Tes 1
Vi definierar metropolen som den kompakta samling av territorier och heterogena dispositiv som i varje punkt genomkorsas av en disjunktiv syntes; det finns inte någonstans i metropolen där det potentiellt samtidigt inte finns makt och motstånd, dominans och sabotage. En antagonistisk process mellan två sidor som befinner sig i en fientlig relation till varandra genomsyrar helt metropolen. Å ena sidan består metropolen, trogen sin etymologi, i utövandet av en styrning (comando) som genomsyrar alla andra områden – så att metropolen finns närvarande överallt. Det är det utrymme i vilket och från vilket intensiteten och koncentrationen av förtrycksmekanismer (dispotivi dell’oppressione), exploatering och herravälde (dominio) uttrycks till maximal grad och utsträckning. I metropolen kollapsar och upphör staden och landsbygden, moderniteten och den andra naturen. I metropolen utgör industrin, kommunikationen och skådespelet en produktiv helhet, där maktutövandets uppgift består i att koppla samman och kontrollera den samhälleliga samverkan som är grunden för att sedan kunna utvinna mervärdet med biopolitiska instrument. Å andra sidan är det en helhet av de territorier i vilka en heterogen blandning av subversiva krafter – singulära, gemensamma, kollektiva – som kan uttrycka den tendensiellt mer organiserade och horisontella nivån av antagonism mot maktens styrning. Det finns inte platser och icke-platser i metropolen: det finns områden som ockuperas militärt av de imperiella styrkorna, områden som kontrolleras genom biomakt och områden som börjar bedriva motstånd. Ibland, väldigt ofta, korsar dessa tre sorters områden varandra, andra gånger skiljer sig den sistnämnda från de andra två, och vid ytterligare andra tillfällen hamnar den sista i krig mot de två första. Förorten (banlieue) är typisk för denna ”tredje” form av territorium, men om metropolen finns överallt så är det också sant att förorten finns överallt. I storstadens förlängning av det gemensamma livet, lever intensiteten i den revolutionära föreställningen om den ”kommande kommunismen”.

Tes 2
I metropolens kamper utgör den biopolitiska strejken det huvudsakliga uttrycket för den attackstrategi som de nysammansatta livs-formerna (forme-di-vita) antar mot metropolens styrning. Idag kan arbetsvägran inte innebära något annat än en vägran att överlämna delar av livet, känslofragment och kunskapsskärvor till den cybernetiska kapitalismen. Idag innebär kamp mot kapitalismen ett direkt undandragande av kroppar från exploateringen och en attack mot avkastningen (rendita), ett gerillakrig mot gentrifieringen och en våldsam appropriering av allmänningar, sabotage av kontrollmekanismer och en destabilisering av den politiska och sociala representationen. På samma sätt, och precis lika omedelbart är det vilda experimenterandet med nya livs-former, befrielsen av affektioner, skapandet av kommuner, inympning av lycka och en dynamisk expansion av begär. Precis som kroppar – både som singularitet och befolkning – är målet för den biopolitiska polisen och exploateringen, är det bara genom att utgå från kropparnas singularitet som varje mänsklig biopolitisk generalstrejk mot metropolen startar: det är i singulariteten som livs-form som oregerbarheten som motsätter sig biomakten finns. Den feministiska demonstrationen den 24 november 2007 var ett av de mest magnifika uttrycken på de italienska gatorna för detta. Man kan förutse de kapitalistiska initiativen åtminstone om en utspridd singulär vägran åtföljs av beslutet att skapa en storstadsorganisering av autonomin som kan få de rebelliska lisv-formerna att bli en upprorisk multitud. När singulariteter reser sig som en gemensam kropp, kan oregerbarheten bli en revolutionär process.

Tes 3
Blockadtaktiken blir essentiell för den biopolitiska strejkens effektivitet när denna verkligen blir stadsövergripande, det vill säga när den överskrider specificiteten och sträcker sig överallt som en förlamning av kontrollen, en blockering av cirkulationen, ett virus av motbeteenden, ett avbrott i produktionen och reproduktionen, en störning i kommunikationsfabriken. Med andra ord: när de hindrar den kapitalistiska värdeförmeringens normala förlopp. Det är igenom blockaderna som det är möjligt att se den biopolitiska strejkens generalisering. De arbetslösas blockader, piqueteros-rörelsen, i Buenos Aires och upproret mot CPE i Frankrike belyste dess kraft och organisationskapacitet. Blockader är ett materiellt tecken på en brytning med kapitalet och biomakten. Varje blockad i metropolen öppnar andra vägar, andra passager, andra liv: blockaderna i metropolen är nödvändiga för konstruerandet och försvaret av en exodus.

Tes 4
Sabotaget svarar mot behovet av att förena en destabilisering av styrningen (governo) med ett nedbrytande av herraväldet (comando) och förstärker därmed blockaderna i metropolen. Det intervenerar på olika nivåer i metropolens liv: från den anonyma singulariteten som maskar och bromsar takten i värdeproduktionens cirkulation över till den öppna konfliktens punktinriktade och förödande intervention. I det första fallet är det ett spontant utspritt beteende mot arbetet, i andra fallet är det en omstörtandets intelligens som diagonalt avbryter regementalitetens konfliktmedling. Metropolens subversiva vetenskap definieras därför också som sabotagets vetenskap.

Tes 5
När den biopolitiska strejken, sabotaget och blockader sammanstrålar skapas förutsättningarna för storstadsrevolten. Metropolens uppror blir möjlig när sammankopplandet av specifika kamper och ackumuleringen av revolter blir en övergripande strategi som slår mot (eller tar över) territorier, existenser, maskiner och dispositiv.

Tes 6
Sociala center, befriade utrymmen, hus och aktiva territorier borde underordnas multitudens politiska kritik och förvandlas till samhällen för inbördes hjälp. Precis som på 1800 och 1900-talen kan dessa territoriella sammanslutningar inte bara stå för solidaritet mellan individer, gemensamhet mellan livs-former och organisering för både specifika och generella kamper, utan även för singulariteterna och lokalsamhällets medvetandestruktur genom att de är både förtryckta och utsugna. Det gemensamma (il comune) som en politisk handling föds därför som en process i vilken vänskapen och ömsesidighet mellan dem som är egendomslösa förvandlas till motståndskommuner (le comune delle resistenza). Idag kan alla socialiserade utrymmen bli platsen där en autonom organisation i och mot metropolen formeras ur deras upproriska intensitet. Visstidare, arbetare, homosexuella, studenter, kvinnor, lesbiska, lärare, invandrare, queerfolk, barn – vilka singulariteter som helst måste kunna referera till dessa områden för att skapa revolutionära livs-former och organisera sig så att de är oangripbar från biopolitiska polisen. Gemensamma element – som fonder för inbördes hjälp, kollektivboende, kvarterskolonilotter och parker, autonoma produktions- och reproduktionsredskap, passioner och känslor – borde rekupereras, uppfinnas, byggas, och göras tillgängliga för alla som väljer att inleda motstånd, gå i strejk eller i uppror. Summan av alla dessa element kommer i territorium efter territorium sammansätta 2000-talets allmänningar.

Tes 7
Den enda säkerhet som de livs-former som vägrar underordna sig strävar efter är upphörandet av förtryck och exploatering. Den materiella och etiska fattigdom som biomakten begränsar miljontals män och kvinnor till är källan till den osäkerhet som råder i storstaden och styr över befolkningen. Mot detta kan vi inte trilla i fallgropen att begära rättigheter, som innebär mer styrning och därför icke-frihet: den enda gemensamma rätt (diritto) skapas och bestäms genom att revolutionärt praktiseras. Varje önskan, alla behov som multitudens livs-former kan uttrycka har sin rätt. Genom att de uttrycker dem vederlägger de Rätten (il Diritto).

Tes 8
Utan en brytning finns det ingen möjlighet att föra flyktlinjerna bortom maktens herravälde (comando). Varje brytning motsvarar en krigsförklaring från de rebelliska livs-formerna mot metropolernas imperium: minns Genua 2001. I metropolen råder en asymmetri mellan biomakten och livs-formerna, men det är just denna asymmetri som kan bli ett grundläggande vapen i metropolernas gerillakrig: effekten mellan olika livs-former och styrningen skapar ett överflöd och som när det uttrycks med kraft och styrka kan bli en revolutionär organisering av det gemensamma livet.

Tes 9
I metropolen är uttryckandet och sammankopplandet mellan olika krafter och inte mediering det som driver deras intensitet till att köra spelet av subversiva allianser. Konstruerandet och förverkligandet av Rostockrevolten mot G8 2007 visade på styrkan i detta ”spel.” Autonomin, som en strategisk uppgift för att avskilja sig från biomakten, betyder metropolernas politiska sammansättning ett sammanförande av samtliga minoritets-blivanden till ett gemensam-blivande, en horisontell spridning av kontraproduktiva beteenden flyttad till ett enda konsistensplan utan att någonsin skapa en transcendent enhet. I metropolen finns det inget Revolutionärt Subjekt: det finns ett subversionens konsistensplan som låter varje singularitet att välja sin del.

Tes 10
Den viktiga delen i varje social metropolrörelse finns i det överflöd (eccedenza) som den producerar. Varje form av överflöd (eccesso) uttrycker sanningen i en kamp. Det som finns kvar från varje kamp är alltid en gemensam sanning.

Tes 11
Utan ett delat språk finns det aldrig någon möjlighet att dela någon form av rikedom. Språkets gemenskap skapas endast i och genom kamp.

Tes 12
En av största farorna för de autonoma livs-formerna är att vara släpphänt i en teknisk åtskillnad mellan liv och politik, mellan styrandet av det existerande och omstörtande verksamhet, mellan varor och gemensam användning, mellan förkunnelse och materiell sanning, mellan etik och blind aktivism för sina egna skull. Förvirringen mellan vad som är gemensamt och vad som hålls privat, mellan individualism och cynism, skingras igenom praktik, det vill säga genom en etik om det gemensamma som smitts samman i konflikt. Det personliga är biopolitiskt, politik är opersonligt.

Tes 13
Autonomins alla arkitekturer i metropolen är horisontella. Som sådana följer de med organiserande-former i alla dess konstituerande politiska former och vice versa. De maktbaserade arkitekturerna i alla dess former och överallt där det finns, är alla vertikala och det är så de skiljer individerna från det gemensamma. Dessa arkitekturer måste överges, omringas, neutraliseras och, när det är möjligt, attackeras och förstöras. Det enda möjliga vertikala i metropolens autonomi är konfrontationen med makten.

Tes 14
Organisations-formen kan i dagens historiska förhållanden inte vara annat än livs-formen. Den är en icke-normativ reglering av det gemensamma för det gemensamma. Disciplin innebär här inte något annat än den gemensamma organiseringen av odisciplinering. Organisations-formen är konsistensplanet på vilken individer och multituder, affektioner och uppfattningar, reproduktionsredskap och begär, kompisgäng och motsträviga konstnärer, vapen och kunskap, kärlek och sorg cirkulerar: en mängd flöden som går in i en politiska sammansättning som tillåter allas kraft att växa och samtidigt minskar motståndarens. Ett horisontellt mångfaldigande av organisationen i centraliseringen av målsättningar, det är den disciplin (la disciplina) som vi föreslår som artificiellt mått på den revolutionära processen i vilken metropolens subversiva parti skapas.

Tes 15
I metropolen är individer enbart kroppsliga återspeglingar av biomakten, medan singulariteter är den enda levande närvaron (ad essere presenza vive) kapabel till ett blivande. Singulariteter älskar och hatar medan individer är oförmögna att leva dessa känslor, om de inte får dem förmedlade av skådespelet. Därför är de underkastade och neutraliserade redan innan makten blivit närvarande. Individen är biomaktens basenhet medan singulariteten är den minsta enheten som varje praktik inriktad på frihet kan utgå ifrån. Individen är singularitetens fiende. Singulariteten är det mest gemensamma vi kan vara.

Tes 16
Det är dags att börja problematisera kategorin ”medborgarskap”, det arv från en urban modernitet som inte längre existerar någonstans. I en storstad innebär ett medborgarskap bara ett återinträdande i regementalitetens biopolitiska arbete, instämma i det ”lagliga” i en stat, en nation och en republik som inte existerar annat än som en nod i imperiets organiserade repression. Singulariteten överskrider medborgarskapet. Att kräva sin egen singularitet mot medborgarskapet är det motto som till exempel migranter dagligen skriver med sitt blod längs Medelhavskusten, i de revolterande flyktingförvaren CPT, på stålmuren som skiljer Tijuana från San Diego eller på den hinna av kött och cement som skiljer romernas bidonvilles från skammens glittrande innerstan. Medborgarskap har blivit en belöning för trogenhet mot den imperiella ordningen. Singulariteten klarar sig så fort den kan lyckligtvis utan medborgarskapet. Endast singulariteterna kan riva murarna, gränserna, hinnorna och begränsningarna som skapats av biomakten som herraväldets infrastruktur.

Tes 17
Precis som den kapitalistiska avkastningen (rendita) parasitärt utnyttjar den samhälleliga samverkan i metropolen, sammanfaller politiken med den parasitära avkastningen (rendita) i styrningen av multitudens livs-former: ett våldsamt eller ”demokratiskt” avtvingande av samförstånd, det privata offentliga användningen av det gemensamma, och det missbrukande utövandet av en tom suveränitet över samhället är de sätt som den politiska inkomsten (rendita) göder sig i skuggan av det globala kapitalets skyskrapor. I metropolen är det politiska (il politico) den enda möjligheten som är kvar av att utöva det gemensamma och en mångfald tidsfrister (scadenza) för dess appropriering. Man ska aldrig bedriva politik (la politica), om man vill nå en ”punkt det inte finns någon återvända ifrån”. Politiken (la politica) är alltid en form av regerande. Det politiska (il politico) är ibland revolutionärt.

Tes 18
Den biopolitiska metropolen administreras enbart genom styre (governance). Sociala rörelserna, de autonoma krafterna och alla dem som verkligen önskar omstörta status quo har insett att när en kamp börjar ska man aldrig skulle begå det fatala misstaget att genast förhandla med ledningen (governance), sätta sig ned vid deras ”bord”, acceptera dess former av korruption och därmed bli deras gisslan. Tvärtom är det nödvändigt att redan från början påtvinga makten (governance) ett slagfält, tidsfrister och även kampens former. Först när maktbalansen omkullkastas till förmån för autonomin i metropolen kommer det att vara möjligt att förhandla om maktens (governance’s) kapitulation och samtidigt stå fast, på stadiga ben. Det utomordentliga Ungdomshus-upproret i Köpenhamn visar på det som är möjligt, om man bara har modet att ta initiativ och hålla fast vid det.

Tes 19
Just när arbetet har blivit överflödigt i metropolen måste alla, paradoxalt nog, arbeta intensivt hela tiden, från vaggan till graven och kanske ännu längre. Tvånget att arbeta är alltmer uppenbart en politisk skyldighet påförd befolkningen så att den kommer att vara foglig och lydig, producerandes varor på löpande band och individuellt sysselsatta i produktionen i och för sig själva som imperiella subjekt (sudditi). Vi förespråkar arbetsvägran och skapandet av andra former av produktion och reproduktion av livet som inte är belastat under lönens ok, som inte ens är språkligt definierbara av kapital, som utgår ifrån och avslutas i det gemensamma, i allmänningen. En garanterad inkomst i metropolen kan bara bli ett gemensamt faktum när praktikerna med appropriering och autonomins expanderar över territoriet och massivt tvingar fram en ny maktbalans. Fram till man nått en sådan maktbalans finns det risk att en garanterad inkomst istället kommer att – som till exempel det som sker i de lokala och regionala förslagen om en så kallad ”medborgarlön” – utvecklas till en fragmentering av allmänningen, det gemensamma, och i en hierarki av livsformerna. 60-talets och 70-talets autonoma erfarenheter har lärt oss att det först när vi faktiskt kan finna det gemensamma i våra liv, att riskera dem i kampen, som alla egalitära anspråk blir resonliga. I vår historia har det aldrig funnits ett ekonomiskt krav som inte varit omedelbart politiskt: precis som när fabriksarbetare förr sade ”mer lön åt alla” och det då betydde ”mer makt åt alla”, betyder idag ”inkomst åt alla” samtidigt ”makt delad av alla”. Som singulariteter som har valt att vara på den subversiva sidan måste vi ha modet att bygga och dela det gemensamma och allmänningen framför allt mellan oss själva. Detta är vad som kommer göra oss starka.

Tes 20
En ny sentimental utbildning är på gång i rebellsamhällena, uppfinnandet av och de mikrofysiska experimenten med denna är på dagordningen för varje sann revolutionär erfarenhet som slåss mot imperiet idag. Man kan inte tala om vänskap, kärlek, broderskap och systerskap, om man inte gör det som en del inom upprorets strategiska framskridande mot biomakten och för det gemensamma. I samma ögonblick som en vänskap uppstår, som kärleken blir det gemensammas kraft eller ett gäng bildas för att bekämpa herraväldet (dominio), framträder deras fiende vid horisonten. Förstörelsen av den kapitalistiska metropolen kan bara vara ett resultat av en irreducibel kärlek och av de gemensamma försöken från alla singulariteter som med glädje kommer att resa sig mot lidandets präster och de hyrda ligister som satts att försvara maktens torn. Den kommande kommunismen kommer uppstå ur multitudens livs-former som valt det gemensammas parti mot biomakten.

Smid planer, var redo.

/ Marcello Tari, Plan B-Byrån

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Aldrig förr har de fattiga tvingats betala hela krisen, Jinge skriver Gott Nytt År?, Kaj Raving skriver Gott Nytt År önskar jag er alla – och avger ett nyårslöfte, Bo Myre skriver Best of 2000, Fredrik Jönsson skriver Är hedersvåld från sverigedemokrater bättre?