Ressentimentsvänstern

Varför är vänstern så grälsjuk just nu? Vi dränks i återkommande kulturdebatter och interna polariseringar. Organisationer och forum klyvs internt. Inre fiender ska pekas ut. Frågan som gnager bakom frustrationen är: varför sitter vänstern i en så bedrövlig situation, tappar mark hos arbetarklassen och förlorar sin bas till en framvällande våg av högerpopulism? Och svaret blir att allt är postmodernismens, queerteorins, 68:a-vänsterns, kulturrelativisternas, feministernas eller de postkoloniala akademikernas fel. Om vi bara blickar bakåt, till arbetarrörelsens storhetstid – eller åtminstone feminismens och nyvänsterns 70-tal – så kan vi återknyta till hur man gjorde då och skära bort den interna sjukan.

Vi bör aldrig vara rädda för debatter. Och vi måste alltid slipa våra argument, lära oss ta diskussioner och pedagogiskt – men även retoriskt – kunna förklara varför vi har rätt. Men vi märker samtidigt hur vissa debatter blir som ett gift. De skapar en moralism med krav på förbud och utrensningar, uthängningar (callouts) och symbolpolitik. Debatterna kidnappas av de frågor som är enklast att trigga, fastnar i de snabba flödena och stora känslorna. Vi tappar kontrollen över dem, kastar oss in i varje debatt utan en plan eller en egen agenda. Kulturdebatterna och flödesdiskussionen blir det monster som äter oss. Får oss att tappa tron. Fyllas av giftig bitterhet. Vilja ge upp hela skiten.

Det enda som känns glädjande är att nästan alla andra politiska läger verkar lika splittrade och grälsjuka internt. Och märkligt nog verkar fiendebilden överensstämma. Samma strömningar pekas ut som ansvariga för förfallet. Även om de av yttersta högerkanten dessutom tillskrivs ett visst etniskt drag.

Då är det bra att backa några steg. Och betrakta de morbida debatterna och monstergrälen politiskt, utifrån att det pågår ett hegemoniskifte. Vad gör ett sådant skifte med oss och de mål vi kämpar för?

Ett första steg är att erkänna att arbetarrörelsens (eller vänsterns, eller feminismens) historia är en historia full av misslyckanden. Vänstern har dött många gånger. Och tvingats resa sig igen, anpassa sig till en förändrad situation och basera sina kamper på de nya formerna av antagonism. Vi har haft en övermäktig motståndare i kapitalismen, som kunnat slå oss i spillror gång på gång och brutit upp de subjekt vår kamp utgår ifrån. De vinster vi gjort har med tiden vänts emot oss, de styrkepositioner vi byggt upp har undergrävts dag för dag. Tills vi stått inför en förändrad kapitalism som gjort att det vi baserade vår tidigare makt på nu blivit verkningslöst och försvagat.

Grovt och förenklat sett har vi i efterkrigstiden rört oss mellan två hegemonier. Den socialdemokratiska och den nyliberala, där de sociala, politiska och statliga krafterna kombinerats och förenats i vissa block, som knutit krav till vissa löften och institutionaliserade kanaler. Dessa hegemoniska perioder har rått i ungefär 30 år var.

Under en hegemoni naturaliseras en viss politisk samhällslösning och styrningsform. Det blir den pol allas politiska kompass ställer sig efter och relaterar till, även de i opposition. Den socialdemokratiska hegemonin – med motsvarande former av sociala kontrakt i länder där socialdemokratin var svag – upprättade en form av historiskt block där näringslivet och arbetarrörelsens intressen knöts till varandra, en samförståndspolitik där konflikten arbete-kapital fick en institutionaliserad medling (i Sverige i form av den svenska modellen och Saltsjöbadsavtalet) och uppbyggandet av en välfärdsstruktur, dit även medelklassens intressen knöts. Även högern tvingades förhålla sig till folkhemmet och den svenska modellen, ta den som given arena för politik och opposition. I det nyliberala skiftet (i Storbritannien och USA inlett i slutet på 70-talet, här i Sverige slutgiltigt genomdrivet i 90-talets början) upplöstes de historiska block den tidigare hegemonin baserats på upp. Efter en periods politisering och polarisering upprättades ett nytt nyliberalt block, dit även grupperingar och skikt som tidigare stött socialdemokratin knöts. Det blev den nya polen att ställa kompassen efter. Marknaden släpptes in i välfärdssektorn, freden på arbetsmarknaden bröts ensidigt, fackföreningsrörelsen försvagades efter en mängd riktade angrepp, de stridbara arbetarkollektiven förlorade sin styrkeposition när industriproduktion outsourcades och utlokaliserades globalt (med nya kamper som blossade upp med dem). Vi gick från lön till lån som bärande för att höja levnadsstandarden. Vi skulle alla bli homo economicus, ekonomiskt rationella individer verksamma på en global marknad. Kapitalismen åternaturaliserades, sågs som en opolitisk realitet varje politisk kraft och projekt behövde ta som given och oifrågasatt utgångspunkt. Mark Fisher beskriver det som en kapitalistisk realism: ”Kapitalistisk realism handlar inte om att folk identifierar sig positivt med nyliberalismen, utan handlar om naturaliseringen och därigenom avpolitiseringen av den nyliberala världsåskådningen”.

Den kapitalistiska realismen formade även de krafter som motsatte sig nyliberalismen, de sociala rörelser som uppstod i den och ställde krav på rättigheter. Nyliberalismen bestod politiskt inte bara av en reaktionär sida, som David Harvey lyft fram, med Thatcher, Reagan och Bushs konservativa familjepolitik och antifeminism som svar på välfärdsstatens nedmontering, eller aggressiva försök att krossa fackföreningsrörelsen. Den hade även en progressiv sida, som Nancy Fraser lyft fram. Den progressiva nyliberalismen öppnade en arena för rättighetskrav och stöd för erkännande av minoriteter. Så länge de ekonomiska drivkrafterna inom nyliberalismen inte ifrågasattes, så fanns ett utrymme att kunna ifrågasätta diskriminering, brist på representation och hinder mot social rörlighet.

Wendy Brown lyfter fram detta som en paradoxal spänning inom nyliberalismen, som kom att forma även motståndet mot det. Medelklassen blev den norm som privilegier och förtryck mättes utifrån, naturaliserad i politiken som den enda klassen, medan arbetarklassen försvann ut ur politiken som referenspunkt.

Just motsättningen inom (ny)liberalismens löften om å ena sidan individuell frihet och individualism, å andra sidan löftet om social likställdhet och politisk universalism, menar Brown gav upphov till en internaliserad motsättning. Hon använder Friedrich Nietzsches begrepp ressentiment för att beskriva denna internalisering. Ressentiment är känslan som uppkommer ur att vara utsatt för en oförrätt eller kränkning, när den införlivas och görs till en del av personens självuppfattning. Du ansvarar själv för ditt självförverkligande, men misslyckas konstant i mötet med sociala strukturer – och ansvaret faller tillbaka på dig. Vi sitter fast i de strukturer oförrätterna uppkom i, de som matar oss med krav på egenmakt och föder vanmakt. Istället för kollektiv kamp leder det till en bitterhet och ett hämndbegär, hämnden ger en bedövning som övertrumfar skadan. Brown tar detta resonemang ett steg till. Hon menar att det leder till krav på erkännande av ens oförrätt och krav på representation i egenskap av just utsatt – vilket låser dessa kamper i de strukturer där oförrätterna uppkom. Problemet är att det blir en reaktiv och bevarande hållning, snarare än aktiv och överskridande. Det förtryckta subjektet blir ens identitet, att framhålla sin utsatthet den enda källan till erkännande och någon form av makt och rätt. Kampens innehåll kommer att bestämmas av det förgångna (förtryckets historia), menar Brown, snarare än möjligheten till en annan framtid. Snarare än att hota strukturerna reproduceras vanmakten.

Wendy Brown är mest känd som kritiker av identitetspolitiken, en kritik framlyft inifrån och med en vilja att utveckla kamperna, men hennes diskussion om liberalismens ressentiment är mycket mer omfattande och kritiken riktas lika mycket mot vänstern. Det är nyliberalismens ressentiment vi nu ser brisera över hela det politiska spektrumet, från den reaktionära högerpopulismen till den nostalgiska vänstern. Det blir extra tydligt i en period där nyliberalismens hegemoni har börjat falla, efter den ekonomiska krisen 2008. Vågen av krisrevolter misslyckades och socialdemokraterna gick upp i ett teknokratiskt mittenblock för åtstramningspolitik. Det nyliberala blocket har nu börjat bryta samman, misslyckas att artikulera krav och dess löften har visat sig omöjliga att infria. Nyliberalismens kris visar sig även som identitetspolitikens och den teknokratiska socialdemokratins kris. Kompassen snurrar, utan några poler att ställa in sig efter.

För Brown är ressentimenten och vanmakten symptom på förluster. För vänsterns del kopplar hon dessa ressentiment till dess långa borttynande som ett politiskt alternativ, som accelererade från 1956 till 1991.

Vänsterns historia är tätt förbunden med modernitetens genombrott, med en tro på progressiva framsteg mot ett historiskt mål (telos), förnuftets emanciperande och befriande natur, samt människan som historiens skapare. Arbetarrörelsens, realsocialismens och välfärdsstatens förlust mot kapitalismen har följts av liberalismens sammanbrott. Moderniteten har tömts, dess löfte svikits, menar Brown.

För vänstern och arbetarrörelsen betyder det att framtiden grusats. Det finns inte längre något klart telos, ett mål och riktning. Men trots att det godas telos försvinner, finns längtan efter det goda kvar, vilket kan leda till en vägran att acceptera förlusten av teleologin, idén om historiens progressiva utveckling. Och till en vänster som försöker bita sig fast vid de rester av en historisk berättelse som håller kvar föreställningarna om historiens progressiva framskridande, såsom en universell politisk identitet (den homogena och enhetliga ”klassen”, ”könet”, ”folket”). Det är förståeligt att när det går dåligt vilja vända sig tillbaka till när det gick bra, men den impulsen leder fel. Frihetsbegäret, för att tala med Nietzsche, vänds till vanmakt, en vilja till makt mot sig själv. Sorgen efter modernitetens och liberalismens svikna löfte ”blir melankolisk även av den anledningen att vi upplever att löftet inte bara har dött utan även att det har förråtts”.

I det läget blir vänstern defensiv, ängslig och känslig, menar Brown. Den ägnar sig åt symbolhandlingar och moralism och kännetecknas av en mentalitet av att vara under belägring. Identitetspolitikens kritiker blir lika identitetsfixerade och fokuserade på historiska oförrätter som de strömningar de kritiserar. De inom vänstern som problematiserar och dekonstruerar problemställningarna ses som besvärliga och beskylls för att vara orsaken till att modernitetens värden förlorats. Ilskan riktas inåt, i vanmakt.

Det är här de ständiga kulturdebatterna och interna positionsstriderna blir problematiska, menar Brown. De lyckas inte skapa en ny framtid åt oss, ge hos nya (icketeleologiska) målsättningar och projekt. Vi kommer aldrig fram till att diskutera hur vi skapar kollektiv makt, utifrån den mångfald och heterogena sammansättning vi har inom dagens kapitalism. Grälen avleder vår uppmärksamhet, dränerar vår motivation och tränger undan våra försök att bygga makt. Istället för att försöka finna det gemensamma i vad vi vill tillsammans, trots våra skillnader, blir vi låsta i vår historia. Browns lösning är att förespråka en förskjutning från ”jag är””jag har utsatts för, det här är min historia” – till ”jag vill det här för oss”. Att hitta fram till en diskussion om hur vi skapar en gemensam framtid.

Det är här möjligheten i en hegemonikris ligger. När block luckras upp blir politiken för en stund åter möjlig, det går att formera nya vi, förbinda krav och kamper i gemensamma projekt – inte utifrån vår gemensamma historia utan utifrån vår gemensamma framtid, en gemensam färdväg trots våra olikheter och skilda erfarenheter. Vi har möjlighet att sätta ut en egen kompassriktning, rita ut vår egna Portolankarta för en gemensam färd.

(Publicerad i Brand 2, 2018, ”Tid för monster”)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *