Collettivo A/Traverso: Radio Alice – en fri radio

Ett snuskigt språk för rörelsen

När vi blev anklagade för obscenitet blev vi lite förbryllade. Vi hade väntat oss många olika anklagelser: att vara piratradio, undergrävande, kommunister, omstörtare, men just denna förväntade vi oss inte. Men det är naturligt och helt i sin ordning. Språket, när det har befriats från de sublimineringar som reducerat språket till en kod och istället får begäret och kroppen att tala, är obscent (i dess bokstavliga bemärkelse).

Kroppen, sexualiteten, längtan efter att sova länge på morgonen, befriandet från arbetet, möjligheten att bli överväldigad, att göra sig oproduktiv och öppen för förnimbar okodad kommunikation: allt detta har i århundraden hållits gömt, under ytan, förnekat, outtalat. Vade Retro, Satanas.

Fattigdomen som utpressning, arbetsdisciplinen, hierarkiska order, offer, faderlandet, familjen, det allmänna intresset, socialistisk utpressning, deltagande: allt detta kvävde kroppens röst. All vår tid, förevigt och för alltid, ägnad åt arbetet. Åtta timmars arbete, två timmars resande och därefter, vila, teve och middag med familjen.

Allting som inte har stängts in inom den ordningens gränser är obscent. Det utanför luktar skit.

Rösten från de som drivits undan

Allt det ”outtalade” träder fram igen: från Chants de Maldoror till kamperna för att förkorta arbetsdagen. Det talar igenom Pariskommunen och i Artauds poesi, det hörs i surrealismen och under majdagarna i Paris 68, i den italienska heta hösten 69 och i den omedierade befrielsen: det hörs över alla enskilda språkordningar i upproret. Begäret har fått en röst, och för dem är den obscen.

Alice tittar sig omkring, leker, hoppar, slösar tid mitt bland papprena som lyses upp av solen, springer vidare, slår sig ner någon annanstans.

Och ändå fungerar allt inom samtalets ordning.

Samtalen för samman, förklarar, tillåter inga avbrott, organiserar, deltar, tillrättavisar…

Som en inbjudan till dig att tala om ditt arbete där de inte ger dig något att äta.

Tystnad.

Subjektet har förändrats.

Pust, stånk, tro inte att du har rätt.

Tystnaden, den hemska, den ”outtalade”, det som fortfarande behövs sägas skrämmer.

I programmet, så många feta rubriker, lika feta som i en tidning… En halvtimme med din Karl… Kind mot kind med folk… All that Jazz… ett, två, tre-nyheterna.

Alice hyschar, skriker, funderar, avbryter sig själv, drar vidare.

Gå och säg till honom att det är vår.

Vi har fått ett telefonsamtal från Teknologiska Institutet: ”Vi har ockuperat vår VD:s kontor och vi ringer från hans telefon, lyssna så kan du höra hur han skriker… Han vill påtvinga oss att rösta öppet med handuppräckning, för att sedan köra upp besluten i arslet på oss”.

Det är bättre så.

Samtalen om ordningens begär för makt

eller begärets makt mot samtalens ordning.

Radio för deltagarna

eller radio för de hemska?

I första fallet är språket univokalt: annonsören, som annonserar att en händelse har ägt rum. De talar om någonting som betyder någotannat och kan därför aldrig fångas eftersom det redan är över.

En spegel.

I denna bemärkelse är försöket till en imitation patetiskt löjligt: dialekter och accenter tolereras inte. I det andra fallet är det något kontinuerligt som flyr från språket. Detta visar sig i skrattets utbrott, de uteslutna orden, orden man inte kan hitta och som vägrar att bytas ut mot något annat, stammandet, tystnaden.

… ok, ”låt oss snacka om det hemska.”

Man kan inte röra sig från ett samtal till ett annat (från den italienska radions insida till den italienska radions utsida).

Subjektet förändras? Det nya subjektet är kollektivt och pratar inte.

Eller det pratar när det vill.

Tystnaden: ett hål.

Låt oss låta hålet växa, låt oss inte frukta öppningar, låt oss trilla ner i dem och komma ut någon annanstans.

Underlandet.

Ett annat direktsamtal:

”Vi är strejkande arbetare, vi vill att ni spelar lite musik och vi vill snacka med er om 35-timmarsveckan, det är på tiden att de börjar ta upp det i anställningskontrakten”.

Ett annat direktsamtal:

”Smutsiga kommunister, ni ska få betala dyrt för er radiostation. Vi vet vilka ni är.”

Ett annat:

”Vi är några från den antifascistiska kommitten på Rizzolisjukhuset, ta det bara lugnt och ring oss om något händer. Vi är här dygnet runt.”

Att bryta kapitalets värdeförmerings-cykel i cirkulationsprocessen av teckenvärde (inga mer appropriationer av varorna för att avbryta A-M-A’-cykeln, men en vild strejk i cirkulationen av det enskilda tecknets värde A-A’).

Avbryta maskinernas, arbetsetikens och produktivitetens språk.

”Det här är en inbjudan att inte gå upp denna morgon, att stanna i sängen med någon, att göra musikinstrument och krigsredskap för dig själv”.

Gråa, tröga, farliga

Grå är snutarnas rockar som har burat in kamrat Bifo (1), grå är deras dödsredskap. Grå är fängelset där han låsts in, grå är sovsalarna, gråa är gatorna i finansdistrikten. Trög är den snuten som håller sina kollegors huvor i sin hand medan de letar igenom en kamrats prylar, trög är den snut som i tre månader har spelat in telefonsamtal (vad blir det för middag ikväll? låt oss mötas då och då), trög är teven. Farliga är repressionens organ, farlig på grund av de senaste automatvapnen, farlig är domaren som först anhåller och sedan letar efter bevis. Farliga är de vägar och torg hemsökta av dödsänglarna från ett system som är en minskande minoritet, farliga är fabrikerna och varven, farligt är det att besluta om eller inte ett barn ska få se dagens ljus.

Gråa, tröga, farliga, de vill påföra världen deras egna skala: grå, tröga, farliga.

Kapitalets totalitära samhälle lever på en monoton upprepning av det existerande. Det tjänar ägarna, snutarna, domarna. Ingen av dem är oumbärlig för den struktur de tjänar.

Det gör ett skitliv till den enda möjliga livsmodellen.

Men kommunismen är ung och vacker.

Kommunike nummer 2 – Från fängelset ”San Giovanni in Monte” 20 mars 1976. De grep mig den femtonde, med automatvapen i sina händer, i huset där jag sov med mina kamrater. Först anklagade de mig för att tillhöra Röda Brigaderna. Men under loppet av två dagar blev den anklagelsen så löjlig att de fick hitta på något annat. Så de anklagade mig för att vara en ideologisk organisatör för en otrolig serie av kriminella kupper som skett i Bologna de senaste månaderna.

Det existerar inte det minsta bevis för någon av dessa subversiva aktiviteter som jag skulle gjort. De försöker att ge en igenkännbart utseende åt maktens oförmåga att förstå befrielsens förlopp, som finns i utrymmet mellan separ/aktion och ignor/aktion som konstruerar befriande utrymmen och stunder av kollektiv förvandling av livet.

Men låt dem då säga det rätt ut:

Att praktisera lyckan är subversivt när det blir en kollektiv praktik.

Vår vilja till lycka och befrielse är deras terror, och de svarar med att terrorisera oss med fängelser, när repressionen från arbetet, från den patriarkala familjen och sexismen inte räcker.

Men låt dem då säga det rätt ut:

Att konspirera betyder att andas tillsammans.

Och att det är detta som vi anklags för, de vill hindra oss från att andas eftersom vi har vägrat att andas isolerade, i deras kvävande arbetsplatser, i deras individuerade familjerelationer, i deras atomiserade hem.

De här brotten erkänner jag att jag begått:

Det är attackerna mot separationen av livet och begäret, mot sexismen i relationerna mellan individerna, mot reducerandet av livet till lönebetalningen.

Men låt dem då säga det rätt ut:

Det är dada som terroriserar det gråa, tröga och farliga.

Väktarna av ordning och av fattigdomens exploatering – för dem är de transversala budskapen som löper över de separerade ordningarna och återförenar isolerade beteenden inte längre bara obscent, de är brottsliga.

Det hemska är det som driver mig till vansinne

Vad som driver mig till vansinne är det hemska. Bifo, Fontana och Marchi sitter i fängelse.(2) Bifo, Fontana och Marchi är fortfarande i fängelse; Bifo, Fontana och Marchi är alltid i fängelse, Där finns inte en enda kamrat som inte frågar mig, ”Och vad ska vi göra nu?”. Tystnad. Och de utnyttjar vår tystnad. En månad har redan passerat. Men det var som en månad i sinnet hos någon som inte tänker: något omedelbart. En månad har redan passerat sedan Bifo greps och vi har inte lyckats få ut honom därifrån. Det finns inga bevis, allt är en kupp, vi vet det. Och vad gör vi nu? Och vad gör vi nu? Vi måste göra någonting, jag vill göra någonting, det är inte sant att vi är maktlösa inför monstren, dödsänglarna, de gråa, de tröga, de farliga. Jag kan inte hålla tyst längre.

De har dödad Mario Salvi i Rom(2). Tystnad.

Antingen måste fängelset eller mitt huvud explodera. Radio Alice är tyst, kamraterna är tysta, de uppfinner ord, vanemässiga masker. De talar inte och de har inte ens några idéer. Apati. Vi har redan skapat ett litet getto: vi är eller vi är inte vilda katter som springer genom staden. Låt oss inte ge fria tyglar åt våra fångvaktare, slå mot tigerns hjärta varje dag, på varje möjligt sätt, i våra olikheter, mot sorgen och ensamheten i fångenskapens celler, tjugofyra timmar av fri luft. Detta är en inbjudan att tala och att tänka, och en inbjudan att att alltid vara närvarande i händelserna i staden – granskapet – skolan – barrackerna – fabrikerna – vägarna, låt oss trötta ut fienden, låt oss slita ut jättemonstret genom att slå den över hela dess kropp. Låt oss inte tala om begär längre, låt oss begära: vi är begärsmaskiner, krigsmaskiner.

/ Collettivo A/Traverso

Fotnoter

1. Franco ”Bifo” Berardi var en av de drivande aktivisterna och teoretikerna bakom Radio Alice.

2. Fontana, Marchi: Fängslade studenter från Bologna.

3. Mario Salvi dödades i närheten av ett häkte i Rom, efter att en motorcyklist kastat en molotov cocktail mot häktet.

Paolo Virno – Det allmänna intellektets högtidsdag

Första maj-firandet på 70-talet kändes alltid unket gammalt och en smula miserabelt. Unket eftersom arbetarkampen, politiken och livet i allmänhet var skrupulöst långt ifrån varandra. På dessa helt knastertorra möten sågs enbart facket som den keynsianska statens institutionella ryggrad. De fackliga landsorganisationerna ställde krav med hög röst, många gånger med en nerv som den som pratar för sig själv har, i sin roll som den lagliga representanten för varan ”arbetskraft”, som den enda riktiga strategen i det moderna industrisamhället. Men de kämpande arbetarna som ville upphäva just den varan (till en början genom att driva upp dess pris, så att den i slutändan skulle bli oekonomisk), och marscherade inte bakom denna ”nya utvecklingsmodells” paroller. Som vuxen verkade det knappast vettigt att slösa bort sin tid bakom de fackliga häxkungarna. I både de gamla och nya modellerna av kapitalistisk utveckling sköttes intressekonflikterna från ett kontor: där strejka var som att spela schack, något lätt att hoppa över, några uppvaktningar på ledarskapets kontor, lönerna som en självständig variabel.

Detta firande var även miserabelt: det döptes effektivt utan skam om till en ”arbetarhögtid”. Som om lönearbetet inte var något plågsamt, utan att man skulle känna sig stolt (facken talade just om ”stolthet”) över att producera mervärde vid löpande bandet. Hatet och föraktet mot fabriksregimen framkallade snarare nödvändigheten av en högtidsdag MOT arbetet.

Efter Seattle och Genua har första maj åter kommit att bli, med ett hisnande hopp bakåt, vad dagen var i slutet på 1800-talet: den speciella stund under vilken en ny social- och produktiv sort framträder. Den gamla mötesdagen nyuppfinns idag av massintellektualiteten, vilket innebär män och kvinnor som använder tankar och språk som redskap och råmaterial, vilket konstituerar den verkliga grundpelaren i nationernas välstånd. Migranter, prekära arbetare av alla sorter, de längst fram i frontlinjen mellan arbete och ickearbete, visstidsanställda på McDonalds och operatörerna på chatlinjerna, forskarna och informationsarbetarna: alla dessa utgör med full rätt det ”allmänna intellekt” som Marx talade om. Det allmänna intellekt (kunskap, initiativ, subjektivitet, kreativ förmåga) som kombinerat är den huvudsakliga produktivkraften i den postfordistiska kapitalismen och den materiella basen för att göra slut på varusamhället och statens ”monopol” på politiskt beslutsfattande. I slutet av 1800-talet upptäckte typograferna, garvarna, textilarbetarna och så vidare, som medlemmar i de otaliga handelsskråna, att de kunde förena sig och enas: att de var alla tillsammans en abstrakt tillgång av psykofysisk energi, av arbete i allmänhet. Första maj sanktionerade denna upptäckt och i över mer än en generation var helt och hållet ett med kraven på åttatimmars dag (mindre arbete, som är grunden för den moderna etiken).

Idag ser en mängd [multitudo] av ”sociala individer” – som ofta är desto stoltare över sin oupprepbara singularitet, ju mer besläktade de är mellan sig själva i en sammanvävd hop av interaktivt samarbete – sig själva som samhällets allmänna intellekt. Dagens första maj, den stora högtidsdagen för det allmänna intellektet (tanken som begär och det begär som tänker), kretsar kring det resonabla kravet på en ”medborgarlön” och i en vägran av all form av copyright på produkterna av sådana gemensamma resurser som det mänskliga sinnet.

Men det finns ännu mer gemensamt. Den globaliserade och postfordistiska första maj återknyter även till 1800-talets första maj i ett svårare motiv: i båda fallen är den viktiga frågan: hur organiserar man en pluralitet (av olika yrken då, av ”sociala individer” nu) som för stunden verkar vara fragmenterade, systematiskt utsatta för utpressning och kort sagt oorganiserbara? Det kan inte förnekas att massintellektualiteten bara med svårighet klarar av att förvandla sin produktiva potentialitet till politisk potentialitet. Den har fortfarande inte lyckats att påverka profitkvoten och inte ens klarat att försätta företagsledarna i panik. För dessa anledningar är det nödvändigt att summera de själva ”allmänna tillstånden” för att kunna koordinera och befria dem.

Den första frågan på dagordningen, i vårsolen 2004, är den om kampernas form. Det är korkat att tro att de metoder som kännetecknar konflikten (som strejk, sabotage osv) bara skulle vara ett tekniskt problem, en enkel naturlig konsekvens ur det politiska programmet. Tvärt om, diskussionen om kampens former är mer intrikat: det är ett verkligt testfält för all politisk teori (som inte låter sig reduceras till en illuminatisk konspiration av demokratiska jurister). Intitiativkraft, delat medvetande, kapacitet att kunna relatera till sig självt och interagera: dessa ”yrkesförmågor” hos den postfordistiska mängden skulle bli ett skrämmande påtryckningsredskap. De på nytt framtagna plattformarna, kort sagt ”vad vill vi”, beror helt på ”hur kan vi agera”, för att modifiera de interna styrkerelationerna inom denna tidens och rummets sociala organisation. Allting beror då på det fördomsfria uppfinnandet av nya ”pickets” av strejkvakter och nya ”interna manifestationer”, som skulle resas av den förhärskande flexibiliteten och ackumulationsmodellen baserad på det allmänna intellektet. Och vidare, att utgå från 1900-talets organisationsmodeller som olyckligtvis förespråkades av många av dem som lyfte upp ickevåldet till en fetisch, når här i frågan om kampformer dess effektiva sanningsstund. För göra det ännu klarare: partiformens överskridandet förenar alla, för såväl migranternas del som för de prekära arbetarna på callcentrena och de fast anställda, i att försöka upptäcka de smartaste sätten att rätt kunna utpressa utpressarna själva.

Den stora svårigheten i att upptäcka passande kampformer är också en stor möjlighet. Svårigheten likt möjligheten uppkommer hos dessa människor och de saker som är inkluderade idag i produktionsprocessen. Det sägs att den mobila postfordistiska kapitalismen gör vår arts vanligaste förmågor lönsamma: tanke, språk, minne, affekter, estetisk smak osv. Om nu detta stämmer kan konflikten på arbetet inte handla om annat än att se till hela livsformen. För att vinna en rasande konflikt är det nödvändigt att åter vända oss till storstädernas nätverk av relationer som gör varje en av oss till en social individ, en av de ”många” som mängden är sammansatt av. Det är här som en autonom kooperativ styrka tätnar: det är här som vi utbyter information, når medvetenhet, bygger tätare vänskapsband. Bara från detta nätverk, som för enkelhetens skull kallas ”massintellektualitetens bassäng”, kan konflikter i produktionssfären växa. Och att ge röst åt denna bassäng av massintellektualitet betyder att skapa nya demokratiska organismer. Det här är den stora svårigheten, men det är också den stora möjligheten. Kravet på mer i lön antyder här och nu en skiss för okända former av självstyre, det experimentella konstruerandet av mängdens politiska institutioner, den storstilade premiären för en offentlig sfär som slutligen bryter med statssuveränitetens myter och riter.

/ Paolo Virno

Från DeriveApprodi

Matteo Pasquinelli: Radikala maskiner mot teknoimperiet

Radikala maskiner mot teknoimperiet. Från utopi till nätverk.

Var och en av oss är en verklig maskin,

Var och en av oss är en konstruktiv maskin.

– Toni Negri

Tekniska maskiner fungerar endast då något inte är trasigt. Begärsmaskiner däremot går sönder hela tiden medan de går, och fungerar faktiskt bara när de inte fungerar ordentligt. Konst utnyttjar ofta denna egenskap genom att skapa sannskyldiga gruppfantasier i vilka begärsproduktionen används till att kortsluta den sociala produktionen, och störa den reproduktiva funktionen av tekniska maskiner genom att införa ett element av dysfunktion.

– Gilles Deleuze, Felix Guattari, L’anti-Oedipe

Vad är kunskapsdelande? Hur fungerar kunskapsekonomin? Var och när är det allmänna intellektet i arbete? Ta cigarettmaskinen till exempel. Maskinen du ser bestå av hård- och mjukvarukomponenter förkroppsligar en vetenskaplig kunskap, generationer av ingenjörskonst lagrad för kommersiell användning: den leder automatiskt flöden av pengar och varor, ersätter en människa med ett användarvänligt interface, försvarar det privata ägandet och fungerar tack vare en minimal rutin av kontroll och påfyllning. Vart har tobakshandlaren tagit vägen? Ibland njuter han den lediga tiden. Andra gånger har företaget som äger produktionskedjan ersatt honom. I hans ställe möter man ofta teknikern. Fjärran från att söka efterlikna Marx Fragment om maskiner med Fragment om cigarettmaskiner, är detta ohälsosamma exempel menat att visa på hur postfordistiska teorier lever runt omkring oss och att de materiella eller abstrakta maskinerna, byggda av kollektiv intelligens, är organiskt sammanlänkade till de ekonomiska flödena och våra behov.

Istället för att tala om det allmänna intellektet borde vi tala om allmänna intellekt. Det finns multipla former av kollektiv intelligens. Några kan bli totalitära system, som den militära ledningsideologin hos Amerikas nykonservativa ”neocons” eller Microsoftimperiet. Andra kan förkroppsligas i socialdemokratiska byråkratier, i polisens kontrollapparat, i aktiehandlarnas matematik, i våra städers arkitektur (varje dag vandrar vi i konkretiseringar av den kollektiva intelligensen). I dystopier som ”2001 – en rymdodyssé” och Matrix, utvecklas maskinernas hjärnor till en grad av självmedvetande i vilken de försöker göra sig av med människan. Den ”goda” kollektiva intelligensen å andra sidan producerar internationella samarbetsnätverk såsom globaliseringsrörelsen, nätverk av prekära arbetare, av open source-utvecklare och av medieaktivism. De producerar även kunskapsdelande i och inom universiteten, öppna Creative Common-licenser och deltar i stadsplanering, skildringar och inbillningar om befrielse.

Utifrån ett geopolitiskt perspektiv kan vi gestalta oss själva i en av Philip K Dicks paranoida science-fictionberättelser: Jorden domineras av en Intelligens, men inom den bedrivs ett krig mellan det allmänna intellektets två motsatta men sammanflätade Organisationer.

Vana vid globaliseringsrörelsens traditionellt representativa former lyckas vi inte förstå de nya produktiva konflikterna. Bekymrade som vi är över det imperiella kriget, förstår vi inte att uppskatta centraliteten i den kampen. Följer vi Manuel Castells analys definierar vi rörelsen som en motståndsidentitet som misslyckas med att bli en projektidentitet. Vi är inte medvetna om avståndet från globaliseringsrörelsen till den kapitalistiska produktionens centra, till produktionen av det reella. I en parafras på Paolo Virno säger vi att de nya produktionsformerna redan innehåller för mycket politik för att rörelsens politik återigen ska kunna ha en självständig ställning.

1977 års händelser (inte bara i Italien, utan även i punkscenen) sanktionerar slutet på rörelsens paradigm om ”revolution”. Detta öppnar nya konfliktrum inom områdena kommunikation, media och imaginär industri. Då upptäcker vi att ”rörelsen” som form måste överskridas, troligen i förmån för nätverkets form.

Tre sorters handlingar, väl åtskilda under loppet av 1800-talet; arbete, politik och konst – har nu integrerats till en attityd, central i varje produktiv process. För att idag kunna arbeta, bedriva politik och producera bilder behöver man en hybrid kompetens. Det betyder att vi alla är arbetare-artister-aktivister, men det betyder också att aktivist och konstnär som roll har överskridits, och att sådana kompetenser bara formas i det allmänna rum som är det kollektiva intellektets sfär.

Sedan Marx Grundrisse har begreppet ”det allmänna intellektet” kommit att bli en stamfader åt en stor familj av koncept och täcker som sådan ett brett omfång frågor; Kunskapsbaserad ekonomi, informationssamhälle, kognitiv kapitalism, immateriellt arbete, kollektiv intelligens, kreativ klass, kognitariat, kunskapsdelande och postfordism. De senaste åren har det politiska lexikonet berikats av sammanflätade kritiska verktyg som vi vänder och vrider i våra händer och grubblar på dess exakta användbarhet. För enkelhetens skull räknade vi bara med de begrepp som ärvt en upplysande, spekulativ, änglalik och nästan neognostiskt inställning. Men verkligheten är betydligt mer komplex och vi väntar på att de nya formerna själva skall kräva sin roll inom områdena som tillkommer begär, kropp, estetik och biopolitik. Vi minns även diskussionerna om kognitiva och prekära arbetare. Två sidor av samma mynt som Chainworkers.org beskriver på följande sätt: ”kognitiva arbetare är nätverkare (networkers), prekära arbetare nätverkas samman. De förra är hjärnarbetare, de senare kedjearbetare: de förra förförs först och överges sedan av företag och finansmarknaden, de senare dras in i och görs flexibla av det globala kapitalets flöden.”[2]

Poängen är att vi söker en ny kollektiv agent och en ny tillämpningspunkt för den numer rostiga, revolutionära hävstången. Framgången för konceptet mängd (moltitudo) speglar också denna nuvarande vilsenhet. Kritiskt tänkande försöker oavbrutet smida den kollektiva aktör som kan förkroppsliga tidsandan, och vi kan återvända till att historiskt rekonstruera den underliggande formen av varje paradigm av politisk aktion: en mer eller mindre kollektiv social agent, en mer eller mindre vertikal organisering, det mer eller mindre utopiska målet. Proletariat och mängd, parti och rörelse, revolution och självorganisering.

I den nuvarande föreställningen av det allmänna intellektet (eller vad du nu vill kalla det) verkar det vara en kollektiv agent. Dess form – nätverket. Dess mål – att skapa ett plan av autonomi och autopoiesi. Dess aktionsfält är den biopolitiska spektakulära kognitiva kapitalismen.

Här talar vi talar inte om mängden, eftersom det är ett koncept både för nobelt och inflaterat, en arvtagare till århundraden av filosofi och alltför ofta åkallad av de marscherande megafonerna. Konceptet mängd har varit mer användbart till att driva ut ”ulvarna i fårakläder” ur globaliseringsrörelsen snarare än att vara ett konstruktivt verktyg. ”Pars construens” kommer att vara en uppgift för det allmänna intellektet: filosofer som Paolo Virno, när de har funnit en gemensam grund, den försvunna kollektiva agenten, rekonstruera den Kollektiva Intelligensen och Samarbetet som framväxande och mängdens konstituerande egenskaper.

I en annorlunda paranoid fabel tänker vi oss att teknologin är den sista arvtagaren till en serie kollektiva agenter. Frambringade av historien likt en rysk matryoshka-docka, byggd av: religion – teologi – filosofi – ideologi – vetenskap – teknologi. En sån fabel säger oss att i information och intelligent teknologi stratifieras tankehistorien även om vi minns blott de sista episoderna i denna serie: till exempel förkroppsligar nätverket de tidigare politiska generationernas drömmar.

Hur hamnade vi här? Vi står vid punkten för sammanlöpandet mellan olika historiska plan. Arvet från de historiska avantgarden i syntesen av estetik och politik; 1968 och 1977 års kamper som öppnade upp nya rum för konflikter utanför fabriken, inom fantasin och kommunikationen: den svulstartade expansionen av skådespelssamhället och varumärkeskonomin; omvandlandet av det fordistiska lönearbetet till postfordistiskt, autonomt prekärt arbete; informationsrevolutionen och framväxten av Internet, nätekonomin och nätverkssamhället. Utopin förvandlad till teknologi. Det högsta bruket av konfliktrepresentation och de politiskt representativa formerna?

Det finns en utspridd metafor som har hegemoni i den politiska debatten, i konsternas värld, i filosofin, i mediakritiken och i nätverkkulturen: Den fria programvaran. Vi hör den nämnas som svar i slutet på varje föredrag där frågan om ”vad bör göras” ställs, men även i artiklar om strategisk marknadsföring. Detta medan tvillingmetaforen ”open source” smittat ned varje vetenskapsgren: open source-arkitektur, open source-litteratur, open source-demokrati, open source-städer…

Mjukvara är immateriella maskiner. Metaforen fri programvara är så tydlig på grund av dess immaterialitet att den oftast misslyckas drabba samman med den verkliga världen. Även om vi vet att det är en god och bra sak, frågar vi polemiskt: vad kommer att ha förändrats när alla datorer i världen kör på fri programvara? Den mest intressanta aspekten av fri programvarumodellen är de enorma kooperativa nätverk som skapas av programmerare på en global skala. Men vilka andra konkreta exempel kan vi vända oss till för att föreslå nya aktionsformer i den verkliga världen och inte bara i den digitala?

På 70-talet hade Deleuze och Guattari instinktionen av en maskin, en interjektion och imitation av den industriella produktionsformen. Äntligen en hydraulisk materialism som talar om revolutionära-, celibatiska- och begärsmaskiner som krigsmaskiner snarare är som representativa eller ideologiska sådana. [3]

Deleuze och Guattari tog maskinen ur fabriken, nu är det upp till oss att ta ut den ur nätverket och föreställa oss en post-internetgeneration.

Kognitivt arbete producerar alla sorters maskiner, inte bara mjukvara. Elektroniska maskiner, återgivande maskiner, reklammaskiner, medicinska maskiner, agerande maskiner, sociala maskiner och libidomaskiner.

På artonhundratalet syftade definitionen av en ”maskin” till en manick som omvandlande energi. På 1900-talet började Turings maskin, grunden för all matematisk kalkylering, att tyda information i form av sekvenser med ettor och nollor. För Deleuze och Guattari å sin sida, producerar, skär och sammanfogar begärsmaskiner flöden och producerar utan uppehåll det Verkliga.

Det vi idag menar med maskiner är grundformen för det allmänna intellektet, för varje nod i det den kollektiva intelligensens nätverk, samt varje material eller immaterialdispositiv som organiskt sammanlänkar ekonomin och våra begärsflöden.

På en högre nivå kan nätverket i sig självt ses som en megamaskin sammansatt av andra maskiner där till och med mängden blir maskinell. Som Negri och Hardt skriver i Imperiet: ”Mängden inte bara använder maskiner för att producera, utan blir också i allt högre grad själva maskinella, i takt med att produktionsmedlen undan för undan införlivas i mängdens sinnen och kroppar. I detta sammanhang innebär återtagandet att ha fri tillgång till och kontroll över kunskap, information, kommunikation och känslor eftersom dessa är några av de främsta biopolitiska produktionsmedlen. Att dessa produktiva maskiner har införlivats i mängden betyder inte att mängden kontrollerar dem. Tvärtom gör de dess alienation ännu svårare och kränkande. Rätten till återtagande är i själva verket mängdens rätt till självkontroll och autonom självproduktion”. [4]

Med andra ord har fabriken i postfordismen kommit ut ur fabriken och hela samhället blivit en fabrik. En redan maskinell mängd föreslår hur det faktiska omstörtandet av det produktiva systemet kan vara möjlig på ett autonomt plan tack vare ett slag mot njurarna, genom att koppla loss mängden från kapitalets styre. Men förfarandet är inte så enkelt som i den traditionella bemärkelsen av ett ”reapproprierande av produktionsmedlen”. Varför?

Medan det är sant idag att det huvudsakliga produktionsmedlet är hjärnan och att arbetaren kan direkt reapproriera produktionsmedlen, stämmer det också att kontrollen och exploateringen i samhället har blivit immateriell, kognitiv och nätverkad. Inte bara mängdens allmänna intellekt har växt, utan också imperiets allmänna intellekt. Beväpnade med sina datorer kan arbetarna reapproriera produktionsmedlen, men så fort de lyfter näsan från sina skärmar måste de möta en Godzilla de inte förutsett, Godzillan av fiendens allmänna intellekt.

Sociala, statliga och ekonomiska megamaskiner till vilken människan kopplas som bihang – är styrda av medveten och omedveten automatism. Metamaskiner styrs av en viss sorts av kognitivt arbete som är det administrativa politiska styrelsearbetet, som driver projekt, organiserar, kontrollerar på en omfattande skala: en form av allmänt intellekt som vi aldrig har tänkt över, vars furste är en figur som träder fram på scenen under andra halvan av 1900-talet: cheferna eller företagsledarna (managers).

Som Bifo säger till oss, erinrandes Orwell, att i vår postdemokratiska värld (eller om du föredrar, i imperiet) har cheferna tagit makten: ”Kapitalismen håller på att försvinna, men den ersätts inte av socialismen. Vad som nu föds är en ny sort av planerat centraliserat samhälle som kommer att vara varken kapitalistiskt eller demokratiskt, i någon gängse betydelse av orden. Härskarna av detta nya samhälle kommer att vara de människor som effektivt kontrollerar produktionsmedlen: det vill säga, verkställande chefer, tekniker, byråkrater och soldater, sammanfösta av Burnhamn under namnet ledarna (managers). Dessa människor kommer att eliminera den gamla kapitalistiska klassen, krossa arbetarklassen och organisera samhället så att all makt och ekonomiska privilegier stannar i deras egna händer. Den privata äganderätten kommer att avskaffas, men utan att något gemensamt ägande införs. Det nya ledarsamhället kommer inte att bestå av ett lappverk av små självständiga stater, utan av stora superstater grupperade runt industricentra i Europa, Asien och Amerika. Varje samhälle kommer internt att vara hierarkiskt, med en talangaristokrati i toppen och en massa av semislavar i botten”. [5]

I början nämnde vi två intelligenser i världen som står emot varandra och de former genom vilka de manifesterar sig själva. Mängden fungerar som en maskin eftersom den är inuti ett schema, en social mjukvara, tänkt för exploatering av dess energier och dess idéer. Då är teknoledarna (offentliga, privata eller militära) de som antingen medvetet eller omedvetet, planerar och kontrollerar maskiner uppbyggda av människor sammanfösta med varandra. Det allmänna intellektet skapar monster.

Jämfört med den genomträngande nyliberala teknoledningen väger den globala rörelsens intelligens lätt. Så vad bör göras? Vi behöver uppfinna kraftfulla revolutionära radikala maskiner för att placera dem i nätverkets knytpunkter, för att bemöta det allmänna intellektet som administrerar den imperiella megamaskinen. Men innan vi börjar borde vi vara medvetna om ”intelligensens” densitet som är koncentrerad i varje vara, organisation, budskap och media, i varje maskin i det postmoderna samhället.

Hata inte maskinen, bli maskinen. Hur kan vi vända det gemensamma delandet av kunskap, verktyg och rum till nya radikala revolutionära produktiva maskiner, bortom den överhypade fria programvaran? Detta är den utmaning som en gång i tiden kallades reapproprieringen av produktionsmedlen.

Kommer den globala radikala klassen lyckas att uppfinna sociala maskiner som kan utmana kapitalet och fungera som plan av autonomi och autopoiesis? Radikala maskiner som är kapabla att bemöta teknoledningens intelligens och imperiella metamaskinerna överallt runtomkring oss? Matchen mängden mot imperiet blir en match mellan radikala maskiner mot imperiella teknomonster. Hur börjar vi bygga dessa maskiner?

Matteo Pasquinelli

Berlin – Bologna, februari 2004


Rekombinant

Noter

1. Paolo Virno. A Grammar of the Multitude, Semiotext(e), New York 2003.

Orig. ed Grammatica della moltitudine, Derive Approdi, Roma 2002.

2. Chainworkers, Il precognitariato, L’europrecariato si sollevato, 2003,

publiserad på www.rekominant.org/article.php?sid=2184

Se även:

www.chainworkers.org

www.inventati.org/mailman/listinfo/precog

3. Gilles Deleuze, Felix Guattari, L’anti-Oedipe, Les Editions De Minuit, Paris 1972.

4. Michael Hardt, Antonio Negri, Imperiet, sid 338f, Vertigo förlag, Stockholm. Org. ed Empire, Harvard University Press, Cambridge MA 2000.

5. George Orwell, Second Thoughts on James Burnhamn, 1946, quated in Franco ”Bifo” Berardi, Il totalitarismo tecno-manageriale da Burnham a Bush, 2004, published on

www.rekombinant.org/article.php?sid=2241

Skapa media, skapa problem: hacka infocalypsen

Det kalla regnet lättar upp när det passerar över småjordbrukarnas marknad, nedför korridoren förbi ”italienska för invandrare”-klassen, infobokhandeln, ett politiskt möte och slutligen duggar över en cirkusklass. Inne i ett av rummen kryper ett nät av kablar i taket och löper samman i ett loft. En våning upp sitter en liten grupp och småpratar framför datorerna. Det redigeras, uppladdas, nedladdas och epostas: här organiseras en pirat-tv-station tjugofyra timmar om dygnet. Detta är det sociala centret Xmercato24 i Bologna, tv-kanalen ”TeleImmagini?”s högkvarter. Kanalen är en del av italienska TeleStreet-rörelsen beståendes av 80 små piratstationer, varav de flesta har växt fram de senaste två åren.

I en tid av konstant ökande mediakoncentration är Italien kanske det yttersta och mest extrema exemplet. Premiärminister Berlusconi äger tre av fyra privata tv-kanaler, Mondadori (Italiens största förlag), fotbollslaget AC Milan och mycket, mycket mer. Som premiärminister har Berlusconi också en stor makt över RAI (Italiens statsägda medianätverk) vilket ger honom kontroll över de sex största tv-kanalerna i landet och tillgång till 90% av nationens dagliga publik. Men hans och andra företags inflytande är långt ifrån hegemoniskt. Det existerar samtidigt ett uppfinningsrikt nätverk av gräsrotsmedia som för in konflikter och skakar om detta tillstånd, ett nätverk som inte bara reagerar på Berlusconi utan också utvecklar andra former av informationsspridning, skapar nya sociala relationer som bryter upp medias herravälde (både från de statligt ägda och de företagskontrollerade) och därigenom raserar den traditionella uppdelningen i konsumenter och producenter.

Italien har en lång tradition av motståndsmedia. På 70-talet växte de fria radiostationerna upp över hela landet som en del av ”autonomia-rörelsen”. Många av dem, som till exempel Paduas Radio Sherwood och Roms Radio Onda Rossa, finns fortfarande kvar. Det gör även den kommunistiska dagstidningen Il Manifesto, som har en upplaga på 90 000 exemplar, sex dagar i veckan, och har kommit ut i 33 år. Även idag upplever Italien en explosion av aktivisters användande av så kallade ”nya media”. Dessa nya former är dock inte på något sätt begränsade till internet. Faktum är att de mest uppfinningsrika använder såväl de traditionella media-sändningsformerna (tv, radio) som de nya horisontella kommunikationsnätverken, i vilka den italienska rörelsen är väl bevandrade.

Uppkomsten av datanätverk för aktivister i Italien går tillbaka till 1988-1989, med användandet av bbs-er (bulletin board system) för förmedling nyheter och som debattfora. Dessa nätverk gav upphov till European Counter Network, ECN, ett nätverk med en datainfrastruktur över Europa. När internet slog igenom gav italienska ECN webutrymme åt en mängd av projekt, från maillistor och webhotell till att 1998 ge upphov till de nu årliga italienska hackermötena, stora sammankomster av hackers och aktivister från hela Europa. ECN lade också grunden för startandet av Indymedia, som består av tolv lokalredaktioner och är den populäraste indymedia-sajten näst efter amerikanska huvudsajten.

Det i Italien djupt förankrande kunskapen i användningen av informationsteknologi märks också tydligt i alla ”hacklabs” (tänk dig datorer/nätuppkoppling/datanördar) som rekonstruerar teknologi, ger utrymme åt olika projekt och är pådrivande för de nu väl spridda idéerna om fri programvara och hacker-etik i aktivistmiljön. Det finns ett dussintal hacklabs bland de hundratals sociala centra som ligger spridda över hela Italien. Ett socialt center är vanligtvis en ockuperad lokal som tagits för att fylla politiska, sociala och kulturella behov av mötesrum, bar/kafé, rum för konserter, workshops, bokhandlar och så vidare. Det rör sig om allt från ockuperade lagerlokaler och bostadshus till gamla militäranläggningar och greyhound-racingbanor.

Går man längs Via de Lollis i San Lorenzo verkar ingenting vara speciellt ovanligt med den gatan. När man stiger in i en av de folkfyllda portuppgångarna till ett av bostadshusen upptäcker man dock genast att något är väldigt annorlunda. Runt de förstärkta ståldörrarna sitter en grupp afrikaner och indianer, drickandes kaffe och tittandes på tv, medan ungarna skriker och springer in och ut ur byggnaden. Det är deras tur att sitta vakt ifall polisen skulle göra ett försök att vräka dem. Alla nio våningar i detta hus har ockuperats av migrantfamiljer och aktivister. På översta våningen finns TeleAut, uppkallad efter 70- talets fria radiostation RadioAut på Sicilien vars grundare dödades 1978 av maffian. I en liten enkel studio sammanställs dagligen sex timmars tv-sändningar från lokala aktivisters produktioner, olika mer eller mindre improviserade liveinspelningar laddas ned från nätet i en rad olika mediaformer. När jag besökte stationen spelades Kill Bill och South Park. På stationens tak sitter antennen, med täckning över en stor del av förorten och en radie på upp till tre kilometer. Det är bara några få tv-stationer som, likt TeleImmagini?, sänder tjugofyra timmar om dygnet. Vissa sänder några timmar per dag, andra någon gång i veckan eller ännu mer sporadiskt. Gatu-tv sänder för det mesta i skuggan av de kommersiella stationerna, i områden där stationernas signal uppfångas dålig eller inte alls.

Det vore däremot fel att påstå att gatu-tv är begränsat till den radikala utomparlamentariska rörelsen, till och med några kristna grupper har piratstationer. En grupp handikappade fick stöd av den lokala kommunledningen för sin tv-station, DiscoVolante TV, men den stängdes sedan ner av den nationella regeringen. Att däremot juridiskt påstå att stationerna agerar utanför lagen, är i det italienska sammanhanget knappast ett tungt vägande argument. Berlusconi kör för närvarande sin Rete quattro-kanal illegalt och sänder på en frekvens som för fyra år sedan såldes till Europa7, som inte kan sända eftersom Berlusconi vägrar att ge ifrån sig kanalen. Faktum är att Berlusconi är expert på att agera utanför lagens gränser. Ett annat exempel är den engelska mediamogulen Murdoch, som nyligen har tagit sig in på den italienska marknaden med Sky television, och som har en allmän strategi att bryta medias regler och sedan tvinga lagen att anpassa sig efter honom, snarare än att själv anpassa sig efter lagen. I opposition till denna fortgående mediakoncentration och kontroll har gatutv-nätverket växt fram, men inte genom att vädja till regeringen att de ska stärka lagarna, utan genom att försöka att intervenera i det tv-visuella mönstret genom att skapa sina egna kommunikationsformer.

Gatu-tvs kanske mest spektakulära detourneringar har varit av privatiserade fotbollssändningar. Murdochs Sky Tvs första steg när han tog sig in på den italienska marknaden var att köpa upp rättigheterna till säsongens största fotbollsmatcher och därigenom tvinga miljontals av fotbollsfans att abonnera på Sky. En koalition av gatutv- och gerillamarknadsförings-grupper i Rom lyckades tillsammans att ta Skys krypterade utsändning från en Roma-Juventus-match och återsända den gratis i förorten San Lorenzo från taket till ett bostadshus. De gjorde därigenom en direkt koppling som synliggjorde konflikten mellan folks fotbollsbegär och kapitalisternas agenda av privatisering och profit, genom att sändningen blev en allmänning och tillgänglig alla. Under reklampauserna körde aktivisterna sina egna anti-reklamsnuttar, bitar ur gatutv-sändningar och information om Murdochs smutsiga bakgrund. Dessutom lade de till sina egna fotbollskommentarer under matchen. Om du vill föra ut en politisk åsikt i Italien, så är fotboll ett väldigt bra sätt att se till att ditt budskap når en stor del av befolkningen. Kuppen återupprepades en månad senare. Det den tv-aktionen politiserade kanske mer än någonting annat var tillgången till information, och den fick därmed mediaaktivism att inte bara handla om att producera alternativ information, utan om vikten av att faktiskt göra frågan om kommunikationen och vem som kontrollerar den till en konfliktfråga i sig självt. När den globala ekonomins media- och kommunikationssektorer fortsätter växa, när arbete allt mer blir en kommunikationsprocess och när koncentrationen av medias ägande fortsätter intensifieras så blir ett politiskt perspektiv på information ännu viktigare. I detta fall skedde ett sammanflätande av autonoma kommunikations-infrastrukturer, distributionen av alternativ information och en konfrontation med mediamakten samtidigt.

Denna hybridisering är också tydlig inom gatutv och deras koppling till internet. Med den tid och kostnad som krävs för att producera tv, börjar Internet alltmer användas som ett medel att dela högkvalitativt innehåll mellan stationerna. Nya Global Vision är en serie servrar där lokala innehållsproducenter kan ladda upp högupplösta videoinslag med kvalité bra nog att kunna sändas. Detta betyder att delandet av innehåll ger gatutv tillräckligt material för att göra stationerna genomförbara och reguljära. Stationerna har även stor användning av andra internet-verktyg, som ”Bittorrent” för att ladda ner filmer och tv-shower. Dessa kan sedan återsändas gratis i grannskapet, och därigenom göra det möjligt för folk som inte har en snabb Internetuppkoppling eller dyr datautrustning att njuta av det material som de stora mediagiganterna hellre skulle vilja att alla betalade för.

På många sätt fungerar gatutv mer som en aktion än som ett fungerande kommunikationsmedel. De syftar mer till att föra in konflikt i ett bedövande medialandskap än att sprida information till stora folkmassor. Givet deras begränsade täckning och ofta ”flexibla” sändningstider är de fortfarande i sin barndom, med usel ekonomi och konkurrens om en tevepublik som i hög grad är vana vid, men inte nödvändigtvis nöjda med, vad de redan får. Konkurrensen om uppmärksamhet är fortfarande det största hindret vilket gör kommunikationsgerillataktiker desto mer nödvändiga. Att intervenera politiskt (eller legalt) i den italienska mediasfären ger knappast någon möjlighet att bygga upp en fast publik, vilket Berlusconi vet allt för väl. För de som vill föra ut ett budskap behövs mer kreativa

medel, och där håller gatutv på att bli ett laboratorium rikt på möjligheter.

/ Luther Blissett

Telestreet – Gatu-tv

Antonio Negri och Michael Hardt: Vi behöver en global Magna Carta

Det blir allt tydligare att en unilateral eller ”monarkisk” organisering av den globala ordningen, som kretsar kring USAs militära, politiska och ekonomiska diktat, varken är önskvärt eller hållbart. Detta arrangemangs kris gör det möjligt för ”de globala aristokratierna” – det vill säga multinationella sällskap, övernationella institutioner och andra dominerande nationalstater – att lansera en ny global ordning. Den huvudsakliga utmaningen för de globala aristokratierna är att reorganisera det globala systemet med syftet att förnya och utvidga de produktivkrafter, som idag hindras av fattigdom och uteslutning. För att göra detta behövs ett nytt avtal, en vår tids Magna Carta-kontrakt*, som våra dagars aristokrater kan avkräva monarken.

I våra ögon är imperialismen inte längre möjlig. Ingen nationalstat, inte ens USA, kan med andra ord vara i stånd att handla som en suverän makt och behärska den globala ordningen. Den nuvarande globala ordningen kommer inte att definieras av konkurrens mellan imperialistiska makter som på stora delar av 1800- och 1900-talet. En ny form av suveränitet framträder idag – en verkligt global suveränitet, som vi kallar Imperiet. Vi använder bland annat beteckningen Imperiet, eftersom de nya maktstrukturerna påminner om det gamla romerska imperiet. Mer specifikt karaktäriseras den nya globala suveräniteten som, precis som i det gamla Rom, av ett konstant samarbete och samspel emellan ”monarkin” och ”aristokratin”. Det betyder att USA inte kan agera självständigt som global monark och ”köra helt solo”, varken militärt, politiskt, ekonomiskt eller finansiellt att diktera villkoren för den globala ordningen.

Istället måste USA samarbeta med de andra dominerande nationalstaterna, de multinationella företagen och de övernationella institutionerna, som utgör de globala aristokratierna. Nutidens imperiala suveränitet kan med andra ord inte dikteras av Washington (varken från Pentagon eller den Internationella Valutafonden), utan måste komma ur ett samarbete mellan de olika dominerande makterna.

Vi föreställer oss detta Imperium som en nätverksmakt, som inte har något enkelt center, utan snarare en rad makter, som måste förhandla med varandra. Vår hypotes är att detta Imperium är en framväxande tendens, och att det för makthavarna är den endaste formen som de existerande globala hierarkierna och den nuvarande ordningen kan hållas fast inom. När vi hävdar att denna nya imperiala maktform växer fram, måste vi betona att detta inte betyder att nationalstaterna inte längre skulle vara viktiga. Diskussionen om den globala makten hamnar allt för ofta i ett antingen/eller-missförstånd: ena personen säger att eftersom globala maktstrukturer håller på att växa fram, är nationalstaterna inte längre viktiga. Den andra säger, att eftersom nationalstaterna är fortsatt viktiga, finns det ingen global maktstruktur.

Målet med vårat begrepp Imperiet är i stället att erkänna att nationalstaterna fortfarande innehar makt (några mer än andra, självklart), men att de idag har en tendens att agera inom en ny form av global suveränitet, som tillsammans med nationalstaterna innefattar olika andra maktfulla aktörer, inklusive företag och övernationella institutioner. Vår Imperiet-hypotes kan bekräftas negativt med de unilaterala politiska strategiernas fiasko på en rad olika områden. Tydligast är nederlaget för den amerikanska regeringens ensidiga militära strategier de senaste två åren. Själva i ett strängt militärt perspektiv visar USAs kampanjer i Afghanistan och Irak sig inkapabla att infria minikraven på säkerhet och stabilitet. Dessutom har den globala krigs- och konflikttillståndet, som är ett resultat av den unilaterala militära strategin, haft mycket skadliga effekter på den globala produktions- och handelskretsloppet. Sammanfattat kan man säga att USAs unilaterala militära globalisering har rest nya gränser och förhinder som blockerat de globala ekonomiska nätverken, som har skapats de senaste årtiondena.

En annan form av unilateral strategi som misslyckats är införandet av nyliberala ekonomiska regimer, som kräver att de offentliga välfärdssektorerna skärs ner till ett minimum och att de offentliga industrierna och sjukvården privatiseras. Det så kallade ”Washington Consensus” och den IMF-dikterade politik, som är ett slags ekonomisk unilateralism, har i hög grad pressats fram av USA och går ofta hand i hand med unilaterala militära aktioner. Denna ekonomiska och finansiella politik har under våldsam kritik, men de ekonomiska katastroferna i Sydostasien 1997 och i Argentina 2000/2001 (två områden som tidigare räknades som nyliberala mönsterexempel) har bekräftat den ekonomiska modellens kris. Den mest generella indikationen på den globala nyliberala regimens begränsningar, är att den drar in så liten andel av världens produktiva potential idag. Stora och växande delar av världens befolkning lever i fattigdom och är berövade utbildning och framtidsmöjligheter. Åtskilliga länder plågas av en statsskuld, som dräner vitala resurser. Det framstår allt klarare, att flertalet av världens befolkning är utstötta från de primära ekonomiska produktions- och förbrukningscirkulationen. Några forskare har därför börjat hävda, att inom dagens nyliberala ekonomiska regim är stora delar av världens befolkning ”överflödiga”, som om det ekonomiska systemet var hållbart, men amoraliskt. De påstår att utestängandet av stora befolkningsgrupper är det som gör systemet funktionellt. Detta faktum förklarar för dem den synbara likgiltigheten över den enorma fattigdom och höga dödssiffrorna genom till exempel spridningen av aids i Afrika.

Vår syn är istället, att den ekonomiska utestängningen och marginaliseringen av stora befolkningar är ett tecken på den nyliberala regimens misslyckande och ohållbarhet. Inget ekonomiskt system kan fortsätta medan det kväver en så stor del av befolkningens produktiva potential. Nyliberalismens misslyckande gör det med andra ord oundvikligt att skapa ett nytt produktionssystem, med förmåga att realisera den produktiva potential som finns i världen idag.

Detta är stunden för en Magna Carta. Kom ihåg den engelska historien, då kung John tidigt på 1200-talet inte längre hade råd med sina militära äventyr i utlandet och inte längre kunde upprätthålla den sociala freden. Då han bad om pengar och stöd från aristokratin, krävde de igengälld, att monarken skulle underkasta sig lag och rätt och förse dem med författningsmässiga garantier, som utmynnade i Magna Carta. Monarken gick med andra ord med på att överge en strängt unilateral position och aktivt samarbeta med aristokratin. Vår globala ”monark” står idag inför en liknande kris och är inte i stånd att betala sina krig, bevara den fredliga ordningen och dessutom skapa de rätta förutsättningarna för den ekonomiska produktionen. Vår ”aristokrati” är därför i position att, som ersättning för deras stöd, att kräva en ny social, politisk och ekonomisk ordning – en ny global ordning.

Vad ska en ny global Magna Carta innehålla idag? Fred och säkerhet är helt klart viktiga mål. Att avblåsa de unilaterala militära äventyren och den tillsynes oavbrutna globala krigstillståndet är en grundläggande förutsättning. Det är emellertid också viktigt att förnya de globala produktivkrafterna och dra in den samlade globala befolkningen i produktions- och utvecklingscykeln. Prioriteringar som att utrota fattigdomen och avskriva de fattiga ländernas skulder skulle i detta sammanhang inte vara allmosor, men ett insatser riktade mot att realisera den produktiva potential som finns i världen idag. En annan prioritet skulle vara att vända privatiseringsprocessen och skapa en gemensam tillgång till de nödvändigaste produktiva resurserna – som jord, utsäde, information och kunskap. Att göra resurser till något gemensamt är nödvändigt för expansionen och förnyelsen av de kreativa och produktiva potentialer, från jordbruk till Internet-teknologier.

Vi kan redan nu se några rörelser som pekar i riktning mot skapandet av en sådan ny Magna Carta. Till exempel är ”22-gruppens” krav om en mer rättfärdig handelspolitik för jordbruksvaror på WTOs Cancun-möte ett steg på vägen till en reformering av det globala systemet. På ett mer generellt plan indikerar de internationella allianserna som Lulas regering i Brasilien försöker att ge uttryck för i Latinamerika och som i en bredare bemärkelse visar på möjliga utgångspunkter för en global omstrukturering. Regeringarna i det globala syd visar på detta sätt på en möjlig riktning för aristokraterna att anpassa sitt projekt för en förnyelse av det globala ekonomiska systemets produktivkrafter och energier efter. En annan källa att orientera sig efter kommer ur den mängd av röster som protesterar mot det nuvarande krigstillståndet och den nuvarande formen av globalisering. Dessa demonstranter på gatan, på de sociala forumen och i NGOs är inte bara uttryck för klagomål över det nuvarande systemets fiaskon, men presenterar också otaliga reformförslag, från institutionella inrättningar till ekonomisk politik.

Det är klart att dessa rörelsen alltid kommer att fortsätta vara grundläggande motståndare mot de imperiala aristokratierna – och med rätta i våra ögon. Men skulle kunna vara i aristokratiernas intresse att se rörelserna som potentiella allierade och resurser för att formulera dagens global politik. Någon version av de reformer dessa rörelser kräver, och något medel för att införa den globala mängden som aktiv kraft är oumbärligt för skapandet av välstånd och säkerhet. De mest progressiva regeringarna i det globala Syd och globaliseringsrörelsen är några av de existerande krafter som kan på visa riktningen för ett förnyelseprojekt. En ny Magna Carta kan erbjuda ett alternativ till våra misslyckade unilaterala regimer.

/ Michael Hardt och Antonio Negri

Taget från World Economic Forums tidning, 2004.

* Magna Carta: ”det stora frihetsbrevet”, med en rad rättigheter till högadeln och kyrkan avkrävdes av den engelska konungen 15 juni 1215.

Efterord

Doug Henwood från Left Business Observer frågade Michael Hardt klargöra vad han menade med artikeln om en ”ny Magna Carta” som han och Negri skrev – om den, mer specifikt, var ”beskrivande [descriptive] eller föreskrivande [prescriptive]”. Här är Hardts svar:

“Den är föreskrivande. (De bad oss att skriva något och vi försökte ställa förslag som de skulle förstå). Men det föreskrivande är inte bara att World Economic Forum-deltagarna (inberäknat EU) ska tänka om och ifrågasätta sin allians med W (Bush). De två specifika förslagen i slutet av texten är att se till aristokratierna i Syd, som Lula och 22-gruppen, och till rörelserna för vägledning. Om jag håller mig till ditt exempel med EU, betyder det att det är bättre med ett EU vänt mot rörelserna än vänt mot USA och de kapitalistiska företagen. Hur som helst är det inte ett särskilt revolutionärt budskap, men det är ett enkelt budskap som vi tänkte att de kunde förstå och som kunde hjälpa rörelserna och de andra antikapitalistiska kamperna. Något av en machiavellisk situation, att råda makthavarna att deras enda alternativ är att göra det som gör oss starkare. Hoppas det låter logiskt, för mig verkar det tydligt och klart.”

Antonio Negri: De fattiga är fienden

Från de farliga klasserna till hotet från mängden.

Historiens gång och återgång [1] är märkvärdig. Det är välkänt att definitionen av de så kallade ”farliga klasserna” har varit flexibel igenom kapitalismens historia. Under manufakturens tidsålder var de fattiga de farliga: mängden av peninglösa och vagabonder, lantarbetare och jordlösa bönder som tvingades att flytta till städerna och fabrikerna. Under storindustrins tidsålder blev arbetarna den ”farliga klassen”: ihopfösta ”en masse” i fabriken utövade de ett kraftigt tryck, som påverkade alla samhällsrelationer. De farliga klasserna måste drivas ut i fattigdom, arbetslöshet och bli en industriell reservarmé. Idag har de fattiga återigen blivit fienden: under postfordismen är den flexibla arbetaren fienden. Denna mobila och prekära arbetare som har förmågan att producera kognitivt och intellektuellt överskott hotas med utestängning, som om fattigdomen inte var nog. Prekära medelklasser, tayloriserade intellektuella arbetare och en immateriell arbetskraft som degraderas genom den industriella instrumentaliseringen och värdealienationen: detta är deras lott under fattigdomens nya villkor.

Men de fattiga har aldrig varit så produktiva som de är idag. Eftersom arbetet i den sociala produktionen bygger på samarbete, den realiseras konkret gemensamt (och detta gemensamma utgör den nödvändiga förutsättningen för produktionen av varor och tjänster), kan en utestängning verka omöjlig. Trots mångfalden av utstängningsmekanismer som de utsätts för ger de fattiga uttryck för en enorm makt över livet och produktionen. Vad som utestängs genom kapitalets juridiska och ekonomiska former är trots det indraget i den sociala och biopolitiska produktionens kretslopp. Därför kännetecknar de fattiga, de arbetslösa, de hemlösa och oavlönade först och främst en motsägelsefull situation: de utestängs från det allmänna sociala tillstånd, där värde ses som något som frambringas gemensamt. Detta är förklaringen till de fattigas farlighet, nämligen själva innebörden i deras att ”vara fiende” åt dagens kapitalistiska styrelseform.

Trots sin nuvarande kris fortsätter arbetsideologin att producera negativa konsekvenser. I storproduktionens tidsålder gillade aldrig arbetarklassorganisationerna de fattiga: om den fattige var utestängda från arbetsprocessen, stängdes hon också ute från alla betydelsefulla roller i den politiska organisationen. Precis som kapitalisterna uppfattade även arbetarklassvänstern de fattiga som farliga, inte bara för att fattiga kan framstå som oproduktiva sociala parasiter (tjuvar, prostituerade, narkomaner osv) utan också eftersom de verkade politiskt ostabila och i grunden irrationella. Och faktiskt använde sig fascister och reaktionära populister de fattiga som social bas och vapen mot arbetarklassen vid vissa historiska tidpunkter, och räknade med deras desorganisering och missnöje över att vara utestängda. Arbetarrörelsen betraktade ofta de fattiga som en del av fienden, en fullvärdig medlem i den industriella reservarmén, som kunde angripa löneförhållandet och hota arbetarnas anställningar. Medan kommunisterna tydligt förkastade arbetararistokratin, hängde fruktan för de fattiga kvar så länge arbetsideologin var ett mentalt samförstånd hos socialisterna.

Under postfordismen träder de fattiga ut ur denna bild, som manufakturkapitalismen och operaismen skapat under tidigare perioders sociala arbetarklassammansättning. På många sätt kan man säga att ju mer lyckat arbetaren idag förs in i den sociala produktiva aktiviteten, desto fattigare blir hon. Uppdelningen mellan direkt produktivt arbete och improduktivt arbete har alltid varit tvivelaktig, även i den marxistiska diskursen. För Marx själv var de fattiga varken produktiva eller improduktiva: de stod utanför produktionen på samma sätt som vilden stod utanför civilisationen. Men precis som ”vilden” idag ryms inom dagens globalisering, har den fattige helt och hållet återinträtt i den sociala produktionen.

Den fattiges produktiva förmåga är inte virtuell, som den var då vagabonden drevs från landet till de nya industristäderna. De fattigas arbetskapacitet nu är faktisk eftersom hela registret av sociala relationer blivit produktivt. Men de fattiga är fortfarande fienden eller har blivit det igen par excellence, eftersom de är nödvändiga i produktionen, rika på produktiv kapacitet och ingår i den sociala produktionen. Just deras behov att inkluderas, gör dem farliga och fientliga. Som det alltid har varit fallet med samhällets fiende, måste de fattiga kämpa mot sin egen fattigdom och därigenom erkänna sig själva som sin fiende. Så var fallet för arbetaren, som i sin kamp mot exploatering var tvungen att föreställa sig sitt eget upphävande. Fattigdomens bortträngande måste då visa sig som de fattigas bortträngande.

Men fattigdomens bortträngande är också en kamp mot de, som organiserar fattigdomen som grund för sitt välstånd och för den kapitalistiska utvecklingen som sådan. Om det stämmer att de fattiga är inkluderade i den sociala produktionens biopolitiska struktur, måste kampen mot fattigdomen vara en konstituerande kamp. Fattigdomen avslöjar det subversiva innehållet, som finns i arbetskraftens universella deltagande i den sociala produktionen.

Under storindustrins tidsålder var de fattigas kamp alltid en motståndskamp – oavsett vad resultatet blev. I England, Tyskland, i 20-talets USA och återigen i 70-talets Europa kämpade de fattiga för tillägnelse. Motstånd och tillägnelse är de utestängdas kamper, men med den sociala inkluderingen av arbetet förenas dessa kamper och sammanflätas med arbetarnas kamper, och dessa kamper är konstituerande. Dessa kamper blir först effektiva när de lyckas att bromsa mekanismerna av exploatering och hierarkiskt indelande av den globala arbetsstyrkan. På grund av detta blir en medborgarlön den konstituerande politiska nyckeln för de fattigas kamp: den förenar det politiska erkännandet av inkluderandet och projektet för att utveckla ett demokratiskt styre av globaliseringen. Och här blir de fattiga den verkliga fienden.

/ Toni Negri

Från <a href=”http://www.globalproject.info/index-it.html

” target=”_blank”>Global Magazine nr 2, 2003.

[1] Taget från den napolitanska 1600-talsfilosofen Giambattista Vico. Även om historien generellt kan sägas innebära civilisatoriska framsteg genom realiserandet av mänsklig potential, har den historiska utvecklingen också en cyklisk gång. Historien rör som mot perfektion, men når inte dit, då den stoppas eller återgår (ricorso) till ett relativt sett mer primitivt stadium. Därifrån fortsätter historien återigen sin gång (corso).

Wu ming: Black Panther Party – Värstingarnas välfärd underifrån

”Det enda sociala laboratoriet som vi behöver är detta samhälle”.

– Huey P Newton

Vi gör ett tankeexperiement: Föreställ dig en fattigt kvarter, ett getto med misär, droger och våld, men där grundskolebarnen får frukosten gratis av före detta brottslingar, som går upp varje morgon klockan sju för att göra i ordningen maten. När barnens mormödrar behöver gå ut på denna plats, för att till exempel handla och är rädda för att gå ut ur bostaden ensamma, ringer de dessa personer, som alla tidningar beskriver som ett farligt gäng eller rakt av som en terroristgrupp som hotar rikets säkerhet, hänger du med? Dessa personer skickar de iväg som eskort, hjälpreda och även för att betala räkningarna! Detta är inte bara en tjänst för pensionärerna: det är ett program som kallas ”Peoples Free Food Program”, som delar ut något att äta till de hungriga: tiotusentals av väskor med livsmedel. I dessa kvarter är alltid en viss form av blodbrist utsprid, många vet inte ens om att det har sjukdomen. Bra, de kan testa sig gratis i en folkklinik… som drivs av vilka? Av de vanliga farliga subjekten. Dessa har slutligen en även en liten skofabrik, här arbetar de före detta fångarna som blivit skomakare på kåken. Skorna distribueras gratis till dem som inte har några. Och det finns ett likadant program för kläder. Om du inte har toalett eller elanläggning installerad och inte har en spänn, skickar ”terroristerna” någon gratis till dig som sätter in hydralik eller elektriciteten. Några av dem står även vid farliga korsningar som saknar trafikljus och… dirigerar trafiken – det är svårt att tänka sig, inte sant? För att inte tala om den gratis rättshjälp gettots ungar får, om programmet för rådgivning och assistans för den som vill skriva in sig hos valmyndigheten för att få rösta, om sommarkolon för barnen… Ah, jag höll på att glömma programmet med gratistransporter för föräldrar och släktingar till fångar: chartrade bussar så att även de värstingar som är omhändertagna också kan få ta emot besök även om de har fattiga familjer och avtjänar straffet långt hemifrån.

Detta är inte en vakendröm. Mycket av dessa saker genomfördes i det svarta gettot Oakland i Californien, under loppet av sextio- och sjuttiotalet, och de andra exemplen skedde i olika städer där Black Panther Party arbetade. Denna former av krigssocialism eller ”välfärd underifrån” – självorganiserad av företagare och handlare (då även de som inte ”arbetar legalt”) – kallades ”Community Survival Programs”. Marx kritiserade – helt rätt – de socialisterna som ägnade sig mer åt redistributionen än åt produktionen. Marx hade förstått hungern, men han hade inte besökt Oakland.

Hör du musiken för våra öron, från dirigenterna i BPPs paroller:

”Vårt överlevnadsprogram fungerar som ett första hjälpen-kit, som ett sådant man använder när ens flygplan störtat och du sitter i en livbåt i mitten av oceanen. Några saker som kan hjälpa dig att hålla ut tills du når land”. (Huey P Newton, 1942-1989, en av partiets grundare).

”Svinen frågar negern: ‘Stöder du kommunismen?’, ‘Nej herre, den skrämmer mig’. ‘Stödjer du socialismen?’, ‘Nej herre, den skrämmer mig’. ‘Stöder du BPPs program för gratis frukost?’. ‘Ja herre, och jag är beredd att dö för att försvara den’. ‘Förstår du inte att detta program är kommunistiskt?’. Negern tänker efter och säger sedan: ‘Det kan vara så att jag inte vet så bra vad kommunism och socialism är. Men jag säger dig en sak, din skithög: Om du rör dessa program, ska jag sätta ett nackskott i din jävla skalle.’” (Fred Hampton, ledare för BPP i Chicago, 1947-1969).

Hamptons påhittade dialog är i mångt och mycket realistisk: FBI förstod mycket väl att BPPs framgång i de svarta områdena hängde på detta ”första hjälpen-kittet”, av detta återtagande av de områden som var övergivna eller lämnade tomma av staten (gratis folkkliniker i ett område som saknar offentlig sjukvård!), och började projektet med att grundligt infiltrera, destabilisera och sabotera Community Survival-programmen, för att därefter inleda ett frontalangrepp mot hela partiet. På några år lyckades de kraftigt förminska dem (från 45 sektioner över hela området till en enda, den i Oakland), mörda Fred Hampton och många andra aktivister, och satte hela centralledningen bakom galler.

Men lärdomarna från BPP finns kvar: när vi sörjer över hur det gick snett, eller slösar bort vår tid med att snacka om nya community-former osv, borde vi tänka på Huey och Bobby, på Fred, på Eldrige och Kathleen, tänka på dessa exempel, utan att lura oss själva att man kan återupprepa dessa erfarenheter och utan att glömma att man efter att ha överlevt i livbåten och nått land måste börja leva, därför att, för helvete, tänk att dessa saker tjänar till att göra rent hus med alla alibin och ursäkter: det är möjligt att göra stora saker även i svåra situationer, i storstädernas avfall och slum.

Vi lämnar denna sanning och kavlar upp ärmarna för nya tag.

/Wu ming 1

Frame 02 oktober 2003


Wu Ming Foundation

Luca Casarini: Att börja om på nytt betyder inte att gå tillbaka

Att börja om igen betyder inte att gå tillbaka. Du kan aldrig gå tillbaka, aldrig, det är en omöjlighet. Att börja om igen innebär att anta ditt minne som din identitet, inte bara som ett historiskt faktum. Samtidigt betyder det att anta din identitet som ditt minne, inte som en förevigt rådande och självtillräcklig ideologi.

De som lever i en cyklisk tid börjar alltid om. En tid som är naturlig och inte linjär eller framåtgående, utan strimmor eller liv. Linjär tid är död tid. Rörelsernas tid, av årtiondena av samhällsuppror i detta land, av en annan möjlig värld, är levande, full av motsättningar och med ett oförutsägbart och okänt flöde. Linjär tid är död, men trots att den är det, eller kanske på grund av det, talar den alltid om framtiden. En annan värld är möjlig, i framtiden. En dag, i framtiden, kommer det att finnas jämlika rättgheter och värdighet för alla. Vad vi gör idag är att göra så att saker ska förändras i framtiden.

Framtiden är en bluff, en gimmick från den linjära tiden och från dem som vill sabba för dig nu. De säger till dig att tänka på dina barn, för att blåsa både dig nu och din avkomma senare. Vad som är värt något för de som startar igen är det förgångna, vad vi har genomlevt tillsammans, såsom ackumulationen av erfarenheter, experiment och minnen som blev en gemensam känsla. Och även den nutid som fortsätter röra på sig, som är ett ”här och nu” som alltid rusar vidare. Det finns ingen framtid. Där finns förslagen, kapaciteten att tyda processer, tendenser, fantasin. Detta är verktygen med vilka de tidigare subjektiviteterna i rörelsen talade om postfordism, medan de som var fångar i den linjära tiden sökte efter ett ord som var omöjligt att säga. Idag är en inkomst, och inte bara lön och jobb, en av de ”konstituerande” och markbrytande kraven som färdas från en strejk till en annan. Arbetsmanagment i den sociala fabriken, prekäritet, flexibilitet och visstidsanställningar är nu allmänt accepterat. Samma sak hände med den kommunala federalismen, ett av de första exprimentella ”intrången” i de administrativa kopplingarnas dimension, i sprickorna i representationens struktur. Idag diskuteras dessa praktiska erfarenheterna i olika städer, medan det tidsvis nästan sågs som att de som brydde sig om sådana frågor, bara sålde ut sig själva till en institutionell tystnad.

Sanningen är att börja om igen betyder alltd att vi också antar en cyklisk riktning. Och det är därför innebär det att om vi talar och andas en ny riktning av kamper, av experiment, av projekt som slår igenom i miljön, måste vi bli en del av detta, att experimentera med oss själva som en kollektiv hjärna.

Vi måste vara i rörelsen, och inte representera dess bild av historien. Vi behöver ha ett minne och föra det vidare, att utveckla dess betydelser, och inte överlåta till någon annan att skriva om det. Vi måste fortsätta att uppfinna oss själva, att göra experiment och producera förslag, läsningar, drömmar. Den gemensamma plats där allt detta kan hända är är dagens rörelse, från tåg- och tunnelbanearbetarnas kamper till de sociala prekäras Euro May Day-parad i Milano och Barcelona. Från migrantarbetarnas strejker till nedmonterandet av flyktingförvarens kontrollsystem. Från sabotage mot det globala kriget till den stora globala demonstrationen 20 mars. Från en vägran av ideologiska och absoluta burar som våld/ickevåld, till ett experimenterande kring effektiva konfliktpraktiker, som gör det möjligt för oss att hålla ihop, att isolera polisen och att avlegitimera deras våld. Att börja om igen betyder att vara olydig. Även mot oss själva.

/ Luca Casarini

Från <a href=”http://www.globalproject.info/index-it.html

” target=”_blank”>Global Project #2, 7 februari 2004, inför Genua-rättegångarna.

Wu ming: Lawrence av Arabien om kampen mot copyright

För några månader sedan släppte Stampa Alternativa en ny pocket i sin serie ”Gli Euro” (Euron – varje bok kostar exakt en euro). Det är en enkel och smidig text om gerillakrigsföring som Sir Thomas Edward Lawrence (1888-1935, mer känd som ”Lawrence av Arabien”) skrev till den fjortonde upplagan av Encylopaedia Britannica (som publicerades först 1929).

Lawrences beskrivning är både precis och pittoresk, och den går rakt in i frågans kärna genom att diskutera arabrevolten mot turkarna (1916-1918), som Lawrence på uppdrag av det brittiska imperiet själv var med att starta och leda.

T.E. Lawrence sägs ha varit en äventyrare, en hjälte och en mytoman. Han gav en utförlig redogörelse av detta krig i boken ”The Seven Pillars of Wisdom”, ett monumentalt självbiografiskt arbete där han tog sig vissa poetiska friheter. Den lilla pocketen från Stampa Alternativa är en syntes av det verket, där förklaras huvudprinciperna och görs lättbegripliga.

Det finns ett inslag som jag vill betona framför alla andra: Vetenskapen om gerillakrigsföring ger nytt ljus åt dagens ”copyright-krig”, som Wu ming-kollektivet under flera månader har täckt och beskrivit i nyhetsbrevet Giap och dagstidningen Unita. (Dessa artiklar finns på Wu mings hemsida på flera olika språk).

Ett verkligt gerillakrig håller på att utkämpas mot den parasitära kapitalismen och dess föråldrade lagar. Det är ett gerillakrig eftersom det uppfyller alla krav som Lawrence ställer upp. Det är därför nöjesindustrin, trots all repression, inte kunnat vidta några lämpliga åtgärder. Polisrazzior, hårdare lagar, åtal, psykisk terrorism, klagomål… Inget verkar fungera.

Vad makten idag beskriver som ”piratverksamhet” är rent faktiskt en endemisk och okväsbar praktik. ”Piratverksamhet” är både ett samhälles återtagande av några delar av produktionen, möjligheter som varit avlägsna och svårtillgängliga tills för bara några år sedan (som till exempel brännandet av cd-skivor), och samtidigt en konsumentrevolt mot stigande priser, orimliga vinster, mainstreammusikens kvalitetsförsämring och alla legala/tekniska hinder mot att göra privata och säkerhetskopior av cds.

Vad gäller gerillakrigets strategi och taktiker, väljer Lawrence ut tre faktorer: en algebraisk, en biologisk och en psykologisk.

Den första faktorn tar inte med ”mänskligheten” i beräkningen, för den handlar om de exakta måtten av rummet som ska ockuperas och försvaras, om proportionen mellan geografiska egenskaper, antalet kämpar, och de tillgängliga vapnens kvantitet och kvalitet.

Det var medan han analyserade denna faktor som Lawrence sägs ha fått sin mest berömda intuition: ”Men tänk om araberna (istället för att vara en arme som attackerar under resta fanor) var en influens, något osårbart, omöjligt att beröra, utan front eller baksida, svävandes som en gas? Arméer är som växter, orörliga som helhet, fast rotade, närda genom långa stjälkar till huvudet. Araberna skulle kunna vara en dimma, som svävar där de befinner sig.

Den andra faktorn handlar om både intuition och fantasi (”En taktik är till nio tiodelar självklar och lärs ut i böcker: men den irrationella tiondelen är som en falk svepandes över ängen och det är där generalerna sätts på prov), samt överlevnad: direkta konfrontationer med fienden ska undvikas, trupperna måste begränsa sig till att sabotera infrastrukturer (broar, järnvägar, kanoner) och försörjningslinjer.

Detta på grund av att varje liv är värdefullt: ”(männen) som är irreguljära är inte styrkor, utan individer, och förlusten av en individ är som en småsten släppt i vattnet: varje sten gör bara ett kortvarigt hål, men sorgens ringar sprider ut sig från dem”.

Den tredje faktorn hanterar styrkornas moral, stämningarna och känslorna hos den sympatiserande befolkningen och det psykologiska kriget mot fienden. Lawrence använder en väldigt fantasifull och suggestiv mening: ”Arabarmén var så fysiskt svag att de inte kunde låta de metafysiska vapnen få stå och rosta oanvända”.

Lawrence går in i djupare detalj med detta och förklarar att ”räckvidd är mer för strategin än kraft”. Det är mycket bättre att vara utspridda överallt och att starta många små attacker, än att samlas och starta en stor. ”Hit and run”-taktiken är viktigare än att försöka att få en framryckning att gå ännu längre in på fiendens territorium. Vidare så ska mångfald och individuella aktioner uppmuntras, snarare än att förbjudas: mångfald hindrar fiendens underrättelseverksamhet, och individuella aktioner förvandlar trupperna till en ”lycklig allians där alla är ansvariga generaler”.

Efter att ha övervägt allt detta, konstaterar Lawrence att för att lyckas måste gerillakrigsföringen ha säkra baser, en främmande fiende som, trots att han är mäktig, inte är förmögen att täcka hela territoriet, en befolkning som är vänlig eller åtminstone inte fientlig (det räcker med 2% aktivt vänligt inställda människor och 98% icke-fientliga människor), och rebellerna måste vara snabba, allestädes närvarande och ha självständiga försörjningslinjer.

Den samhällsfiende som bekämpas av företagen och lobbygrupperna för intellektuell egendom motsvarar alla ovannämnda krav.

Den algebraiska faktorn: ”piratverksamhet” är en undanglidande fiende, och den samlas varhelst det passar: napsteranvändare bytte till nyare och mer sofistikerade P2P-plattformar, som är mindre angripbara eftersom de står utanför USAs lagstiftning.

”Piraten” vet hur hon ska röra sig i ett landskap som hela tiden förändras (som exempelvis internet), hon vet hur hon ska ”läsa” terrängen på det sätt som touareg- och beduinkrigare gör. ”Piraten” känner till alla dolda tecken där främlingar inte ser någonting annat än tomma vindpiskade sanddynor.

Motsättningen mellan en marin metafor (”piratverksamhet”) och en ökenvariant är bara skenbar: Lawrence själv jämför ökenoperationer med sjöslag, ”i deras mobilitet, deras allomfattande närvaro, självständigheten i deras baser och kommunikation.”

I ”piraternas öken” är räckvidd viktigare än kraft: praktiken med en allomfattande närvaro förvillar kulturindustrin. Tack vare P2P-plattformarnas speciella egenskaper (decentralisering, speciell anpassning av tillgång och efterfrågan, oförutsägbarheten i en ekonomi baserad på delande och bytande) är ”pirater” inte ”enheter”, utan individer.

Faktum är att de kan attackera tillsammans även om de ”kämpar” separat, varje person i sitt eget rum (en artikulerad arme, en ”lycklig allians där alla är ansvariga generaler” gör repressionen mycket svårare (och också rätt impopulär).

Den mänskliga/biologiska faktorn: det är just eftersom ”pirater” rör sig i ett landskap som kännetecknas av att det är i ständigt förändring som de måste lita på sin egen intuition och sin egen fantasi. Förutom detta är det ett mystiskt krig, direkta konfrontationer med fienden är faktiskt helt omöjligt. Sabotage räcker mer än väl.

Den psykologiska faktorn: vid det här laget är ”piratkopiering” helt klart ett massfenomen, med miljoner bytare och miljarder delade filer. Medan ”piraterna” är som fisken i sjön, är polisen, regeringsbyråer och andra liknade allmänt betraktade som plumpa tjuvjägare.

En stor kulturell förändring håller på att äga rum: i jämförelse med minimi-proportionen som Lawrence framlade (2% – 98%), är dagens klyfta mellan rebellerna och den icke-fientliga befolkningen mycket mindre. Vidare beskrivs fienden som en ockupationsstyrka som invaderar och inhägnar kulturens allmänningar, och en främmande kraft är den, för detta är främmande för nätets logik.

Detta gör psykologisk krigsföring mycket enklare: även finanspolisens tjänstemän som genomförde razziorna i maj såg skeptiska och nästan sorgsna ut i intervjuerna med dem.

Vad gäller försörjningslinjernas självständighet, så är den sak rebellerna efterfrågar mest information. ”Pirater” är autonoma eftersom de hämtar information från just de media som de använder för att sina ”bordningar”, till exempel internet. Det gör många försök att skära av dessa försörjningslinjer: tekniska uppfinningar kapas för att kunna kryptera eller dölja viktig data, och hela mediasystem används som högtalare för skivindustrins uttalanden. I det förra fallet, kommer rätt snart internets kollektiva intelligens att leverera nycklarna som åter ger tillgång till dold data (till exempel hur man rippar kopieringsskyddade cds). I det senare fallet kommer nätet att sprida motinformation och håna inkräktarnas påståenden.

Till slut konstaterar Lawrence att ”kampen är inte fysisk, utan moralisk”. Faktum är att en stor del av ”piraterna” ger kampen ett ojämförbart etiskt värde. De anser att nätets horisontella natur och gåvoekonomi måste försvaras, och att privategendom av populärkultur är en självmotsägelse.

Lawrence avslutar sin text med en förvarning som borde orsaka ett högljutt sorl i alla dessa företagsöron, och övertala cheferna om att repression inte är lösningen. Hela lagstiftningen om copyright måste reformeras radikalt. ”Copyleft”, öppna licenser måste införas på alla nivåer. Priser måste sänkas. Pengaflödena måste vändas, så att de inte längre hamnar i någon superstjärnas fickor och investeras i kvalitetsökningar och bättre plattformar för online-försäljning.

Det pågår redan många intressanta experiment: tänk på Creative Commons, IP Justice och så vidare. Företagsledarna borde kontakta dessa människor innan det är försent.

Detta är Lawrences sista varning:

”Segern kommer att hamna hos upprorsmakarna om de tillåts mobilitet, säkerhet (i form av att vägra ge fienden måltavlor), tid och doktriner (idén att få varje subjekt vänligt inställt), för de algebraiska faktorerna är i slutändan avgörande, och mot dem kämpar förfinande av medel och anda förgäves.”

/ Wu Ming 1

Från Giap 030701

Wu Ming Foundation

Antonio Negri: Motmakt

I.

När man talar om ”motmakt” i allmänhet, talar man egentligen om tre saker:

motståndet (resistenza) mot den gamla makten, upproret (insurrezione) och den konstituerande kraften (potenza costituente) som skapar en ny makt.

Motstånd, uppror och konstituerande kraft utgör den tredelade figur som är motmaktens unika essens. Vad gäller motståndet, kan vi föreställa oss det med exakt precision, eftersom en stor majoritet av de sociala subjekten utövar det i vardagslivet: mot chefen och makthavarna i den produktiva aktiviteten, mot auktoriteten som reglerar och kontrollerar livet (”paternalismen” i familjen och så vidare) i aktiviteten inom den sociala reproduktionen, mot värderingar och system som genom upprepning hindrar erfarenheten och språket och som meningslöst pådrivs dem i den sociala kommunikationen. Motståndet interagerar envist, men också kreativt, med makten igenom nästan hela det sociala livets alla nivåer.

Upproret är ett mycket svårare experiment: men under loppet av en generation (och de senaste två seklen i vart fall vart trettionde år) har vi kunnat få erfarenheter av det. För oss är upproret formen för en massrörelse som bedriver motstånd, som på kort tid blivit aktivt, eller är koncentrerat på några av de objekt som är bestämda och bestämmande: upproret representerar massuppfinnande av en gemensam politisk diskurs. Upproret binder samman olika former av motstånd i en enda knut, i en homologi: arrangerar dem likt en pil som på ett nytt, originellt sätt löper tvärsöver de existerande sociala organisationernas gränser. Detta är den konstituerande kraften och är en betydelsefull händelse.

Den konstituerande kraften är förmågan att ge form åt de uppfinningar motståndet och upproret skapat, att ge dem en historiskt adekvat, ny och teleologiskt effektiv form. Om upproret driver motståndet till att bli innovativt (och därigenom uttrycker det levande arbetets produktiva förstörande), så ger den konstituerande kraften en form åt detta uttryck (den ackumulerar potentialiteten/kraften från det levande arbetes massa i ett nytt livsprojekt, i en ny potentiell kultur och civilisation). Och om upproret är ett vapen som förstör fiendens livsformer så är den konstituerande kraften den kraft som organiserar nya, positiva former för liv och njutningar hos livet i sin helhet.

II.

I den traditionella vänsterns politiska språk används motmakt som ett begrepp för att beskriva ett fenomen mycket koncist och på ett reducerat sätt. Motmakten beskrivs ofta, så gott det går, genom motståndets praktik, och ses annars många gånger som motståndets organisation – sedan är det stopp. Denna knapphet och reduktion är felaktig: inte på grund av att den ofta inte går att göra på ett effektivt sätt – utan eftersom man inte känner till de implicita förbindelserna mellan motståndet, upproret och den konstituerande kraften i varje motmaktsformation, riskerar den att neutralisera dessa komponenter, tömma dem på dess effektivitet eller rent av överlämna dem i smyg åt den dominerande makten. Eftersom motmakten inte står ensam, utan existerar i nära relation till motståndet, tillför detta motmakten ytterligare uttrycksstadier som är svåra att se. Eftersom motståndet taget för sig i ett så komplext samhälle som detta postmoderna kan gå på tomgång, eller ännu värre, manipuleras in i systemupprätthållande aktiviteter som bara kan brytas genom rekompositionen av ett globalt perspektiv på motmakten. Eftersom den upproriska spänningen, hur helhjärtat den än må vara, kan bli verkningslös eller rent av skadlig, om den inte står i proportion till massans kraft; Då riskerar den alltså att förlisa i terrorismens träsk, när dess uppkomst inte har kommit från massan (genom föregående motståndsfaser) och dess konstituerande föreställningskraft inte har nått hegemoni. När makten är konstituerande blir dess effektivitet tydlig bara när den på ett meningsfullt sätt ingår i en irreversibel förvandlingsprocess som omdanar livssättet och bekräftar befrielsebegäret. Även en annan synvinkel på mot motmakten kan ge tvetydiga eller direkt negativa effekter, trots att det är ett perspektiv som inte betonar separationen av motmaktens olika komponenter utan snarare lyfter fram sambanden. Detta blir fallet då man ser motmakten i en tidsdimension och här i ett perspektiv som hastigt uppkommit: sambandet mellan motstånd, upprorisk aktivitet och konstituerande kraft kan beskrivas som en omedelbarhetens dialektik, under vilken varje enskilt moment (och aktivitet, funktion och bestämning av motmakten) blir ouppnåligt ogenomförbar. Det är vanligt när vi påträffar detta i situationer i vilken organisationer (och reflektionerna) har ersatt rörelsernas spontanitet som dessa återvändsgränder kan beskrivas – ofta med fruktansvärda konsekvenser. Det är i själva verket alltid förödande eftersom på natten är alla katter gråa – kan man inbilla sig. När motstånd, uppror och konstituerande kraft kommer till liv, (omedelbart) i en intensiv tid och utan artikulationer, triumferar ”den vackra själen” [la anima bella] över det kritiska tänkandet, och i entusiasmen fördummas den konkreta aktiviteten. Machiavelli berättar om Boscolis revolt mot Medici, den helhjärtade och humanistiska revolten, (om han inte deltagit hade säkert densamma omkullkastats: detta säger oss alltstå att erfarenheten från motmakten inte kunde tas in därför att den var äventyrlig och förödande ineffektiv, eftersom den gjordes i en tid och med passion, utan eftertanke.

III.

Det är inte bara denna oklarhet om temporaliteten som förstör motmaktens effektivitet och kanske även förstör dess definitioner: det kan också ske genom en förvridning av det rum som motmakten kontrollerar och utvecklar. För att tydliggöra denna punkt återvänder vi till grunddefinitionen av motmakten, och försöker utveckla den. Nu för tiden har motståndet – inom motmaktens komplexa process – en principiell funktion, som är att förstöra den skadliga makten. Motståndet är en svår uppgift, ett kontinuerligt undergrävande och ett försättande i kris av de olika relationerna och de olika enskilda kompromisser/manipulationer som konstitueras socialt tillsammans med makten ur varje vinkel i rummet. Den motsatta mikromakten står här på spel. Detta är motståndets uppgift: att balansera upp effekten och sabotera det eventuella samförståndet genom att föra in element av förstörelse i systemets globala strukturer. Ju större massan blir, desto mer effektivt blir förstörelsearbetet, ett uttömmande av medlingar och institutionella nysammansättningar betydelse, och desto mer kraftfulla blir motståndsaktionerna. Vad beträffar upprorsaktiviteten, så måste den ha som uppgift att hindra den existerande maktens motreaktion och tvinga den på defensiven. (Jag vill därför också säga att även om den upproriska aktiviteten inte uppnår ett centralt mål omedelbart, är den hur som helst ändå en fördel: detta kan i själva verket hindra den konstituerande kraften att lägga händerna på fördelningen av skadorna som motståndet orsakar – och fortsätter att orsaka – på maktens struktur. Fiendefronten förstörs därför från andra sidan). När man analyserar den kapitalistiska makten (som idag är fienden), märker man att det finns en kontinuerlig strukturell sida av livet och produktionen, och en andra sida som intervenerar punktvis för att stabilisera sin dominans. Den kapitalistiska makten har alltså två närstående uttryck: på ena sidan strukturerandet av livet och av produktionens värld, och på den andra garantin av sin reproduktion. Motmakten måste därför, för att utövas och vara effektiv, vara dubbel: där en sida undersöker, kontinuerligt avväpnar och undergräver maktens sociala strukturer medan den andra sidan intervenerar på ett offensivt sätt mot de stabiliserande ingrepp som makten fortsätter upprepa och som konstituerat utgör det specifika i maktens förmåga att regera. Som en omstrukturerande ”motmakt” måste den även motsvaras av en destabiliserande ”motregering” [controgoverno]. På tredje plats kommer aktionerna från den konstituerande kraften. Det är dessa som utvidgar – över hela maktens terräng och mot denna – den alternativa fantasin: det är tankarna, alla tillsammans, i sitt uppbrott, som myllrets kraft, som en ny form av produktion och reproduktion av livet, och kamp mot döden. Denna fantasi måste leva i motståndet och i den militanta erfarenheten av upproret: för hur motståndet medför och upproret livnär och förnyar den konstituerande fantasin. Men vi återvänder nu till frågan om hur detta kommer avlöpa, det vill säga vilken möjlighet som makten har att reterritorialisera (och därigenom fånga in, instänga och eventuellt neutralisera) motmaktens kraft, när den ännu inte har framträtt i full artikulation i sina funktioner och sitt uppbrott. Saken är fullt begriplig, förefaller det som: varken motståndet, den upproriska aktiviteten eller den konstituerande kraften kan i själva verket undvika maktens manövrar som syftar till att rekuperera och kastrera dem, om de inte utvecklas i en dispositiv strategi.

Det finns, från den andra sidan, en stor tradition hos den kapitalistiska makten som garanterar effektivitet i att rekuperera och neutralisera motmakten: det är traditionen med konstitutionalism. Rekupererandet av motmakten blir i själva verket möjlig genom konstituationalismen, därför att motståndet, upproret och den konstituerande kraften här går att reducera till enkla juridiska anspråk, och därigenom formas som dialektiska element, som medverkar i en syntes – systemets demokrati. I konstitutionalismen reterritorialiseras motmakten, den innestängs i ett rum som redan organiserats efter bara en maktprincip, som exploatering eller hierarki.

Men motmakten är motsatsen till allt detta!

IV.

För att närma oss motmaktens begrepp och praktik i dess distinkta komplexitet och formation och i originaliteten av dess kraft bör vi nu betona en annan punkt: icke-homologin mellan massans motmakt och den konstituerade makten. Hos Spinoza, i hans politiska teori, är omöjligheten att homologisera makten och motmakten placerade på ett klart och tydligt sätt. Spinoza avböjer i själva verket för femtielfte gången den klassiska regeringsformsteorierna : den enskildas styre som i monarkin, de fås styre som i aristokratin och myllrets styre som demokratin. Men vid sidan av demokratin och med tillägget ”absolut” – kommer ”den absoluta demokratin”, det vill säga en styrelseform, som inte har något att göra med andra styrelseformer eftersom myllret, när den styr över sig själv, överskrider alla andra former av existerande sociala organisationer, och som inte visar sig som en bestämnings politisk teori, utan som varande utan bestämningar, absolut var-som-helst och utan gränser. Den är alltså helt möjligt att tänka en maktform som inte har något att göra med den monarkistiska eller den aristokratiska makten – och inte heller något att göra med den demokratiska makten, när denna återigen har blivit en av maktens former snarare än en funktion av myllrets potential.

För att återigen tala i väldigt tydliga termer: det är nödvändigt att motmaktens aktivitet inte blir en ersättning av den existerande makten. Tvärtom, denna måste komma med förslag på olika former och uttryck för massans frihet. Om vi vill definiera motmakten, inom och emot de nuvarande postmoderna formerna av makt, bör vi fortsätta att starkt betona och klargöra, att vi med motmakten inte vill erövra och lägga händerna på den gamla makten, utan utveckla en ny kraft hos livet, av organisation och produktion. Motmakten känner varken telos eller Aufhebung: den producerar inte utveckling som förbestämd essens, utan helt enkelt lever och producerar liv.

V.

I arbetarrörelsen och den kommunistiska rörelsens tradition, har motmakt varit ett begrepp som fungerat i mycket tvetydiga termer tagen inom dess mångfaldiga användande. Hos Marx är det den proletära motmaktens teleologi som fungerar antingen på den temporala samordningen av utvecklingen (kommunismen är nödvändig) eller den rumsliga (det är i ett perspektiv av kapitalistisk globalisering och konstruktionen av en världsmarknad som revolutionen påförs). Hos Lenin, medan motmaktens rumsliga tendens åter visar sig som nödvändig och obestämd, blir ögonblicket, den rätta stunden för utövandet av den revolutionära motmakten avgörande: det är i detta ögonblick, vid tillfället, i den svaga punkten i den kapitalistiska exploateringens kedja som det revolutionära projektet förstår ”kairos” och uppfinner historien. Till skillnad från Lenin förblir Rosa Luxemburg låst i en starkt teleologisk temporalitet (revolutionens nödvändighet), men identifierar därför den händelse som får den revolutionära processen att starta i den marginella rymden som utgör marknadskapitalismens gräns. Där imperialismen hos Lenin är det högsta punkten av kapitalistisk utveckling, och följaktligen den punkt där arbetarklassen kan vara starkast och rasera den med ett enda slag, öppnar imperialismen hos Rosa Luxemburg den kapitalistiska utvecklingens svagare, öppnare och mer kritiska punkter – det är här möjligt att börja konstruera motståndet och upproret – och imperialismen för på detta sätt fram den konstituerande kraften och revolutionen in emot maktens centrum, i en destruktiv framryckning tvärsigenom fiendesystemet.

Och så slutligen till anarkisterna: dessa har alltid vägrat definiera en tid och ett rum som priviligerade stund och plats för upproret; de lever i den förtryckande världens kaos, och illustrerar destruktivt institutionerna (många gånger på mycket framgångsrika sätt – det räcker att tänka på hypoteserna om ”störtandet av staten” som introducerats av anarkisterna i revolutionens politiska teori) och tänker att det finns en eller tusen rum och tider för revolten. Det är synd att den anarkistiska åskådningen aldrig uppmärksammar temat med Statens homologi – så att de därigenom återskapar denna i sina upprorskoncept och i detta ger statens borttynande en revolutionär prägel; ett uppror som ekar tom när det kommer till alternativa förslag och är full av harm.

Vi skulle uppenbarligen kunna fortsätta att prata om dessa ideologier. Men det är mycket viktigare att betona hur oförmågan att göra en modell av motmakts-konceptet som är ickehomologisk med den konstituerade makten, framför allt kommer från ett implicit antagande, det vill säga det är från den ekonomiska modellens latenta homologi (liken i garderoben) som finns bakom på exakt homogena sätt, både i makten och motmaktens tankar och praktik: det är den kapitalistiska utvecklingsmodellen. Det är detta som avgör, genom homologin, genom konceptets enhet, teologin och de strategiska planernas identitet, även i de taktiska rörelsernas extrema skillnader och även i den totala fiendeskapen – därför att den kapitalistiska modellen är dialektisk.

VI.

Vilken definition av ”motmakten” kan man slå fast vid denna punkt? Detta är en ontologi: det består i att betona det faktum att motstånd och upprorisk aktivitet representerar konstituerande kraft, latent men aktivt, hur kontrollen över rörelserna (som effektivt formar sig efter den imperiala kontrollen över arbetskraften, dess dynamik och dess förskjutning) blir global. Det stämmer att kampen inte lyckas kommunicera längre och att när den lyckas göra det, mer är på en ideologisk än politisk terräng (från palestinska intifadan till revolten i Los Angeles, hos de franska strejkerna 1995 och i Chiapas, från de indonesiska och sydkoreanska revolterna till de landlösas rörelse):

men likväl, kampen är alltid närvarande som farligt extrem och kraftfull, annalkandes i de kapitalistiska definitionerna av utvecklingen. Den kapitalistiska utvecklingens politiska garantier bör motsvara denna utmaning. Staten är även i denna imperiala fas organiserad för att kontrollera och kuva motmakten. Det är underförstått, därför att det ”kollektiva kapitalet”, idag har beslutat att globalt kalla dessa starka och envisa motmakter som stolt och rättfärdigt visar sig i jordklotets alla hörn visar historiens ansikte – skapar historien, för ”Folket från Seattle” (för att avväpna dem, som om det de förde fram enhanda var krav på rättigheter och att de inte uttryckte kraft). Nej, det är inte påven Gapons ikoner som nu rests i Seattle, som redan gjorts från andra delar under det sekel av klasskamp och revolution som vi just lämnat – men dessa symboler kan helt säkert inte blockera styrkan i den ontologiska definitionen som härrör från motmakten. Den blir desto kapablare att inregistrera i styrkerelationernas strukturer, desto mer den kapitalistiska regimen erkänns som ”korrumperad” med denna allstädes närvarande och deliriska kris som följer av sammanbrottet av varje måttkriterie, av varje verkligt tecken på värde, i marknadens globala konstruktion och i det imperiala styret. Här börjar postfordismen, Imperiet, liberalismen och globalisationen – postmoderniteten – att sammanfalla. I denna fyrkant, så är motmakten den enda kraften som upphöjer representationen av verkligheten. Ontologin är i rörelse av dess vind. Världshistorien är dess uttryck. Revolutionen kan kanske vara utloppet.

VII.

Vad kan motmakten betyda i den imperiala globaliseringens samhälle? Det är svårt att tänka sig en motmakt som kan bli effektiv på nationell bas, eller inom de nationalstatliga dimensionerna som Imperiet omfattar i sin dialektik av strategisk kontroll. Den andra sidan är att den imperiala makten försöker konstitutionalisera, det vill säga att inkludera och att kontrollera, de varaktigaste motståndsfenomenen som finns på planetens yta. Det relativa erkännandet av ”Seattlerörelsen”, eller av de viktigaste NGOerna, träder in i denna dynamik av relativ konstitutionalisering av ett nytt ”civilsamhälle”. Vilka enorma mystifikationer! En sann motmakt idag bör därför undvika det genom att varken röra sig på ett rent nationellt plan, eller bli absorberad in i den nya imperiala konstitutionalismens fållor.

Vad har vi då för manöverutrymme idag?

För att svara på denna frågan, är det bra att reflektera över några erfarenheter som, om de inte erbjuder några säkra svar, hur som helst pekar på vilken väg vi kan följa för att konstruera en motmakt idag. Den viktigaste erfarenheten (som alltid är giltig) är att konstruera motståndet underifrån, genom att vara fast rotad i de sociala och produktiva situationerna. Det handlar om att fortsätta, genom ett militant motstånd, att förstöra den dominerande makten på de platser den ackumuleras, där den centraliseras och därifrån den förklara sin hegemoni. Att göra motstånd mot detta underifrån innebär att i motståndet bredda näten av kunskap och det ”gemensamma” agerandet mot privatiseringen av makten och välståndet. Det innebär att förstöra de hårda linjerna av exploatering och av exkludering. Det innebär att konstruera gemensamma språk, i vilka alternativet som utgörs av ett fritt liv och kampen mot döden visar sig vinnande. Det finns kamper som de senaste decennierna har visat dessa objekt och den myllrets rörelse som radikalt hänget sig åt dessa objekt: kampen i Paris vintern 1995 har ur denna synpunkten varit exemplarisk. Men för att bli strategier måste denna kamp hitta en global koppling, en dimension av global cirkulation. De har behov av att upprätthållas av materiella krafter, till exempel från en arbetskraft som flyttar sig tvärsöver migrationens linjer, de kulturella och arbetsmässiga, de materiella och immateriella, genom en kosmopolitisk kraftfull och radikal exodus. Den imperiala makten måste mötas av en motmakt på Imperiets nivå.

Det är besynnerligt men intressant och påträngande att komma ihåg vad Che intuitivt hade förstått av det som vi nu säger: Och det är att den proletära internationalismen var tvungen att förvandlas till en stor hybridisering [métissage] politiskt och fysiskt – som då lyckades förena nationerna, och idag myllret, i en enad befrielsekamp.

/ Antonio Negri

Tagen från boken ”Guide – Cinque lezioni in impero e dintorni”

Tidigare publicerad i Situaciones nr 3, Argentina 2001.