Att veta var man börjar, men inte var det slutar

En storm börjar torna upp sig ute i Europa. Utlösandet av de havererade bankerna och uppstädandet efter finanskrisen har lämnat nationalstaternas ekonomier kraftigt sargade, med stora underskott i de offentliga utgifterna. I land efter land presenteras nu nedskärnings- och åtstramningsåtgärder för de offentliga finanserna, för att inte drabbas av ett nationellt konkurshot likt Grekland i våras. Pensionåldern ska höjas och pensionsersättningen sänkas, de offentliganställdas löner ska sänkas och deras arbeten prekariseras – det är EU-kommissionen och Internationella valutafondens beska medicin. Vinsterna i spekulationerna på bostadsmarknaden privatiseras, medan skulderna socialiseras. Notan hamnar så i slutändan på arbetarklassens bord, för bankernas spekulationskalas. Vilket driver ut den europeiska fackföreningsrörelsen på gatorna. Den 29 september hölls en gemensam europeisk facklig aktionsdag mot nedskärningspolitiken, med generalstrejker i Bryssel, Spanien och Grekland, demonstrationer i Slovenien och Litauen. Under oktober lamslogs hela Frankrike i en strejkvåg, som slog mot transportsystemen, omfattande blockader mot raffinaderier och bensinstationer, maskande långtradarchaffisar på motorvägarna och demonstrerande gymnasieelever som blockerade vägar och ockuperade skolor.

Under mitt besök i Grekland i somras visade det sig att många av de flesta sociala aktivister jag intervjuade flitigt studerade och diskuterade exemplet med den argentinska motmakten 2001-2003, vad som var dess styrka och svaghet. När Argentina drabbades av en svår ekonomisk kris i början av 2000-talet krävde Internationella valutafonden att de offentliga utgifterna skulle minskas drastiskt och den utbyggda välfärdsstaten kraftigt skulle nedmonteras för att sanera statens finanser – vilket mötte ett massivt uppsving av sociala protester som utvecklades till en faktisk motmakt. I Brand nummer 2 ägnade vi åt oss att se närmare på detta samband och ta en diskussion kring begreppet motmakt. I en artikel av Martin Cornell introducerades det argentinska undersökande aktivistkollektivet Colectivo situaciones, som i tio års tid befunnit sig mitt ibland de sociala rörelserna och försökt delta i utvecklandet av de sociala kamperna när dessa befunnit sig i såväl medvind som motvind.

Colectivo situaciones analyser av den argentinska motmakten och metoddiskussioner är intressanta för oss även idag, på andra sidan jordklotet. Inte som en modell att lyfta över rakt av – det varnar Colectivo situaciones noga för – men däremot finns det flera erfarenheter i den argentinska krisen och revolten som går att generalisera. Den argentinska revolten var en postfordistisk revolt, genomförd av ett heterogent klassubjekt, till skillnad från fordismens homogena klassammansättning, och skedde i en tid där välfärdsstaten rustats ned – med både försvagade skyddsnät och försvagad social kontroll som följd.

Militanta undersökningar

När sociologer studerar sociala rörelser ser de dem ofta som tydliga avgränsade subjekt, vars uppkomst, struktur och målsättningar ska studeras och förklaras – vad konstituerar dessa subjekt? Colectivo situaciones deltagande militanta undersökningar av de nya sociala aktörskapen i Argentina väljer en helt annan väg. De har valt att snarare studera destituerande dynamiker, hur subjekt och aktörer överskrids, korsbefruktas och transformeras. Syftet med undersökningen är inte att definiera/förklara färdiga subjekt, utan genom deltagande vara med att arbeta fram denna transformation och stärkandet av en subjektiveringsprocess där gemenskapen blir resultatet, inte utgångspunkten. Undersökandets och skrivandets roll blir att gemensamt arbeta fram ett “know how”, att artikulera erfarenheter, finna gemensamma begrepp och procedurer, att producera resonanser snarare än ett sätt att föra ut budskap och kommunicera. Undersökningens diskussioner blir inte skapande av möten med subjekt, utan snarare möten som skapar subjekt. Den militanta undersökningen vet därigenom ”hur man börjar, men inte vart det slutar”.

”Den militanta undersökningen tar form, åtminstone för oss, som en serie av operationer när man ställs inför konkreta problem…: hur man kan upprätta kontakter och kopplingar som kan förändra våra subjektiviteter och finna någon form av gemenskap mitt i dagens långgående uppsplittring. Hur kan man få tillstånd interventioner som stärker horisontaliteten och skapar resonans, och samtidigt undviker både hierarkisk centralism och fragmentering. Och för att fortsätta på detta spår: hur kan man gemensamt arbeta fram ett gemensamt teoretiserande och tänkande kring de erfarenheter och experiment som utvecklat nya hyperintelligenta metoder? Hur skapar man autentiska sammansättningar, vars knep sedan kan cirkulera inom motmaktens spridda nätverk – utan att vare sig betraktas som en outsider till dessa upplevelser, eller att helt gå upp i de erfarenheter som inte är direkt våra egna? Hur man undviker man ett ideologiserande, det idealiserande som drabbar allt intressant i vår tid?” (On the researcher militant)

Subjektivering

Detta är långt ifrån ett erkännandets politik, att lyfta fram och kräva partikulära rättigheter åt en mängd subjekt eller minoriteter (som ska garanteras av en extern suverän), utan snarare utvecklandet av ett nytt universellt plan. Det liknar Toni Negri och Michael Hardts perspektiv i Multitude och Common Wealth. Men där Negri och Hardt betonar singulariteternas ömsesidiga erkännande som den gemenskapsskapande processen, erkännandet av mångfalden som konstituerande i det gemensamma, så betonar Colectivo situaciones än mer skapandet av det gemensamma som ett överskridande av tidigare subjekt: motmakten är inte en addering av olika subjekt, utan den nya sammansättning, den nya maskin som uppstår när dessa kombineras på andra sätt. Det är en process av avsubjektivering i lika hög grad som det är en subjektiveringsprocess. Motmakten är inte en uppradning av fabriksockupanter, arbetslösa piqueteros, Hijos-aktivister, bytesringar, kvartersmöten – som alla ställer sina partikulära krav samtidigt – utan det som sker när dessa kamper kombineras och hybridiseras: när kvartersförsamlingarna koordinerar utbytet i bytesringar med varor från fabriksockupanter som distribueras till piqueteros, när alla gemensamt militant försvarar dessa strukturer, ockuperar sociala center för att upprätthålla dem, skapar egna utbildningsstrukturer för att cirkulera dem. Motmakten kan betraktas som en alternativ samhällelighet som tar form, bortom kapitalismens arbetsdelning och uppdelningar.

Motmakten har också sin säregna relation till territorialiteten, som ett korsbefruktande mellan starkt territoriellt förankrade initiativ (som stadsdelsorganiseringen, ockupationerna) och starkt nomadiska och deterritorialiserade initiativ (prekariserade arbetare, hijos-outningarna, piqueterosblockaderna). Även dessa skilda rumsligheter hjälper till att destituera på förhand givna subjekt och skapa en ny sammansättning.

”Motmakten existerar enbart som ett fält eller sammanbindning mellan heterogena erfarenheter/experiment. En dynamik är territoriell, andra är mer deterritorialiserade. Den territoriella dynamiken blir torftig och de mer deterritorialiserade erfarenheterna och experiment blir ’virtualiserade’ utan denna gemensamma förbindelse, utan detta möte mellan båda. Deterritorialiserade rumslighet och territoriella former är polerna inom motmaktens fält och att det är en central fråga för denna nya radikalitet att de förbinds med varandra. De erfarenheter och experimenten som är närmare förbundna med territoriet – mer ’koncentrerade’ – och de mer ’diffusa’ – mer utspridda och nomadiserande – kan med sina dynamiska skillnader formulera, kombinera, eller interagerar som motmakt i till exempel ockupationen av det offentliga rummet.” (On the researcher militant)

Autonomi och social reproduktion

Motmakten kan inte ses som en spegelbild av makten, en ren reaktiv reflex eller en motstat. Colectivo situaciones betonar vikten av att heller inte se motmakten i någon ren form, i en total autonomi från staten – utan för att förstå den måste man även studera formerna av samexistens, konflikt och undandragande.

”Makt och motmakt förhåller sig till varandra som asymmetriska poler och misslyckade möten, i samexistens och konfrontation. De är relationsspäckade yttre rum som penetrerar varandra, som stjäl territorium från varandra, som orena inplanteranden bakom fiendens linjer”. (Tolv hypoteser om motmakt)

Både de så kallade ”reformistiska” och ”revolutionära” aktörerna försöker med olika metoder (dialog eller hot) nå ett erkännande och genomdriva sina krav från staten. Dessa metoder är inte diametralt motsatta, utan ligger ofta rätt nära varandra: det krävs någon form av hotvärde för att öppna upp en dialog och få ett erkännande, samtidigt som dialogen är det som kan nå fram och institutionalisera en kompromiss där konfrontationen har svårt att själv nå märkbara resultat och förbättringar. ”Staten erkänner enbart de som underordnar sig den eller de som konfronterar den.” Båda vägarna har sina faror, i form av antingen en införlivning eller att ”konfrontationens logik” tar över. Våldet och konfrontationen är statens terräng, en terräng de gärna styr om de sociala rörelsernas protester till eftersom de där är lätta att isolera och krossa genom sin överlägsna våldspotential.

Autonomin är för Colectivo situaciones en tredje väg. Den piqueteros-grupp som de följt och engagerat sig med, MTD Solano, försökte utveckla denna väg. Oavsett om piqueteros-grupperna använder sig av dialog, konfrontation eller autonomi så baseras de alla på vägblockaden som metod. Någon ”ren” autonomi existerar därigenom inte i piqueterosrörelsen.

”Tittar vi närmare ser vi att vid en blockad samexisterar tre olika parallella och kompletterande former av relation till staten: konfrontation, förhandling och likgiltighet. Det är en svår, motsägelsefull och paradoxal situation, men den måste tas itu med. Och rörelsens möjligheter uppstår i stor utsträckning ur dess förmåga att kombinera dessa tre verkligheter. En första slutsats är att om det finns behov av att ställa krav på staten finns alla varianter närvarande i olika proportioner. Och därmed är konfrontationen oundviklig. Därför är det av avgörande betydelse att stärka alternativa försörjningsformer för rörelsens existens, bort från en praktik inriktad på att nå offentliga bidrag som enda och centrala resurs.” (Tolv hypoteser om motmakt)

Konfrontationen och förhandlingen bygger på former av erkännande som ett (inomkapitalistiskt) subjekt, som en kollektiv försäljare av varan arbetskraft och en kamp om villkoren för arbetskraftens (och därigenom kapitalets) reproduktion. Colectivo situaciones undviker fällan att vare se antikapitalismen som bara en ren negation eller attack mot denna reproduktion – likt ultravänsterns kommunisering eller anarkisternas insurrektionalism – eller att fastna inom kapitalismens logik, att bara förhandla fram ett bättre pris för varan arbetskraft och fortsatt upprätthålla relationen arbetare/försäljare av arbetskraft inom kapitalet. Den arbetslöse som kräver ersättning och arbete löser frågan om överlevnad – om mat på bordet och tak över huvudet – men löser inte frågan om exploatering och makt. En negation genom arbetsvägran eller kommunisering löser frågan om exploatering, men ger ingen mat på bordet eller tak över huvudet, klarar inte av att omedelbart tillfredsställa våra behov. Motmaktens autonomi innebär för Colectivo situaciones dess förmåga till självreproduktion, självaffirmation och självständighet. Motmaktens framgång består i dess förmåga att skapa sin egen materiella grund, att konstituera sig som en egen kraft kapabel att reproducera sig – men inte som arbetskraft, utan snarare garantera en produktion och reproduktion utanför kapitalet.

”[Motmakts-]Erfarenheterna har skapats utifrån sina egna förutsättningar, av sin egen kraft och potentialitet, och som sprider denna energi, hämtar sin styrka från en process av självaffirmation och självständighet. Det viktigaste för deras utveckling ligger i deras förmåga att undkomma samtidens, representationens och de ekonomiska förhållandenas krav och istället lyckas producera egen tid. Hos motmakten tycks politik främst innebära förmågan att producera denna temporalitet och denna autonomi.” (Tolv hypoteser om motmakt)

Autonomiseringen av reproduktionen sker som en överlevnadsstrategi underifrån parallellt med att välfärdsstaten nedmonteras och tvingas släppa allt fler av sina sociala funktioner.

”Utmaningen de radikala erfarenheterna [av motmakt] och reproduktionens ’autonomisering’ står inför kräver praktiska hypoteser för att effektivt kunna förverkligas. Ur ovanstående framträder en första hypotes: i Argentina har ett antal olika nätverk – mer eller mindre diffusa, mer eller mindre organiserade – nu blivit självständiga. Det rör sig om grupper som arbetar med byteshandel och andra former av alternativ ekonomi, de som arbetar för mänskliga rättigheter, kvartersförsamlingar och politiska diskussionsgrupper, ockupationer av fabriker (över 100 stycken), andra grupper arbetar med vård och utbildning och så vidare. Dessa erfarenheter är mycket heterogena. Vissa är i själva verket obskyra. Men samtidigt lever miljontals människor i dem.” (Tolv hypoteser om motmakt)

”Det finns massor med frågor som måste lösas i praktiken: hur man skall lösa den dagliga driften av fabriken, hur man fördelar arbetsuppgifter internt om företaget ska vara ickehierarkiskt, hur ska varorna distribueras, levereras och ska man betala gamla skulder som de gamla ägarna lämnat efter sig, hur man skapar band till stadsdelen baserade på solidaritet och så vidare. Dessa frågor får en speciell innebörd under finanskapitalets hegemoni, eftersom fabriksproduktionen övergavs av sina ägare eftersom den inte gav den avkastning som utlovats på den spekulativa finansmarknaden. Detta öppnar ett nytt perspektiv: en värld av två lönsamheter, en som styrs av vinstmaximering, och en som utgår från den alternativa sociala reproduktionens logik. I denna bemärkelse handlar fabrikens återhämtande inte om att öka vinsterna igen, utan det är någon helt annat som måste öka. Vi måste verkligen fundera över betydelsen av fabriksockupationerna, av arbetsplatserna som överges av sina ägare. Utmaningen är om dessa fabriker förutom sin produktion också kan producera en annan form av subjekt, som kan agera bortom en inkludering och uteslutning, speciellt med tanke på att de som ockuperar dessa fabriker är just arbetare som levt hela det senaste decenniet med osäkra anställningar”. (Bortom blockaderna)

Men är denna autonomi tillräcklig? Risken finns att den bara blir en form av självexploatering, som ändå tvingas anpassa sig och infogas i kapitalismen. Här handlar det återigen om hur korsbefruktningen och hybridiseringen, ”subjektiveringsprocessen”, är förutsättningar för autonomin och för skapandet av en ny form av samhällelighet. De arbetslösa kan överskrida sin roll som arbetslösa när deras vägblockader – och styrkeposition därur – förbinds med fabriksockupationerna, fabriksockupationerna överskrider sin roll genom att förbindas med bytesringarna, stadsdelsförsamlingarna kan garantera sin självständighet genom bytesringarna förbundna med ockuperade fabriker och militansen från de arbetslösas blockader. Tillsammans går motmakten bortom ett reproducerande av kapitalförhållandet – vilket de enskilda subjekten inte skulle klara – utan kan bli en självreproduktion av liv, utan att bli en reproduktion av arbetskraft.

Situationellt tänkande

Även Colectivo situaciones teorier om motmakten löper ju risken att reduceras till en modell färdig att implementera – om än mer uppdaterad för en postfordistisk klassammansättning än vänsters fordistiska organisationsmodeller. Colectivo situaciones aktar sig för att uppställa även motmakten som en färdig modell.

”Aktiviteter som lyckas låta erfarenheter/experiment skapas och komma till liv idealiseras. De förvandlas då till en ’bra form’ som ska tillämpas överallt och alltid, som en ny uppsättning a priori-principer. Det begärs därigenom att detta ideal ska kunna gälla för alla”. (On the researcher militant)

Idealiseringen fungerar som en destruktiv kraft, dels genom försöket att pressa in nuvarande situationer i mallar från andra tider och andra situationer, men också genom att bortse från situationens komplexitet, hur varje situation är full av motsägelser och motsättningar. Verkligheten anpassas efter kartan. Colectivo situaciones beskriver två aktörer som oftast verkar hämmande på utvecklandet av motmakten och ett situationellt perspektiv: Den ena är ”den sorgliga aktivisten”, de militanter som följer en partilinje och närmar sig situationen utifrån, med en färdig formel och en instrumentell syn på hur de ska intervenera. Den andra är universitetsforskaren, som också kommer in i situationen utifrån med förbestämda hypoteser som ska testas och verifieras. Den militanta undersökningen fungerar på ett annat sätt:

”Det som driver de militanta undersökningarna är inte en modell för framtiden, utan om ett sökande efter makt (potencia) i nuet. Därför är en av dess viktigaste kamper riktad mot ”a priori”, mot fördefinierade system. Att bekämpa ’a priori:s’ innebär inte att dödförklara varje försök att tänja på verkligheten. Ingenting behöver dö. Det innebär dock en permanent medveten introspektiv genombelysning över de sortens uppfattningar som vi försöker tillämpa i varje situation.” (On the researcher militant)

Den undersökande militanten kan inte vara extern ifrån situationen som ska undersökas och utvecklas, det ”finns inga procedurer utanför situationen”. Det gäller att tänka i och från situationer, genom ett involverat delande av erfarenheter och möten – utan att betrakta praktiker, teorier eller subjekt a priori-bestämda. Stärkandet av den situationella erfarenheten är bästa vaccinet mot dessa a priori-strategier.

”Faktum är att i vår erfarenhet finns det en mycket stark komponent i ett tänkande mot just idealen i deras funktion som löften. Det vill säga: hur agerar vi utifrån vår makt (potencia) i det som är – och inte utifrån vad som ”borde vara” (ideal)?” (On the researcher militant)

Dödläge

Motmakten nådde sin kulmen i Argentina mellan åren 2001-2003, men bröts succesivt ner när de argentinska statsfinanserna förbättrades. Fabriksockupationerna legaliserades eller vräktes, piqueterosrörelsen splittrades upp genom rekuperering och repression, stadsdelsmötena avmattades och hade svårt att hantera partivänsterns infiltrationer och agendor. Colectivo situaciones ägnade mycket tid åt att analysera dessa processer och infångningsmaskiner, och också se hur besvikelsen och vemodet hos den rörelse som var kvar kunde omvandlas till en politisk kraft. Motmakten lyckades inte bli en permanent process, men det innebär inte att det var en bortkastad erfarenhet. Colectivo situaciones värjde sig mot att använda den progressivistiska vänsterns linjära syn på ”vinster” och ”förluster” mellan symetriska maktblock. ”En process upphör inte med förluster eller segrar, men de kan helt klart stelna och tappa sin dynamik.” En revolutionär process, en rörelse, har sina olika temporaliteter: den bromsar upp eller accelererar, men den står aldrig stilla. Och framför allt kan den inte gå tillbaka dit den var tidigare. De erfarenheter som gjorts går inte att göra ogjorda och den subjektiveringsprocess som motmakten gav upphov till har i djupet förändrat samhällets aktörer. Det finns inga vägar tillbaka till en fordistisk homogen klassanalys, utan motmaktens erfarenheter i ett enande av homogena krafter finns med även i dagens kamper – oavsett om de är mindre i sitt omfång. Vägen framåt går fortfarande genom att kunna agera situationellt, kunna lyssna och finna det gemensamma.

Texter av Colectivo Situaciones på svenska:
[2002] Piqueteros
[2002] Tolv teser om motmakt
[2002] Bortom blockaderna
[2003] Dessa decemberdagar
[2003] Mellan kris och motmakt
[2007] Politisera vemodet

Från Konfliktportalen.se: vandringsmyran skriver Regionalism i Sverige och politik (del 1, södra sverige, södra norrland), Kaj Raving skriver Men vem ska betala?, Anders_S skriver Partistyrelsen i S avgår?, L. O. K. Ejnermark skriver Boris Vian – Je Bois, Hans Norebrink skriver Äntligen vardagsmuslimer!, >> 907 skriver Politisk extremism och den normala liberalismen

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Tredje cirkeln: 77 är nära, 68 långt borta

Det sitter röda affischer uppe i hela Paduas innerstad. ”Il lavoro non e merce”, arbetet är inte en vara. Först tror jag de är ett skämt, någon som detournerat Rifondazione comunistas affischer. Men sedan förstår jag att de nog är äkta. Vänsterpartiet vill se arbetet som en rättighet. Och missar att arbetskraften just i kapitalet är varan par excellence. Att i kapitalismen tar arbetskraften varuformen, till skillnad från tidigare samhällen. En märkvärdig vara dock, som när den av kapitalet konsumeras skapar mer värde än den betalats, än dess reproduktionskostnad. Om vänstern inte kan se arbetet som vara, missar de också exploateringen (av merarbetet/mervärdet).

Flera av cirkelläsarna av Det stundande upproret har uppmärksammat att något intressant med boken inte bara är de korta, koncisa och poetiska resonemang som där slagkraftigt förs fram, utan även spåra de referenser och diskussioner som Den osynliga kommittén bygger sina resonemang på. I de två första cirklarna ägnades åt relationen individen och samhället. En tråd att följa vidare härifrån löper via Giorgio Agambens The Coming Community, Maurice Blachot La communautè inavouable och Jean Luc Nancys The Inperative Community. För en introduktion i den ”vänsterheideggerianska” traditionen rekommenderas Subalterns nr 3 #2009, samt för en postoperaistisk kritik av denna ”nihilistiska” tradition skriften The Italian Difference (red: Lorenzo Chiesa och Alberto Toscano) med bland annat Toni Negri, Paolo Virno och Mario Tronti.

Skumrask skriver träffsäkert att ”Det stundande upproret kunde lika gärna ha hetat Den pågående krisen”. Bokens sju cirklar diskuterar krisen, det globala inbördeskriget, utifrån individen, samhället, arbetet, staden, ekonomin, naturen och civilisationen. Det stundande upprorets tredje cirkel ägnas åt arbetet och en analys av den nya klassammansättningen.

”… katastrofen har redan inträffat, den finns i allting som var tvunget att förstöras, i alla dem som måste krossas för att arbetet slutligen skulle vara det enda sättet att existera på”.(DSU)

I DOKs version av den urprungliga ackumulationen skapades proletariatet inte bara historiskt genom att drivas bort sin mark, och därigenom separeras från produktionsmedlen, utan separationen går mycket djupare: proletariseringen innebar ett separerande från sitt territorium, sin yrkeskunskap (dekvalificering), från samhörigheten. Det var en hel socialitet som behövde brännas för att tvinga in folk i fabrikerna, inte bara ett särskiljande från produktionsmedlen. När DOK pratar om behovet av nya gemenskaper, betyder det då en återgång till en mer ”ursprunglig” form att leva – Alamut och Copyriot diskuterar detta – en återfödsel som för DOK nära radikalkonservativa strömningar? Jag tror inte man ska läsa DSU som en nostalgisk längtan över förlorade gemenskaper, utan mer ett konstaterande vad kapitalet berövar arbetaren för att skapa den produktiva individen – de stundande gemenskaperna är inte ett återupprättande, utan ett överskridande av denna separering. Men varningen är inte helt obefogad – det finns inget i DOKs analys som likt Marx och operaisterna identifierar en progressiv tendens mot kommunism i den ökade socialiseringen av produktionen.

”Arbetets ordning är världens ordning” är den centrala frasen i kapitlet. Den osynliga kommittén betonar lönearbetets sammanhållande och integrerande funktion för samhället, lönearbetet som disciplinering. Även om kapitalet förstört tidigare gemenskaper för att skapa proletariatet så menar Den osynliga kommittén ändå att det skapas en form av delaktighet och sammanhang i produktionen, som marxister tenderar att missa.

”… arbetet har alltid inkluderat två motsägelsefulla dimensioner: en dimension av exploatering och en dimension av delaktighet. Exploateringen av individuell och kollektiv arbetskraft genom den privata eller sociala ackumulationen av mervärde; delaktighet i den gemensamma ansträningen via de realtioner som förenar de som samarbetar inom produktionen”.

Marx betonar den första dimensionen men missar den andra, menar DOK, medan dagens managementteorier enbart ser den andra dimensionen men är blinda för exploateringen. Arbetet ger dig ”värdighet”, ett ”sammanhang”. Det är genom arbetet som ”utanförskapet” i samhället bryts och man förs in i ”samhällsgemenskapen”. Arbetslinjen i Alliansens tappning.

Fast Marx diskussion i Kapitalet är rikare än så. Han tar upp hur de individuella arbetarna sätts att samverka i produktionen. Denna samverkan, som framstår som given av kapitalet – fast det egentligen handlar om hur arbetare samarbetar och kombineras – kräver en tätare kontroll och planering från kapitalet för att övervinna arbetarnas olydnad. I Det kommunistiska manifestet ser Marx och Engels till och med en positiv tendens i denna massifiering och samverkan i storindustrin: klassen förs samman, disciplineras och organiseras – inte bara i arbetet utan även genom att konflikterna och striderna tar denna form. Det ligger nära till hands för den kollektiva arbetaren att också agera kollektivt. Samverkan och motståndet i fabriken formar klassen som ett kollektivt subjekt.

Denna tendens kunde vi se bekräftas i fordismen, i den klassmakt som uppnåddes i produktionen. Det var den som välfärdsstaten gjorde till sin drivkraft och lyckades binda i en social kompromiss. Men efter fordismens uppbrott, i postfordismen – har inte denna tendens brutits? Arbetarna blir inte längre massa i storindustrin. Vissa marxister pratar om en ökad parcellisering, uppsplittring och fragmentering inom klassen. Medan Negri ser tendensen positivt, att socialiseringen nu sker på ett högre plan. Vi hittar nu samverkan på samhällsplanet – och är inte längre direkt organiserad av kapitalet. Kapitalets roll har därigenom förändrats från disciplinering i fabriksproduktionen till kontroll och övervakning över hela sociala fältet som sätt att tillgodogöra sig värdeförmeringen. Värdeförmeringen och kontrollen sammanfaller inte längre strikt, samtidigt som lönearbetets kontrolldimension betonas.

Likt Negri betonar Den osynliga kommitten hur lönearbetets funktion i postfordismen i högre grad baseras på en social kontroll.
”Idag är arbetet mindre knutet till den ekonomiska nödvändigheten än till den politiska nödvändigheten att producera producenter och konsumenter samt att bevara arbetets ordning med vilka medel som helst”. (DSU) Lönearbetet är fortfarande oöverträffat för att skapa en delaktighet i samhället, fungera integrerande och passiviserande: ”… än idag har de inte hittat någon bättre disciplinerande metod än lönearbetet” (DSU).

Den osynliga kommittén ger en skissartad bild av postfordismens klassammansättning i Frankrike. Vi kan se en uppdelning mellan högkvalificerat och okvalificerat arbete. Det högkvalificerade arbetet innebär sektorer som sysslar med forskning, kreativt skapande, kontroll och kommunikation. Dessa arbetare har en relativ autonomi. Arbetet tar deras intelligens och affektion i anspråk, vilket gör att gränserna mellan arbete och fritid blir flytande. Ofta är de antingen fast anställda eller frilansande entreprenörer. I det okvalificerade arbetet är arbetskraften utbytbar. Denna form av arbete är antingen automatiserat, där arbetarens roll enbart är att sköta underhåll och övervaka så den autonomatiska produktionen flyter smidigt, eller ickeautomatiserad. ”Vinster i produktivitet, outsourcing, mekanisering, automatiserad och digital produktion har utvecklats så långt att det nästan reducerat det nödvändiga mänskliga arbetet i skapandet av en produkt till noll” (DSU). I den ickeautomatiserade produktionen, som i butiker, på lager och i transport, finns en flexibel arbetskraft: ”kan inte längre se sig själva som en kraft, eftersom de är utanför produktionsprocessens centrum och är anställda för att fylla luckorna på det som ännu inte har blivit mekaniserat”. Till denna kategori lägger även Den osynliga kommittén hela spektrat av lågavlönade och osäkra servicejobb, den ”ökande slavhandeln” med ”personliga tjänster”, från pigjobb till prostitution. Automatiseringen leder till ”… vår tids paradox: arbetet har fullständigt segrat över alla andra sätt att existera, samtidigt som arbetarna blivit överflödiga”.

Om Negri betonar hur samverkan nu flyttat ut i samhället och den potentiella ökade klassmakt det innebär, ser Den osynliga kommittén snarare möjligheten i den förlorade kontrollen som uppstår i lönearbetets uppluckrande. Större befolkningsgrupper börjar bli mindre integrerade på arbetsmarkanden ”… vilket skapar risken att den i sin sysslolöshet kommer att börja sabotera maskinen. Hotet om allmän nedrustning är spöket som hemsöker det nuvarande produktionssystemet”. Om en av grundförutsättningarna för arbetarmakten i den fordistiska storindustrin var arbetsvägran, arbetarnas olydnad och insubordination mot kapitalets styre och disciplinering, så har nu denna insubordination spritts över hela samhället.

Här kan vi i övergången från fordism till postfordism se hur välfärdssamhället transformeras till ett aktiverande och mobiliserande workfaresamhälle, där varje rättighet kombineras med skyldigheter och ständiga krav på motprestationer. Därigenom återknyter Den osynliga kommittén till de individualiseringsprocesser de diskuterade i första cirkeln. Kapitalets mobilisering genom en permanent aktivering av individen, individuell ”självförbättring”, stärkande av individens ”anställningsbarhet”, utvecklandet av sitt ”humankapital”, behovet av ett ”livslångt lärande”, gör att produktionen inte längre något objekt, istället ”producera sig själv”. Istället för att se arbetslöshet som strukturell förskjuts ansvaret på individen, allt handlar bara om att försöka tillräckligt mycket, att anpassa sig och kunna sälja sig själv. Strategierna för att bryta det Alliansen kallar ”utanförskap” är alltid individuella. ”Det är nu möjligt att sälja sig själv snarare än sin arbetskraft, att bli avlönad inte för vad man gör utan för vad man är”. (DSU)

”Den nuvarande produktionsapparaten är därför, å ena sidan, en gigantisk maskin för psykisk och fysisk mobilisering, för att suga ut energin ur människor som har blivit överflödiga, och å andra sidan, en sorteringsmaskin som beviljar överlevnad till inordnade medborgare och förkastar alla ‘problemindivider’, alla de som förkroppsligar en annan tillämpning av livet och genom det mostår systemet”. (DSU)

Arbetet som sorteringsmaskin i Det stundande upproret kan vägas mot de tidigare artiklar från Tiqqun, där de snarare diskuterat det Negri och Hardt kallar biopolitisk produktion, när hela livet subsumeras under kapitalet.

Allt är arbete.
Eftersom Imperiet styr och förtär, absorberar och återintigrerar allt levande.
Till och med ”vad jag är”, subjektiveringen som jag inte förnekar hit et nunc,
Allt är produktivt.
Imperiet har satt allt i arbete.
Det ideala är om min personliga utbildningsprofil kommer att sammanfalla med mitt eget ansikte.
Även om det inte skrattar.
Rebellernas grimascher säljer bra, trots allt.
Imperiet är när produktionsmedlet blivit kontrollmedel samtidigt som när det motsatta visat sig bli lika sant.
Imperiet betyder att i alla saker dominerar den politiska beståndsdelen över den ekonomiska.
Och mot detta är generalstrejken hjälplös.
Vad som måste sättas in mot Imperiet är en mänsklig strejk.

Den mänskliga strejken infinns naturligt hos den generation som är uppväxt i osäkra anställningar, som aldrig räknat med vare sig ”rätt till jobb” eller ”rätt på jobbet”, utan förkastar nödvändigheten av arbetet. Denna generation arbetar inte längre, menar Den osynliga kommitten, ”vi sitter av vår tid”.

Strategin mot kapitalet blir en demobilisering, att organisera sig bortom och mot arbetet, ett kollektivt övergivande och undandragande från aktiveringsåtgärderna. Den osynliga kommittén och Tiqqun pekar på historiska exempel på denna strategi. Punken och Autonomia, ockupantrörelsen i Berlin 1980, Piqueterosrörelsen i Argentina 2001, Banlieusupproret 2005, CPE-protesterna och universitetsockupationerna 2006 och den grekiska protestvågen 2008 visar på en väg framåt, genom sitt undandragande och skapande av nya gemenskaper.

Följande presentationstext vi skrev inför 77-filmfestivalen 2007 i Stockholm sammanfattar nog även Den osynliga kommitténs poäng:

1977. Punken i England. Autonomia i Italien. Två ungdomsrevolter som exploderade samtidigt. 1977 var inget nytt 1968. 1977 var både våldsamt och kreativt – en revolt som var okontrollerbar och som inte begränsade sig till vare sig fabriker eller universitet. Sammansättningen liknade inte något tidigare. Partier, fackföreningar, folkrörelser, ortodoxa vänstersekter – de fann sig alla förbisprungna. Istället baserades revolten på smågrupper som multiplicerade sig, på do-it-yourself och vildvuxna nätverk. Fanzines, aktionsgrupper, självlärda band med tre ackord, piratradiostationer, husockupationer, självorganiserade konserter, militanta demonstrationer.

Om 1968 var studenternas och massarbetarna vid de löpande banden i de fordistiska fabrikernas revolt var 1977 föraningen av något annat, en helt annan klassammansättning, där arbetslösa, visstidsarbetare, skolavhopparna, vårdarbetare, de småkriminella och bostadslösa möttes i sina direkta återtagande av den samhälleliga rikedomen. En autonom rörelse reste sig, som inte bara konfronterade stat och kapital, utan även kolliderade med den institutionaliserade arbetarrörelsen.

30 år har passerat. Men ändå talar 1977 direkt till oss, så mycket starkare än 1968 någonsin gjort. Energin, revolten, kreativiteten, ilskan är lika aktuell idag. Erfarenheterna från 1977 är direkt överförbara till oss. Partiernas kris, massrörelsernas sammanbrott, representationens tappade legitimitet – alla de tecken som visade sig 1977 är idag fullt utblommade. Det gamla systemet har inga lösningar, inga kompromisser att erbjuda längre.

Bränderna i Rosengård. Ilskan efter Ungdomshusets stormning i Köpenhamn. Osynliga partiets yviga protester mot påförandet av osäkra anställningar. Nätverken som blommar upp, snabbt sprider sig och sedan försvinner, för att sedan återuppstå med förnyad kraft. 1977 visade på revoltens framtid.

Andra texter om tredje cirkeln:

Skumrask: Det stundande upproret – Tredje cirkeln
Alamut: Tredje cirkeln – Work is a four letter word
Copyriot: Tredje cirkeln – Arbetet
Isobel Hadley Kamptz: Jobba Lyd Tig

Redundans: Hårt jobb att jobba mindre
Piagnoni: Jar är icke längre tiggare, jag har varit det
Lisa Magnusson: Det stundande upproret – Liv, hälsa, kärlek är utsatthet, varför skulle arbete utgöra undantag?
Loke: Det stundande uproret – ”Tredje cirkeln” (eller lönearbetet som en vara)

Andra cirkeln: Morfar och den mörka multituden

”Haver so ofta förmant klerkeriet att sig icke befatta med det onda folket, – hos dem är ingen kristendom. De hava ej heller någon rättvis näring, utan de leva av lögn och bedrägeri, stöld och rov, trolldom och av sådant de kan lura folk med, och det just därför att de icke vilja arbeta utan bara driva omkring i landet, lata och fåfänga, menig man till tunga och övervåld.” – Ärkebiskop Laurentius Petri 1560, Stockholm

I ett berömt tal skiljde Malcolm X på två sorters slavar: ”husnegern” och ”fältnegern” (idag låter det mer ”inkorrekt” än det gjorde då). Husnegern bodde i sin herres hus och hade slaveriet djupt rotat i sitt huvud. Han kunde tala om ”vårt plantage”, ”vårt hus”. Han blev orolig då hans herre blev sjuk. Han slet hårt för att släcka flammorna om huset tog eld. Fältneger däremot exploaterades på fältet och hatade sin herre. Om herren blev sjuk hoppades han att han skulle dö, om farmen tog eld bad han att vinden skulle blåsa hårdare. Genom att tillämpa den skillnaden på 60-talets USA, kritiserade Malcolm X de svarta som sade ”vår regering” istället för ”regeringen”. ”Jag hörde till och med en säga ‘våra astronauter’. Det är en neger som helt tappat förståndet!” – Wu Ming

Min morfar var syndikalist i sin ungdom, men han fick byta fack eftersom syndikalisterna var svartlistade i Sverige under kriget. Han talar lyriskt om den syndikalist han kände, som hade en pistol hemma hos sig – inför revolutionen, men som blev internerad till ett norrlandsläger som samhällsrisk. Morfar har alltid varit medlem i facket, men han hatar ombudsmännen. Trots att det är femton år sedan han gick i pension betalar han fortfarande fackföreningsavgiften varje månad. Men han har alltid vägrat att vara med i a-kassan: man ska klara sig själv, är hans motto i allt. Man ska göra rätt för sig, säger han. I morfars värld finns två kategorier människor; de som gör rätt för sig och de som inte gör rätt för sig, det vill säga snyltarna, parasiterna. Till den senare gruppen räknar han adeln, prästerna, kungahuset. Och invandrare ibland, mest som klump. Oftast. Men de invandrare han träffar, som kommer och målar hans veranda, hjälper honom med maten och hjälper till är fantastiska människor. De gör rätt för sig. Han berättar gripande om deras historier och livsöden. Det finns närande och tärande. Maud Olofsson skricker han ”subba” åt så fort hon syns i teveapparaten. Morfar beundrar Ingvar Kamprad, som en driftig person som skapat sitt imperium själv och fortfarande lever som en vanlig människa.

Morfar älskar western. Och kunskapskanalen, där följer ofta dokumentärerna om hur det är i andra länder. Annars älskar han tvserien Damernas dektektivbyrå från Botswana. Han lever med. Säger till mig att den utspelar sig i Sverige. Morfar hatar nazister. Han såg tysktransporterna passera igenom Sverige när han låg inkallad under beredskapsåren. Han såg hur officerskåren såg mellan fingrarna, på grund av ideologisk övertygelse. Han kastade sten på nazisternas högtalarbilar som åkte runt på gatorna. Sverigedemokraterna kallar morfar alltid för ett nazistparti. En gång när nynazister ringde hem och hotade honom, i tron att de ringt hem till mig, svarade morfar surt. ”Är ni såna där jävla invandrare?”, på telefon. Smånassarna tystnade och slängde förvirrade på luren. Handlaren på hörnet är en sniken jude, säger morfar. Dessutom styr judarna ju USA. Det är därför USA försvarar Israel. Just nu är palestinierna de goda i hans värld. Polackerna är onda. De dumpar lönerna och sabbar för hederliga snickare och byggjobbare att försörja sig. De jobb morfar har haft i hela sitt liv.

I morfars bokhylla finns inte många böcker, den består av två korta hyllplan. Där finns någon uppslagsbok, några jaktböcker, och så proletärförfattarna: Ivar Lo Johansson, Vilhelm Moberg. Och så en Che Guevarabok han köpte i slutet på 60-talet. Morfar har alltid röstat på kommunisterna, även om han hade svårt för Schyman. Den enda politiker som talar förnuftigt till pensionärerna är Alf Svensson, säger alltid morfar. Sen säger han att alla kyrkor borde rivas. Sätt en grävskopa i skiten, är morfars paroll. Han känner ingen nostalgi för nått. Det var inte bättre förr. Men han gillar att jag ger ut Brand igen, det var en bra tidning när det begav sig. När morfar inleder sina meningar med ”vi arbetare…” vet man att något solidariskt underifrånperspektiv kommer att komma. När morfar däremot inleder med ”vi skattebetalare…” så följs det av någon reaktionär dynga. ”Vi pensionärer…” kan följas med vad som helst. Lite folkhemsnostalgi, vilka som byggde landet, eller att invandringen och brottsligheten kostar för mycket. Närande och tärande. Den gången jag pratade om medborgarlön blev morfar riktigt arg. Få betalt för att göra ingenting? Det är ju precis som kungahuset. Och prästerna i kyrkan. Endast den som arbetar är värd något. Luther sitter djupt.

Andra cirkeln

Om första cirkeln av Det stundande upproret ägnades åt varför vi vantrivdes i individen, om individen som ett omöjligt och ouppnåligt projekt: vår svårighet att uppnå den, och hur Biomakten/Imperiet/Skådespelet konstant försöker reproducera individen, interpellera oss och aktivit stöpa oss i denna identitetsform. Hur individen som projekt avskär oss från de världar, den kollektiva materialitet och interaktivitet som skapar oss. Men Den osynliga kommittén drömmer sig inte tillbaka till något naturligt urtillstånd, några naturliga världar eller ursprungliga gemenskaper, något förlorat eden vi drivits ut från för att vandra i liberalismens öken. Andra cirkeln handlar om samhället, eller kanske snarare de sammanhang, som individerna placerar sig i. I Det stundande upproret diskuterar Den osynliga kommittén de gemenskaper som kan frigöra oss från Biomakten/Imperiet/Skådespelet.

Men det finns också ”hemska” gemenskaper som snarare än att frigöra oss från situationerna, låser oss i den, får oss att knyta näven i fickan, rikta ilskan över vår situation någon annanstans, utse en syndabock. ”Den giftiga atmosfären, den förruttnade själen” (DSU). Ventiler för irritationen, som riktas mot varandra, för att kunna stå ut med livet i öknen. Jag har i flera bloggposter citerat CGILs talesperson Dino Grecos kommentar om Lega nords framgångar i arbetarklassen: ”Arbetaren isolerade är inte längre en klass, han är något annat – det är en individ som ersätter den horisontella solidariteten med en vertikal solidaritet, den med sina företagsledare”. Gemenskaper som är frigörande eller ”hemska” gemenskaper som låser oss kvar, gränsen mellan dem är ofta hårfin och flytande. Min morfar, precis som vi andra, passerar genom båda dessa former av gemenskaper. Han har hjärtat till vänster, hjälper alltid sin omgivning, ställer alltid solidariskt upp. Hans gränsdragning är ofta horisontell, men ibland tar sig solidariteten vertikala uttryck, och avgränsar sig mot alla de han anser vara parasitära på det solidariska samhället: bidragstagarna, adeln, invandrarna, nazisterna, finansspekulanterna, adeln, politikerna, nazisterna.

I en av Tiqquns tidiga skrifter ”Den hemska gemenskapen” ägnas speciellt åt de kvävande gemenskaper som håller oss på plats i samhället, den kollektiva jantelag som frustrerat ser till att reproducera individen.

”För det är ingen tvekan om at fransmännen genom tusen osynliga och bemärkta sätt, i sina elaka kommentarer, i varje skadeglad min och giftig artighet fortsätter att hämnas, permanent och mot alla, det faktum att han låter sig själv trampas på”. (DSU)

Handlar det om multitudens mörka sida? Den hemska gemenskapen är en falsk gemenskap, den uppstår inte genom en delad interaktion utan baseras på liknande praktiker i samma situation. En folkhop som flyr flyr som isolerade individer, det går inte att hitta en gemenskap i deserterandet – menar Tiqqun. (Däremot kan gemenskaper desertera, och framlyfts som en möjlig strategi). Den osynliga kommitten beskriver dessa hemska gemenskaper som de sociala formernas sönderfall, som en ”samling främlingar”. Sociologernas begrepp ”samhälle” går inte att använda längre, det är därför nätverksmetaforen fått så starkt genomslag. Istället för världar eller gemenskaper kan vi se dessa hemska gemenskaper som miljöer, ”där ingenting delas förutom koder och där inget händer förutom ett oavbrutet omformande av identiteter” (DSU).

Känslan av främlingskap stärker desperationen i de hemska gemenskaperna. Den osynliga kommittén tar upp familjen, detta hopplösa ångestframkallande Norénprojekt, och parrelationen (”autism för två”) som exempel på krampaktiga försök att bilda sig oaser i öknen. Med bakgrund av Banlieusprotesterna 2005 i Frankrike tar de speciellt upp känslan av främlingskapet i ”franskhetens” utbredning som en hemsk gemenskap: ”Vi har nått en punkt av brist där det enda sättet att känna sig fransk är att förbanna invandrarna och de som är fysiskt mer märkbart utländska.” I grunden speglar hatet mot det främmande en känsla av att själv känna sig främmande i individen. Banlieusprotesterna 2005 i Frankrike hade ett stort stöd och legitimitet i de ”känsliga zonerna”, de berörda förorterna. Men utanför dessa möttes protesterna av ilska och ogillande, även inanför den etablerade vänstern. Front nationale och högern skördade nya röster i brändernas spår. De ”parasitära” som frustrationen rikas mot menar Den osynliga kommittén är ”dessa gäng som flyr arbetet, identifierar sig med sitt område och konfronterar polisen är den gode, individualiserade franske medborgarens mardröm: de personifierar allt han förkastat; alla tänkbara glädjeämnen som han aldrig kommer att få uppleva”.

Alamut: Andra cirkeln – Symphonie einer Grosstadt
Copyriot: Cirkel två – Sammanhangen
Lisa Magnusson: Underhållning är ett centralt behov

Redundans: Turist i tillvaron

Loke: Det stundande upproret – ”Andra cirkeln” (eller den dolda läroplanen)

Isolera bråkmakarna

De sociala centren har en paramilitär struktur. Med 300 våldsamma aktivister, i hjälmar och kroppsskydd beredda att attackera polisen, infiltrerar de fredliga demonstrationer, gömmer sig i dem och ställer till bråk så fort de får chansen. Så presenterade domaren Caselli sin syn på de sociala centren i en presskonferens. Trots att Caselli var från centervänstern delade han helt synsättet med centerhögern. Italiens inrikesminister Maroni hade vid flertalet tillfällen gjort liknande uttalanden, som exempelvis när han stängde Italiens gränser och under två veckor upphävde Schengenavtalet för att kunna ”stoppa bråkmakare” vid gränsen. Måndagmorgonen den 6 juli, bara några dagar innan G8-toppmötet i L’Aquila skulle starta, genomfördes polisoperationen ”Rewind” med tillslag mot 21 student- och sociala centeraktivister i hela Italien. De var alla misstänkta för att ha deltagit i demonstrationen och blockaden mot G8 University Summit i Turin i april. Polisens tillslag riktades inte bara mot aktivisterna, de tog sig även in på det sociala centret Askatasuna i Turni och Sherwoodfestivalen i Padua. Det var andra gången på bara några dagar som polisen bröt sig in på musikfestivalen. Tidigt på lördagmorgonen 4 juli hade de genomfört ett första tillslag för att söka vapen – något som inte gick att hitta på en musikfestival – inför den stora protestdemonstrationen mot Natoflygplatsbygget i Vicenza, den manifestation som inledde G8-protesterna.

Territoriell förankring
Caselli och Maronis teorem, ”isolera bråkmakarna”, är givetvis inte nytt. Försöket att splittra sociala rörelser i ”goda” och ”onda” demonstranter görs vid varje större mobilisering. Och just protesterna i Vicenza och Turin visar varför dessa splittringsförsök har så svårt att fungera. Hela teorin om en ”våldsam svans” som ”infiltrerar” har nämligen ingen substans, fungerar inte som beskrivning på hur autonoma sociala centeraktivister arbetar inom sociala rörelser. Kampanjen No Dal Molin i Vicenza har pågått i tre år mot utbyggandet av den militära flygplatsen för Nato. Kampanjen har en bred folklig förankring, dess eldsjäl och talesperson är en hemmafru från området i närheten av basen. Det lokala sociala centret arbetar jämsides kvarterskommittéerna i kampanjen på en daglig basis. Från No Dal Molins permanenta läger framför Natobasen sänds det radio i regionen med de senaste nyheterna från kampanjen, via autonoma stationen Radio Sherwood. Kampanjen har försökt med alla medel att motverka basen: de har framgångsrikt ställt upp i kommunalvalet, drivit igenom en folkomröstning (där nejsidan vann stort), fått kommunen att protestera mot regeringens byggplaner. Utifrån sitt permanenta läger har de organiserat åtskilliga opinionsmöten, demonstrationer, aktioner och civilolydnadsaktiviteter, där de tagit sig in på byggområdet. Kampanjens talespersoner deltar på de sociala centrens nationella träffar, skriver artiklar i deras tidningar och samarbetar i fler lokala frågor. Bland annat har ett praktiskt samarbete byggts upp med medborgarkommittéer i andra delar av Italien, med sopprotesterna i Neapel, protesterna mot bygget av höghastighetståg i Val del Susa och Turin, och nu senast med de i tältläger boende jordbävningsdrabbades kommittéer i L’Aquila – den katastrofzon Berlusconi valde att cyniskt lägga G8-toppmötet i. En delegation från No Dal Molin deltog i Aquilabornas sociala forum och demonstrationer mot G8-mötet. Samarbetet mellan sociala center och medborgarkommittéer har alltså varit oerhört fruktbart. De sociala centren har kunnat erbjuda lokaler, kommunikationskanaler och basaktivister – dvs en materiell bas åt sociala rörelser. När No Dal Molin beslöt att genomföra en stor olydnadsmanifestation den 4 juli med syftet att fysiskt ta sig in på flygplatsen och byggplatsen, genom att pressa sig ickevåldsligt igenom polisavspärrningar och klippa upp staket, så var det ett beslöt som togs av hela kampanjen. Sociala centeraktivisterna följde den linjen, de genombrytningar som man försökte göra med sköldar och hjälmar var beslutade av hela kampanjen. No Dal Molin fördömde i kraftiga ordalag polisens agerande i Vicenza (tårgas, avspärrningar, indragna demonstrationstillstånd) och polisens stormning av Sherwoodfestivalen. Men i media uttalade sig inrikesminister Maroni om ”svarta blocket” och ”våldsamma bråkmakare” som återigen ”släppts in” och nu måste isoleras.

På samma sätt med G8 University Summit i Turin. Precis som i Lund samma helg genomfördes aktioner med plexiglassköldar och hjälmar, som skydd mot polisens vapen, där man försökte tränga sig in på universitetstoppmötet och blockera det. Studentrörelsen, L’Onda Anomale (den anomala vågen) bröt ut hösten 2008 i protest mot regeringens universitetsreform, där en stor del av universitets finansering skulle föras över på företag och forskningen därigenom inte längre vara öppet tillgänglig och fri. I en tid när italienska partivänstern helt har raderats och åkt ut ur parlamentet, var studentrörelsen den enda oppositionella rörelse i Italien att fylla gatorna och torgen, att kräva sociala reformer och ny välfärd, och protestera mot regeringens politik. L’Onda beslutade gemensamt att satsa på protesterna mot G8 University Summit i Turin på ett gemensamt stormöte på universitetet Sapienza i Rom, som en gemensam landsomfattande mobilisering för hela studentrörelsen. Och väl på plats i Turin höll nationella studentrörelsen ett gemensamt möte där de beslutade att försöka blockera mötet och med sköldar bryta sig igenom polisavspärrningarna för att kunna genomföra detta. När polisoperationen Rewind genomfördes var den därför riktad mot hela studentrörelsen. L’Onda kallade snabbt till en gemensam presskonferens, där delegationer från alla italienska universitet gick upp och ockuperade rektorsexpiditionen på universitetet i Turin och förklarade att de alla stod bakom och beslutat om den politiska aktionen mot university summit. Det fanns inga ”våldsamma bråkmakare” som tagit tillfället i akt. Sociala centren var inte någon våldsam svans, utan en integrerad del i studentrörelsen. Studentrörelsen vägrade acceptera den uppsplittrande logiken av ”onda” och ”goda” demonstranter, utan krävde unisont att åtalen mot studentaktivisterna skulle läggas ner.

Extremistiskt våld
Av en ren tillfällighet lanserade svenska Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet sin rapport, Våldsam politisk extremism – Antidemokratiska grupperingar på yttersta höger- och vänsterkanten (Rapport 2009:15), precis samma dag som razziorna mot de italienska aktivisterna. Medan jag lyssnar på Radio Sherwoods rapporteringar och analyser av polisoperationen Rewind tittar jag samtidigt på Sabonis direktsända presskonferens från regeringskansliet där Brå och Säpo presenterar sin rapport de gjort på hennes uppdrag. Orden ”isolera bråkmakarna”, de ”våldsamma som måste exkluderas” strömmar mot mig på två språk samtidigt, från två olika sidor av Europa.

Rapporten, som finns tillgänglig som nedladdningsbar pdf, är en märklig mishmash från de två institutionerna. Brå har främst använt sig av sociologer (Eva Sundström, Jan Carle, Anette Nyqvist), men även den tendentiösa journalisten och självutnämnda experten Anna-Lena Lodenius. Som utredare har de anställt Johanna Skinnari och Patrik Baard – som bara för tre år sedan själv var aktiv i Osynliga partiet-kampanjen och drev den negrianskt och deleuzianskt influerade bloggen Rhizom. Säpo har i sin tur använt sig av sina akademiskt tillknutna analytiker, Johan Olsson och Ahn-Za Hagström. Just denna blandning gör att rapporten inte kan ses som någon objektiv forskningsrapport, utan en blandning av statistik, tyckanden, närmast skönlitterära partier i jagform.
Ansatsen är i första hand deskriptiv, att genom etnografiska forskningsmetoder svara på frågor om ”hur” extremister tänker och ”varför” de gör som de gör. Detta material har främst tagits fram genom intervjuer och genom att läsa hur ”extremisterna” motiverar sina aktioner i pressmeddelanden och aktionsrapporter på sina hemsidor. Detta har sedan jämförts med Säpos deskriptiva statistik över politiskt motiverad brottslighet. Vare sig Brå eller Säpo kan öppet redovisa sina källor, vilket ju är grunden för en seriös forskning. Brås intervjuer är avidentifierade – inte ens staden de utförts i nämns – och källmaterialet går inte att få granska. Säpo baserar sin statistik på sina egna slutna register.

Rapporten vill belysa ”Hur tänker extremister? Hur ser de på världen och sig själva? Vad är de för och vad är de emot, vilka målar de upp som vänner och fiender?”. Men någon avgränsning eller definition av vad som klassificeras som ”extremister” görs aldrig. Rapporten konstaterar bara att det rör sig om cirka 2000 personer på högerkanten (”vit maktmiljön”) och lika många på vänsterkanten (”autonoma miljön”). Men endast en minoritet av dessa personer är brottsaktiva, den absolut största delen arbeta med ”legala” metoder som vilken folkrörelse eller parti som helst. De brottsaktiva bedöms bara till ett hundratal.

Avgränsningarna blir här mycket slarviga. ”Politiskt motiverade brott” används som ett begrepp ekvivalent med ”våld”, den brottsaktiva delen på ca 10% blandas ihop med hela den politiska rörelsen som till 90% bedriver legalt arbete. Begreppet ”autonoma” definieras i praktiken enbart som de militanta antifascisterna, dvs syftar på nätverken Antifascistisk aktion och Revolutionära fronten – trots att dessa inte utgör någon huvudströmning eller är representativa för den autonoma rörelsen i Sverige.

Hur tänker autonoma?

Vad gör att den autonoma rörelsen uppkommer? I rapporten frikopplas sociala protester från inbyggda motsättningar i det här samhället. Istället kastas olika klyschor fram som förklaringar: ”ungdomlig subkultur”, ”utanförskap”, ”sökande efter grupptillhörighet”, ”vilja att bli sedd”. ”Utanförskap bidrar till att extremistiska grupper som ifrågasätter samhällets grundläggande värderingar växer fram, grupper som använder våld och annan otillåten påverkan för att påverka demokratiskt fattade beslut och driva sina politiska linjer.” Gruppen ses som den viktiga socialiseringsplatsen för att skapa politisk aktivism. Förklaringarna är oftast på en vulgär identitetspolitisk nivå, politiken baseras på identitet, tillhörighet och livsstil: ”Bakom politiska paroller och hyllmetrar av ideologiska skrifter döljer sig mänskliga behov att bli sedd och vara någon, att värna om sin ställning i gruppen eller att höja sin status.”

För att beskriva den ”autonoma miljöns” världsbild och motiv görs främst en läsning av aktionsrapporter och pressmeddelanden på Motkraft.net, Antifa.se och Revfront.org. Utifrån dessa ska autonoma miljöns ideologi målas upp, och rapporten konstaterar att det handlar om en väldigt svartvit och förenklad världsbild i dessa grupperingar. Men frågan är väl hur bra korta pressmeddelanden, som mest beskriver konkreta förloppen och några motiv för en aktion, kan generaliseras och ses som rörelsens ideologi. Det är slående att inga försök verkar gjorts att sätta sig in i den litteratur som läses, vilka studiecirklar som hålls, vad som tas upp i bloggar, vilka diskussioner som förs i de teoretiska tidsskrifterna eller vilka böcker som ges ut – de forum där teoretisk och ideologisk diskussion inom vänstern förs. Därför missar helt rapporten den politiska och ideologiska drivkraften, eller hur rörelsen utvecklats genom tid – bort från 90-talets dominerande identitetspolitik över till en mer klassinriktad och marxistinfluerad ideolog på 2000-talet. Aktionsrapporter har sett rätt statiska ut ända sedan 60-talets slut i aktivisttidningar som exempelvis Brand.

Det är i de deskriptiva kapitlen om ideologi och extremisters målsättningar som de ideologiska motiven i rapporten blir verkligen betungande. Brås del är delvis skriven av Anna-Lena Lodenius, och även Säpos del stödjer sig tungt på Anna-Lena Lodenius och Magnus Sandelins böcker, och för vidare deras teorier. Det intressanta är att Lodenius huvudsakliga research gjordes i mitten av 90-talet och ger en bild av 90-talets identitetspolitik och militanta enfrågerörelser. Av de referenser som görs till 2000-talets politiska aktivism tas bara flyktigt Göteborgskravallerna och Osynliga partiet upp, men de pressas in i 90-talsramen som bara ytterligare nya enfrågor (globalisering, antikapitalism) att lägga till den ursprungliga raden av ”frågor” (antifascism, feminism, djurrätt och miljö). Utifrån dessa enfrågor kan Lodenius sedan pussla ihop en kålsuparteori , där ”extremerna möts” i och med att det finns enskilda frågor som möts. Detta kompletteras med beröringspunkter i arbetsformer, att både höger- och vänsterflygeln är utomparlamentariska (precis som ALLA folkrörelser och sociala rörelser). Och så tillskriver Lodenius helt felaktigt de autonoma att se sig som ett ”avantgarde” som kämpar i den ”tysta majoritetens intresse”, precis som extremhögern ser sig. Sandelin lyckas dessutom få autonoma att bli ”antiimperialister och amerikahatare” – just när han beskriver de rörelser som anslöt sig till globaliseringsrörelserna i Göteborg snarare än antiimperialisterna, de grupper (NEAN) som hade diskussionsunderlag på sina möten som hette ”Varning för USA-hat”, läste Imperiet och hade hyllningsartiklar till amerikansk kultur (Kolla). Syftet med kålsuparteorin är ju att jämställa höger- och vänsterextremismen, att kort bara kunna tala om extremism, där de politiska prefixen helt stryks. Detta är en grundproblematik igenom hela rapporten: varför inte all extremism bemöts lika – hur kommer det sig att vänsterextremismen behandlas annorlunda än högerextremismen, trots att det egentligen är samma sak? Anomalin som måste förklaras är varför den radikala vänstern har ett brett stöd, varför den är förankrad i sociala kamper och rörelser, på ett sätt som högern inte är.

Brott är våld?
Grunden i rapporten är Säpos statistik över politiskt motiverad brottslighet. Eftersom få politiska brott leder till fällande domar har Säpo baserat statistiken på anmälningar istället, och då de personer som setts som ”skäligen misstänkta” – oavsett om de fällts eller inte för brotten. Som avgränsning har Säpo valt att räkna bort brott som varit civil olydnad och istället koncentrerat sig på de som utförs i extremistmiljöerna – utan att redovisa hur denna avgränsning kunnat göras i praktiken. Säpo kom under 90-talet ut med årliga rapporter med brottstatistik, vilket de upphörde med på 2000-talet. Risken fanns med den låga statistiken att den inte kunde motivera deras omfattande övervakningsverksamhet och behov av resurser. Denna gång har de istället valt att betrakta tio års polisanmälningar för extremistbrott, och då fått ihop 1409 personer – varav en bit över en tredjedel registrerats som autonoma och två tredjedelar vitmakt-anhängare. Läser man Säpos brottstatistik ser man hur svår jämställandet av ”extremister” är. Brottsligheten ser helt olika ut. Den enda likheten är åldern: vanligaste åldern är runt 20 år, med ett typvärde på 18 år. Sedan avtar brottsligheten hos både vänstern och högern: ”relativt få brott begås av gärningspersoner som är äldre än 23 år och mycket få brott av individer som är över 30 år.” Högerns brottslighet är till största delen ickepolitiskt. Räknar man bort idiotparagrafer som Hets mot folkgrupp, som utgör en tredjedel av de högerextremas brott, så är en övervägande del av resten av brotten våldsbrott, brott mot person, vapeninnehav. Det är bara hos extremhögern mord och dråp förekommer. Dvs extremhögerns brottslighet är våldsinriktad. Vänsterns brottslighet däremot handlar i överväldigande del om brott mot allmän ordning (vid egen sammankomst, vid toppmöte, ohörsamhet, störande av allmän sammankomst, upplopp), brott mot allmän verksamhet (ohörsamhet, våldsamt motstånd, affischering, maskeringsförbud), materiell skadegörelse, olaga intrång (ockupation), egenmäktigt förfarande (mot företag/myndighet). Majoriteten av dessa ”brott” är alltså olika former av ickevåldslig olydnad, eller olika former av fackliga stridsåtgärder riktade mot företag (blockader räknas av polisen ofta som ohörsamhet och egenmäktigt förfarande, att passivt låta sig flyttas räknas ofta som ”våldsamt” motstånd) – stridsåtgärder som när de genomförs av socialdemokratiska fack inte räknas som brottsliga eller polisiära problem. Räknar man bort de få våldsbrotten så är män och kvinnor jämt representerade i dessa olydnadsaktioner. Det finns alltså stora skillnader i våldsnivå, i kopplingen kön och brott, i måltavlor för brotten, i vilket sammanhang brotten skett (om de varit spontana eller planerade). Säpo summerar det som ”Sammanfattningsvis har vit makt-miljön ett större våldskapital än den autonoma miljön, men den politiskt motiverade brottsligheten framstår som mindre central och planerad i vit makt-miljön.”

Åtgärdspaket
Rapporten är ingen forskningsrapport, utan har ett övergripande ideologiskt motiv. När analyserna lyfts fram är det för att lägga fram en politisk handlingsplan hur de ”våldsamma extremiströrelserna” ska bemötas och bekämpas. Det är här rapporten blir intressant och den får politiska konsekvenser för vår verksamhet – den kommer ju resultera i en ny uppsättning praktiker vi måste förhålla oss till, oavsett om de är beslutade på en naiv och dåligt underbyggd grund. Syftet är ju att utveckla brottsförebyggande strategier riktade att slå ut en radikal utomparlamentarisk vänster preventivt. Dessa förebyggande åtgärder ska riktas på ett tidigt stadium mot ”radikaliseringsprocessen”, dvs identifiera potentiella individer som skulle kunna engagera sig i en utomparlamentarisk rörelse och i olika steg försöka få dem att inte radikaliseras. Radikaliseringen är en socialiseringsprocess inom en grupp, så därför måste personer stoppas redan innan de går med. Framför allt betraktas politisk extremism med detta perspektiv som ett ungdomsproblem: ”Politiska brott gör det förhållandevis sent i åldern, när de är mellan sjutton och nitton år. Det betyder att särskilda insatser bör riktas mot de ungdomar sent i högstadiet och i gymnasiet som ännu inte lämnat extremistmiljöerna.” För att underlätta en tidig identifiering har Säpo presenterat fyra olika kategorier på ungdomar som söker sig till extremistmiljöer, och föreslår olika åtgärder för dem. Det gäller att identifiera om ungdomar fått med sig värderingar hemifrån, om de bara är kontaktsökande och vill ha ett sammanhang eller grupp att tillhöra, om de är rastlösa ”utagerare” som söker kickar och spänning eller ”grubblare” som tänkt sig fram till en position. Kring dessa ska skola, socialtjänst, närpolis och fritidsgårdar engageras för att erbjuda alternativ (ge ”utageraren” kickar genom fritidsaktivitet, föra dialog med ”grubblaren”, agera reservföräldrar för den som fått åsikter med sig hemifrån, erbjuda andra gemenskaper). Men bara för att sådana här åtgärder föreslås i en rapport är det ju inget som garanterar att de genomförs. Det blir ju dessutom lite ironiskt när dessa institutioner som ska verka ut i civilsamhället är just de högern själva skär ner: de flesta fritidsgårdar och närpolisstationer har slagit igen, lärarkåren drabbas hårt av ekonomiska krisen och skolklasserna växer. Istället förespråkar rapporten att näringslivet ska gå in med mentorskap, frivilliga i vuxenvärlden ska agera kontaktpersoner, fler avhopparorganisationer ska startas (med praktfiaskot Exit som förebild). Samtidigt som de politiska ungdomsförbunden tappar fler och fler medlemmar, vill rapportskribenterna uppmuntra extremungdomar att istället söka sig till etablerade politiska organisationer. Men de har inga förslag på hur det ska gå till.

Bemöta grupperingar i territoriet
Nästa nivå i Brå och Säpos åtgärdsmodell riktas mot grupper, där individen redan engagerat sig. Dels handlar det om strategier att bemöta individerna i grupper och dels att bemöta grupperna som kollektiv. Precis som med individen har Säpo tagit fram en lista på roller och funktioner i en grupp, som när de identifierats kräver olika insatser. De delar in aktivisterna i ”ivraren” där politiken är närmast moralistisk och en livsstil som levs, ”kritikern” som arbetar utåtriktat i samhället med opionsbildning, ”praktikern” som vill ha aktivitet och aktion, ”medlöparen” som enbart söker gemenskap och hänger på och slutligen ”nyskaparen” som är den äldre organisatören, igångsättaren och agendasättaren. Här menar Säpo att det viktigaste är att sätta in individinsatser mot den brottsbelastade ”praktikern”, exempelvis genom punktmarkering vid demonstrationer och uppföljda brottsutredningar, men även att rikta sådana åtgärder mot den icke brottsbelastade ”nyskaparen”, eftersom det är dessa personer som är centrala ”noder” i nätverksbyggandena. Gatuaktivisten och organisatören är nyckelpersoner som måste knäckas.

Insatserna mot grupper är viktiga i lokalsamhället, vilket kräver en lokal kartläggning och samverkan mellan civila organisationer och institutioner. Det är genom sin lokala förankring som autonoma får sin styrka, menar Säpo, och de kan kraftsamla utifrån. ”När det väl finns en lokal miljö, även om den är liten, kan nätverket kraftsamla med personer utifrån för att genomföra aktioner och manifestationer. Eftersom en central styrning saknas är kontaktnät viktiga. Ett litet antal lokala aktivister i extremistkretsar kan därför åstadkomma ett stort eko. Genom kraftsamlingarna möjliggörs också aktioner på många orter i landet. Förebyggande åtgärder är därför en lokal beredskap mot tillresande och att förekomsten av små lokala grupperingar inte tystas ned med motiveringen att de saknar betydelse. De ingår och måste ses i ett större nationellt sammanhang.”

Närsamhället måste på olika sätt isolera de autonoma grupperingarna, stänga ute ”bråkmakarna”: neka dem att delta i demonstrationer, vägra hyra ut lokaler, avslå bidragsansökningar. Många små lokala grupperingar blir ett problem på ett nationellt plan, när de samlas och koordinerar antingen aktionskampanjer eller kör nationella/internationella demonstrationer. Polis- och gränsinsatser måste därför försöka omöjliggöra större kraftsamlingar, genom att göra det svårare för aktivister att ta sig till aktiviteter i andra städer och länder.

Problemet är när lokala sociala rörelser väljer att samarbeta med de autonoma. Där måste lokalsamhället även bryta kontakten med de bredare nätverk eller legala organisationer som har kontakt med ”lagbrytande” grupper. På det här planet är dialog något som ska undvikas, så länge som grupperingar genomför lagbrytande aktiviteter eller samarbetar med grupper som använder sig av sådana metoder så måste de nekas dialog eller delta i ett politiskt samtal. Målet är att separera ”våld” och ”politik”. ”En metod för att öka denna klyfta är att politiker och beslutsfattare
är tydliga med att de inte för en dialog med grupperingar som accepterar denna typ av aktivister i gruppen och som inte
tar tydligt avstånd från politiskt våld.” De organisationer eller grupperingar som däremot bryter med autonoma aktivister ska ges positiva privilegier. ”Tanken är att ett demokratiskt beteende på ett tydligt sätt ska ge mer fördelar i ett ideologiskt förändringsarbete än odemokratiska handlingar.” Stängs autonoma ute ur bredare folkrörelsesammanhang blir de lättare att ringa in och åtgärda: isolering bör ”underlätta för polisen att identifiera vilka individer som ägnar sig åt våldsam politisk extremism då de inte längre lika lätt kan ”gömma sig” i de icke-våldförespråkande miljöerna.”

Här är återigen Säpo ute och trampar på djupt vatten. De utgår från att autonoma är isolerade från sociala rörelser, inte integrerade i dem. Definitionen av ”våldsverkare” blir här också väldigt bred och drabbar många sociala rörelseaktiviteter: breda nätverk, de ca 90% vänsteraktivister som arbetar med ”lagliga” metoder, lagliga demonstrationer eller opionsbildande verksamhet kommer bemötas av myndigheterna som ”grogrund” och sköld för extremism och även de utsättas för isoleringsförsök. Denna taktik kan mycket väl slå tillbaka mot dessa institutioner, att det skapar en polarisering mellan sociala rörelser och etablisemang istället. Om varken teknikerna av utdefiniering eller indefiniering fungerar, om sociala rörelser hela tiden genomför det norska sociologen Thomas Mathiesen kallar arenautbrytningar (arbeta lagligt, men då och då göra olydnasaktioner) och vägrar låta sig definieras blir dessa åtgärder svåra att genomföra. Ju bredare verksamhet en radikal vänster har, ju mer den förankras i social aktivitet i vardagen, desto stabilare står den även i sin militans och aktioner. Svarta pantrarnas matprogram i fattiga förorter var nyckeln till även deras militans.

Våld och tolerans

Säpo delar in motiven för militanta aktioner i fyra olika kategorier: instrumentella (aktionen används för att nå ett politiskt planerat syfte), expressiva (våld som självändamål, som kick, utlevd frustration), organisatoriska (kombination av instrumentella och expressiva motiv, grupptryck, gruppfunktion, maktdemonstration, ta trofféer) och affektiva motiv
(oplanerat våld, folk som dras med och försvarar sig vid tex ett polisangrepp på en demonstration). En stor del av rapportens förlag handlar om olika skyddsåtgärder för företag och politiker, hur man ska försvåra att militanta aktioner används för att sätta press på dessa och påverka deras beslutsfattande. Det finns också en medvetenhet att just detta stora fokus på extremistvåldet kan slå tillbaka, och göra extremistgrupper effektivare eftersom de får ett större ”våldskapital” – deras hotvärde ökar genom Säpos hypning. Så samtidigt som man i propagandan bemöter våldsverkarna måste myndigheterna i brottsförebyggande syfte även kunna leverera korrektare information till eventuella måltavlor för att inte få dem att backa när de utsätts för aktioner. För Säpo och Brå är det här en svår nöt, att enskilda pälshandlare stänger efter aktioner visar ju på att direkta aktioner fungerar – och undergräver då åtgärden med att påvisa att ”demokratiska” arbetsformer alltid skulle vara effektivare än ”ickedemokratiska”. Ett liknande dubbeleggat svärd för dem är polisinsatserna: å ena sidan ska extremiströrelser i bred bemärkelse bemötas, isoleras och förvägras dialog – men det riskerar å andra sidan att radikalisera de bredare skikt som drabbas och föra in dem i militant aktivism. Varje polisinsats riskerar att göra militanta aktivister av pacifister. Därför måste tekniker som selfpolicieng och Särskilds polistaktiks ickeeskaliseringstaktiker utvecklas, för att ge bilden av den goda polisen, polisen som uppträder artigt och vänligt mot de personer de motarbetar. Men ”isolerandet av bråkmakarna” riskerar gång på gång att slå snett och sätta igång en radikalisering, eftersom det bygger på att behandla grupperingar som klump medan en deeskalerande taktik bygger på att bemöta dem som individer. Denna rävsax har polisen inte lyckats ta sig ur.

Extremist- eller kålsuparteorin stöter vid upprepade gånger på samma problem: hur kommer det sig att radikal vänsterpolitik tolereras mer än nynazisternas? Varför ser inte folk det som samma extremism? Autonoma arbetar mycket närmare en samhällelig konsenus: ”Den autonoma miljön står på flera punkter närmare etablerade uppfattningar: till exempel om mångkultur, invandring, kvinnans ställning, miljöfrågor och djurskydd.” Och även när aktionerna fördöms, fördöms de enligt Säpo på olika sätt: ”Våld i vit makt-miljön kan uppfattas som nazistiska dåd, med de associationer det för med sig, medan den autonoma miljöns aktioner lättare kan förklaras i termer av ungdomligt oförstånd och att i grunden sunda uppfattningar spårat ur.” Därför läggs en stor tyngd på journalistkåren och media att sluta ”dalta” med vänsterextremismen och istället utmåla dessa som samma kålsupare. Detta görs lättast genom att avpolitisera våldet, att bara skildra det som huliganism, bråkmakande.

Legitimitet eller legalitet
Just förmågan att skapa legitimitet, konsensus och tolerans för sina aktiviteter är något som skiljer de autonoma från extremhögern. Aktionerna sker aldrig i ett vakuum, utan förankras ofta i bredare sammanhang. Legalitet har alltid varit maktens arena, legitimitet sociala rörelsernas för sin maktutövning. Brå och Säpo lägger därför särskild energi på att försöka identifiera så kallade ”neutraliseringstekniker”, olika former av metoder som skapar legitimitet och tolerans kring lagbrott och våldsanvändande

” Sådana används för att rationalisera, legitimera eller rättfärdiga beteenden som i normala fall skulle anses vara felaktiga. De gör det möjligt för en person att upprätthålla en bild av sig själv som respektabel samtidigt som han eller hon bryter mot lagar och regler. Teknikerna kan också reducera samvetskval och skamkänslor. Neutraliseringar är inte något som enbart sker i efterhand, när brottet redan har ägt rum, utan även före. Därför är neutraliseringar motivationsdrivande (Coleman 1998). Det är rimligt att anta att neutraliseringar har särskilt stor betydelse för de brott som denna rapport handlar om eftersom det finns hela ideologiska system med förklaringar som kan rättfärdiga gärningarna.”

Säpo och Brå identifierar fem sådana neutraliseringstekniker: förnekande av ansvar (våldet ses som följd av grövre våld, följd av polisangrepp eller maktutövande), förnekande av skada (ingen drabbades, aktionerna skapade en förbättring, ingen anmälde något brott), förnekande av offer (den som drabbade förtjänade det, det var offrets egna fel, handlingen var ett straff/hämnd), fördömande av dem som fördömer (peka på statens våldsutövande, kapitalismens övergrepp, vinstintressen osv) och högre lojaliteter (att sätta gruppen före samhället, ha egna ”lagar”, ” solidarisera sig med intressegrupper eller organisationer och de uppfattningar som finns där och därigenom neutralisera de lagöverträdelser som begås”, ”staten gör inget”). Alla dessa neutraliseringstekniker gör att politiska aktioner framstår som effektiva, lönsamma och att de når resultat. Därför måste etablissemanget vara beredd att sätta in motåtgärderna att separera våld och politik, att alltid påpeka att våldet inte har politiskt syfte eller resultat utan andra opolitiska drivkrafter och att ha etablerade kanaler att arbeta inom för de som verkligen är intresserade av den politiska frågan.

Säpo och Brås rapport beskrivs även av de själva bara som en första teststudie som behövs vidarutvecklas och är ofärdig. Den bör också läsas parallellt med Försvarshögskolans rapport om Rosengård, som diskuterar hur etablisemanget ska bemöta radikaliseringsprocesser i förorter. Blir vi medvetna om vilka åtgärder de försöker använda, vilken svartvit analys de baserar dessa på, och vilka målsättningar de satt upp, blir det lätt för oss att komma med motdrag och ta oss runt repressionen. Rapporten kan också stärka vissa av våra teser: om vikten att skapa lokal förankring i territoriet, arbeta nära andra sociala rörelser, hela tiden skapa legitimitet kring våra aktiviteter. För om vi ska bli en politisk maktfaktor som kommunister måste vi finna de vapen, de makttekniker och hotvärden som gör att vi kan flytta fram våra positioner. Utan maktmedel kan vi aldrig förändra samhället – och våra maktmedel kommer alltid att bemötas som ”brott” och ”våld”. ”Så länge statens våld kallas rättvisa, kommer proletariatets rättvisa att kallas våld.”

Andra inlägg om Säpo och Brå-rapporten: Andrea Doria – I Brås alternativa verklighet, Stefan Jacobsson – Säpos och Brottsförebyggande Rådets rapport om ”Våldsam politisk extremism”, Petter Larsson – Som man frågar får man svar, Anders Svensson – De kriminella högerextremisterna. Ladda rapporten här.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Tirukkural och några taktiska visdomsord, Kristoffer Ejnermark skriver Vänstern måste bli tuffare, Jinge skriver Reinfeldt och vaccinfabriken, jesper skriver Snart är vi alla terrorister!, acidtrunk skriver Fighters and Lovers Sverige lanseras, Anders_S skriver Förvirrad Neuding om monarki och LAS

Leeds May Day Group: Ögonblick av överskridande

Vi vill här tala om ”ögonblick av överskridande” (moments of excess). Vi anser att det är rätt tillfälle att diskutera denna idé just nu, eftersom de militanta protestmetoderna nyligen spridit sig till reformistiska organisationer som Countryside Alliance och Fathers 4 Justice, och detta kan få det att verka som om 90-talets direktaktions-rörelse och 2000-talets globaliseringsrörelse har övertagits eller kidnappats. Genom att ta hänsyn till ögonblicken av överskridande kan vi se att vår globala antikapitalistiska rörelse kanske har flyttat sig fram några ytterligare ett steg. Idag nöjer vi oss inte längre med symboliska protester, protester som nästan kan betraktas som militant lobbying. Vår rörelse har börjat utvecklas mot en mer konstituerande politik. Folk börjar bli på det klara med vad de vill, vad de är för, inte bara vad de är mot. Och folk börjar faktiskt ”agera” för vad de vill: praktisera det, inte bara teoretisera. Folk börjar inse att ”vi lever i en värld som vi själva skapar” och försöker medvetet förändra världen.

Eftersom en bra tajming innebär allt, anser vi att det kan vara fruktbart att titta närmare på tidigare konstituerande ögonblick. Stunder då liknande frågor har behövt tas upp. Vi kallar dessa stunder för ”ögonblick av överskridande” för att betona att dessa olika tillfällen har något gemensamt: en kollektiv kreativitet som hotar att spränga samhällets portar. De idéer vi diskuterar är relevanta för de aktiviteter som vi är och har varit involverade i, som de olika europeiska sociala forumen, anti-G8-protesterna och de lokala planerna för ett socialt center i Leeds.

Uttrycket ”ögonblick av överskridande” hjälper oss att göra en koppling mellan exceptionella tillfällen och våra vardagsliv. Arbete bär automatiskt med sig ett drag av ”ögonblick av överskridande” eftersom det i grunden baseras på ett samarbete som aldrig kan reduceras till kapital. Vår abstrakta potential överskrider och försöker alltid fly undan produktionsförhållandena (det vill säga, den kapitalistiska relationen). Det är därför vi tänker att det finns ett ”liv trots kapitalismen” eftersom våra behov, våra begär, våra liv som en levande massa konstant överskrider kapitalets gränser.

Vad menar vi när vi säger ”gränser”? Kapitalet måste göra profit och för att göra det måste dess mått påföras våra aktiviteter och inskränka vår kreativitet. De flesta av oss som jobbar måste till exempel ha någon sorts arbetsuppgift tilldelad hos, hur vag den än är, som ledningen drar upp riktlinjerna för. Men om vi begränsar vår aktivitet på arbetet till dessa uppgifter skulle ingenting någonsin uträttas: det är därför ”arbeta enligt regelboken” kan vara så framgångsrik kampmetod. På samma sätt behöver kapitalet kodifiera vardagspraktiker till lagar som kan kopplas till suveräna, rättighetsägande individer, även om detta strider mot hur dessa påfund faktiskt uppkommer. Den kapitalistiska kulturen tenderar att reducera alla kreativitetens kollektiva produkter till att enbart vara individers ägodelar. ”Brunel byggde denna…”, ”Farraday upptäckte att…” Till detta kan vi också lägga till vår vardagliga och delvis omedvetna vägran att bli homogeniserade, utslätade, uppmätta och bli kvantifierbara.

I den mest uppenbara bemärkelsen finns det alltså en omåttlighet av liv (excess of life). På arbetet, i hemmet och på bussen producerar vi ett överskott av kollektivitet. Detta är vår mänsklighet och det är detta som kapitalet konstant försöker att appropriera, ta i anspråk, reglera eller infånga. Detta har blivit allt tydligare de senaste femtio åren när kapitalet – som kapitalets sociala relationer – verkar ha spritts ut till varje område i livet. Samtidigt har arbetet – våra dagliga aktiviteter – blivit allt mer socialiserade, vilket också givetvis hänger samman med kapitalets kolonisation. Det handlar inte längre bara om utvinnandet av mervärde på arbetsplatsen: den kapitalistiska produktionen införs nu djupt in i vår dagliga sociala existens struktur, på ett sådant sätt att det nu faktiskt är en poäng att hävda att samhället i sig självt fungerar som en fabrik. Men denna ökade socialisering av arbetet har öppnat upp nya möjligheter för samarbete och kreativa kollektiviteter inom kapitalismen som verkar leda bortom den. När arbetet sprider sig genom livet så gör även samarbetet som arbetet är beroende av det, och det är detta överskridande samarbete (excess of co-operation) som gör förvandlingen möjlig.

Vilket leder oss vidare till en andra, mer djupgående form av överskridande. Då och då kan vi i alla möjliga olika sociala arenor se ögonblick av uppenbart kollektivt skapande, där vårt ”omåttliga liv” (excess of life) fullkomligt exploderar. Under dessa ”ögonblick av överskridande” verkar allt finnas inom räckhåll: både tiden och den kreativa processen accelererar. För att ta några exempel från våra egna liv tänker vi på punken i slutet av sjuttiotalet, kampen mot Poll tax i mitten av 80-talet och nyligen med vissa tillfällen inom globaliseringsrörelsen. Vid dessa tidpunkter, som kan sträcka sig från flera år till bara några ögonblick, har vi sett glimtar av helt nya världar. Vi skulle också kunna nämna 60-talets undergroundkultur, fildelningsrörelsen eller det folkliga upproret i Argentina. Alla dessa exempel är specifika för en viss tid och plats, men vi kan se en gemensam tråd: en kollektiv, befriande kreativitet som njuter av att blanda samman saker och bryta sig igenom alla gränser. Och dessa stunder leder alla tillbaka till de grundläggande frågorna: vilka sorters liv vill vi leva? I vilken sorts värld vill vi leva?” Vi menar inte detta i en utopisk bemärkelse. ”Ögonblicken av överskridande” handlar inte om att utveckla idealmodeller eller blåkopior för hur livet borde levas. De handlar istället om det som är möjligt och utgör praktiska experiment i nya former av levande.

I alla dessa rum finns det en verklig känsla av subversiv energi, frihet och möjlighet. Efter Seattle började vi prata om ”genvägsrevolutionärer”, om det sätt som de sociala kamperna idag verkade riktas direkt och omedelbart mot kapitalets och statens hjärta. Du kunde ha börjat med att läsa Naomi Klein på måndagsmorgonen och på onsdagskvällen stod du och kastade sten på polisen.

Kanske är existensen av ”genvägar” eller ”snabbspår” ett av kännetecknen för alla ”ögonblick av överskridande”. Men begreppet ”snabbspår” är däremot i sig alldeles för förenklande. Det antyder en linjär utveckling. ”Ögonblick av överskridande” är snarare punkter där tiden pressas samman, medan rummet av möjligheter sträcker sig ut i nästan det oändliga. Dessa punkter kännetecknas av ett sammanbrott för de antagna teorierna, kapitalets ”lagar” och den politiska ekonomin. De ”normala” uppfattningarna om vad som är möjligt i en given tidpunkt och plats vänds upp och ner. En fråga leder snabbt till en annan och hela relationen mellan kapitalet och livet sätts i en skarp kontrast.

Den nyligen existerande antikrigsrörelsen innehöll ”ögonblick av överskridande”. Vi såg folk demonstrera som inte hade gjort det på evigheter, om ens alls tidigare. Över hela Storbritannien tog skolelever och skolkade för att de hört att ”någonting skulle hända” i stan. Ofta var det ingenting som hände, förrän de själva dök upp och drog igång någonting. Dessa människor upplevde nya erfarenheter som förde med sig nya förmågor och nya attityder, speciellt en sorts ”vi gör vad vi vill”-attityd. De bar inte med sig något bagage av ”men vad händer om vi gör så” till demonstrationerna och detta gjorde ofta att demonstrationerna blev svåra att styra (både för de avlönade snutarna och organisatörerna) eftersom de nya demonstranterna inte kände till eller inte respekterade ”reglerna”. Som en följd producerades nya subjektiviteter.

Ett annat särskilt kännetecken för ögonblicken av överskridande är att de ditintills existerande metoderna för att mediera folks begär och krav inte längre fungerade. Folk slutade inte tro vad som var möjligt, vad som var realistiskt – och inga ”experter” fanns där för att hålla dem kvar på jorden. Därför uppstod slagord som ”Var realistisk, kräv det omöjliga” under Paris 1968. I tillfällen med en förhöjd aktivitet så finns det bara en fråga som vi tycker är värd att ställa oss: ”vilket liv vill leva?”. Eller kanske till och med: ”Vad innebär det att vara människa?” Det kanske är viktigt att påpeka att ögonblicken av överskridande inte är bara ett modernt fenomen, utan de kan spåras tillbaka i historien. Under ”ögonblick av överskridande” (”revolutionära” ögonblick) känner vi oss mer förbundna till tidigare experiment i skapandet av en ny värld: till de italienska autonoma, Naxalite-revoltörerna, Paris-kommunarderna eller Diggers-rörelsen i England. Under utbrotten av revolutionär kreativitet kan vi verkligen känna oss förbundna med våra föregångare, och inte bara minnas dem som trevliga anekdoter.

Hur uppstår dessa ögonblick av överskridande ur de ”vardagliga” överskridandena, ur vårt dagliga överskott av liv? Det handlar uppenbarligen inte bara om att trycka på de rätta knapparna eller rikta sig till de rätta materiella krafterna. Vi kan inte styra dessa situationer. Men det kan vara belysande att vända på frågan och se hur dessa ögonblicken av överskridande avtar och återvänder till vardagens ”normalitet”.

Några författare brukade göra en analogi till geologiska bergsformationer. Om ögonblicken av överskridande är horisontala flöden av energi och begär, finns det samtidigt en dragning åt motsatt håll. Ett sätt att tänka sig detta är att möjligheterna kanaliseras i vissa riktningar – mot statiska, vertikala former (”stratifiering”). En av punkens mest spännande beståndsdelar var till exempel det sätt som den bröt ner gränser och identiteter. Den blev en anledning att skapa dig själv på nytt, med ett nytt utseende och ett nytt sätt att se på saker; och denna lek med identiteter kröntes ofta med ett nytt namn. Andra gränser bröts av band som hade skiftande eller olika uppsättningar, eller av spelningar där gränsen mellan band och publik blev flytande. Men det fanns en mottendens, som ledde till en identifikation och ett avgränsande. Plötsligt var du tvungen att ha de ”rätta” punkkläderna, du måste veta vem som var med i bandet och stjärnorna stod alltid på scenen.

Självklart är det inte så enkelt som att säga att det första var bra och det andra dåligt. Ett visst mått av stratifiering är nödvändigt för att kunna fokusera vårt samarbete och vår energi; utan stratifiering skulle resultatet vara entropi, energins skingrande. Stratifiering kan ha både produktiva och begränsande moment. Det sätt som folk till exempel ser ut, talar och deras kroppshållning kan spegla en gemensamhet och kan underlätta igenkännandet av en delad antagonism. Ögonblicken av överskridande skapar ofta sina egna gemensamma stilar och gemensamma uppträdanden. Vår kamp är inte bara en kamp för bröd och potatis, utan för nya sätt att vara och de revolutionära rörelser som har haft störst gensvar (Svarta pantrarna, zapatisterna osv) har förstått detta. Under tidens gång kan sådana stilar och attityderna som de speglar bli rigida och börja fungera som en konservativ kraft. Men precis som du kan se spår av ursprungliga lavaflöden i bergsformationer, finns det alltid spår från ögonblicken av överskridande och dessa kan alltid reaktiveras på nytt. Det är därför många av dem som kastade sig huvudstupa in i punken när den bröt ut var folk som levt igenom liknande ögonblick under sextiotalet. Och det är därför så många som senare blev involverade i ravescenen var gamla punkare.

Stratifiering framträder också som ett resultat av försök att försvara ögonblicken av överskridande. Inom rörelsen för fri mjukvara till exempel har hackers börjat använda sig av patent och licenser (som den offentliga licensen GNU) för att kunna skydda open source-kod. De har försökt använda copyright-lagar för att låsa mjukvaran till ett gemensamt ägande. Detta kan ses som ett produktivt moment av stratifiering eftersom den öppnar upp ett helt fält av möjligheter för gemensam produktion.

Däremot finns det en fara att detta kan snäva in rörelsen för fri mjukvara i ett legalistiskt sätt att tänka. En mer oroande tendens inom mjukvaruspridandet, och en annan form av stratifiering, är tendensen till homogenisering. Den fria mjukvaran härmar ofta den privata egendomens förpackningar. Till exempel är Open Office som används i Linux en exakt kopia på Microsoft Office programpaket. Men sådan mjukvara, även om de hotar Microsofts profit, erbjuder inte mycket verkliga alternativ. Dessa mjukvaruprojekt ”kan innehålla frihet, i yttrandefrihetens bemärkelse, men detta fria yttrande är inte ett resultat av ett fritt tänkande. Deras sammansättning bestäms av en undergiven relation till de standarder som Microsoft bestämt. Detta är fantasins oavsiktliga kapitulerande.”

I politiska rörelsen framstår stratifieringen ofta som en utveckling till ”gettopolitik”. Vi fick anarkopunkrörelsen på 80-talet och den var ett typexempel på sådan (även om den inte är ensam om det). Kapitalet sågs som en yttre ”främmande” kraft, snarare än någonting som fanns i alla sociala relationer. ”Gettot” erbjöd illusionen om en säker plats där vi kunde stå och fördöma andras ansträngningar att fly undan denna värld. När anarkopunken föll samman och organisationen Class War växte fram, förändrades den gruppen från att vara en kaotisk och okontrollerbar kraft till att bli en organisation som tidvis var helt paralyserad av sin egen överorganisering, byråkrati och rädsla att gå under. Det fanns ett tydligt försök att formalisera och fånga energiflödena, men allt detta gjordes genom att definiera gränser och dra linjer i sanden som fick precis motsatt effekt mot vad det var tänkt. Under 90-talet upplevde vi en bisarr vändning där många av våra arbetsplatsuppgifter övertog den politiska aktionens drag: kommunikation, grupparbeten, självständigt och kritiskt tänkande riktat mot ett gemensamt syfte. Samtidigt blev ”politiken” mer och mer som arbete: den inriktades på ”effektivitet”, mikromanagement, resursstyrning, målgrupper och så vidare. Så mycket av ”politiken” utgjorde just det motsatta mot dessa ögonblick av överskridande: rummet blev sammanpressat, medan tiden sträckte ut sig i all evighet (vem har inte tittat på klockan under ett politiskt möte?).

Just detta skygglappsperspektiv kan ses i den heliga renhetsivran som så många anarkister älskar. Det finns en tanke om att man ska vara ”ren” i sin politik. Man får till exempel inte hyra en byggnad för att ha ett socialt center, det enda accepterbara är att ockupera. Givetvis är det få som verkligen bor i ockuperade hus av de personerna som framför denna åsikt. Många har jobb, betalar hyra och bostadslån, men denna attityd kommer ur det felaktiga perspektivet att ”politiken” på något sätt är renare och något skilt från vardagslivet.

Vi kan också peka på de olika motsatta tendenserna som pågick under Europeiska sociala forumet, ESF, i London. Under hela organisationsprocessen har de ”horisontella” bekämpat de ”vertikala” för att hålla forumet så öppet som möjligt. Men i den processen har folk kommit att definiera sig som det ena eller det andra. Förr har vår styrka varit vår förmåga att vara mer än de definitioner som tillskrivs oss.

Ett sätt att tänka sig detta är att göra en tredelad åtskillnad mellan majoritet, minoritet och minoritär (minoritarian). 1976 var punken minoritär: den var odefinierad och öppen, den visade på en bred uppsättning möjligheter. Men den inledande viljan att förändra, som var en process, stelnade till ett oföränderligt sätt att vara: punken blev genom tiden en etablerad minoritetsidentitet. Det är lugnt om du är punkare, det utgör inget hot: du har de rätta kläderna, du rufsar till håret på ett visst sätt, du lyssnar på vissa skivor. Kapitalet kan inkorporera vilken identitet som helst eftersom du faktiskt inte behöver tro på något speciellt för att kapitalismens ska fungera.

Ett annat sätt att förstå kopplingen mellan identitet, individualitet och kollektivitet är att titta på kravaller. En vanlig polisstrategi under stora demonstrationer har blivit att försöka skapa panik, genom att rida in med hästar, med full fart köra in sina piketbussar i folksamlingar, skjuta (vanligen ”bara” gummikulor i nord, men ofta riktiga skott i syd), för att chocka in demonstrationsdeltagarna in i en individuell identitet. Detta är bokstavligen ”chocktaktiker” vars mål är att förvirra och sedan splittra. Kollektivet upplöses i konkurrerande individer som alla desperata försöker hitta snabbaste vägen att sätta sig i säkerhet. En liknande process kan ses dagarna efter en sådan händelse. Till exempel efter Poll tax-kravallerna på Trafalgar square publicerade tidningarna sidvis med fotografier på individuella ”vandaler”: deras mål var att isolera genom identifikation.

Det är viktigt att se att när polisen försöker bryta upp kravaller försöker de inte förstöra kollektiv organisering i sig. Snarare handlar det om att omdirigera vår kollektivitet på ett sätt så att den inte utmanar den kapitalistiska relationen – vi förväntas gå hem och konsumera, gå till arbetet, att reproducera, eftersom alla aktiviteter kräver olika grader av socialitet och mänskligt samarbete. Det är en väldigt riskfylld strategi som bara används som sista utväg: att köra in piketbussar in i en folksamling kommer att bryta upp vår kollektivitet, men det finns inget som garanterar att kollektiviteten kommer att sättas samman på nytt på ett sätt som är funktionellt för kapitalet. Resultatet kan likaväl bli starkare och/eller fler antikapitalistiska subjektiviteter.

Under till exempel G8-mötet i Evian fick vi se två olika svar på polisens taktiker. En väg blockerades mitt ute på landsbygden (vid Saint-Cergus, på vägen mellan Annemasse och Evian) av flera hundra personer från italienska Disobbedienti och andra ”aktivister” (i brist på ett bättre ord). Trots att vi bombarderades i timmar med tårgas, pepparsprej och kraftiga chockgranater, var vår självorganisering och kollektivitet för stark för att kunna brytas. För oss kändes erfarenheten befriande: vi deltog för första gången i ”stormöten” enligt en akvariemodell, vi såg hur flytande rollerna var och hur militansen inte blev avgränsande mot andra. Vi hade jävligt kul av flera anledningar (inklusive solen och den härliga utsikten i de schweiziska bergen). Men på något sätt var aktionen en sorts kuliss. Våra subjektiviteter mot-och-bortom kapitalet stärktes helt klart, men förändrades inte i grunden. (Kanske var det intressantaste samspelet ur denna synvinkel det som skedde mellan de som gjorde blockader och de sympatiserande invånarna i Saint-Cergus, som kom med kaffe, mat och som lät folk komma hem till dem och hämta vatten, tvätta bort tårgas och låna toaletten).

Dagen efter i Geneves stadskärna verkade det vara mycket mer öppet och oförutsägbart vad effekterna skulle bli. Polisen som hade som uppgift att trakassera och valla demonstranter upptäckte plötsligt att det var de själva som blev omringade och utsattes för en stor press utanför avspärrningarna runt de insäckade demonstranterna. När natten föll blev folkmassan runtomkring allt mer kaotisk och hotfull, och polisen tvingades att vända sina vattenkanoner för att kunna bemöta den folksamling de själva skapat utanför avspärrningarna. I stadsmiljö var det lätt för ”bråkmakare” att blanda sig med stadsflanörer, men vår kollektivitet var mycket svagare. Å ena sidan var det lättare för polisen att skingra oss med vattenkanoner och gummikulor, att driva ut oss ur staden, även om det bara innebär att flytta problemet någon annanstans. Men å andra sidan tvingade deras handlingar ”aktivister”, arga men ”apolitiska” ungdomar, vanliga ”hederliga” Geneve-bor att närma sig varandra. Följden blev att hela stadskärnan i Geneve blev en kokande gryta av nya subjektiviteter.

Vi menar inte att den ena situationen är bättre än den andra. På ett sätt behöver vi båda dessa. Vi behöver vägra låta oss definieras, att konstant utmana sådana gränser. Men samtidigt kan gränslinjer och identiteter ibland vara till vår fördel och öppna upp nya rum för oss att röra oss i.

Om shocktaktiker utgör ett våldsamt svar på vårt överskridande, så är de inte begränsade till enbart kravaller. Vi kan se hur samma kriminalisering och demonisering utövas mot fildelningsnätverken och fri mjukvara-communityt. USA är snabba på att hävda att de orsakade förlusterna för storbolagen går till att finansiera terrorism. 2001 varnade en amerikansk åklagare för faran med att använda sig av DeCCS, ett program som gör att hemdatorer som kör på Linux kan läsa dvds, för att DeCCS kunde vara ett användbart redskap för terrorister, eftersom det är ”mjukvaruprogram som kan stänga ner navigationssystem i flygplan eller brandalarm på hotell… Denna mjukvara skapar en reell möjlighet att skada andra. Det är precis det som det handlar om.”

Det är lätt att förkasta allt detta som flyktigt och kortlivat, att det handlar om ”överbyggnad”, ”kultur” eller ”ideologi” och därför är fjärran från de verkliga krafterna i samhället. Eller att kritisera detta för att enbart handla om subjektiviteter och inte om objektiva förutsättningar. Man skulle kunna tro att genom att tala om ögonblick av överskridande blandar vi samman allting som faktiskt är olika; att det är politiska revolter som är det viktiga och inte kulturella. Vi förkastar allt sånt. Kapitalet är inblandat i ett försök att appropriera vår kapacitet att vara människor: oavsett om vi är callcenter-arbetare, städar kontor, migranter eller programmerare, oavsett om vi är på arbetet eller hemma, så är det som i allt högre grad exploateras vår förmåga att interagera, kommunicera, skapa – att vara människa. Genom att hela livet underordnas produktionen har uppdelningen mellan en ”insida” och ”utsida” helt raserats. Det finns ingenstans något som inte samtidigt är kapital, så det är meningslöst att tala om ”politik”, ”ekonomi” och ”kultur” som skiljda sfärer.

Detta har helt klart viktiga implikationer för hur vi ser på ”revolutionen”. Den tänks vanligtvis som en ”händelse”: avrättandet av Charles I, stormandet av Bastiljen eller Vinterpalatset, valet av Mandela och ANC. Ett resultat av ett sådant perspektiv är att lösandet av många problem får ”vänta tills efter revolutionen…” Perioden ”efter revolutionen” får nästan en status som ”himlen” i olika ortodoxa religioner (oavsett om de är kristna, muslimska eller judiska). Var snäll, vet din plats, anpassa dig, lid, offra dig och vänta på din eviga belöning i livet efter detta. Det är precis samma sorts språk som många revolutionärer använder. Vi förväntas att undertrycka våra begär för den större ”goda” saken (för ”folket”, ”arbetarklassen”, ”systerskapet” eller något annat). Vi förkastar denna syn på revolutionen och den form av beteende som detta perspektiv uppmuntrar till. Vi föredrar då snarare Gerard Winstansley från Diggers-rörelsens tanke om Himlarepubliken: himlen finns här på jorden, vi måste bara skapa den.

Men ur ett annat perspektiv tvingas vi fråga oss ”Var finns brytningen?”. Om alla handlingar är samhälleligt produktiva och om kapitalet är amoralisk och oändligt anpassningsbart, fungerar då inte vårt motstånd bara kreativt och banbrytande för kapitalet? Kommer vi att titta tillbaka om tio år och upptäcka att det vi kämpade för nu har vänts emot oss? Kommer vi lyckas stänga ner Starbucks bara för att upptäcka en ny kedja av ekologiska rättvis handel-kaféer dykt upp överallt i våra städer i dess ställe? Är vi fast i en evig återkomst där alla kamper rekupereras? Måste vi ge upp alla fantasier om en ”domedag” där den stora sanningen kommer att uppdagas och de orättfärdiga ska dömas? Vi vet inte. Utan någon insida eller utsida finns det ingen fast grund som vi kan stå på och göra dessa bedömningar utifrån: allt vi vet är att inget är självklart. Kanske kommer vi inte upptäcka brytningen förrän den redan skett, speciellt om vi fortfarande letar efter ett Vinterpalats att storma. I vilket fall som helst är ”rekuperation” ett problematiskt begrepp, eftersom det fortfarande baseras på en logik om en insida/utsida, som om det finns någon plats som kapitalet inte kan tränga in i: vi tänker oss det snarare i termer av stratifiering, där energiflöden tillfälligt fångas men alltid har en potential att ”tina upp” och börja röra sig igen. Detta förskjuter frågeställningen från att försvara ”rena” rum och frizoner, till att hålla rummen öppna för rörelsernas nya dynamik.

Så vad kan vi göra för att utöka dessa ögonblick av överskridande? Det finns en generell konflikt mellan å ena sidan, vår kollektiva produktivitet och det kreativa producerandet av vår subjektivitet och å andra sidan, kapitalets försök att dämpa allt detta och reducera det till kapitalets valorisering. Vid vissa speciella tillfällen förstärks ett överskott av kollektivitet och skär rakt igenom hela samhällsformationen. Varför? Nyckeln till detta verkar vara resonans, det sättet som saker ”spelar roll” i visa tidpunkter i historien. Seattle blev angeläget för oss när det skedde: tiden krympte och horisonten exploderade så att allt verkade möjligt. Vi kan inte återupprepa Seattle, på samma sätt som vi inte kan skapa punken igen. Men det vi kan göra är att fortsätta på samma bana med att öppna upp oss, att hela tiden vända oss utåt snarare än hålla oss till oss själva. Vi behöver inte bara hålla vårt sätt att tänka öppet, utan även göra det samma med organisationsmetoder, taktiker, tekniker och teknologier som vi använder – det är en konstant kamp att hålla institutionaliseringen borta. Denna sorts öppenhet och rörelse är fundamental för ett annat sätt att leva.

/ Leeds May Day Group / Sunday League
Alex, Brian, Dave, Keir och Nette

Marta Malo de Molina: Arbetarundersökningen, deltagande undersökning och medvetandehöjande

Utdrag ur förordet till den spanska boken Gemensamma föreställningar (Nociones Comunes. Experiencias y Ensayos entre Investiagacion y Militancia, 2004, Madrid, Traficantes de Suenos).

Del 1: Arbetarundersökningen, deltagande undersökning och medvetandehöjande

Genom nutidshistorian är det möjligt att spåra en ihärdig misstro från de samhällsförändrande rörelserna riktad mot vissa former av kunskapsproduktion och distribution. Å ena sidan är det en misstro mot den vetenskap som hjälper till att utveckla en bättre organisering av makten och exploateringen, så väl som ett misstroende mot de fångstapparater som är riktade mot en mindre kunskap (en underjordisk, jäsandes av obehag och olydnad, som göds av det autonoma sociala samarbetets processer eller rebelliskhet [1]) från de instanser som är ansvariga för att garantera regementaliteten. Å andra sidan är det ett misstroende riktat mot möjliga intellektuella och idealistiska förvandlingar av den kunskap som har sitt ursprung i hjärtat av själva rörelsen. Misstroendet har i vissa fall lett till en impotens. I de processer av kamp och självorganisering som har varit mest livaktig och dynamisk, har det däremot funnits en uppmuntran att producera en egen kunskap, eget språk och egna bilder. Detta har skett genom artikulationsprocedurer mellan teori och praktik, som utgåendes från en konkret verklighet, passerar från det enkla till det komplexa, från det konkreta till det abstrakta. Målet är att skapa en träffande aktiv teoretisk horisont, som ligger nära det ”levdas” sfär, där enkelheten och det konkreta beståndsdelarna ur vilka den har framträtt, får betydelse och potential.

Idag, i begynnelsen på det nya millenniet där våra mödrars och farföräldrars verklighet verkar ha sprängts i bitar före oss (med besegrandet av de systemkritiska rörelserna efter 68-perioden, det Yalta kallade världens slut, försvinnandet av subjektet ”arbetarrörelsen”, slutet på det industriella paradigmet, informationens och teknologins ekonomi, automatiseringen, deterritorialiseringen och omorganiseringen av produktionen, finansekonomin och ekonomins globalisering, affirmerandet av en statsform baserat på krig som en vektor av normativ produktion) [2] och då det enda som är konstant är förändringen själv – denna svindlande förändring – får vissa handlingar en känsla av angelägenhet och nödvändighet. Nödvändigheten att göra sig av med fetischer och ideologiska bakgrunder, som är alldeles för inriktade på Varande och essens, och nödvändigheten att bygga fungerande aktiva kartor, kartografier under utveckling, som framträder ur självorganiseringens dynamik, för att kunna intervenera i det verkliga och kanske förvandla det. Dessa kartor behövs för att orientera oss och kunna röra oss inom ett landskap av relationer och härskartekniker som genomgår en rasande förändring. Men de är också kartor som kan hjälpa oss att se var vi befinner oss i detta hyperfragmenterade landskap, att identifiera en utgångspunkt och en koppling där produktionen av kunskap och subjektivitet sammanstrålar i konstruktionen av det gemensamma och skakar om det reella.

Denna nödvändighet förstärks, i ännu högre grad om så är möjligt, genom den centralitet som ”kunskap” och en hel uppsättning av allmänna mänskliga förmågor (språk, affekter, kommunikationsförmåga, sociala förmågor, lekfullhet och samarbete) har uppnått i att bestämma de ekonomiska värdena i hela företagsvärlden. Med andra ord har de fått en central position i att konkurrera i den globala ekonomins övre echelonger [echelons], de har blivit strategiska resurser – ur den kapitalistiska synvinkeln – för att göra profit och förbindelselänken för en flexibel, utspridd och nätverkad ekonomi. Kopplad till alla dessa förvandlingar (åtminstone vad gäller arbetet) är virtuosen (virtuouso) som modell, just den arbetare som fram till nu setts som oproduktiv, som inte lämnar efter sig en materiell produkt utan har en arbetsuppgift baserad på utförande eller uppträdande (performance) – som underlättar och hanterar flöden av information, nätverkar och harmoniserar relationer, producerar innovativa idéer och så vidare. Virtuosen som figur utmanar genom sina egna handlingar den traditionella uppdelningen mellan Arbete, Handling och Intellekt (Hannah Arendt): intellektet som satts i arbetets tjänst blir offentligt, världslig och dess karaktär som något allmännytta stiger fram i förgrunden. Samtidigt blir arbetet som är inneslutet i intellektet aktivitet-utan-slutprodukt, en ren virtuositet som utövas i relation med andra, de andra som sammansätter produktionens nätverk. I sammansmältandet av intellektet och arbetet, eftersom båda av dem övertagit egenskaper som hitintills varit specifika för handlingen, blir handlingen själv helt överskuggad, efter att dess specificitet utraderats [3].

Något som hänger samman med denna utveckling (inte som en övergripande eller direkt konsekvens, utan snarare som en komplex och paradoxal relation), är det egendomliga mångfaldigandet av experimenterande (och sökande) med tankarnas, handlingens och artikulerandets sfär som hittas inom de sociala nätverk som försöker att förändra sakernas nuvarande tillstånd (och inom en social formation som redan i sig är virtuos, eftersom den tvingas vara det för att överleva). Det handlar om initiativ som utforskar:
1) hur man bryter med ideologiska filter och nedärvda ramar;
2) hur man producerar kunskap som kommer direkt ur den konkreta analysen av livets och samarbetets områden, och direkt ur erfarenheter av obehag och revolt;
3) hur man får denna kunskap att verka för en social förändring;
4) hur man aktiverar den kunskap som redan cirkulerar i rörelsernas nätverk;
5) hur man reapproprierar de mentala förmågorna från arbetets dynamik, produktionen av profit eller av regementalitet och hur man istället förbinder dem med kollektiva (subversiva, förvandlande) handlingar och får dem att ge upphov till kreativa interventioner.

Dessa frågor är helt klart inga nya, även om kontexten som de ställs inom kan vara det. Många av de nuvarande erfarenheterna och experimenten som ställer dessa frågor, har sett bakåt och sökt historiska referenser. De söker efter dessa exempel där kunskapsproduktionen på ett omedelbart och fruktbart sätt varit sammanbunden med självorganiseringen och kampens processer. I denna bemärkelse är det fyra inspirationskällor och tendenser som är möjliga att identifiera de senaste åren: arbetarundersökningar och deltagande undersökningar, feministisk epistomologi och kvinnors medvetandehöjande grupper, institutionell analys och deltagande aktionsforskning. Alla dessa exempel förtjänar (på grund av rikedomen i deras ackumulerade erfarenheter) åtminstone en kort genomgång, i form av en historisk exkurs som tillåter oss att placera dagens diskussioner och strömningar av militanta undersökningar och/eller aktionsforskning. Vi kommer ägna en stor del av detta förord åt denna historiska tillbakablick.

Några inspirationskällor

Arbetarundersökningarna och deltagande undersökningar

Arbetarundersökningen, där arbetarna själva använde tekniker från den akademiska industriella sociologin (en sociologi som utvecklades och användes för att kunna bättre styra över fabriken och grannskapet), började åtminstone med Karl Marx själv. 1881 frågade tidningen Revue Socialiste om Marx kunde utarbeta en undersökning om förhållandena i det franska proletariatet. Marx antog direkt detta uppdrag, eftersom han tyckte det var betydelsefullt för den franska arbetarrörelsen och dess sekter, som hade fastnat i ett tomt språk och ett lättvindigt utopiskt tänkande, för att placera deras kamp i en mer realistisk terräng. Så Marx skrev ihop ett märkligt frågeformulär med över hundra frågor, som distribuerades i tusentals i fabriker över hela landet. Varför var det märkligt? Därför att denna undersökning vägrade anta ett neutralt angreppssätt till arbetets värld, vilket gick emot perspektivet att enbart använda enkäter för ett inhämtande av användbar information eller för att verifiera vissa fakta. Denna undersökning placerade sig själv helt öppet på en sida (den sida som är arbetarnas verklighet) genom frågor som skulle bedömas som partiska av en empirisk sociolog. Det handlade inte om att plocka fram fakta ur en direkt erfarenhet, utan snarare var den i första hand inriktad på att få arbetarna att se kritiskt på sin egen verklighet. [4]

Idén med ”deltagande undersökande”, vilket innebär en undersökningsform som river ner uppdelningen mellan subjektet-forskaren och objektet-den-undersökte dyker inte upp förrän på 50-talet i USA. Dess framträdelse är å ena sidan kopplad till den framträdandet av en industriell sociologi och ett fokus på mänskliga grupperingar som ett specifikt område för sociologiska undersökningar (till exempel Elton Mayos ”human relation”-sociologi [5]); och å andra sidan, i arbetarhistorier [6]). Dessa insikter gjordes däremot enbart ur en akademisk synvinkel. Italienaren Alessandro Pizzorno hjälpte efter att ha importerat denna sociologi till Europa till att utveckla de politiserade dimensionerna i den. Pizzorno började tillsammans med en grupp italienska intellektuella aktivister (däribland Romano Alquati och Danilo Montaldi [7]) att förvandla och radikalisera dessa metoder mellan 1966 och 1967 för att sedan tillämpa dem praktiskt på kamperna i provinsen Cremona.

Under sextio och sjuttiotalet spreds användandet av arbetarundersökningen och den deltagande undersökningen i olika former: den användes av tidningar som Quaderni Rossi och Quaderni del territorio i Italien eller grupper som Socialisme ou Barbarie i Frankrike som ett redskap för att analysera former av exploatering i fabriken och bostadsområdena, såväl som ett instrument för att spåra former av olydnad. Men i många fall användes dessa tekniker av arbetarkretsarna själva, i mer eller mindre flexibla former, utan teoretikernas eller experternas yttre interventioner i processen av självorganiserande. Dessa tekniker användes som metoder för att konstruera plattformar för kamper [8]. I den spanska staten utvecklade tidskrifterna Teoria y Pràctica och Lucha y Teoria sina egna former av arbetarundersökningar, grundade för att skriva klasskampens historia ”berättad av dess egna aktörer” (som underrubriken på Teoria y Pràctica beskrev det).

Ur vår synvinkel är det värt att ägna en särskild uppmärksamhet åt de arbetarenkäter som genomfördes av italienska operaismo (”arbetarism”, en strömning inom arbetarrörelsen) [9]. De unga operaisterna samlades till en början kring tidskriften Quaderni Rossi [10], som försökte förklara arbetarrörelsens kris under 50- och tidiga 60-talet. För operaisterna var det inte möjligt att förstå denna kris enbart som ett resultat av antingen en felaktig teori eller genom ledarskapets och vänsterpartiernas förräderi (ett argument som ortodoxa kommunistiska strömningar och den anarkosyndikalistiska strömningen inom arbetarrörelsen brukar gång på gång framföra). Istället menade operaisterna att krisen hade ägt rum på grund av en omfattande förvandling av produktionsprocessen och i arbetskraftens sammansättning genom införandet av scientific management i arbetet. Därför var syftet med undersökningen att visa de ”nya arbetsförhållandena”. Att se förhållandena för dessa nya subjekt, hur de kunde öppna nya konfliktrum och återuppliva arbetarnas krav blev ett centralt tema för operaisternas praktik och diskurs.

Skiljaktigheter runt tillvägagångssättet och undersökningens fokus framträdde redan direkt från begynnelsen. Som Damiano Palano berättar: ”en ganska grundläggande splittring uppstod kring undersökningens form och mål, därigenom bildades den första Quaderni Rossi-gruppen. På ena sidan fanns en fraktion ’sociologer’ (ledda av Vittorio Rieser) [11] och dessa var den största gruppen. Denna fraktion såg undersökningen som ett kognitivt redskap för att kunna förstå en förändrad arbetartillvaro och var inriktad på att ta fram redskap för att producera en teoretisk och politisk renovering av arbetarrörelsens officiella institutioner. På andra sidan hittar vi Alquati och några andra (Soave och Gaparotto) som utifrån fabrikserfarenheterna i USA och Frankrike betraktade undersökningen som grunden för en politisk intervention inriktad på att organisera arbetarnas antagonism. Detta var en stor skillnad i synen på vad som var undersökningens konkreta mål. Avståndet var däremot ännu större vad gällde metodfrågan: medan den första fraktionen uppdaterade marxistisk teori med teman och metoder från den nordamerikanska industriella sociologin föreslog Alquati istället en sorts strategisk undersökning i fabriksstudien”. [12]

Vad handlade denna strategiska undersökning om som Alquati föreslog, Alquati som utvecklade en metod av deltagande undersökningar tillsammans med Danilo Montaldi och som blev ihågkommen för att han använde sin cykel för att ta sig till Fiat och Olivettifabrikerna? Vad var grunden för denna epistomologiska och metodologiska vändning som fanns i de intressanta användningarna av arbetarenkäter inom den italienska operaismen? För att ta det kort, grunden var en teori om klassammansättning, som senare skulle kompletteras med en teori om arbetarnas självbemäktigande (self-empowerment), även kallat autovalorisering. Dessa koncept sammansmälte med den Lukac-inspirerade ”arbetarteorin” och med en ”koperniansk revolution” påbörjad av Mario Tronti, en annan operaist. Tronti utgick från arbetarautonomin, vilket är en potentiell autonomi hos arbetarklassen i förhållande till kapitalet. Men låt oss ta det i rätt ordning.

Begreppet klassammansättning syftar på den subjektiva strukturen av behov, beteenden och antagonistiska praktiker som finns sedimenterade genom en lång historia av olika kamper. Det första utvecklandet av detta begrepp finns i Alquatis tidiga skrifter publicerade i Quaderni Rossi. Det första (”organiska”) formulerandet kom först senare in i operaisternas språkbruk. Detta hände när tidskriften Classe Operaia [13] under sitt andra år beslöt att införa en särskild avdelning i tidningen med rubriken klassammansättning och med Alquati i egen hög person som redaktör.

Men vad var de grundläggande beståndsdelarna i teorin om klassammansättningen? Det rör sig i grunden om tre delar:
1) en idé om existensen av en underjordisk och osynlig konflikt som pågår i vardagen av arbetarna mot den kapitalistiska arbetsorganiseringen;
2) uppfattningen att den hierarkiska organiseringen i företagen är i själva verket bara ett svar på arbetarnas kamper;
3) en intuition om att alla kampcykler lämnar politiska sediment som utkristalliserar sig i arbetskraftens subjektiva struktur (som behov, beteenden och antagonistiska praktiker) och att det visar på ett visst mått av rigiditet och irreversibilitet.

Snart skulle klassammansättnings-teorin bli mer komplex och göra en åtskillnad mellan ”teknisk sammansättning” och ”politisk sammansättning”. Det första begreppet åsyftar på situationen med arbetskraften i en intern relation med kapitalet under ett konkret historiskt ögonblick, och den andra på den uppsättning (antagonistiska) beteenden som i det ögonblicket definierade klassen. Några delar av operaisterna [14] tog dock död på den teoretiska rikheten i denna distinktion och till och med på själva begreppet klassammansättning. De reducerade den tekniska sammansättningen till att bara vara en ekonomisk faktor och identifierade den politiska sammansättningen med partiet (och med arbetarrörelsens ideologier och organisationer). Däremot hjälpte teorin om självbemäktigande som en process av klassammansättande (som utvecklades av Antonio Negri på sjuttiotalet) till att bilda en mer komplex tolkning, med definitionen av klassammansättningen som en produkt av beteenden, kamptraditioner och konkreta praktiker av arbetsvägran (alla dessa helt materiella) som utvecklades av en mångfald subjekt i en given historisk stund och i en specifik ekonomisk och social kontext.

Teorierna om klassammansättning och självbemäktigande har en avgörande konsekvens för arbetarundersökningen. Den gruppen ”unga socialistiska sociologer” som skrev i Quaderni Rossi tog inte med dem i räkningen. För dem var undersökningen begränsad till att betrakta ”effekterna” som uppstod efter produktionsförändringarna hos arbetarna, över deras fysiska, psykologiska och finansiella situation och kring andra särskilda aspekter i deras liv. Den andra strömningen som arbetade med operaistiska undersökningar byggde vidare på idén med klassammansättningen som en produkt av historiska sediment av föregående kamper, och som samtidigt konstant förnyades av processen av självbemäktigande baserat på de rebelliska praktikernas materialitet hos en mångfald subjekt i produktionen. Undersökningen sågs då som utgåendes från de konsoliderade nivåerna av social antagonism för att kunna spåra den underjordiska och ofta osynliga strömningen av obehag och olydnad i vardagen. [15]

Denna version av arbetarundersökningen antydde ytterligare ett steg vidare från det enkla frågeformuläret på väg mot en process av deltagande undersökning: en som å ena sidan införde den intellektuelle-aktivisten som ägnade sig åt undersökningar av objektet-territoriet (nästan som fabriken och ibland bostadsområdet) och förvandlade dem till ytterligare subjekt-aktörer för det territoriet. Å andra sidan aktivt göra subjekten som bebor detta territorium (i huvudsak arbetare och ibland studenter och hemmafruar) delaktiga i undersökningsprocessen som samtidigt förvandlar dem till subjekt-undersökare (inte bara objekt). När denna dubbla rörelse fungerar bra, ger kunskapsproduktionen som framträder i undersökningsprocessen ömsesidigt näring åt en process av självbemäktigande och produktionen av en rebellisk subjektivitet i fabriken och grannskapet. [16]

Medvetandehöjande kvinnogrupper och feministisk epistomologi

Även om föregångarna skulle kunna spåras tillbaka flera århundraden – till kvinnors informella möten och erfarenheter som Blackclubwomen’s Movement efter USAs utbrytningskrig (1865) [17] – så föddes de medvetandehöjande grupperna i en strikt bemärkelse ur den radikala feministrörelsen i USA i slutet av sextiotalet. Kathie Sarachild namngav praktiken med kollektiv analys av förtryck, en analys som uppstod ur delandet av kvinnors känslor och erfarenheter i en grupp, till medvetandehöjande (cousciousness-raising). Detta var 1967 inom New York Radical Womens ramar.

Sedan starten har medvetandehöjande kvinnogrupper haft som mål att fokusera på det självmedvetande som kvinnor har om sitt eget förtryck, för att kunna lansera en politisk omtolkning av deras egna liv och upprätta fundament för dess förvandling. Enligt en radikalfeministisk terminologi hade de som mål att ”väcka det latenta medvetandet”. Genom praktiken av medvetandehöjande hoppades de att kvinnor skulle bli experter på sitt egna förtryck, bygga en teori utifrån den personliga och intima erfarenheten och inte från de tidigare ideologiernas filter. Förutom detta sökte denna praktik efter ett erkännande av rösterna och erfarenheterna från ett kollektiv, som systematiskt har marginaliserats och förnedrats genom historien.

Slagordet ”det personliga är politiskt” föddes ur samma praktik. Det var genom denna slogan och andra liknande som de medvetandehöjande praktikerna, baserade på historiska kamper och revolutioner, krävde att erkännas som en ”vetenskaplig metod”. Kathie Sarachild beskrev det som: ”Beslutet att betona våra egna känslor och erfarenheter som kvinnor och att prova alla generaliseringar och läsande vi gjorde på våra egna erfarenheter var faktiskt en vetenskaplig undersökningsmetod. Vi upprepade därigenom i själva verket 1600-talets vetenskapliga utmaning av skolastiken: ”studera naturen, inte böcker”, och testade alla teorier i levande praktik och handling. Det var också en metod av radikal organisering utprövad i andra revolutioner. Vi vände oss till kvinnor och till oss själva som organisatörer av kvinnors befrielse med en praktik som ett antal av oss hade lärt oss som organisatörer i medborgarrättsrörelsen i södern under det tidiga 60-talet.” [18]

Förespråkarna för medvetandehöjande grupper var säkra på att det enda sättet att bygga en radikal rörelse var att utgå från sig själv. Detta var ytterligare ett slagord som feministrörelsen populariserade: ”Det verkade tydligt att veta hur våra liv hänger samman med kvinnors allmänna villkor gjorde oss till bättre kämpar å alla kvinnors vägnar. Vi kände att alla kvinnor måste se kvinnokampen som deras egen, inte som något för att hjälpa ’andra kvinnor’, att de måste se denna sanning om deras egna liv innan de kunde bedriva en radikal kamp för någon annan.” [19]

Medvetandehöjande grupper var därigenom en mekanism att samtidigt producera sanning och organisera, teori och radikal aktion mot en förtryckande genusverklighet. Det var inte en föregående analytisk fas avgränsad i tiden och inte heller ett mål i sig själv: ”Medvetandehöjande sågs både som en metod för att komma fram till en sanning och ett medel för handling och organisering. Det var ett medel för organisatörerna själva att göra en analys av situationen och också ett medel som användes av folk som de organiserade och som i sin tur organiserade ännu fler personer. Samtidigt sågs det inte bara som ett steg i den feministiska utvecklingen som kunde leda till en annan fas, en handlingsfas, utan som en essentiell del av en övergripande feministisk strategi.” [20]

I början orsakade upprättandet av medvetandehöjande grupper stora skandaler, både inom kvinnorörelsen och utifrån. De stämplades nedsättande som ”fikamöten”, ”skvallerstunder” eller ”häxträffar” (beroende på personlig smak, tradition av kvinnohat eller fördomar). Dessa rum blev måltavla för alla möjliga anklagelser och särskilt för att inte vara politiska, utan snarare terapeutiska och att stanna kvar på en individuell nivå. Själva slagordet ”det personliga är politiskt” myntades som svar på dessa kritiska ”torpeder” som kom från alla håll. Detta svar hade en affirmativ och trotsig anda som ifrågasatte hela grunden för vad som ditintills räknats som ”politiskt”.

Trots de inledande konflikterna spred sig praktiken med medvetandehöjande som en löpeld: kvinnogrupper och organisationer över hela världen, inräknat även dem som i början rasade över den opolitiska karaktären hos dessa ”häxträffar” (som National Organisation for Women), började använda praktiken med medvetandehöjande och anpassade den till sina behov. Detta skedde så långt att en tendens mot ett institutionaliserande och formaliserande av medvetandehöjandet framträdde runt 1970. Denna process ändrade praktiken med medvetandehöjande till en uppsättning abstrakta metodologiska regler som var frikopplade från de målsättningar och konkreta kontext för rörelsen i vilken de hade uppstått. I denna bemärkelse insisterade Sarachild bestämt att medvetandehöjande inte utgjorde en ”metod”, utan ett kritiskt vapen, anpassningsbart till varje kamps mål:

Tillbehören av regler och metodologi – den nya dogmen ”C-R” som hade växt upp runt medvetandehöjandet när metoden spreds – hade effekten att skapa egenintressen för metodologexperter, både professionella (som exempelvis psykiatriker) och amatörer. Det har funnits ett antal formaliserade ”regler” eller ”riktlinjer” för medvetandehöjande som har publicerats och distribuerats till kvinnogrupper med ett visst auktoritärt skimmer som om de representerade det ursprungliga programmet för medvetandehöjande. Men ny kunskap är källan till medvetandehöjandets styrka och makt. Metoder ska bara tjäna detta syfte och förändras om de inte fungerar. [21]

Medvetandehöjandets grund var sammanfattningsvis bara en, som var lika enkel som svår att sätta i verket: ”Att analysera våra erfarenheter i våra personliga liv och i rörelsen, läsa om erfarenheter från andra människors kamp och sammankoppla dessa genom medvetandehöjande kommer att hålla oss på banan och röra sig så fort som möjligt mot kvinnornas befrielse” [22]

Däremot den överdrivna betoningen på en nivå av ”rent medvetande” och idén om ett ”latent medvetande” som existerar inom alla kvinnor om hur de förtrycks som kvinnor, färdigt att synliggöras, fick vissa grupper att tro på ett ”sant medvetande”. Det betraktades som ett för-existerande objekt istället för någonting som utvecklas. En del grupper som hade detta perspektiv fokuserade mer på tolkningen av förtrycket snarare än att fiska ur de underjordiska praktiker av vägran och rebelliskhet, som kanske är mindre uttryckt och mindre ”sant” i denna tid. Med allt detta i åtanke, var dock praktiken av medvetandehöjande direkt kopplat till tusentals kvinnors erfarenheter: från de spektakulära brännande av bh:ar som New York Radical Women blev kända för till de underjordiska nätverk av familjeplanering och självvårdande av hälsan som uppstod i många europeiska länder och USA. Och dessutom gav många av de intuitioner som fanns i formulerandet och praktiken i dessa ”fikamöten” upphov till en hel feministisk epistomologi som utvecklades av intellektuella kvinnor från olika institutioner från sjuttiotalet fram till idag.

Att spåra de olika strömningarna från olika tendenser av feministisk epistomologi ryms inte inom denna artikels ramar. Sandra Harding däremot försökte spåra en sådan strömning 1986, med alla förenklingar och reduktioner som en sådan klassifikatorisk uppgift förde med sig. Hon skilde mellan teori från en feministisk synvinkel, postmodern feminism och empirisk feminism. [23] Å andra sidan är det en historia i huvudsak utvecklad inom den akademiska världen, även om det fått viktiga effekter inom många ämnesområden. Allt detta medräknat, så tror vi att det är värt att nämna, även om det är kortfattat, några av de gemensamma föreställningarna inom dessa feministiska strömningar. Speciellt de outtryckta intuitionerna i praktiken med medvetandehöjande som faktiskt fyller funktionen som inspiration för nuvarande initiativ inom kritisk samhällsforskning, militanta undersökningar eller aktionsforskning kopplad till rörelsens dynamik av självstyre.

I första hand är det viktigt att nämna den genomgående kritik som utvecklats av feministisk epistomologi mot den nuvarande positivistiska vetenskapens blick ”som kan se allting” och som är placerad ”ingenstans”: en bild som i verkligheten bara är en mask för ett kunskapssubjekt som till största delen är vit, heterosexuell och från en bekväm klassposition, och som sådan innehar en dominerande position och har konkreta intressen i att kontrollera och styra (över kroppar, befolkningar, naturliga, sociala och mekaniska verkligheter). Den antagna neutraliteten från en blick av denna sort leds av ett dualistiskt paradigm som konsoliderar kropp/sinne-dikotomin helt och hållet, där sinnet dominerar de kroppsliga ”avvikelserna” och dess affekter, som alltid kopplas till det feminina. I ett försök att spränga sönder detta stympade okroppsliga kunskapssubjektet, utan att hamna i relativistiska narrativ, föreslår feministisk epistomologi en idé om ett kunskapssubjekt som är inbegripen och rotad i en konkret social struktur. Det är därför ett subjekt som är sexualiserad, radikaliserat osv och som producerar situerade – men inte mindre objektiva – kunskaper. Donna Haraway skriver ”bara det partiska perspektivet utlovar en objektiv syn”. Detta partiska perspektiv kräver en lokaliseringens politik och engagemang med ett visst konkret territorium från vilket vi talar, agerar och undersöker. [24] Direkt sammankopplad med denna kritik mot den dominerande vetenskapliga blicken lägger feministisk epistomologi en speciell betoning på de verksamma maktrelationerna i varje undersökning och i det konsekventa behovet av en social organisation för undersökningen baserad på paradigmet reflexivitet och kriterier som transparens och demokrati. Slutligen, genom att rekuperera en underjordisk praktik från underordnade grupper, att praktiker, inbördes förhållanden och narrativ värdesätts som en del av en process av kunskapsproduktion och förvandling.

/ Marta Malo de Molina

Denna text är ett utdrag ur förordet till boken Nociones Comunes. Experiencias y Ensayos entre Investiagacion y Militancia (Gemensamma föreställningar. Erfarenheter och Essäer i mötet mellan Undersökningar och Aktivism). 2004, Madrid, Traficantes de Suenos, sid 13-27. Översatt från engelska.

Noter:
1. Angående perspektivet mindre kunskap (minor knowledge), se Gilles Deleuze och Felix Guattaris arbeten, speciellt A Thousand Plateaux: Capitalism and Schizophrenia).
2. Se Sanchez, Perez, Malo och Fernandez-Savater ”Ingredientes de una onda global”, opublicerat manuskript skrivet inom ramen för undersökningsprojektet Desacuerdos: www.desacuerdos.org
3. Paolo Virno, ”Virtuosity and Revolution”. www.16beavergroup.org/mtarchive.archives/00941.php
4. Se Karl Marx ”A Workers Inquiry”, www.marxist.org/archive/marx/works/1880/20.htm
De första tre avdelningarna i enkäten är frågor inriktade på att analysera själva exploateringens karaktär, medan den sista avdelningen är inriktad på att uppmuntra arbetarna att tänka på oppositionsformer mot deras egna exploatering.
5. Se tex Elton Mayo, Problemas humanos de una civilacion industrial, Buenos Aires, Nueva Vision, 1972
6. De är historier berättade i första person om vardagserfarenheter i fabriken. Ett vackert exempel är en artikel av Paul Romano och Ria Stone, The American worker, Bewick Editions, Detroit 1972, om arbetarnas förhållandet och relationen klass-fabrik-samhälle. Publicerades ursprungligen som en pamflett av Johnson-Forest-tendensen, av C L R James och Raya Dunayevskaya 1947 och översattes till italienska av Danilo Montaldi. För mer om denna artikel och dess betydelse, se Harry Cleaver, Att läsa Kapitalet politiskt, Roh-nin förlag, 2006.
7. Snarare än att vara som Gramscis organiske intellektuell har dessa intellektuella-aktivister en lång historia av politisk aktivitet, inberäknat grundandet av en grupp kallad Gruppo di Unita Proletaria (Cremona 1957-1962), aktivt deltagande (speciellt från Alquatis sida) i tidskrifter som Quaderni Rossi, ursprunget till den italienska operaismen, och utvecklandet av starka internationella kontakter (speciellt genom Montaldi), med grupper som franska Socialisme ou Barbarie. Alquati som var yngre än Montaldi, lärde av honom och hans internationella referenser (som exempelvis författare som Daniel Mothe, Paul Romano och Martin Glaberman) att tillskriva en speciell betydelse till den vardagliga underjordiska antagonismen som kommer ur nätverken av materiell kommunikation skapade av arbetarna mot den ökade fabrikskontrollen och ”mot arbetet” (en grund för mer visuella och explosiva konflikter).
8. Se ”Entra las calles, las aulas y otros lugares. Una conversacion acerca del saber y de la investigacion en/para la accion entre Madrid y Barcelona” i denna bok, sid 133-167.
9. Se Steve Wright, Storming Heaven: Class Composition and Struggle in Italian Autonomist Marxism, Pluto Press, 2002 och Harry Cleaver, Att läsa Kapitalet politiskt, Roh-nin Förlag, 2006.
10. Grundad och utgiven av den avvikande socialistiska dissidenten Raniero Panzieri mellan 1961-1965.
11. Alquati kallade dem ”unga socialistiska sociologer”. Förutom Vittorio Rieser var andra intellektuella som deltog i denna strömning Dino de Palma, Edda Salvatori, Dario Lanzarno och Liliana Lanzardo.
12. Daminano Palano, ”Il bandolo della matassa. Forzo lavoro, composizione di classe e capitale sociale: note sul metodo dell’inchesta”. www.intermax.com/temi/bandolo.html
13. Gavs ut mellan 1964-1967. Redaktionen utgjordes av flera från Quaderni Rossi-gruppen (Mario Tronti, Romano Alquati, Alberto Asor Rosa och Antonio Negri). De lämnade QR efter konflikter med fraktionen runt Raniero Panzieri.
14. Till exempel, en som leddes av Massimo Cavviari som senare blev en del av Italienska Kommunistpartiet, PCI.
15. Se Damiano Palano: ”Il bandolo della matassa”.
16. För mer information om användningen av undersökningar och andra aspekter av den italienska operaismen, ur en synvinkel inifrån denna erfarenhet, se bland annat: Guido Borio, Francesca Pozzi och Gigi Roggero, Futuro anteriore, Dai ”Quaderni Rossi ai movimenti global: richezze e limiti dell’ operaismo italiano, DeriveApprodi, Rom 2002. Nanni Balestrini och Primo Morini L’Orda d’oro. 1968-1977: La grande ondata rivoluzionaria e creativa, politica ed esistenziale, Feltrinelli, Milano 1988.
17. Blackclubwomens Movement bildades som en förening för ömsesidig hjälp med enbart kvinnor. De bidrog med emotionell och logistiskt stöd för nyligen befriade slavkvinnor.
18. Kathi Sarachild, ”Consciousness-Raising: A Radical Weapon”, i Feminist Revolution, Random House, New York, 1978, pp 144-150. Finns digitalt på http://scriptorium.lib.duke.edu/wlm/fem/sarachild/html
19. Ibid.
20. Ibid.
21. Ibid.
22. Ibid.
23. Sandra Harding, The science question in feminism, Cornell University Press, Ithaca, 1986. Författare som Nancy Harsock, Hilary Rose, Patricia Hill Collins och Dorothy Smith skulle representera teori från en feministisk synvinkel. Donna Haraway och Maria Lugones bidrog till postmodern feminism och Helen Longino och Elizabeth Andersson till en kritisk empiristisk feminism. Genom tidens lopp har gränserna mellan dessa tre trender suddats ut, precis som Sandra Harding själv förutspådde. För en kort (nästan encyclopedisk) samling om frågan om den feministiska epistomologin, se början på ”Feminist Epistemology and Philosophy of Science” i Stanford Encyclopedia of Philosophy. Se också Sandra Harding, Is Science Multicultural?: Postcolonialisms, Feminisms and Epistemologies, Indiana University Press, Bloomington, 1998.
24. Donna Haraway, “Conocimientos situados: la cuestion cientifica en el feminismo y el privilegio de la perspectiva parcial” i Ciencia, cyborgs y mujeres. La reinvencion de la naturaleza, Ediciones Catedra, Madrid, 1995, sid 326.

Franco Berardi: En ny europeisk kampcykel

De franska prekära kognitiva arbetarnas kamp kan vara början på en ny politisk och kulturell cykel i Europa. Skolorna ockuperades utifrån vetskapen att studenter, kognitiva och prekära arbetare alla befann sig inom i det rekombinerande kapitalets flytande process. Och det utgör ett nytt faktum, som aldrig tidigare visat sig så tydligt i tidigare studentkamper.

Att detta måste vara helt tydligt: de franska prekära kognitiva arbetarna reser en fråga som är omedelbart europeisk, även om det stämmer som Villepin påstår att CPE är mycket bättre än de slavregleringar som råder i andra länder, framför allt i Italien. Biaggi-lagen och Treu-paketet är hundra gånger värre än CPE-förslaget som de franska studenterna bekämpar. Därför är det tydligt att om de vinner, kommer frågan att väckas omedelbart i alla europeiska länder. Om de franska studenterna lyckas besegra CPE innebär givetvis inte att de har besegrat prekariseringen. Det innebär bara att de har stoppat en lagmässig formalisering av prekariseringen. Och därigenom har de öppnat en ny fas i Europas sociala historia. En fas av kamp och socialt nyskapande som bortom det nyliberala slaveriet börjar formulera en ny uppsättning regler, nya kriterier för regleringar, för arbete-kapitalrelationen.

Svart hjärta

Prekaritet är inte en speciell beståndsdel i produktionsförhållandet utan snarare den kapitalistiska produktionsprocessens svarta hjärta i den globala nätverkssfär där det cirkulerar ett kontinuerligt flöde av fragmenterat och rekombinerat informationsarbete. Prekaritet är den förvandlande beståndsdelen inom produktionscykeln. Ingenting är utanför dess räckvidd. Lönerna för arbetarna som är tillsvidaranställda drabbas, minskas, nedskärs. Allas liv hotas av prekariseringen.

Det digitala informationsarbetet kan fragmenteras för att rekombineras på en annan plats än där arbetet gjordes.

Ur synvinkeln från kapitalets valorisering är flödet kontinuerligt, men ur synvinkeln från de kognitiva arbetarnas existens och levda tid har arbetsprestationen karaktären av en rekombinerbar fragmentering i cellform. Pulserande celler arbete tänds och utplånas på den globala produktionens stora kontrollpaneler. Informationsarbete är inte prekärt på grund av arbetsköparnas illvilja, utan av den enkla skälet att fördelningen av arbetstid kan frikopplas från arbetaren som fysisk och rättsliga person, en ocean av valoriserande celler sammankopplade cellulärt och rekombinerade av kapitalets subjektivitet.

Garanterad inkomst eller slaveri

Därför är det viktigt att bilda sig en ny uppfattning om förhållandet mellan det rekombinerade kapitalet och det immateriella arbetet, och det är nödvändigt att skaffa sig en ny referensram. På grund av att det nu blivit omöjligt att nå ett avtal om arbetets kostnad baserat på en rättslig person, på grund av faktumet att prestationen ifrån det produktiva abstrakta arbetet har frikopplats från arbetarens fysiska person, gäller den traditionella löneformen inte längre, den är inte längre en garant för någonting. Det stämmer att ersättningen för anställt arbete tenderar att konstant minska och slavliknande arbetsvillkor tenderar att åter framträda. Det stämmer att jobben ökar, men den totala lönemängden minskar.

Men arbetslöshet är mycket bättre än slaveri. Och detta har de franska marsrebellerna förstått och vägrar gå med på arbetsköparnas utpressning: ”om du vill arbeta, måste du acceptera slaveri”.

De franska prekäras kamp sätter löneproblemet på dagordningen som ett allomfattande politiskt problem och kräver högljutt en ny form: en garanterad inkomst frikopplad från arbetet.

Den garanterade inkomsten får aldrig betraktas som ett extremistiskt slagord. Den är den enda möjligheten att undkomma konstruerandet av arbetsförhållandenas generaliserade slavregim.

Naturligtvis kommer det aldrig att vara möjligt att tala om en garanterad inkomst så länge som kriterierna för samhällsstyret fortsätter att vara begränsat till tillväxtekonomins konceptuella ramverk, det vill säga ackumulations dominans på bekostnad av sociala intressen. Tillväxten och konkurrensens begränsningar som skildras som naturlagar av det nyliberala dogmatiska tänkandet (och accepteras som sådant av en vänster oförmögen att tänka ickedogmatiskt och självständigt) är i realiteten regler som fastlagts utifrån styrkeförhållanden som de digitala teknologierna vände till kapitalets fördel genom arbetets deterritorialisering.

Regler och makt

Reglerna är inte oföränderliga, och det finns ingen regel som tvingar oss att lyda reglerna.

Detta har den lagliga vänstern aldrig förstått. Fixerade vid idén att det är nödvändigt att lyda reglerna, har den aldrig vetat hur den ska kunna genomföra konfrontationer på den nya terräng som de digitala teknologierna och globaliseringen av infoarbetets cykel öppnat upp.

Högern har mycket väl förstått detta och har omkullkastat de regler som upprättades under fackföreningarnas hundraåriga historia.

I det klassiska industriella produktionssättet, baserades reglerna på en rigid relation mellan arbete och kapital, och på möjligheten att bestämma varornas värde baserat på den samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Men i kapitalets rekombinerande stadium, baserat på exploateringen av flytande informationsarbete, existerar inte längre någon deterministisk relation mellan arbete och värde.

Vi får inte återupprätta de regler som högern har brutit, vi måste uppfinna nya regler som motsvarar arbete-kapitalrelationens flytande form, där det inte längre finns någon kvantitativ determinism tid-värde och därigenom där det inte längre finns någon nödvändig konstant i förhållandet mellan ekonomiska storlekar.

Kulturuppror i Europa

Inför valet i Italien måste det inledas en process av ett generaliserat kulturuppror mot den prekära livsformen. Att driva bort högern fyller bara funktionen att slita bort de politiska maktinstrumenten ur händerna på farliga människor. Men det är därefter som kampen startar och vi måste lyckas att ställa den under den garanterade inkomstens baner, frikopplad från den cellulära rekominerande prestationens flytande process.

De franska studenternas kamp kan få effekten att den europeiska processen startat på nytt. Det franska ”nejet” i omröstningen om EU-konstitutionen motiverades i huvudsak av en vägran mot prekariseringen och lönesäkningarna.

Idag ser vi detta nejs ”föreslående” sida.

Den europeiska processen får inte styras av kapitalets intresse, oavsett om det är protektionistiskt eller globalt inriktat. Bara arbetet, som en process av social nysammansättande kan fungera som en källa för rättigheter och en europeisk kultur.

Detta är en annan lektion från de franska marsprotesterna.

/ Franco “Bifo” Berardi

Tiqqun – Detta är inget program. Del 4. Det immaginära partiet och arbetarrörelsen

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

”I detta ögonblick blev det helt uppenbart vad som skedde: facket och kommunistpartiet PCI kastade sig över dig, precis som polisen, som fascisterna. I detta ögonblick var det uppenbart, att det skett en oreparerbar brytning mellan och dem och oss. Det var tydligt att från och med detta ögonblick hade PCI inte längre någon rätt att uttala sig inom rörelsen.”
– Nanni Balestrini, Primo Morino, L’ordo d’oro

Kojèva, som inte hade förmågan att kunna lyfta fram det levande, begravde den franska majhändelsen med en vacker fras. ”Det har inte dött någon. Det har inte hänt någonting”, konstaterade han angående ”majhändelserna” några dagar innan han dog i en hjärtattack under ett OECD-toppmöte. Naturligtvis behövdes det något mer för att begrava den italienska majhändelsen. Man plockade nu fram en annan hegelian, som med andra medel hade skaffat sig ett anseende som inte låg långt efter den förstes. ”Lyssna nu. I Italien har det inte skett någonting. Det var bara några desperata personer som manipulerade av staten för att terrorisera befolkningen, rövade bort några politiker och dödade några ämbetsmän. Inget speciellt skedde, vilket är uppenbart”, sade han. Tack vare detta klipska inlägg ifrån Guy Debord visste man på denna sidan av Alperna att det i Italien på sjuttiotalet aldrig skett något. Ända fram till idag har alla de upplysta fransmännen med denna föresats i åtanke inskränkt sig till platonska spekulationer om hur Brigate Rosse och Piazza Fontana-massakern manipulerades av den ena eller andra säkerhetspolisens vägnar. Om Debord gjorde en pessimistisk förmedling, där det explosiva i den italienska situationen tonades ner, infördes i Frankrike som ett extra bonus den italienska journalismens favoritsport: ”bakomläran” (dietrologia). Bakomläran – en lära som utgår från grundantagandet att ”sanningen finns någon annanstans” – använder italienarna för att beskriva den paranoida leken med speglar där man inte längre kan tro på någon händelse eller något kraftfullt fenomen och just på grund av detta konstant måste förutsätta att det finns någon bakom det som sker – som P2-logen, CIA, Mossad, al Qaida eller något liknande. Segraren blir den som lyckats ge sina medspelare de mest hållbara skälen till att tvivla på verkligheten.

Man kan därigenom bättre förstå varför fransmännen talar om händelserna i Italien som en ”slingrande maj”. De har själva en stolt, offentlig och statlig maj. Maj 68 i Paris kunde bara fortsätta vara symbolen för sextio- och sjuttiotalets globala politiska aktivism, i den mån dess verklighet fanns någon annanstans.

Ändå gjordes det försök att förmedla något till fransmännen från det italienska upproret. Det gjordes av böckerna ”Tusen plattåer” och ”Den molekulära revolutionen”, det gjordes av autonoma rörelsen och husockupantrörelsen, men inget av detta var tillräckligt kraftfullt för att kunna slå hål på den franska andans mur av lögner. Inget skedde som man inte kunde låtsas om att inte ha sett. Istället föredrog man att svamla om republiken, skolan och pension, om kulturen, moderniteten och det sociala arvet, om förortens problem, filosofin och offentliga sektorn. Och det är detta som man fortfarande för stunden snackar om när imperiets underrättelsetjänster i Italien återuppväckt ”spänningens strategi”. I denna porslinsaffär saknas helt klart en elefant. Någon som en gång för alla en smula brutalt lyfter fram allt de uppenbara som vi sitter på och som riskerar att rasera denna ideala stämning.

Och så några ord om de andra, de som vi kallar ”kamrater” och som vi vet tar vårt parti. Vi är trötta på franska extremvänsterns bekväma teoretiska efterblivenhet. Vi är trötta år efter år höra samma falska debatter mellan retoriska marxistiska inriktningar: spontanitet eller organisering, kommunism eller anarki, mänsklig gemenskap eller revolterande individualitet. I Frankrike finns det fortfarande bordigister, maoister och rådskommunister. För att inte nämna trotskistiska tidskrifter och situationistisk folklore.

I sin senaste bok påpekade Mario Tronti att ”arbetarrörelsen besegrades inte av kapitalismen, arbetarrörelsen besegrades av demokratin”. Men demokratin besegrade inte arbetarrörelsen som en utomstående varelse: den besegrade rörelsen som en inre begränsning. Arbetarklassen var bara i ett övergångsskede den priviligierade platsen för proletariatet, proletariatet som det ”civila samhällets klass som inte är en klass av civila samhället”, som den ”ordning som upplöser alla andra ordningar” (Marx). Redan mellan de två världskrigen, började proletariatet att synbart överskrida arbetarklassen, till den utsträckning att de mer avancerade fraktionerna av det immaginära partiet börjande att se detta i den fundamentala arbetarismen (lavorismo), i de antagna ”värdena”, i den självgoda klasscentreringen i sig självt, kort sagt i dess klassvarande som homologt till den borgerliga klassen, den värsta fienden och kraftfullaste bäraren av en integration till kapitalets samhälle. Från denna stund kommer det immaginära partiet vara proletariatets framträdelseform.

I hela västerlandet betecknade 1968 mötet och konfrontationen mellan den (i huvudsak socialistiska och föråldrade) gamla arbetarrörelsen och det immaginära partiets första konstituerade fraktioner. När två kroppar kolliderar beror den riktning de får ur deras sammanstötning på respektives tröghet och massa. Så är det inom varje område. Där arbetarrörelsen fortfarande var stark, som i Frankrike och Italien, följde de frikopplade delarna av immaginära partiet efter i arbetarrörelsens spår, de efterapade dessa i såväl språk som metoder. Detta bidrog därför till att de militanta praktikerna återföddes enligt en ”tredje internationalen-modell”: som en smågruppshysteri och oskadliggörande politiska abstraktioner. I Frankrike var trotskismen och maoismen kortvarigt framgångsrika, i Italien minipartierna och andra utomparlamentariska grupper. På de platser där arbetarrörelsen sedan länge var oskadliggjord, som i USA och i Tyskland, skedde en direkt övergång från revolterande studenter till väpnad kamp, ett skifte där en socialistisk eller tredje världen-vurmande retorik ofta dolde det immaginära partiets taktik och praktik. Så var fallet i Tyskland med 2 junirörelsen, RAF eller Revolutionära cellerna och i USA med Black Panther Party, Weathermen, Diggers och Mansonfamiljen, alla symboler för en fantastisk rörelse av intern desertering.

Sett inom denna kontext är det speciella med Italien att det immaginära partiet, som samlades massivt inom en struktur av minipartier i socialistisk skepnad, åter fann kraften att spränga sönder dessa strukturer. Efter att 68 hade synliggjort ”arbetarrörelsens hegemoniska kris” (Rossanda), avslutade det risknippe som sopat rent och röjt fram ett utrymme sitt städarbete 1973 med att ta kol på sig självt. Därigenom gavs liv åt 77-rörelsen, ett uppror helt i det immaginära partiets anda inom ett av imperiets huvudområden.

Arbetarrörelsen besegrades av demokratin, i den bemärkelsen att ingen av dem som besegrades av denna tradition var kapabla att upprätta en front mot fiendens nya form. Tvärtom. När fienden, hostis, inte längre är en viss del av samhället – borgerligheten – utan samhället och makten i helhet, och vi upptäcker att det vi kämpar mot inte är den klassiska tyrannin utan snarare mot den biopolitiska demokratin, vet vi att deras maktposition vilar på att uppfinna alla vapen såväl som alla strategier. Hostis kallas idag imperiet och för honom är vi det immaginära partiet.

Tiqqun – Detta är inget program. Del 2 och 3. Att dra sig undan från den franska förruttnelsen

[Tiqqun börjar sin genomgång om italienska autonomia-rörelsen med en allmän jämförelse med franska 68-rörelsens utveckling. Den franska korporativismen, konflikträdslan, självgodheten, konservativa vänsternationalismen och represiva toleransen går lätt att överföra på den svenska situationen, där socialdemokrati, stat och näringsliv sammansmält till ett.]

2. Att dra sig undan från den franska förruttnelsen

Vi som provisoriskt arbetar i Frankrike har det inte lätt. Det skulle vara absurt att förneka att det varit ett förbestämt tillstånd (determinante), förbestämt till en vidrigt hög grad, inom vilket vi framlagt våra synpunkter. Bortom denna separationens fanatism som inristats in i våra kroppar i en statligt suverän utbildningen, som gör skolan till en obekännbar utopi som inplanterats i alla franska huvuden, finns en misstänksamhet, en lömsk misstänksamhet mot livet, mot allt det som existerar utan att bortförklara sig. Och i världsflykten som en exklusiv och opraktisk flyktlinje – in i konsten, filosofin, sig själv, spiritualiteten eller kritiken – igenom vilka man försöker späda ut den lokala förruttnelsens flöde. Det är en navelskådande tillflykt som visar på den franska statens allstädes närvaro, de despotiska makthavare som här i Frankrike till och med verkar styra missnöjet mot dem, nu i en mer ”civil” form. Därför blir det ett hallaballo från de franska, frusna, paralyserade och förvridna hjärnorna, som aldrig upphör att vrida sig inom sig själva, som varje sekund känner sig mer hotade av det som skulle kunna tvinga dem att lämna sin obekväma tillmötesgåendehet.

Nästan var som helst på jordklotet har de försvagade kropparna några historiska ressentimentikoner som de kan klamra sig fast vid, några förskräckliga fascistoida rörelser som storstilat har putsat upp sin reaktionära fasad. Inget av detta finns i Frankrike. Den franska konservatismen har aldrig haft stil. Den har aldrig haft detta eftersom den är en borgerlig konservatism, en konservatism från magen. Det faktumet att denna med tiden upphöjts till nivån av en sjuk reflektivitet förändrar ingenting. Det är inte kärleken för en värld som är på väg att utplånas som ger liv åt den, utan experimenterandets, livets och det experimenterande livets terror. Denna konservatism, detta etiska substrakt av just franska kroppar, belönar varje sorts politisk position, varje sorts resonemang.

Det är denna existentiella kontinuitet, som är helt uppenbar fast den är hemlig, som är den gemensamma ”partisymbolen” för Bové, borgarnas resning på 1700-talet i Paris, sammanställandet av Encyclopédie des Nuisances och vurmandet för landsbygden. Det är knappt några influenser som tas in, där dessa kroppar ifrågasätter eller ställer sig lite kritiska till den existerande ordningen; det är tydligt att det är denna passion för ursprunget, träden, gyttjan och byarna som idag yttrar sig mot den globala finansspekulationen och för att hejda den morgondag som innehåller en minimal rörelse av revolutionär deterritorialisering. Munnarna som talar enbart i magens namn, avger samma stank av skit.

Frankrike kommer uppenbarligen inte ge upphov till ”världsmedborgaren” – vi kan bara frukta den dag ”Le Monde diplomatique”, detta löjliga epicentra för en fobisk protest som låtsas utmana Marknaden i Statens namn, översatts till fler språk än Kapitalet – om vi inte kan lyckas att göra oss opåverkbara för allt det som vi är politiskt samtida, och framför allt för sjuttiotalets Italien. Från Paris till Porto Alegre, detta är det bloomska infallet att överge den historiska världen, vilket Attacs nu mer globala spridning från plats till plats vittnar om.

3. ”Det slingrande maj” mot ”det triumferande maj”

”1977 var inte som 1968. 68 var en protest, 77 var ett radikalt alternativ. Av denna anledning beskrivs 68 ‘officiellt’ som det goda, medan 77 är det onda; 68 har faktiskt rekupererats, medan 77 förnekas existera. Av denna anledning kan 77 aldrig något enkelt datum som firas med jubileer, till skillnad från 68.”
– Nanni Balestrini, Primo Morino, L’orda d’oro (Den gyllene horden)

Kännedomen om att det pågick en upprorssituation i Italien, en situation som varade i över tio år och som man först lyckades få bukt med genom gripandet av över 4000 personer på en natt, hotade många gånger under sjuttiotalets lopp att spridas till Frankrike. Det skedde först med den vilda strejken den varma hösten (1969) som imperiet övervann igenom bombmassakern på piazza Fontana. Fransmännen, som ansåg att om ”arbetarklassen (inte) ryckte den proletära revolutionens röda fana ur studenternas ömtåliga händer” inte kunde skriva under Grenelles avtal, kunde inte vid den här tiden tro på att en rörelse från universitetet skulle kunna växa för att till slut nå fabrikerna. Med all bitterheten ur deras abstrakta förhållanden till arbetarklassen, kände de punkter av liv (punti sul vivo). Deras maj var alltså bleknad. Därför gavs den italienska situationen namnet ”det slingrande maj”.

Tio år senare kom nya ekon från Italien, medan man här i Frankrike redan hyllade minnet av vårhändelsen maj 68 och försiktigt integrerat dess mer avgörande beståndsdelar i de republikanska institutionerna. Dessa ekon var mer spretiga, därför förstod de franska passiviserade hjärnorna inte mycket av kriget trots att alla antydningar fanns där, därför rapporterades det motsägelsefullt om fångrevolter, en beväpnad motkultur, Röda brigaderna och de andra mer fysiska sakerna, eftersom dessa vara man vana att förstå i Frankrike. Man lyssnade lite av nyfikenhet, för att sedan återvända till att pyssla med obetydliga småsaker, konstaterandes för sig själva att dessa italienare verkligen var naiva som fortsätta att göra uppror nu när vi här i Frankrike ”redan höll minneshögtider”. Denna skada har vi ju här nu reparerat igenom vårt förkastande av Gulag, ”kommunismens brott” och liknande, som var den ”nya filosofins” delikata nöje att ägnade sig åt. På detta sätt undvek vi att se att under den italienska epoken, där man revolterande mot just detta som maj 68 utvecklats till i Frankrike, åkallade och lyfte rörelsen fram ”de gamla ärorika professorerna från sextioåtta, eftersom dessa i verkligheten var de mer vildsinta motståndarna av den socialdemokratiska normalisationen” (Tutto città 77). Med äran räddad visade man med självklarhet hur ”det slingrande maj” kunde föras vidare till och ge uttryck åt en ny årstid, 77-rörelsen, i vilken allt skulle ske.

Derive Approdi – Gemensamma platser

[Derive Approdi genomförde 2002-2003 en deltagande undersökning om globaliseringsrörelsens sammansättning. I intervjuer och frågeformulär byggde de upp ett internationellt kontaktnät som beskrev rörelsens praktik på världens fem kontinenter. Till European Social Forum i Paris, hösten 2003, skrev de denna presentation där de framförde sina synpunkter på globaliseringsrörelsen, dess kris och sitt användande av militanta undersökningar. Tidningen och bokförlaget Derive Approdi var under 90-talet den viktigaste italienska samlingspunkten för en (post)operaistisk diskussion.]

I flera månader har en fix idé cirkulerat runt om i Europa: att en rörelsecykel har tagit slut, eller till och med att rörelsecykeln tagit slut. Vi borde till en början tänka på vad vi menar med själva kategorin ”rörelse”. I det årtionde vi just lämnat bakom oss syftade det åtminstone i Italien i huvudsak på de organiserade delarna (le componenti organizzate), som upphävde varje möjlighet att dra en skiljelinje mellan deras verklighet och just rörelsen. Under tiden vävdes en mångfald av kommunikativa kontakter, små överlevnadspraktiker och motståndsformer ur mängdens (moltitudine) ambivalenta och slingriga beteende, ett beteende som pendlade mellan cynism och konstruerandet av ny socialitet, mellan individualism och singulariteternas valorisering. Det grävdes underjordiska tunnlar som världens kaotiska, starka och alltid pluralistiska förvandlingskraftiga konflikter löpte igenom. Samtidigt framtstod det allt större tydlighet att det varit ett snävt provinsialistiskt perspektiv att beskriva nittiotalet som en frånvaro av rörelser: under detta årtiondet såg vi arbetarkamper ta fyr i Koreas stora bilfabriker; motståndet mot multinationella företag i Nigeria; de jordlösa bönderna Sem Terras kamp i Brasilien, upploppet i Los Angeles och zapatisternas uppror i Chiapas (och det kan vara bra att komma ihåg, just för den alkemi som alltid har kännetecknat de proletära revolternas stora utbrott, att 1994 som var året för zapatistupproret också var det år då på en global skala det skedde det högsta antalet generalstrejker under hela nittonhundratalet).

Denna rörelsens ”fixa idé” var kortsiktig och antagligen felaktig. Den var oförmögen att se symptomen på globalt motstånd eftersom den tagit över motståndarens synsätt om ”kapitalismens triumf” och ”historiens slut”. Enligt just denna berättelse ockuperades det enda (släta) rummet av maktens diskurs och dess kritiker ägnade sig åt sterila fördömande av maktutövandets misstag och grymmaste effekter. Just denna lins användes till exempel för två år sedan för att betrakta den argentinska krisens explosionsartade utbrott: då sågs enbart till IMF och världsbankens kriminella ansvar istället för att även uppmärksamma det sociala uppror som framkallade detta tillstånd.

Ut ur detta motsägelsefulla och svåra årtionde kom Seattle-revolten, som blev den globala kampens symbol. Med Genua blandade rörelsen återigen om korten, till ett ”ingenting kan längre bli som förr”. När rörelsen kraftfullt bröt ut och erövrade den globala scenen, växte inte de organiserade delarna av rörelsen, utan dessa destabiliserades snarare och försattes ofta i kris. Om vi inte tänker över denna fråga, kommer vi fortsätta att projicera historiens skuggor och spöken på framtiden eller fortsätta att fängslas av en föreställning, att en cykel tagit slut, som utgår från och delar fiendens perspektiv.

Det finns ännu mer att säga om detta. En av de viktigaste perspektiv-förändringarna att ta med i beräkningarna syftar på relationen mellan centrum och perferi. Ideologin om tredje världens utveckling (progressismo terzomondista) sammanförs idag med dessa kategorier, antaget att de någongång betydde någonting utanför kolonierna och att denna imperialistiska logik som sammanfogade dem vid modernitetens födelse. Det finns inte längre några platser som är mer avancerade eller eftersatta. Rörelserna från de före detta ”periferierna” har till slut avslöjat hur lokala våra diskussioner (i ”centrum”) varit. Vi saknar med andra ord den teoretiska potential som under de föregående åren ackumulerats för att kunna erbjuda slutgiltiga genomarbetningar som går att omvandla till piller att ge den massa som så snällt kallas mängden. Det viktiga och brådskande idag är att stärka den teoretiska praktiken, i ett kontinuerligt undersökande som varken siktar på att frammana avlägsna framtider eller att återuppliva en ogenomförbar gårdagar, utan att genomlysa nutiden för att kunna förändra den.

Rörelsen som en öppen plats för politisering

Det som nu är uppenbart för alla är klyftan mellan rörelsens organiserade verkligheter (realtà organizzate di movemento) och rörelsen man själv har skapat. Det är härifrån vi måste börja utan att trilla ner i den förenklade slutsatsen med att spela ut organisationer mot sociala konflikter. Efter att lätt insett den representativa demokratins kris har globalieringsrörelsen ännu inte hittat den organisatoriska kemin kapabel att själva överkomma denna kris. De har kritiserat de organiserade delarna av rörelsen, men har än så länge inte lyckats att hitta sin egna självständiga politiska representation. Till skillnad från en del andra, tror vi att organisationer kan fylla en positiv funktion i till exempel förberedandet av sammankomster, genom att stå för strukturerade kommunikationskanaler och underlätta koordinationsformer. Men vi tror inte heller att organisationer är allt.

Följdaktligen sammanfaller krisen för den organiserade representationens mekanismer inte med rörelsens kris. Hypotesen om ett cykelslut leder till ett förenklade av den verklighet vi agerar i. Frågan går mycket djupare: vad som har försatts i kris är själva analysen av rörelser som baserade på klassiska cykelformer: det schema enligt vilka rörelser föds, växer, når en höjdpunkt, minskar och drar sig tillbaka igen inom en given tidsram.

Cykelschemat har två specifika dimensioner. Det första är rumsligt: kontexten för de lokala eller nationella rörelsernas handlingar. Idag har hur som helst denna rörelse, genom att anta det globala rummet som handlingsrum gjort ett språng på skalan som även innebär en kvalitativ förändring, inte bara en kvantitativ.

Just nu medan vi i Italien talar om cykelns slut har mobiliseringen i Cancun bidragit till WTOs misslyckande; i Bolivia pågår ett framgångsrikt uppror (även om det skett till det fruktansvärda priset av människoliv) mot regeringen och multinationella företag; i USA är antikrigsrörelsen i fin form även efter kriget officiellt förklarats slut; i Sydafrika fortsätter kamperna mot ANCs nyliberala politik; i Brasilien, Argentina och Venzuela pågår viktiga politiska experiment.

Dessa konfliktlaboratorier är varken separerade eller ser varandra bara enligt den internationella solidaritens klassiska perspektiv. De är tvärtom ofrånkomligt sammankopplade. De kommunicerar och stärker ömsesidigt varandra, utan att längre fantisera om att enas i ett framtida globalt rum. De tar snarare detta rum som något förutsatt idag.

Piqueteros-kamperna i den argentinska sociala fabriken och organiserandet av migranters flykt från deportationslägret i Woomera berättar inte avlägsna historier för oss, utan talar direkt till oss (vilket visades med migranternas flykt från deportationscentret i Bari Palese, som avslutade No Border-lägret i Frassanito förra sommaren, gav ett eko av Woomera): de talar om organisatoriska experiment av det levande arbetets nya former, hur de attackerar produktionsförhållandenas materialitet, det globala motståndets gränser och potential. På samma sätt, från Imperiets hjärta och mage får vi inte förväntningar och förklaringar av vår kommande framtid, men undersökande hypoteser, kollektiva berättelser, öppna problem för uppfinnandet av praktiker som är motsvarar dagens utmaningar.

Den andra dimensionen som hypotesen om den cykliska rörelsenaturen baseras på är en linjär uppfattning av målsättningar: referenspunkten var makten (förkroppsligad i staten), utvecklandet mättes från ett perspektiv av konfliktuella relationer med makten, för att omvandla dem till en attack eller uppnå reformer. Efter segrar eller förluster följde oundvikligen alltid en tillbakagång. Detta schema har nu nått sitt slut, inte bara på grund av suveränitetens förskjutning (ridislocazione) gör maktens placering mer obestämd, utan också eftersom rörelsens krav – krig och fred, den fria cirkulationen av människor, arbete, avvarufierandet av teknologier och vetenskaplig research, miljöskydd – går rakt på problemens orsaker, de går inte att reducera till något ”stegvis” program.

Det mest passande paradigmet för att beskriva denna verklighet är migranternas sociala rörelse, subjekt som i sin rörliga kritik försätter den internationella arbetsdelningen, nationella såväl som lönegränser i kris. Migranter är subjekt som inte kan pacifiseras i de ”hemorter” dessa kommer ifrån (som den särskiljande kulturrasismen skulle vilja) eller i deras ankomstorter de kommer till (som den integrerande logiken skulle vilja). I flykten och sökandet efter en annan möjlig värld, tar de med sig sina konflikter till de platser de anländer (även om det är tillfälligt eller permanent) – precis som globaliseringsrörelsen gör.

Vad som tydligt fortfarande är öppet är identifierandet av referenspunkter och motparter, punkter som (även om de är tillfälliga) kan sättas press på för att influera processen. Det är önskvärt att debatten om dessa teman går vidare snarare än att upprätthålla sig vid dimensionen av att prioritera politiska målsättningar (politiciste). Det är ur detta perspektiv som vi anser att Europatanken fortfarande måste övervägas som en ambivalent plats och en möjlig terräng för samhällsomvandlande experimenterande.

Redan från första början när den lanserades var tesen om att rörelsen var en aktör för en annan globalisering – en globalisering av kamper och motstånd – en uttalad polemik mot dem som i första hand inriktade sig på (och fortfarande gör det) återtagandet av det nationella rummet, med välfärdsstaten som det senaste århundradet klassiska medek för att kunna tämja eller hindra ”nyliberal” globalisering. Vi vill inte att dessa strävanden ska överföras från den nationella till den kontinentala nivån, med framhävandet av Europa som ett starkt subjekt i en förnyad anti-amerikanism. För att vara ännu tydligare: för oss är poängen inte att stödja opraktiska politiska projekt som försöker att använda den lokala och/eller nationella nivån för att befästa kamperfarenheter och motstånd mot det globala kapitalet. Vad vi säger är att varje politiskt projekt, oavsett dess territoriella tillämpningskala, måste karaktäriseras av en öppen attityd till den globala dimensionen som arbetarklassens direkta erfarenheter och postkoloniala kamper materiellt bidrog till att skapa, i en betydligt högre grad än den kapitalistisk utvecklingen.

Precis som vi gjorde efter Genua, kom vi tillbaka hit idag för att satsa på att rörelsen ska fortsätta vara ett öppet och komplext politiseringsutrymme, med en mångfald erfarenheter av politisk agitation och sociala konflikter, experiment i praktiker och språk, som inte går att reducera till summan av sina komponenter: en konstituerande plats där subjektivieringsprocessen alltid är öppen.

I detta fortsatta undersökande tänker vi givetvis inte kasta bort de bästa delarna av arvet som tidigare radikala erfarenheter gett oss: men för att kunna använda detta ”testamente”, är det en bindande klausul att befria oss själva från all nostalgi och fördjupa oss här och nu i det som lämnats vidare till oss som fortfarande är levande och har en puls.

Det betyder inte att det inte finns motsättningar, bakåtsträvande eller misstag inom rörelsen. Och det dyker upp nya svårigheter på dagsordningen: som sökandet efter vad som kan vara dagens motsvarighet till arbetarnas strejker och sabotag i de tayloristiska fabrikerna, som svårigheten att påverka de produktiva relationers materialitet, eller hur man stoppar det krig som fortsätter trots att 110 miljoner män och kvinnor demonstrerade över hela jorden 15 februari 2002.

Först av allt måste begränsningarna och problemen belysas, men detta måste göras inom det politiseringsutrymme som vi idag kallar globaliseringsrörelsen. Utanför denna finns ingenting annat än en återgång till ideologiska och stympande dispyter, till ett självrefererande impotent rum och tid (spazio-tempo). Trots att det är belastat med svårigheter och oklarheter, synes det oss mer utmanande att på ett rastlöst sätt fortsätta med experimenterande och deltagande undersökande av de nu äntligen stormiga haven vi seglandes navigerar på.

En öppet plats av pluralistiskt samarbete

I de första tjugoen numren av Derive Approdi, från 1992 till 2002, var tidskriften särskilt inriktad på Italien och i allmänhet på den kapitalistiska ”västvärlden”. Detta baserades på övertygelsen om att solidariteten med ”syds” rörelser skulle bli kortlivad om den inte kunde tydliggöra de potentiella linjerna av avbrott och kriser inom ”metropolerna”. Sedan dess har saker förändrats och följandes ett delvis annan bana än det vi hade planerat från början, inträffade faktiskt en stor social och politisk explosion: även för vår bana, händelsen med globaliseringsrörelsen kraftfulla utbrott betecknar en ny period.

Efter de storslagna och tragiska dagarna i Genua påbörjade vi en diskussion emellan oss själva där vi kom till slutsatsen att delvis förändra tidskriftens organisation och inleda en ny serie. Detta betydde även att ifrågasätta vår egen identitet, även om den är atypisk, som tidskrift med ett deceniums historia bakom sig och börja ifrågasätta, verifiera och uppdatera våra arbetshypoteser under de nya omständigheterna.

Först blev vi slagna själva utbrottet av rörelsens som demonstrerade i Genua mot G8, som den hade gjort mot tidigare stora toppmöten och som den att fortsatt göra efteråt. På Genuas gator och torg möttes heterogena individuella och kollektiva subjekt. De fann för första gången i Italien ett gemensamt politiskt uttryck, där en radikal kritik av kapitalismens nya ordning hade mognat inom de olika riktningar som ofta knappt varit synliga på politikens yta. I en sådan kontext förvandlades konceptet mängden (moltitudine), som funnits som en del av vår diskussion under hela 90-talet, till kött och blod. Istället för att låsa oss i en fascinerat betraktande inställning inför denna myllrande sammansättning av rörelsen, har vi ofta betonat de inneboende riskerna med att använda kategorin mängden som ett redan givet och konsituerat subjekt, fullrustat för den sista striden och historiskt ödesbestämd att vinna. Vi hade hellre föredragit att undersöka dess stora potential, både ”teoretiskt och praktiskt” – eller låt oss nu slutligen få uttrycka det korrekt, dess ”teoretiska praktik” – som ett rum av subjektivering som inte går att reducera till enhet, där relationen mellan kollektiv och singularitet baseras på nya grunder jämfört med det förgångna, med dess särskilda skillnader och subjektiva potentialiteter.

Det är hur som helst ett ambivalent rum, alltid öppet mot det negativa, mot ”ondskan”. I denna bemärkelse måste det i sådana fall undersökas och övervägas som en ny könsmässig förekomst (nuova presenza sessuata), som varken är ideologisk eller oförkroppsligad, utan aktiv och protagonistisk och som utgår från skillnaderna i genus (genere) som finns avlagrad i rörelsernas materialitet.

I efterspelet efter Genua definierade vi rörelsen som en ny verklighetsprincip (un nuovo principio di realità), på vilken både politiska förslag och tolkande hyptoser om dagens kapitalisms verklighet måste testas. Det verkade för oss som själva närvaron av en stark och radikal rörelse krävde ett överskott av undersökande och övervägande som följde med den politisk militansen och som pedantiskt lägger märke till dess begränsningar och problem, hellre än ett avskaffande av det teoretiska arbetet för att kunna helt och fullt fördjupa sig i de vardagliga politiska handlingarna. Detta eftersom de gränser som vi identifierade inom rörelsen såg vi också som våra gränser.

Samtidigt tyckte vi att modellen med en tidskrift som ett uttryck för en politisk linje eller ett organiserad subjekt och använt som ett instrument för politisk kamp för att skapa hegemoni hade hamnat i kris. Chansningen vi gjorde om rörelsens enhet efter Genua behöver inte vara en ekumenisk natur för oss: byggandet av vägar för samhällsomvandling kan bara ske genom kritisk konfrontation och livlig debatt. Vad vi helt försöker lämna bakom oss är snarare logiken av ”reductio ad unum” som är typisk för organsationsmodellerna från förra århundrandet: inte bara eftersom allt detta är del av ett politiskt ifrågasättbart bagage, utan också eftersom ståendes inför subjektets mångfaldiga (moltitudinarie) krav och mångfalden (moltiplicità) av konfliktexperiment, fungerar inte längre denna logik. Samtidigt ville Derive Approdi inte att vara en containerjournal (rivista-contenitore), en plats för diskussioner abstraherade från rörelsens dynamik, en ”gränsaktör” som placerar sig själv i utkanterna för att kunna reta rörelsens organiserade delar för deras bristfälligheter. Vad vi tvärtom försöker är att bygga en ny serie med öppna platser av gemensamt samarbete (spazio aperto di elaborazione plurale), helt och hållet med starka synpunkter innanför rörelsens dynamik, men som transversalt korsar de politiska inhägningarna (enclosures), sammanvävandes relationer inte bara mellan organiserade subjekt, utan även med frontzoner, till exempel med dem – utan att förneka deras tillhörighet till en grupp eller område – som lever under svåra förhållanden, i en dynamisk tendens i riktning mot ett distanserande och omdefinierande av deras egna mekanismer av identitetsproduktion; och därigenom anta identiteten som en kampterräng, snarare än faktum a priori eller naturaliserad gräns.

Själva kategorin ”globaliseringsrörelsen”, som alla kategorier, är inte ett koncept som kan antas okritiskt, som en charmig linguistisk kliché. Av dessa anledningar har vi ansett det passande att starta en ny omgång av tidningen genom att testa den, genomföra en undersökning om rörelsernas tillstånd i världen. Vi börjde med vårt första nummer helt ägnat åt de europeiska rörelserna, som vi presenterade på det första Europiska Sociala Forumet i Florens november 2002. Under det mötet diskuterade vi möjligheten att bygga ett nätverk av europeiska tidningar för att kunna genomföra mer hållbara relationer och starta gemensamma projekt. Vi fortsatte med ett nummer om rörelserna på de tre kontinenterna som en gång tiden utgjorde den så kallade ”tredje världen”. Detta framkallade mycket intresse och fylliga bidrag som lät oss skissa en första, men fortfarande ofullständig, orienteringskarta över ”rörelsen av rörelsers” gemensamma geneologi, från kamperna mot IMFs strukturanpassningsprogram till zapatisternas revolt i Chiapas, fram till de framväxande kamperna i centrum av den argentinska krisen. Vi avslutade den första fasen av undersökningsarbetet med ett nummer ägnat åt Nordamerika och Oceanien. Vårt mål är inte att bara ackumulera faktamaterial om situationer som ofta är nästan okända i Italien, utan också att bygga ett faktiskt nätverk av transnationella relationer.

Som arbetsmetod för dessa tre nummer valde vi att bara publicera material som kom ut ur de relationer som faktiskt utvecklades genom cirkulerandet av ett öppet brev där vi presenterade projektet. ”Luckorna” och de saknade materialet om viktiga händelser beskriver därigenom svårigheten, både vår egen och mer allmänt, att bygga relationer och samtal. Många kontakter har redan etablerats som ett resultat av relationer före eller födda ut ur de senaste årens internationella möten. Men vid avslutandet av varje nummer har det inkomna materialet alltid haft förmågan att ”destabilisera” oss: kommunikativa kanaler öppnades upp på okända och otänkbara sätt. Samtidigt visade sig ibland tidigare etablerade kontakter att inte vara de mest intressanta.

Vi kan direkt börja med att ännu en gång plocka upp idén av bygga ett europeiskt nätverk av tidningar, som diskuterades i Florens förra året. En viktig punkt att diskutera gemensamt kring, som är ett problem för hela rörelsen, verkar för oss vara just formerande (formazione). Vad vi tack och lov har lämnat bakom oss och (i mångt och mycket) har delat är tredje internationellens partiskolor, indoktrineringen och överförandet av ideologiska skisser (trasmissione di schemi ideologici). Hur som helst kvarstår problemet: nya formerande nätverksprocesser måste experimenteras med och organiseras, som ärkapabla att skapa sig egen oreducerbara pluralitet som är globaliseringsrörelsens premissen och rikedomen. Mycket står på spel: det handlar inte längre om att reproducera politiska ramverk utan om att praktisera formande erfarenheter (esperienze formative) som kan radikalt ifrågasätta existerande modeller. Att här och nu skapa andra universum (università), öppna rum för formerande och kritisk subjektivitet, lagra (sedimentare) och berika den mångfald av uttryck för subjektivering utan att alienera deras uppfinningsrika och konstituerande kraft: detta kan vara ett ambitiöst perspektiv för ett nätverk av tidningar.

Utifrån vad vi har sagt så här långt, valde vi medvetet kategorin undersökning eller deltagande undersökning för att beskriva vårt projekt, för att minnas metodologin från det teoretisk-politiska arbetet som är bland det viktigaste arvet från den italienska operaismo-traditionen som både tidningen och många av oss kommer ifrån. Undersökningen är som vi ser det en öppen kunskapsprocess som producerar förvandling (processo conoscitivo aperto che produce trasformazione). Den utgår från hypoteser men verifierar och problematiserar dem kontinuerligt under processens gång. Det förutsätter ett kontinuerligt utbyte av idéer och erfarenheter mellan de subjekt som på olika sätt är inblandande. Detta är anledningen till att vi inte bett subjekten som vi kom i kontakt med att bara berätta ”hur de ser på världen”. Ingen – och detta kunde inte tas för givet – begränsade sina bidrag till att beskriva den omgivande kontexten eller var ursäktande för den väg de valt. Alla accepterade inbjudan att vara aktörer (protagonisti) i en analys av verkligheten som även var kapabel att åtsidosätta, om även för en kortare tid, varje ”visshet” och att upptäcka nya potentialer för förvandlingen av det existerande, att bygga det gemensamma av de mångfaldiga vägar av förändring.

Som vi har försökt argumentera är det globala rummet varken slätt eller homogent, utan räfflat och fullt med konflikter och motsättningar. I denna dimension kan vi för första gången bygga laboratorier där vi experimenterar och jämför praktiker, målsättningar, språk och samarbeten snarare än ett enande bakom abstrakta politiska linjer. Från Kanada till Sydamerika, från Argentina till Holland, från Korea till Australien, det material vi har samlat ihop i undersökandet och utfrågandet kan inte summeras eller stoppas in i ett eller annat fack, utan existerar i dialogen mellan dem om deras gemensamma problem och likartade perspektiv. Det är från denna nya verklighetsprincip som vi måste utgå ifrån: för att tillsammans undersöka och söka ord för att prata om och genomföra denna.

Derive Approdi, november 2003

Översatt från engelska och sedan kontrolläst mot det italienska orginalet.

http://www.deriveapprodi.org

Disobbedienti – Del 2. Från zapatism till Genua. Olydnad som konflikt mot nyliberalismen

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]
[Del två av fem i utvärderingen av Disobbedientrörelsen. Första delen finns här. Denna andra del handlar om globaliseringsrörelsens cykel, och hur olydnaden som konkret praktik uppstod i denna rörelse. Ickevåldsdiskussionen som det hänvisas till i artikeln syftar på en debatt som hösten 2003 pågick på den kommunistiska dagstidningen Il Manifestos debattsidor, där italienska vänsterpartiets ledare, Bertinotti, tog tioårsjublieet av zapatistupproret som ursäkt för att påbörja en förnyad ickevåldsdiskussion, med syftet att marginalisera Disobbedientiströmningen inom partiets ungdomsförbund. Läs Paolo Virnos inlägg i ickevåldsdebatten här.]

Den globaliseringsrörelsecykel som ledde ända fram till Genua, hade tagit sig en lång väg. I första halvan av nittiotalet uppstod zapatistupproret som en praktik av väpnat uppror, men med ett helt nytt språk och tillvägagångssätt. Zapatismen lyfte återigen fram nödvändigheten och möjligheten att revoltera med de till buds stående medlen mot dominansen och orättvisan, samtidigt som de fullständigt förstod vikten av att markera en diskontinuitet med de tidigare revolutionära erfarenheterna och 1900-talets ideologier. Utgångspunkten var praktiserandet av och kommuniserandet kring möjligheten att i slutet på nittonhundratalet ”ta till vapen” och inte det mystifierade ideologiska föreslaget om ickevåld, den våld-ickevåldsdiskussionen som så många i kapitulationens opportunistiska vänstersalong idag så trendigt tjattrar om. Men utifrån denna konstituerande startpunkt uttrycktes det sedan en brytning med hela det oanvändbara historiska bagaget: den dogmatiska och vetenskapliga synen på de revolutionära processerna, den dystra språket som beskrev död och tragedi som oundvikligt, som en inneboende och självklar del av bekräftandet av ”den nya världen”. Zapatismen (vars begränsningar idag öppet visar sig i en fas då allt förändrats) fann återigen hoppet och kreativiteten. De placerade återigen nödvändigheten och möjligheten att genomföra en radikal samhällförändring i centrum, i ett korsbefruktande av kampen och de illegala konfliktpraktikerna med självorganiserandet. Och de gjorde det på ett väldigt framgångsrikt sätt genom sin förmåga att tala med alla, på ett nytt språk som var direkt förståligt. Detta öppnade helt klart ett stort utrymme för alla, och då särskilt för oss, där man tillsammans kunde undersöka andra nya möjliga vägar att vandra.

Från 1994 till Seattle 1999 var det ett kort steg, en händelseutveckling som snabbt spred sig och dök upp överallt (proliferante espansione). Det handlade om en fas som kännetecknades av en mångfald av praktiska experiment och en affirmation av nya språk, som i alla fall för oss innebar att lämna 80-talets mörka år bakom oss, lämna allt detta som dog med murens fall och lämna kapitalismens försvarstal om att vara den enda möjliga världen. I Seattle exploderade den globala rörelsen mot nyliberalismen, utanför den flygplanshangar som förvandlats till tillfälligt häkte för de massarresterade anti-WTO-aktivisterna. Denna var frukten av en ackumulation av övertygelser och uttryck, den väv av relationerna som börjat ta form under flera års tid, och som även var ett uttryck för en förnyad förmåga att kunna prata ett universellt språk, som gjorde idérna och praktiken delad och direkt för alla de globala nätverket av antiliberal aktivism som inte redan var förbundna med varandra. Slaget i Seattle sammankopplade. Den gav en första möjlig form och ett offentligt rum som uttrycktes direkt riktat mot den konstituerade makten. Den första röda zonen, den ”no demonstration area” som polismyndighetens robocops skapade runtomkring WTOs kongresscenter, förklarades illegitim av alla de organisationer, den verklighet, de personer som deltog i protesten och som systematiska överträdde zonens gränser. Målsättningen var inte bara att utmana och förkasta världshandelsorganisationens arrogans och orättvisa, utan framför allt att avbryta dess aktiviteter, att få toppmötet att misslyckas att hållas. 30 november 1999 blev inledningen på en period av protester riktade mot de toppmöten som formellt skulle sanktionera den nya imperiala nyliberala ordningen. Det är inte en slump att även zapatistupproret inleddes den första januari 1994, som var det symboliska datumet som betecknade när Naftaavtalet skulle träda i kraft, avtalet som upprättade en frihandel över hela den nordamerikanska kontinenten, vars givna följd skulle innebära det totala utplundrandet av den mexikanska regionen Chiapas.

Det var först i Chiapas och sedan i Seattle som olydnaden som teori och praktik föddes. Om Chiapas kraftfullt lyfte fram möjligheten att konkret affirmera förvandlingen, i ett förenande av byarnas självorganiserade med ett självförsvar, förenandet av illegalitetens praktik med den konstituerande karaktären hos de nya revolterande ursprungssamhällena; så omarbetade Seattle hela denna dimensionen och kastade in den in i västerländska meteropolernas liv, i ett organiserade där den postfordistiska produktionens sociala arbetare mötte tidigare kampcyklers aktörer, som till exempel metal- och byggnadsarbetarna, som även de drabbades svårt av den politiska nyliberalismen. Dessa bägge aktörer lyckades tillsammans tala även till andra över hela jorden, och lyckades i slutändan använda kraften i imperiets nätverk för produktionen av den offentliga opinionen, mediasystemet, för att organisera och skapa konsensus. Kommunikation användes som en produktiv dimension och som ett sätt att organisera nätverk (modalità organizzativa della rete), ett användande av det strålkastarljus som mainstreammedia hade riktade mot toppmötenas scen och tvingade detta ljus att vändas mot protesterna, skapandes sina egna media tack vare detta sociala produktionsöverskott som kapitalet inte lyckas att styra över. De arbetande softwareprogrammerarna skapade på internet sajter som indymedia Seattle som vändes emot företagen och socialiserade hela deras kunskap. Och detta spred sig vidare från de som arbetade med officiell information, för till slut att anlända till de studenter och forskare som arbetade i den kemiska läkemedelsindustrin, som under toppmötesdagarna arbetade fram en kräm som distribuerades till demonstrationerna och blockaderna för neutralisera eller lindra de irriterande och giftiga effekterna från polisens tårgas.

Olydnaden mot normer och lagar, regler och auktoriteter, poliser och makthavare, har oändligt många möjliga nya kombinationer. Att vägra att lyda (disobbedire) betyder att producera konkreta konfliktpraktiker mot nyliberalismen och att försöka hitta olika rum av konsensus, för att utöka, nära, utvidga och sprida dessa praktiker. Fasen med de stora toppmötena beskriver försöket från nyliberala kretsar i att konstruera en legitimerande konsensus kring det oundvikliga utövandet av globalt styre. I denna förvandling är de stora toppmötena med ministrar och företagsledare stora teatrala händelser. Att använda dessa händelser för att skapa bilden av en global revolt har varit fundamental. Belägringarna genom motmöten visar fram en första kris för systemet av konsensusproduktion, riktat mot den imperiala dynamiken som håller på att formeras, som inte längre framträder som ett socialt svar (och de globala protesterna har numer blivit reproducerbara och synliga överallt) på den nya ekonomins kris, som hotar framför allt den interna stabiliteten i USA.

I Genova avslutade världens makthavare rasande fasen av stora toppmöten och försökte tillintegöra den globala rörelse som kom från Seattle och passerat vidare genom Prag, Quebec och Göteborg och som uttryckte sig igenom mångfald (moltitudinari) och konflikter. Utifrån Carlini-laboratoriet och från Via Tolemaide i Genua föddes en subjektiv hypotes (ipotesi soggetiva) om ett sammanförande av mängdens rum. Olydnanden affirmerar sig inte bara som en gemensam kamppraktik, som en tolkning av de förslagen som kommer från zapatisterna och Seattle, utan blir också ett kollektivt politiskt projekt, som kännetecknas av ett delande av en gemensam dimension av initiativ. Steget från att vara ett social olydnadslaboratorium till att bli en rörelse av olydiga, kännetecknade en kollektiv mognad och ett grundantagande som karaktäriserade denna rörelsefas, en fas som kännetecknades av ett sökande efter platser av kontinuitet och sammanband mellan olika sociala verkligheter, som inte av en slump betecknas som ”rörelsen av rörelser”. Detta inleddes eftersom en av de beröringspunkter som kännetecknar zapatismen och hela vägen av globala aktioner mot toppmötena, är just att vägra att vara självrefererande (rifiuto dell’autoreferenzialita) och fortsätt ett sökande efter relationer till andra. Att de enskilda organisationerna och grupperna till slut insett att de inte är självtillräckliga, innebär även ett erkännande att det inte längre finns ett enda centralt socialt subjekt i samhällsförvandlingsprocessen. Detta representerar affirmerandet av mängden som en komplexitet av olika subjekt, i deras multiplicitet och skillnad, men som samtidigt det finns en nödvändighet i att söka platser och olika former av sammanhang och uttryck, som erkäns och delas av alla. Därför definierade sig rörelsen under hela denna fasen som ”rörelsen av rörelser”. Och det är även därför, för att signalera en den dimensions grundläggande insida (profonda internità), som det sociala olydnadslaboratoriet blir till en rörelse mellan rörelserna.

Att utveckla dessa som subjetiva hypoteser (ipotesi soggettiva), som ett sökande, experimenterande och affirmerande av kampidéer och praktiker, men också se nödvändigheten av att gynna en rörelseprocess, att inte bara grundligt försöka undersöka dennas karaktär, utan även dess motsättningar och begränsningar. Att känna sig som en rörelse och vara i rörelse betyder att konfrontera det uppenbart inadekvata med partiformen, att söka efter kollektiva representationsformer som är både ostatiska och framgångsrika, att söka efter verktyg för att dela på samband och beslut som förkastar både delegerandets och det enkla ”samordnandets” logik, en vägran att vara bara spontanism eller en absolut mötesform: de olydigas rörelse (movimento delle/dei disobbedienti) var organiserad trots att det aldrig var en organisation. Att producera identiteter som är användbara för att reproducera konfliker och som följaktligen är nomadiska och skapandes nya kombinationer (ri-combinante), som är kapabla till ett minne men som aldrig blir till en produktion av identiteter som ideologi eller självtillräcklighet. Som experimenterar med hela fältet av självorganisering på ett öppet sätt, men utan att förneka idéerna och praktikernas radikalitet. Som inte flyr in i diskursens radikalitet, förenade i en opportunism av att inte göra något, utan att istället bemöter konfliktterrängen med kreativitet och beslutsamhet. Reflektionerna över denna vägsträcka som vi tagit oss är naturligtvis öppna, men vi måste helt klart konstatera att många av de mål som vi ställt upp för oss har redan uppnåtts, andra inte. Helt klart har vi även längst denna väg sett att det finns saker som inte stämt, misstag, förutsägelser som visade sig vara felaktiga och dessa har bidragit till en formidabel erfarenhet. De olydigas rörelse och den vägsträcka som vandrats kommer att fortsätta att vara en referenspunkt för alla, som ackumulerad subjektivitet och som minne.

Federico Martelloni – Olydnadens tid

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

Rent klassifikationsmässigt måste man skilja på två olika sorters olydnad: det finns en liberal variant av olydnad och en annan radikal sort.

Olydnaden av den liberala sorten, även inräknat den varianten som Locke accepterade, är en form av olydnad som uttrycks i konfrontation med lagar eller offentligt myndighetsutövande som man anser vara utfärdade i konflikt med normer eller principer av en överordnad rang. Dessa normer kan vara sanktionerade enligt grundlagen eller de kan spåras tillbaka till oskrivna regler som en transcendent naturrätt eller till principer av ahistorisk rättskipning.

Som först de vita overallerna (tute bianche) och sedan som de olydigas rörelse (disobbedienti) har vi praktiserat, i form av ”civilt beskyddande olydnad”, just en olydnaden av den liberala varianten. Utifrån att ha identifierat vissa element i denna historiska fas med det Gramsci definierade som ”de styrande klassernas subversion”, (med detta syftandes på maktelitens överträdelser av normer, interna och internationella rättigheter eller konstitutionella normer osv), har vi ofta fyllt en funktion av att återintegrera (reintegrazione) legaliteten. Kampen mot kriget, försvaret av den okränkbara personliga friheten eller rätten till att få skydd (som i fallet med deportationsförvaren för migranter), utgör sådana former av olydnad, oavsett om man ville det eller inte.

Olydnadsaktionerna är aktioner som många gånger återställer en (laglig) ordning. Detta är paradoxalt, eftersom vi utifrån en kulturell synpunkt aldrig tänkt återskapa den nationella suveräniteten, grundlagens orörbarhet, den normativa makten och statliga hierarkins källa. Olydnaden är här en ovanlig extra beståndsdel, i kampens praktiker: den civila olydnaden har framställts som en etisk och politisk konflikt, ett försök att överskrida en gräns. Den civila olydnaden har framför allt alltid varit just detta: ansatsen att överskrida en linje, en gräns. Det frivilliga överträdandet för att utöka legalitetens gränser. Framflyttandet av en gräns och gå vidare mot en annan där rättigheterna och demokratin framstår som mer utökad och mer autentiska.

Det är inte mycket, men det är inte heller lite.

Den radikala olydnaden ses traditionellt som olydnad mot en grundnorm, den grundläggande norm som är alla andra lagars förutsättning, som föregår de andra och ger dem deras effektivitet. Det är den oskrivna norm som säger: ”det är nödvändigt att lyda alla normer”. När staten sätter ett normerande dispotiv (dispotivo) i verket är denna normen förutsättningen, den träder i kraft och får effekt tillsammans med alla de andra.

Jag menar inte att lösningen för att olydnaden ska upplevas och kännas som radikal ligger i att vägra lyda alla normer, i tron att om man bryter alla normerna bryter man mot Grundnormen. Detta skulle knappast vara ett sätt att direkt och radikalt gör motstånd mot den statliga suveräniteten. Dessutom inte då vi inträtt in i en fas i vilken vi allt mer kommit att betrakta den statliga suveräniteten som ett subjekt som hör till ”modernitens paradigm” som befinner sig i strukturell kris.

I själva verket bär olydnaden som kategori med sig många av de begränsningar som oupplösligt förbundna med modernitetens paradigm, det paradigm som vi anser vi ska överskrida. De extraordinära effekterna (la straordinarietà degli effetti) som olydnaden gett upphov till genom sina praktiker under dessa två år, kommer ur faktumet att elementet av ”återskapande” (av den lagliga ordningen) alltid innehåller ytterligare ett element, en antydan till ett överskridandet av just detta återskapande, något helt annat. Men begränsningarna finns kvar och är åtminstone till viss del strukturella.

För det första förutsätter olydnaden ett dialektiskt plan. Detta plan erkänns som ett väsen som producerar normer och det förutsätts ske en dialektisk interaktion med detta väsen. Man vägrar lyda för att subjektet som gav upphov till en viss sorts normer omarbetade sina ståndpunkter och korrigerar sig genom att normera på ett annat sätt. Det öppnas alltså inte för diskussion och ifrågasättande av den normativa ursprungskällans legitimitet och funktion. Det är snarare så att man bekräftar denna och det komplexa juridiska ramverkt i vilken denna ingår.

En andra begränsning kommer ur faktumet att olydnaden med lätthet snarare går att infoga i en disciplinär paradigm än kontrollsamhällets, enligt det sätt denna beskrivits i en ändlösa ström av böcker det senaste deceniumet (en allmän överblick är till exempel temanumret av tidskriften DeriveApprodi som ägnades åt just kontrollsamhället).

Det finns dessutom ett annat element, som Sandro Mezzadra lyft fram, ett element som tittar närmare på den imperiala dynamiken som en överlappande dynamik som ofta skapar samexistens mellan denna makts kaos och kosmos, ordning och oordning, normalisering och olydnad, mellan de föregående och nu verkande rättigheterna. Det paradoxala är att om den imperiala konstitutionen lever på kaos och om det är detta imperie som ska bemötas med olydnad, blir kanske uppgiften för medborgarna (cives), de subjekten som gör motstånd, att det är dessa som skapar nya former av normer som utgår från nya institutioner, snarare än de gamla som man vägrade lyda.

Dessa element påvisades under diskussionerna i Bologna som följde efter olydnadsaktionen då flyktingförvaret på via Mattei monterades ner den 25 juni 2002. Problemet togs upp och preciserades utifrån denna extraordinära aktion som hade en nästan total effekt i förhållande till förväntningarna. Denna aktion försökte på ett vertikalt sätt slå rakt mot den imperiala ordningens hjärta, eftersom det stora hyckleriet kring flyktingförvaren på effektivitetens plan antar en mytskapande och strategisk funktion för maktens legitimerande och erövrande av konsensus. Om migranterna placeras i frontlinjen som den offentliga inre fienden, krigsredskapet för den offentliga fienden nr 1, så är de även och framförallt maktens simulakra.

Detta har också varit en effektiv realitet, vilket återspeglas i ett effektivt uppbromsande av hela apparaten av etniskt infängslande. På det politiska planet uttrycktes detta ännu en gång genom kombination av den maximala radikalitet och det maximala konsensus som gick att uppnå: institutioner, representanter, civilsamhället och föreningar hade uppbådats till en massiv front till stöd för olydnadsaktioner. Och ändå, trots att det spridits en maximal konfliktnivå och möjlig konsensus, fastän det fanns en hög acceptans, upptäckte vi att vi bara kände oss som en påtrycknings- eller lobbygrupp. Vi hade fört upp ett problem på den politiska dagordningen, ett bestående, allvarligt och dramatiskt problem. Vi hade inom en konflikt på detta tema samlat en bred konsensus, men sedan återstod ändå alltid i slutändan frågeställningen om vem som fattar besluten. Vi hade varken utrymme och kraft att avgöra om förvaret på Via Mattei skulle öppnas eller inte.

Vårt tema kring förvarets nedrivande blev en premiss för att bygga upp det igen någon annanstans. Vi blev direkt medvetna om problemet, om vilka nya institutioner som var kapabla av samla mängdens kraft, projekt och samarbetsförmåga, vilket vi var ensamma att tala om. Denna lilla konkreta erfarenhet visade att olydnaden, som var absolut nödvändig och en central beståndsdel i vår praktik, ändå samtidigt var otillräcklig. I Beppe Caccias inlägg (på Motimperie-seminariet) talade han om en ”konstituerande olydnad”. Vi kan helt klart inte vara vara ”inom och emot” imperiet, på det sätt som den kristna gemenskapen på sin tid var mot Romarriket. I vår tid kan vi emellertid vara ett folk i exodus mot en annan jord, även om denna jord inte är en ankomstpunkt och den fortsätter ha mängdens dynamik. Jag vet inte om det är rätt att tala om en konstituerande olydnad, men olydnad och att agera konstituerande representerar helt klart hoppets och perspektivens stora horisont.

En beståndsdel som jag skulle vilja lägga till är den brådskande angelägenheten av föra in vårt agerande inom ett politiskt rum som inte bara är nationellt utan även europeiskt.

Negri talade om en betoning, under sin presentation av boken Imperiet i Bologna, som måste bidra till att konstruera Europa som en svag länk i den imperiala kedjan. Diskussionen som påbörjades innan EU-toppmötet i Nice och då framförallt i nordösts laboratorium (Padua-Venedig-Trieste), var extremt intressant. Under diskussionen om ett ”rättighetsavtal” (”carta dei diritti”, det så kallade ”bill of rights” i EU-konstitutionen) diskuterade vi frågeställningen kring att normera bortom olydnaden.

Vi har anlänt ti1l tvåtusentalet med de första formuleringarna av Nices rättighetsavtal. Den första paragrafen, som berörde Europas migranter löd: ”De är europeiska medborgare, alla de olika sorter som kommit från olika delar av världen och som har valt att skapa sin framtid på europeisk mark.”

Jag tror att denna beståndsdel, som denna globala och lokala kampcykel delvis ignorerat, borde rekupereras helt. Eftersom instiutioner i formerande, som just nu sker med den europeiska unionens instititutioner, kan vara svagare och mer påverkbara än redan formerade institutioner och samtidigt mer definierade än dessa som vi nu håller på att skapa. Detta sistnämnda har vi missat att se som embryon. Det har kanske delvis skett med de sociala forumen, som till sina huvuddrag är både en lobbygrupp, drösvis av politiska inriktningar och ett medierande rum mot nedskärningar, men som även vid andra tillfället har en antydning till att vara en offentlig sfär kapabel att ta beslut. Jag tror att det går att se även denna aspekt och för att göra detta tror jag att de måste vara rum som vi fortsätter att pasera igenom i försök att ge dem instutionella dimensioner, men institutioner utifrån mängden som skiljer sig från de etablerade vi redan sett.

Olydnaden baseras på en beståndsdel som inte är enbart olydnaden, utan även en använd praktik utifrån vilken mängden får sitt värde. När Marco Bascetta talade om det gemensamma (comune) gjorde han även flera anspelningar på nätet. När det gäller internet, på områden som intellektuell upphovsrätt och copyright, är det miljoner av människor som är olydiga varje dag, en vild olydnad utan ideologiska element eller ett uttalat politiskt val av olydnaden som ett ”program”. Just med internet är det extremt enkelt att se hur föråldrade den privata äganderättens gamla grundpelare och de gamla principerna av juridisk reglering är. Det existerar en tillgänglighet och överskott (eccedenza) som kapitalet inte lyckas att kontrollera, tygla genom sina mätinstrument eller klassiska reglerande. Det pågår kamper på alla nivåer i frågorna om den intellektuella äganderätten, eftersom de aktuella formerna av juridisk regulation och den strukturella omöjligheten i att klassifikationsmässigt förbinda ägandet och innehavet, öppnar helt nya rum för intervention och fundamentala konflikter. Det existerar en juridisk ordning som befinner sig i en återvändsgränd, med en permanent klyfta mellan regerandets nödvändigheter och mätandet av den sociala intelligensen, i nödvändigheten att göra kunskapen och språket profitabelt och samtidigt det som är denna krafts inkommensurabilitet, denna intelligens direkt sociala och gemensamma karaktär.

Man skulle vilja fråga sig ”varifrån startar man?”, ”var attackerar man?”, ”vilken är den imperiala maskinens svaga punkt?”, ”vilken är den svaga punkten i en yta som inte har något centrum, som är en ickeplats och som finns hela tiden och överallt”. Men det finns inte en individuell svag punkt. Här kanske det går att anta ett uppdaterat operaistiskt angreppssätt: precis som imperialismen var svagast där arbetarrörelsen var starkast, på samma sätt är imperiet svagast där globaliseringsrörelsen är starkast.

I detta ögonblick tar man här på sig ett stort ansvar, eftersom Italien utgör en anomali, den plats över vilket Antonio Gramscis namn står skrivet. På gott och ont utgör Italien den plats som har haft det största kommunistpartiet i västlandet och framförallt är platsen där det italienska laboratoriet föddes, där den rikaste kätterska (eretico) marxistiska traditionen finns.

Om man skissar på ett perspektiv av nygrundande, exodus och konstruerandet av nya institutioner, är det inte helt uteslutet att denna någonting kan födas i Italien.

Det existerar en italiensk anomali utifrån vilken det måste börja att produceras myter (mitopoiesi). Mytskapande om en plats som, förutom att vara en bananrepublik, även är platsen där hundratusentals personer demonstrerade mot kriget, hundramiljoner studenter mot Moratti, hundratjugofemtusen migranter och italienare demonstrerade för ett nytänkt medborgarskap, generalstrejk och generaliserad strejk, diplomati underifrån och mycket mycket annat.

Imperiet, det som vi mest känner som nya hotande fronter av exploatering och förödelse, är även ett svagt imperie. Det är ett imperie som bedriver krig eftersom det måste styra men inte alltid lyckas uppnå detta reslutat, som inte har fler metoder för att upprätta en seger eller ett nederlag. Och det är en ordning i vilken uppnåendet av konsensus är centralt och kanske är det många olika som börjar fråga sig om detta pågående globala krig, som även försöker att lösa en kris och en dramatisk recessionen, klarar av att uppnå det resultatet. För att uppnå detta resultat som man hoppas på borde man kanske i sådana fall föra krig mot Kina. Men det är genant att deklarera krig mot ett land i vilken den interna bruttoproduktionen ökar med 7,5% årligen.

Det är detta imperie som sett Argentina ekonomiskt kollapsa, smulas till spillor tillsammans med internationella valutafondens recept, just det nyliberala botemedlet som skulle ta kol på sjukdomen. Och det är imperiet som ställd inför en cykel av global kamp skulle behövt lyssna på historien om vad som händer när man bygger eifelbenstorn för att visa sin makt. Maktens stora toppmöten har upphört, de tappade all legitimitet och där har vi varit en viktig bidragande orsak. Det är sant att det existerar kontrolldimensioner som utökas, det är sant att man känner bördan av en total dominans. Men samtidigt har aldrig kraften som mängden är bärare spridit sig och lyckats ifrågasätta denna ordning som försöker etablera sig som nu.

Detta är inte bara tiden för imperiets konstitutionalisering.[PC1] Det är även vår tid. Det är tiden för mängdens tänkande och revolterande i sökandet efter en ny res pubblica, ett sökandet efter nya institutioner.

/ Federico Martelloni

Fulöversatt från italienskan. Texten finns i boken Controimpero, il Manifesto libri.
Federico Martelloni var 2002 aktiv i Disobbedienti Bologna.
[PC1]

Tiqqun – Detta är inget program. Del 1. Omdefiniera de historiska konflikterna

[Tiqqun är en fransk grupp, som på ett kreativt sätt blandar influenser från surrealism, autonomia och situationisterna. De ställer Negri på huvudet och pratar om mängdens konstituerande kraft underifrån som en geggig jantelag, det ”fruktansvärda gemenskapen” där alla håller nere varandra. En återkommande karaktär i deras skrifter är Bloom, för att sammanfatta denna stämning. Men istället för att trilla ner i en fransk ultravänsterpassivitet, utvecklar Tiqqun teorier om ”det immaginära partiet” som gör en deleuzeguattariansk läsning av autonomiarörelsen, inte för att skapa historia, utan för att hämta en vapenarsenal därifrån. Följande text, ”Detta är inget program” kommer här läggas upp styckesvis succesivt under våren. Den är grovöversatt från italienska, och kommer senare korrläsas mot det franska orginalet. Orginalet publicerades i andra numret av tidningen Tiqqun 2001. Här kommer första avsnittet.
På nätet finns Tiqqun här:

Omdefiniera de historiska konflikterna

”Jag tror inte att normala personer tänker på att det kortvarigt finns en risk för ett snabbt och våldsamt disassocierande ifrån staten och ett öppet inbördeskrig. Den tanke som snarare framförs är den om positionernas latenta inbördeskrig, för att använda en journalistiskt uttryckssätt, ett positionernas inbördeskrig som skulle avlägsna all statlig legitimitet.”
– Extremism, terrorism, demokratisk ordning, 1978

På nytt sker experimenterande i det blinda, utan protokoll eller något liknande. Mycket lite har förts vidare, vilket skulle kunna vara tur.
På nytt görs direkta aktioner, sker meningslöst förstörande, den nakna konfrontationen, vägran av varje mediering: de som inte vill förstå, kommer inte hitta några förklaringar hos oss.
På nytt en längtan, ett konsistensplan av allt det som kontrarevolutionen hållit undertryckt i olika decenier.
På nytt autonomia, punken, orgierna och tumulten, men i en ny orörd, mogen och tänkande tid, i brist på nya förklädnader.

I kraft av arrogansen, av de ”internationella polisoperationerna”, av den permanenta segerns kommunikéer, av en värld som man framställer som den enda möjliga världen, civilationens fulländande, har man förstått att göra sig våldsamt avskyvärda.
En värld som trodde att den rensat bort allt runtomkring sig, upptäcker det onda i sitt inre, bland sina egna barn.
En värld som har firat ett vulgärt nyår som millenieskifte börjar nu frukta de verkliga årtusenden.
En värld som länge befunnit sig under en överhängande katastrofs tecken inser motvilligt att det ”socialistiska blockets” sammanfall inte öppnade för denna världs triumftåg, utan snarare för oundvikligheten av dess sammanbrott.
En värld som har proppat i sig motiv om historiens slut, om det amerikanska seklet och om kommunismens nederlag bör betala priset för sin egna oansvarighet.

I denna paradoxala konjunktur konstruerar denna värld, eller snarare dess polis sig en fiende av närmast folkloristiska mått. Det talas om ”det svarta blocket”, om ”den internationella anarkistiska terrorismen” och om en utbredd konspiration mot samhället. Tankarna leds till det Tyskland som beskrevs av Von Salomon i boken ”I proscritti”, som var helt besatt av tanken på en spöklik hemlig organisation ”som spred sig som ett gasmoln” och till vilken man tillskrev alla misstagen från den verklighet som övergivits till ett inbördeskrig. ”Ett dåligt samvete försöker att undgå kraften som hotar den. Den skapar sig ett spöke efter sitt egna behag mot denna förbannelse och tror sig därför garanterat sin säkerhet”, är det inte så?

På andra sidan från den imperiala polisens slitande arbete, finns inte någon strategisk tydbarhet hos de kommande händelserna. Det går inte att strategiskt tyda de kommande händelserna, eftersom detta skulle förutsätta konstituerandet av något gemensamt, det minsta gemensamma mellan oss. Och just detta – något gemensamt – är det som alla är så rädda för, som får folk att lägga in backen till Bloom-läget, orsaker svett och förtvivlan eftersom det återför en univocitet (univocità) rakt in i hjärtat av vårt osäkra liv. Avtal är vi iallafall vana med. Men vi har flytt från allt som liknar en pakt, därför att en pakt kan man inte avsäga sig; man respekterar eller förråder den. Och det är i grunden detta som är det svåra att förstå: det är positiviteten av något gemensamt som avgör en negations genombrott; det är vårt sätta att säga ”jag” (io) som bestämmer vårt sätt att säga ”nej” (no). Vi förvånas ofta av avbrotten i förmedlingarna av historien, av det faktumet att det i över femton års tid inte längre finns någon ”förälder” som är kapabel att berätta om sitt liv för ”sitt” barn, att göra denna historia till en berättelse som inte bara är en utspridd diskontinuitet av löjliga anekdoter. Detta som man har tappat är i själva verket förmågan av upprätta en kommunikativ relation mellan vår historia och Historien. I grunden för detta finns den övertygelse som innebär den singulär existens förkastande, kapitulerandet inför ödet, att man förtjänar lite fred. Bloomarna trodde att det räckte att desertera från stridsplatsen för att kriget skulle ta slut. Men så är det inte. Kriget är inte avslutat och de som vägrade acceptera det hittar man idag endast lite sämre rustade, lite mer vanställda än de andra. Den enorma magmafält av resentiment som idag sjuder i Blooms inre och som aldrig får utlopp att tillfredställa sitt begär att se huvuden falla, att få tag på en gärningsmän, av få en slags generaliserad ånger för hela den genomlöpande historien, som skönjes på andra sidan (sgorga da lì). Vi behöver en omdefiniering av den historiska konfliktualiteten, men inte utifrån en intellektuell synvinkel utan från en vital.

Vi talar om en ”omdefiniering”, eftersom de historiska konfliktualiteten har en definition sedan långt tillbaka, nämligen ”klasskampen”, som man tillskrev varje öde i den förimperiala perioder. Denna definition fungerar inte längre. Den är dömd till att paralysera, skapa olycka och skitsnack. Var enda krig kan inte föras eller varje liv levas i en korsett från en annan tidsepok. För att fortsätta kampen idag måste klassbegreppet avvecklas och med denna hela raden av stamtavlor (cerificate origini), försäkrande sociologismer (sociologismi rassicuranti) och identitetsprotester. Klassbegreppet kan idag mest fylla funktionen, snarare än att spola i nevrosernas toalett, att fortsätta separerandet och anklagandet, som man i Frankrike på ett så mordid sätt ägnar sig åt i alla olika miljöer hela tiden. Den historiska konfliktualiteten är inte längre motsättningen mellan två molära klumpar, två klasser, de exploaterade och exploatörerna, de dominerade och de dominanta, de styrande och utövarna, där varenda individuella fall går att dela upp mellan dessa två. Frontlinjen löper inte längre löper rakt igenom samhället, utan passerar idag rakt igenom varenda person, igenom det som gör var och en till medborgare, dess predikat och det övriga. Inom varenda miljö reser sig dessutom kriget mellan den imperiala socialiseringen och det som i sista stund undanflyr denna. En revolutionär process kan startas från vilken punkt som helst i biopolitikens väv, från vilken enskild situation som helst och som växer till utbrytandet av korsande flyktlinjer. Det är antalet sådana intervenerande processer och utbrott, som bildar ett gemensamt konsistensplan, ett plan av antiimperial subversion. ”Det som utgör det generella i kampen är att det är samma maktsystem, alla maktens utövnings och tillämpningsformer.” Detta konsistensplan har vi kallat ”det inbillade eller immaginära partiet” (”Partito immaginario”), för att med detta namn synliggöra både det konstgjorda i dess nominella representation och lyfta fram politiken, vilket är det viktigaste skälet. Som varje konsistensplan är det immaginära partiet samtidigt både närvarande och måste konstrueras. Att bygga partiet betyder idag inte längre att bygga den totala organisationen, inom vilken alla skillnader i etiska synsätt på kampen har skjutits åt sidan; att bygga partiet betyder idag att fastställa livsformerna (forme-di-vita) i deras mångfald, att intensifiera och göra dessa relationer komplexare och framarbeta mellan oss på mer subtila sätt det möjliga inbördeskriget. Eftersom imperiets mer skrämmande knep är att reducera allt till stora kontraster – reducera alla som gör motstånd mot dem till ”barbari”, ”sekter”, ”terrorism” eller”motsatta extremismer” – är en grunduppgift i kampen för att bemöta deras konfrontationer uppgiften att inte tillåta någon förväxling mellan det immaginära partiets konservativa fraktioner – frihetliga miliser, högeranarkister, integralister, insurrektionalistiska fascister, bondesamhällets försvarare – och de revolutionära fraktioners experiment att äga rum. Konstruktionen av partiet ställs inte längre i termer av organisation utan i termer av cirkulation. Detta innebär att om det fortfarande existerar ett ”organisationsproblem”, handlar detta om att organisera cirkulationen inom partiet. Eftersom det bara är intensifierandet och framarbetandet av möten mellan oss som kan bidra till en process av etisk polarisering, till partiets konstruktion.

Det är helt klart att historiens lidelse rent allmänt är ett prerogativ (appannaggio) från kroppar som är oförmögna att leva i nuet. Om vi trots det utan att lämna denna plats återvänder aporia till kampcykeln som startades i början på sextiotalet, kan denna idag öppna en ny. Under följande sidor finns talrika referenser till Italien på sextiotalet; detta val är inte en slump. Utan att göra det alldeles för långrandigt, kommer vi utan svårighet kunna visa hur det på denna tid var naknare och brutalare former sattes i spel och att dessa som sådana till stor del finns kvar hos oss ännu idag, även om det nu tar mindre extrema former. 1978 skrev Guattari: ”Hellre än att betrakta Italien som ett särfall, som är intressant för graden av sin avvikelse, borde vi inte snarare försöka att förstå andra sociala, politiska och ekonomiska situationer, sådana som framstår som stabilare, härledda från en mer garanterad statlig makt, genom att korsa dem med en tolkning av de spänningar som idag korsar denna plats?” Sextiotalets Italien är återigen, igenom alla dess implikationer, den insurrektionella rörelse som är närmast oss. Från denna händelse måste man utgå, men inte för att göra historia av en rörelse, utan för slipa vapnena för det kommande kriget.

Disobbedienti – Del 1. Rörelsens och nyliberalismens cykliska tid. Det permanenta globala kriget

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

Våren 2004 avslutades Disobbedienti som projekt i Italien. Bakgrunden till beslutet var att den bredare rörelse, globaliseringsrörelsen och krigsmotståndet – som en kampcykel hade ebbat ut och sågs som en avslutad kampfas. Den enhetliga identiteten som ”Disobbedienti” löstes upp en mer mångfacetterad rörelse i sina singulära beståndsdelar av sociala center, solidaritetsnätverket Ya Basta, kommunikationsstrukturen Global, prekariat-kampanjer, migrantstödtjänsterna Melting pot och husockupationer. Följande uttalande i fem delar, som succesivt kommer att läggas upp här, utvärderar Disobbedienti Nordöst (Padua, Venedig, Trieste) sin analys och strategi att arbeta i globaliseringsrörelsen och antikrigsrörelsen, genom konfliktpraktiken ”social olydnad”. Här följer första delen av fem:

När vi tänker på konceptet ”rörelse” kan vi bara göra det som ett biopolitiska begrepp. Rörelsen är inte skiljd från livet. Den är i grund och botten ett biopolitiskt uttryck och som definierar sig utifrån att förändra just bios dynamik – av just denna konkreta livsform – för att komma till ett ifrågasättandet av den sociala och politiska dynamiken. Rörelsen som ett biopolitiskt uttryck följer inte en linjär tid. Den rör sig likt naturen på ett cykliskt sätt. Och det är den cykliska tiden som visar på rörelsens faser.

Rörelsens cykler skiljer sig inte bara i intensitet, dess förenade kapacitet och uttrycksformer utan även i aktionsprioritet. I slutändan är cyklerna eller rörelsernas faser helt klart länkade till den styrande kapitalismens (idag i sitt imperiala uttryck) cykler eller faser och dess kriser. Som en biopolitisk dynamik definierar sig rörelsen som ett globalt svar på den nyliberala exploateringen och förödelsen, inom de strukturella kriserna för maktutövandets mekanismer. Rörelsen är ett globalt möjligt rum, inom vilken subjektivitet, rörelserna och nätverken praktiserar ett ömsesidigt korsbefruktande och i konfliktutövandet experimenter med praktiker och kraftansamling. Det imperiala maktutövandet långa kriscykler, som idag framträder som strukturella, kan motsvara rörelserns långa cykler. Men enbart detta konstaterande räcker inte, då finns risken att återfalla till en vetenskaplig objektivism och determinism: det globala kapitalistiska kristillståndet gynar helt klart öppnandet av ett socialt och politiskt rum för rörelsen, som är ett alternativ och i konflikt med makten, men detta kan aldrig upphöjas till ett objektivt och automatiskt fakta. Determinationerna och de subjektiva påtryckningarna är avgörande i denna beskrivning. Förmågan att avläsa tendenser som affirmeras inom de långa kriscyklerna, är en verkliga förutsättning i vilken konflikten för en radikal omvandlingen av det existerande kan affirmeras och multipliceras. Även om faserna fortsätter att växla och tiden har en cyklisk rytm, går det inte att tvivla på faktumet att vår tid kännetecknas av en stor tragedi: det globala permanenta kriget. Att kriget var en av de möjliga varianter som kunde framträda ur den komplexa nyliberalism, var redan förväntat inom analyserna av den globaliserade kapitalismens imperiala karaktär.

Utgångspunkten var nyliberalismens nödvändighet av ett heltäckande regeringsutövande över världsmarknaden, där affirmerandet av kriget var ett strukturellt och organiskt vilkor för processen av imperialt konstitutionerande. Kriget har blivit en permanent ordnande faktor för världsherraväldet, ett inslag som är omöjligt att klara sig utan för att på olika plan kunna utöva den imperiala suveräniteten. Det senaste deceniets historia förekommer detta i tre huvudsakliga varianter, som många gånger stått i motsättning till varandra: ”internationella polisinterventioner” med syftet att upprätthålla de nuvarande internationella rättigheterna, legitimerade genom FNs säkerhetsråd omänskliga uttalanden; ”det humanitära kriget”, som Nato utför och som först i efterhand får FNs stöd, som en europeisk och reformistisk gest på konfliktens teater, och slutligen ”det preventiva kriget”, som baseras på USAs unilaterala val, utifrån det amerikanska totala politiska och militära herravälde, med starka förbindelser till företagen och de nykonservativa affärsgruppernas ekonomiska intressen.

Men det gemensamma draget i den komplexa nyliberala påförandet är den fullständiga sammanblandandet mellan yttre och inre krig, hur krigsapparaten i aktion förvandlats, dess konstanta närvaro i varje hörn av världen och hur man hanterar den som en normal kontrollapparat. Militärutövande blir polisiärt och samtidigt förändras polisens uppgifter – vilket även går att se på deras utrustning – från att bara vara intern kontroll och repression till att insättas i, tränas och anpassas till de nya krav som ligger i nivå med det ”interna kriget” som den permanenta och globala konfliktdimensionen påför.

Erfarenheten från Genua gav oss möjligheten att även i kronologiska datum slå fast dessa förvandlingar: karbinjärernas attacktrupper som släpptes lös mot G8-demonstranterna och som rent formellt blev den fjärde väpnade styrka under D`Alemas ledning, byggde vidare på de olika tidigare erfarenheterna som de fått i Somalia och Kosovo och är den orginalkärna som Multinational Specialized Unity (MSU) som idag ockuperar Nassirya skapades ur. De är inte ensamma. De nya europeiska ”antiterrorism”-direktiven, mandaten för internationella arresteringar och de internationella tribunaler, skapades med ursprungssyftet att försvara de mänskliga rättigheterna (som i pilotfallen Pinochet-Garzon och Milosevic-Del Ponte). Men alla dessa aspekter och nyupprättandet av denna brottsbekämpning på en världsomfattande nivå, bevisar hur krigstillståndet påfört mer generella restriktioner av både kollektiva och individuella rättigheter och friheter. Kriget är globalt i rummet och permanent i tiden, det representerar inte en övergångskonjunktur eller är bara något förknippat med mellanimperialistiska konflikter och jakten på råvaror, som kapitalet alltid har ägnat sig åt, utan snarare den nya nivån av produktion och påförande av styrning på mänskligheten, att vara tvungen att lyda världsmarknadens regler. Kriget antar här i grund och botten sin karaktär av imperialt ordnande: den står över och upphäver den tidigare existerande internationella rätten och överdeterminerar de enskilda nationalstaternas konstitutioner, som dessa stater blir garanterade igenom den politisk-militär interna kontrollen av den ekonomiska ordningen, härledd från de övernationella institutionerna och makterna som inte är demokratiskt legitimerade. Men som allt visat, framkallar styret av världshandeln och den imperiala konstitutionen inte bara konflikter mellan olika teorierna om hur denna övergång ska styras, utan de tvingas också överallt ta med en ”besvärande” faktor i räkningarna: undandragandet, vägran och revolterandet från stora delar av deras undersåtar.

Be/Fria/de översättningar – eller – No/Work in Progress

Italien översatt – eller bara en fri tolkning. Att lära sig ett språk är en process. Det är en process som tar tid, där man måste kliva in i meningarna, både som text och som diskurs, i språket som social kommunikation och de sociala sammanhangen där språket produceras för att kunna tillgodogöra sig dess rikedom, tusen plattåer och nyanser. Men tid är något som jag inte har, jag drivs snarare av den voluntaristiska aktivismens otåligthet att snabbt ta sig från A till B, alltid flackandes med blicken mellan platsen jag är just nu och dit jag vill komma. Och jag har ändå alltid tyckt bäst om att lära mig mitt i en process, kasta sig ut för stupet och lära sig flyga medan man är i luften.

Närmaste tiden kommer jag slänga ut en mängd väldigt ofärdiga grovöversättningar, texter som aldrig skulle hålla att publicera i böcker och tidningar. De artiklarna kommer jag återkomma till allt eftersom jag lär mig språket och putsa på, förbättra och långsamt få en struktur i. Jag lägger upp dem nu, dels behöver jag förvara dem någonstans, veta vad jag har de senaste versionerna i en kringflackande nomadtillvar, och dels vill jag slänga ut en del texter som känns som aktuella, för att ge en diffus glimt av diskussioner som rasar för stunden i det italienska laboratoriet och som känns relevant att snabbt kunna förmedla – då är syftet snarare aktivistiskt, att ge en överblick, kasta fram heta verktyg som är i brådskande behov av att användas, än att presentera en textnära översättning… den biten får succesivt växa fram: jag markerar vilka texter som fortfarande arbetas med, ifrån vilket språk det är översatt och vilka som är ”slutgiltiga versioner”. ”Du har ju i alla fall fått det rätt till 50%”, som en italiensk vän konstaterade.

no/work/in/process/progress

Paolo Virno: Från våld till motstånd

Hösten 2003 inledde Rifondazione Communista återigen en diskussion om våld som politisk kampmetod, inför tioårsjubileet av zapatisternas kamp. Diskussionen kom i lika hög grad att innebära en markering från det italienska kommunistpartiet mot den autonoma strömningen Disobbedienti, där deras ungdomsförbund ingick. Strömningen hade blivit stark inom partiet genom globaliseringsrörelsen. Förutom Disobbedienti, drogs flera gamla autonoma teoretiker, som Mario Tronti och Paolo Virno in i diskussionen. Det här är Virnos bidrag till den infekterade debatten.

Vi borde verkligen släppa fetischismen av relationen våld-ickevåld. Det är helt klart idiotiskt att mäta kampens radikalitet genom nivån av dess illegalitet och det är att upphöja handlingarnas ursäkter till ett oifrågasättbart kriterium. Å andra sidan, är inte detta det som vi ägnar oss mest åt: i det som refereras till som konflikt, ger sig den rörelsen från doldhet till synlighet alltid på att försöka förändra de ”eviga principer” som yrkespolitikerna antagit.

Kring den gamla, men inte uttömda, frågan om kampens former går diskussionen i cirklar, tar sin tillflykt till sofismer och bekvämt citerande. I en närmare analys syns att denna debatt lider av en kedja av effekter ifrån en drastisk förändring som skett i det teoretiska paradigmet. En förändring så betydande att den kan dela vad som verkade odelbart och förena det som verkade vara motsatt. För att sammanfatta denna: kampen mot lönearbetet, till skilllnad från kampen mot tyranni, är inte längre sammankopplad med det bestämda perspektivet att ”ta makten”.

På grund av denna kamps ganska framåtsträvande kännetecken börjar detta framträda som ett helt igenom ”social” förvandling, som konfronterar ”makten”, men utan att drömma om en alternativ statsorganisation. Tvärt om har den snarare som mål att dra sig ur och utplåna alla former av herredömme över kvinnor och mäns aktiviteter och göra slut på staten. Medan den ”politiska revolutionen” tidigare betraktades som den oundvikliga premissen för att förändra och förvandla sociala relationer, har det nu blivit ett preliminärt steg.

Kampen kan leda sin destruktiva natur till sitt (logiska) slut bara i den grad den redan antagit ett annat sätt att leva, kommunicera och producera. Bara om det redan finns något att förlora bortom ens bojor. Den både dyrkade och förbannade våldstematiken var utan tvekan sammakopplad med ”maktgripandets” tvåeggade svärd. Vad händer när den existerande statsformen ses som den sista möjliga statsformen, som förtjänar att fördärva sig självt och rasa samman, men som helt klart inte kan ersättas med en överstat av ”alla människor”? Blir inte möjligtvis då våldet den nya kulten som kommer följa? Det verkar inte så. Vi har i varje fall sett oförutsedda paradoxer, där tillflykten och tillgripandet av våld skulle kunna ses i förhållande till en positiv ordning som skulle försvaras och skyddas. Utträdandet (exodus) ur lönearbetet är inte en konkav handling, ett algebraisk fråndragande. Vi måste kunna konstruera olika sociala relationer och nya livsformer: vi måste ha mycket kärlek för det nuvarande och mycket uppfinningsrikedom. Därför kommer konflikten att starta utifrån att kunna bevara det ”nya” som den i denna process har upprättat. Våld, om där är våld, strävar inte mot en morgondag, utan snarare ett förlängande av det som redan existerar, om än informellt.

Ställda inför hyckleriet eller den distraherade godtrogenhet som idag kännetecknar diskussionen om legalitetet eller illegalitet, är det värt att återvända till en förmodern kategori: ”ius resistentiae”. Med detta uttryck syftade den medeltida rätten inte på den självklara fallenheten åt ett legitimit självförsvar när man attackerades. Inte heller förstods det som en allmän resning mot den konstituerade makten. Den rätten skiljer sig också tydligt från ”uppvigling” och ”uppror”, i vilken revolterna görs mot de rådande institutionerna, med syftet att upprätta andra sådana. ”Rätten till motstånd” har, som kontrast, en ganska specifik och särskild mening. Den kan utövas när en hantverkares företag eller ett helt samhälle, eller till och med en individ, anser att några av dess positiva privilegier – värderade utifrån tradition eller rent faktiskt – ändras av en centralmakt. Den viktiga punkten med ”ius resistetiae”, som konstituerar dess väsentliga intresse i termer av frågan om legalitet eller illegalitet, är försvaret av en effektiv, faktiskt ”redan” uppnådd förvandling av livsformerna. Små eller stora steg, små sammanbrott eller stora framryckningar i kampen mot lönearbetet tillåter en obegränsad rätt till motstånd, och förkastar samtidigt teorier om kampen som inbördeskrig.

/ Paolo Virno

http://rekombinant.org/article.php?sid=2471

Franco Berardi: Guy Debords föraning

I en artikel den 30 november för tio år sedan skrev jag om Debords död: ”Debords självmord är inget annat än hans självmord och det är fel att tolka det som en del av hans teori”. Det är verkligen fel att tolka en sådan komplex handling, ett självmord, utifrån några politiska och filosofiska komplikationer. Efter att ha betonat det, måste vi idag inte bara fundera över situationisternas teoretiska arv, utan också denna åtbörd som en föraning. Idag kan vi nyläsa hela den situationistiska erfarenheten som en föraning, ett smärtsamt varsel.

Den situationistiska rörelsen upplöstes just när det på Paris väggar började dyka upp graffiti som ”all makt åt fantasin”. 1968 genomfördes drömmen från de historiska avantgarden, dadaismen och surrealismen: drömmen om upphävandet av konsten, det dagliga livets rutiner och framför allt ett sammanförandet av dessa två: drömmen om ett liv där olikheten segrade över upprepningen. Senare upptäckte vi hur fantasin utkristalliserades till Bilden och hur bildens dominans paralyserade fantasin. Maskiner för en standariserad produktion av Bilden har infiltrerat och trasslat in det kollektiva sinnet genom att införa psykisk, lingvistisk och relationell automatism. Vi måste se att verkliga samhällen inte längre är kapabla att i sin fantasi föreställa sig någonting, om det inte innan har producerats i det Globala Standariserade Systemets laboratorier.

I hans mest hyllade verk kallade Debord denna standariserande effekt av fantasin/handlandet för ”Skådespelet”. Skådespelet är vad som måste ses men aldrig kan levas.

68-generationen lämnade efter sig ett tragiskt arv. Förväntningarna att nå lycka var konstitutiva för den generationens kultur. Födda efter det mest förödande kriget i historien, lovade de att aldrig lida under ett sådant omänskligt våld igen. Denna förväntning sveks två gånger. Först fullföljdes inte skapandet av det utomhistoriska lyckans samhälle (situationerna). Det gick inte att organisera vetenskapligt eftersom vi (dialektiskt) förväntade oss att lyckan skulle komma ur historien, ur realiserandet av kommunismen och med den ickealienerade totalitetens ankomst. För det andra är historien inte platsen för lyckan, och detta ger upphov till dialektikernas sorg.

Om situationismen inte hade varit hegeliansk skulle den börjat smita ifrån historien och dess totaliserande anspråk, för att undandra sig totaliteten av exploatering och krig. Vad kan ”situation” annars betyda, om inte detta: ett existentiellt rum som är fantiserat och skapat enligt regler som inte lyder några av totalitetens principer? Men 1968 (och situationisterna med dem) kunde inte tänka sig själva som flykt, bortdragande och aktiv desertering. De ville se sig själv som en ny totalitet på väg att skapas.

Debord var den sista hegelianen, den sista stora dialektikern, även om han paradoxalt nog kunde ana det sista utformandet av ett fält där dialektiken inte längre var effektiv, varken som förklaring eller som praktik.

Den nuvarande semiokapitalistiska verkligheten framträder genom en digital förvandling av den kommunikativa produktionen och bär inga spår av en dialektisk negation, och fortsätter heller inte en process av totalisering. Det som tvärtom dominerar i nätets sociala universum är fragmentering. Förväntningarna på dialektiken blev en fälla och hindrade den kognitiva, produktiva, fantiserande och existentiella makten från att vändas till positiva former av lyckliga enskilda situationer. Post-68-samhället har nu denna möjlighet.

Därför revolterar det kognitiva arbetets produktiva makt mot existensen och de kognitiva arbetarnas lycka, skådespelets makt av social kommunikation revolterar mot den sociala kommunikation som är avsedd att vara en process av delande av liv.

Debord såg dialektikens gräns, men han ville inte övervinna den, gå bortom, lämna besattheten efter den historiska totaliteten och fritt följa sin påbörjade väg. När jag säger Debord här, vill jag säga alla oss som inte kunde (och som varken kan eller kanske aldrig kommer att kunna) befria oss från Hegel och den historiska horisonten. Punken fortsatte konsekvent nog vidare på den sitationistiska rörelsens väg och uppfattade upplösandet av varje möjlig framtida totalitet. Slagordet ”No future” signalerade att ingen tolererbar totalitet någonsin kunde vara möjlig. Och självmord har blivit ett spritt socialt beteende, eller till och med ett vapen mot andra och en själv: som den enda flyktvägen från det otolererbara lidandet i en existens där allt förstånd har utplånats.

/ Franco (Bifo) Berardi

Brett Neilson: Italien översatt

Radikal teori förskjuten till antipoden

Språk och praktiker, arv och användbarhet av det italienska rörelselaboratoriet för utarbetandet av en politik kapabel att ena kroppen och språket för att möta den globaliserade världens utmaningar.

Konferensen ”Italian effect” den 9-11 september var ett försök att börja med uppgiften att uppfinna en dagens politik passande för det permanenta kriget, prekära livet, mediatortyren och postkonstitutionella demokratins tidsålder. Baserad på och hämtandes inspiration från det stora uppbåd av ”radikalt tänkande” som har framträtt i ”Laboratoriet Italien” sedan 60-talet, försökte konferensen att härleda konceptuella och politiska instrument som inte bara konfronterar den nuvarande globala situationen utan också för att leva trots den, för att upptäcka former av affekter, fantasier och relationer som kan dra sig undan den finansiella och militära kontrollen. Detta är helt klart angelägna målsättningar, sådana som man varken närmar sig med storslagenhet eller desperation, under Sydneys blå himmel, långt ifrån krigets teater i Irak eller Berlusconis tv-studios, men utan att på något sätt stå utanför den globala logiken av rädsla och styrning som de båda omfattar. Vad finns det för mer påtagliga bevis på denna koppling än på det sättet som konferensens diskussioner avbröts av nyheterna om två skrämmande (men just nu högst väntade) händelser: kidnappningen av en italiensk kvinnlig hjälparbetare i Bagdad och bombandet av den australiensiska ambassaden i Jakarta. I denna tid har vi blivit vana med de ögonblickliga förmedlingarna av avlägsna faror, faror som alltid hotar att (och ibland gör) dyka upp utanför vår dörr. Men hur rör sig tanken över jorden? Kommer den fram utmattad och jetlaggad som en internationell besökare som flugit till Sydney för denna konferens? Kommer den klädd i ASCII-tecken som de texter vi läser på nettime eller rekombinant? Måste den, som Hardt och Negris skrifter, tagit ”den internationella engelskan” som språklig form om den ska få maximalt genomslag? Alla dessa frågor ger en antydan om en form av politik, och varje beskriver en form av överföring och förskjutning som bland annat har underlättat den ”radikala italienska teorins” malplacerade globala spridning de senaste fem åren.

För att bedöma arvet och användbarheten i dessa tankar, som har växt fram ur det italienska laboratoriets avlägsna kontext, måste vi ställa frågor om dessa tankars gränser och kvaliteter. Vi måste ”provinsialisera” dem, försöka se både deras möjligheter att besmitta andra teorier och praktiker och deras misslyckanden i att svara på frågorna och problemen som är främmande för den italienska kontexten. Denna process måste alltid inbegripa översättningar, men inte bara i den lingvistiska bemärkelsen utan även i en vidare politisk och kulturell bemärkelse. Och som i alla översättningar är det alltid något som kommer till och något som går förlorat. Inget vore mer pretantiöst eller ineffektivt utifrån den australiensiska politiska kontexten, än att bara försöka flytta över koncept eller strategier sammanfogade i Italien till de lokala rörelsernas praktiker, som om de var färdigt förflyttbart gods, tankar lösgjorda från kontakt med levande kroppar. Hur många sociala center har inte misslyckats i Sydney eller Melbourne? Hur många aktivister eller ungdomar har ryggat tillbaka vid användandet av begrepp som ”mängden” eller ”sociala fabriken”? Hur många aktivister har idealiserat den italienska rörelsens uttryck, som om deras imponerande kraft och organisation aldrig hade stött på negativa känslor och handlingar som fruktan, frustration, blockeringar eller med våld (som var så tydligt fallet i slutet av 70-talet)?

Faran i att försöka att separera språket och tanken från kropp och praktiker, dyker upp gång på gång igenom konferensen. Interventionerna av Ida Dominijanni och Susana Scarparo tryckte på just denna punkt när de undersökte de assymetriska historiska relationerna mellan den feministiska ”skillnadens filosofi” och de operaistiska och postoperaistiska perspektiven. Bifo undrade, när han talade om mediaaktivismens kontext, om den virtuella kommunikationen som kännetecknade den första fasen av globaliseringsrörelsen (från Seattle till antikrigsprotesterna våren 2003) antydde en form av avsexualisering, ett tillbakadragande från känsligheten. Det skulle kunna hindra skapandet av ett område av ömhet och kärlek, som motståndet mot den nuvarande globala konflikten skulle kunna utgå ifrån. Det var mot denna hårfina gräns mellan språk och kropp som konferensens kollektiva tanke vände sig i ett förvånande sammanhängande affektivt tonläge, som förde samman akademiker, aktivister, datanördar och lokalinvånare från italienska stadsdelar på ett oväntat och oförutsätt sätt.

Vilka praktiska riktningar kan räddas från analyserna, diskussionerna, de konceptuella interventionerna och mötena som ägde rum i Sydney? Först måste vi fråga oss vad som kan göras med den politiska kunskap och praktiker som har format sig själva på nätet? Hur kan de kontakter och kommunikationskanaler som etableras i cyberrymden föras tillbaka till kroppen och livet (bios) på sätt som erkänner de politiska relationernas ömsesidiga inblandning med erfarenheterna från känslor, sensation och begär? För Ned Rossiter var detta i huvudsak en fråga om fantasi och konstruerandet av nya institutioner, institutioner likt Sarai Media Centre i New Dehli, som växte fram ur organiserade praktiker av nätverkande. Andra som Tim Rayner och James Arvanitakis såg vägen framåt i ett kritiskt användande av mängden som koncept. För Ilaria Vanni och Marcello Tar, som undersökte de estetiserade praktikerna som omger helgongestalten ”San Precario”, finns ett behov att föra tillbaka frågorna som rör prekärt kognitivt arbete till former av engagemang som erkänner glädjen och den koppling som existerar till den andra sidan av den mänskliga utsattheten och beroendet. Melinda Cooper betonade behovet att uppfinna en politik som bemöter den ”preventiva” logik inte bara som utförs genom Bush-doktrinen om ett permanent krig, utan också manifesterar sig i biogenetiken och miljövårdens nuvarande praktiker. Angela Mitropoulos placerade i den juridiska doktrinen om habeas corpus som den centrala punkt där makten omdefinierar relationen mellan kroppen och det politiska uttrycket, under den nuvarande globala krigskatastrofen. Detta är bara några av de många röster som hördes på konferensen ”Italian effect”, som arbetade mot en politik som skulle ta den nakna kroppen av det mänskliga djuret (i dess känslighet för beröring/skada och dess arbetsförmåga) både som symbol och utgångspunkt för praktisk handling.

Utmaningen som en sådan politik måste möta, är att konfrontera den komplexa skillnadens geografi som befolkar den globaliserade världen. Den ojämlika fördelningen av sårbarhet och arbete, behöver en uppdaterad analys av klassammansättningen. Möten med kroppen för in vad de italienska feministerna kallar en ”brytning” av skillnader (av kön, ras och ålder) till de politiska diskursernas drift. Och den kulturella skillnaden, oavsett hur mycket dess konstituerande hybriditeter har integrerats i den kapitalistiska marknadens arbete, skapar utmaningar för de politiska relationerna som har tagit sig ett globalt uttryck. Att arbeta sig igenom denna komplexitet betyder att erkänna att översättningen av tankar och politiska praktiker alltid verkar i två riktningar och att, av just den anledningen, mottagandet av de ”radikala italienska teorierna” utanför Italien måste fortsätta vara av ett inneboende intresse för ”radikala italienska teoretiker”. Det är genom att verkligen erkänna och arbeta på att överbrygga de politiska begränsningar och snubbeltrådar som visat sig i översättningarna av de ”radikala italienska tänkarna”, som deras vänner i andra delar av världen kan hoppas att finna en väg bort från nationalismen och våldet som hemsöker jorden.

/ Brett Neilson

Ida Dominijanni: Ömtålighet, Kropp, Kärlek

Ett praktiskt lexikon för den italienska effekten, en konferens i Sydney om influensen från det radikala Italiens det senaste årtiondet.

Från 70-talets italienska laboratorium till det globala laboratoriet för en politik mot krigets former.

Det finns en effekt av globaliseringen som varken dess mest entusiastiska förespråkare eller dess mest apokalyptiska kritiker lyckas att klart tydliggöra: det är vad den ger upphov till på tankeplanet. Precis som på andra plan, säger teknologin oss mycket men inte allt. Vad vi står inför är inte bara en förbättrad enkelhet att kommunicera och sprida idéer, källor och texter. Med utbytet av erfarenheter och direkta kontakter med människor, kontexter, platser, tider och andra tillfällen, uppkommer ett annat tankeproduktionssätt. Tvärtemot de vanliga föreställningarna, är denna effekt varken en av mild homogenisering eller en enkel kontamination. Snarare är det en riskfylld men fruktbar förskjutning som förändrar perspektiv, ändrar dimensioner, betonar förbisedda egenarters betydelse, tvingar fram en rå konfrontation med ”det andras” obekanta former, och befriar mentala associationer som har hållits under ytan. I Sydney, under en internationell konferens tillägnad den ”italienska effekten” på radikal politisk teori skedde allt detta delvis tack vare den ”globala stadens” välkomnande miljö, i vilken multikulturella utbyten och översättningar (lingvistiska, politiska och konstnärliga) både är en dygd och en vardagsnödvändighet.

Konferensen organiserades av fem forskare från ett konsortium bestående av fyra universitet, av vilka alla har ett intresse i den italienska politiska och intellektuella miljön: Brett Neilson (som jag skriver tillsammans med), Ilaria Vanni, Michael Goddard, Melinda Cooper och Timothy Rayner. Vad som stod på spel var försöket att verifiera hypotesen att ett skifte är på väg, i från den utbredda influensen av fransk teori (Foucault, Deleuze, Derrida) i de australiensiska politiska studierna – och mer allmänt i den angloamerikanska världen – över till ett intresse för italiensk teori eller, för att vara mer exakt, vad organisatörerna valt att kalla ”radical Italian thought” efter titeln på Michael Hardt och Paulo Virnos bok. Dessa teorier omfattar allt från 60-talet och 70-talets operaismo, 90-talets postoperaismo till cyberkultur och teorier om sexuell avvikelse (sexual difference) – kort sagt, arbetet som kom ur det italienska ”politiska laboratoriet” från 1968 och framåt. Dessa teorier har nu aktualiserats och nyformulerats i kölvattnet av den världsvida framgången för Hardt och Negris Empire, det internationella anseende Agambens arbeten fått (i Australien har speciellt temat om koncentrationslägren använts för att förstå det historiska traumat om relationen mellan aboriginals och det politiska traumat kring behandlingen av flyktingar), Internet och mediaaktivismens exploderande politiska potentialitet (särskilt på en kontinent där, mer än någon annanstans, Internet har betytt ett kvalitativt språng för kommunikation och förbindande) och uppmärksamheten riktad mot den italienska feminismen (som är mer levande här än på andra platser tack vare den starka närvaron av italiensktalande kvinnliga forskare på universiteten).

Denna händelse, vilket du kommer få se, riskerade att resultera i bara en tolkning och idealisering av ett politiskt och teoretiskt arvegods. Detta skulle ha varit tacksamt för oss i Italien där det fortfarande finns en tendens att stämpla 70-talet som ett förbannat årtionde, radikala tänkare som ”ondskefulla lärare”, skillnadens feminism som en esoterisk strömning och så vidare. Men detta skulle inte varit särskilt användbart för att skapa ett fruktbart utbyte med nutiden. Som tur är gjorde förskjutningens effekt detta jobb åt oss, och fungerade för att sätta det italienska laboratoriet som utgångspunkt för ett nytänkande av politikens nödvändighet idag (i en global situation som redan har gjort premisserna som den ”radikala italienska teorin” utgick ifrån på 90-talet föråldrade). Trots valet som snart ska ske (australiensiska valet är den 9 oktober och är en tävling mellan Howard och Latham, som liknar Bush och Kerrys kampanjer), är det ”postrepresentativ politik” som är det som står högst i kurs, inom den levande intellektuella kontext som forskarna och studenterna i Sydney skapat. I detta hänseende är det som återknyter mest hem från krigets teater inte bombandet av den australiensiska ambassaden i Jakarta utan den antropologiska katastrofen som visar sig dagligen med bilder av tortyr och halshuggningar.

Genom att byta årtionde och byta scen, förändras också tonen i den antagonistiska politiska teorin. I en värld där Imperiet återupptäcker flaggor och nationalistisk politik, där det postmänskliga visar sig som omänskligt, cyborgen inkarnerar sig själv som kamikazie, och soldaten Lyndie England torterar irakiska fångar med ett koppel, kan vi fortfarande ställa Spinoza mot Hobbes, hålla på en mängdens framtid som aldrig korsats med det negativa, hålla begärets politik vid liv, lita på kommunikationsteknologier och virtuella mötesplatser eller hitta ett värde det sexuellt avvikande? ”Panoramat har förändrats”, säger Franco ”Bifo” Berardi (som också har skrivit om konferensen på www.rekombinant.org) och han tar som exempel upp Internet, mediaaktivismen och teorin om kognitariatet.

90-talets teknologiska optimism stöter nu på en dubbel gräns: betonandet av den virtuella kommunikationen sker på bekostnad av kroppen och betonandet av infosfären sker på bekostnad av psykosfären. Kroppslighet, sexualitet, sensualitet, kontakt, känslosamhet och det omedvetna psykiska bearbetandet av information har i den kognitiva makten och den blixtsnabba kommunikationens namn fått packa ihop och ställas in. Det är först nu som kroppen, känslorna och sexualiteten kommer med beräkningen. Från krigets teater och den förmedlade uppsättningen av en fantasins politik, manipuleras vi ovanifrån. Medan samtidigt är vi underifrån oförmögna att svara med praktiker som är lika kapabla att mobilisera förståndet och det omedvetna, diskurser och passion, kropp och sinne.

Har brottet mellan kropp och språk, begär och rationalitet (från vilken den moderna politiken har livnärt sig sedan dess födsel) också lyckats att implantera sig i den alternativa postmoderna politiken? Risken finns, och det är samma risk som feminismen upptäckte, åtminstone i den italienska rörelsen, redan från starten när den bröt med den politiska 68-generationen genom ett feministiskt exodus. Hur mycket intressantare blir det att tänka denna brytning, dess effekter och möjligheterna till en förnyad dialog mellan kvinnor och män från denna politiska generation och den som formas nu. Det är en historia som delvis är skriven men som helhet fortfarande måste skrivas. Utgångspunkten måste vara de lingvistiska kontaminationer som rör sig mellan ”radikal teori” och teorier om sexuell avvikelse, men som ändå misslyckas med att förringa avståndet mellan två avgörande och förbundna punkter: synen på subjektivitet och förändringens praktiker. Det är inte en slump, eller så verkar det för mig, att det i Sydney, med ett mildare klimat än i Italien (även i förhållande till politiskt och intellektuellt utbyte mellan kvinnor och män), är några angelägenheter som visar sig vara gemensamma: Behovet att placera kroppen i första rummet. Och behovet att diskutera kärlekens politik. Men då inte (eller inte enbart) som i Vietnam-tidens lekfullt modiga paroll ”make love, not war”. Utan med en medvetenhet om att kärlekens expropriationskraft är den enda som är kapabel att motsätta sig våldets expropriationskraft, och vända ömtåligheten och utsattheten i våra ”prekära liv”, som Judith Butler kallar dem, till en relation med varandra snarare än dess förintelse.

/ Ida Dominijanni

Italian effect-konferensen på Sydney-universitetet, 9-11 september 2004

Arianna Bove, Erik Empson: Mängdens mörka sida

Den nya vänsterns politik började se kapitalet självt som historiens subjekt, att vi bara reagerade på kapitalet som en främmande kraft och defensivt skapade det politiska, att organiseringen öppnade en skyddande tillflyktsort och motståndsfäste mot denna totalisering. Detta är en helt igenom negativ uppfattning av vad politik är, som sker genom ett övertagande av maktens existerande paradigmer. En reaktion mot detta är därför att vända sig till våra behov och begär: vi behöver mer demokrati, mer rättigheter, mer frihet, mer juridiskt skydd mot detta subjekts företagsansikte som sticker sin näsa i den annars så okomplicerade liberala frihetens terräng.

Enligt denna vänstersyn på kapitalet som Leviathan är motståndets uppgift att begränsa, bevara eller återskapa det offentliga. Inom detta ramverk och inom de offentliga institutionerna pågår några kraftfulla reapproprieringskamper. Men dessa områden är inte längre maktens verkliga grundval: de tillåter bara ett symboliskt motstånd. Det är detta som tydligt skett med protesterna på gatan (och det samma gäller även för riksdagen eller den medierande galjonsfiguren staten). Det allmänna missnöjet med denna situation driver fram en reterritorialisering av det ”offentliga”, från den verkliga till det virtuella.

Enligt detta politiska tankesätt bemöts kapitalet genom ett normativt skifte till mer alternativa värderingar: altruism, sparsamhet, ansvar, plikt, moral och så vidare. I denna process ger vänstern upp och erkänner nyliberalismens monopol att representera begäret och den faktiska metoden för dess tillfredsställande: de försöker att attackera makten och begären i sig själva som något att skämmas över och som kräver någon form av exorcism genom terapeutiska regleringar. I sitt sken av antikonsumism och självreglerande manifesterar den sig självt både som en förnekan och som en inskränkning av den sociala subjektivitetens produktiva kraft. Mängden är både teoretiskt och praktiskt ett svar på dessa falska meiotiskt förledande taktiker.

Mot denna begränsningens logik framträder en form av subjektivitet som varken baserar sig på en alternativ framtid eller dömer sig själv utifrån abstrakta och utomstående standarder om vad som är möjligt. Den utgår istället från sig själv som grunden för insikt och när den gör så utmanar och förvandlar den de hinder som försöker infånga och begränsa den. Snarare än att konstruera sitt projekt i termer av att vara ”politiskt” (eller som ett ”projekt”), genom redan förbestämda former av engagemang, utmanar den denna uppdelning, eftersom den ockuperar och agerar i livets hela terräng (genom exempelvis varken som enkel subjektivitet eller enkel subjektivering, utan som en vardagskamp mellan det som inte täcks in av dessa poler). Den omstörtar beständigheten hos de liberala subjekten, hos individen i den klassiska politiska ekonomin och medborgaren i den representativa demokratin. Vi är intresserade i de nätverksformer som verkar för att öka vår makt, öppna handlingsutrymmen och hitta nya vägar att ta sig runt eller ersätta auktoriteten genom att byta den politiska identitetens plats, bort från de förexisterande förmedlingsmekanismerna, oavsett om dessa är valbåset, partiet, staten eller fackföreningarna. Den subjektiviteten skiljer inte mellan vänster och höger. Denna subjektivitets mobilitet tar vissa drag från dessa utan att köpa hela deras projekt, och kan när som helst dra sig ur och lämna spelet.

Det är snarare på grund av (än trots) socialt samarbete som platsen för politisk makt i de suveräna staterna undgår att omstörtas. Det är inom denna kontext som identitetspolitiken visar sig vara helt otillräcklig som svar på individueringens makt, eftersom den samexisterar med – utan att underminera – kapitalets behov att kanalisera oförutsägbarhet. I denna bemärkelse sanktionerar mängden också slutet på representationsmodellen och politikens autonomi som kommunikationen och nya teknologier har gjort helt föråldrad. ”Mängden ”skiljer sig från ”folket” genom att den senare är en enhet. I det senare fallet, kunde legitimitetsskapande mekanismer och social styrning äga rum inom denna identifikationsform av folket inom en nation, en stat, en klass, en religiös hierarki, eller en särskild sammanblandning av dessa element. Detta syftar till styrningen av det oförutsägbara, där staten tvingas till att utöva sin auktoritet som kontroll över redan förbestämda aktörer som är konstituerade före och utanför det politiska engagemangets faktiska process i sig självt. Därför är dess betoning på idén om identitetsförhandlande och det motsvarande behovet av domare och medlare för denna process. Den suveräna statens fortsatta kris, dess oförklarlighet och dess begär efter legitimitet genom rättfärdigande mekanismer – kort sagt, krisen för Potestas på planet av dess tro på sitt eget projekt – tvingar den då inom kontrollparadigmet att vända underkuvandets objekt till ett subjekt för samma process: det tvingar ut det politiska i själva livets terräng, som är inneboende instabilt och upphörande. När självregleringen (alltid uppmuntrad av mer eller mindre direkta hot om en mer fysisk och krävande kraft) blir den huvudsakliga formen för kontroll och social styrning, framträder åter kampplatsen som just en plats av produktivt konstituerande makt, en kraft som inte förmedlas genom det politiska.

I kontrollsamhället är omstörtandet sällan offentligt (eftersom det offentliga är medborgare med namn, en antaget öppet och förklarligt rum för synliga, självständiga och igenkännbara subjekt, men som bara fungerar i en kontext av legalitet och liberala rättigheter). En av Internets oigenkända potentialer ligger i användarens anonymitet, den möjlighet det ger för folk som av någon anledning har varit utestängda från de gamla formerna av offentligt liv. Detta tillåter de som inte har ett namn att tala för sig själva.

Kontrollsamhället behöver omstörtas snarare än begränsas, och detta är inte en fråga om en offentlig avvikelse utan snarare av att skapa ett omstörtande som både är direkt offentligt (i bemärkelsen att den delas) och osynligt, av att spridas ut genom en mångfald av attackpunkter. Kontrollsamhället stoppas inte genom att det privata återupprättas, av dataskyddslagar och medborgarrättsaktivism. Vår sak är inte bara en frihetlig agenda och det är inte heller ett försök att bevara en konstruerad kategori av individuell frihet, utan snarare den direkta motsatsen till individueringen genom samhällelig olydnad i olika former, nätverkad och spriden som en form för upprättande av nya sociala verkligheter av såväl samarbete som av exodus.

Snarare än de synliga nätverk av ansvarsfulla individer som talar i andras namn, är vi intresserade av de osynliga nätverk som inte kan representeras på grund av innehållet i det som förenar dem. Droger, stölder, smitande och sjukskrivningar är bara några få exempel som är vitt sprida svar på kriminaliseringen av varje aspekt av livet som vägrar att underkasta sig. Uttryckt i sina egna termer, verkar inget av dessa fall av ofta rätt individuella handlingar ha någon stor tyngd och deras ickerepresenterbarhet gör det komplicerat för dem att uttryckas som en gemensam handlingsform.

Vår makt stirrar tillbaka på oss, rakt i vårt ansikte, eftersom vi är väl medvetna utifrån egna erfarenheter att rädsla, panik, depressioner och paranoia kan utmanas och vändas. Förtroende är smittande, samarbete och att förenas med andra aktörer ökar ens makt. Eftersom subjektivitet är inneboende social och består av mångfaldiga tillblivanden av livets olika immanenta förbindelser – så är motsatserna till denna process självreflektion och själviakttagelse, de har nästan aldrig någon konstitutiv effekt. Där den ena relaterar till sig själv som en, är den i själva verket ingen, och därför omkullkastas (den individuella) suveräniteten totalt i kontrollsamhället. Därför uppkommer nätverk där det finns ett medvetande om den makten. Anledningen till varför det inte finns några ledare i rörelsen är att alla har blivit någon sorts ledare, med mer eller mindre förmåga att vid olika tider att kunna ge uttryck åt det gemensamma, ett gemensamt format av aktivitet och exempel.

I denna bemärkelse, som i många andra fall, är mängden långt före vänstern. Varför? Eftersom den vet att hålla sin makt hemlig och gömd. Den låter inte sin makt ta uttryck i form av en institution, medan för vänstern är institutionen, som den ansvarstagande, representativa och mediakänsliga kroppen, den enda tänkbara maktformen. På grund av detta lånas organisationsmodeller ofta över okritiskt från existerande pseudodemokratiska strukturer (institutionella eller beteendemässiga) och demokrati ses fortfarande bara som en teknisk och procedurmässig fråga om hur beslut ska fattas och hur man skapar konsensus. Detta väcker ofta tankar om inkluderande, community-skapande och medborgarskap; men de verkliga formerna för skapandet av samtycke i själva verket är det motsatta; former av programmatisk uteslutning och manipulerande av känslor genomförs för att blidka de högljudda minoriteterna, på bekostnad av dem vars begär inte tar uttrycket av formaliserad politisk representation.

Vad representation gör är att slå in en kil mellan subjektet och de som agerar för att exploatera dem. Den byter terräng till förhandlingar, avtal och konsensus. Den konstituerande maktens verkliga minoritet – dessa tjuvar och lakejer – försöker att förneka eller rekuperera de ”många” för att kunna ge legitimitet åt strukturer av meios, mediering och kontroll. Makt (auktoritet) kräver dessa förmedlingar och väldigt ofta serverar vi dem dessa på ett silverfat. Mängdens förmåga att dra sig undan från denna konstruktion intensifierar och accelererar denna process, där all politik blir ett farsartat försök att fånga in en kraft som ligger ett steg före och bortom dess räckvidd. Det är till mängdens mörka sida vi måste vända oss när vi funderar på vad som går att göra, eftersom det är där som olika former av omstörtande inte bara uttrycks som en vägran, utan också som ett konstituerande, det vill säga ett aktivt skapande av nya former av liv och kollektivitet. Det finns inget oundvikligt över denna process. Men när vi utformar politiska strategier från utsidan eller från ovan så gör vi det på egen risk.

/ Arianna Bove och Erik Empson

Framfördes på Dark Market-konferensen i Wien, oktober 2002.