Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del V.

Det framstår som en så enkel formel för att starta ett politiskt projekt. En vältalig person som kan vara ansikte utåt, gärna organisatoriskt lagd. En grafiker som kan utforma en slagkraftig propaganda. En teoretiker som kan lägga upp planer och riktning för ett projekt, med förmåga att läsa av vilka behov, osäkerhet och begär som finns i samhället. I alla fall om man ser på hur en liten kompiskrets av högerextremister i Rom, steg för steg på några år lyckats bygga upp en social kraft med spridning över hela Italien. Och inte genom att följa någon klassisk högerextrem organisationsmodell, utan snarare genom att till punkt och pricka kopiera den utomparlamentariska vänsterns metoder och istället fylla med ett socialfascistiskt innehåll.

Steg 1. Metapolitiska huliganer och grafisk skvadrism

Puben Cutty Sark i centrala Rom hade länge tillhört olika fascister. När en äldre militant från NAR överlät krogen på Gianluca Iannone, blev det den självklara samlingsplatsen för hans vänkrets. Likt Iannone hade vännerna en bakgrund i organisationer som Fronte della gioventu (MSIs ungdomsgrupp) och kriminaliserade Movimento politico, men var för stunden politiskt hemlösa och passade inte riktigt in någon existerande högerorganisation. De kallade sig själva för den ”nonkonforma högern”. Förutom att hänga på krogen delade vänkretsen två intressen, thaiboxning och politisk kultur. Precis som i en av deras favoritböcker, Chuck Palahniuks Fight Club, växte ur den gemensamma thaiboxningen fram ett intresse att också göra aktioner tillsammans. Gianluca Iannones ”metapolitiska huliganer” tog som gemensamt namn Farenheit 451, efter titeln på Ray Bradburys bok, ”för att försvara de böcker som samhället idag vill bränna”.

Simone Di Stefano utvecklade en futuristiskt inspirerade estetik för gruppen, en ”urban grafisk skvadrism” som han själv kallade det (efter fascisternas gatuskvadroner). Grafiken var enkel och ren, bara i svart och vitt, enkla raka paroller i stora vita versaler på svart bakgrund. Detta kombinerat med solariserade bilder, som negativ med sina inverterade färger, gav ett rakt visuellt chockintryck. Serier detournerades situationistiskt och försågs med ironiska egna bildtexter. Guy Montag, huvudpersonen i Bradburys bok, användes som en kollektiv pseudonym de undertecknade texterna med.

1997 dök det upp 15 000 klistermärken på lyktstolpar och väggar över hela Rom, med en logotyp på: ett sammanflätat Z, en nolla och ett alpha-tecken. Kort därpå spreds mängder av flyers, med bilder på ett ansikte med en streckkod i pannan, tomma vita ögon och ett stort fastklistrat leende. Inga namn, ingen webbadress, ingen förklaring. Detta första projekt för Farenheit451 var att skapa en myt kring Iannones nybildade band, Zetazeroalfa. Första singeln släpptes i symboliska 451 ex, och följdes av CDn ”La dittatura del sorriso” (Leendets diktatur). Kring sina konserter växte kretsen kring Farenheit451 till ett hundratal trogna fans som följde det ”identitära rockbandet” överallt på deras turnéer. Gruppen såg till nästla till sig spelningar på ställen de visste skulle bli provocerande, som på indepententbolagens möte i november 2000, vilket fick den radikala vänstern att inledda en bojkottskampanj som ökade bandets rykte ytterligare.

Steg 2. Nonkonformistiska ockupationer

Redan 1999 började Farenheit451 planera att ockupera ett hus, för att kunna öppna en egen lokal, men försöken misslyckades. I juli 2002 lyckades de tillsammans med två andra fascistgrupper att göra sin första lyckade ockupation, en före detta skola långt ute i en förort utanför Rom. Ockupationen fick namnet Casa Montag. Till skillnad från vänsterns ockuperade sociala center (centri sociali occupati, CSO), kallade den nonkonformistiska högern sitt center för nonkonformistiska ockupationer (Occupazione non conformista, ONC). Ockupationen var inte den första som genomförts från extremhögern i Rom, men det var den första som kunnat bli mer långvarig och inte vräkas efter några månader. Anledningen var den nära kontakt som Farenheit451 byggt upp med destra sociale, den sociala högern i Allianza nazionale. Just då leddes Lazioregionen av Storace från destra sociale, som därigenom kunde ge de nonkonformistiska ockupationerna sitt skydd. Sommaren 2002 fyllde de huset med konserter och seminarier, och gav ut tidningen Montag. Men efter sommaren lämnade Farenheit451 Casa Montag, som fortfarande är ockuperat, för att bedriva aktiviteter i centrum. Året efter skedde nästa ockupation, kretsen kring streetpunk-bandet Insedia (Innato senso di allergia), öppnade ONC Foro 753 i centrum nära Colosseum.

I december 2003 dök det upp flygblad i trappuppgångarna nära Foro753, som efterlyste en bortsprungen svart katt i kvartet, vid namn Pound. Men katten fanns inte, utan flygbladen var bara en liten hint om vad skulle kort därpå ske i kvarteret. Den 26 december ockuperades en sexvånings-fastighet nära centralstationen Termini, den nonkonformistiska ockupation som fick namnet Casa Pound. Ockupationen fick namn efter poeten Ezra Pound, som anslöt sig som frivillig till Salòrepubliken. På fasaden hängdes en banderoll ut med texter från ett av hans poem: ”Mot all form av ränta/ocker” och ”Hyra är ocker”. I ett flygblad som delades ut till grannarna förklarade de:

”Vi har ockuperat en byggnad som stått tom i åratal, som vi nu gett rum åt tjugo familjer i. Vi är italienare. Vi är inte några socialt utslagna. Vi är arbetare, studenter, mödrar och fädrer. Alla prekära precis som ni, utan att ha valt det själva”.

Förutom bostäder innehåller Casa Pound en möteslokal, där det organiserades seminarier, filmklubbar, teaterkvällar och utställningar med futuristisk konst. På kort tid kom Casa Pound att bli hjärtat och navet för den utomparlamentariska fascistscenen i Rom.

Namnet Pound och hans slagordsmässiga diktstrofer på fasaden var ingen slump. Farenheit451 valde att knyta sig an till den sociala ådran inom fascismen, från Salò till tredje positionen. De fick kontakt med Tredje positionens ideolog, Gabriele Adinolfi, som återvänt från landsflykten 2000, efter att domen mot honom för startande av beväpnad organisation preskriberats. Adinolfi kan närmast beskrivas som den grå eminensen bakom Casa Pound. Han driver den till Casa Pound anknutna nyhetsportalen No reporter, Italiens motsvarighet till svenska Info-14. Flera seminarier på Casa Pound har ägnats åt att försöka rentvå Gabriele Adinolfi från anklagelserna om inblandning i bombmassakern på Bologna central 1980.

Steg 3. Boendeockupationer

Casa Pound utropade spekulationen på fastigheter som huvudfiende och bostadsbristen som den viktigaste sociala frågan. Problemen med korruptionen inom politiken och bostadsspekulationen har bidragit till att skjuta bostadspriser i höjden, samtidigt som ofärdiga byggkomplex lämnas stående. I Rom, med sina närmare 3 miljoner invånare, är bostadslösheten bland ungdomar hög. Kommunala hyresrätter finns det få av, 70% av italienarna har bostadsrätter och har köpt sina lägenheter. Detta leder till att få flyttar hemifrån. Ur en fascistisk synvinkel blir därför bostadsbristen ett direkt hot mot kärnfamiljen, eftersom inga par inte kan flytta samman och bilda familj. Men kampen mot räntan, och där inräknar de i Ezra Pounds fotspår hyra som en form av ocker, ges också en konspirativ laddning, om de ”mörka krafter” bakom finansspekulation.

I Casa Pound bor tjugo familjer. Utifrån huset började de en rådgivningsverksamhet och knyta fler hemlösa till sig. Bredvid konceptet ONC utvecklades konceptet OSA, ”occupazione di scopo abitativo” (ockupationer i boendesyfte). Med parlamentariskt skydd av destra sociale, som då stod på sin höjdpunkt som ”parti inom partiet”, inleddes sommaren 2004 det som italienska Indymedia kallade ”Roms svarta sommar”, en våg av boendeockupationer, OSAs, utifrån de kontakter som byggts upp igenom Casa Pound. De nya ockupationerna och koordinationen av OSA:s gavs namnet Casa d’Italia. Under någon månad öppnades Casa Italia Parioli (med 23 familjer), Casa italia Boccea (7 familjer) och Casa Italia Torrino (18 familjer).

Steg 4: Politisk kampanj

Nästa steg för Casa Pound var utformandet av en politisk bostadskampanj, ett sätt att både ge sina ockupationer legitimitet och använda dem samtidigt som språngbräda för politiska krav. Kampanjen och det politiska förslaget kallades Mutuo Sociale, en slags socialt stöd för ”rätten att äga en bostad”. Casa Pound tog fram ett förslag om inrättandet av en kommunal eller statlig institution med målsättningen att ge räntefria lån åt alla medborgare vid deras första bostadsköp, utan att gå vägen via banker och ränta. Institutionen skulle ha i uppgift att anlita små byggentreprenörer att konstruera bostadslägenheter, som sedan skulle säljas till byggpriset. Förslaget var ingen egen idé, utan en direkt hänvisning till Repubblica Sociale Italiana’s, Salòrepublikens konstitution, det så kallade Carta di Verona, paragraf 10 och 15. Ett direkt återknytande till den fascistiska bostadspolitiken, som gav upphov till många av de ”miljonprogram” i Roms förorter. Kampanjkommittéer för Mutuo Sociale upprättades och en central koordinering startades av Casa Pound. I kommittéerna försökte Casa Pound nå en så stor enhet som möjligt mellan de olika sociala tendenserna inom post- och nyfascismen.

Simone di Stefano, som Casa Pounds talesperson för Mutuo Sociale, beskriver samarbetet i boken ”Centri Sociali della destra”:

”De rör sig om olika miljöer, men som är öppna för våra argument eftersom vi har samma sociala rötter och ett intresse i ”bostadsfrågan”, som kommer från den republikanska fascismen, som i Carta di Verona, konstitutionen för Repubblica Sociale Italiana, för första gången sanktionerade den okränkbara rätten till äga en bostad, eller snarare gav social juridisk legitimering för genomförandet av rätten till bostad. Arvtagare till detta finns just i en stor del av AN, i deras så kallade ”sociala höger” (destra sociale), hos Fiamma Tricolore, Forza Nuova, facket Ugl och många kulturföreningar och aktivistkretsar i hela den nationella miljön. Förenandet av dessa olika miljöer i ett gemensamt projekt har lyckats tack vare Koordinationens transversalitet och oberoende från partier. Projektet, och då tänker jag speciellt på i AN, har blivit en verklig fana att vifta framför ansiktet på dem från partierna och rörelserna som har spårat ut till ultraliberala eller konservativa åsikter. Ofta är de som är mest entusiastiska till detta projekt Azione Giovani [ANs ungdomsförbund], eftersom de även ser detta initiativ som ett sätt att återknyta de starka sociala rötterna i ett parti som genomlever en stark identitetskris, mycket på grund av deras lednings politiska val. Något som inte sker så ofta fram till idag, är att på konferenserna ser man politiker från AN sitta sida vid sida med ungdomar från Azione Giovani, Forza Nuova och Fiamma Tricolore utan att någon hånar de andra, utan man träffas i en anda av fullt samarbete.”

Casa Pound testade olika vägar att få igenom sitt lagförslag, bland annat genom att försöka få in 50 000 namnunderskrifter, för att då måste frågan tas upp till röstning i regionen. De började även uppvakta högerpartierna, erbjuda om sin rörelses röstmässiga stöd mot att partiet skulle driva deras politiska fråga. Inför regionalvalet i Lazio våren 2005 ställde Casa Pound och Mutuo Sociale upp med en egen kandidat, Germano ”Gerri” Buccolini, på regionspresidenten Storaces lista. Buccolini fick i personvalet 1750 röster.

Inför riksdagsvalet 2006 förhandlade Casa Pound med Alessandra Mussolinis valallians Alternativo Sociale, men förhandlingarna bröt samman och de inledde istället ett valsamarbete med Fiamma Tricolore.

Inom Fiamma Tricolore fick Casa Pound en plattform att börja agera på ett nationellt plan, över hela Italien. De fick till uppgift att skapa en studentorganisation åt Fiamma Tricolore, och byggde sommaren 2006 upp Blocco Studentesco, som på två år blev en landsomfattande organisation. I högstadieskolornas skolval våren 2008 lyckades Blocco Studentesco få 23% av elevernas röster.

Steg 5. Metapolitik bortom partipolitiken

Som ett led i kampanjarbetet fortsatte parallellt Casa Pound med sin ”mediaskvadrism”, att göra spektakulära mediala aktioner för att få upp frågan på dagordningen i den offentliga diskussionen. En natt i januari 2006 hängde de upp 400 skyltdockor i snaror i lyktstolpar i Roms innerstad med plakat om bostadsbristen som folkmordspolitik och kravet på en lag för Mutuo sociale. De genomförde också en spektakulär stormning av italienska dokusåpan Big Brother, som ett tag sändes från en stor glaskupol inne i staden. Casa Pounds aktivister kastade ägg på den genomskinliga glaskupolen, hängde ut banderoller och tände bengaliska eldar framför livekamerorna.

Casa Pound arbetade samtidigt aktivt med att utveckla nya mediaprojekt för att nå ut med sitt budskap. 2004 fick Iannone ta över tidningen Occidentale, startad 1970, vars redaktion flyttades till Casa Pound och utökades med Gabriele Adinolfi, hans son Carlomanno Adinolfi och grafikern Simone Di Stefano. I september 2007 startade Casa Pound sin nätradio, Radio Bandiera Nera (Radio Svarta Fanan), som sänder 24 timmar om dygnet hela veckan. Kring nätradion byggdes ett medianätverk upp med 20 lokalredaktioner, och internationella korrespondenter. Den 1 juni 2008 följdes radion av en streamad webbtv-kanal, Tortuga TV, som även den sänder dygnet runt.

Till Casa Pound finns nu även knutet musikstudion Bunker Noise, ett ockuperat gym, krogen Cutty Sark, bokhandeln Testa di Ferro och en tatueringsstudio.

Webbcommunityt Viva Mafarka har blivit en viktig samlingsplats för den nyfascistiska rörelsen, för spridandet av ONC och OSA. Men vänsterns valframgångar mellan 2006-2007 bromsade tillfälligt framväxten av nonkonformistiska ockupationer. Med Berlusconis införlivande av den sociala högern i Casa del Popolo och högerns valseger, har den spärren nu försvunnit och vägen är öppen för en ny våg av fascistiska ockupationer. När lite över en vecka hade gått efter valet, ockuperades en gammal tågstation i Rom av Casa Pound och Blocco Studentesco och den största nonkonformistiska ockupationen, Area 19, öppnade sina portar.

Blocco Studentesco och den växande rörelsen av nonkonformistiska ockupationer stärkte talespersonen Gianluca Iannones position inom Fiamma Tricolore, och de gav honom en plats i riksledningen inför valet i april 2008. Iannone ställde också upp som de nonkonformistiska ockupationernas och Mutuo Sociales kandidat på Fiamma Tricolores vallista. Men uppbyggandet av så stark egen struktur inom partiet, möttes med oro av de andra ledarna i Fiamma. Efter valet bröt ett gräl ut mellan Gianluca Iannone och en av Fiamma-ledarna, Maurizio Boccacci, före detta ledaren för kriminaliserade Movimento Politico och ett av de stora namnen inom italiensk nyfascism. I mitten av maj lät därför Luca Romagnoli utesluta Iannone ur partiet. De senaste veckorna har därför lokalavdelning efter lokalavdelning hoppat av Fiamma Tricolore och följer istället Iannone. Fiammas lokalkontor har ockuperats på flera orter av Iannones sympatisörer. Hela Blocco Studentesco har brutit med Fiamma och förklarat sig lojala med Casa Pound. Som ny organisation har Iannone i maj bildat föreningen Casapound Italia, med lokalavdelningar över hela landet. Projektet presenteras på hemsidan som:

“Casapound Italia är inte ett politiskt parti, utan en förening som tagit sig an att på ett organiskt sätt utveckla ett projekt och en ny politisk struktur, som projicerar på framtiden det mänskliga och idéarv som den italienska fascismen har skapat med enorma uppoffringar.”

Social höger med lånade fjädrar

En nyskapande fascistisk höger? Det skulle man kanske få uppfattning av, om man ser den utveckling Casa Pound gått igenom separat. Men ingenting är unikt i det Casa Pound genomfört, utan snarare är det slående hur mycket inspiration de hämtar från den radikala antagonistiska vänstern. De tar formen, men fyller med ett klassiskt fascistiskt innehåll. Gianluca Iannone brukar i intervju efter intervju tala om den inspiration han hämtar från vänsterlitteratur. Boken Casa Pounds försvarsadvokat Domenico di Tullio skrivit om rörelsen av nonkonformistiska ockupationer heter följaktligen också ”Centri sociali di destra” (Högerns sociala center) och är utgiven på ett förlag med vänsterprägel.

I Rom finns cirka 25 ockuperade sociala center (CSO), center som ockuperats under olika vågor (1977, 1987, 1991 och 2001). Dessa CSO driver rådgivningar för bostadsockupationer, och två stora koordineringar av boendeockupationer. En av dessa koordinationer, Action, grundades ur kampanjerna Disobbedienti och Tute Bianche, kampanjer som genom mediala aktioner – vad de kallade kommunikationsgerilla-taktik – försökte sätta sociala rättigheter på dagordningen. En av taktikerna bestod av att använda sig av kollektiva pseudonymer, som namnet Luther Blissett. Action har haft sina talespersoner som kandidater på Rifondazione Comunista och Sinistra Arcobalenas vallistor – och var de enda som gjorde ett lyckat val för sina kandidater, trots vänsterns valfiasko i april. De områden där sociala centren är förankrade i kvarteren, är också de områden där vänstern fortfarande har lokala mandat och lokalt styre. Action och de sociala centren driver parallellt politiska kampanjer utifrån sina konfliktpraktiker: kampanjer för rätten till bostad, och för medborgarlön, eller ”garanterad inkomst”. Formerna Casa Pound använder sig av är alltså väldigt liknande den utomparlamentariska vänsterns i staden, och precis som Action använder de sig av kraven på rättigheter inte bara som en simpel reformism utan snarare som konstituerande krav, dvs sätt att legitimera (och i vissa fall legalisera) redan pågående reella tillägnelser och reapproprieringar av välstånd. Men kollar man på synen på dessa ”rättigheter” ser man hur det skiljer sig åt. Casa Pounds kampanj handlar om det (privata) ägandet av bostad, medan Actions om rätten till bostad, om bostäderna som allmännytta. Casa Pounds rättigheter är villkorade, det handlar som de säger om en ”ansvarfylld rätt” till ägande, vilket hänger samman med italienska fascismens medborgarsyn: medborgaren är endast en beståndsdel i den organiska staten, och statens intressen är överordnade. Det vill säga, att medborgerliga rättigheter är kraftigt villkorade för att ges, man måste uppfylla vissa kriterier för att erhålla dem som ett privilegium, till skillnad från den utgångspunkt Action har om rättigheter som generella och ovillkorade, rätten till bostad och en inkomst som en okränkbar grundnivå och socialt skydd. Det rör sig alltså om en exkluderande praktik mot en inkluderande. Vilka som ska ges dessa villkorade rättigheter av högern kan vi lätt få en fingervisning av i de italienska städer som styrs av Lega Nord. I Verona har Lega Nord lagt en motion om att tilldela dagisplatser efter ett poängsystem: gifta par får högst poäng, skiljda par lägre, ensamstående föräldrar lägst. Par med fasta anställningar får bonuspoäng, föräldrar med visstidskontrakt får lägre, arbetslösa föräldrar lägst. De villkorade rättigheterna används både normativt för att biopolitiskt styra hur man lever, och fungerar enligt en princip av exkludering/inkludering och upprättande av en rättighets/privilegieskala.

Konflikt: Nazimarschen på nationaldagen har just varit. Syrran sågar Per Gudmundsons klassanalys av fascismen, Kim Müller ger tips på hur man maskar på nationaldagen och kamrat Petter berättar vilka böcker han laddar med inför sin analys av högerns vinst/vänsterns förlust i Italien (samt hintar lite om sin rapport om studenters situation på arbetsmarknaden).