Tag Archives: reaktion

Jünger för vänstern

Posted on by under Eget

”Hemmets trygghet garanteras ytterst av fadern som flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med en yxa i handen. Ett folk som glömmer av detta är lätta att kuva”.

Högerdebattören Ivar Arpi har gjort det närmast till en konstform att trigga vänstern. När han citerade den konservativa författaren Ernst Jünger på Twitter i september kom reaktionerna som på beställning.

Arpi var inte den enda som ägnade hösten åt att läsa Jünger. Superentreprenören Elon Musk twittrade hyllande om boken I stålstormen, efter den lyfts i podden Hardcore History. Bokförlaget Augusti, som samlat upp mer traditionalistiskt konservativa före detta Timbromedarbetare, har gjort ett gediget arbete med att översätta Ernst Jüngers skönlitterära verk. I somras släpptes framtidsromanen Glasbin och förra året kom Sturm. Skogsvandringen, översatt av Stefan Jarl, gavs också under sommaren ut i en ny upplaga. Augusti har även återutgivit det svenska standardverket om Jünger och hans krets, sociologen Carl-Göran Heidegrens Preussiska anarkister. Den senaste svenska biografin om Ernst Jüngers liv kom i början av november på det nynazistiska förlaget Logik.

Kan Jüngerintresset säga oss något om högern och dess formerande av ett konservativt projekt? Ja, mycket. Det ger en fingervisning vilken sorts konservatism vi har att göra med idag. I en artikel på Aftonbladet kultur i december 2020 förfasade sig den konservativa skribenten Roland Poirier Martinsson över den nya ”konservativa” trenden, som han hade svårt att känna sig hemma i och som tycktes svepa igenom högern i USA och Europa. Vad hände med den försiktiga förändringen? Var Trump verkligen konservativ?

”På samma sätt är den trendiga konservativa rörelsen volatil och radikal. Ändra allt här och nu med alla tänkbara medel! Men detta är inte konservatism. Det är revolution”, menade Poirier Martinsson.

Konservativ revolution. Radikalkonservatism. Det var de beteckningarna som idéströmningen Ernst Jünger var med och formade under tyska Weimarrepubliken kallades. En slags protofascism, eller för att använda Walter Benjamins begrepp, kulturfascismen. Kring Jünger samlades en krets författare, konstnärer, jurister och krigsveteraner i en diskussion som gjorde upp med 1800-talets liberalism och borgerlighet. Det var en generation formad i första världskrigets skyttegravar, som såg den gamla liberala världen falla och ville skynda på den nya ordningens framväxt. 1914 års idéer kom de radikalkonservativa föreställningarna att kallas, ett begrepp svenska Rudolf Kjellén plockade upp och populariserade. Det är denna tradition Timbro valt att lyfta i sin konservativa sondering, med årets utgivning av pamflettessäer om ”Radikalkonservatismens rötter – Rudolf Kjellén och 1914 års idéer” (Christian Abrahamsson) och ”Eld och elegans – den högerradikala idéarvet från Schmitt till D’Annunzio” (Carl-Vincent Reimers).

Radikalkonservatismen strävade inte bakåt, för att återupprätta en monarkistisk ancien regime, en ordning innan den franska revolutionen och de borgerliga revolutionerna. Snarare var syftet att ta sig igenom det borgerliga sammanbrottet och liberalismens tillstånd av nihilism, för att skapa en ny ordning och en ny hierarki.

”Uppgiften kan inte bestå i att bromsa förfallsprocessen, utan i att accelerera den hän mot den magiska nollpunkt som skiljer två tidslinjer åt”, beskriver Heidegren. Känslan av sammanbrott, att borgerlighetens gränser och indelningar fallit utgör ett ontologiskt undantagstillstånd (Heidegren) – eller som Per Gudmundsson förklarar den konservativa känslan, att krisen upplevs existentiellt. Det krävs nya mobiliserande myter, nya idealtyper (gestalter) att sträva efter. Detta är inte ett återvändande till en förfluten tid, utan att återknyta till en konservativ urkraft eller tradition för en ny tid. Den konservativa revolutionens relation till nationalsocialismen var, minst sagt, komplicerad. Den fungerade både som inspirationskälla och kritiker, beredde mark och öppnade en väg ut därifrån. Jüngers elitiska och aristokratiska ”preussiska anarkism” såg skeptiskt ned på den vulgära och folkliga masskaraktären hos nationalsocialismen.

När den franska nyfascismen, Nouvelle Droite och identitära rörelsen, uppstod på 70-talet var det genom att återvända till radikalkonservatismen och sammanföra dem med en högerläsning av marxister som Antonio Gramsci och Frankfurtskolan. Ur hybriden föddes metapolitiken, kulturkrigandet. Herbert Marcuses elev Paul Gottfried, som myntade begreppet alternativhöger (alt-right), använde sig av denna dubbla anspelning; att vara en alternativ konservatism i förhållande till de amerikanska nykonservativa, men också inspireras av en äldre tysk radikalhöger (alt-recht).

23 år efter hans död är Jünger och radikalkonservatismen fortfarande en levande referenspunkt för formerandet av en konservativ höger. Men precis som kulturkrigshögern försökt göra Gramsci till sin, finns det en vänstertradition att plundra den radikalkonservativa högerns teoretiska vapenförråd. Radikalkonservativt tankegods har plockats upp i flera postmarxistiska strömningar, som sparringspartners eller givits en ny twist. Juristen Carl Schmitts teorier om undantagstillstånd har lyfts av italienska filosofen Giorgio Agamben, Schmitts syn på det politiska som en antagonistisk gränsdragning mellan vän/fiende är en bärande del av Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus vänsterpopulism, och för italienska marxisten Mario Trontis teorier om det politiskas autonomi.

Även Ernst Jüngers teorier har fått ligga till grund för en vänsterströmning. Den franska tidskriften Tiqqun, som kom med två katalogtjocka nummer 1999 och 2001, samt dess utlöpning Den osynliga kommittén och deras pamflett Det stundande upproret från 2007, lånade mycket från Jüngers mer filosofiska böcker. Idag utgör tiqqunistmiljön av ett internationellt nätverk av aktivister, som publicerar budkavler till varandra inifrån olika proteströrelser och upprorsvågor. Sajter som Lundi Matin och Liasons i Frankrike, Fredag aften i Danmark, Qui e ora i Italien eller Ill Will i USA utbyter i anonyma brev analyser och erfarenheter i stundens hetta. Tiqqunisterna – i brist på bättre på benämning – är de osynliga aktivisterna som dyker upp när det brinner. Vad ser de hos en konservativ författare som Jünger?


Jünger, som var officer under första världskriget och förde dagbok i skyttegravarna, beskrev i Die totale Mobilmachung (1930) första världskriget som en ny form av krig som kom att omforma hela samhället. Det var det första masskriget där hela samhället mobiliserades in i statens krigsapparat. Kriget omformade logistik, produktion och reproduktion, det var industrialiseringens och massproduktionens krig. För Jünger var det en ny samhällsformation som gjorde den tidigare borgerliga ordningen överflödig, den snabba tekniska utvecklingen gjorde den totala mobiliseringen möjlig. Men i denna omvandling trädde nya gestalter fram, hos Jünger närmast av mytologisk typ snarare än sociologisk: den unga okände soldaten i skyttegravarna – en generation som föddes i stålstormen. Och dess motsvarighet på den samhälleliga nivån: arbetaren. I boken Die Arbeiter (1932) utvecklar han en totalitär samhällsvision där Arbetaren är den gestalt som kan tygla och använda den totala mobiliseringen för att övervinna det borgerliga sammanfallet och alienerande nihilismen. Arbetaren blir för Jünger den övermänniska som föder en ny form av heroism, ”en strävan att genomtränga universum på ett nytt sätt”. Die totale mobilmachungen och Die Arbeiter rimmade väl med den framväxande nationalsocialismen. Men Jünger utvecklade också sin kritik i På marmorklipporna. Efter kriget kom han att problematisera sin vision i Die Arbeiter, utan att någonsin förkasta den. Den totala mobiliseringen genom nationalsocialismen och bolsjevismen hade inte brutit med nihilismen, utan bara ökat den. Nu gällde det att passera över linjen, överskrida nihilismens öken. Boken Skogsvandringen (1951) stället upp en tredje gestalt bredvid Okände soldaten och Arbetaren; Skogsvandraren. Skogsvandraren är den aktiva minoritet som drar sig undan ett totalitärt majoritetssamhälle. Skogsvandringen blir ett civilisationskritiskt frihetsmanifest.

I tiqqunisternas läsning blir skogsvandringen strategin att ställa mot den totala mobiliseringen. Jünger ställs mot Jünger. Katastrofen är inte något som kommer ske i framtiden, vi lever i den nu. Den totala mobiliseringen är den biopolitiska makt som subjektiverar oss till individer, en alienerad tillvaro där en existentiell öken breder ut sig och de levda världarna dör ut. Motsättningen är inte längre mellan en arbetande klass och det ekonomiska systemet eller staten, utan den har flyttat in i oss. Vi är kluvna internt, i oss själva. Vi är produkter, varor och konsumerar fram vår personlighet, aktiva i att skapa vår egen underordning. Våra begär är vapen vända mot oss. Det är nihilismen. Det finns ingen befrielse i tekniken, som är en integrerad beståndsdel i den totala mobiliseringen. Precis som Jünger beskriver Tiqqun detta tillstånd som att vi lever i ett globalt inbördeskrig, utan gränser. Och som Jüngers skogsvandrare, är det genom aktiva undandragandet som vi kan göra motstånd.

Jüngers Skogsvandringen är ett manifest för minoriteter, hur några få kan ändra ett samhällstillstånd där majoriteten är passiviserad, inringad och övervakad. ”Skogsvandrarens uppgift består i att staka ut ett område där en framtida frihet bortom Leviatans makt blir möjlig.” Boken kan därför läsas på olika sätt, den kan såväl uppmuntra till terrorhandlingar som till världsfrånvänd meditation, den kan mana klimataktivister till kollektiv olydnad, ge vaccinmotståndare bränsle för att hävda sin kroppsliga suveränitet eller att mana pappor i bostadsrättsföreningar att bilda garden för nödvärn mot gängvåldet. Men skogsvandringen är också att göra upp med rädslan, den rädsla för sammanbrottet som idag gripit hela högern och som den totala mobiliseringen använder sig av. För tiqqunisterna är skogvandringen undandragandet och en uppmaning att bebo de platser vi befinner oss på, försöka finna varandra i flykten och skapa gemenskaper. Det är att skapa blomstrande världar ur öknen, zoner dit den totala mobiliseringen inte når. Utifrån skogsvandrarens devis: Här och nu.

Publicerad i Flamman, december 2021



Ressentimentsvänstern

Posted on by under Eget

Varför är vänstern så grälsjuk just nu? Vi dränks i återkommande kulturdebatter och interna polariseringar. Organisationer och forum klyvs internt. Inre fiender ska pekas ut. Frågan som gnager bakom frustrationen är: varför sitter vänstern i en så bedrövlig situation, tappar mark hos arbetarklassen och förlorar sin bas till en framvällande våg av högerpopulism? Och svaret blir att allt är postmodernismens, queerteorins, 68:a-vänsterns, kulturrelativisternas, feministernas eller de postkoloniala akademikernas fel. Om vi bara blickar bakåt, till arbetarrörelsens storhetstid – eller åtminstone feminismens och nyvänsterns 70-tal – så kan vi återknyta till hur man gjorde då och skära bort den interna sjukan.

Vi bör aldrig vara rädda för debatter. Och vi måste alltid slipa våra argument, lära oss ta diskussioner och pedagogiskt – men även retoriskt – kunna förklara varför vi har rätt. Men vi märker samtidigt hur vissa debatter blir som ett gift. De skapar en moralism med krav på förbud och utrensningar, uthängningar (callouts) och symbolpolitik. Debatterna kidnappas av de frågor som är enklast att trigga, fastnar i de snabba flödena och stora känslorna. Vi tappar kontrollen över dem, kastar oss in i varje debatt utan en plan eller en egen agenda. Kulturdebatterna och flödesdiskussionen blir det monster som äter oss. Får oss att tappa tron. Fyllas av giftig bitterhet. Vilja ge upp hela skiten.

Det enda som känns glädjande är att nästan alla andra politiska läger verkar lika splittrade och grälsjuka internt. Och märkligt nog verkar fiendebilden överensstämma. Samma strömningar pekas ut som ansvariga för förfallet. Även om de av yttersta högerkanten dessutom tillskrivs ett visst etniskt drag.

Då är det bra att backa några steg. Och betrakta de morbida debatterna och monstergrälen politiskt, utifrån att det pågår ett hegemoniskifte. Vad gör ett sådant skifte med oss och de mål vi kämpar för?

Ett första steg är att erkänna att arbetarrörelsens (eller vänsterns, eller feminismens) historia är en historia full av misslyckanden. Vänstern har dött många gånger. Och tvingats resa sig igen, anpassa sig till en förändrad situation och basera sina kamper på de nya formerna av antagonism. Vi har haft en övermäktig motståndare i kapitalismen, som kunnat slå oss i spillror gång på gång och brutit upp de subjekt vår kamp utgår ifrån. De vinster vi gjort har med tiden vänts emot oss, de styrkepositioner vi byggt upp har undergrävts dag för dag. Tills vi stått inför en förändrad kapitalism som gjort att det vi baserade vår tidigare makt på nu blivit verkningslöst och försvagat.

Grovt och förenklat sett har vi i efterkrigstiden rört oss mellan två hegemonier. Den socialdemokratiska och den nyliberala, där de sociala, politiska och statliga krafterna kombinerats och förenats i vissa block, som knutit krav till vissa löften och institutionaliserade kanaler. Dessa hegemoniska perioder har rått i ungefär 30 år var.

Under en hegemoni naturaliseras en viss politisk samhällslösning och styrningsform. Det blir den pol allas politiska kompass ställer sig efter och relaterar till, även de i opposition. Den socialdemokratiska hegemonin – med motsvarande former av sociala kontrakt i länder där socialdemokratin var svag – upprättade en form av historiskt block där näringslivet och arbetarrörelsens intressen knöts till varandra, en samförståndspolitik där konflikten arbete-kapital fick en institutionaliserad medling (i Sverige i form av den svenska modellen och Saltsjöbadsavtalet) och uppbyggandet av en välfärdsstruktur, dit även medelklassens intressen knöts. Även högern tvingades förhålla sig till folkhemmet och den svenska modellen, ta den som given arena för politik och opposition. I det nyliberala skiftet (i Storbritannien och USA inlett i slutet på 70-talet, här i Sverige slutgiltigt genomdrivet i 90-talets början) upplöstes de historiska block den tidigare hegemonin baserats på upp. Efter en periods politisering och polarisering upprättades ett nytt nyliberalt block, dit även grupperingar och skikt som tidigare stött socialdemokratin knöts. Det blev den nya polen att ställa kompassen efter. Marknaden släpptes in i välfärdssektorn, freden på arbetsmarknaden bröts ensidigt, fackföreningsrörelsen försvagades efter en mängd riktade angrepp, de stridbara arbetarkollektiven förlorade sin styrkeposition när industriproduktion outsourcades och utlokaliserades globalt (med nya kamper som blossade upp med dem). Vi gick från lön till lån som bärande för att höja levnadsstandarden. Vi skulle alla bli homo economicus, ekonomiskt rationella individer verksamma på en global marknad. Kapitalismen åternaturaliserades, sågs som en opolitisk realitet varje politisk kraft och projekt behövde ta som given och oifrågasatt utgångspunkt. Mark Fisher beskriver det som en kapitalistisk realism: ”Kapitalistisk realism handlar inte om att folk identifierar sig positivt med nyliberalismen, utan handlar om naturaliseringen och därigenom avpolitiseringen av den nyliberala världsåskådningen”.

Den kapitalistiska realismen formade även de krafter som motsatte sig nyliberalismen, de sociala rörelser som uppstod i den och ställde krav på rättigheter. Nyliberalismen bestod politiskt inte bara av en reaktionär sida, som David Harvey lyft fram, med Thatcher, Reagan och Bushs konservativa familjepolitik och antifeminism som svar på välfärdsstatens nedmontering, eller aggressiva försök att krossa fackföreningsrörelsen. Den hade även en progressiv sida, som Nancy Fraser lyft fram. Den progressiva nyliberalismen öppnade en arena för rättighetskrav och stöd för erkännande av minoriteter. Så länge de ekonomiska drivkrafterna inom nyliberalismen inte ifrågasattes, så fanns ett utrymme att kunna ifrågasätta diskriminering, brist på representation och hinder mot social rörlighet.

Wendy Brown lyfter fram detta som en paradoxal spänning inom nyliberalismen, som kom att forma även motståndet mot det. Medelklassen blev den norm som privilegier och förtryck mättes utifrån, naturaliserad i politiken som den enda klassen, medan arbetarklassen försvann ut ur politiken som referenspunkt.

Just motsättningen inom (ny)liberalismens löften om å ena sidan individuell frihet och individualism, å andra sidan löftet om social likställdhet och politisk universalism, menar Brown gav upphov till en internaliserad motsättning. Hon använder Friedrich Nietzsches begrepp ressentiment för att beskriva denna internalisering. Ressentiment är känslan som uppkommer ur att vara utsatt för en oförrätt eller kränkning, när den införlivas och görs till en del av personens självuppfattning. Du ansvarar själv för ditt självförverkligande, men misslyckas konstant i mötet med sociala strukturer – och ansvaret faller tillbaka på dig. Vi sitter fast i de strukturer oförrätterna uppkom i, de som matar oss med krav på egenmakt och föder vanmakt. Istället för kollektiv kamp leder det till en bitterhet och ett hämndbegär, hämnden ger en bedövning som övertrumfar skadan. Brown tar detta resonemang ett steg till. Hon menar att det leder till krav på erkännande av ens oförrätt och krav på representation i egenskap av just utsatt – vilket låser dessa kamper i de strukturer där oförrätterna uppkom. Problemet är att det blir en reaktiv och bevarande hållning, snarare än aktiv och överskridande. Det förtryckta subjektet blir ens identitet, att framhålla sin utsatthet den enda källan till erkännande och någon form av makt och rätt. Kampens innehåll kommer att bestämmas av det förgångna (förtryckets historia), menar Brown, snarare än möjligheten till en annan framtid. Snarare än att hota strukturerna reproduceras vanmakten.

Wendy Brown är mest känd som kritiker av identitetspolitiken, en kritik framlyft inifrån och med en vilja att utveckla kamperna, men hennes diskussion om liberalismens ressentiment är mycket mer omfattande och kritiken riktas lika mycket mot vänstern. Det är nyliberalismens ressentiment vi nu ser brisera över hela det politiska spektrumet, från den reaktionära högerpopulismen till den nostalgiska vänstern. Det blir extra tydligt i en period där nyliberalismens hegemoni har börjat falla, efter den ekonomiska krisen 2008. Vågen av krisrevolter misslyckades och socialdemokraterna gick upp i ett teknokratiskt mittenblock för åtstramningspolitik. Det nyliberala blocket har nu börjat bryta samman, misslyckas att artikulera krav och dess löften har visat sig omöjliga att infria. Nyliberalismens kris visar sig även som identitetspolitikens och den teknokratiska socialdemokratins kris. Kompassen snurrar, utan några poler att ställa in sig efter.

För Brown är ressentimenten och vanmakten symptom på förluster. För vänsterns del kopplar hon dessa ressentiment till dess långa borttynande som ett politiskt alternativ, som accelererade från 1956 till 1991.

Vänsterns historia är tätt förbunden med modernitetens genombrott, med en tro på progressiva framsteg mot ett historiskt mål (telos), förnuftets emanciperande och befriande natur, samt människan som historiens skapare. Arbetarrörelsens, realsocialismens och välfärdsstatens förlust mot kapitalismen har följts av liberalismens sammanbrott. Moderniteten har tömts, dess löfte svikits, menar Brown.

För vänstern och arbetarrörelsen betyder det att framtiden grusats. Det finns inte längre något klart telos, ett mål och riktning. Men trots att det godas telos försvinner, finns längtan efter det goda kvar, vilket kan leda till en vägran att acceptera förlusten av teleologin, idén om historiens progressiva utveckling. Och till en vänster som försöker bita sig fast vid de rester av en historisk berättelse som håller kvar föreställningarna om historiens progressiva framskridande, såsom en universell politisk identitet (den homogena och enhetliga ”klassen”, ”könet”, ”folket”). Det är förståeligt att när det går dåligt vilja vända sig tillbaka till när det gick bra, men den impulsen leder fel. Frihetsbegäret, för att tala med Nietzsche, vänds till vanmakt, en vilja till makt mot sig själv. Sorgen efter modernitetens och liberalismens svikna löfte ”blir melankolisk även av den anledningen att vi upplever att löftet inte bara har dött utan även att det har förråtts”.

I det läget blir vänstern defensiv, ängslig och känslig, menar Brown. Den ägnar sig åt symbolhandlingar och moralism och kännetecknas av en mentalitet av att vara under belägring. Identitetspolitikens kritiker blir lika identitetsfixerade och fokuserade på historiska oförrätter som de strömningar de kritiserar. De inom vänstern som problematiserar och dekonstruerar problemställningarna ses som besvärliga och beskylls för att vara orsaken till att modernitetens värden förlorats. Ilskan riktas inåt, i vanmakt.

Det är här de ständiga kulturdebatterna och interna positionsstriderna blir problematiska, menar Brown. De lyckas inte skapa en ny framtid åt oss, ge hos nya (icketeleologiska) målsättningar och projekt. Vi kommer aldrig fram till att diskutera hur vi skapar kollektiv makt, utifrån den mångfald och heterogena sammansättning vi har inom dagens kapitalism. Grälen avleder vår uppmärksamhet, dränerar vår motivation och tränger undan våra försök att bygga makt. Istället för att försöka finna det gemensamma i vad vi vill tillsammans, trots våra skillnader, blir vi låsta i vår historia. Browns lösning är att förespråka en förskjutning från ”jag är” – ”jag har utsatts för, det här är min historia” – till ”jag vill det här för oss”. Att hitta fram till en diskussion om hur vi skapar en gemensam framtid.

Det är här möjligheten i en hegemonikris ligger. När block luckras upp blir politiken för en stund åter möjlig, det går att formera nya vi, förbinda krav och kamper i gemensamma projekt – inte utifrån vår gemensamma historia utan utifrån vår gemensamma framtid, en gemensam färdväg trots våra olikheter och skilda erfarenheter. Vi har möjlighet att sätta ut en egen kompassriktning, rita ut vår egna Portolankarta för en gemensam färd.

(Publicerad i Brand 2, 2018, ”Tid för monster”)

Är du för söt äter världen upp dig, är du för sur spottar den ut dig

Posted on by under Eget

”Är du för söt äter världen upp dig,
är du för sur spottar den ut dig”.
– danskt ordspråk

Avståndskraven har börjat bli en hysteri. Det går inte att föra en enda social kamp, driva ett enda vänsterinitiativ som inte borgerliga politiker eller opinionsbildare försöker avkräva en muntlig bekännelse – att rörelsen måste dra en tydlig demarkationslinje och avgränsa sig mot den radikala vänstern. Vägran att spela med, acceptera problemställningen eller försöka nyansera debatten bemöts med hätska drev. Har du inte tagit avstånd är du en del av problemet. Avståndstagandet är det enda godtagbara svaret. Det fick förortsorganisationen Megafonen känna efter Husbybränderna, nätverket Linje 17 märka inför Kärrtorpsmanifestationen, Ung vänster Örebro uppleva sedan de offentligt försvarat militant antifascism. Själv fick jag också en släng av sleven runt Antirasistiskt forum på ABF-huset, med krav från liberala debattörer att jag skulle ta avstånd från min bakgrund i Antifascistisk aktion. Avståndstagandets politik är tröttsam, onyanserad och vulgariserad. Våldsdiskussionerna är en fälla riggad för vänstern. Vi kan aldrig vinna de ”debatterna”, bara förlora på att ta dem. Kraven på avståndstaganden försvinner aldrig hur mycket vi än backar och bekänner. Istället flyttas bara gränsen för vad som ses som extremt. Pacifister som Ofog, queeraktivister på Pride, migrantaktivisters blockader av utvisningar, Megafonens poliskritik. Varje form av direkt aktion tolkas om som våld och illegalitet, ”ovärdigt ett demokratiskt samhälle”.

I ett större perspektiv är det lätt att se att avståndstagandekraven enbart riktas mot vänstern. De rikas enbart mot de sociala rörelser som försöker vara en aktiv kraft i samhället genom självständig organisering. Och de riktas brett mot all social organisering. Läser man polisens handlingsplan mot upplopp efter Husbybränderna eller Birgitta Ohlssons åtgärdsplan mot ”våldsbejakande radikalisering” syns det tydligt att problemet ur statsmaktens synvinkel inte är den isolerade yttersta vänstern, de militanta aktionsgrupperna, utan de bredare sociala rörelser och organisering som uppfattas som en gråzon. För att motarbeta en social radikalisering i samhället krävs en total mobilisering av säkerhetspolis, polis, socialtjänst, skola och civilsamhällets aktörer för att skapa social stabilitet. Alla strukturer som däremot utgår från en social autonomi, en självständig, direktdemokratisk och självorganiserad verksamhet i samhället, ses med skepsis från myndighetshåll. De betraktas som en potentiell konfliktmiljö som kan bli en frizon för radikalisering. Att vägra delta i den samhällsbevarande mobiliseringen betraktas därigenom som ett hot. Alla krafter måste rätta sig i ledet och sorteras in i de ”goda” mot de ”onda”. När Megafonen vägrade ta avstånd från ungdomarna som brände bilar bröt de mot denna systembevarande mobilisering, ställde inte upp på den ”goda sidan”, och därför att betrakta som ett lika stort samhällshot som de som brände bilar. När Linje17 tackade de militanta antifascisterna för att ha skyddat dem mot ett nazistangrepp gick även de över gränsen från ”goda krafter” till de ”onda”, ifrågasatte statens våldsmonopol. Kravet på avståndstagande är därför alltid riktat mot den öppna sociala iniativen för att få in dem i fållan igen, att tvinga dem att välja sida. ”Våldsbejkande” är alltså inte synonymt med ”våldsbenägen” eller ”våldsutnyttjande”. Begreppet ”våldsbejakande” syftar därför inte främst på de ”våldsamma” – utan riktas mot de bredare sammanhang som ses som systemkritiska, ”ickefördömmande”, inte accepterar problemformuleringen eller som kritiserar statsmakten. (För en bra kritik av begreppet ”våldsbejakande”, se Copyriot).

Diskussionen är givetvis inte ny. Sådana bekännelsekrav har alltid ingått i de motstrategier som riktats mot samhällskritiska rörelser. Under tidiga 90-talet drabbades vi av samma förlamande vålds/ickevåldsdiskussion (och den besläktade diskussionen om legalitet/olydnad). Pressen riktades mot folkrörelser att distansiera sig och ta avstånd från den radikala vänstern. Diskussionerna förlamade även den autonoma rörelsen internt. Vi var tvungna att bryta oss ut dess falska problemställning för att kunna ta oss vidare. Den bok som hjälpte oss då var den norska sociologen och fångkampsaktivisten Thomas Mathiesens bok Makt och motmakt (på svenska 1982, förlaget Korpen). Mathiesen i sin tur summerade de erfarenheterna som sociala rörelser gjort i slutet av 70-talet och tidiga 80-talet, inom fångkamp, arbetslöshets- och hemlöshetsorganisering, freds- och miljörörelsen, under en period där den sociala vänstern såg sitt politiska handlingsutrymme inskränkas, en högervind började torna upp och partivänstern snabbt rörde sig inåt mitten. Mathiesen försöker i Makt och motmakt analysera de strategier som sätts in för att bemöta de sociala rörelserna – och hur dessa rörelser kan kontra dessa och ta sig runt dem. Hans bok är full av exempel från sjuttiotalets sociala kamper, kamper som fördes utanför den parlamentariska vänstern (även utanför dess utomparlamentariska mikropartier).

Thomas Mathiesen börjar med att (inspirerad av Foucault) definiera makt som möjligheten att genomdriva (3) sin vilja (1) över andra i samhället (2), det vill säga makten är ”intentionell (1), relationell (2) och genomtvingande (3)”. Makten över andra vilar alltid på deras vanmakt, menar Mathiessen. Motståndets syfte är att bryta vanmakten och omvandla den till en motmakt. Makten utövas genom olika tekniker och strategier som försöker upprätthålla vanmakten och bryta ner motmakten för att åter försätta den i vanmakt.

Mathiesen väljer schematiskt att betrakta tre områden makten verkar inom: offentligheten (politiskt), det normativa (socialt) och socio-materiellt (ekonomiskt). Den intressanta avdelningen i Mathiesens bok för att förstå avståndstagarhetsen som vänstern ställs inför och de borgerliga dreven är kapitlen om ”offentligheten som handlingsarena”. Mathiesen stödjer sig i dessa kapitel på Jörgen Habermas teorier om den borgerliga offentligheten och kampen om hegemoni inom den. ”Offentligheten erövras i en kamp där individer och grupper med starka medel vinner, och genom erövringen skapas framställningarna inom offentligheten, varigenom kontroll av beteenden igångsätts – i extremfallen till exempel i form av rena förföljelser”, skriver Mathiessen. Offentligheten är inte en enhetlig arena, den består av större och mindre offentligheter, ovanifrån och underifrån, subkulturer och motoffentligheter. Men det är genom sin tillgång till en offentlighet som en social rörelse kan kommunicera med en bredare miljö, som dess handlingar framstår som förnuftiga och förklarbara, aktiviteter ges betydelse eller förkastas om obegripliga eller mot det ”suna förnuftet”. Offentligheten står inte över den normativa eller socio-materiella/ekonomiska nivån, men påverkar hur materiella kamper och handlingar tolkas och förstås, vilket får effekt för om de sprids eller isoleras.

Det är två repressiva motstrategier som används för att bemöta sociala rörelser, Mathiesen kallar dem ”indefiniering” och ”utdefiniering”. Båda strategierna syftar till att oskadliggöra en rörelse, antingen genom att det ”kollektiva handlandet görs olönsamt” eller att ”handlingselementet göras meningslöst”. Strategierna indefiniering och utdefiniering är en kniptångsmanöver som drabbar rörelser från två håll samtidigt.

Indefiniering är strategier för att ta över en rörelse, göra dem ofarliga genom att kooptera dem, införliva dem och rekuperera dem. Syftet är att öka pressen på sociala rörelser för att få dem att integrera sig i systemet igen. Detta kan göras genom att uppmana dem ”att överge en oansvarig, rabulistisk orientering till fördel för en ansvarsfull, förnuftig ståndpunkt”. För att ges tillgång till forum och diskussioner krävs rörelser ta avstånd från radikala element, de uppmanas agera ansvarsfullt, hålla sig till praktiska realpolitiska realiserbara frågor och kortsiktiga förbättringar (istället för systemkritik). De indefinierande strategierna syftar till att göra det kollektiva handlandet olönsamt och neutralisera den konfliktfrågan som en rörelse mobiliseras kring. Enskilda aktivister kan ges möjlighet att bli representanter, ges möjlighet att träffa ansvariga politiker, få en rådgivande funktion, skriva artiklar på kultursidorna, få en personlig anställning. Socialdemokraterna har ofta varit mästare på denna form av ”repressiva tolerans” som inlemmat kritiska röster och få dem att sammansmälta med systemet.

Utdefiniering innebär strategier som syftar på att slå sönder det kollektiva handlandet, få det att framstå som meningslöst och isolera rörelserna från det bredare samhället. Rörelser kan stämplas som ”våldsvänster”, extremister, världsfrånvända teoretiker, att deras kamp motarbetar kortsiktiga förbättringar, att de förstör möjligheten att uppnå en bred enighet (med systemkrafterna) eller att rörelserna egentligen styrs från mörka dolda krafter i bakgrunden. Den utdefinierade rörelsen blir ”orörbar” för andra sociala organisationer, som riskerar att själva stämplas genom att ha kontakt med dem. De utmålas som ”krisskapare”, som verkar splittrande (genom sina medel eller mål) och att deras metoder egentligen motverkar det de säger sig vilja uppnå.

”Det är svårare att försvara sig mot de utdefinierande argumenten, därför att de är av den typen att påstående står mot påstående, formulerat i en situation där det ena påståendet – det utdefinierande – verkar mest trovärdigt. Närmare bestämt: påståendet från representanterna för det etablerade systemet verkar mest trovärdigt mot bakgrund av den stillatigande förutsättningen i vårt samhälle – som tas för given, som anses självklar – att representanter för etablerade system, framför allt staten, i högre grad än andra förvaltar den ’objektiva sanningen.'”

Indefinieringen och utdefinieringen fungerar som morot och piska, de används i en växelverkan och snärjer rörelserna från två håll.

Motmakt

Thomas Mathiesen stannar däremot inte vid att bara identifiera den rävsax som sociala rörelser fångas i, han skissar även på sätt att neutralisera dessa processer och bygga en motmakt, utifrån sina egna erfarenheter inom den norska fångkampen. Dessa motmaktstrategier bygger på att vägra låta sig definieras av systemet och befinna sig i en ”randzon” i offentligheten, kunna balansera mellan in- och utdefiniering. Motmaktstrategierna fungerar bäst, menar han, om de kombineras – inifrån och utifrån.

En första strategi kallar han för ”arenautbrytning”. Det innebär att den sociala rörelsen i huvudsak arbetar på insidan med hela tiden gör utbrytningar och agerar utanför de uppsatta gränserna. Rörelsen kan baseras på vardaglig organisering, bygga bredare allianser, för att sedan försöka använda oväntade former eller delta i en militant olydnadsaktion. Dessa aktioner utformas så de inte går att pressa in i en stereotyp av hur militanta grupper är (”svarta blocket”, ”manliga huligangäng”, ”proffsaktivister”) och vägrar acceptera uppdelningen ”goda/onda” eller ”seriösa/oseriösa” aktivister. Har man kastat sten ena dagen gäller det att dela ut pepparkakor på torget, göra stödgalor för hemlösa och organisera läxläsning de andra. Genom att stå säkert i en ”okontroversiell” verksamhet löper rörelsen mindre chans att isoleras i sina ”radikalare” praktiker. Det går också att utforma de lagbrytande eller militanta aktionerna på sätt som samlar största möjliga mängd deltagare – och som ett försvar av lokalsamhället mot yttre angrepp. Militansen görs mer förstålig om den ges ett ”varför”, om den kopplas till ett behov – varför en rörelse måste skydda sig och slå tillbaka mot öppet auktoritära strukturer utifrån.

Den andra strategin är ”informationsvridning” (vi skulle kunna kalla det ”informationsjudo”) och försöker bemöta kniptången av att antingen införlivas i ett reforminriktat realpolitiskt praktiskt arbete eller betraktas som praktikfrånvända teoretiker. Informationsvridning innebär att hela tiden förbinda de praktiska kamperna och kraven i en politisk-teoretisk ram. Det måste finnas en större berättelse och analys som ger stöd åt praktiken, och praktiken fungera som ett realiserande och konkretiserande av analysen. Att visa hur man tänker genom konkreta exempel och sedan förklara hur de ska leda vidare. Informationsvridning handlar om att skaffa sig ett kunskapsövertag, genom att ha läckor eller ”eldtjuvar” på insidan i systemet. Till exempel att ha kontakt med politiskt förtroendevalda som kan tipsa rörelserna inifrån, att göra ordentligt med research och kunna avslöja. Genom att kombinera aktiviteter med vält underbyggt material varför försvåras möjligheten att koptera aktiviteterna eller bara sopa undan dem som irrelevanta och döma ut dem på förhand.

Den tredje strategin Mathiesen tar upp är ”maktbildning”. Maktbildning handlar om att bemöta kniptången mellan att arbeta för kortsiktiga förbättringar (och överge sina långsiktiga mål) eller att ses bara som kritiker, krisskapare och motarbetare. Maktbildning innebär att presentera realiserbara förslag men som sätts in i ett långsiktigt perspektiv och stärker rörelsens motmakt. Det handlar om att kräva ”reformer som både representerar kortsiktiga krav från de underordnade i systemet och som samtidigt, vid genomförandet, ger de underordnade en stärkt maktposition i arbetet för målsättningar på längre sikt”. Ett sådant exempel är Planka.nu:s förbindande av plankandet (direkt avgiftsreduktion) med det långsiktiga kravet på avgiftsfri (skattefinansierad) kollektivtrafik. Praktiken ger tyngd åt kravet, kravet ger legitimitet åt praktiken. Mathiessen menar att detta är en svår väg att gå som lätt fastnar i reformism och kopteras, om den inte kombineras med andra motmaktsstrategier parallellt.

En fjärde strategi är ”sakprioritering”. Denna strategi riktar sig mot kniptången att antingen betona enigheten i systemet (”verka inom för att gemensamt förbättra”) och utmålas som splittrare/splittrade (och därför ej värd att ta på allvar). En social rörelse med många krav och avancerad analys kan ses som ”skrämma bort” alla som inte håller med hela programmet, medan realpolitikens sakfrågeorientering försöker uppnå majoritetsstöd för sina frågor. ”Sakprioritering” innebär att hela tiden försöka skapa block kring vissa frågor för att få större tyngd, att identifiera huvudkonflikter och centrala bärande frågor som det går att bygga allianser kring – sedan kan rörelserna ha egna analyser och längre gående krav själva. Enhetsfronter och fokus på huvudkonfliktfrågor ger det möjligt att försöka samla en bredd, utan att behöva offra sin systemkritiska analys och långtgående systemförändrande ambitioner.

En femte strategi är ”problemformulering” eller ”premissformulering”. Denna strategi bemöter å ena sidan tvingas ta liberala ”centrumpositioner” för att accepteras eller ta radikala positioner och stämplas/utmålas som extremist. Denna strategi innebär att vägra acceptera systemets grundpremisser som diskussioner ska föras utifrån (”representativ demokrati, legalitet, statligt våldsmonopol” – och stämplandet av de som avviker som ”extremister, våldsverkare, antidemokrater, kriminella”), och i stället sätta upp egna premisser som aktiviteterna ska diskuteras och bedömas utifrån. ”Genom att presentera sådana grundligt genomarbetade egna premisser gör man det svårt, i bästa fall omöjligt, för representanterna för det etablerade systemet att behandla de aktuella problemställningarna på deras premisser”. Istället för att diskutera våld så diskuteras hur rasistiska övergrepp ska kunna stoppas och hur organisationer själva kan skapa trygghet, istället för legalitet utgå från legitimitet – vilket stöd som finns för dessa frågor, varför de ligger i folks intresse, och varför det är rätt att göra det. Istället för att diskutera det illegala att ockupera ett hus, hävda rätten till bostad och mötesplatser och förklara aktionerna utifrån det. Systemet kommer alltid vilja föra in och tolka alla systemkritiska aktiviteter utifrån de systemfunktionella premisser de själva sätter upp. För att ge ytterligare tyngd åt den egna problemformuleringen krävs egna fakta, undersökningar, analyser. Detta kräver ”ett mycket grundligt förararbete, med utmejslandet av premisser och problemställningar som gör ’snitt’ i offentligheten, och med användning av varierad och kunnig expertis”. Genom att lyfta fram röster från de berörda (drabbade av nazivåld, papperslösa som utsatts för REVA, arbetare som strejkar osv) kan man betona att ”detta är vad det handlar om”, ”detta är problemet/frågan vi måste utgå från”. Premissformuleringen innebär att aktivt försöka sätta ramarna för debatten, välja vad som ska diskuteras och var det ska diskuteras. Det kräver aktiva motstrategier mot medielogiken.

Mathiessen avslutar med en sista strategi, som bygger på att man kan kombinera de andra och har uppnått en viss styrkeposition för att bli en verklig motmakt. Denna strategi kallar han ”alternativformulering”, att rörelsen själv kan skapa alternativa motoffentligheter, egna masskanaler för att nå ut, en egen förankrad struktur som kan i direktkontakt med en bred bas kan besvara borgerliga utspel och repressionsförsök – med målsättningen att utkonkurrera behovet av den etablerade borgerliga offentliga arenan. Mathiesen tar upp exemplet med hur alternativ- och miljörörelsen under tidiga 80-talet med sina bulletiner, folkrörelsenätverk och gatunärvaro lyckades skapa en egen offentlighet, en masskontaktyta som under en tid kunde kringgå (och därigenom utmana) den borgerliga offentligheten.

Dessa motmaktsstrategier som diskuterats ovan är ett politiskt arbete som kräver ett ”både-och” snarare än ett ”antingen-eller”. Det ska inte sammanblandas med att bara vara en opinionsrörelse eller bara ägna sig åt ”kulturkamp” eller dagsdebatter i sociala medier. Det handlar snarare att se hur offentligheten är en handlingsarena och slagfält vid sidan av andra (normativa, ekonomiska), men som påverkar hur våra verksamheter på de andra tolkas, mottages, betraktas och uppfattas. Det är alltså ingen ”pr-strategi” för att kunna sälja vänstern bättre – men en aspekt av våra praktiker och kontinuerliga kamper som vi alltid måste väga in och parallella strategier för. Indefinieringen och utdefinieringen som strategier påverkar våra (materiella) handlingsmöjligheter. Är vi medvetna om hur dessa strategier fungerar kan vi också se till att motmaktsstrategierna blir en självklar del av våra praktiker och stärka våra kampmöjligheter.

Deleuze och Guattari diskuterar i Tusen plattåer skillnaderna mellan en majoritetspolitik, som ser sig själv som självklar homogen norm och centrum, en minoritetspolitik, som ser sig själv som särkultur eller egen avgränsad identitetssfär i relation till majoriteten – och sätter dessa båda i kontrast mot en minoritär (minoritarian) politik, en subaltern politik som försöker gå bortom sig själv och överskrider identiteter. Den minoritära politiken uppstår i trängda utrymmen (cramped spaces), och tvingar fram en kreativ experimenterande, en aktiv process att skapa något annat. Den minoritära politiken är inte baserad på en identitet, utan tillblivande (becoming minor). Thomas Mathiessens möjligheter till att konstruera en motmakt är en minoritär politik, som utgår från att den enda plats sociala rörelser fruktbart kan befinna sig är i randzonerna, undflyendes både in- och utdefinieringens stratifieringar och infångstapparater. Motmakten är alltid en flyktlinje. En vägran att varken vara för söt och sväljas eller för sur och spottas ut. Bara i denna randzon kan en verkligt revolutionerande politik uppstå.

Berlusconismen som pornografisk postpolitik

Posted on by under Eget, Italien

I tjugo år har Berlusconi dominerat italiensk politik. Trots korruptionsanklagelser, rättsprocesser och massiva folkliga protester emot sig har han alltid kommit tillbaka. Men nu verkar Berlusconis era på väg att nå sitt slut. Berlusconi har in i det sista försökt stoppa åtalen mot honom och hindra att hans immunitet dras in – nu senast genom hotet om att hans parti Frihetens folk skulle dra sig ur den blocköverskridande koalitionen. Domen på sju års fängelse mot 76-åriga Silvio Berlusconi för att ha utnyttjat prostituerade minderåriga och missbrukat sin maktposition kommer troligen aldrig att verkställas, precis som han genom amnestier och sin höga ålder kringgått tidigare domar på fyra år för finansbrott. Det som däremot får politisk effekt är beslutet att förbjuda Berlusconi från att väljas till offentliga poster under fem års tid.

Få räknade med att Berlusconi och hans partiallians Frihetens folk (Popolo della libertà) skulle återhämta sig efter den politiska vanskötseln av ekonomin och prostitutionsskandalerna, men Berlusconi har haft en förvånansvärd förmåga att läsa in stämningar i landet och ge populistiska svar. Genom vallöftet att återbetala fastighetsskatten – den skatt som kommunal verksamhet till stor del finansieras på – lyckades han i riksdagsvalet i februari 2013 i en sällan skådad valspurt lyfta partiet från 13 procent till 22 procent på bara några veckor. Valfiaskot för både teknokraten Mario Monti och vänstern samt populistpartiets Fem stjärnors rörelse (Movimento 5 Stelles) valframgång lämnade den segertippade centervänstern kring Demokratiska partiet (Partito Democratico) utan majoritetsstöd. Centervänstern tvingades genomföra en blocköverskridande regering med centerhögern – utan någon formell position åt Berlusconi. Ett skört regeringssamarbete bakom Enrico Letta som Berlusconi kunnat stjälpa när han vill, genom att dra tillbaka sitt stöd, och kräva nyval. Det var detta kort Berlusconi försökte spela ut i oktober.

Centerhöger har kallat rättsprocesserna mot Berlusconi för politiska och slagit från sig domarna, som de ansett varit angrepp från en ”kommunistisk domarkår”, en ”populismo penale” riktade mot Frihetens folk. Det som kallats ”domarnas parti” har tidigare ingripit i två viktiga övergångsperioder, 1979 och 1990, med långtgående politiska konsekvenser. Och faktum är att högern utan Berlusconi nu slagits i bitar. Detta visade sig tydligt i regionalvalen i juni, där centervänstern tog hem segern i de 16 viktigaste städerna – däribland Rom där postfascisten Alemanno fick lämna borgmästarposten och Treviso, som tidigare varit Lega Nords starkaste fäste. Utan Berlusconi befinner sig centerhögern i kris.

För övriga Europa har alltid Berlusconis långvariga grepp över Italien framstått som ett mysterium. Inom Italien har däremot en hel del intressant analys av fenomenet berlusconism producerats.

Berlusconi klev ut på den politiska arenan i en period av politisk kris, när hela det bipolära italienska blocksystemet höll på att falla sönder i korruptionsanklagelser 1990 och de två stora partierna, kristdemokraterna och socialisterna, imploderade i skandaler.

Den konstitutionella ordning som växt fram efter andra världskriget var i grunden antifascistisk och hade som mål att hindra återkomsten av fascismen. Den parlamentariska processen blev därför långsam, svårförändering och ofta ineffektiv. Istället växte det fram ett parallellsystem med informella överenskommelser mellan samtliga partier. Den italienska klientilismen byggde på att partierna bytte statliga resurser mot röster, genom sina investeringar kunde de skaffa sig en kontroll över civilsamhället, katolska organisationen Azione Cattolica och PCI:s fackföreningsrörelse. Den klientilistiska formen av korruption var institutionaliserad. Detta system skakades om av murens fall och kalla krigets slut. Den antikorruptionskandal som kallades Tangentopoli, Mutstaden, öppnade för ett nytt politiskt klimat med en starkt antistatlig grundsyn. I det här läget lanserades Berlusconis parti Forza Italia, baserat på marketing och teve. 1994 nådde de sin första valframgång och fick 60 procent av förstagångsväljarna.

Journalisten Gibelli menar att Berlusconi var den skickligaste att tolka den politiska krisen i början av 90-talet, läsa de antipolitiska strömningarna och fyllde det tomrum som uppstod på den politiska scenen genom sina skrupelfria och innovativa metoder. ”Det var ett slags revolt bland medelklassen /…/ och den byggde på ovilja mot skatter och politik, önskan om en hedonistisk livsstil, irritation över regler.” Berlusconis budskap var ett löfte om att rikedomen och lyckan fanns inom räckhåll för alla, men att staten satte upp hinder. Berlusconis postpolitik var en tillåtelse att vara vulgär, som exemplifierades i ledarens exhibitionism och uppvisande av sitt privatliv. Makten blev pornografisk. Författarkollektivet Wu Ming beskriver ”burlesquonismens pimp power” som en fetischistisk masskult maskerad till evig ungdom, formerad kring ”den nutida kapitalismens centrala imperativ: njut!” och ”gör vad fan du vill”. Förneka sedan alltid alla anklagelser offentligt medan du samtidigt blinkar ironiskt åt dina väljare och håller fingrarna korsade bakom ryggen. ”Inför ett samhälle där solidariteten var på tillbakamarsch var centerhögern inriktat på att prisa egoismen, tolkad på ett positivt sätt (löften om lycka) och på ett negativt (hat gentemot alla som var annorlunda och skydd mot rädslan)”, menar Gibelli. Den populistiska antipolitiska mobiliseringen kombinerades med en hätsk antikommunism, där stämpeln ”kommunism” gavs åt allt politiskt motstånd.

”Han har använt kraften i en retorik som bygger på motsatspar hämtade från det känslomässigt mycket djupgående med oförenliga: vi/de, kärlek/hat, liv/död. Han har väckt gamla spöken som kommunismen vid liv för att ge näring åt det moraliska föraktet för motståndaren, han har konsekvent frammanat tanken på en intern fiende, vilket är typiskt för krigets logik /…/ Det har lett till en oavbruten mobilisering, paradoxalt nog med stöd av en retorik och en samförståndets estetik som i själva verket har använts för att söndra och inte för att ena, på fullkomligt klassisk orwellskt manér”.

I personen Berlusconi sammanstrålade den formella och informella makten, han personifierade en koncentration av den ekonomiska makten, verkställande makten och ”tredje statsmakten” (media). Gibelli använder Marx och Gramscis begrepp ”bonapartism” för att beskriva hur högern kom att centreras så starkt kring personen Berlusconi, ”en auktoritär regim kring en person grundad på folkets bifall”. Näringslivsmyten kring den framgångsrika och effektiva företagsledaren överfördes på politiken.

Med Forza Italia byggdes en effektiv valkampanjorganisation i en karismatisk ledares tjänst upp. Men berlusconismen fungerade sämre som modell för ett riktigt parti. Frihetens folk (Popolo della liberta), som bildades ur sammanslagningen mellan Forza italia och postfascistiska Nationella allinansen (Allianza nazionale) slets sönder av Berlusconis despotism – samtidigt som den inte heller klarade sig utan honom som samlande kraft. Efter valet 2008 bröt sig en fraktion av postfascisterna kring Fini ut och närmade sig istället det italienska näringslivets arbetsgivarorganisation. ”Paradoxalt nog var det denna gång arvtagaren till den postfascistiska högern som fördömde de nyauktoritära dragen och de populistiska aspekterna av det nya maktsystemet”, skriver Gibelli.

Enade populismer i en person

Berlusconis styrka var att kunna ena hela högern, från den kristdemokratiska högern till den extrema fascistiska, under samma paraply. Carlo Ruzza menar att populismen var det enande projektet mellan partierna i Berlusconis allians mellan Lega Nord, MSI/Allianza nazionale och Forza Italia. De tre partierna representerade tre olika former av höger, med förankring i olika delar av civilsamhället och näringslivet.

”Som politisk doktrin betraktad består populismen i en idealisering av ett odifferentierat ’folk’ som är naturligt rättskaffens, enhetligt i sina intressen och motståndare till korrupta politiska eliter. Det finns ett underförstått antagande om en övergripande konflikt mellan samhälle och stat – en uppfattning som är grundläggande för de populistiska partierna på den italienska högerkanten. Alla tre betraktar den karismatiska ledaren som en viktig förmedlingslänk mellan stat och samhälle.”

För Forza Italia var folket de moderna konsumenterna i ett idealistiskt filantropisk civilsamhälle ställd mot de korrupta politikerna och slukande välfärdsstaten. Forza Italias stora problem var att de saknade territoriella rötter. Nationella alliansens folk var det de etniska italienska kärnfamiljerna, ett organiskt civilsamhälle som hotades av globaliseringen, mångkulturen och yttre kulturella influenser. För Lega Nord var folket de territoriella lokalsamhällena och byarna i nord som hotades av staten, centralstyret i Rom och EU. Tre olika former av folk, olika civilsamhällen men vars ideologiska skillnader kunde skylas över i en yttre representation, igenom ledaralliansen mellan partierna och Berlusconis person.

”Populismen är det kitt som binder dessa tre partier samman och som har möjliggjort en sammanslagning av två av dem till en koalition som har behärskat den italienska politiken i många år. Dens idealisering av det civila samhället är ett nytt och särpräglat sätt att betrakta politisk representation.”(Ruzza)

Eurokrisen och Berlusconis fall

Ironiskt nog blev det en annan form av populism som stjälpte högerpopulismen: komikern Beppe Grillos antipolitiska populism riktad mot hela den ”politiska klassen” (la casta). Berlusconi må vara slut som politisk kraft i Italien, men hans populism har visat sig vara en förelöpare, en föraning vilken form en antipolitisk politik som mobiliserar civilsamhället kan ta sig i postpolitikens tidsålder.

Tragiskt nog blev Berlusconi vid flera tillfällen vänsterns fall, genom att de knöt upp sin oppositionspolitik så hårt till att vara emot honom, att använda honom som den figur att bygga en enande mobilisering emot. Även den utomparlamentariska vänstern och de sociala rörelserna gick i denna fälla. Globaliseringsrörelsen och antikrigsprotesterna knöt sig nära vänsterpartierna och sedmera frontfigurer i Demokratiska partiet i formandet av en gemensam anti-Berlusconi-opposition. Den kortvariga centervänsterkoalition under Prodi som lyckades bröt genast med den utomparlamentariska vänstern när den återfick makten 2006 – för att sedan själv falla sönder av sina interna motsättningar två år senare. Krisprotesterna försökte 2010 åter samla alla olika kämpande sociala protester – studentockupationerna, lokala protestgrupperna mot strukturprojekt, metallfacket FIOM – i en gemensam vänsteropposition mot Berlusconi. Projektet havererade i samband med kravallerna den 15 oktober 2011, i samband med misstroendevotumet mot Berlusconis regering. Folkomröstningen i juni 2011 om vattenprivatiseringar, blev däremot grunden för en framväxande allmänningsrörelse mot privatiseringar, som kommit att bli en politisk kraft i Italien. Som en del av folkomröstningen röstades även om att dra in Berlusconis åtalsimmunitet, vilket blev ytterligare en bidragande orsak till hans fall. Men allmänningsrörelsen styrka ligger i att den inte formerades som en opposition mot Berlusconi, utan ett bredare angrepp på privatiseringar och åtstramningspolitik – vilket fick den att bli en samlande kraft mot Trojkans (Eu-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella Valutafonden) besparingskrav.

Det var inte vänsterprotesterna som fick Berlusconi att stiga bort från makten, utan Trojkans påtryckningar. Italien är Europas tredje största ekonomi vars statsskuld idag ligger på 127% i förhållande till landets bruttonationalprodukt. PIIGS-länderna har drabbats hårdast av eurokrisen. Den 16 november 2011 ersattes Berlusconis regering av en teknokratisk samlingsregering under ledning av före detta EU-kommissionären och Goldman-Sachsrådgivaren Mario Monti, som tillträdde som både premiärminister och finansminister för att genomdriva åtstramningspaket och arbetsmarknadsreformer enligt Trojkans villkor. Berlusconi kunde genom att kliva åt sidan återuppta sina populistiska utspel mot den EU-dikterade politiken – vilket gav honom ett oväntat starkt stöd i valet 2013, trots många hade räknat ut honom. En maktposition han försökte använda i oktober för att dra sina fem ministrar ur samlingsregeringen och tvinga fram ett nyval.

Den italienska vänstern samlar sig nu till en ny nationell mobilisering den 19 oktober. Denna gång inte som en antiBerlusconi-opposition, utan i direkt antagonism mot EU:s krispolitik underifrån.

Fyra positioner i rasismdebatten

Posted on by under Eget

Det stormar i den antirasistiska debatten. Det senaste året har olika rasistskandaler och antirasistiska kulturdebatter avlöst varandra. Rasstereotyper i Tintin i Kongo, lussetåg, blackfacetårtor, polisens informationsfilmer om hedersvål och Lilla Hjärtat har diskuterats. REVA-protesterna mot rasprofilering och hetsjakten på papperslösa i våras visade att de upprörda antirasistiska rösterna kunde till och med skaka ministrar och få ut tiotusentals personer på gatorna. Hijabupprop och Kippavandringar har blivit en ny form av solidaritetsmanifestation – inte utan kritik. Timbros Adam Cwejman utmålade ”postkolonialismen” som det stora hotet från vänstern. Men det var ingen traditionell höger-vänsterdiskussion. Debatterna innehåller snarare flera olika positioner, där debatten inom de sociala rörelserna och den ”breda” vänstern varit lika hätsk internt som den varit mot högern.

Det här är ett försök att skissa på fyra olika positioner i denna antirasistiska debatt. De sammanfaller inte enkelt med höger-vänsterpositioner, vissa åsikter och hållningar löper snarare rakt igenom de olika ideologiska lägren. Positionerna ska ses som idealtyper, oftast är de inte så renodlade i den faktiska debatten.

Vi kan benämna de fyra olika positionerna ”Repatriering”, ”Assimilering”, ”Integrering” och ”Erkännande”.

Kulturell skillnad eller likhet

Repatrieringsblocket betonar särart. Oavsett om separeringen motiveras med biologi (”ras”), kultur, civilisation eller etnicitet betonar de att olika folkgrupper omöjligt kan samexistera inom samma territoriella område. Samlevnad är omöjlig och leder bara till konflikter.

Även Assimilieringsblocket betonar ”kulturernas” eller ”civilisationernas” särart, men att individerna är föränderliga. De separerar på ”våra” värderingar och De Andras. Flyende är välkomna hit och få asyl, men de bör lämna sin kulturella bakgrund bakom sig för vår mer jämlika, utvecklade och demokratiska.

Integreringsblocket betonar likhet (i särarten), att det finns en enhet i den kulturella mångfalden. Kulturer ses som sociala konstruktioner, föränderliga och hela tiden under ständig förhandling. Även om det finns värderingar, åsikter, kulturellt bagage som skiljer människor åt finns det också mycket som förbinder, delade materiella situationer (behov av arbete, bostad, försörjning, trygghet) som går bortom kulturella uppdelningar.
Erkännandeblocket utgår från att särart måste behandlas lika, att ett mångkulturellt samhälle måste erbjuda en jämlik representation åt personer med olika kulturell identitet, etnisk bakgrund eller hudfärg (”socialt konstruerad ras”). De Andra måste ges representation och erkännande.

För Repatrieringsblocket saknar Europa en kolonial historia, de varnar snarare för en ”omvänd kolonialism”, en demografisk kolonisering som sker genom invandring och riskerar att tränga undan ”urbefolkningen”. För Assimileringsblocket har den europeiska kulturen, de ”västerländska värderingarna” gjorts universella och dess historia döljs därigenom. Skillnaden i separering mellan Repatrieringsblocket och Assimileringsblocket är en förskjutning från ”ethnos” till ”ethos”, en weberiansk ”ansvarets etik” som ställs mot De Andras ”förtryckande” etik. Erkännandeblocket baserar sin kritik på en postkolonial analys, en uppgörelse och krav på återupprättelse mot det koloniala tillståndet och historian. De påvisar hur rasism och västerländsk universalism legat nära varandra som positioner och försöker föra fram de subalternas röster, De Andras perspektiv, vilket kräver en aktiv positiv särbehandling. Integrationsblocket har en splittrad syn, med en äldre falang som betonar gemenskapen och alliansen med antikoloniala krafter och en nyare diskussion, som pågått de senaste 20 åren, som snarare rör sig ”post” postkolonialismen. Denna diskussion betonar att globaliseringen inte bara fått Väst att implodera, utan även De Andra. Uppdelningen ”West and the Rest” håller inte längre, centret har fallt. Postkolonialismen ses som en rörelse som just förhållit sig som ett ”post”, befunnit sig i en tät relation och uppgörelse med det koloniala tillståndet och kommit till uttryck i postkoloniala rörelse som politisk islam, befrielsenationalism och ”tredjevärldensocialism”. Alla dessa tre former är i dag i kris, precis som föreställningen om väst och ”civilisationernas konflikt”. Integrationsblocket betonar snarare hur globala proteströrelser och krisprotester löpt över gränserna och kontinenterna, delat motiv och krav, inspirerat varandra och inte kan ses som separata fenomen.

Motpart och konflikt

Repatrieringsförespråkarna ser mångkulturen som hotet som hotar till en folkannihilering och reducerandet av ”urbefolkningen” till en ”andra gradens medborgare i sitt eget land”. Antirasistisk politik, antidiskrimineringslagar och flyktingpolitik ses som ett angrepp och förtryck av den inhemska befolkningens kultur. Det är genom ”metapolitik” eller ”kulturkamp” som makteliten förändrar landets värderingar och försöker skapa en konsensus för det mångkulturella samhället. Denna motpart, kulturelit, benämns som ”kulturmarxister” – ett allomfattande begrepp för samhällets ”politiskt korrekta” värderingar, pådyvlade ovanifrån genom myndigheter och media. Repatrieringskommentarsherrarna menar att det finns en strukturell rasism, men att den är omvänd, drabbar svenskar och tar sig i sin grövsta form uttrycket som ”svenskfientlighet”.

För Assimilationsförespråkarna är problemet snarare en ”kulturrelativism” som hotar att bryta ner de universella värderingarna genom att hyperproblematisera och kritisera sönder dem, använda sig av ”dubbla måttstockar” där De Andras kulturella hot och negativa sidor tonas ner eller osynliggörs. ”Postmodern” relativism hotar att kollapsa ”upplysningens” värderingar. De Andras kultur behandlas mest i bemärkelsen en begränsning som hindrar en (negativ) frihet till egenmakt och självförverkligande. Hedersvåldet och motståndet mot hederskulturer får därigenom en central roll i denna föreställning.

Integrationsblocket ser snarare nyliberalismen som sin motpart i rasismfrågan, där den ökade samhällsklyftorna leder till större segregation, ”rasifierad” låglönemarknad och ökad diskriminering. Rasismen ses som strukturell, men nära knuten till arbetsmarkandens exploatering och skiktning. Resultatet blir istället för ett betonande på ”makt att” snarare ett krav på ”makt över” (boende, arbetssituation, produktionsmedel, stat). I sin radikala form påpekar integrationsaktivister att uppdelningen mellan ”vita”/väst och ”De Andra” kollapsat på dagens globaliserade kapitalism.

Även Erkännandeblocket ser rasismen som strukturell, påpekar både den öppna och dolda (omedvetna) rasismen. Men framför allt genomförs en kritik av privilegiumhierarkier och ställs krav på att allierade i den antirasistiska kampen (oftast från Integrationsblocket) måste göra upp med sina privilegier. Ickevita möter ett glastak som hindrar dem från samma sociala rörlighet och klassresa som vit medelklass har möjlighet till. Kritiken riktas mot ”vita” antirasister (både Assimilations– och Integrationsblocket) för att ”tala om och för De Andra”. I sin radikala form menar Erkännandeaktivisterna att gränsen mellan vit antirasism och rasism har kollapsat.

Socioekonomisk vs sociokulturell skala

De fyra blocken rör sig på två olika skalor i sin argumentation. För Erkännandeaktivisterna och Repatrieringsskribenterna är kulturkampen den primära arenan, de rör sig båda i ett sociokulturellt diskussionsfält (värderingar, identiteter, normer). För Assimilations- och Integrationsdebattörerna är däremot kulturkampen sekundär, deras huvudfokus är den socioekonomiska skalan (fördelningsfrågor, ekonomi, produktion, klyftor).

I synen på ekonomi så lyfter Repatrieringsblocket fram behovet av en protektionism och att välfärden ska villkoras för den egna ”urbefolkningen” (apartheidrättigheter och välfärdschauvinism). Assimilationsdebattörerna betonar oftast arbetsmarknadens assimilerande funktion, grunden för assimileringen (”brytandet av utanförskapet”) går genom arbetslinjen och att ”sänka tröskeln” för invandrare och ickevita att ta sig in på arbetsmarknaden (genom skapandet av ett låglöneproletariat). Integrationsaktivisterna betonar istället vikten av gemensamma rättigheter, att genom att lyfta upp de som har det svårast förbättras situationen för alla på arbetsmarknaden (underbud och lönedumpning försvåras), vilket skapar gemensamma intressen mellan vita- och ickevita arbetare. I argumentationen betonar de ofta mellan att formellt är alla lika värda, men i praktiken inte har samma möjligheter och försöker påvisa det relationella i varje maktutövning (”vilka vinner, vilka förlorar”). Erkännandeaktivisterna betraktar arbetsmarknaden utifrån diskriminering, representation (”hur många politiker, vd:s, doktorander, journalister är ickevita… är det en representativ kvot?”) och möjlighet till social mobilitet (”finns det ett glastak som möter ickevita?”) Både Integrations- och Erkännandeaktivister ser kvoteringar och positiv särbehandling som ett redskap att komma till rätta med en strukturell obalans, medan Repatrieringsfolket ser detta som omvänd diskriminering och Assimileringsskribenterna förkastar det som statlig intervenering och försvarar obalansen som baserad på skillnad i kompetens.

De fyra blocken betonar olika former av gyllene storhetstider och förfallsperioder. För Repatrieringsaktivisterna skedde förfallet med 68-vänsterns ”långa marsch genom institutionerna”, vilket rev ner det homogena folkhemmet och öppnade för det mångkulturella samhället med ”politisk korrekthet som överideologi”. Om Repatrieringsrörelsen är reaktiv är Assimileringsrörelsen progressiv, den strävar framåt mot en ny guldålder. Folkhemmet och Saltsjöbadsavtalet (1938) och 68-vågen ses som förfallsperioder som begränsade den fria marknaden, medan realsocialismens fall 1989 öppnade dörren för en ny frihetsperiod av frihandel. Kulturkamperna ses som ”vänsterns” sista arena, där Assimileringsdebattörerna måste ta sig in i det sista fästet och rensa ut Integrations- och Erkännandeakademiker. Integrationsaktivisterna ser historiska utvecklingen som en rad kampcykler, där varje kampvåg uppnått vissa vinster som måste försvaras i nedgångarna – rörelsen pendlar därigenom mellan att vara progressiv och reaktiv, även om den övergripande rörelsen ses som framåtskridande. Erkännandeaktivisterna ser förfallsperioderna i kolonialismen och slaveriet, för Sveriges del den statligt sanktionerade rasism vars främsta exempel var startandet av det Rasbiologiska institutet 1922. Men de betraktar även kritiskt krigsslutet 1945, hur Sverige revisionistiskt skrev om sin historia och gjorde antirasismen till en ideologisk komponent i en självglorifierande bild som den ”goda nationen” – en föreställning som försvårat synliggörandet av den faktiska rasism och diskriminering som förekommer här. Även 68-vänstern bakas in i denna kritik av den vita antirasismen. Inställningen till folkhemmet är kluvet, det finns delvis en kritik av folkhemmets sociala ingenjörskonst och biopolitiska ”rashygien” och samtidigt synen på folkhemmet som ett oinfriat löfte.

Retoriska modeller

De kulturdebatter som har rasat under året handlar för Repatrieringsförespråkarna om ett ”kulturkrig” mellan PK-elit och ”Sverigevänner”, för Assimilationsskribenterna om en kamp om problemformuleringsprivilegiet mot en ”vänstervriden media”, för Integrationsblocket om en intressemotsättning som resulterar i en (sekundär) kamp om hegemoni och legitimering samt för Erkännandeaktivisterna om definitionsmakten, rätten att själv definiera det ”förtryck” man utsätts för.

De fyra positionerna ser sig alla debattera utifrån en utsatt position: Repatrieringsaktivisterna som tystade underdogs mot åsiktsförtrycket, Assimilationspersonligheterna som ifrågasatta pga ”vänstervridningen”, Integrationsförespråkarna som utsatta för en politisk utdefiniering och Erkännandeaktivisterna som osynliggjorda.

De känslor som mobiliseras är för Repatrieringsblocket främst ressentiment och moralpanik (riktad mot snyltare, syndabockar, censur, vonoben-attityd), individuell affirmation (att bryta med De Andras kultur) för Assimileringsaktivisterna, kollektiv affirmation (genom hitta gemensamma beröringspunkter i kamp) för Integrationsaktivisterna och revanschistisk ressentiment (mot närstående priviligierade, förövare, förtryckare) för Erkännandeaktivisterna.

Alla fyra positionerna har sina egna retoriska modeller som alltid kommer fram i varje diskussion. Repatrieringsfolket kör på sina mantran om ”jag är inte rasist men…”, ”fast det får man ju inte säga i det här landet” och försöket att vända varje anklagelse mot sin motpart, ”antirasisterna är de egentliga rasisterna, för de förnekar rätten till svenskhet – vilket är rasistiskt”. Assimileringsskribenterna följer på samma sätt en återkommande formel, vilket Maria Sveland lyfter fram i sin bok Hatet: först anklaga debattörer som påpekar ett strukturellt förtryck för att tagit på sig en ”offerkofta” och bara anlagt ett felaktigt perspektiv – jämfört med andra tider och andra länder (De Andras förtryckande kultur) finns inget förtryck i Sverige, därefter hävda att personen har ett individuellt ansvar att ta sig ur sin underordnade position (”att skylla på strukturer bara ett sätt att slippa sitt egenansvar”). Och slutligen påpeka personlig inkonsevens hos debattören (”du är ju själv priviligierad, skriver i en tidning, får din röst hörd”). Strukturen finns inte, är dessutom ditt egna fel och dessutom är du gynnad av den strukturen. Integrationsaktivisternas retoriska modell går ut på att utdefiniera meningsmotståndaren, dra en demarkationslinje och förklara vad som är acceptabelt/ickeacceptabelt i en debatt – vilket ofta upplevs som en vonoben-attityd. Erkännandeaktivisterna använder retoriskt ofta den egna positionen: enbart den som är utsatt för ett förtryck har rätt att uttala sig om det och definera det, att vara oförstående eller förneka deras påpekanden visar bara på ett (medvetet eller omedvetet) försvar av sin priviligierade position.

Flera av dessa fraser fungerar mest som retoriska diskussionsdödare och används för att kortsluta diskussion, utan att egentligen behöva föra fram några argument. Debatten förs direkt upp på en metanivå och kommer att handla om vem (position) som sagt något och på vilket sätt (härskartekniker) det framförts, snarare än att diskutera innehållet.

Dessa fyra idealtyper kan hjälpa till att förstå de antirasistiska debatter som rasat, de positioner, allianser, trianguleringar och konflikter som ägt rum. Det kan också hjälpa till att bryta ner den förenklade bilden av en ”vänster” mot en ”höger” i kulturdebatten, visa på en komplexare karta och aktörer.

Nätpopulism 2.0

Posted on by under Eget, Italien

[Populism III]. Kan det finnas en liberal populism? Det låter som en motsägelse, att sammanföra liberalismens starka tilltro till den självständiga okränkbara individen med populismens homogena folk. Men tittar vi på några av de senaste årens nätpolitiska rörelser kan vi fog prata om en liberal populism. Intressant nog sammanfaller framväxten av en liberal nätpopulism med web2.0 och de sociala mediernas framväxt.

Att diskutera internets roll för politik är givetvis ett problematiskt område. Det är lätt att falla i en teknikoptimistisk (sociala medier drivkraft i demokratiseringsprocess, Facebook orsakade den egyptiska revolutionen, Wikileaks den tunisiska, Anonymous förtjänst att Occupy uppkom osv) eller teknikpessimistisk hållning (nätet har bara gett makthavarna en ökad kontrollmekanism, se hur de vitryska eller iranska nätorganiserade motstånden effektivt kartlades och bemöttes med repression) – två positioner som delar samma fetischerande syn på tekniken som en autonom kraft.

Sociala kamper har alltid använt sig av de billiga kommunikationsmedel som funnits till hands: sociala rörelser har varit snabba på att använda sig av flygblad, telegraf, billiga stencilapparater, enkla radioutrustningar, telefonkedjor, faxar, bbs:er och mobiltelefoner i sin verksamhet. Zapatisternas spridande av sina kommunikéer via BBS:er som European CounterNetwork väckte stort intresse hos militära amerikanska tankesmedjor som Rand Corp. De globala aktionsdagar som koordinerade motståndet mot transeuropeiska nätverket av motorvägar och senare protesterna mot frihandelsavtalen skedde via maillistor och förenklade organiserandet av globala aktionsdagar. De alternativa undergroundkulturerna inom vänstern från sextiotalet och framåt var innovativa i att experimentera med kommunikationsformer, detourneringar, kommunikationsgerilla, pranks, taktisk media/mediaaktivism, gräsrotspress, piratradios, öppna kollektiva identiteter, communities och så vidare. Internets struktur som ett distribuerat nätverk passade de distribuerade sociala rörelserna och subkulturella undergroundmiljöerna, som ofta blev pionjärer i den tekniska utvecklingen. Men sociala proteströrelser har inte bara förändrat kommunikationsformerna – vi måste också se hur ”nätvaron”, som Christoffer Kullenberg i pamfletten ”Det nätpolitiska manifestet” kallar den särskilda existensen där nätet kommit att spela en allt större roll i våra sociala gemensamma liv, också har förändrat de sociala protesterna.

När internet på 90-talet öppnades upp för allmänheten, efter att tidigare tagits fram av amerikanska militären och universiteten, började också de första försöken att hitta en kommersiell användning av nätet. Den ”nya ekonomin” och IT-bubblan under sena 90-talet inriktade sig främst på hitta former av att sälja varor eller tjänster via nätet. Dotcomkraschen 2000 försatte denna modell i kris. Web2.0 var en rekalibrering av nätekonomin, ett försök att upprätta en ny ”new economy” med kodordet som social media. Företagsmodellen med ”social networking” byggde på att få en återinvestering i nätföretag för

Istället för att främst sälja tjänster och varor till användarna, byggde web2.0 på att sälja användare till företagen. Genom ”privatiserade sociala nätverk” kunde man attrahera massor genom plattformar för sociala relationer. Företagsmodellen gick ut på att valorisera och inhägna sociala nätverk, inte genom att avkräva avgifter från användarna, utan att sälja annonser, sälja data om användaraktiviteter, använda den sociala interaktionen som gratisarbete (tex gratis kundsupport, produktutveckling, konsumtionstester och så vidare) åt betalande företag. Precis som Dagens Nyheters affärsidé är att sälja läsare till annonsörer, läsarna är produkten – tidningen bara ett medel – så är användarna den vara som företag köper i sociala medier.

De privatiserade sociala nätverken, som Facebook, google+, Twitter, WordPress, Flickr och så vidare är ”inhägnade parker” (walled gardens) där social aktivitet kan ske under vissa förbestämda former – men helt på tvären mot den form av distribuerade, decentraliserade och federade nätverk som internet skapades och växte fram kring.

Rasmus Fleischer går så långt att han beskriver sociala medier/molnet/web2.0 som en kontrarevolution och backlash mot den amatörutvecklingen som skedde på nätet mellan mitten av 90-talet till mitten av 2000-talet. Han tar upp den våg av nya affärsmodeller som Spotify, Newsmill och Twingly, som försökte inhägna fildelning och lansera det som en vara igen.

Christoffer Kullenberg beskriver två parallella utvecklingar, sammanfattad som en ökad ”panspektrisk övervakning” av nätvaron. Ena tendensen handlar om Google, Facebook med fleras försök att kartlägga konsumtionsmönster, matcha konsumentgrupper via inbäddning i sökmotorer, communites och så vidare.

Hur nöjesindustrin blivit bättre på att påverka politiska processer som syftar till att begränsa och blockera nätvaron eller kapitalisera på den. Istället för delning står de privatiserade sociala nätverken för ett förmedlande av underhållning knutet till specifika företagskonglomerat, web2.0 som ett ”kabelteveinternet” som mot betalning eller reklam streamar deras urval av tjänster.

Den andra tendensen handlar om en utveckling inom underrättelseverksamhet, hur övervakningen gått från signalspaning över eter till nät. Den panspektriska övervakningen sker både för vinning (marknadsanalys) och säkerhetspolitiskt. En ökad panspektrisk nätövervakning underlättar preventiva polisiära insatser, genom att man kan analysera mönster, sannolikheter, sociogram över breda miljöer i riskzon för radikalisering och så vidare. Den radikalisering som skett nätpolitiskt från 2006 och framåt handlar enligt Kullenberg om den reaktion som uppstått ”när ’nätvaron’ tvingas till självförsvar”.

Det är i denna kontext vi kan betrakta de olika nätpolitiska protestformer som växt fram efter 2006; dels hur de underlättats av de plattformar som privatiserade sociala media gjort möjligt och dels hur de reagerat på inskränkningarna av den ”nätvaro” som vuxit fram som distribuerade nätverk på internet.

EXEMPEL 1: INTIGRITETSPOPULISM

”Jag är varken höger, vänster eller mittemellan. Jag är liberal.”
– Amanda Brihed, Liberaldemokraterna och fd folkpartistisk riksdagskandidat

Bloggandet som social mediafenomen fick sitt genomslag i mitten av 2000-talet. I Sverige kom högern rätt snabbt att dominera bland de politiska bloggarna, kanske för att formen passade bra ihop med en postpolitiskt samhällsdebatt: bloggen var en enkel form att nå ut med personligt tyckande och åsikter, komma med dagspolitiska kommentarer och ge respons på mediaartiklar. Massmedia uppmuntrade även till bloggande, genom att lyfta fram bloggar som kommenterade deras nyheter och mäta nyhetens genomslag i bloggrespons. Protesterna mot FRA-lagen sommaren och hösten 2008 blev första stora kraftmätning för ”bloggosfären”, som organiserade protesten i form av ett ”bloggbävning” och på irc-kanaler – trots en (till en början) medial tystnad. 2006 hade de borgerliga partierna vunnit valet och det första året kännetecknades av stora protester från vänsteroppositionen och fackföreningar mot Alliansens snabbt genomdrivna systemskifte. FRA-protesterna är intressant, för att den främst kom från högerhåll. Den markerade en tydlig splittring inom det borgerliga lägret, framför allt mellan moderpartierna och ungdomsförbunden. De borgerliga ungdomsförbunden uttalade sig försiktigt positivt om fildelning och MUF genomförde civil olydnad mot det Nordiska ministermötet i protest mot FRA-lagen. Många av de tongivande debattörerna hade borgerlig bakgrund: Henrik ”Hax” Alexandersson (med bakgrund i Frihetsfronten), Piratpartiets Rick Falkvinge, Oscar Swartz och Pär Ström (anställd som integritetsombudsman av den Timbronärstående tankesmedjan Den nya välfärden).

I retoriken målades skräckscenariot upp av ett övervakningssamhälle som skulle hota den personliga integriteten och i förlängningen avskaffa hela demokratin. Försvarets radioanstalt (FRA) skulle genom sin signalspaning över all nättrafik som passerade landets gränser kunna övervaka varje enskild medborgare, läsa deras epost, ta del av deras näthistorik. FRA-motståndet passar bra in under beteckningen liberal populism, där folket består av de individuella medborgarna som övervakas och vars integretet kränks av en storebrorstat. FRA-protesterna samlade en stor bredd på gatorna, allt ifrån höger till vänstergrupperingar deltog i manifestationerna utanför riksdagen. Men de tongivande debattörerna kom från liberalt håll. Genom sina kontakter in i moderpartierna i Alliansen hotade faktiskt FRA-motståndet att stjälpa lagen, den vägde på bara fyra röster. För Alliansens och borgerliga samhällsdebattörer verkar den liberala populismen ha varit en chockartad upplevelse, en femtekolon rakt in i deras egna led som hotade deras koalition. Partipiskan tvingades vina hårt i de egna leden för att driva igenom lagen.

FRA-protesterna skapade en turbulens inom den unga borgerliga generationen. Nätverket Svart Måndag (åsyftandes på den måndag då FRA-lagen drevs igenom i juni 2008), som tog vid där FRA-protesterna slutade, bestod till större delen av liberala debattörer och bloggare, till en början ”mest IT-intresserade män i trettioårsåldern”, som deklarerade att ”Det är dags för folket att slå tillbaka och för oss alla att ta våra demokratiska rättigheter tillbaka”. Flera av personerna från Nätverket Svart Måndag, Piratpartiet och Alexander Bards liberala nätverk inom Folkpartiet tog tillsammans efter valet 2010 att bryta sig ut och bilda det lilla liberala partiet Liberaldemokraterna. Rörelsemobiliseringen kom att söka nya angränsande frågor, andra liknande hot mot ”nätvaron”, och fortsatte en kampanj mot EUs telekompaket och IPRED1-direktivet

Demonstrationerna i juli 2009 kan fungera som en illustration över skillnaden i synen på övervakningen mellan liberalpopulister och vänsteraktivister. Under Sveriges ordförandeskap i EU våren 2009 hamnade det på Cecilia Malmströms bord att utforma EUs nya femårsplan för gränspolitik, polissamarbete och antiterrorism, den så kallade Stockholmsprogrammet. No Bordernätverket planerade genom den svenska förgreningen Aktion mot deportation en demonstration med migrantaktivister för flyktingars rörelseautonomi och vänsterbloggarna kring Dagens Konflikt arrangerade ett seminarium och Antirasistiskt Forum och EUs gränsregim. Fokus lades på de subjekt som åtgärderna inriktades mot och skulle övervakas (migranter, politiska aktivister) och diskuterade Frontex och polissamarbetenas nya funktioner för EU, dess effekter för asylrätt, organisering av papperslösa arbetare och internationella politiska mobiliseringar. Nätverket Svart Måndag oroades över att ”det nästa FRA-motståndet” därigenom skulle tas över av ”vänsterextremister” och höll i stället en manifestation i Humlegården med fokus på ökad dataövervakning, storebrorssamhället och hotet mot den personliga integriteten för den enskilde individen. De liberala demonstranterna uppmanades hjälpa polisen att hålla koll på ”stenkastande vänsterextremister”, och peka ut dessa för polisens dialoggrupp för identifiering – ironiskt nog just samma subjekt som Stockholmsprogrammet skulle övervaka. Ett strukturellt och politiskt perspektiv på övervakningen (preventiva åtgärder mot riskgrupper, uppbyggandet av ett ”Fort Europa”) ställdes mot ett liberalpopulistiskt (övervakningsstat mot medborgarnas integritet och demokratiska rättigheter).

De som skördade den liberalpopulism som såddes i FRA-motståndet var Piratpartiet. De bildades av Rick Falkvinge 2006, växte snabbt efter razzian mot The Pirate Bay – men var ända fram till FRA-protesterna och The Pirate Bay-rättegången ett marginellt fenomen. Piratpartiet gav en organisationsstruktur åt den spontana rörelsen, ett enkelt system för medlemskap och tillhörighet, en kontinuitet och fortsatt projekt – att ta sig in i parlamentariska församlingar. Flera av de drivande organisatörerna i FRA-protesterna fortsatte åren efter följa Piratpartiets lila fana (”varken blå eller röd”), som förde vidare frågan om ”försvaret av medborgarrätten” mot övervakning, kontroll och korruption. Partiet nådde sin kulmen vid EU-parlamentsvalet 2009, månaderna efter TPB-rättegången, vilken gav dem två mandat – och intressant nog ryckte undan mattan för Sverigedemokraternas förväntade valframgång. Väljarundersökningarna visade att partiets stöd bestod främst av män i 18-29 årsåldern, främst i universitetsstäder. I riksdagsvalet fick partiet bara 0,65% av rösterna, den nätpolitiska protestvågen hade ebbat ut – eller tagit andra former.

EXEMPEL 2: TRANSPARENSPOPULISM

Samma år, 2006, som flera av de europeiska piratpartierna startades grundades även Wikileaks av Julian Assange. Även Wikileaks kan sägas uppkommit ur ”försvaret av nätvaron” mot den panspektriska nätkontrollen. Men om Anonymous, Cryptoparties och cipherspace-projekten arbetat för att skapa större gråzoner, tunnlar och försvåra myndigheters insyn och integritetspopulisterna verkat för ett ökat personskydd så baserades Wikileaks strategi istället på att arbeta för en ökad transparens, riktad mot stater och företag. Om integritetsaktivisterna varnar för ”storebrors” övervakning, försöker transparensaktivisterna snarare övervaka staterna tillbaka, stärka ”lillebrors” insyn i maktens dolda sfärer och trycka på en ökad transparens inom politik och ekonomi. Detta krävde givetvis egna darknets och krypterade kommunikationsnät för att göra det möjligt för whistleblowers att ge information, som sedan kunde offentliggöras; stats-, säkerhetstjänster, företag och militära hemligheter görs transparenta.

I Wikileaks manifest, skrivet av Assange, målas en samhällsbild upp där hotet är en ”auktoritärisering” av staterna, utvecklandet av en auktoritär tendens genom beslut fattade i statsmaktens dolda korridorer och på hemliga möten. Wikileaks är eldtjuven som rövar bort dessa hemliga planer och återbördar till folket. Folket revolterar när de får reda på sina makthavares illasinnade dolda planer.

”Autoritära regimer ger upphov till krafter som motsätter sig det de gör, genom att de går emot den individuella och kollektiva strävan efter frihet, sanning och självrealisering. När planerna som visar på det auktoritära styret upptäcks skapar det motstånd”.

Wikileaks ska enligt Assange fungera som ett “Folkets säkerhetstjänst” (“intelligence agency of the people”). Genom skapandet av ett eget ciphernet kan de garantera en krypterad anonymitet som lyckas skydda sina källor och gör det möjligt att publicera materialet globalt.

Målet är att transparensen och den ökade insynen ska starta ett folkligt motstånd som tvingar tillbaka staterna till ett ”good governance”, men som lämnar regimen intakt. Informationen ses ha sprängkraft i sig, som om data i sig skapar motstånd. Wikileaks inskränker sig därför till att publicera rådata – utan att analysera dessa fakta. Problemet är att fakta i sig säger ingenting, fakta är bara material för analys – den politiska potentialen finns i hur dessa fakta tolkas. Även Wikileaks jämställande av dolda aktiviteter och auktoritärt styre är problematisk och lämpar sig väl för populistiska konspirationsteorier. Största delen av staternas och företagens aktiviteter sker öppet, det är inga hemligheter att företag strävar efter att öka sin vinst och expandera. Staten är beroende av att skapa samtycke och öppen mobilisera till stöd för sina projekt. Fokuset på ”det dolda”, de ”hemliga maktnätverken”, ”konspirationerna”, missar att påvisa hur makten verkar. (Se exempelvis kritiken av Wikileaks i Furball)

För att lösa sin egna prekära och hotade situation har Assange nu lanserat WikiLeaks Party som ska ställa upp i valet till den australiensiska senaten.

Partiet ska enligt Assange vara en förlängning av WikiLeaks arbetat inom informationen, tagen in i politiken. Wikileaks fortsättning, med andra medel. Partiet ska baseras på ett transparent beslutsfattande, men samtidigt ha en tydlig ledning – som ska befinna sig i direktkontakt med sin medlemsbas genom sin digitala struktur och därigenom undvika en medierande partistruktur.

“Partiet kommer att kombinera en liten centraliserad ledning med ett maximalt gräsrotsdeltagande och stödarbete. Genom att baseras på en decentraliserad wikipedialiknande form, användarskapade strukturer, kommer den inte bestå av partibyråkrater. Partiet kommer att vara okorrumperbart och ideologiskt enat”.

WikiLeaks Party är varken vänster eller höger. “Jag föraktar att vänstern är så reaktiv”, säger Assange i en intervju med tidningen The Conversation. Därför hämtar han istället inspiration från isländska Det bästa partiet, som är med och styr Reykjavik, tyska Piratenpartei (med deras ”liquid democracy”) och Beppe Grillos parti Fem stjärnor.

Om det svenska Piratpartiet baserade sin verksamhet på integritetspopulismen så har deras tyska systerparti snarare byggt sin ideologi på transparenspopulismen. Tyskland är ett av de få europeiska länder där populistiska rörelser aldrig fått fotfäste, vare sig till höger eller vänster – Piratenpartei brukar lyftas fram som ett av de första exemplen på ett tyskt populistparti med framgångar i opionsundersökningarna.

Rasmus Fleischer har beskrivit hur integritetsfrågan klöv den tyska nätpolitiska rörelsen. Det gamla anrika hackerforumet Chaos Communication Club kampanjade för en ökad privat integritet. ”Dess talespersoner förordar stark lagstiftning för att skydda privatsfären från såväl polisiära som kommersiella intrång”. Yngre generation, ”datenschutzkritisch”, valde en annan väg, genom att inrikta sig på krav på ökad transparens. ”Dessa formerade sig under 2011 till ett nätverk för ’post-privacy’. En av frontfigurerna blev Julia Schramm, som samtidigt var talesperson för Piratenpartei – ett faktum som visar på en politisk klyfta som faktiskt kan finnas mellan piratpartister och hacktivister.”

Likt Wikileaks sågs transparensen som motvikt mot den auktoritära tendensen inom staten och dess samhällsvision skilde sig från cipherspace- och integritetsaktivisternas mörkare syn: ”Förespråkarna för post-privacy drömde om en tolerantare värld. Privatsfärens bortvittrande skulle tvinga alla att utmana sina egna känslor av skam inför sin egen livshistoria. Rädslan för en repressiv stat viftades bort. Varje totalitär tendens skulle neutraliseras genom ökad transparens.”

Tyska Piratpartiet är uppbyggt kring en teknisk onlineplattform, ”liquid feedback”, med 5 000 användare (varav knappt 300 deltar aktivt), som kan delta direktdemokratiskt i partiets transparenta beslutsprocess. Partiet har fått platser i fyra regionala parlament, med störst framgång i Berlin där partiet 2011 fick 8,9% och 12 mandat. Partiet nådde sina högsta siffror i tyska opinionsmätningar i maj 2012, med 13%, men har sedan dalat kraftigt. Två tredjedelar av partiets väljare är män. Förutom kravet på ökad transparens och insyn i den statliga beslutsprocessen, driver partiet frågor som fri kollektivtrafik och medborgarlön.

EXEMPEL 3: SVÄRMPOPULISM

”People should not fear their government. Governments should fear their people.”
– Alan Moores parafras på Thomas Jeffersson i V for Vendetta.

Den andra vågen av inhägnander av nätvaron i den nya ”nya ekonomins” affärsmodeller (web2.0, sociala media) och den ökade kommersiella och statliga panspektriska övervakningen av internet födde mellan 2006-2009 en våg av nätpolitiskt ”självförsvar” och politisering.

De nätpolitiska reaktionerna och den nätpolitiska aktivismen tog olika former, som vi sett: Liberalpopulismen försökte mobilisera mot lagförslag och senare partipolitiskt utifrån en motsättning mellan övervakningsstat och medborgarnas personliga integritet. Kampanjerna inriktades på att stärka det rättsliga skyddet för den personliga integriteten.

Andra nätaktivister gick till angrepp, svarade med överbelastningsattacker, dataintrång och informationsläckage. Pirate Bay-rättegången innebar ett politiserande av nätaktivisterna samlade kring 4chan-forumet och som använde den öppna identiteten ”Anonymous”. Under rättegången genomfördes en massiv överbelastningsattack mot IFPI. Dessa nätpraktiker från Anonymous (ett ”nedstängande” genom överbelastning) och Telecomix (ett ”uppbyggande” genom nätöppnande, informationscirkulerande mot regimens mediaskugga, skapande av ciphertunnlar, överskridande av övervakningssystem) förebådade den praktiska solidaritet som de nätpolitiska aktivisterna skulle bygga upp några månader senare i samband med den gröna revolutionen i Iran sommaren 2009 (och som skulle vidarutvecklas och multipliceras under den arabiska våren och Occupyrörelsens framväxt några år senare).

Nätforskaren Marcin De Kaminski, med bakgrund i Piratbyrån och Telecomix, beskriver i Den anonyma svärmen (Brand 4/2011) hur nätaktiviströrelsen Anonymous förändrats och genomgår en politisering 2008-2009 (från ”lulz” till ”srs bsns”), först genom kampanjerna mot Scientologerna och sedan till försvar för The Pirate Bay och Wikileaks. Med Occupy tog Anonymous steget ut på gatorna, iklädd Guy Fawkesmaskerna från V for Vendetta. Bortom överbelastningsattackerna och dataintrången fungerar Anonymous nu också som en viktig nod i informationsspridningen mellan krisprotester och sociala kamper, genom exempelvis sina twitterkonton.

Likt Occupy pendlar Anonymous mellan social kamp och populism, en process av sammansättande och en syn på ett homogent folk mot en korrupt elit. Anonymous syn på den agerande svärmen rymmer intressant nog både en populism (de som är kapabla att tolka folkets vilja och representera det i sin attack) och antipopulism (en mångfald sociala kamper och personer som inte kan reduceras till en representant eller ett ansikte). Å ena sidan kan vem som helst göra kommunikéer och starta ”operationer” i Anonymous namn (sedan om de får med sig deltagare är en annan sak), å andra sidan kan ingen uttala sig och säga sig representera Anonymous. Praktikerna är inte populistiska, men de förpackas i en populistisk självbild och retorik – Anonymous är folkets försvarare mot de korrupta regimerna, den frihetsrörelse som genom attacker eller intrång hindrar regeringarna att förgripa sig på folk. Guy Fawkesmasken, den anonyma svärmen, är den tomma signifikant som sätts att representera det orepresenterbara och uttrycka folkviljan.

Christoffer Kullenberg diskuterar i en kommentar på Copyriot olika tendenser i Anonymous populism (kallad ”fawkeismen” av Kullenberg):

”Anonymous mobiliserar väldigt bra i USA, England och Australien, enligt tanketropen ’individen mot den förtryckande staten’. […] Fawkeismen är inspirerad av och ligger nära Orwellianismen, som framförallt får fäste bland folk som ogillar ’samhället’. Här finns det gott om utrymme att röra sig politiskt, och motståndet mot ’thought police’ kan få diverse sunkiga uttryck, speciellt när man utser ’feminism’ eller ’mångkulturalism’ till ’statsideologier’. Anonymous svenska bidrag har bland annat gjort diverse utfall mot uppsättningen av SCUM-manifestet, vilket är ett rätt bra exempel på hur fawkeismen har en cancerogen dödsdrift inbyggd i sig själv”. […] Alltså, så här fungerar fawkeism-logik: Individens ’rättigheter’ är det som ska försvaras. SCUM-manifestet anses uppmana till mord av ’män’ och då ’kränks’ dessa ’män’. Kränkandet av män är en känslig fråga för denna grabbiga kultur, så i inkonsekvensens namn parentessätts den andra viktiga ’mänskliga rättighet’ som Fawkeismen utsett, dvs ’yttrandefriheten’, och man mobiliserar kraft för att göra diverse ’attacker’ mot SCUM-teatern”.

EXEMPEL 4: DIREKTDEMOKRATISK NÄTPOPULISM

I de populistiska rörelsernas motsättning mellan folk och korrupt etablissemang, där den populistiska rörelsen/ledaren ses stå i en mer organisk, genuin och direkt relation till folket än den representativa demokratin. De populistiska rörelsernas inställning till direktdemokrati skiljer sig från de sociala rörelsernas, där populister ofta försöker uppställa en ny form av representation och ser direktdemokratin som en ”marknadsundersökning” för att hävda att de representerar folkviljan, medan de sociala rörelserna ser direktdemokratin som ett medel att skapa ett mer involverande deltagande, fördjupa ett självstyre – men också föra samman olika röster och söka finna gemensamma beröringspunkter. För populisterna är folkets enhet som uttrycks i direktdemokratin (folkopionen) förutsättningen, för sociala rörelser en målsättning att sträva efter och direktdemokratin den form mångfalden kan komma till uttryck. I många direktdemokratiska experiment förekommer båda synsätten, de sociala protesterna öppnar en dörr åt populismen. Speciellt märks detta inom nätaktivismen, där nya omröstnings- och beslutssystem via nätet görs till en fetisch att driva som självändamål, en ny teknikoptimism ställd mot det gamla systemets trögrörlighet och föråldrade struktur. Direktdemokratiska nätpopuliströrelser har därför börjat bli ett vanligare inslag i sociala protester i samband med representationens kris, misstron mot hela det politiska etablisemanget, ökar.

Om motståndet mot FRA-lagen i Sverige kanaliserades i en liberal riktning (”personlig integritet vs övervakningsstaten”), tog motsvarande mobilisering i Spanien en mer social riktning. Kampanjerna mot den så kallade Sindelagen, mot Internetövervakning och nätcensuren, samlade en massrörelse som dessutom utmanade det politiska etablisemanget i valet genom sin ”No les votes” (rösta inte på dem). Kampanjen mot Sindelagen var inte ensam i sitt slag: 2004 organiserades spontant via en sms-mobilisering (”pàsalo”, skicka vidare) massprotesten 13M, precis innan valet, mot högerregeringens desinformation om bombattacken i Madrid. Och 2006 hölls en liknande massdemonstration 14 maj, V de Vivienda, om bostadsproblemen i Spanien. Erfarenheterna med dessa tre massmobiliseringar, där ett kreativt användande av nya kommunikationsformer spelade en viktig roll, lade grunden för vågen av krisprotester 2011: Democracia Real Ya, Indignados, #spanishrevolution, torgockupationerna, #tomalaplaza, generalstrejken #29M och studentdemonstrationerna #primaveravalenciana mot nedskärningarna i utbildningsväsendet. Spanien har nu kommit att bli det intressantaste europeiska laboratoriet i utvecklandet av nya kreativa motståndsformer mot krispolitiken. Rörelsen har tagit starkt ställning mot den spanska bipolära blockpolitiken och den representativa politiken, ”varken höger eller vänster – utan underifrån”. Istället har de betonat vikten av att återuppfinna demokratin, skapa en ”verklig demokrati” underifrån. Manuel Castells beskrev fenomenet som att det ”finns ingen rörelse, bara personer i rörelse som delar ett förkastande av den politiska representationen”.

Ur dessa krisprotester bildades 8 januari i år Partido X – El partido del Futuro, som ett experiment i direktdemokrati via nätet. Partiet har inget program, utan driver enbart frågan om demokrati (”democracia y punto”, demokrati punkt!). Partiet är anonymt, har ingen centralkommitté eller representation. Partido Xs enda målsättning är att förverkliga en omedierad demokrati, en ”wikistyrning”, med direktdemokratiska omröstningar på nätet och torgen.

I Sverige har flera liknande populistiska direktdemokrati-partier bildats. I valet 2010 ställde PopVox upp i kommunalvalen i Stockholm, och försökte få stöd för sitt partiprojekt i rörelsen kring det ockuperade Aspuddsbadet. Två mikropartierna har ställt upp i riksdagsvalet, Direktdemokraterna och Aktiv Demokrati. De senare var även aktiva i Occupy Göteborg och försökte värva sympatisörer. Ingen av partierna har rört någon större framgång. Det enda parti som fått några mandat är Demoex som fått in två representanter i Vallentuna kommun.

EXEMPEL 5: WEB2.0-POPULISM

Den framgångsrikaste europeiska populistiska rörelsen, italienska MoVimento 5 Stelle (Rörelsen Fem stjärnor) kring tevekomikern Beppe Grillo, har byggts upp kring sociala media.

Beppe Grillos parti har skakat om Italien. Populismen har länge varit högerns kännetecken, både Lega Nord och Berlusconis partier Heja Italien/Frihetens folk har baserats på populism. Men Lega Nord och Berlusconi har under sin långvariga tid vid makten kommit att förknippas med samma problem – korruption, maktfullkomlighet och skandaler – som de en gång i tiden vann folkligt stöd genom att mobilisera mot. En populistisk politik är svår att upprätthålla när rörelsens företrädare själva blivit etablissemanget. Beppe Grillo är en antipolitisk motreaktion, som vänder populismen mot högern. ”Beppe Grillo är Berlusconis fortsättning men med andra medel”.

Beppe Grillo har en lång bakgrund som populär tevekomiker under 70- och 80-talet. Hans politiska satir ledde till att han fick ett teveförbud på fem år efter att ha skämtat om socialistpartiets ledare Craxi 1987 – en händelse byggde upp bilden av honom som en ironisk kritiker av den politiska korruptionen. Hans återkomst till teve fick tittarrekord med 16 miljoner åskådare. År 2000 öppnade han tillsammans med pr-mannen Gianroberto Casaleggio en satirblogg som drev med makthavarna, vilket blev en av världens mest välbesökta bloggar och en italiensk maktfaktor.

2007 släppte Grillo boken ”De moderna slavarna – prekären i underlandet” och genomförde i samband med det sina första gatumanifestationer över hela Italien med bloggens följeslagare, de så kallade grillianerna. Manifestationen kallades V-Day, Vaffanculo Day (Vadihelvete-dagen) – en parafras både på V for Vendetta och D-day. Ur denna lösa rörelse registrerade Beppe Grillo MoVimento 5 Stelle hösten 2009. Det är inget parti i vanlig bemärkelse: Grillo äger varumärket och bestämmer själv vilka som får använda det – han beskriver sig själv som ”partiets ledare – som garant”. Den korta plattformen lyfter fram frågor som ekologi, tillväxtkritik, nätfrihet, direktdemokrati och transparens.

Parallellen mellan Berlusconis tevecentrerade populism och Beppe Grillos antipolitiska nätpopulism – som två former av ”medialiserad populism” – är intressant. Grillo är skolad inom den italienska teveform som kallas ”neotelevision” på 80-talet, den form av teve som försökt skapa en aktivare teve där konsumenten också blir en aktör, en aktiv ”prosument”. Tittarna aktiveras genom tävlingar, telefonväkteri, insändarbrev, zappande och studiopublik. Tevemediet används för att adressera tittarna/väljarna i hemmet, in i privatlivet och vardagsrummet. Att ställa upp en motsättning mellan ”gammelmedia” (Berlusconimedia) och ”nymedia” (sociala media, web2.0) blir därigenom en falsk motsättning. Italiensk teve var ett laboratorium i ”interaktiv kommunikation”, det laboratorium Grillo kom ur – en italiensk motsvarighet till Robert Aschberg. Författaren Giuliano Santoro beskriver i sin bok ”Un Grillo Qualunque” att han bara fört över nytevemodellen på Internet, att det rör sig om en ”televisiv användning av nätet”. Det rör sig fortfarande om en vertikal kommunikation, men med en stänk deltagande.

Web2.0-populismens nätanvändande skiljer sig från nätaktivismen som växte fram kring hackerspaces och resulterade i kommunikationsformer som Indymedia i slutet av 90-talet – nätaktivismen experimenterade med information underifrån, medan web2.0-kommunikationen erbjudit ett vertikalt genomslag som tidigare bara massmedia fyllt. Massan har trätt ut på nätet och finns sammanfösta i sociala medias inhägnade fållor, 14 miljoner italienare är till exempel varje dag inloggade på Facebook.

Beppe Grillos användning av sociala media ansluter sig bara till en lång rad av vertikalt användande av teknologi och media som ett totalitärt instrument – från Mussolinis radio till Berlusconis nyteve. För Grillo är bara sociala medier en kanal för att nå ut till miljoner, utanför Berlusconis mediaimperium. Web2.0 som kabelteveinternet.

Bloggen är det enda forumet som för fram rörelsens politiska linje. Grillo ställer själv aldrig upp i tevedebatter utan kommunicerar enbart genom bloggen eller partiets tillställningar. Han deltar själv aldrig i diskussionen på bloggens kommentarsfält. Grillos Youtubekanal används för att kommunicera hans budskap och tal till rörelsen. Femstjärnans övriga politiska kandidater ges inte tillgång till bloggen, utan får kommunicera via Facebook till sina väljare. Internt koordineras partiet via det sociala nätverket Meetup. Organisationsstrukturen har byggts upp av webmarketingexperten och organisatören Roberto Casaleggio från pr-byrån Casaleggio Associati.

Grillos roll som ledare skiljer sig på ett plan från andra populistiska karismatiska ledare; han planerar att inte själv kandidera till parlamentet, utan fungera som en ”garant” för rörelsen – så han själv står fri från etablisemanget.

Nätfolket vs Kasten

Från att tidigare hånat Internetanvändandet och slagit sönder datorer på scen i sina teveprogram har 64-åriga Beppe Grillo lyckas omstöpa sig till röst för ”Internets folk”.

Kärnan i Grillos populism går ut på att det politiska etablisemanget i Italien blivit en egen klass, ”la casta”. Alla Grillos texter bygger på polariseringen mellan tvärpolitiska La Casta och Folket.

Retoriken har fått ytterligare skjuts av Berlusconis korruptionsskandaler och Mario Montis teknokratiska ”opolitiska” krisregering. Fem stjärnor påpekar att partierna abdikerat inför Europeiska centralbankens diktat och alliansen mellan president Napolitano, statsminister Monti och centralbankens italienska ledare Draghi. Dessa går ”tyskarnas” och ”de tyska bankernas” ledband, utan att se till det italienska folkets bästa.

I sammanklumpningen La Casta förenar Grillo den politiska kasten, de ohederliga och inkompetenta politikerna han häcklar och driver med, och det ekonomiska kasten, som är föråldrad, ohederlig och inkompetent utan förmåga att förstå den nya ekonomin. Grillismens folk saknar uppdelningar, klasskillnader eller konflikter – den är en homogen och passiv massa. Höger/vänster eller fascism/antifascism (den italienska konstitutionen står på en antifascistisk grund) förkastas av Grillo som historiskt förlegade idéer som bara splittrar Folket och får Kasten att växa. Grillo förklarar på sin blogg att det handlar inte om att representera de ”99 procenten”, ala Occupy Wall Street, utan att hans rörelse är för de ”100 procenten” – det odelade folket. Grillo gör poänger på att hur även vänstern är en del av kasten genom sitt ”svansande för USA” i de olika militära interventionerna och i sin positiva EU-inställning – de förråder därigenom de italienska intressena.

All kommunikation sker genom bloggen där Beppe Grillo inte bara för fram sina idéer, utan även det språkbruk, benämnande och inramningen för hur samhällsfrågor ska adresseras till sina sympatisörer. Bloggen återupprepar fraser som formulerar problemen på sitt sätt, normaliserar sina egna resonemang genom upprepningen tills de framstår som det givna sättet. Nya ord, begrepp och metaforer används som för in läsaren i författarens ideologiska ramar. Partier benämns alltid som zombies, den teknokratiska regeringen som vampyr, kronofogdemyndigheten som pirayor. Författarkollektivet Wu Ming beskriver språket på Grillos blogg som ett ”förgiftat narrativ” (tossico narrativo); irrationella begrepp som aldrig förklaras, saknar ideologisk kärna och som blir självrefererande används för att mobilisera känslor snarare än att ge förklaringar. Samhällsproblemen individualiseras och tillskrivs personer. Grillo går aldrig in i svaromål, ställer aldrig upp i debatter – hans kommunikation är alltid en envägskommunikation på hans egna premisser, via hans egna kanaler.

Umberto Eco har beskrivit komikern som en person som bryter mot ett förbud, överskrider en gräns och säger något osägbart åt en publik. Komikern fungerar därigenom genom en delegering, den som kan tänja gränserna åt publiken. Komikern har rätten att förenkla, undvika komplexa förklaringar, behöver aldrig svara för sina banaliseringer och avnjuter en ”teatral immunitet”. Beppe Grillo använder sig av denna position för politiken, en populistisk nisch som gick att fylla i ett individualiserat och postpolitiskt klimat.

Teknikoptimismen hos Fem stjärnor är genomsyrande, tekniken ses som en autonom kraft. För Beppe Grillo existerar inte historien, bara den ”nya erans” framtid – där politiker och ideologier alla representerar något gammalt, medan Nätet är den nya mytologiska organiska och konfliktfria värld där allt har sin naturliga ordning. Som om det inte fanns ojämlikhet, styrkeförhållanden, monopolkoncerner och exploatering på nätet. Grillos parti står för de nya (nätbaserade) produktionsformerna, mot ”det gamla” systemet, som överlevt sig självt och vars kast blivit en reaktionär kraft och bara håller sig själva bakom ryggen. Invandringen kommenteras på samma sätt som att ”ett land kan inte ladda ner år sina medborgare de problem som tiotusentals romer från Rumänien som kommer till Italien orsakar”.

Även om grillismen som ideologi är svår att ringa in finns det ett tydligt ideologiskt släktskap till piratpartierna, med samma ”frihetliga” ideologi baserad på en liberal utopi om en idéernas marknad där sanningen och den mest lämpade kommer att vinna, enligt ett nätets och åsikternas ”osynliga hand”. På nätets ideologiska marknad finns inte klasser, maktrelationer eller konflikter, bara individer som ska förverkliga sig.

Fem stjärnors väljarbas

Fem stjärnor har sitt väljarstöd i de områden där Lega Nord traditionellt varit starka och hämtar större delen av sina röster från både Lega Nord, Berlusconis Frihetens Folk och Demokratiska partiet. Partiet har två baser i Norditalien: Emilia Romagna och Piemonte där partiet fått över 10% i lokalval, Liguria, Veneto och Toscana där det fått mer än 5%.

Om Lega Nord har varit småföretagarnas parti är Fem stjärnor de prekäras parti – då särskilt den proletariserade/deklasserade medelklassen, den högutbildade unga delen av befolkningen som saknar yrkes- och karriärsmöjligheter efter avklarad utbildning och den del arbetare som kallas ”lavoro autonomo” (f-skattesedlarna) som tidigare röstade höger.

Men Fem stjärnor har även haft stora valframgångar på Sicilien, där vänstern är helt försvunnen. De sicilianska valframgångarna kan inte förklaras genom sin användning av sociala medier. Framgången för Grillos parti hänger där snarare samman med att det lyckats knyta an till den lokala krisproteströrelse som kallas Movimento dei Forconi (högafflarnas rörelse), den rörelse av småbönder och lastbilschaufförer som genomfört omfattande blockader på Sicilien i protest mot höga levnadskostnader och stigande bensinpriser – en revolt där vänstern var frånvarande.

Beppe Grillos relation till de sociala och territoriella rörelserna är komplicerad och intressant. Grillo gav inte bara sitt stöd till högaffelrörelsen – utan är även en av de få politiker som stött den massiva olydnaden NoTav mot höghastighetstågen i Val di Susa, han backade upp rörelsen och folkomröstningen mot vattenprivatiseringar. På 90-talet profilerade sig Beppe Grillo hårt som kritiker av multinationella företag, höll möten med Vandana Shiva till stöd för de indiska bönderna mot Monsanto och kritiserade genmodifierade grödor. Han gav även sitt stöd till globaliseringsrörelsens protester i samband med Genuatoppmötet 2001. Under de åren sågs han som en fristående vänsterdebattör.

Samtidigt är Fem stjärnor svagast som parti där de sociala rörelserna är starkt territoriellt förankrade och de sociala centren politiskt verksamma, som med NoTav i Val di Susa, No Dal Molina-rörelsen i Vicenza, vänstern kring Pisapia i Milano och kring De Magistris i Napoli. Där fungerar inte den populistiska bilden av Grillo versus Kasten, eftersom det redan finns en kanaliserad social antagonism. Femstjärnan fungerar bäst på ett nationellt plan, mot Montis teknokratregering, där vänstern är svag.

Även om Fem stjärnor lockar väljare från högern så kan man tydligt se partiets framväxt som förbunden med globaliseringsrörelsens nederlag. Grillismen ockuperade det tomrum som lämnades. Den radikala vänstern i Italien misslyckades att formulera en krisrörelse, de byggde sina valallianser mellan partier, studentrörelse, sociala center och vänsterfack i ett motstånd mot Berlusconi – och när Berlusconi tvingades stiga åt sidan för Montis teknokratregering föll vänsteroppositionen samman. Fram steg Grillo som ett oprövat kort, en populism utanför Berlusconis populism.

Politikerföraktet hos Grillo gör att de flesta politiska kommentatorer i media beskriver hans parti som ”antipolitiskt”. Genom partiformens kris, både till höger och vänster, har Grillo lyckats förvandla ”antipartiet” till parti. Grillo själv försöker presentera sitt parti som en räddning, att vänstern borde vara tacksamma: ”hade ni inte haft mig hade ni istället fått Gyllene Gryning” – att då hade oppositionen blivit nyfascismen. I de senaste opinionsundersökningarna fick Fem stjärnor 16 procent av rösterna. Italien har nu fyra stora block i italiensk politik: centervänstern (socialdemokraterna och de gröna), centerhögern (Berlusconis Frihetens folk och Lega Nord), mitten (med Monti och näringslivet) och Fem stjärnor, samt ett femte mindre block med vänstern (antimaffia-domarnas parti och kommunistpartierna). Inget av de stora blocken är tillräckligt stora för att styra själva, utan kommer tvingas till en allians. Beppe Grillos parti har blivit en joker i spelet, som hotar alla de andra blocken.

Varken höger eller vänster

Posted on by under Eget

Populism I. Rotschildavenyn i Tel Aviv fylldes med tält och stormöten. Precis som på Puerto del Sol i Madrid. Och Syntagmatorget i Aten. Eller Liberty Plaza i New York, utanför Wall Street. ”Vårt mål är ett bättre Israel för våra barn. Det handlar inte om höger eller vänster, utan vi vänder oss till alla invånare. Vi riktar oss mot Knesset, inte mot enskilda partier”, förklarade Merev Yachin för Fria tidningen. (Fria tidningen, nr 54, 2012). Ett liknande svar som de spanska torgockupanterna gav. Under seminariet ”Uppror och frihet i en epok utan framtid” i april 2012 berättade två representanter från den spanska Indignados-rörelsen om stormötena på det ockuperade Soltorget i Madrid. De betonade att de var en ny egalitär rörelse som ”varken är höger eller vänster, utan underifrån”.

I presidentsvalet i Frankrike hösten 2012 försökte Marianne Le Pen utmana både Sarkozy och Hollande. Front National gick till val under devisen ”varken höger eller vänster”, riktad mot de båda huvudkandidaterna – en slogan som dessutom hade fördelen att automatiskt utesluta kommunisterna som tredje alternativ. Fascismen har enda sedan dess födsel positionerat sig som en ”tredje position” – varken kapitalism eller socialism – trots att fascismen som rörelse uppkom som en högerreaktion på en vänsterrevolt. Den historiska fascismen lyckades förklä en reaktionär högerpolitik i vänsterretorik och utmålade den som revolutionär. Själva begreppet fascio (förbund) togs från vänsterförbunden av arbetare och bönder, som fasci siciliani dei lavoratori.

Varken höger eller vänster. Det är devisen för de Piratpartier som bildats i Europa det senaste året. Precis som det var parollen för vågen av gröna partier som uppkom ur miljörörelsen i början av 80-talet. Italienska författarkollektivet Wu ming tar i en text på sin blogg och försöker kritiskt belysa parollen. Vad innebär det att varken vara ”vänster eller höger”? Uttalandet är delvis ”en deklaration av icke-tillhörande” riktat mot en bipolär politik. Den är ett förkastande av de kollektiva subjekt som identifieras med politiken, ett utmålande av sin egna politik som något nytt och ”helt annat”. När den bidimensionella vänster-högerskalan upplevs för snäv, för att istället lyfta fram en multilinjär och multidimensionellt politisk skala.

Ta till exempel de italienska katolska väljarna, skriver Wu ming, som ofta är till vänster och progressiva i socioekonomiska frågor, men till höger och konservativa i sociokulturella frågor om kön, sexualitet, brott/straff och civilrätt. Eller de gröna partierna som ofta är till höger och marknadsliberala i socioekonomiska frågor, medan de står till vänster i värderings-, identitets- och miljöfrågor. Höger-vänsterskalan räcker inte till för att täcka in deras politik.

Men det finns en annan sida av denna fras, som får varningsklockorna att ringa för Wu ming när de betraktar rörelserna som går framåt under devisen ”varken höger eller vänster”. Rörelsernas utmålande av sig själva som en helt ”ny kraft”, utanför historien, mot ett gammalt förstelnat etablisemang, är de populistiska rörelsernas kännetecken. ”Varken höger eller vänster” är också en grundformel för populismen. Frasen används ofta för att skylla över klassamhällets motsättningar, en vägran att diskutera ekonomisk makt, fördelning och marknadens effekter, en förskjutning från det socioekonomiska planet till en sociokulturell/etisk/moralisk diskussion.

Men kan politik vara klassneutral? Wu ming citerar den franska författaren och vänsteraktivisten Serge Quadruppani och konstaterar: ”Det finns två sätt att vara ’varken höger eller vänster’: ett högersätt och ett vänstersätt”.

I artikeln ”Ett avslut som blev en öppning” här på Guldfiske beskrevs hur de senaste årens sociala protester tagit sig formen av ”oheliga allianser”, en mängd olika vänster- och högerinitiativ, såväl som apolitiska krafter eller konspirativa grupperingar, har samsats i samma protestvåg, ibland i en fungerande ny sammansättning orienterad kring en sakfråga, ibland i en bitter kamp om hegemoni och problemformulering.

I en serie texter här på bloggen kommer vi se närmare på dagens populistiska rörelser, vilka olika nya former de kommit att ta. Den tes som ska undersökas är att populismen blivit en allt vanligare form att bedriva politik (och mystifiera sociala konflikter) i det postpolitiska tillstånd som följt ur nyliberalismens och postfordismens globala segertåg och hegemoniska kris. Den blockpolitik med en tydlig vänster-höger, som var så bärande för efterkrigstidens politik fram till murens fall, har allt mer luckrats upp, skillnaderna mellan vänstern-högern blivit allt svårare att se.

Gramsci använde beteckningen ”ceasarism” för att beskriva den tredje position som kan framträda när två block hamnat i ett låst läge, i en kamp som inte funnit sitt utlopp utan fastnat i en låst blockering – när en proletär rörelse misslyckats i sin utmaning av kapitalet och kapitalet misslyckats i sitt projekt att disciplinera arbetarklassen och upprätthålla en stabil produktivitetsökning och värdeförmering. Cesarismen hos Gramsci, eller bonapartismen hos Marx, syftar till att beskriva hur blockeringen skapar en öppning för en stark personlighet att stiga in på den historiska arenan, lierad med en massbas i en deklasserad klass och/eller som en yttre representation som politiskt uttryck för en splittrad klass oförmögen till självartikulation. Gramscis och Marx diskussioner är bra att ha med sig när vi betraktar olika nutida populistiska rörelser närmare.

Populismdefinitioner

En enkel generisk grunddefinition av begreppet populism är att det syftar på en föreställning där den centrala motsättningen i samhället ses gå mellan ”folket” och ”eliten”. Populistiska ideologier betonar en motsättning mellan ett (socialt homogent, enhetligt, autentiskt) folk och ett (styrande politisk-ekonomisk, manipulativ, korrupt, ockult) etablisemang. Populismen är ett mobiliserande instrument mot en dominerande ideologi och åberopar folket som den legitima grunden för sin politik och ser folket (i singular) som demokratins suveräna subjekt. Mot det etablerade politiska systemet, den konstitutionella representativa demokratin, som ses som ockuperad av eliten, ställs den egna hävdade direkta kontakten med folket.

Denna vaga definition kan givetvis innehålla mängder olika rörelser, vilket är populismbegreppets svaghet. Begreppen behövs även preciseras, eftersom de givits olika innehåll av olika rörelser som brukar räknas som populistiska.

– Vilken historisk situation har den populistiska rörelsen uppkommit? Vilka klasser eller klassegment mobiliseras av rörelsen?
– Vilket folk åsyftas? Vilka inkluderas i definitionen av folket och vilka exkluderas? Vilket socialt block ska upprättas?
– Vilken antagonism? Vilka är eliten som folket befinner sig i motsättning med? Vilken maktanalys används?
– Vilket politiskt uttryck och vilken form av mobilisering tar populismen? Vilken organisationsdynamik?

Populismforskare som Margaret Canovan, Ernesto Laclau, Paul Taggart och Cas Mudde har alla lämnat olika bidrag till att klargöra dessa frågor.

Olika populistiska rörelser

Margaret Canovan och Cas Mudde har var för sig försökt klassificera olika populistiska rörelser. En klassificering hjälper till att visa vad som skiljer och förenar populistiska strömningar som populistisk radikalhöger/högerpopulism, agrarpopulism, skattepopulism/missnöjespolitik/nyliberal populism, postkolonial populism/”tredje världenpopulism” och social populism/vänsterpopulism. Canovan (1981) delade in de populistiska rörelserna i två familjer: agrarpopulismen och den politiska populismen.

Agrarpopulismen är en tydligt klassbaserad populism med en socioekonomisk bas bland jordbrukarna. Marx beskrev i Louis Bonapartes adertonde brumaire hur den splittrade franska bondeklassen (”en säck potatis”) genom Napoleon IIIs mobilisering fick en politisk sammansättning och en yttre representation som den inte var kapabel att formera själv. Till denna form av populism kan vi räkna den amerikanska jordbrukarradikalismen kring de lantbrukar- och konsumtionskooperativ som lade grunden till Peoples Party i slutet av 1800-talet, samt den intellektuella agrarsocialistiska rörelsen narodnikerna (”de folkliga”) i Ryssland. I Lenins skrifter utvecklar han sin polemik mot de ”konkurrerande” vänsterströmningarna i form av narodnikernas populism och enbart arbetsplatsorienterade ekonomisterna. Narodnikerna, som kom ur städernas intellektuella miljöer och spreds som en bonderomantisk och slavofil väckelserörelse på landsbygden, kritiserades av Lenin för att de ”såg utvecklingen i backspegeln”. Den ryska agrarpopulismen spreds och influerade liknande rörelser på Balkan, i Öst- och Centraleuropa efter andra världskriget. Den fascistiska reaktionen slog inte bara hårt mot den proletära arbetarrörelsen i industricentra utan riktades även mot de agrarpopulistiska rörelserna i öst. Både Centerpartiet i Sverige och Agrarförbundet/Landsbygdspartiet i Finland utvecklades ur agrarpopulismen. Dagens finska högerpopulistiska parti Sannfinländarna har vuxit fram ur resterna av det agrarpopulistiska Landsbygdspartiet.

Under 1900-talet, då speciellt perioden från krigsslutet 1945 till 1973, förekom få populistiska partier i Europa. Partierna var tydligt kopplade till klasser och samhällsintressen, den ekonomiska efterkrigsboomen och expansiva utbyggnaden av välfärdsstaten lämnade inget utrymme för populism. 60- och 70-talets politiskt polariserade klimat av sociala kamper missgynnade även det de populistiska rörelsernas framväxt.

Canovan kallar den andra familjen populistiska rörelser, som växer fram efter andra världskriget och framför allt efter 1973, för politisk populism. Den politiska populismens socioekonomiska klassbas är svagare och de tar sig snarare ett uttryck som en klassallians (”folket”).

Till dessa nypopulistiska rörelser räknar hon ”populistiska diktaturer”, de latinamerikanska populistiska diktaturer där en karismatisk ledare välde att gå runt övriga samhällseliten och basera sin makt genom ett direkt stöd på folket – och då främst arbetarklassen. Den ”kvasifascism” som bland annat Peròn stod för i Argentina och Várgas i Brasilien, var modernistiska och vände sig i första hand till arbetarna, snarare än bönder, för ett mobiliserande stöd utanför staten. Genom att basera sin makt på en direkt personlig allians med arbetarklassen snarare än en organisatorisk eller byråkratisk makt blev dessa populistiska rörelser svaga som organisationsinstitutioner. Klasstödet upprätthölls genom att garantera vissa korporativistika välfärdsreformer. En annan form av populism var de postkoloniala rörelser i bland annat Afrika som försökte upprätta breda koalitionsbyggen för sina nationella projekt, en form Canovan klassar som ”politiker-populism”. Nutida exempel är Berlusconis valallians, som förenade olika högerkrafter i en gemensam valallians, med en populism som sammanhållande kit.

I Europa började de populistiska rörelserna växa först efter 1973 igen. I Skandinavien tog det formen av skattepopulistiska missnöjespartier riktade mot välfärdsstaten. En föregångare var de så kallade ”poujadisterna” med franska partiet Enighet och Broderskap (UFF) som bildades kring frontfiguren Pierre Poujade på femtiotalet. 1973 bildades Mogen Glistrups Fremskridtsparti i Danmark, som kom att få 16% av rösterna. Kort därpå bildades Anders Langes Fremskrittsparti i Norge. I Sverige dröjde det ända fram till 1991 innan missnöjespartiet Ny Demokrati bildades och fick 6,7% av rösterna. Klassmässigt växte de skattepopulistiska rörelserna fram ur småbourgeoisin/medelklassen, men lyckades göra en inbrytning in i arbetarklassväljarna. ”Eliten” som rörelserna pekade ut och reagerade på var välfärdsstatens institutioner, socialdemokratins sammansmältning med maktapparaten (”järnrumporna i etablisemanget”, som Ny Demokrati formulerade det), ”skattetrycket”, alkoholmonopolet, byråkratiska regelverk, ett ”förmyndarsamhälle” och USA framhölls ofta som idealland. Cas Mudde beskriver denna populism som ”nyliberal populism”, en föraning av den nyliberala samhällsomvandling som sedan blev mainstream med Thatcher, Reagan och Timbrohögerns segertåg.

Även om de skattepopulistiska rörelserna sade sig representera folket mot etablisemanget, och ofta lyfte fram vikten av att lyssna på ”folkets röst” genom folkomröstningar, byggde de ofta organisatoriskt svaga rörelser, där interndemokratin saknades. Partierna drevs som företag med sina partiledare som VD:ar.

De skattepopulistiska rörelserna plockade även upp ett invandringsmotstånd från extremhögern, men frågan hade till en början en underordnad betydelse. Efter murens fall och det kalla krigets slut, den bipolära världens sammanbrott, vann populismen ytterligare mark. Invandringsmotståndet började få en allt mer central roll och nya högerpopulistpartier bildades där den frågan stod överst på agendan. Margaret Canovan kallar dessa populistiska rörelser för ”reaktiv populism”. Cas Mudde skiljer på tre närliggande former: radikal högerpopulism, nyliberal populism och extremhögern (nyfascism/postfascism). Gränserna mellan dessa är flytande: nyliberal populism har under 00-talet allt mer kommit att bli mer flyktingfientlig och övergå i radikal högerpopulism, samtidigt som flera partier med rötter i extremhögern försökt putsa på sina fasader och omvandla sig till radikala högerpopulistpartier. Om det populistiska flyktingmotståndet under 80- och 90-talet skedde kombinerat med en nyliberal antivälfärdspolitik har den under 00-talet gjort en helvändning och blivit mer välfärdschauvinistisk (”om vi stoppar invandringen har vi pengar till välfärd”).

Vi kan se denna utveckling i Danmark, där utbrytarna Dansk folkeparti bildades 1995 ur Fremskridtspartiet. Dansk folkeparti tonade succesivt ner sitt skattemissnöje till att börja ställa välfärdens kostnader mot invandringens kostnader. Utvecklingen har skett parallellt med att välfärdssektorerna öppnats för marknaden och de nyliberala ekonomiska aktörerna släppts in att göra vinster i den skattefinansierade verksamheten.

Cas Mudde beskriver tre ideologiska fundament hos de radikala högerpartierna: nativism (etnonationalism), auktoritanism, populism. Det homogena folkets (i singular) sunda förnuft hotas av en mångkulturvurmande korrupt elit som inte speglar den ”sanna folkviljan”. Folkviljan får aldrig ”inskränkas av ’odemokratiska’ institutionella restriktioner så som konstitutionellt skydd av minoriteter”. (Cas Mudde: Den populistiska radikalhögern, ur Fronesis)

En sista kategori som Canovan räknar upp är de för ”populistisk demokrati” (Mudde kallar dem ”socialpopulister”): medborgarinitiativ och folkrörelser som är direktdemokratiskt baserade, som bildar proteströrelser där ett ”folk” ställs mot ett ekonomiskt/politiskt etablisemang. Globaliseringsrörelsen och kampcykeln 1999-2003 lade grunden för en sådan våg av populism med tydlig vänsterprofil, framför allt i Latinamerika. Till denna form av socialpopulism skulle vi kunna räkna Occupy och Indignados.

I vilken situation uppkommer populismen?

Vi kan alltså se hur nypopulismen framträtt efter fordismens och välfärdstatens guldålder (1945-1973). Nypopulismen har tagit fart i olika vågor: 1973, 1989, 1999, 2008 – ofta sammanfallande med ekonomiska kriser och perioder av politisk och social turbulens.

Just populiströrelsernas relation till kriser har varit en omdiskuterad fråga bland populismforskarna. Ska man se populismen som ett undantag eller ett normaltillstånd? Paul Taggart (2000) menar att populismen är en reaktion på en (inbillad eller verklig) krissituation. Krisen tvingar den populistiska rörelsen att övervinna sin ovilja mot den smutsiga och korrumperade politiken, och ge sig in i politiken för att utmana eliten, som ses som ansvarig för kristillståndet.

Schenchs-Klingemann förklarar den radikala populisthögern utifrån en normalpatologi-tes: radikalhögern är en patologi, en avvikelse som kan förklaras med och framträder i kriser. Demokratin är normaltillståndet. Till skillnad från extremism/fascism så är radikalismen ”antiliberalt demokratisk”, den går utanför det normala men använder sig av demokratin (och demokratins kris). Den populistiska radikalhögern ses då som en kravleva från förr, som enbart får stöd under onormala förhållanden. Vid en kris eller snabb förändring mobiliserar de proteströster från ”moderniseringens förlorare”. Den radikala högerpopulismen uppvisar därigenom som reaktion ett tydligt släktskap till fascismen. Cas Mudde polemiserar mot denna ”normalpatologites” genom att se högerpopulismen som en ”patologisk normalitet”. Högerpopulismen är bara en radikal variant på konventionella värderingar som finns i det här samhället, motsättningar som bara väntat på att artikuleras. Snarare kan man se perioden 1945-1973 som en undantagsperiod, en historisk parantes med sin höga tillväxt, sociala stabilitet och höga sysselsättning – som inte går att göra till historisk norm. Båda dessa teser har givetvis bäring: populistiska rörelser framträder som reaktion i krissituationer, men dess ”folkliga mobilisering” måste historiceras och kan inte bedömas utifrån ett demokrartiskt normaltillstånd. (Cas Mudde: Den populistiska radikalhögern, ur Fronesis)

Det homogena folket

Folket är inte en given storhet, utan något som måste konstrueras. Vilka ”folket” skiljer sig hos olika populistiska rörelser: det kan handla om det suveräna folket, folk som klass (arbetare och/eller bönder), folk som nation, folk som en ”völkish” solidaritetsgemenskap knuten till territorium (blut und boden). Folket kan vara ett inkluderande ”enande folk” (medborgarna, icke-överhet), ett exkluderande ”vårt folk” eller ett genuint/autentiskt ”vanligt folk”/”verklighetens folk”.

Bland de flesta strömningarna inom agrar- eller den politiska populismen identifieras folket oftast med ett idealiserat hjärtland, bunden till ett geopolitiskt territorium, och som en grupp oberoende av samhällsklass. Föreställningen om ”hjärtlandet” är en exkluderande process, som skapas genom att blicka bakåt och fetischera traditioner, att ”göra som man gjorde förr” i en idealiserad storhetstid innan förfallet.

Sir Isaiah lyfter fram hur populismens folk anspelar på ett historiskt ”naturligt tillstånd”, innan krisen, och som ska återupplivas genom ett framlyftande av traditionella normer och värderingar. Det görs en åtskillnad mellan ett integrerat sammanhållet samhället och staten som politiska institutioner, som försett samhället i kris. Föreställningen menar Sir Isaiah framträder i samhällen som genomgår en snabb krisartad samhällsförändring. Koen Abts och Stefan Rummens varnar för att föreställningen av det ”homogena folket” tillhör populismens farligaste sida och bäddar för ett totalitärt samhälle, eftersom det förkastar en demokratisk pluralism, mångfald och tolerans.

Anders Hellström och Mi Lennhag beskriver i Fronesis temanummer om folket: ”populism som massrörelse gör ofta anspråk på att vara klassöverskridande – den strävar efter att förena grupper över klassgränserna och att neutralisera socioekonomiska klasskonflikter – och mobilisera folket mot en ’eliternas klass'”.

Folket konstrueras i förhållande till vilka som ses som den (maktfullkomliga korrumperade) eliten: en elit som kan jämställas med en klass (”de besuttna”), ett politiskt skikt (politikerna, ”teknokraterna”, ”sjuklövern”), de representativa institutionerna/statsadministrationen (”byråkraterna”), den ekonomiska makten (storföretagen, bankerna), den kulturella makten (kultureliten), den juridiska strukturen, medierna (mediaetablisemanget), ideologiska strömningar (”statsfeminism”, ”kulturmarxism”), etniska eller religiösa krafter (”judendomen”, ”katolikerna”)

Populismen som form och ideologi

Populismen reducerar sociala konflikter till en förenklad elitistisk komplott, som bortser från olika styrkerelationer och social kamp i samhället. Populistiska rörelser tenderar åt att inrikta sig på sociokulturella frågor snarare än socioekonomiska. Deras styrka är att konstruera egna berättelser, myter och symboler om ”folket”, ”eliten” och ”krisen/förfallet” – där ”särdrag” i samhället ofta lyfts fram och görs till ”huvuddrag”. Populistiska rörelser försöker oftast göra sig till ägare av en sakfråga (invandring, skatter, EU osv).

Svårigheten att definiera populistiska rörelser har inte bara med att de kan ta olika former, utan även att de internt är föränderliga. Populismen har ett ”tomt hjärta”, saknar ett ideologiskt centrum, och kan fyllas med olika innehåll. Populistiska rörelser kan därigenom lyfta och släppa sakfrågor, byta huvudinriktning och anta frågor som skapar moralpanik eller massindignation för stunden. De populistiska rörelserna är kameleonter.

Ett särskilt fält inom populismforskningen är att undersöka den täta relationen mellan populistiska rörelser och massmedia. De populistiska rörelserna lever ofta i ett samspel med mediauppmärksamhet, där de samtidigt kan befinna sig i strålkastarljuset och hävda de placerats i mediaskugga.

Pierre-André Tagineff använder beteckningen ”télépopulisme” och beskriver ledarens genomslagskraft i media som en av populismens viktigaste resurser. Att hamna i mediaskugga eller strålkastarljus kan ofta vara en win-win-situation: antingen får rörelsens talesperson en plattform och kan lyfta sin politiska fråga, men ges de negativ publicitet kan det användas som bekräftelse på att de är en rörelse som avviker från eliten/etablisemanget, bevisar deras konspirationsteori och stärker deras martyrroll som ”underdogs”.

Populistiska rörelsernas genomgår oftast olika faser, enligt Cas Mudde. En ”genomslagsfas” där de försöker ta en kamp om den offentliga dagordningen och markera en politisk sakfråga som sin, för att i sin ”förtätningsfas” lyckats uppnå ett ”ståndpunktsägande”: att de till exempel är missnöjesrösten om invandring och ingen invandringsdebatt kan äga rum utan att de ges utrymme.(Cas Mudde: Den populistiska radikalhögern, ur Fronesis)

De populistiska rörelserna är ofta kortvariga. Det hänger samman med populismens egna begränsning: de uppkommer som en proteströst mot etablisemanget, men blir de inte framgångsrika så tystnar de och blir de framgångsrika så löper de risken att själva bli en del av det etablisemang de själva mobiliserat emot. De populistiska rörelserna har också ofta en svag organisationsstruktur, eftersom rörelsen oftast bygger på en direktförbindelse mellan ledarna och massorna. Ledarna ”äger” rörelsenamnet och trots populismen oftast betonar att de är en direktdemokratisk folklig reaktion mot den representativa politiken, så återspeglas inte denna direktdemokrati i en interndemokrati i rörelsen: eftersom rörelsen är en representation för det homogena folket finns inget utrymme för interndiskussion och intern idédebatt. De populistiska partiernas nedgång och fall beror ofta på interna motsättningar och stridigheter, som den svaga organisationsstrukturen inte klarar av att hantera.

Med denna begreppsdefinition av populismen kommer vi i några artiklar se närmare på olika populistiska rörelser som kommit att influera och påverka sociala mobiliseringar de senaste åren. Det som intresserar mig är att se närmare på de gråzoner och överlappningar som uppstått; att se de tvärpolitiska mobiliseringar eller oheliga allianser som kännetecknat de senaste årens massprotester. Kan populismbegreppet hjälpa oss att identifiera några av de svagheter som de senaste årens krisprotester burit inom sig?