[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]
En smågrupp som multipliceras (Piccolo gruppo in moltiplicazione)
Rörelsens subjekt finns någon annanstans, den har förskjutits till ett rum som idag är svårtdefinierat och som är omöjligt att reducera till vare sig institutionernas stagnerade kategorier eller till den akademiska och respekterade utomparlamentarismen. Den finns någon annanstans, lössläppt och otyglad. Frisläpptheten är den sociala aktionens innovativa form.
Men hur hittar man en enhet, hur sätter man igång en process av nysammansättande (ricomposizione), hur bedriver man politik?
Varför brådska fram ett svar? Den reella rörelsen troligen kommit mycket längre än vår förmåga att förstå den, detta behövs påpekas. Krisen och reformismen i en kombination, som pågått sedan länge, har besegrat det politiska landskap som uppstod ur uppsvinget 1968-1969. Delvis har de införlivat detta med en nyreformistisk politik och delvis har de lyckats bryta ner detta landskap och lämnat det där man nu kan finna det: ställd inför problemen med självigenkännande och definiera den nya terräng som man nu rör sig i.
Men rörelsen har kommit mycket längre än politiken; den har nått mycket längre än de gamla problemställningarna om kamp och enhet; den befinner sig i en dimension av radikalt utanförskap (estraneità) och vägran. Mot denna stat (Stato) är det inte värt att kämpa; den institutionella politiska sfären är för miserabel och även de antagonistiska aktionerna är torftiga järmfört med den rikedom som subjektet i rörelse kan utveckla.
Den institutionella politiken slickar sina sår och försöker kontinuerligt (alltid lika förskräckta av 68-händelserna, av det oförutsedda framträdandet av något annat, av autonomia) att göra sig av med allt som vägrar underordna sig. De gammelsocialistiska gruppernas och bourgeosins deltagande-demokratiska kategorier försöker att ge ett ansikte åt detta odefinierbara subjekt; de unga, arbetarna, studenterna, kvinnorna, det förvandlingens subjekt som igår gäckade en öppen kamp och deras fientlighet, och idag gäckar dem genom sin utanförskap. Dessa måste vara katalogiserade, de måste ha ett namn och som sådana befinna sig inom en ordning. Därför att det är bara inom en ordning man kan tvinga människor att arbeta.
Lössläppthet, hämningslöshet, fest. Det är på detta plan som de ungas, arbetarnas, studenternas och kvinnornas beteende finns. Och om detta inte är politiskt för byråkraterna, må så vara, för detta är vår politik även om vi heller skulle benämna den på andra sätt. Appropriering, kroppens befriande och en kollektiv förvandling av de mellanpersonliga relationerna är de sätt inom vilka vi idag rekonstruerar ett projekt mot fabriksarbetet, mot vilken ordning som helst som baseras på prestation och exploatering.
Smågruppernas praktik är den terräng där man kan se autonomin (l’autonomia), den mininivå där man har hejdat sönderfallsprocessen. Det tjänar ingenting till idag att planera ett terroristiskt och mekaniskt återförenande som abstrakt tar sig an problemet med enhet. Smågruppens praktik är inte en konfrontativ praktik av sammandrabbningar. Man antar hellre en position av ignorans, förskjutande eller omplacerande någon annanstans och utanförskap.
Nysammansättandets problem är övergången från den utspridda och lösa utanförskapet till ett rekonstruerande av nya instrument för begärets sammanförande och kollektivisering. Men detta problem löser man inte från organisationens avskiljda plats och inte heller med abstrakta diskurser om enhet: nysammansättandet sker på den praktisk förvandlings plan som löper tvärs över vardagslivets uppsplittrade delar.
Det behövs en skrift som löper tvärs över hela existensens uppdelningar, över alla de sorter som klassubjektetet uttrycker sig igenom. Vi planerar därför en smågrupp som multipliceras och som transversalt nysammansätts. För att konstituera sig med önskan att ena ett kollektiv måste man börja kunna tolka nysammansättningens begär: de flöden som löper igenom klassen och som rör massornas vardagsliv. En nysammansättning är inte ett moraliskt imperativ, ett politiskt dogma; det är rörelsens begär. Vi behöver hitta en beteendemaskin som tolkar detta begär.
Vi försöker på skrivandets terräng. Inte som en extern syntes eller som en spegel, utan som en tillgänglighet för att underlätta en vändning i processen, utgörandes tendensens praktiska subjekt. En skrift kapabel att i sig ge kropp åt tendensen, att förkroppsliga tendensen som begär och skriva in i det kollektiva livet möjligheten till befrielse.
/ A/Traverso
Bologna, maj 1975