Till kamrat vem som helst

Vad gör man dagen efter upproret? När barrikaderna redan rests, gatstenarna kastats, torgockupationen tröttnat, massmanifestationerna avlöst varandra, stormötena går på tomgång, tågstationen redan blockerats och en uppsättning korrupta politiker bara bytts ut mot en annan. När varje revolthandling gjorts, men inget förändrats. Vad händer då?

2007 kom Osynliga kommittén med sin bok Det stundande upproret. Det var en peppande bok man kunde ge till vem som helst, en medryckande föraning om den stormvind som skulle komma i den globala finanskrisen och krispolitikens spår. Och framför allt, vad vi – vem som helst – kunde göra när stormen kom. Sju år senare har Osynliga kommittén kommit med uppföljningen, Till våra vänner, som nu kommit på svenska (TankeKraft förlag 2015). Om Det stundande upproret var ett manifest, ett brett upprop för en kommande strid och en kommande kampgemenskap, är Till våra vänner den kranka eftertanken vad som gick snett, var revolterna körde fast och hur de kan komma loss ur den stagnation de drabbats av. Om Det stundande upproret vände sig till vem som helst, vänder sig Till mina vänner till Osynliga kommitténs vänner från kravallerna, torgockupationerna och blockaderna. Den är ett samtal kamrater emellan, sammansvurna i samma projekt. Ofta med udden polemiskt riktad mot andra deltagare i upprorsvågen; de ”vänsterister” som beskylls för ligga bakom revoltens misslyckande.

Trots att Till våra vänner närmar sig samma frågeställningar som revolutionärer i alla tider tvingats ta upp – frågan om aktörskap, relationen mellan revoltens olika subjekt, mellan strategi och taktik, voluntarism och organisation, revolt och revolution, organisationens (partiets) roll – lyfter Osynliga kommittén fram deras diskussion som annorlunda. Deras manifest är ett ickemanifest, partiet ett ickeparti, organisationsformen en ickeorganisation, subjektet ett identitetslöst ickesubjekt. Må så vara. Projekt mår ofta bra av att dra en polemisk demarkationslinje mot sina föregångare och utmåla sig själva som något helt annat. Som sådana fungerar Osynliga kommitténs skrifter bra även för dem som inte delar deras slutsatser, som poetiska provokationer, korrigeringar och ifrågasättande, som tvingar alla att betrakta sina egna projekts risker och tillkortakommanden. De är lika uppfriskande att läsa när man håller med som när man inte håller med.

Tristast blir skrifterna däremot när de liknar skuggboxning mot parodiska skildringar av andra kommunistiska teoribildningar som deltagit i samma revolter. Osynliga kommittén snor och inspireras friskt från sina teoretiska ”konkurrenter”, för att sedan spotta ut de oönskade resterna och tillskriva andra närstående strömningar. De som borde vara närmast utmålas som längst bort och det stora hotet mot varje uppror – till och med fiender på insidan, förskansade i våra huvuden.

Så varför inte göra en tillbaka-kaka och göra samma läsning i retur av Osynliga kommitténs skrifter, se vad vi kan använda, sno tillbaka och vad vi kan dumpa. Låta de autonomistiska teorier de försöker digestera explodera i deras mage, som en trojansk häst, och fritt få blomma upp och återbefrukta Osynliga kommitténs projekt i en annan riktning än vad de själva tänkt sig. Vad händer om man läser Till våra vänner med Negris, Trontis och operaisternas glasögon? (Tack till kamrat Krigsmaskinen för uppslaget!)

Upprorets tid

Ett sympatiskt drag i Osynliga kommitténs insurrektionalism är deras uppmaning till handling nu. Direkt, omedelbart och omedierat. Det finns inget gyllene tillfälle att vänta på, ingen ultimat situation som ska uppstå, inget strategiskt kairos att vänta in. Det är bara att börja, där du är och med dem du har runtomkring dig. För Osynliga kommittén är den historiska tiden upphävd, det gäller bara att avtäcka kollektiviteten som redan finns där, färdig i de delade motståndshandlingarna. Det finns inget löfte om framtida extaser eller en mytisk urtid, det är bara i nuet som möjligheten att förändra världen existerar.

Men sen ett aber. Upproren har kommit, men inte revolutionen, konstaterar Osynliga kommittén krasst. Revolten visade sig inte övergå i revolutionen. Den lyckades inte förbinda kortsiktiga och långsiktiga handlingar, taktik och strategi, ackumulera segrar som kunde leda till en systematisk förändring.

Vad fick upproren att stanna av? Osynliga kommittén har två svar. Det ena är att se hur kampcyklerna upplöses när de lyckas bli generaliserade och blivit allmängods. ”Sedan 2005 är det som om antiglobaliseringsrörelsen har upplösts av verkligheten. Den har försvunnit, just därför att den har förverkligats”. Under krisprotesterna tog alla folkliga protester, även de fascistiska på Maidantorget, globaliseringsrörelsens erfarenheter som sin självklara grund. Nätverksorganiseringen, aktionsdagarna, rådsförsamlingarna, den breda militansen, alternativmedian, blockaderna, kritiken mot finanskapitalismen – de har alla blivit allmängods. Globaliseringsrörelsens partikularitet försvann därmed genom generalisering. Antagonismen hade konstituerats på en högre nivå, som Negri hade uttryckt det. Protesterna kan därigenom aldrig vända bakåt, utan utgår alltid i sin stundande kampcykel från en ny nivå. Kommitténs andra svar, och där placerar de sig i en lång fransk ultravänstertradition, är att se vänstern som problemet. Det är vänsterismen som håller tillbaka revoltörerna och bestulit dem på revolutionen. Det krävs bara en sista brytning. ”Revolutionärernas passionerade rivalitet med vänstern håller kvar den på samma terräng, snarare än att frigöra dem. Låt oss kasta loss”. Därför är Till våra vänner en paradoxal skrift, eftersom kommittén där – till skillnad från Det stundande upprorets insurrektionalism och skapande av kommuner – återvänder till en vänsterbegreppsapparat: revolutionen, produktionen, partiet osv.

I sin recension av Till våra vänner ställer Jason E Smith frågan: kom verkligen upproren? Var verkligen torgrörelsen upprorisk? Den lyckades inte utmana några djupare maktstruktur – ens i Egypten – utan lämnade dem intakta. Protesterna inriktade sig mot åtstramningspaket snarare än i mot relationerna i produktionen eller i ett reellt utmanande av statliga våldsmonopolet. Istället för att se proteströrelsen som något kapat av en vänster, måste man kanske betrakta dess brister inifrån: att den redan från sin start var begränsad, motsägelsefull, bar på reformistiska illusioner och förhoppningar. Men också att protesterna agerade inom geopolitiska intressen och med konkurrerande reaktionära krafter som också försökte fånga momentumet, vilket kastade in de sociala protesterna i inbördeskrig (som i Syrien och Libyen).

Vem som helst

Upproret kan bedrivas var som helst och följaktligen av vem som helst. Saknas det därigenom subjekt och antagonistisk subjektivering för Osynliga kommittén? ”Det finns inget nytt revolutionärt subjekt vars framträdande skulle undgått upptäckt fram tills nu. Om man då hävdar att det är ‘folket’ som är ute på gatorna, då är det inte ett folk som existerade i förväg, utan som saknades i förväg”.

Här förlitar de sig tungt på den italienska filosofen Giorgio Agamben och hans teori om vemsomhelst-singulariteter och deras relation till den kommande gemenskapen (hos kommittén, i form av kommunen). Agambens vemsomhelst-singularitet är ingen ny subjektivitet, utan ett angrepp på identitet, suveränitet och teleologi. Agamben försöker tänka i koncept som överskrider identiteter och inte är förbundna med kollektivitet. Vemsomhelst är en singularitet som varken är universell eller partikulär, något som spelar roll oavsett vad det är och inte kan reduceras till sina egenskaper. Detta märkliga subjekt som ett ickesubjekt, en (icke)aktör som inte kan koopteras av staten och som flyr undan suveränitetens logik. Grunden är en vägran, undandragande, Bartlebys ”I prefer not to”, snarare än formerandet av ett nytt subjekt. Denna vemsomhelst-singularitet tar sig på en kollektiv nivå uttryck i en kommande gemenskap / kommun, utifrån vemsomhelst-singulariteternas antagonism mot suveräniteten. Denna gemenskap går för Agamben inte att se som någon gemensam essen.

Hos Osynliga kommittén kommer det här tydligt till uttryck på synen på upproret och blockadens (icke)subjekt: om strejkens subjekt under 1800- och 1900-talet var arbetaren, är blockaden/upprorets (icke)subjekt ”vem som helst”. Men denna syn motsägs i kommitténs egna skrift genom att samtidigt betona den unika position och kunskap som arbetarna sitter på i produktionen, som av kommittén reduceras till en kunskap om produktionsprocessen som kommunerna måste stjäla för att kunna blockera den. Att utgå från sin materiella position och situation – som borde vara kommitténs utgångspunkt – dribblas bort och kantrar över i en idealistisk voluntarism. Här måste perspektivet vändas rätt igen.

Marx perspektiv står i kontrast till Agambens; hur motsättningarna och antagonismen i produktionen, de olika relationerna till produktionsmedlen och deras olika former av inkomst hos Marx tar sig uttryck i en subjektivering som blir klasserna som aktörer. Men det finns också hos Agamben en tydlig skillnad mot Negri, Deleuze, Guattari och Foucault, som delar kritiken mot teleologi och suveränitet – och som likt Agamben betonar singulariteter snarare än homogena sammansättningar. Negri, Deleuze, Guattari och Foucault ser däremot det gemensamma som något som måste produceras, ett heterogent sammansättande av olika singulariteter i ett gemensamt projekt. Det blir mycket mer fruktbart att läsa Osynliga kommitténs kommande kommuner genom de senares glasögon, än Agambens, som något som måste skapas, ett politiskt projekt som måste sammansättas och singulariteter som måste förbindas i en ömsesidig pakt. Kommitténs beskrivning av den medeltida innebörden av kommunen, ”Den gemensamt svurna eden bland invånare i en stad eller på landsbygden att hålla ihop”, befinner sig redan i denna fåra. Pakten hos Osynliga kommittén motsvarar Negris syn på multitudens sammansättande, från ontologisk till politiskt formerande, genom en gemensam pakt för att backa varandra, räknandet av sin egna kraft som källan till frihet. Detta sammansättande är inte ett identitetsprojekt, utan snarare något som genom sina kombinationer överskrider subjekten. Kommunen är varken kooperativen, facken, kollektiven eller de sociala centren – utan det som uppstår när dessa samverkar, sammansvärjs och kombineras. ”Det var samarbetet mellan allt detta, livet som utvecklades mellan allt detta, och som inte kan tilldelas någon av dessa aktiviteter, någon av deras entiteter”. ”Kommunen är då det som får alla ekonomiska gemenskaper att kommunicera sinsemellan, det som genomborrar den och överskrider den, den är sambandet som motarbetar deras benägenhet till självupptagenhet”. Osynliga kommittén rör sig här redan bortom Agamben, som ser gemenskapen som reellt redan existerande och bara kräver ett perspektivskifte, ett annat sätt att förhålla sig till världen.

Blockaden – mål eller medel

Om fabriksarbetarna som subjekt hade strejken som sin kampmetod i produktionen är vem som helst-singulariteternas kampmetod idag blockaden. Makten har flyttat ut ur institutionerna, menar Osynliga kommittén, och in i infrastrukturen. Makten är biopolitisk och verkar direkt in i våra levda världar, men den verkar – vilket är det viktiga – genom sin cybernetiska styrning över en utspridd infrastruktur och dess kommunikation. ”Regerandet finns inte hos regeringarna”, istället för att se på statsmakten måste man se ”dess politiska konstitution är dess materiella konstitution”.

Produktionen sker i flöden och fabriken ersatts av produktionsanläggningar, som flödets noder. Snarare än producera färdiga varor ägnar sig dessa anläggningar åt en omvandling av det som passerar in och ut, för att sedan skickas vidare till nästa nod för fortsatt bearbetning eller montering. Arbetaren har reducerats till en maskinövervakare, vars uppgift snarare är att träda in för att åtgärda stopp i arbetet – medan maskinerna utför produktionen. Den cybernetiska kapitalismen har helt införlivat reproduktionen i sig, det finns inte längre någon separat eller semiautonom reproduktions- eller distributionssfär.

Den cybernetiska kapitalismen är sårbar överallt, genom att dess flöden löper igenom hela samhället och potentiellt går att blockera. Vem som helst kan blockera produktionen, inte enbart arbetaren. Och attackerar man produktionens flöden attackeras kapitalismen i hela sin totalitet.

Jason E Smith ser här en av de svagaste bitarna i Osynliga kommitténs resonemang. Den missar den roll blockaderna av logistiken spelat historiskt de senaste 40 åren. Oftast har blockaderna varit det sista redskapet att ta till under en social protest eller facklig konflikt. Blockaderna har ofta snarare haft rollen som generaliserade strejker, där fackföreningarna initierat protesterna och kunnat styra dem. Så även i det exemplet Osynliga kommittén tar upp, med rörelsen 2010 mot pensionsreformen i Frankrike där facket CGT stängde ner oljeraffinaderierna med sina strejker och vem som helst kunde generalisera strejkerna genom blockaderna av bensintransporter och trafik. Men dessa blockader kontrollerades till syvende och sist av CGT, som kunde utöva sin hegemoni över dem.

Arbetarnas särställning i produktionen försvinner i kommitténs jämställande av produktion, distribution och cirkulation. Osynliga kommittén reducerar denna strategiska position enbart till en fråga om knowhow. Fabriksarbetarnas möjlighet till strejk kom ur en koncentration av arbetare i fabriken, en kunskap om arbetsprocessen som gav viss kontroll över arbetet, råvaror och lager. ”Den som vet hur ett system fungerar kan också sabotera det på ett effektivt sätt”. Med den cybernetiska kapitalismen måste motståndet stjäla denna kunskap och göra den tillgänglig för vem som helst. ”Att konstruera en revolutionär kraft idag är just detta, att artikulera alla de nödvändiga revolutionära världarna och teknikerna, sätta samman den tekniska intelligensian till en historisk kraft och inte ett system för regerande”.

Frågan är vilken funktion blockaderna fyller. Hos Osynliga kommittén verkar de mest ha ett strategiskt antikapitalistiskt värde, genom att de negerar produktionsprocessen. Men stärker blockaderna verkligen vår makt? Alberto Toscano riktar i texten ”Logistik och opposition” en operaistiskt influerad kritik av kommitténs fokusering på logistiken. Toscano saknar en diskussion om hur produktionen kan användas och omställas till nya mål. ”Interstitial enclaves or temporary liberated zones, ornamented by discourses of withdrawal and difference, have widely replaced the reference of an advancing, unifying and largely homogeneous planetary movement of liberation”, skriver han. Detta resulterar i en fetischering av brytningen, som inte skapar några förutsättningar för en ickekapitalistisk livsform.

Toscano beskriver det som en ”katastrofisk optimism” hos Osynliga kommittén, att blockerandet av kapitalismens flöden i sig skulle resultera i en antikapitalistisk kollektivitet – men att resultatet likaväl kan bli en massiv irritation och öppna för reaktionen. Istället frågar Toscano efter ”hur kan vi vända strukturer/flöden som separerar oss från kollektivt handlande till ny användning/mål snarare än bara stoppa dem”. Hur kan kapitalistiska strukturer göras användbara snarare än oanvändbara för oss, vilka tendenser i dem kan omvandlas i riktning mot ett kommunistiskt samhälle?

Den snabbt växande urbanismen vilar på allt längre och omfattande försörjningskedjor, vilket försätter en intensifierad exploatering och expansion. Så logistiken har en central funktion, ur ett maktperspektiv. ”The metropolis is in fact a processing centre”. Dessa försörjningskedjor bygger på standariseringar, i allt från gemensamma förvaringsformer (moduler, containers) till streckkoder, kommunikationssystem, infrastruktur och regleringar. Istället för att se blockaden som mål, blir det ett mer strategiskt perspektiv att betona den som medel – att se vilka maktredskap det ger arbetarna att skaffa sig bättre förhandlings- och styrkeposition genom sin möjlighet att kunna avbryta produktionen. Toscano lyfter fram Sergio Bolognas undersökning av hamnarbetares kamp över försörjningskedjehanteringen som exempel. Eller varför inte Angry Workers of the Worlds undersökningar av migrantarbetares kamp i den brittiska logistiksektorn. Blockaden skiljer sig på så sätt inte från strejken, vare sig som kampmedel eller i fråga om subjekt (inom och emot produktionen).

Här blir blockadstrategin mer intressant att sätta in i dagens autonoma diskussioner internationellt om den sociala strejken. Hur kan blockaderna användas för att generalisera konflikter i produktionen, skapa nya sammansättningar inom och utanför produktionen på ett samhälleligt plan. Blockaden kan på så sätt användas som maktmedel för att vinna segrar och bygga makt, som avancerar klassens positioner inom och emot kapitalets utvecklingstendens.

En konstituerande motmakt

Ett användbart redskap i Det stundande upproret och Till våra vänner är kommitténs (heideggerianskt färgade) beskrivning av kommunernas varande territoriet och beboende av rummet. Här finns fantastiska verktyg att använda sig av. Bildandet av kommuner, av sammanslutningar av konspirationer, handlar om att bebo områden. Kommittén pekar på ordet geografis etymologi, som geo-grafi – att skriva in sig i ett område. Kommunen skapar ett politiskt territorium som inte nödvändigtvis följer rummet, utan bryter mot det, förgrenar sig och expanderar. De skriver ständigt in andra i sin geo-grafi. ”Genom sin blotta existens river den isär rummets uttänkta indelning och dömer varje viljesats till en ‘rumslig samhällsplanering’ att misslyckas”.

Jason E Smith lyfter fem användbara steg av subjektivering, där han bänder på Osynliga kommitténs teser, för att ta stegen från vem som helst via kommunen till det historiska partiet:
1) Betonandet av arbetarna som förkroppsligande av tekniska kunskap inom produktionsflödena. Hur arbetarna måste skaffa sig en ”strategic intelligence of the present”.
2) Hur strejken kan ses som en territoriell aktion (blockaden som social strejk). Strejkens genomslag och påverkan på ett territorium avgörs hur mycket den lyckas involvera de utanför, skapa lojaliteter i kvarteren. Det gäller lika mycket idag som under arbetarrörelsens uppkomst.
3) Hur gemenskaperna och kommunerna baseras på inbördes hjälp och solidaritet
4) Hur kommunerna inte bara blockerar eller saboterar produktionen, utan övertar och transfomerar den.
5) Se partiet som hur kommunernas territoriella fästen bildar en allt tätare etisk väv, en konspiration och inbördes pakt.

Den stora skillnaden mellan Osynliga kommitten/Agamben och de autonoma/Negri är synen på konstituerande makt. Agamben och kommitténs beskrivning av den cybernetiska makten och biopolitiken genomsyras av dess syn på den statliga suveräniteten, dess övervakning och upprorsbekämpning. Detta perspektiv på den suveräna statsmaktens regerande läggs sedan som ett raster på förståelsen av kapitalismen. Ekonomiska kriser reduceras till subjektiv politik för att genomdriva omstruktureringar, ”destabilisera för att stabilisera”. ”Krisen inte är ett ekonomiskt faktum utan en politisk metod för att regera. Vi genomlever inte en kris för kapitalismen, utan en triumf för kriskapitalismen” – här ligger kommittén inte så långt från Negris 70-talsskrifter. Kapitalismen verkar genom bryter upp och omstrukturera samhället, genom en cybernetiskt verksam biopolitik.

Motståndshandlingen blir enbart att angripa (”alla svin har en adress”) eller desertera undan den suveräna maktens kontroll. Makten måste destitueras och fråntas sin legitimitet. ”Att destituera makten är att beröva den dess fundament”. Varje diskussion om konstituerande makt kan för kommittén därigenom bara ses som att återge den suveräna makten legitimitet. ”Att inrätta eller konstituera makt är att ge den en bas, en grund, en legitimitet”. Syftet med den ”konstituerande maktens fiktion” är att regera revolutionen.

Här blir kommitténs skuggboxning som tydligast, där de inte kan ta av sig Agambenglasögonen när de läser Negri. Negris användning av begreppet konstituerande makt (hämtat från Machiavelli och Spinoza) handlar inte om att ge den suveräna statskonstitutionen ett nytt fundament och legitimitet, utan Negri diskuterar snarare hur den maktbas som suveräna makten åberopar kan undandras. Genom Spinoza försöker Negri se hur den konstituerande makten kan bli en öppen process, där en sammansättning och rättigheter ges immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra, snarare än garanteras genom negativ maktöverlåtelse till en rättighetsgaranterande suverän. Den konstituerande makten Negri söker är den som destituerar den konstituerade makten. Begreppet blir ännu mer potent när det kombineras med operaisternas läsning av Marx begrepp levande arbete.

Ironiskt nog beskriver det Foucaultcitat kommittén lyfter fram exakt den logik Negri betonar med multitudens politiska sammansättande: ”Den dialektiska logiken är en logik som låter motsägelsefulla termer sammanstråla, inom det homogenas domän. Och jag föreslår att man ersätter denna dialektikens logik med strategins logik. Strategins logik framhåller inte motsägelsefulla termer i det homogenas domän, vilket utlovar deras upplösning i en enhet. Strategins logik har till funktion att undersöka vilka samband som är möjliga att etablera mellan olikartade termer, vilka förblir olikartade. Strategins logik, det är logiken i det heterogena samband, inte logiken i det motsägelsefullas homogenisering”.

Det här är partiet. För såväl Negri som Osynliga kommittén. En sammansättning eller konspiration som skapas. Agamben skulle däremot aldrig skriva under på det, det är långt ifrån hans vemsomhelst-singulariteters kommande gemenskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *