Jag måste börja med att konstatera att vi har en ovana att se på världen som uppdelad mellan det privata och offentliga, de ses som det är bara dessa två möjligheter som existerar. Mark är till exempel antingen offentlig eller privatägd egendom. Samma sak händer när vi talar om andra nyttigheter, om till exempel immateriella nyttigheter som idéer, musik och så vidare. Så om vi vill angripa den nyliberala strategin att privatisera allting, framstår det som det enda vapen vi har till vårt förfogande är ett offentligt ägande, en statlig kontroll.
Det är däremot tydligt att det finns många världar, naturen och också många idéer och praktiker som varken är offentliga eller privata, som ingår i en självorganisering av lokalsamhället eller olika samhällen. Detta blir ett kritiskt förhållningssätt till både privat och offentlig egendom. En kritik mot själva grundbegreppet, ägandet. Denna kritik motsvarar ett politiskt praktiserande av autonomi, dvs en politik som strider både mot kapitalet (privatiseringarna) och statlig kontroll (offentlig förvaltning), och som leder till skapandet av en samhällelig autonomi, till självstyre. Detta är det perspektiv som jag under några års tid har försökt att utveckla tillsammans med den italienska filosofen Antonio Negri.
Som ett första antagande kan vi säga att det finns två sorters allmänningar: de ekologiska naturliga allmänningarna och de artificiella samhälleliga allmänningarna. Båda utmanar och konfronteras samtidigt med äganderätten som begrepp, de båda bryter mönstren och de traditionella måtten för det ekonomiska värdet som kapitalet försöker att mäta dem i. Detta beror på att det gemensamma, allmänningen, bara har en enda skala för bedömning, nämligen livet. Å andra sidan framstår det som om det finns en motsättning mellan de två allmänningarna (den ekologiska och den samhälleliga). Den ekologiska allmänningen sköts med avsikt att bevaras, medan den artificiella är baserad på expansion, ett obegränsat skapande. Den ekologiska allmänningen har dessutom som sin horisont biosfären i sin helhet, medan den artificiella å andra sidan har hela mänsklighetens intressen som sitt centrala fokus.
Det är avgörande enligt min åsikt att sätta det gemensamma i centrum. Hypotesen är att vi befinner oss mitt i ett epokskifte: från en kapitalistisk ekonomi baserad på industriproduktion till en kapitalism baserad på immateriell produktion eller biopolitik. Uttryckt på ett annat sätt, den industriella produktionen är inte längre central, inte på grund av att det inte skulle finnas fabriker längre, utan för att industriproduktionen inte längre motsvarar formerandet av ett industriellt samhälle, det är snarare den immateriella produktionen som ger form åt dagens samhälle.
Det är inte en kvantitativ, utan en kvalitativ skillnad. Om så är fallet måste vi tänka på att om frågan om rörligheten tidigare satte egendomen på spel – genom spänningen mellan orörlig mark och en rörlig varumarknad – bestäms egendomen idag av en nyttighets exklusivitet eller möjligheten att reproducera den. Här uppstår ett nytt problem: idéer, musik, relationer, kunskap fungerar enbart om de är gemensamma och delade.
Det är därför vi säger att när den immateriella produktionen är den nya källan till rikedom för kapitalet blir staden central. Och kommer samtidigt bära på en motsättning. Det finns ett behov av att införa gemensamma idéer, känslor, kunskap, eftersom de ökar och får produktiva resultat, men detta krockar med behovet av att hålla dessa gemensamma nyttigheter privata, som en strukturell dimensionen inom den kapitalistisk ackumulationens mönster.
Ur vår synvinkel är därigenom den första läxa vi måste lära oss att inse hur mycket av vår värld, hur mycket av vår erfarenhet som redan är gemensam. Uttryckt på ett annat sätt: det stämmer inte att allt i vår värld redan skulle vara egendom. Detta betonar jag, inte för att hävda att det inte skulle finnas några problem, utan för att se att det finns en punkt att utgå ifrån. Det är denna bas som autonomin som projekt försöker expandera och utifrån denna man försöker reappropriera det gemensamma.
En förvaltning av det gemensamma som inte är egendom eller utanför egendomen är inte något naturligt och spontant. Det är inte så att vi upptäcker någon naturlig egenskap hos oss att hantera det gemensamma bara vi eliminerar det privata ägandet och den statliga kontrollen. Tvärt om, det är något vi måste skapa.
Det viktigaste och vackraste i zapatisternas lokalsamhällen är därför känslan av experimenterande i deras politiska verksamhet. Det vill säga att vi måste experimentera med förvaltningsformen, med kommunen – det finns inga förutbestämda formler att använda sig av. Experimenterandet är det enda sättet att erövra former av självstyre och finna olika sätt att förvalta det gemensamma.
Efter Köpenhamn, en ny etapp för rörelsen
Den stora framgången i Köpenhamn var att det blev det första stora mötet mellan två olika sociala rörelser, det vill säga mellan de ekologiska rörelserna inriktade på klimatförändringarna och de sociala rörelserna som kämpar inte bara mot den nyliberala globaliseringen utan även till förmån för autonomi och skapandet av gemenskaper. Det var ett bra möte, och var helt klart en stor förening av gemensamma begär, praktiker och tankar, men å andra sidan syntes en viss skillnad, i viss utsträckning även motsättning i formen på hur man skulle konfrontera den globala makten. I denna situation var mötet (och krocken) mellan dessa två synsätt ett stort steg framåt, även om detta lyfte fram några allvarliga problem, både ur ett begreppsmässigt hänseende och som rörelse. Det finns något som vi kan definiera som allmänningens motsättning: å ena sidan står vi inför en allmäning som är begränsad av ekologins ramar, å andra sidan har vi en allmänning som är obegränsad i den meningen att produktionen av våra begär, idéer, föreställningar, det ”mänskliga området”, innebär så att säga en produktion av samhället, av sociala relationer. Vad vi ser är skillnaden mellan en politik inriktad på planetens gränser och begränsningar, de ekologiska allmänningarna, och en annan inriktad på våra begärs brist på gränser. Detta är skillnaden som innebär vissa begreppsmässiga och politiska svårigheter.
Det syntes även i våra slagord. Det finns en slogan som har varit mycket populär de senaste femton åren, den som säger att vi vill ha ”allt åt alla”. När det gäller de ekologiska begränsningarna framstår detta som ett galet slagord med tanke på att det finns en gräns för mark, vatten och resurser där det begreppsmässigt inte går att uppnå detta mål. Men för oss är denna målsättning hjärtat i vår verksamhet. Å andra sidan, sett ur våra gränslösa begärs perspektiv är det ofta använda slagordet ”There is no planet B” fint men passar också väl samman med den konservativa politik som till exempel personifierades i Margaret Thatcher och hennes ”There is no alternative”. Den antikapitalistiska rörelsen skapar alltid alternativ. Detta är en del av vår brist på gränser: att producera alternativ är en del av vårt DNA.
Det finns också en annan mycket viktig skillnad mellan de två inriktningarna: tidsaspekten. I den autonoma tradition – det vill säga i rörelsen från Seattle, zapatisterna, kvartersförsamlingarna i Argentina osv – finns det helt klart en viss brådska, eftersom det vi vill ha begär vi nu omedelbart, men denna temporalitet bestäms av konstruerandets takt, det är en konstituerande tid som ibland löper lika långsamt som det tar tid att bygga en gemenskap. Klimatförändringarnas temporalitet, å andra sidan, ser annorlunda ut: där handlar den huvudsakliga tidsaspekten om hur akut det är att lösa problemen, om en tid som vi kanske inte längre har. Rent generellt kan man säga, att för miljöaktivisterna innebär tidsaspekten att om det inte sker en förändring nu kommer allt vara förlorat.
Detta är alltså en annan viktig skillnad: de två temporaliteterna som begreppsmässigt skiljer de två rörelserna åt och visar sig i deras praktiker. Skillnaden återspeglas därför i praktiken, och detta är den sista skillnaden som jag ser: för globaliseringsrörelsen innebär autonomi inte att huvudmålsättningen med aktionerna är att begära att nationalstaterna ska börja agera – utan att huvudaktören i skapandet av autonomin är gemenskapen och lokalsamhället. För miljö- och klimatrörelserna däremot är ofta den centrala uppgiften att uppmana staterna att agera, eftersom det är de som kan staka upp och korrigera världens färdriktning. Det är uppenbart att detta har att göra med det som vi nämnde tidigare, nämligen tidsskillnaden i hur akut man definierar situationen, om vi väntar på att en autonomi ska skapas och att gemenskaperna ska kunna fatta besluta kan det vara alldeles för sent. För mig är det mycket intressant och viktigt att jämföra dessa skillnader, dessa motsättningar – jag vet inte om det är ett alltför akademiskt sätt att ta upp frågan, men det här är de tankarna som dyer upp i mitt huvud. Det är viktigt att ta upp dessa aspekter, inte på grund av att de utgör ett hinder för varandra, det är inga dramatiska skillnader – men de skulle kunna bli mycket värre och därför måste vi ta itu med dessa två positioner. Med andra ord, det är inte en oförenlig skillnad, utan en skillnad som kan vara fruktbar.
Jag tror att lösningen går att finna i rörelsernas praktik. Till exempel, för tio år sedan i Seattle, och även i Genua, hade vi en motsättning mellan globaliserings och antiglobaliseringsrörelsen, att vi var emot den nyliberala globaliseringen och därför kallade massmedia oss för ”globaliseringsmotståndare”. Detta var ett begreppsmässigt problem: Vår uppgift var att lösa denna ickeexisterande tudelning. Det tog utan tvekan en lång gemensam ansträngning för att skapa inte bara ett begrepp utan också alterglobaliseringsrörelsens metoder, det vill säga lösningen på den motsägelse som tillskrevs oss. På samma sätt kan dagens rörelser möta dessa skillnader med erfarenheter från Köpenhamn, inte som en slutpunkt utan som en utgångspunkt.
Statsmakten kontra autonomin
De sociala rörelsernas kamper mot privatiseringar och mot nyliberalismen i Latinamerika har varit en av det senaste deceniets framgångar. Dessa är konstituerande, men det finns olika vägar och jag tror att den ena inte utesluter den andra. Det vill säga, erövrandet av statsmakten via val kan vara en del av detta konstituerande projekt som, enligt mitt sätt att se det, är produktionen av autonomi, av subjekt kapabla till självstyre och självförvaltning. Det utesluter inte att en ”progressiv” statsmakt kan vara en del av denna process. Klart att erövringen av denna makt inte är slutmålet, men den kan vara ett medel. Om det är så blir allting tveklöst mycket mer komplext, eftersom detta kan vara ett sätt att skapa autonomi men kan också vara ett hinder för denna process. I Bolivia, som är ett av de finaste exemplen på försök att gå via staten, är det mycket svårt att avgöra hur mycket Evo Morales presidentsskap hjälper och hur mycket det hindrar uppnåendet av en autonomi för ursprungsbefolkningarnas och andra grupper i landets lokalsamhällen.
Enligt min uppfattning både och. Och ofta realiseras de sociala rörelsernas kamp mot staten inom detta område för att sedan gå bortom dessa hinder. Det finns helt klart en dimension av att en stat av denna sorten kan inom vissa konturer utföra en viss form av underlättande.
Den stora svårigheten i denna bemärkelsen är att inte sträva efter en renhet i denna process. Jag tror att det finns en tendens till två motsatta positioner: antingen försvarar vi erövring av statsmakten eller så kritisera vi den, eftersom den makten inte är slutmålet för rörelserna. Jag tror det är nödvändigt att ha en övergripande vision, och vi måste kunna dra nytta av det gynnsamma i situationen, men vara hårda och kritiska mot dessa regeringar. I den bemärkelsen är rörelserna i Latinamerika mycket mer avancerade än i USA, sett mot att det även här finns en regering som tagit makten genom sociala rörelser. Idag finns det två positioner både som vänster och som rörelse: å ena sidan finns det de som säger att vi måste stödja Obama, att han är en av oss och representerar oss, å andra sidan finns de som säger att han bara är en ny Bush. Jag tror att han varken är det ena eller det andra. Jag tror att vi måste utnyttja de möjligheter som öppnas med denna regering, men utan att ha något större förtroende för den.
Det är därför Obamas seger ödelade rörelserna, fick dem att försvinna. Idag finns ett slags begreppsförvirring. Under Busheran var allt begreppsmässigt så enkelt: han var fienden och vi visste alla varför. Men i dag är det svårare. Vi måste hitta ett sätt att vara antagonistiska mot denna Obamas regering, som vi ännu inte klurat ut. I Latin Amerika har rörelserna kommit mycket längre på detta område och i USA ligger vi långt efter.
Matteo Deans intervju med Michael Hardt den 4 mars 2010. Intervjun är publicerad i marsnumret av tidningen Desinformemonos.
Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver “City is not a company – Rozbrat stays!”, loaderrorready skriver Greppet hårdnar, Anders_S skriver Förvirrade knäppskallar, Kaj Raving skriver Anders Åkesson (c) argumenterar för städhjälp åt Lidingö-direktörer, Cvalda skriver Strejken mot strejken, Hans Norebrink skriver Varken staten eller kapitalet