen kan, med Nimtz beskrivning, skildras som en påtvingad ”demokratisering” av den kommunistiska rörelsen. Nationalsocialismens maktövertagande i Tyskland innebar ett reellt hot mot Sovjetunionen och de revolutionära förhoppningarna efter krisen 1929 hade grusats i land efter land. Kommunistpartierna skulle nu istället söka allians med alla demokratiska krafter för att rädda den liberala parlamentarismen och visa sig som trovärdiga demokratikämpar och regeringsdugliga. De kommunistiska partierna skulle bli nationellt-folkliga partier. Gramsci var i det läget för sjuk för att kunna skriva och verkar ha varit helt isolerad från diskussionerna i Komintern. 1937 avled han på ett sjukhus, strax efter att han frigivits av fascisterna.

Från att ha varit en ”onämnbar” person under tredje periodern kom Gramsci efter sin död att fylla en funktion för det italienska kommunistpartiet att förverkliga folkfrontslinjen. Gramscis historia utsattes för en revisionism och hans begrepp om kravet på en antifascistisk ”konstituerande församling”, behovet av samla de ”folkligt-nationella” krafterna (hos Gramsci att proletariatet skulle liera sig med andra subalterna krafter till ett historiskt block), fogades in i PCd’I:s folkfrontsideologi.

Togliatti lyfte fram Gramsci som en samlande nationalklenod, för skapandet av en nationell kultur. ”Gramsci tillhör varje italienare.” Teorierna om hegemoni, historiska block och passiv revolution infogades i Togliattis och PCd’Is program för strukturella reformer, transformism och politikens autonomi – och lade grunden för den italienska eurokommunismen och dess ”fredliga väg till socialismen”. 1944-1947 tog Togliatti och PCd’I plats i regeringskabinettet, efter den fascistiska regimen störtats. 1947 publicerade också Togliatti ett redigerat urval av fängelsebreven och åren efter av fängelseanteckningarna. Gramsci separerades från tredje internationalens diskussioner och presenterades som enbart en intellektuell. Det är den Gramsci som senare akademin fångade upp och lyfte in i ”cultural studies”, postkolonial teori och subalterna studier, en Gramsci helt utbruten ur sin kommunistiska och revolutionära kontext – reducerad till en teoretiker om kulturell hegemoni och de intellektuellas roll.

Gramscis texter förtjänas att läsas igen, direkt från källorna – utan att passera genom eurokommunismen eller cultural studies – eftersom de ger en bra analytisk grund för att inte bara förstå den tidens fascism, utan med begrepp som ”passiv revolution”, ”ceasarism/bonapartism”, ”ställningskrig/manöverkrig” och ”historiska block” kunna analysera dagens högerpopulistiska rörelser. Det blir nästa projekt är på bloggen.