COP15 – Ett nytt Seattle?

Få toppmöten har varit så hypade innan som Cop15 i Köpenhamn. Speciellt här i Norden. Danska staten och näringslivet lanserade slogan Hopenhagen – under danska värdskapet skulle de globala ekologiska problemen nå sin lösning. Och Sverige som ordförandeland i EU investerade mycket prestige med att EU skulle lyckas få såväl USA som Kina att gå med på ett nytt bindande avtal som kunde ersätta Kyotoavtalet.

Hypen hos klimatrörelsen av Cop15s möjligheter låg inte långt efter. Om man nu ännu kan prata om rörelse. Den dominerande opinionsrörelsen utanför Hopenhagenjippona var den internationella tcktcktck-kampanjen, en kampanj planerad av marknadsföringsbyråer tillsammans med näringslivet och NGOer – här i Sverige bland annat Klimataktionen.

Hela alternativforumet, KlimaForum, genomsyrades av samma anda – den kändes närmare som en lobbyistmässa än ett folkrörelseforum. Även Georg Monbiot gav en mörk bild från Klimaforum:

”Så hur kan vi bryta detta system? Hur kan vi lyfta fram lycka och välbefinnande snarare än tillväxt? Jag kom tillbaka deprimerad från klimatförhandlingarna i Köpenhamn av flera skäl, men framför allt pågrund av att när jag lyssnade på diskussionerna på medborgarforumet slog det mig att vi inte längre har några rörelser: vi har tusentals folk som alla påstridigt försöker få sin egna vision genomdriven. Vi kan samlas tillfälligt för demonstrationer och marscher, men så fort vi börjar diskutera alternativ bryts hela solidariteten sönder av en ägandefixerad individualism. Konsumtionsideologin (consumerism) har förändrat oss alla. Vår utmaning nu är att bekämpa ett system som vi har internaliserat”.

Rörelse av rörelser?

Även den radikala flygeln av klimatrörelsen fäste stor förhoppning på Cop15 och drog tydliga paralleller till Seattle tio år tidigare. Naomi Klein som höll inledningstalet på Klimaforum hävdade att Cop15 skulle bli klimaträttviserörelsens ”coming out party” precis som Seattle varit för den ”globala rättviserörelsen” och bära den antikapitalistiska facklan vidare från den rörelsen.

Kunde klimaträttviserörelsen precis som globaliseringsrörelsen bli en rörelse av rörelser, en allians av sociala rörelser i syd, NGOs, fackföreningar och utomparlamentariska antikapitalistiska vänstergrupper i nord? Rikard Warlenius från Klimataktionen menade i boken ”Vägen till Köpenhamn” att klimatfrågan inte kunde betraktas som en enfrågerörelse, utan att långgående konsekvenser för all kamp för social rättvisa:

”Numera löper så många och så viktiga trådar samman i klimatprocessen att fler än miljöintresserade borde ha anledning att noggrant följa förhandlingarna och interagera i dem. Här utkämpas bataljer om överföring av resurser och teknologi från Nord till Syd, om globala handels- och patentregler, om biologisk mångfald och ursprungsbefolkningens rättigheter. På sikt har klimatprocessens utfall betydelse för det globala ekonomiska systemets utformning, för kvinnors och arbetares rättigheter och möjligheter, för framtida migrationsströmmar – ytterst för krig och fred.”

Liknande förutsättningar som fanns vid WTO-mötet i Seattle fanns i Köpenhamn hävdade Climate Justice Action. Det fanns ett brett spektrum utanför som protesterade och knöt kontakt med syddelegaterna på insidan som gemensamt kunde förlama mötet. Climate Justice Action och Climate Justice Network ägnade mycket energi åt att knyta samman nord- och sydrörelser – både på gatan, som Via Campesina, och syddelegater inne på toppmötet.

En olydnadsmarsch som skulle pressa sig igenom polisavspärrningarna från båda sidor på onsdagen var därigenom taktiskt oerhört lägligt. Venzuelas Chavez hänvisade i sitt tal till att förhoppningarna stod till de rörelser som protesterade utanför mässområdet Bella Center. Samtidigt som 6 000 olydnadsaktivister försökte med fredligt ickevåld pressa sig in, samtidigt som de pepparsprejades och misshandlades av kravallpoliser så gav sig polisen på de delegater och NGO-lobbyister på insidan som försökte tåga ut från toppmötet. Bilderna på misshandlade demonstranter och delegater användes som illustration på kvällens danska tv-nyheter där toppnyheten var att klimatförhandlingarna totalt havererat och det stod klart att det inte skulle bli något Köpenhamnavtal. Det skildrades som att västvärlden misslyckades att få med USA, Kina och syd på ett bindande avtal om koldioxidutsläppen. Där väst ville att de bindande nivåerna skulle baseras på nationernas utsläpp idag och regleras genom marknadsbaserade lösningar, som handel med utsläppsrätter, förespråkade syd istället att nivåerna skulle räknas per capita och de historiska utsläppen skulle räknas in.

Men frågan är om en nord-sydpolaritet inte ger en alldeles för förenklad bild och missar hur den globala suveräniteten håller på att skifta form. Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika börjar få en allt större betydelse på världsmarknaden. G8-länderna börjar tappa i inflytande, medan G20-länderna kommit att börja spela en viktigare roll och även de fattigare G77-länderna har med den försvagade nyliberalismen kunnat ta mer plats. Den globala suveräniteten är inte längre ett imperium under amerikansk hegemoni, utan rymmer flera nya geopolitiska maktallianser. Oljeländer som Kina, Sudan och Venzuela har egna intressen i att gynna de fosila bränslena. Många ledarartiklar i högermedia kritiserade FN för att vara en ineffektiv form för global suveränitet och beslutsfattande, och förespråkade istället ett nät av separata bilaterala överenskommelser mellan länder om utsläppskvoter och utsläppshandel.

Det finns därigenom en fara att ställa upp klimatfrågan som en nord-sydkonflikt, eller likt en stor del av institutionaliserade vänstern lägga sig platt för Chavez fosilsocialism, de oljefinansierade sociala experimenten i Latinamerika. I en artikel på italienska sociala centrens portal Global Project skriver Luca Casarini om spelet hur Kina lyckade efter en veckas intensiv lobbying göra sig till G77-utvecklingsländernas språkrör. Kina är idag en nykolonial makt genom sina ekonomiska investeringar och uppköpta fodringar i utbyte mot en geopolitisk kontroll över den inre marknaden och därmed dessa länders nationella suveränitet. Han menar, likt många andra kommentatorer, att COP15 var sammanbrottet på den FN-beslutsmodell kring klimatfrågor som startade med miljömötet i Rio de Janerio 1992. Istället sker allt genom bilaterala förhandlingar mellan fem starka aktörer: USA, Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika. Obama som försökte (likt EU) att använda FN-mötet få igenom handeln om utsläppsrätter på koldioxid, som ett sätt att skaffa en motor åt den en expanderande ”grön” kapitalism, genomled ett av USAs största nederlag i FN igenom dess historia. Kina som etablerat sig globalt som det största manufakturlandet lyckades skydda sin intressen, sin ”maostiska turbokapitalism”.

Tyska nätverket Interventionistisches Linke, som också deltog i Push for Climate ser i sin utvärdering positivt på den förändrade styrkeposition som skedde inne på toppmötet:

”På FN:s femtonde klimatkonferens i Köpenhamn den 4 – 18 december 2009 (i själva verket även utsträckas till 19 dec) med 193 länder och ackrediterad NGOs (ickestatliga organisationer) attackerades ”nord” med en hård kritik från det ”globala syd” redan från första stund. De gav röst åt kritiken och ställde konkreta krav: Det finns nödvändiga globala förändringar inom energiproduktionen, livsmedelsproduktion och rörligheten som måste göras. Dessutom krävdes ersättning (skadestånd) för de hundratals år av utsugning (kolonialism och imperialism). Denna självsäkra attityd tvingade de industrialiserade länderna att till slutet av konferensen närvara med sina regeringschefer. Denna lektion gavs med hög och tydlig röst från det globala Syd.”

Trots att COP15 var en flopp, ser däremot IL inte det som ett nederlag för den ”gröna kapitalismen”. IL ser självkritiskt att syds budskap dränktes av bilderna från polisvåldet mot demonstranterna utanför Bella Center, istället för att bygga den tänkta bron till globala syd inne på mötet.

”I efterhand måste vi konstatera att delar av den radikala vänstern bara åkte till Köpenhamn för dess ”eventkaraktär” – och därmed tyvärr bidragit till den organisatoriska och politiska svagheten. (Och även: Deras antikapitalistiska ståndpunkter lyckades inte komma fram genom krossade fönsterrutor på börshuset).”

Klimaträttvisa vs Green New Deal

Blockeringarna i och sammanbrottet av klimatförhandlingarna lämnar nu utgången öppen för hur klimatfrågan kommer att föras vidare. Tadzio Müller, en av talespersonerna från Climate Justice Action och med bakgrund i Globalisering underifrån, varnade i artiklar, föredrag och uttalanden för vad konsekvenserna för en ”green new deal” skulle innebära.

Kapitalet skakas samtidigt av flera kriser, samtidigt som den ekonomiska krisen står den inför en energi- och klimatkris. Müller menar att ”Profitnivåerna (med möjligt undantag från de statligt utköpta bankerna) är i fritt fall. Och det finns just nu ingenting – ingen sektor (som bilar), ingen teknologi (som IT), ingen process (som ”globaliseringen”) – som ser lovande ut att kunna driva upp dem igenom inom en snar framtid”. Men energi- och klimatkrisen kan bli en lösning för den ekonomiska krisen: att kapitalet internaliserar de motsättningarna till en ny ekonomisk tillväxtmotor. En grön kapitalism och grön new deal kan vara det som får fart på kapitalackumulationen igen, öppnar upp nya marknader och vända den kraftigt fallande profitkvoten.

Problemet är att varken ett ”bra” avtal med bindande utsläppskvoter och globala regleringar, ett ”sämre” baserat på handel med utsläppsrätter och en grön new deal eller inget avtal alls är hållbara lösningar för klimatet.

Vi står fortfarande inför det olösliga problemet med en oändlig tillväxt på en ändlig planet. Den kapitalistiska produktionens expansion – även en ”grön” sådan – går inte att kombinera med ett stabilt ekosocialt system. Inte ens en green new deal löser inte denna motsättning och antagonism. Den enda som faktiskt minskat utsläppen är finanskrisen, en negativ tillväxt.

Blockeringarna i klimatprocessen lämnar därigenom öppningar för en global klimaträttviserörelse att ta form. Kanske tog den sina första stapplande steg i Köpenhamn – men den har fortfarande lång väg att gå. Fackföreningsrörelsen lös med sin frånvaro. Fokus låg fortfarande på klimatfrågan som en miljöfråga. En klimaträttviserörelse måste för att bli en ”rörelse av rörelse” och verkligen ta sig an sin uppgift kunna knyta samman klimat och ekologifrågor med kamper för allmänningar, makten över och fördelningen av jordens resurser, den globala rikedomen.

På bara några år har högern och kapitalets partier lyckats formera sig i klimatfrågan och framställa mer tillväxt (av ”grön” industri), mer frihandel (av utsläppskvoter) som lösning på klimatproblemen – det problem de tidigare vägrat ta i med tång. Sammanbrottet för klimatförhandlingarna i Köpenhamn har kanske tillfälligt lagt in blockeringar för en green new deal. Den öppningen måste tas nu för skapandet av en global klimaträttviserörelse.

Taktikmångfaldens slut?

Men går vägen till att konstruera en klimaträttviserörelse via toppmötesmotståndet? Den stora demonstrationen 12 december med 100 000 personer var den största protestmanifestation någonsin i Danmarks historia och överträffade arrangörernas förväntingar. Men vi vet från de globala protesterna mot Irakkriget 2003 att massdemonstrationer i sig är ingen garant för att bli en politisk kraft.

När vi börjar se närmare på mobiliseringerna börjar liknelsen med Seattle att halta rejält. Vid Seattle tog mobiliseringen de amerikanska myndigheterna med överraskning: kombinationen med massdemonstrationer, massolydnad och rörliga svarta block skapade sådant kaos för myndigheterna att de inte kunde garantera toppmötets säkerhet. Nu har det gått tio år och polisen har lärt sig hantera massprotester mycket effektivare än då. Under Cop15 omhändertog danska polisen 1900 klimataktivister preventivt – vilket är de största massarresteringarna någonsin under någon toppmötesprotest. Convergence centren stormades, ickevåldsredskap som cyklar och sköldar beslagtogs, flera talespersoner för olydnadsaktiviterna greps för uppvigling innan aktionerna. Genom dessa preventiva polisaktioner och trakasserier gjordes allt för att bryta upp all radikal mobilisering och alla aktioner under toppmötet.

Nätverket Never Trust a Cop, som motsvarade Dissent under G8-blockaderna i Heiligendamm, visade på svårigheterna för svartablocket- och direktaktions-aktivister att kunna genomföra aktiviteter i ett sådant tillbakapressat läge. Decentraliserade aktioner har aldrig varit någon lyckad strategi under någon toppmötesprotest – men ändå görs nya försök varje nytt möte. När det sker en europeisk mobilisering är det svårt att förvänta sig att tillresta aktivister ska genomföra små kamikazieaktioner, som flera av de aktioner som planerades under klimattoppmötet, utan att kunna vare sig stan eller den lokala politiska stämningen. Vår styrka ligger snarare i att agera som massa under toppmötesdagar, än aktionsgrupper. Men då gäller det att kunna samlas. Vilket svarta blocket haft svårt att genomföra på toppmöten de senaste åren. Eftersom de preventiva polisinsatserna varit så hårda har konceptet att hålla olika aktionsformer separerade i tid och rum – som skedde i Seattle och Prag – brutit samman: vid de senaste mötena har därför svarta blocket kommit att agera mer parasitärt på de stora manifestationerna (som vid G8-demonstrationen i Rostock, Nato-demonstrationen i Strasbourg och stora klimatmanifestationen i Köpenhamn). Polisen har brutit upp separata samlingar av svartablocket-aktivister och föst in dessa i de gemensamma demonstrationerna, varefter dessa aktivister utnyttjat massdemonstrationerna för att genomföra attacker mot polis och enskilda företag, för att sedan fly in bland de andra demonstranterna när polisen slår tillbaka. Dessa aktivister har därigenom saboterat taktikmångfalden och brutit mot alla gemensamt överenskomna aktionskodex – och därigenom kört över alla andra klimataktivister. Under massdemonstrationen skedde några enstaka fönsterkrossningar och smällare kastades av militanta aktivister som sedan skingrades. Istället grep polisen ett stort block i slutet på demonstrationen – på en helt annan plats i demonstrationen än där fönsterkrossningen hade förekommit. Det är värt att påpeka gång på gång: svarta blocket är en enhetlig klädkod, men inte någon gemensam organisation eller ens en gemensam strategi. Dissentnätverket har nu inlett en serie internationella utvärderingsmöten för att diskutera hur de ska gå vidare ur den låsta position de nu hamnat i.

Sociologen Rene Karpantschof med bakgrund i danska bz-rörelsen kallade Cop15 för ”ett aktivisternas Waterloo”. Den nya ”lymmellagen” riktades inte mot våldsamma upplopp, utan var specialdesignad för att bryta upp och stoppa fredliga protester och ickevåldsbaserad konfrontativ massolydnad. Efter Ungdomshusetprotesterna och G13-massolydnaden, Luck Lejren, Shut it Down mot kolkraftverket på Amager har den danska polisen nu fått de redskap de behövde för att hantera massolydnad. Karpantschof skriver på danska Modkraft.dk:

”Polisen slog konsekvent till, de hade full kontroll. Och resultatet blev en omfattande demoralisering, missmod och frustration som fick många potentiella sympatisörer att avstå att gå ut på gatorna och delta”.

Karpantschof menade att de radikala klimataktivisterna hade satt orealistiska taktiska mål, gjort ett dåligt val av tid och valt en svårtillgänglig samlingsplats samt misslyckats att sprida propaganda lokalt. Detta ledde till att det var få lokala danska aktivister som deltog, att de blev skrämda av lymmelpaketet.

Av de danska globaliseringsaktivisterna som tidigare varit med i Globale Rödder och 2002 genomförde en liknande olydnadsmarsch ut till Bella Center valde många att avstå från att organisera Climate Justice Actions inträngningsaktion. De satsade istället på aktiviteter innan toppmötet, såsom Shut it down-aktionen mot Amagers kolkraftverk. ”Tanken med aktionen var att i hög grad rycka ut motståndet ur toppmötesramarna, eftersom det är vår erfarenhet (självklart i hög grad från EU-toppmötet), att vi har mycket smala ramar att agera innanför under ett toppmöte. Under ett toppmöte spelar vi så att säga vår roll som aktivister i en stor anlagd cirkus, där motstådet är kontrollerat och närmast en planlagd del. Därför var det som sagt centralt för oss att pröva att inte spela denna roll”, förklarade en av de danska fd globaliseringsaktivisterna för mig.

Tord Björk från Miljöförbundet Jordens vänner riktade i sin tur skarp kritik mot de gamla globaliseringsaktivisterna som nu ingick i danska partiet Enhedslistan: under Cop15 förlorade vänstern sin chans och legitimerade repressionen mot klimataktivisterna genom att inte öppet gå ut och protestera mot lymmellagens massomhändertaganden och offentligt uppmana alla att delta i massolydnaden – en massolydnadsaktion som genomfördes på precis samma sätt som olydnadsmarschen i december 2002 vid danska EU-toppmötet på Bella Center.

Med så repressiva lagar, massiva preventiva polisinsatser och distansierande NGOs och vänsterpartier stod de radikala klimataktivisterna ensamma på gatorna. Men repressionen och massarresteringarna drabbade alla – de preventiva insatserna och omhändertagande genomfördes urskiljningslöst. Det var just denna strategi som så kraftigt dömdes ut i den så kallade Carlssonkommissionen som utredde Göteborgskravallerna 2001. När polisinsatserna drabbar alla demonstranter urskiljningslöst sätts en radikaliseringsprocess igång och långt många fler än annars närmar sig de autonoma grupperna och dras in i radikala aktioner. Svenska polisorganisationen omstrukturerades efter Göteborg till att inriktas på kvalitativa gripanden istället för kvantitativa – åtminstone i teorin. I praktiken genomförs samma säckningar, massomhändertaganden och ivägbussningar fortfarande även här. Många omhändertags preventivt, nästan inga alls döms – inga brott har ju begåtts. Staten kan på så sätt tillfälligt ta kontroll över en situation, men det de sätter i rörelse, den djupa känsla av kränkning och orättvisa de utsätter folk för, den radikalisering de ger upphov till, får långgående konsekvenser och skapar en tydligare antagonism i samhället. Med lymmelpaketet sår den danska staten draksådd som kommer att explodera tillbaka på dem. Och det är inte till Klimaforum, Klimataktionen eller Enhedslistan alla dessa personer kommer att gå.

En ny klimatrörelse född?

Är en ny klimatrörelse född? Det kommer visa sig de närmaste månaderna. Den biokris vi står inför är allvarlig, men rörelsemobiliseringen under COP15 – trots CJAs initiativ – visade på hur lång vägen kvar var att gå för att bli en rörelse av rörelser som klarar av att utmana både den gamla fosilkapitalismen och den ineffektiva ”gröna” kapitalismens dödsrace och tillväxtjakt mot undergången – i olika hastigheter. Snarare än att vara ett nytt Seattle tog COP15-mobiliseringen över toppmötesprotesternas och sociala forumens alla svagheter: risken att bli ännu en opionsrörelse fjärran från våra vardagsliv, fastna i forum som alternativmässor där alla försöker sälja sin egna lösning, gatuaktivister som rusar huvudstupa mot nästa aktionsmål i de ständiga försöken att avlegitimera de globala institutionerna.

Varje dag nya aktioner, nya aktionsplaneringar, nya polisraider, nya gatudemonstrationer, nya föredrag, nya utställningar. Men ingenstans under Köpenhamnsdagarna satt vi ner och verkligen diskuterade aktivister och organisationer emellan hur vi skulle ta med denna rörelse hem, vad vi skulle göra efter toppmötet, vad klimaträttvisa – ihopkopplandet av tillväxtkritiken, kampen om kontrollen och användandet av naturtillgångar, energi och allmänningarna, bemötandet av biokrisen och ekonomiska krisen – innebär för oss rent konkret, hur vi organiserar oss kring det och vilka maktmedel vi har för att faktiskt genomföra en kursändring. Nu börjar det hårda arbetet.

Från Konfliktportalen.se: vsfstockholm skriver Ännu en måndag, tusenpekpinnar skriver You are all beautiful and unique snowflakes!, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Lavaldomen avslöjar klassamhället, Fredrik Jönsson skriver ”Ställa raka frågor till SD”, Anders_S skriver Det finns ingen anledning att tillåta nazister på en skola, loaderrorready skriver Vill du jämna ut oddsen? Gå med i facket

4 Thoughts.

  1. Pingback: Ekosocialister förena er! « Röda Lund

  2. Pingback: Bara dårar vänder ryggen åt parlamentet « Johan Frick

  3. Pingback: DAGENS DIKTER « Salka

  4. Pingback: (Den långa) vägen till Köpenhamn « Warlenius

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *