Framtiden ser mörk ut. I alla fall om man frågar Sveriges ungdomar. Analysföretaget Ungdomsbarometern har för Generationsrapporten 2023: Generation Z tillfrågat 16 000 ungdomar i åldrarna 15-24 år om deras värderingar och syn på samhället. För första gången sedan företaget grundades 1991 anser en majoritet av ungdomarna att samhället är på väg åt fel håll. De unga får allt mindre tilltro till att de kan påverka samhällets utveckling och forma sin egna framtid. De tre stora politiska frågor som länge toppat mätningarna – miljö, jämställdhet och antirasism – är på nedåtgående. Ungdomen flyr polariserade och laddade identiteter, även om en majoritet unga tjejer fortfarande identifierar sig med feminismen, och söker sig till mer intresseorienterade frågor. De politiska värderingarna skiljer sig allt mer mellan könen, vilket syns tydligt i valresultaten. Drömmen att tjäna pengar och bli rik blir allt viktigare samtidigt som ungdomarnas oro över sin ekonomi ökar. De unga idag är trygghetssökande, har en hög medvetenhet och drivs av en stark individualism, summerar Ungdomsbarometern sin rapport.

Att vara ung och radikal har setts så självklart att vänstern tagit det för givet. Nu har ungdomsfrågan blivit något som håller vänstern vaken på nätterna. Varför tappar vänstern röster bland unga? Varför går könsröstandet isär? Varför engagerar sig färre unga politiskt?

I spaningen Trender 2023 – enligt unga från december 2022 radar Ungdomsbarometern de mer dagsaktuella pågående modetrenderna bland unga, framför allt på sociala medier. Tiktok fortsätter att vara den dominerande social medieplattformen för unga. Trenderna pendlar snabbt mellan det starkt stiliserade och exhibitionistiska över till det avskalade och påstått autentiska. Identiteterna är många och flyktiga.

Gillar du rosa Barbiecore, en hyperfeminin estetik med små croptops och strass eller är du mer inne på att vara en målinriktad That girl, en framgångsrik hälsosam mönsterförebild med kontroll över ditt liv. Eller är du en mer jordnära Granola girl på Tiktok, som handlar secondhand, äter veganskt och vistas ute i naturen. Kanske rent av den mer estetiska varianten Clean girl.

Till skillnad från Tiktok använder uppstickaren bilddelningappen BeReal inga filter och ett öppet flöde. Den eftersträvar en mer autentisk känsla med bilder från vardagslivet. Användaren delar dagliga bilder på ett givet klockslag till sina nära vänner med vad de gör just för stunden. Bland de tillfrågade unga är BeReal idag större än Twitter. Plattformar kommer och går.

Även om många av trenderna handlar om unga tjejer följer de unga killarnas samma utveckling. Ska man vara lyckad är träning och hälsa viktigt, för båda könen. Samtidigt som ohälsan ökar och unga mår allt sämre. ”I regel uppger tjejer större allmän oro och press kopplat till sitt utseende, men vi ser även tendenser åt samma håll bland killar i diskursen om träning på exempelvis TikTok och YouTube. Där framkommer en hård hälsodiskurs där unga killar explicit kopplar sitt värde till sina kroppar. I dessa sammanhang ses mental ohälsa ofta som något som kan hanteras via fysisk träning”, säger rapporten. Heartbroken gym bros försöker göra sin hjärtesmärta till motivationskraft för att träna sig ur ångesten.

Men vad ska man göra med alla dessa spaningar. De är av intresse som marknadsundersökningar för företag att hitta unga målgrupper, men kan de säga något om vår tid för vänstern?

Ska vi förstå dagens kapitalism måste vi förstå den unga tjejen, menade tidskriften Tiqqun. Tidskriften bildades av filosofen Giorgio Agambens franska och italienska studenter under en av hans kurser. I första numret som kom 1999 släppte de en text, Premiers matériaux pour une théorie de la Jeune-Fille (Preliminärt material för en teori om den unga tjejen), en text som kan ge ett annat perspektiv på ungdomstrenderna.

Tiqqun kallade själva sin Teori om den unga tjejen för trash theory, ett klipp-och-klistra-verk där de lekfullt försökt lyfta fram en analys av kapitalismen genom att bläddra i högar av modetidningar och reklam. De undersöker vad det är för begär, behov, lust, konsumtion och subjekt som framträder på de glassiga sidorna.

Såväl metod som teoretisk inspiration hämtade de från den franska situationisten Guy Debord. Debords bok Skådespelssamhället från 1967 var en viktig skrift för den franska studentrörelsen 1968. Situationisterna försökte under 50- och 60-talet analysera hur kapitalismen blivit så dominerande att alla samhälleliga förhållanden underordnats och koloniserats av bytesvärdet och varuformen. Konsumtionssamhället penetrerade alla aspekter av våra liv och våra sätt att relatera till varandra. Men även hur allt detta visade sig för oss, som ett flöde av föreställningar och bilder. Debord kallade detta för Skådespelet, det sätt kapitalismens värderelationer framträdde för oss som en offentlighet. ”Skådespelet är inte en samling bilder utan ett socialt förhållande mellan människor som förmedlas mellan bilder”, skriver Debord i Skådespelssamhället.

Tiqqun tillförde ytterligare en ingrediens till Debords analys, hämtad från den radikalkonservativa författaren Ernst Jünger. Jünger lyfte i sina skrifter under första världskriget fram Soldaten som en samlande ny figur. Soldaten beskriver sin tid i ett koncentrat, i kontrast mot 1800-talets liberala Borgare. För Soldaten är allt vapen att bruka i en omstöpande total mobilisering av hela samhället. I boken Der Arbeiter från 1932 kompletterar Jünger Soldaten med Arbetaren som den massfigur kapabel att omvandla hela samhället genom att förhålla sig till allt som arbetsredskap. Tiqqun söker på samma sätt beskriva den figur i varukapitalismen som kan gestalta totaliteten. En figur som när alla begär kommit att mobiliseras av kapitalet blir främling till och med för sina egna begär. Bläddrandes i modetidningarna benämner Tiqqun henne som den Unga tjejen. Genom att granska den unga tjejen skalar de av Skådespelet, bytesvärdet och varuproduktionen. Den unge tjejen visar sig som konsumtionssamhällets idealmedborgare.

Tiqqun väljer, likt Debord, att se kapitalismen som en totalitet. Det är inte något externt utanför oss, det är inte överklassen, några företagsägare eller chefer, utan ett helt system som vi lever i och som genomsyrar vår vardag och tränger djupt in i oss. Vi bär på kapitalismens motsättningar i oss. Vi är producenter av kapital, köpare av varor och förhåller oss till varandra som bytesvärde. Vi säljer vår arbetskraft. Vi skapar oss en identitet genom konsumtion, i vad vi lyssnar på, läser, klär oss i och vilket fotbollslag vi håller på. Vi köper inte varor, vi köper upplevelser, frihetskänslor, personlighetsutveckling, identitet. Det här är Skådespelet.

”Skådespelet försöker uppväcka den unga tjejen i alla”. Tiqquns analys av den unga tjejen slutar där att vara könad. Det handlar inte längre om flickor, eller ens ungdomar. Kritiken av figuren unga tjejen blir en hänsynslös självkritik.

Tiqqun bläddrade i modetidningar, då 1999 fanns ännu inte sociala medier. Men deras teori blir ännu lättare att förstå idag med alla medieplattformar, streamingtjänster, influencers och dokusåpor. Vi förväntas alla bygga oss själva som varumärken, aktivt träna våra kroppar, använda rätt hälsoprodukter, klä oss i rätt märken. Influencers säljer varulivsstilar genom att skapa och anspela på personliga relationer, att vara levande personer med namn vi kan relatera till – en storasyster snarare än ett själslöst bolag. Tiqquns den unga tjejen befinner sig i framkant i att utsättas för nya marknadsföringskampanjer, inte bara som passiv målgrupp utan också att formas till aktiva, upprätthållande och begärande subjekt. Det krävs aktivitet att bli en That girl, eller välja mellan att bli Barbiecore, Granola girl eller Clean girl.

”Kvinnobefrielsen antogs vara befrielsen av kvinnorna från hemmets sfär, men var snarare hemmets utvidgning till hela samhället”, skriver Tiqqun. Allt större sektorer av kapitalistisk produktion kom att införliva aktiviteten att skapa relationer, känslor, omvårdnad och hälsa. Nina Power beskrev i sin recension Tiqquns unga tjejen som nedsänkt i en vapeniserad konsumtionsvärld där allt är ett slagfält, där alla affekter, begär, neuroser, depressioner och ängslan dras in. Om andra vågens feministrörelsen lyfte slagordet det personliga är politiskt, för att genom delade personliga erfarenheter skapa en gemensam politisk medvetenhet, så menar Tiqqun att dagens unga tjej snarare lever sitt privata liv i det offentliga. Det personliga är alltid utlagt för andras blickar och kommentarer, på plattformar där det betygsätts, uppskattas eller hånas. Det är så individens identitet formas idag.

Det kan låta överdrivet. Rent av misogynt. När skriften gavs ut på engelska beskrev poeten Ariana Reines hur arbetet med att översätta texten gav henne migrän och spykänslor, hur texten höll henne vaken om natten. Kritiken svider och känns orättfärdig. Det petas i ömma sår.

Efter valet hösten 2022 pågick en märklig diskussion inom vänstern att de unga rösterna förlorades på grund av att vänstern inte fanns på Tiktok och andra sociala medieplattformar där ungdomar rör sig. Men den frågan missar problemets kärna: hur en generation som växt upp så inbäddad i Skådespelets plattformar stöpts in i varuformens koloniserade värld. Hur de blivit Tiqquns unga tjejen, kapitalismens självskapande idealkonsument. Att bara finnas på de plattformarna för att propagera vänsteridéer där kommer inte skapa en ny generation vänster. Att skapa egna politiska influencers är inte heller en lösning. Det är lätt att se hur svenska etableringen av Black lives matter stupade på att influencers tog över protesten och gjorde till ett varumärke de själva ägde och representerade. Eller hur mediefokuseringen på Greta Thunberg både blev Fridays for futures stora tillgång i att skapa en global rörelse men också en blockering för att själva kunna bli en organiserad kollektiv social rörelse här i Sverige.

Tiqqun ger ingen lösning, men antyder att kollektivitet inte kan byggas utifrån att vara idealkonsument, livstilsidentitet eller influencer, utan genom att kritisera och skapa mottrender som bryter med dessa former. Som skapar fysiska rum, gemensamma platser och organisationer, möts genom händelser och situationer som undandrar sig varuskådespelets offentlighetsmarknad. Det finns inspiration att hämta ur den tid Tiqqun själva skrev. I den feministrörelse som då formades i angrepp mot varufieringen och objektifieringen av kvinnor, som angrep skönhetsindustrin, porrindustrin och kvinnoidealet. Att åter plocka upp klassiker som Naomi Wolfes The Beaty Myth från 1991 och Naomi Kleins No Logo från 1999. Först när vi åter ser en feminism mot varufieringen kan vi hitta en väg ut igen ur Skådespelsplattformarnas fängelse och avkolonisera oss själva från marknadens invasion av våra kroppar och själar. Då kommer de unga tjejerna visa vänstern vägen.

Publicerad i Flamman, april 2023

Så kom dagen Sverigedemokraterna väntat 24 år på. För första gången har de släppts in i Rosenbad. Även om de inte fick några formella ministerposter, ingår de som stödparti i ett samordningskansli där de ska ges lika stort inflytande över regeringspolitiken som de tre regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Det gemensamma Tidöavtalet ger Sverigedemokraterna betydande inflytande inom områden som migrations-, klimat- och kriminalpolitik.

Är det här bara ytterligare ett steg i Sverigedemokraternas framgångssaga eller är det början på dess slut? De som hoppas på det senare lyfter fram att det är en svag regeringslösning som innehåller många motsatta intressen och explosiva kompromisser. Nu kommer Sverigedemokraterna att för första gången tvingas ansvara för sin egna politik. Dessutom under en period som kommer att vara turbulent med stigande priser, frekventare klimatkatastrofer och ökande klyftor. De har bundits till den borgerliga politiken, den borgerliga politiken till dem.

Det är en sak att vara i opposition och gripa makten, en annan att sitta vid makten och regera. Högerpopulismen har haft svårt för den övergången. Ytterhögerpartierna i våra nordiska grannländer, Fremskrittspartiet, Sannfinländarna och Dansk folkeparti, tappade alla stort efter sina perioder som stödpartier åt en åtstramningspolitik från höger. Detsamma gjorde Frihetspartiet i Österrike och Nationella alliansen (nu Italiens bröder) i Italien under sina regeringsperioder. Kommer de här fyra åren att bli en parentes, där högerregeringens politik kommer att göra slut på högerpopulismen? Eller är hela den politiska spelplanen i Sverige nu förändrad?

Vi behöver bra analytiska redskap för att förstå förändringarna i det politiska landskapet. Då finns det ett par glasögon vi kan ta på oss, ett par runda och hundra år gamla men oerhört skarpa. Marxisten Antonio Gramsci befann sig mitt i politikens stormar i Italien, när landet krängde mellan arbetarrevolter och fascism. Han var verksam som journalist under de röda åren 1919-1920, då fabrikerna i norra Italien ockuperades. Gramsci var med och grundande det italienska kommunistiska partiet, satt i parlamentet under det fascistiska styrets första fyra år och blev kommunisternas partiledare kort innan Mussolini upphävde demokratin och fängslade honom.

Som journalist på tidningen L’Ordine Nuovo följde Antonio Gramsci fascismens snabba väg till makten. När Benito Mussolinis minoritetsparti gavs i uppgift att bilda regering efter marschen till Rom 1922 utgick Gramsci i sina artiklar att fascismen skulle bli kortvarig vid makten. Fascismen bar på för mycket motsägelser, var en ohelig allians mellan motstridiga klassintressen och deras auktoritära krispolitik skulle skrämma bort dess massbas. Gramsci utgick från att fascismen inte skulle kunna hantera den långvariga ekonomiska kris som Italien befann sig i. Men han fick fel. Fascismen lyckades säkra sin position och omstöpa statsmakten. Efter fyra år vid makten införde de undantagstillstånd, kriminaliserade vänsterns organisationer och avskaffade demokratin.

Det var från fängelsecellen Gramsci fick omarbeta sin analys i sina anteckningsböcker. Även om vi inte står inför en situation som kan jämställas med den italienska – den svenska regeringen är inte fascistisk – så försökte Gramsci förstå fascismen i en bredare kontext av reaktionär politik, om gränslandet mellan konservatism och populism. Den analysen kan hjälpa oss idag.

Ett första steg för Gramsci var att inte stirra sig blind på partier, utan att försöka förstå vilka block och klassallianser som hade upprättats. Block kunde vara mer progressiva, verka för en stärkt välfärd, arbetsrätt eller klimatpolitik. Eller de kunde vara reaktionära, streta emot förändringar och försöka bevara samhällshierarkier. Det som intresserade Gramsci var perioder av kriser, som han kallade organiska kriser, då block bröts upp och förändrades. Det skedde när deras massbas, i form av väljare och partimedlemmar, började röra på sig och söka andra svar. Det kunde ske efter ekonomiska kriser, krig eller särskilda händelser som politiska skandaler. Block bildades när nya och gamla ekonomiska intressen lyckades knytas samman till ett politiskt projekt och mobilisera rörliga klassegment och väljargrupper.

Ett sådant exempel är när Alliansen bildades i Sverige 2006, där Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna gick till val på en gemensam plattform och lyckades bryta upp den socialdemokratiska väljarbasen. Genom att acceptera välfärden, men öppna den för marknaden och lova fria skolval, vårdval, bostadsombildningar, jobbskatteavdrag och RUT- och ROT-avdrag, kunde Alliansen locka till sig de väljarsegment inom medelklassen som tidigare stött en socialdemokratisk välfärdspolitik. Genom att angripa a-kassan och höja a-kasseavgiften försökte Alliansen samtidigt bryta upp vänsterblockets bas av fackligt anslutna medlemmar.

Men organiska kriser behövde inte innebära en förflyttning mellan två block. När de två blocken befinner sig i en låsning öppnas möjligheten för uppkomsten av ett tredje block. Gramscis beteckning på de populistiska rörelser som kunde bryta sig in på den politiska arenan var Caesarism. Det kunde handla om framträdandet en stark karismatisk person, en ny Caesar, som presenterade sig som något helt annat än de två gamla blocken (”varken höger eller vänster”). Men den nya Caesar kunde också ta formen av en ny koalition. Den ekonomiska krisen 2008 och flyktingkrisen 2015 skapade en sådan situation i en rad europeiska länder, där nya populistiska partier försökte försökte utmana både den liberalkonservativa högern och socialdemokratin. Flera länder valde samma väg som i Sverige, att försöka hålla en cordon sanitaire, en röd linje, mot de nya populistpartierna och bevara den gamla blockindelningen. Men när väljarflykten tilltog luckrades gränserna upp.

I Sverige skedde det under Stefan Löfvens Decemberöverenskommelsen, som skulle hindra att Sverigedemokraterna fick en vågmästarroll mellan blocken. Både Moderaterna och Kristdemokraterna utsattes för ett starkt tryck underifrån från sina egna medlemmar att bryta överenskommelsen och bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Även från näringslivshåll förändrades inställningen under de åren till Sverigedemokraterna, allt högre röster börjades höras inom Svenskt näringsliv och på Dagens industri för att släppa in partiet i värmen som enda sätt att göra en borgerlig ekonomisk politik åter möjlig. Socialdemokraterna kontrade med att skapa ett nytt block och bryta upp Alliansen, genom att ge stora eftergifter åt Liberalerna och Centerpartiet i januariavtalet. Med Tidöregeringen har Liberalerna återigen bytt block.

Gramscis tidiga analyser av fascismen byggde på att förstå hur dess mobiliserande våldsamma del gick samman med dess parlamentariska ambitioner. Fascismen föddes ur politiserade miliser, sammanslutningar av krigsveteraner som använde sin våldspotential till att slå sönder alla platser där arbetarrörelsen kom samman. Väl vid makten kunde de använda undantagstillstånd för att kriminalisera och stänga ner arbetarrörelsen och tvinga tillbaka alla dess progressiva framsteg.

Från fängelsecellen skiftade Gramsci fokus för sin analys, från fascismens våldskapacitet till att försöka förstå hur de skapade samtycke, vilka löften de kunde ge sin bas för att hålla dem mobiliserade och stanna kvar hos dem. Det var inte genom våldet utan genom samtycket, förmågan att skapa hegemoni i civilsamhället som Mussolinis regim blev hållbar och som höll kvar den vid makten. Gramsci använde sig av militärstrategiska metaforer: det snabba manöverkriget för att erövra makten, som uppstod i organiska kriser och gav upphov till revolutioner eller snabba blockskiften, hade ersatts av ett mer permanent ställningskrig, ett befästande och grävande av skyttegravar. Fascismen hade kunnat hindra arbetarrörelsen från att bli en kraft genom sin kamp och grepp över institutionerna och utdrivandet av vänstern ur dem. Det här var för Gramsci den sociala hegemonikampen och den gick betydligt djupare en att bara reduceras till en kulturkamp över värderingar och åsikter.

Fascismen kännetecknas av en demagogisk massmobilisering menade Gramsci: ”Massan tjänar helt enkelt till ’manöver’ och ’intas’ med moralpredikningar, känslomässiga sporrar, messianska myter om väntan på en sagolik tidsålder där alla motsatser och allt elände i det närvarande automatiskt skall upplösas och botas” (Antonio Gramsci, Den moderna fursten).

Det är här vi står idag. Vi kan se likheterna och skillnaderna mot Gramscis tid. Vi har inte haft en stark reaktionär rörelse på gatorna, som kunnat mobilisera eller hota med en kraftfull våldspotential mot vänstern. Det har en framgångsrik antifascistisk tradition satt stopp för. Sverigedemokraterna har saknat folkrörelsestruktur, de har inte haft något föreningsliv, mötesplatser, kulturevenemang, idédebatt, solidaritetsprojekt eller fritidsverksamhet. Men de har istället byggt en omfattande motoffentlighet och kommit att dominera sociala medier. Det är där deras framgångar att rycka i både högerns och socialdemokratins väljargrupper kunnat göra sina framstötar och bryta sig ur sin politiska isolering. Det är också där deras stormtrupper verkat, genom att som nätmobbar dreva bort debattörer och tysta vänsterröster. Trollfabrikerna är bara en beståndsdel, ett större problem har varit hur en större massa av följare som kunnat vapenifieras och riktas mot måltavlor. Framför allt har den demagogiska fiendebilden av vänsterns institutionella dominans skapats.

Det är denna kamp om institutionerna som kommer vara högerns viktigaste kamp just nu. Nedläggandet av Miljödepartementet var en första markering. Det är också där Sverigedemokraterna direkt skickat upp sina testballonger, med förslag på att dra in stöd till människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders eller kritisera public service för deras klimatjournalistik. Föreställningen baseras på en syn om en hotande myndighetsaktivism, en radikal vänster som barrikaderat sig i institutionerna och använder internationella avtal, miljöföreskrifter och mänskliga rättigheter för att blockera det nya blockets politik.

Det är tydligt från Tidöpartiernas utspel efter valet, att de ändrat natur. Nu handlar det inte längre om snabba omställningar, om brådskande åtgärder som måste ske omedelbart (manöverkrig), utan nu har retoriken flyttats till att lösningarna på energikris, kriminalitet och bristande integration kommer kräva flera mandatperioder och kräva en omstöpning av hur myndigheter verkar (ställningskrig). Det nationalkonservativa blocket tänker långsiktigt, på förändringar som ska löpa över flera val, och det kommer att kräva att institutionerna blir deras politiska redskap för att behålla massans stöd för att nå social hegemoni.

Det var där Gramsci såg fascismens hållbarhet, i hur den penetrerade civilsamhället för att skapa en massornas konsensus, bygga en national-folklig vilja. Ett samlande projekt. En kanon att enas kring. Om dagens regering bär på en fascistisk tendens är det just i föreställningen om den stora utrensningen, det stålbad med utvisningar, fängslanden, indragna finansieringar och nedlagda institutioner, som ska skära bort det sjuka ur en samhällskropp för att få den att pånyttfödas, som den var förr. För att skapa ett nytt folk måste det nuvarande folket brytas upp.

Vi kan inte förvänta oss att en oppositionspolitik ska växa fram ur riksdagspolitiken eller socialdemokratin, där utgångspunkten snarare är att ta hegemoniskiftet som ett fullbordat faktum och acceptera högerns politik som den nya spelplanen. För vänsterns del, om vi ska lära oss av Gramscis misstag, gäller det att vi också måste tänka på den långa kampen, ställningskriget. Det innebär att värna institutionerna, befästa oss i civilsamhället, gräva oss neråt. På alla sätt försvara de vinster som uppnåtts och de folkrörelser, fristående medier, folkbildning och mötesplatser som är bastioner för våra vunna sociala rättigheter. Det är vardagsstrider. Det är detta som innebär att bygga mothegemoni. Det är därifrån vi kan ta striden att bryta upp det nationella blocket och föreslå politiska förslag som får klasskikt och väljargrupperingar att åter börja röra på sig. Försöka skapa en ny majoritet. Det är ett projekt som börjar nu och kommer att ta åratal, för att börja rita om den politiska kartan istället för att bara acceptera den. Så att vi när nästa organiska kris kommer, vilket kommer ske snarare än vi tror, är redo.

Publicerad i ETC, november 2022.

Under FN:s miljöforum +50 i Stockholm stod det klart att klimatfrågan har hamnat i stiltje. Inga politiker eller partier ville lyfta fram toppmötet, trots Sverige var värdland. Istället liknande det en företagsmässa, där de politiska talen lyfte behoven av ett privat-offentligt partnerskap i klimatfrågan. Klimatet har blivit en rent teknisk – och i förlängningen teknokratisk fråga – som ska hållas borta från valrörelsen, där den riskerar att skrämma iväg väljare. Med det nya världsläget, den unipolära världens sammanfall, kommer klimattoppmötena spela allt mindre betydelse och COP-avtalen bara att vara tomma ord på papper, utan bindande krav.

På Folkets forum på ABF-huset, där miljö- och klimatrörelsen mötte internationella solidaritetsrörelser och fredsorganisationer, fördes en annan diskussion: behöver klimatrörelsen i det här läget radikaliseras? Det är lönlöst att fortsätta bara vädja till politikerna att lyssna på forskningen. Politikerna vet vad forskningen säger, men har räknat ut politikens roll i omställningen. Rörelsekonflikten syntes tydligt under Fridays for futures demonstration, där aktionsnätet Återställ våtmarker (som vuxit fram ur Extinction rebellion) blockerade skolmarschen tillfälligt med budskapet att även demonstranterna, inte bara politikerna, måste sluta med sitt blah blah blah-prat. Om alla 5 000 demonstrationsdeltagare istället hade satt sig ner i vägen hade klimatstrejken fått en helt annan effekt. Det behövs olydnad, handling.

Men hur ska klimatrörelsen radikaliseras? Mer militanta metoder? Mer olydnad? Riktad mot vilka? I Tyskland diskuteras behovet av att övergå i ”fredliga sabotage”. Andreas Malms How to blow up a pipeline förespråkar direkta aktioner mot fossilekonomins infrastruktur. Nya aktivistnätverk har sällat sig till Extinction rebellion, såsom svenska Återställ våtmarker, tyska Letze Generation och brittiska Insulate Britain, i att blockera vägar och centrala stadskärnor. Nätverket Pull the plug försökte under toppmötet peka ut klimatets fiender i en ”störig stadsvandring”, ”klimatets fiender har adresser”, i ett ”naming and shaming”.

Under samtalen om klimatrörelsens framtid på Folkets forum diskuterades dessa metoder livligt. Kritikerna varnade för att sådana metoder (blockader, utpekanden, sabotage) skulle skrämma bort sympatisörer och göra det enklare för högern att förkasta klimatfrågan. Speciellt inte när de populistiska utspelen som görs från höger till vänster om de stigande bränslepriserna behandlar klimataktivismen som ett hot eller problematisk.

Populismen har visat sig vara ett stort problem för att driva klimatfrågan. Kan lösningen vara att bemöta populismen med populism? I en tidigare text har jag skissat på möjligheten till en klimatpopulism. Här kommer jag utifrån diskussionerna på Folkets forum följa ett annat spår: om vikten av en militant populism.

Det kan tyckas märkligt att föra samman militans och populism. Rent av omöjligt. De är ju varandras motsatser, det ena kännetecknet för en grupp som springer före, som radikaliseras, som går längre än alla andra och drar en långtgående konsekvens. Det andra som en folklighet, nått som går hem i stugorna, ett muttrande över det som sticker ut och avviker, ett massfenomen. Där militansen blir kalkylerande och hemlig mot populismens sunda förnuft och galopperande känslor. Det provocerande mot det populära.

Kan motsatserna förenas? De måste det. Om sociala protester ska kunna orsaka förändringar i en tid när politiken slutat lyssna och kastat in handduken.

Vad är egentligen populism? För vänsterteoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe är det något väldigt basalt för all politik: att återskapa en politisk dimension genom att utse en fiende, en motpart, och finna vänner, bilda breda allianser mot den motparten. Populism är grupperandet av block, där grupper knyts samman i en gemensam motsättning. Laclau och Mouffe tar upp Carl Schmitts uppdelning i det politiskas två beståndsdelar; uppdelningen i vänner och fiender, en antagonistisk motsättning. Populismen för Laclau och Mouffe är inte politikens död, antipolitiska utspel av karismatiska personligheter, utan snarare politikens återkomst, efter en lång period av individualiserad postpolitik där allt har handlat om personliga val. Det är de kollektiva motsättningarnas återkomst som motor i det politiska, efter en lång nyliberal epok.

Kollektiva aktioner är inte nödvändigtvis politiska, men måste vara vårt mål att de blir politiska: att de lyfter fram en motsättning där en fiende pekas ut och allianser byggs. Det handlar om att skapa konflikt och konsensus samtidigt. En konflikt mot fossilkapitalet och samtidigt dra in fler och fler i den konflikten, att samla flera olika intressen mot samma fiende. Slår aktioner mot eller drabbar de som vi vill alliera oss med och är oklara i att peka ut vilken motståndare vi har, är det inte lyckade aktioner.

En av paneldeltagarna under Folkets forum uttryckte det så här: en femtedel är klimatförnekare och kommer aldrig att stödja en klimatomställning, en femtedel ser klimatfrågan som akut och en klimatomställning som brådskande. Tre femtedelar vet inte vad de själva tycker, prioriterar inte frågan eller har någon klar åsikt. De kan både vara oroliga för att en klimatomställning kommer att kosta dem mycket och innebära en stor förändring i deras liv, och samtidigt vara oroliga för klimatförändringarna. Frågan är vilka som kommer vinna dessa mellangruppers stöd. Detta konstaterande är inte en klassanalys, en analys av materiella eller sociala skäl till varför folk har dessa åsikter. Utan denna frågeställning handlar om hur en klimatpolitik eller en klimataktivism måste se att den är en agerande minoritet som måste vinna en majoritets stöd.

Frances Fox Piven och Richard Cloward utvecklar i boken Poor peoples movements (1977) en teori om hur resurssvaga rörelser kan genom störningar försätta en institution i kris och tvinga den att agera. Det är en dissensuspolitik som hotar att bryta upp majoriteter, lösa upp koalitioner, och på så sätt tvinga partier att agera för att förhindra den upplösningen. ”Den sorts logik som krävs för att vinna i valkampanjer skiljer sig från logiken för rörelsepolitik att vinna. Om man har ett tvåpartisystem [i vårt fall: ett tvåblocksystem] och vill vinna val, måste man vara en majoritet. Och för att skapa en majoritet måste man bygga koalitioner och allianser mellan olika grupper. Valkampanjernas magi är att föra samman dessa grupper genom att hitta frågor, retorik och en stämning som förenar dem”. Det de sociala rörelserna har att hota med är att skapa splittring och polarisering, genom att agera och agitera fram ”militanta bojkotter, sittblockader, trafikblockader och hyresstrejker” tvingar de partierna som strävar efter konsensus till förhandling – eller repression – för att inte institutionerna ska hamna i kris. “Störande protester har en kommunikativ makt, kapaciteten att – genom dramat med trotsiga aktioner och de konflikter de provocerar fram – att uppvisa en vision av världen som skiljer sig från den härskande klassens propaganda och kan politisera miljontals väljare”, skriver de i Poor peoples movements.

Det är lätt att se hur en stor del av klimataktivismen faller inom Piven-Clowards taktik. Sådana klimataktioner har sina styrkor, men också sina svagheter. Att blockera en central väg i stan pekar inte ut en fiende, någon ansvarig. Det strävar inte heller till att mobilisera ett stöd. De som utsätts för aktionen är inte de som bär ansvaret för fossilkapitalismen eller kan se sig själva i en position att kunna besluta över det fossila systemet. De föses snarare ihop med fossilkapitalet som en del av problemet, snarare än några som måste vinnas över i en gemensam konflikt mot en gemensam motståndare. Innerstadsblockaderna är en metod för att skapa störningar i vardagen, att vara ett irritationsmoment som hela tiden sätter ett finger på ett problem. Och de skapar spänningar i ett mitten-vänsterblock, men frågan är om de öppnar för förhandlingar med dessa. Dessutom finns risken störningarna kan användas av motståndaren för att isolera klimataktivisterna och marginalisera den fråga aktivisterna vill väcka, om dessa inte försöker se hur de ska skapa större stöd och bredare allianser kring frågorna. Repressionen ligger närmare än förhandlingen.

En samtida strategidiskussion som Piven-Clowards var den som communityorganisatören Saul Alinsky förde i Rules for radicals (1971). Även Alinskys taktiker bygger på agiterande organisatörer som får till stånd en militant aktivism, men syftet är inte främst att störa, utan att ena lokalsamhället mot en gemensam fiende. Alinskys råd vilar på två ben: hur man ska lyckas isolera en fiende från dess allierade, och hur man ska lyckas bygga samlingar, nätverk och koalitioner mot fienden. Antagonism och konsensus som parallella processer. Genom att välja ut enskilda företag, som exempelvis slumvärdar eller sviniga arbetsköpare, var aktionernas mål att få andra företag, hyresvärdar och arbetsköpare, att distansera sig från den kampanjen riktades mot, av oro att själva utsättas för en liknande kampanj. Alinsky betonar i flera av sina råd att kampanjerna måste vara lokalt förankrade och ha stöd, de får inte gå utanför de berördas kunskap eller känslor. En bra taktik är en sån de berörda gillar, tycker är kul och rätt, som känns ny och fräsch, inte repetitiv och tjatig. En stor del av organisatörernas uppgift är att göra kampanjerna populära, att skapa deltagande och större bredd, hos de utsatta. På så sätt kan en resurslösa vinna mot en resursstark motståndare. Alinskys metod är en militant populism.

Aktionerna som utpekar en motståndare behöver inte vara angrepp – faktum är att de ofta är effektivare när de är ett försvar – av ett community, ett naturområde, en utsatt grupp att det är motståndaren som angriper. Aktioner som försvar av områden, som samiska renbetesområdet i Gallok eller Ojnareskogen, eller ta Valle di Susa i Italien, ZAD i Frankrike eller Ungdomshuset i Köpenhamn, kan få omfattande stöd, eftersom det är tydligt vilka som är parterna, vilka som angriper och vilka som försvarar. Men även ”attacker”, som Ende Geländes blockader av kolgruvor, Folk mot fossilgas blockader av energihamnen i Göteborg eller Extinction Rebellions kajakblockad av två oljetankfartyg i Göteborg kan mobilisera brett stöd, genom att de enbart drabbar fossilkapitalets aktörer, en tydlig och lättförståelig fiendebild.

Aktioners stöd har inte med vilka metoder som väljs, om de är fredliga eller militanta, ickevåldsliga eller konfrontativa, lagföljande eller olydiga, utan just utifrån denna förmåga att skapa konflikt och konsensus, om de har en tydlig motpart (som drabbas aktionen) och knyter alliansen (med alla som drabbas av motpartens agerande). En diskussion om effektiva militanta aktioner har därför mycket att lära av Laclau och Mouffes diskussioner om populism. En militant populism, nog är det denna väg klimatradikaliseringen måste gå om den ska lyckas.

Publicerad i Allt åt allas tidning Svärm, juni 2022.

I Tove Janssons muminbok Kometen kommer finns en bild som fångar hela berättelsens essens. I en glänta i skogen är det fest och dans. Vintunnorna är framrullade, trädandarna tittar fram och småknytten dansar bakom trädstammarna. Men de dansande paren på dansbanan kastar långa mörka skuggor. Hela himlen är uppfylld av ett glödande eldklot, kometen är på rak väg mot jorden. Trots det dansar de trilskande smådjuren ilsket och glatt vidare.

En stunds galenskap innan undergången? Eller en kollektiv förnekelse, som i Netflixfilmen Don’t look up, där en meteor hotar att ödelägga jorden. Allmänheten och makthavarna förtränger hotet, gräver sig djupare in i sin verklighetsflykt och kändisskvaller. Trollens och småknyttens dansande speglade Tove Janssons festande under andra världskriget, ställd inför undantagstillstånd och bombmattor över Helsingfors. Där festandet var en motståndshandling, en överlevnadsstrategi och framför allt en chans att få prata politik i ett slutet rum under avslappnade former. Det var så Tove Jansson träffade den socialdemokratiska riksdagsmannen, filosofen och antifascisten Atos Wirtanen.

Mötet och relationen mellan Atos Wirtanen och Tove Jansson skildras i Zaida Bergroths spelfilm Tove (2020). Wirtanens litterära salonger i hans villa i Grankulla utanför Helsingfors blev ett vattenhål för en krigstrött Tove Jansson. I en minnestext över Wirtanen skildrar Tove Jansson hur viktiga hans fester var för en finlandssvensk litterär krets. Inte för att tala om konst eller komma dit och träffa andra i samma bransch, utan för att få prata politik. ”Det var skönt att träffa lite annat än konstnärssnorkar och jag tänker pillra mig in i dessa nya kretsar för framtiden för att inte gripas av andlig skörbjugg”, skriver Tove Jansson i ett brev till en väninna. Mötet mellan Wirtanen och Jansson fungerar förlösande på bådas skrivande. Tove Jansson var redan känd som en modig satirtecknare. I tidningen Garm häcklade hon både krigets vansinne, Hitler och Stalin. Nu tog hon steget att också bli författare. Wirtanen blev hennes bollplank som hon testade sina texter på. Under deras vandringar i Grankulla utvecklade han i sin tur sina teorier. De diskuterade Eyvind Jonssons antifascistiska Krilontrilogi. De läste filosofi: han älskade Friedrich Nietzsche och motpolen Arthur Schopenhauer, undergångstänkaren Oswald Spenglers pessimism och Henri Bergsons kreativa vitalism. De fick varandra att plocka fram halvskrivna verk ur sina skrivbordslådor; Tove Janssons första muminbok och Atos Wirtanens bok om Nietzsche, och återta skrivandet.

Tove Janssons har i flera intervjuer beskrivit hur hon började skriva sin första muminbok som en verklighetsflykt undan kriget. Som ett sätt att drömma sig tillbaka till sin egen muminmamma Hams trygga sagoberättande framför kakelugnen. Boken Småtrollen och den stora översvämningen skildrar flykten undan en katastrof och sökandet efter en försvunnen pappan. Men framför allt är det en skildring av barnets resa genom barnbokslitteraturen och dess sagogestalter. Det är först med nästa bok, Kometjakten, som hon hittade sin form. Det är spännande att läsa Kometjakten mot Atos Wirtanens politiska projekt. Hur de delar teman, referenser och motiv. Rent av hur den vandrande filosofen Atos Wirtanen i sin slitna tyghatt själv dyker upp i boken i Snusmumrikens gestalt. I sina brev beskriver en nyförälskad Tove Jansson honom för sin väninna i USA som ”ful, glad och laddad av liv, tankar och utopier”.

Atos Wirtanen kom från enkla förhållanden. En jordbrukarfamilj på Åland, med åtta syskon och en pappa som gick bort tidigt. Wirtanen tvingades lämna skolan och ta jobb som typograflärling som 13-åring. Det var på den vägen han halkade in på journalistiken – och sedermera in i politiken. Han var självlärd, sträckläste Nietzsche under sina långa vandringar till och från arbetet. Vandra och filosofera blev ett. Wirtanens politiska bana kom att formas av motståndet mot den framväxande fascismen. Det var en sargad arbetarrörelse han steg in i på 20-talet. Finland vann sin självständighet efter ryska revolutionen 1917, men det var en självständighet som föddes i ett blodigt inbördeskrig mellan den revolterande röda arbetarrörelsen och den segrande vita borgerliga reaktionen. Wirtanen deltog som ung i uppbyggnadsarbetet och ingick i den vänsterfalang inom socialdemokratin som förespråkade en enhetsfront mellan arbetarrörelsens två grenar, socialdemokraterna och kommunisterna. I sina två politiska memoarer, Mot mörka makter (1963) och Politiska minnen (1973), skildrar han socialdemokratins svåra manövrerande mellan en framväxande fascismrörelse inom landet, Finlands klämda position mellan öst och väst, och de krig landet kastades in i med andra världskriget. När Wirtanen blev riksdagspolitiker hade socialdemokratin och liberalerna just lyckats driva tillbaka den så kallade Lapporörelsen, en tvåårig våg av antikommunistiska attacker och pogromer som slutade i en misslyckad statskupp 1932. Lapporörelsen tappade sitt inflytande men kommunistpartiet förbjöds att ställa upp i val. När Sovjetunionen och Nazityskland 1939 delade upp Polen mellan sig var Wirtanen en av de få politiker som fördömde angreppen mot Polen. Finland stod på tur. Den 30 november inledde Sovjetunionen sitt angrepp på Finland, Vinterkriget utbröt och Finland drogs in i andra världskriget. Som svenskspråkig riksdagspolitiker och opinionsbildare skickades Atos Wirtanen till Sverige för att värva Finlandsfrivilliga. När Finland sedan 1941 lierade sig med Tyskland och angrep Sovjetunionen, för att försöka återta förlorade landområden från Vinterkriget, blev Wirtanen drivande i fredsoppositionen. Han var personligt engagerad i kampanjer mot utvisningen av judiska flyktingar till Tyskland. En politiker som levde farligt, alltid bara en hårsmån från att gripas av den finska säkerhetspolisen. Risken för en högerkupp var överhängande.

Men antifascismen var inte bara en politisk kamp för Wirtanen. Den var i lika hög grad en kulturell. Han bedrev den inte bara som politiker, utan även som filosof och författare. Därav hans litterära salong. Wirtanens bok Nietzsche den otidsenlige (1945) var hans närkamp med fascismens ideologiska ursprung, på dess egna planhalva. Den var ett försök att röva Nietzsche från högern, men också hindra vänstern från att kasta ut filosofen med badvattnet. Wirtanen menade att högerns destruktiva Nietzscheläsning kom ur deras tolkning av begreppet viljan till makt. Bredvid viljan till makt ställde Wirtanen därför upp en drift till form, han förde in en dubbeltydighet i viljebegreppet. Maktviljan skulle inte bara förstås som en strid eller kamp, utan mer som energi och vitalitet som strävade efter att skapa nya livsformer, nya världar och upptäcka nya platser. Det kunde vara en vilja att realiseras, en kvalitet (”makten att förverkliga sin egenart”) snarare än bara en kvantitet (skaffa så mycket makt som möjligt). Det var en tolkning som förebådade Michael Foucaults och Gilles Deleuzes affirmativa läsningar. Wirtanen och Jansson beskrev skämtsamt hur han under sina promenader i Grankullas skogar högt resonerade sig fram till dessa slutsatser med en bisamråtta i träsket som åhörare. På många sätt liknade det finska tjugo- och trettiotalet det tyska. Finland var Nordens Weimarrepublik, en skör ung demokrati i ett stormigt inrikespolitiskt och geopolitiskt hav. Den finlandssvenska högern var delad i två falanger; dels den liberala borgerligheten i städerna. Men också en konservativ höger kopplad till storgodsen och herrgårdarna på landsbygden. Det var denna klass som hade uppburit viktiga byråkratiska funktioner i Tsarryssland, nedärvda från Rikssverige. Herrgårdsfamiljerna såg sig som den yttersta fronten mellan två civilisationer, väst och öst. De var väktarna av den svenska och germanska kulturen. Med ryska revolutionen gavs denna syn ytterligare en politisk laddning; de var grindvakterna mot de proletära irrlärorna som besmittade massorna i öst. Hösten 1924 genomförde den tyska radikalkonservatismens främste teoretiker, Oswald Spengler, en föredragsturné genom Sverige, Finland och Baltikum. Han kom att få en hängiven skara följare i Helsingfors. 1931 bildades Aktiva Studentförbundet, med ett betydande inflytande i den akademiska miljön. Kring dem formerades en intellektuell finlandssvensk kulturfascistisk miljö, en krets kring filosofen och författaren Örnulf Tigerstedt som kallades Det svarta gardet. Den totala motsatsen till Wirtanens litterära antifascistiska hov på Grankulla. Göran O:son Waltå gör i sin bok Poet under black banners: The case of Örnulf Tigerstedt and extreme right-wing Swedish literature in Finland, 1918-1944 (1993) en närläsning av Tigerstedts filosofi, som den centrala teoretikern i Det svarta gardet. Tigerstedt kom själv från en herregårdssläkt och gestaltade i sina böcker en starkt polariserad världssyn med tydliga dikotomier, inspirerad av Spengler. Grundföreställningen var att kulturen måste dominera naturen. Människan ger form åt sin föränderliga omgivning och dominerar den, skapar lag och rigiditet. Kulturens maskulina principer står mot de feminina principerna, kaoset och naturen. Sinnebilden för kulturen är katedralen och stenskulpturen. Massan, demokratin och bolsjevismen är kollektivismer som står på det degenererande kaosets sida. För att kontra och bemästra det krävs en konservativ revolution från ovan, ”Den kommande Ceasar”, en stark ledare som är bäraren av enhet och ordning.

Det är mot denna syn Wirtanen reser sin Nietzscheläsning. Han river gränserna mellan kultur och natur, lyfter in en strävan efter mångfald och gränsöverskridande. Här träder den nomadiska och profetiska vandrare fram. I Kometjakten leker Tove Jansson med Wirtanens projekt. Det är nu Snusmumriken gör entré i muminvärlden, vandrandes ut ur ett landskap som bär tydlig färg av krigets ödeläggelse. I början är han inte lika sympatisk och harmonisk som i senare böcker, inklusive den omarbetade versionen Kometen kommer. Han är en rebellisk vagabond, en kringstrykare som berättar skrönor om hur rymde från ett fängelse. I serieversionen som Tove Jansson tecknar för Wirtanens tidning Ny tid ironiserar hon än mer över Atosdragen. Han är där en poet som bor i en sirapsburk och lyckas få Mumintrollet att somna när han reciterar sina långa dikter. Namnet snusmumrik är också taget från ett äldre svenskt ord för en underlig kufgubbe.

I Kometjakten kliver filosofen bisamråttan in hos muminfamiljen och förkunnar världens undergång, innan han lägger sig i hängmattan och läser Spengler. Istället för att förtvivla eller fly skickar muminfamiljen ut Mumintrollet och Sniff på en kometjakt. Snusmumriken slår dem följe. ”Han är oberörd av tingen, däri ligger en del av hemligheten i hans överlevnadsstrategi”, skriver Boel Westin i sin analys av Kometjakten i Familjen i dalen (1988). Westin lyfter fram hur Tove Jansson ställer äventyrarna, kometjägarna, mot forskarna i Ensliga bergens stjärnobservatorium. De intellektuella ”kan ge kunskap men tillhandahåller inga lösningar”, står för ”det begränsade synfältet, oförmågan att se bortom den egna ämnessfären”. Medan äventyrarna blir ”de konkreta problemställarna som frågar vad som kommer hända, hur ska man klara sig”. ”Kometjakten och upptäcktsfärden formar sig till en livskraftens försvarshandling, till en kamp mot makterna för dalen, paradiset, för livet”, skriver Boel Westin. Tove Janssons lek med Wirtanens husfilosofer Spengler, Bergson och Nietzsche behöver inte läsas som ett politiskt manifest. Men just denna lek välter omkull det kulturfascistiska projektet och fnyser åt auktoriteter, ordning och traditioner. Med sin muminvärld lyfts istället naturen, myllret, äventyret, vandrandet, fnattandet och småknytten fram. Det svarta gardets tjut ekar likt Mårrans i fjärran.

Publiceringen av Atos Wirtanens Nietzsche den otidsenlige möttes med tystnad. När den kom ut var andra världskriget slut, de fascistiska organisationerna hade i fredsavtalet med Sovjetunionen förbjudits och den finska politiken inlett ett nytt kapitel. Men Grankulladiskussionerna satte sina spår och lever vidare i den antiauktoritära livskraften i Tove Janssons muminböcker. Snusmumriken kommer fortsätta vara en antifascistisk vandringspartner för varje ny generations äventyr. Och nog finns det en fest på vägen, även när tiden är mörk.

Publicerad i Flamman, februari 2022.

Tre utspel från Vänsterpartiet, alla i klimatfrågan, har under våren väckt olika reaktioner och debatt, både i och utanför partiet. Först den nya kommunikationsplanen där fokus ska flyttas från konsumtion till produktion, både för att där har en förändring störst effekt men också för att inte framstå som moraliserande och stöta bort väljare. Fel väg att gå, varnade den tillväxtkritiska delen av miljörörelsen. Sedan kom överenskommelsen med Moderaterna att sänka priset på bensin och diesel i tre månader, för att skydda hushållen från de stigande bränslepriserna. Beslutet möttes av ett internt klimatupprop inom partiet, med krav på att lämna uppgörelsen. Och slutligen förslaget på ett omfattande investeringsprogram på 700 miljarder för att göra en omställning möjlig inom transport, bostäder och elproduktion. Ett bra förslag, men hur ska en majoritet samlas kring det?

Dessa tre utspel visar att politik inte bara handlar om att ta fram en vinnande strategi. Det handlar inte bara om att ha rätt kommunikationsplan eller målgruppsanalys. Den måste också legitimeras i organisationen, gräsrötterna måste vilja dela ut flygbladen och kunna försvara partiets politik. Även efter besluten tagits på kongressen. Men sådana förslag behöver också ha en dialog med klimatrörelsen. Om inte de närmaste organisationerna, som arbetar med samma frågor, förstår strategin behöver man tänka över hur den framförs.

Bakom varje politisk strategi döljer sig organisationsfrågor. Vissa diskussioner återkommer alltid på nytt. Organisationsfrågan är en sådan. Vad är partiets roll i förhållande till rörelsen, spontanism eller organisering, taktik kontra strategi, massa eller avantgarde, horisontell organisering eller vertikal. Diskussioner minst lika gamla som arbetarrörelsen.

Rodrigo Nunes bok Neither vertical nor horizontal: A theory of political organisation (Verso 2021) är ett försök att röra sig bortom organisationsfrågans klassiska låsningar. Nunes är professor i modern nutida filosofi på Rio de Janeiros Pontifícia Universidade Católica, men har också en bakgrund som aktivist i Brasilien och Storbritannien. I boken lyfter han in en rad discipliner: nätverksanalys, cybernetik, ekologi och Spinozas filosofi, för att vrida och vända på vänsterns organisationsdiskussioner.

Vänsterpartiet är, precis som alla partier, i stadig förändring. Man testar olika strategier, hämtar in influenser och speglar politiska trender. Nunes bok kan hjälpa oss att förstå Vänsterpartiets olika strategiska skiften genom åren. För centralfigurer som Aron Etzler har just intresserat sig för och experimenterat med olika organisationsformer – från norska fackliga modeller för välfärd och dörrknackarpartier i Nederländerna till hur Reinfeldt lyckades stöpa om Moderaterna och gripa regeringsmakten.

Rodrigo Nunes grundtes är att organisering aldrig existerar i ett vakuum. Ingen organisation eller parti går att förstå genom att bara studeras isolerad. Organisering förekommer överallt och bildar ett eget ekosystem, en politisk ekologi. En ekologi har inte ett center eller en kärna, utan flera. Det ekologiska systemet ändras över tid, vissa strukturer är mer permanenta (som partier), andra mer flyktiga och kortvariga (som aktionsgrupper eller nätverk). Nunes förkastar de enkla binära uppdelningarna. Partier är också rörelser. De är inte enhetliga, de innehåller olika tendenser och kluster som verkar på olika sätt. Medlemmarna och partiledningen är organiserade på olika sätt. Relationen till väljarna kan se olika ut. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har inte samma relation till facken och Hyresgästföreningen. Så låt oss börja därifrån: den breda vänstern som ett ekosystem.

Hur har den ekologin förändrats under tre perioder där regeringsmakten växlat? Under den första perioden mellan 1998-2006 hade socialdemokraterna makten. Vänsterpartiet nådde ett toppresultat på 12.0 procent i valet 1998 under Gudrun Schymans ledning. Internationellt skedde en stor vänstervåg med den globala rättviserörelsens protester mot frihandelsavtal. Aron Etzler och America Vera-Zavala, då i Ung vänster, förde 2000 hit den rörelsevågen med grundandet av Attac. Etzler skildrar Attac som öppnadet av ett fält där socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister kunde arbeta med partilösa aktivister, där alla ”respekterade varandras ideologiska bakgrund, men hela tiden arbetade för gemensamma, konkreta mål”. Rodrigo Nunes kallar en sådan organisationsform för plattformspolitik, en frågeorienterade samling kring konkreta krav. För Attacs del var det att kräva skatt på finansflöden, som skulle överföras till välfärden.

Globaliseringsrörelsen utvecklade en egen samlingsform, de sociala forumen, med World Social Forum som flaggskepp. Partier spelade däremot en underordnad roll, Attac blev en brygga för vänsterpartister in i rörelsen. Även om Göteborgskravallerna 2001 kom att ta luften ur Attac fortsatte uppsvinget i många år med ett European Social Forum i Malmö och protesterna mot Irakkriget. Trots rörelsevågen tappade Vänsterpartiet stort i valet 2002, till 8.4 procent. Plattformspolitiken och partivänstern hade inte hittat någon bra form att gynna varandra. En rörelsevåg innebar inte nödvändigtvis att väljarna gick vänsterut.

I valet 2006 lyckas Fredrik Reinfeldts Nya Moderaterna ena de borgerliga partierna till Alliansen och vinna valet. Alliansen omvärderade välfärdsfrågan. Istället för att enbart kräva nedskärningar och skattesänkningar öppnades välfärden för marknaden. Därigenom lyckades Alliansen locka över delar av de välfärdspositiva medelklassväljarna från socialdemokraterna. Vänsterpartiet rasade ner till 5,9 procent.

Aron Etzler blev chefredaktör för Flamman 2003 och året efter valdes Lars Ohly till partiledare. Projektet blev nu att formera en rödgrön opposition mot Alliansen. I antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras (Leopard 2010, Redaktörer: John Hörnquist, Daniel Suhonen, Kristina Tysk) beskriver Etzler hur Vänsterpartiet närmade sig en vänsterfalang inom både Socialdemokraterna och Miljöpartiet, medan en centristisk falang i Miljöpartiet och Socialdemokraterna hade börjat finna varandra. De tre partierna utgjorde egentligen två strömningar. Vänsterströmningen hade hämtat näring ur partiöverskridande mötesplatser som Attac och ABF:s Socialistiskt forum, den socialdemokratiska varianten på sociala forum. Mötesplatserna utanför ändrade ekologin, med Nunes terminologi, vilket i sin tur trängde in i partierna.

Vänsterpartiets vallöfte 2006 var 200 000 nya jobb i offentlig sektor, i ett försök att både rycka i socialdemokraternas väljarbas och slå mot högerns arbetsmarknads- och välfärdspolitik. Välfärdskampen var central för rörelserna utanför partivänstern. I Trondheim beslöt den fackliga rörelsen att bedriva en egen valrörelse istället för att finansiera socialdemokraternas. De utformade ett program för ökade välfärdssatsningar och lovade röster åt de partier som stöttade deras förslag. Aron Etzler beskrev modellen i en artikelserie i Flamman och boken Trondheimsmodellen (2007).

I boken lyfter Etzler även fram en annan organisationsmodell, kallad det sociala partiet. Det nederländska Socialistiska partiet hade lyckats uppdatera sin marxistleninistiska kaderaktivism för en ny tid, vilket gav oväntade valframgångar och gjorde dem till näst största partiet. Partiet jobbade med uppsökande verksamhet, dörrknackningar och väljarsamtal, där de efterfrågade vad folk hade direkta behov av. Partiet kunde den parlamentariska vägen verka för synliga och konkreta reformer som gjorde skillnad i folks liv. Men de kunde även verka direkt för att själva hjälpa befolkningen med egna upprättade vårdcentraler, gratis juridisk rådgivning, hjälpcenter och läxläsning. Partilokalerna skulle vara sociala center. Modellen togs genom strategikommissionen till diskussion inom hela Vänsterpartiet.

Det gemensamma för både det norska och nederländska exemplet var att båda byggde på det Rodrigo Nunes beskriver som ”basbyggande genom interventioner på vardagslivets nivå”. Denna basbyggande partimodell ställer Nunes mot partiet som en valmaskin, vars övergripande syfte är att samla så många nya väljargrupper och atomiserade väljare som möjligt vart fjärde år. Det är i spänningen mellan dessa två modeller som de vänsterpopulistiska projekten som uppstod efter 2011 balanserade.

Valförlusten 2010 fick Vänsterpartiet att tona ner den sociala partimodellen för en mer röstmaximerande valstrategi. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen skrämde. 2012 valdes Jonas Sjöstedt till ny partiordförande och Aron Etzler till partisekreterare. Det viktiga för Etzler blev att lära sig av Reinfeldts åtta år vid makten, att knäcka Reinfeldteffekten. Det blev också namnet på den bok han släppte 2013 (Karneval). Lärdomen från Reinfeldt var att inte bara ha rätt, utan också få rätt. Partiet behövde visa att de kunde genomföra sina politik och var regeringsdugligt.

2011 svepte en ny revoltvåg över världen, med arabiska våren, Occupy Wall Street och spanska torgockupationer, i kölvattnet av den globala finanskrisen. Dessa rörelser skapade nya partier (Podemos) eller vänsterallianser (Syriza), tog över gamla partier (Momentums stöd till Jeromy Corbyn) eller lyfte fram egna presidentkandidater (Bernie Sanders presidentkampanjer i USA). Vågen av vänsterpopulism, menar Rodrigo Nunes, vilade ofta på en kombination av en stark självständig gräsrotsrörelse som stormade in på den politiska arenan och bildade en allians med en progressiv kandidat med ett omfattande reformpaket. Plattformspolitiken trängde sig in i partipolitiken och lyckades utmana de centristiska krafterna i partierna.

Det fanns liknande förutsättningar i Sverige de åren för en vänsterpopulism, som aldrig realiserades. Det kom en rörelsevåg 2013-2014, med boende- och förortsorganisering samt antirasistiska massprotester. Även om Vänsterpartiet stod denna rörelse nära, var det Feministiskt initiativ som kom närmast att kanalisera den, vilket nästan bar dem ända fram till riksdagen 2014. Rörelserna stöpte inte om Vänsterpartiet, vilket skedde i flera andra länder.

Socialdemokraterna kom i valet 2014 tillbaka till makten, om än som minoritetsregering tillsammans med Miljöpartiet, och försökte genom blocköverskridande uppgörelser hålla Sverigedemokraterna utanför en vågmästarroll. Detta skapade en öppning för Vänsterpartiet att få igenom konkreta reformer (”de 80 reformerna”). När de blocköverskridande överenskommelserna föll samman bytte Socialdemokraterna strategi 2018 och inriktade sig på att bryta upp Alliansen. Vilket stängde dörren för Vänsterpartiet.

Partiet har sedan dess under Nooshi Dagdostars ledning satsat på en självständig politik, att bygga en alternativ socialdemokratisk folkrörelse. Partiet har växt till 25 000 medlemmar och över 300 partiföreningar och ett eget fackligt nätverk. Med Zetkin och Ageraplattformarna försöker partiet testa nya digitala redskap för att aktivera medlemsbasen till valrörelsen. Partiet förhandlar brett över blockgränserna för sina förslag, och har visat sig kunna fatta beslut över socialdemokratins huvud, utan att reduceras till ett stödhjul åt regeringen.

Var lämnar det oss med Rodrigo Nunes bok? Den visar på vad Vänsterpartiet behöver tänka på och har misslyckats att tänka på. Att se sig själva som en del av en politisk ekologi, se det breda sammanhang partiet befinner sig i. Vänsterpartiet har gjort flera viktiga försök under åren, att arbeta nära plattformspolitiska rörelser, bygga en social bas och ett socialt parti, som släppts halvvägs utan att fullföljas. Rörelseuppsving har glidit partiet förbi. Rodrigo Nunes lyfter vikten av att uppnå en strategimångfald, för att öka slagkraften och bredden. Med strategimångfald menar Nunes att kunna placera sin egen strategi i förhållande till andras strategier inom den politiska ekologin, till andra agendor som drivs. Inte bara för att skapa en arbetsdelning där alla gör sin del. Utan än viktigare är att kunna ta in andras agerande i sitt egna strategiska tänkande, för att kunna bedöma vilka överlappningar som finns i skapandet av en bas, i målsättningar och tidsmässiga agendor. Hur pushar vi åt samma håll?

En omställningssatsning för 700 miljarder har till exempel enorma möjligheter, men är omöjlig för Vänsterpartiet att ensam driva igenom. Strategin att lägga ett sådant förslag måste förhålla sig till vart klimatrörelsen strävar. Till vad partiets egna klimataktivister arbetar med, hur man kan samverka med klimatrörelsens forum, till vad plattformsnätverk som Extinction Rebellion och Fridays for futures planerar för aktionskampanjer och vad vänstermedierna bedriver för klimatgranskningar. Då kan man skapa tryck på många håll i samhället, inom och utanför riksdagen, i folkrörelser, aktionsgrupper och mötesforum för en grön ny giv.

Publicerad i Flamman april 2022