Säkert! För vem?

Imorgon är det nyval i Italien. Den här valkampanjens stora valfråga har varit ”säkerhet”. Alla partier har försökt med en överbudspolitik om vem som kan garantera mest trygghet och säkerhet för italienarna, lova mest resurser till poliser och väktare, lova att slänga ut ”kriminella invandrare”. Finns det någon mer förrädisk och undflyende fråga?

Vänsterpartiet Rifondazione Comunistas partiledare Bertinotti har en poäng, när han beskriver ”säkerhetsdiskursen” som högerns svar på det problem som de själva skapat. Utförsäljningar, privatiseringar av offentliga sektorn, nedbrytandet av lokalsamhällena, ökade osäkerheten på arbetsmarknaden, marknadspriser på bostadsmarknaden – som svar på hela den osäkra livssituation detta skapat finns för högern bara att garantera en artificiell säkerhet genom att lova fler väktare och poliser, fler speciallagar och hårdare straff.

Men tyvärr speglar frågans uppseglande även vänsterns misslyckande, både den parlamentariska och utomparlamentariska, speciellt i dess kampanjer mot osäkra anställningar och prekarisering, för upprättandet av nya sociala skyddsnät. Den stora gemensamma oppositionsrörelse, som flöt samman med globaliseringsrörelsen och antikrigsprotesterna, mot Berlusconiregeringen och hans nyliberala politik, bröt samman när den väl kom till makten. Prodis centervänstern fortsatte bedriva en snarlik ekonomisk politik och valde att upprätta nya Natobaser på italiensk mark – samtidigt som vänsterfalangen i regeringskoalitionen bedrev protester mot prekariseringen.

I varje valdebatt nu nämns ”sicurezza” och ”precariato” omväxlande. Till och med påven varnar i sina tal, mellan angreppen på aborträtten och försvaren av kärnfamiljen, för den prekära, osäkra tillvaron. Kanske öppnade själva begreppet för det? Glidningen har de senaste året skett från att tala om osäkerheten på arbetsmarknaden till säkerheten i samhället. Med ett judokast vändes diskussionen till sin reaktionära motsats, en högervåg för nya repressiva statliga åtgärder.

Tyvärr bidrog även utomparlamentariska vänstern till att göra denna vändning möjlig. Många av aktivisterna kring de sociala centren befinner sig själva i en prekär tillvaro, rör sig mellan arbeten, studier och arbetslöshet, har svårighet att få tag på bostad, och när frågan väcktes av rörelsen som samlande problemställning så var det en angelägen fråga, en första personens politik. Men rörelsen hade svårt att omforma den till varaktiga praktiker. Dess mest visuella uttryck blev EuroMayday-demonstrationerna på första maj och San precario-manifestationerna under Allahelgonahelgen, kommunikativa manifestationer där frågan om prekariseringen lyftes på dagordningen. Men sedan?

Sandro Mezzadra och Gigi Roggero tar självkritiskt upp frågan i en artikel i Turbulence:

”Ta till exempel EuroMayDay, vars betydelse och nyskapande kraft vi redan har belyst. EuroMayDay lyckades däremot inte gå bortom ett expressivt och tydligt förslag angående frågan om självrepresentation för ”prekariatet” på en europeisk nivå. Den formade i första hand en sorts nav genom vilken explosiva bilder förmedlades och där olika parader möttes. Kort sagt, EuroMayDay lyckades inte att ge upphov till gemensamma organisations och praktikformer, och därigenom bli en igångsättare, motor och katalysator för en ny konfliktualitet och en politisk praktik bortom den samtidigt synliga och olösta representationens kris.”

Till skillnad från diskussionen om vår osäkra situation, en materiell osäkerhet genom svårigheten att få uppehållstillstånd, bostad, varaktig inkomst osv, så har säkerhetsdiskussionen alltid syndabockar, som folket ska mobiliseras mot eller känna sig hotade ifrån. I november 2007 dog den unga kvinnan Giovanna Reggiani i Rom, efter att ha torterats och dödats av en rumänsk man. Händelsen gav upphov till en våg av rasisiska utspel, från såväl högern som centervänstern, riktade mot rumäner. De fascistiska grupperingarna vinner nu mark, samtidigt som de rasistiska inslagen i valrörelsen blivit tydligare.

Men Giovanna Reggianis död gav också upphov till en betydligt intressantare reaktion, den positiva motkraft man kan se formera sig i italienska samhället idag. Den 26 november organiserades en manifestationen med 100 000 kvinnor, för att protestera mot våldet mot kvinnor. Manifestationen organiserades autonomt utan någon inblandning av vänsterpartierna, och de manliga riksdagspolitikerna förbjöds att tala. För första gången på länge började autonoma feministiska initiativ börja bedriva ett närmare samarbete igen. Ytterligare en händelse visade på det brådskande behovet av en ny kvinnorörelse. Den 14 februari 2008 stormade polisen efter ett anonymt tips ett sjukhus i Neapel. En kvinna förhördes om en abort, vilken vecka det skett i och polisen beslagtog det aborterade fostret för undersökning. Den populistiske högerpolitikern Giuliano Ferrara och ”Rörelsen för livet” bildade direkt en vallista för dra in aborträtten, en ”säkerhetsåtgärd” för att ”skydda fostret” och skrota abortlagen, lag 194. Förslaget väckte stort stöd från Vatikanen, där nya påven Ratzinger börjat allt mer aktivt utnyttja kyrkans makt för att intervenera i dagspolitiken i Italien. Dagarna efter gick tusentals kvinnor ut på gatorna för att demonstrera mot detta tillslag och påvisa det allvarliga i situationen. Abortlagen kom tillstånd 1978, efter en långvarig masskamp från 60- och 70-talets feministiska organisationer.

Den nya kvinnorörelsen ställde frågan om säkerhet på sin spets – säkerhet för vem? Säkerhet som innebär en ökad kontroll över kvinnors kroppar? Ökade illegala aborter med dödlig utgång för gravida kvinnor? Prodis rasistiska säkerhetslagar riktade mot rumäner och andra migranter?

Den nya kvinnorörelsen beslöt att ta tillbaka 8 mars i år, som alltmer kommit att bli en ”mors dag”, en kapitalistisk festdag för att hylla ”kvinnan”. Istället gjorde man den till en kampdag, genom att återvända till 8 mars-dagens ursprung.

Vi känner nog alla i Sverige till att 8 mars, internationella kvinnodagen, instiftades på Clara Zetkins förslag på en internationell kommunistisk kvinnoträff på Folkets hus i Nörrebro 1910 – det hus som senare skulle bli känt som Ungdomshuset. Men varför hon valde 8 mars är inte lika känt: dagen firas till minne av de 140 arbeterskor som dödades på sitt arbete på fabriken Cotton i New York. Kvinnorna strejkade för bättre arbetsvillkor, men företagsledningen blockerade portarna ut från fabriken. När en eld bröt ut brändes de 140 strejkande kvinnorna inne. Det liberala våldet i praktiken.

I Italien såg kvinnorörelsen till att lyfta fram denna händelse, och koppla till den våg av olyckor med dödlig utgång som skett på arbetsplatser i år i Italien. Bara i år har 217 personer dött på sina osäkra arbetsplatser, 217 768 skadats och 5 444 blivit invalidiserade i arbetsplatsolyckor. Om man jämför med Irakkriget så har 3 520 italienska militärer förlorat livet sedan det bröt ut i april 2003. Under samma period, från april 2003 till april 2007, har 5 252 personer förlorat sina liv på italienska arbetsplatser. Det liberala våldet i praktiken.

I det fallet har ”säkerhetsdiskussionen” varit helt bortblåst inom italiensk media. Problemen individualiseras. Istället har man beskyllt arbetarna själva för att allt mer slarva på arbetet, att det beror på den ökande användningen av droger bland arbetare, arbetare som inte sover ordentligt och kommer trötta till jobbet. Direkta orsaker som högre arbetstempo, osäkra arbetsplatser, nedsparade skyddsåtgärder, eller indirekta som utbrändhet, bristande inflytande och alienation, sopas på så sätt under mattan.

Kvinnorörelsen valde att lyfta denna fråga och sträckte ut en hand till de spontana arbetarprotester som ägt rum i bland annat Turino mot den bristande arbetssäkerheten. Detta är en ljusglimt i denna dystra valrörelse. Och steg för steg börjar den utomparlamentariska vänstern att lära sig av sitt misstag att låta osäkra anställningar och prekarisering bara bli en fråga för politikerna, utan något som måste tillkämpas i daglig kamp och nya politiska praktiker. Projekten att organisera papperslösa migranter, som jag tidigare skrivit om här på bloggen, börjar få effekt. Gamla syndikalistiska fackliga praktiker putsas av och ny aktivism korsbefruktar facklig praktik. Så kunde basfacket Associazone Difesa Lavoratori, ADL, nyligen vinna en konflikt kring sparkade migrantarbetare i lagerbranschen mot fraktbolaget TNT efter månader av blockader. Det gör också att många sociala center börjat ställa sig kritiska till Euromayday-paraden i Milano och den breda fackliga förstamajkonserten i Rom, och istället diskuterar hur man bygger vidare på de konkreta arbetsplatskamperfarenheterna mot prekariseringen och säkerhetsbristerna på arbetet.

1 Thought.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *