Tag Archives: populism

Gripa det populistiska ögonblicket

Posted on by under Eget

Igår var det för tidigt. Imorgon är det försent. Det är idag som är rätt tid att agera. Det är nu som är rätt tillfälle, rätt ögonblick. Chantal Mouffes senaste bok, Till vänsterpopulismens försvar, är en dagsaktuell intervention, tydligt placerad i den situation vi befinner oss i just nu. Det är ett manifest att använda, våren 2019. Med ett efter och ett före. Efter Brexitomröstningen och Trumps valseger, inför EU-valet i maj. Mouffe menar att vi för stunden befinner oss i ett populistiskt ögonblick. Den italienska kommunisten Antonio Gramsci kallade det ett interregnum, ett skifte mellan två hegemoniska block. Där det gamla är döende men det nya ännu inte fötts. Det är just i dessa övergångsperioder som politiken blir möjlig igen, som framtiden är öppen och historien kan slå in på en annan väg.

För Chantal Mouffe är detta hennes andra chans. Eller rättare sagt, vänsterns andra chans att välja en mer socialistisk och radikaldemokratisk väg bortom nyliberalismen. I stridsskriften Till vänsterpopulismens försvar har Mouffe kokat ner och slipat upp de argument och teorier som hon utvecklade mer djupgående med Ernesto Laclau i klassiska Hegemonin och den socialistiska strategin (på engelska 1985, svenska 2001). Även den boken gavs ut i ett populistiskt ögonblick för över trettio år sedan, mitt under inrättandet av nyliberalismen som hegemonisk formation. 1985 rasade gruvarbetarstrejken i Storbritannien, en desperat kamp för att värja sig mot Margaret Thatchers nyliberala experimentlaboratorium och systemskifte. Den socialdemokratiska keynesianska välfärdsstaten, som varit den hegemoniska formationen under efterkrigstiden, höll på att brytas upp. Laclau och Mouffe menade att socialdemokratin och vänstern behövde formulera ett nytt hegemoniskt projekt när det gamla höll på att brytas upp, för att kunna kontra utmanaren nyliberalismen. Den socialdemokratiska hegemonins kris, menade Laclau och Mouffe, berodde inte bara på de ekonomiska förändringar som västvärlden genomgick under 1970- och 80-talet, utan än mer på dess oförmåga att förhålla sig till de nya sociala rörelser och krav som denna transformation gav upphov till. En ny mothegemoni behövde både rymma den historiska arbetarrörelsen såväl som 68-vänstern och mångfalden av nya sociala rörelser; kvinnorörelsen, miljörörelsen och alternativrörelsen. Vänstern behövde öppna sig för dessa rörelsers krav, som inte rymdes i välfärdsstatens institutioner, och därigenom vidga sin sociala bas. Men det misslyckades den med. Socialdemokratin valde istället att anpassa sig till nyliberalismen, att ansluta sig till dess historiska block och ta dess grundpremisser för givna. Det nyliberala hegemoniskiftet lyckades assimilera motståndet mot det. När New Labour tog tillbaka makten i Storbritannien innebar det ingen kursändring. Mouffe konstaterar lakoniskt att när Margaret Thatcher fick frågan om vad hon såg som sin största framgång svarade hon ”Tony Blair och New Labour”. Den socialdemokratiska moderniseringen, den så kallade tredje vägens socialdemokrati, blev skapandet av en centervänster, en centristisk mittenposition. Den socialdemokratiska varianten av nyliberalismen blev ett reducerande av politiken till administration, en ”neutral förvaltning av sakfrågor”, tekniskt beslutade i en samverkan och samförstånd över de gamla blockgränserna.

Varför misslyckades då vänstern med att samla en ny hegemonisk formation mot nyliberalismen? Mouffe pekar i Till vänsterpopulismens försvar ut vänsterns essentialistiska syn på klasser och subjekt som ett bidragande problem. Det är en syn som reducerar arbetarklassen till en homogen klass där det fordistiska industriarbetet och den fast anställde lönearbetaren ses som det centrala subjektet. Det är detta arbetarsubjekt vars intresse ska tillvaratas och vars institutioner ses som normerande, utan att kunna utöka det politiska klassprojektet att täcka andra (nya) kategorier på arbetsmarknaden, i osäkra anställningar, inom informella sektorn eller rent av utanför lönearbetet. Denna syn begränsade vänsterns analys och gjorde den inkapabel att kunna möta nya krav och rörelser. Istället för en klassessentialism kräver skapandet av en mothegemoni och att kunna knyta samman krav en ickeessentialistisk grundsyn. Det handlar inte om att ena färdiga subjekt, utan subjektet är det som uppstår i processen av enande. Subjektet är, enligt Mouffe, en diskursiv konstruktion som sker utifrån, där krav och missnöje får en politisk artikulation. Det är här den populistiska politiken kommer in. Populismens ”folk” måste skapas, genom förbindande av kamper och krav. De måste artikuleras till ett gemensamt projekt, ges en ny formation. Det är denna majoritetsformation Mouffe kallar folk. För att kunna göra denna artikulation av ett ”vi” krävs antagonism, upprättandet av en frontlinje och en gränsdragning mot en annan hegemonisk formation, som ett ”de”. Det är här hon lyfter in Carl Schmitts definition av det politiska som en antagonistisk gränsdragning mellan vän och fiende. Med Schmitt tar Mouffe ett kontroversiellt steg och betonar att för att vänsterpopulismen ska bli framgångsrik måste den bedriva en affektiv politik, som vädjar till känslor snarare än bara förnuft. Det är affektioner och passioner som mobiliseras i populismen, istället för att vända sig till färdiga subjekt, essens eller identitet. Det gäller att producera idéer som har en förmåga att skapa affekter, känslor och väcka engagemang, vilket gör kulturen till en viktig kamparena.

Folket uppstår när en samling krav bildar en ekvivalenskedja, det vill säga förbinds med varandra och artikuleras gemensamt. Men denna artikulationsprocess kan ta olika former och behöver inte gå åt vänster. Just nu är det snarare högerpopulismen som är framgångsrik i att fånga upp otillfredsställda krav och kamper som uppstått under nyliberalismen. Vänstern måste ge sig in i striden om formerandet av folket och artikulerandet av missnöjet. Den centristiska socialdemokratins problem i dagens populistiska ögonblick, menar Mouffe, är att den inte kan föra denna kamp på grund av att den varken klarar av att göra en antagonistisk gränsdragning, det vill säga peka ut en fiende, eller nå ut till och förbinda ett missnöje som inte passar in i vänsterns klassessentialistiska mallar till ett folk. ”Orsaken är deras grundsyn att demokratin bör eftersträva samförstånd och att politik kan bedrivas utan en motståndare”, skriver hon. Däremot är Corbyns Labour och Momentum i Storbritannien, Podemos i Spanien och Melenchons France insoumise i Frankrike indragna i en sådan hegemonikamp och populistiska projekt. Mouffe är i högsta grad involverad i de vänsterdiskussioner som pågår i dessa olika partipolitiska projekt. I Till vänsterpopulismens försvar, lägger Mouffe kort och koncist ut teorin för hur ett populistiskt formerande kan ske. Men projektet konkretiseras tydligare i intervjuboken Construir el pueblo (2015, på engelska som Podemos – In the name of the people 2016), där Chantal Mouffe diskuterar populismen som strategi i Europa och Sydamerika med en av Podemos ideologer och Latinamerikakännare, Iñigo Errejón.

Till vänsterpopulismens försvar ges ut av Tankekraft i samarbete med den fackliga arbetarrörelsens tankesmedja Katalys. För Katalys har en central tes i flera rapporter varit att lyfta klass som den förbindande ekvivalenten i att upprätta ett populistiskt folk. Boken landar därför mitt i en debatt om vilken väg socialdemokratin i Sverige ska välja framåt, för att undvika det sammanbrott som flera av deras europeiska systerpartier genomgått med det nyliberala blockets kris. Parallellt med utgivningen av Till vänsterpopulismens försvar ger Tankekraft förlag även ut manifestet Feminism för de 99 procenten av Cinzia Arruzza, Nancy Fraser och Tithi Bhattacharya. I deras manifest föreslås istället en feminism som kan fungera som populistisk sammanbindande länk för att förbinda sociala krav. Skillnaden på den populistiska feminismen mot Katalys klasspopulism är att ekvivalenskedjan sker inom och utgår från den sociala reproduktionen snarare än produktionen. Vilket finns en poäng med. Det är otvetydigt att hegemonikampen mot både den nyliberala och reaktionära högern globalt lika mycket rör sig inom produktionen som reproduktionen (uttryckt som antifeminism, abortmotstånd, homofobi, återupprättandet av kärnfamiljen, hushållsnära tjänster).

I Till vänsterpopulismens försvar har Chantal Mouffe sparat på polemiken mot andra konkurrerande vänsterprojekt, vilka hon ägnade stort utrymme i boken Agonistik (2013, på svenska 2014). I Agonistik riktade hon kritik mot de strategier av (parlamentariskt) undandragande och självkonstituerande som utomparlamentarisk politisk kraft som kommer till uttryck i exempelvis Antonio Negris och Michael Hardts teorier. Mouffes reducerande av klasspolitik till essentialism har i sin tur mött hård kritik tillbaka. Risken med ett sådant perspektiv, som Slavoj Zizek påpekar i sin kritik Against populist temptation (2006) mot hennes och Ernesto Laclaus teorier, är att arbetarklassen försvinner helt i detta perspektiv. En klassanalys behöver inte vara essentialistisk, Marx och många efterföljande marxister har snarare betonat både arbetarklassens objektiva och subjektiva sida, där den subjektiva (eller snarare subjektiverande) är en process av politisk formering – en övergång från klass-i-sig till klass-för-sig. En materialistisk klassanalys kan utgå från de objektiva motsättningar och antagonismer som finns i produktionen, till exempel i hur en förändring i produktionen förändrar arbetarklassens sammansättning och därefter undersöka hur dessa antagonismer kan ta sig ett politiskt klassutryck. Marxismen behöver inte avpolleteras för att analysera processer av subjektivering och formerande, tvärtom.

Frågan som Mouffe lämnar hängande i luften är vilka det är som kommer att formulera mothegemonin som projekt. Sammanbindandet av krav sker på ett diskursivt plan, utifrån och transcendent, men av vem? Hon polemiserar mot Negris och Hardts syn på detta som en immanent process inifrån rörelserna själva, där rörelser genom kamp och alliansbyggen kommer att subjektiveras och formera en enhet ur mångfalden. Men vilka är det då som artikulerar dessa processer utifrån? Är det vänsterpopulistiska projektet en uppgift för de intellektuella, ett förnyat parti eller enskilda karismatiska personer? Hur ges detta projekt en organisatorisk struktur och bas, som kan kontinuerligt överleva över tid? Går det ens att tala om populistiska folkrörelser?

Mouffes manifest rycker upp Gramsci ur det långsamma ställningskrigets skyttegrav i civilsamhället och återställer hegemonikampen till ett manöverkrig för att erövra parlamenten och institutionerna. Det handlar om att snabbt mobilisera makt, medan ögonblicket finns där och är öppet för politisk nyformation. Mouffe betonar att hon ser populismen enbart som en strategi, inte som en ideologi eller innehåll att genomdriva. Det är, med Podemos ord, ett försök att bygga en krigsmaskin för att vinna val. Det vill säga, en strategi för att samla en ny majoritet och utmana ett hegemoniskt maktblock genom att samla en mothegemoni som fångar upp de krav och grupperingar som faller utanför när det gamla maktblocket upplöses. Frågan blir då, vad ska vänsterpopulismen fyllas med för innehåll? Vad gör det vänsterpopulistiska projektet när den vunnit makten, när det populistiska ögonblicket passerat? Vilken ekonomisk politik blir möjlig, vilka reformer går att genomdriva, vilken förändring av samhällsinstitutionerna går att göra? Det ger Mouffes bok inga svar på. Det enda hon konstaterar är att ett radikaliserande av, och återuppbyggande av, demokratin är en central fråga för det vänsterpopulistiska projektet, som svar på nyliberalismens postpolitik och centrismens teknokratiska reducerande av politiken till ett administrativt tillstånd. Antagonismen, eller snarare agonismen, måste återigen ta plats i politiken och ge utrymme för intressekonflikter, meningsmotsättningar och en mer djupgående samhällsdebatt. Vänsterpopulismen måste gå i närkamp med de demokratiska institutionerna, för att vitalisera och radikalisera dem, inte överge dem eller vända dem ryggen.

Vilka riktar sig då Till vänsterpopulismens försvar till? Här i Sverige är det lätt att se. När vänstersossar håller på att organisera sig i Reformisterna, som på bara några månader blivit socialdemokraternas största partiförening, och har framtagit ett ambitiöst nykeynesianskt reformprogram med understöd av tankesmedjan Katalys, saknar de fortfarande en uttalad strategi för hur de ska vinna politisk makt, både inom sitt eget parti och i Sverige. Hur kan socialdemokratin vridas ur centrismens grepp, återknytas till den arbetarklassbas som partiet blöder till högerpopulismen och förbinda med klimatrörelsens krav på en Green new deal? Chantal Mouffe har förslagen på strategi. Till vänsterpopulismens försvar ger dem viktiga redskap att använda, för att formera en mothegemoni medan det populistiska ögonblicket är här. För imorgon kommer det vara försent.

Recension publicerad i Ord & Bild nr 2, 2019, tema: Europa.

Berlusconismen som pornografisk postpolitik

Posted on by under Eget, Italien

I tjugo år har Berlusconi dominerat italiensk politik. Trots korruptionsanklagelser, rättsprocesser och massiva folkliga protester emot sig har han alltid kommit tillbaka. Men nu verkar Berlusconis era på väg att nå sitt slut. Berlusconi har in i det sista försökt stoppa åtalen mot honom och hindra att hans immunitet dras in – nu senast genom hotet om att hans parti Frihetens folk skulle dra sig ur den blocköverskridande koalitionen. Domen på sju års fängelse mot 76-åriga Silvio Berlusconi för att ha utnyttjat prostituerade minderåriga och missbrukat sin maktposition kommer troligen aldrig att verkställas, precis som han genom amnestier och sin höga ålder kringgått tidigare domar på fyra år för finansbrott. Det som däremot får politisk effekt är beslutet att förbjuda Berlusconi från att väljas till offentliga poster under fem års tid.

Få räknade med att Berlusconi och hans partiallians Frihetens folk (Popolo della libertà) skulle återhämta sig efter den politiska vanskötseln av ekonomin och prostitutionsskandalerna, men Berlusconi har haft en förvånansvärd förmåga att läsa in stämningar i landet och ge populistiska svar. Genom vallöftet att återbetala fastighetsskatten – den skatt som kommunal verksamhet till stor del finansieras på – lyckades han i riksdagsvalet i februari 2013 i en sällan skådad valspurt lyfta partiet från 13 procent till 22 procent på bara några veckor. Valfiaskot för både teknokraten Mario Monti och vänstern samt populistpartiets Fem stjärnors rörelse (Movimento 5 Stelles) valframgång lämnade den segertippade centervänstern kring Demokratiska partiet (Partito Democratico) utan majoritetsstöd. Centervänstern tvingades genomföra en blocköverskridande regering med centerhögern – utan någon formell position åt Berlusconi. Ett skört regeringssamarbete bakom Enrico Letta som Berlusconi kunnat stjälpa när han vill, genom att dra tillbaka sitt stöd, och kräva nyval. Det var detta kort Berlusconi försökte spela ut i oktober.

Centerhöger har kallat rättsprocesserna mot Berlusconi för politiska och slagit från sig domarna, som de ansett varit angrepp från en ”kommunistisk domarkår”, en ”populismo penale” riktade mot Frihetens folk. Det som kallats ”domarnas parti” har tidigare ingripit i två viktiga övergångsperioder, 1979 och 1990, med långtgående politiska konsekvenser. Och faktum är att högern utan Berlusconi nu slagits i bitar. Detta visade sig tydligt i regionalvalen i juni, där centervänstern tog hem segern i de 16 viktigaste städerna – däribland Rom där postfascisten Alemanno fick lämna borgmästarposten och Treviso, som tidigare varit Lega Nords starkaste fäste. Utan Berlusconi befinner sig centerhögern i kris.

För övriga Europa har alltid Berlusconis långvariga grepp över Italien framstått som ett mysterium. Inom Italien har däremot en hel del intressant analys av fenomenet berlusconism producerats.

Berlusconi klev ut på den politiska arenan i en period av politisk kris, när hela det bipolära italienska blocksystemet höll på att falla sönder i korruptionsanklagelser 1990 och de två stora partierna, kristdemokraterna och socialisterna, imploderade i skandaler.

Den konstitutionella ordning som växt fram efter andra världskriget var i grunden antifascistisk och hade som mål att hindra återkomsten av fascismen. Den parlamentariska processen blev därför långsam, svårförändering och ofta ineffektiv. Istället växte det fram ett parallellsystem med informella överenskommelser mellan samtliga partier. Den italienska klientilismen byggde på att partierna bytte statliga resurser mot röster, genom sina investeringar kunde de skaffa sig en kontroll över civilsamhället, katolska organisationen Azione Cattolica och PCI:s fackföreningsrörelse. Den klientilistiska formen av korruption var institutionaliserad. Detta system skakades om av murens fall och kalla krigets slut. Den antikorruptionskandal som kallades Tangentopoli, Mutstaden, öppnade för ett nytt politiskt klimat med en starkt antistatlig grundsyn. I det här läget lanserades Berlusconis parti Forza Italia, baserat på marketing och teve. 1994 nådde de sin första valframgång och fick 60 procent av förstagångsväljarna.

Journalisten Gibelli menar att Berlusconi var den skickligaste att tolka den politiska krisen i början av 90-talet, läsa de antipolitiska strömningarna och fyllde det tomrum som uppstod på den politiska scenen genom sina skrupelfria och innovativa metoder. ”Det var ett slags revolt bland medelklassen /…/ och den byggde på ovilja mot skatter och politik, önskan om en hedonistisk livsstil, irritation över regler.” Berlusconis budskap var ett löfte om att rikedomen och lyckan fanns inom räckhåll för alla, men att staten satte upp hinder. Berlusconis postpolitik var en tillåtelse att vara vulgär, som exemplifierades i ledarens exhibitionism och uppvisande av sitt privatliv. Makten blev pornografisk. Författarkollektivet Wu Ming beskriver ”burlesquonismens pimp power” som en fetischistisk masskult maskerad till evig ungdom, formerad kring ”den nutida kapitalismens centrala imperativ: njut!” och ”gör vad fan du vill”. Förneka sedan alltid alla anklagelser offentligt medan du samtidigt blinkar ironiskt åt dina väljare och håller fingrarna korsade bakom ryggen. ”Inför ett samhälle där solidariteten var på tillbakamarsch var centerhögern inriktat på att prisa egoismen, tolkad på ett positivt sätt (löften om lycka) och på ett negativt (hat gentemot alla som var annorlunda och skydd mot rädslan)”, menar Gibelli. Den populistiska antipolitiska mobiliseringen kombinerades med en hätsk antikommunism, där stämpeln ”kommunism” gavs åt allt politiskt motstånd.

”Han har använt kraften i en retorik som bygger på motsatspar hämtade från det känslomässigt mycket djupgående med oförenliga: vi/de, kärlek/hat, liv/död. Han har väckt gamla spöken som kommunismen vid liv för att ge näring åt det moraliska föraktet för motståndaren, han har konsekvent frammanat tanken på en intern fiende, vilket är typiskt för krigets logik /…/ Det har lett till en oavbruten mobilisering, paradoxalt nog med stöd av en retorik och en samförståndets estetik som i själva verket har använts för att söndra och inte för att ena, på fullkomligt klassisk orwellskt manér”.

I personen Berlusconi sammanstrålade den formella och informella makten, han personifierade en koncentration av den ekonomiska makten, verkställande makten och ”tredje statsmakten” (media). Gibelli använder Marx och Gramscis begrepp ”bonapartism” för att beskriva hur högern kom att centreras så starkt kring personen Berlusconi, ”en auktoritär regim kring en person grundad på folkets bifall”. Näringslivsmyten kring den framgångsrika och effektiva företagsledaren överfördes på politiken.

Med Forza Italia byggdes en effektiv valkampanjorganisation i en karismatisk ledares tjänst upp. Men berlusconismen fungerade sämre som modell för ett riktigt parti. Frihetens folk (Popolo della liberta), som bildades ur sammanslagningen mellan Forza italia och postfascistiska Nationella allinansen (Allianza nazionale) slets sönder av Berlusconis despotism – samtidigt som den inte heller klarade sig utan honom som samlande kraft. Efter valet 2008 bröt sig en fraktion av postfascisterna kring Fini ut och närmade sig istället det italienska näringslivets arbetsgivarorganisation. ”Paradoxalt nog var det denna gång arvtagaren till den postfascistiska högern som fördömde de nyauktoritära dragen och de populistiska aspekterna av det nya maktsystemet”, skriver Gibelli.

Enade populismer i en person

Berlusconis styrka var att kunna ena hela högern, från den kristdemokratiska högern till den extrema fascistiska, under samma paraply. Carlo Ruzza menar att populismen var det enande projektet mellan partierna i Berlusconis allians mellan Lega Nord, MSI/Allianza nazionale och Forza Italia. De tre partierna representerade tre olika former av höger, med förankring i olika delar av civilsamhället och näringslivet.

”Som politisk doktrin betraktad består populismen i en idealisering av ett odifferentierat ’folk’ som är naturligt rättskaffens, enhetligt i sina intressen och motståndare till korrupta politiska eliter. Det finns ett underförstått antagande om en övergripande konflikt mellan samhälle och stat – en uppfattning som är grundläggande för de populistiska partierna på den italienska högerkanten. Alla tre betraktar den karismatiska ledaren som en viktig förmedlingslänk mellan stat och samhälle.”

För Forza Italia var folket de moderna konsumenterna i ett idealistiskt filantropisk civilsamhälle ställd mot de korrupta politikerna och slukande välfärdsstaten. Forza Italias stora problem var att de saknade territoriella rötter. Nationella alliansens folk var det de etniska italienska kärnfamiljerna, ett organiskt civilsamhälle som hotades av globaliseringen, mångkulturen och yttre kulturella influenser. För Lega Nord var folket de territoriella lokalsamhällena och byarna i nord som hotades av staten, centralstyret i Rom och EU. Tre olika former av folk, olika civilsamhällen men vars ideologiska skillnader kunde skylas över i en yttre representation, igenom ledaralliansen mellan partierna och Berlusconis person.

”Populismen är det kitt som binder dessa tre partier samman och som har möjliggjort en sammanslagning av två av dem till en koalition som har behärskat den italienska politiken i många år. Dens idealisering av det civila samhället är ett nytt och särpräglat sätt att betrakta politisk representation.”(Ruzza)

Eurokrisen och Berlusconis fall

Ironiskt nog blev det en annan form av populism som stjälpte högerpopulismen: komikern Beppe Grillos antipolitiska populism riktad mot hela den ”politiska klassen” (la casta). Berlusconi må vara slut som politisk kraft i Italien, men hans populism har visat sig vara en förelöpare, en föraning vilken form en antipolitisk politik som mobiliserar civilsamhället kan ta sig i postpolitikens tidsålder.

Tragiskt nog blev Berlusconi vid flera tillfällen vänsterns fall, genom att de knöt upp sin oppositionspolitik så hårt till att vara emot honom, att använda honom som den figur att bygga en enande mobilisering emot. Även den utomparlamentariska vänstern och de sociala rörelserna gick i denna fälla. Globaliseringsrörelsen och antikrigsprotesterna knöt sig nära vänsterpartierna och sedmera frontfigurer i Demokratiska partiet i formandet av en gemensam anti-Berlusconi-opposition. Den kortvariga centervänsterkoalition under Prodi som lyckades bröt genast med den utomparlamentariska vänstern när den återfick makten 2006 – för att sedan själv falla sönder av sina interna motsättningar två år senare. Krisprotesterna försökte 2010 åter samla alla olika kämpande sociala protester – studentockupationerna, lokala protestgrupperna mot strukturprojekt, metallfacket FIOM – i en gemensam vänsteropposition mot Berlusconi. Projektet havererade i samband med kravallerna den 15 oktober 2011, i samband med misstroendevotumet mot Berlusconis regering. Folkomröstningen i juni 2011 om vattenprivatiseringar, blev däremot grunden för en framväxande allmänningsrörelse mot privatiseringar, som kommit att bli en politisk kraft i Italien. Som en del av folkomröstningen röstades även om att dra in Berlusconis åtalsimmunitet, vilket blev ytterligare en bidragande orsak till hans fall. Men allmänningsrörelsen styrka ligger i att den inte formerades som en opposition mot Berlusconi, utan ett bredare angrepp på privatiseringar och åtstramningspolitik – vilket fick den att bli en samlande kraft mot Trojkans (Eu-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella Valutafonden) besparingskrav.

Det var inte vänsterprotesterna som fick Berlusconi att stiga bort från makten, utan Trojkans påtryckningar. Italien är Europas tredje största ekonomi vars statsskuld idag ligger på 127% i förhållande till landets bruttonationalprodukt. PIIGS-länderna har drabbats hårdast av eurokrisen. Den 16 november 2011 ersattes Berlusconis regering av en teknokratisk samlingsregering under ledning av före detta EU-kommissionären och Goldman-Sachsrådgivaren Mario Monti, som tillträdde som både premiärminister och finansminister för att genomdriva åtstramningspaket och arbetsmarknadsreformer enligt Trojkans villkor. Berlusconi kunde genom att kliva åt sidan återuppta sina populistiska utspel mot den EU-dikterade politiken – vilket gav honom ett oväntat starkt stöd i valet 2013, trots många hade räknat ut honom. En maktposition han försökte använda i oktober för att dra sina fem ministrar ur samlingsregeringen och tvinga fram ett nyval.

Den italienska vänstern samlar sig nu till en ny nationell mobilisering den 19 oktober. Denna gång inte som en antiBerlusconi-opposition, utan i direkt antagonism mot EU:s krispolitik underifrån.

Nätpopulism 2.0

Posted on by under Eget, Italien

[Populism III]. Kan det finnas en liberal populism? Det låter som en motsägelse, att sammanföra liberalismens starka tilltro till den självständiga okränkbara individen med populismens homogena folk. Men tittar vi på några av de senaste årens nätpolitiska rörelser kan vi fog prata om en liberal populism. Intressant nog sammanfaller framväxten av en liberal nätpopulism med web2.0 och de sociala mediernas framväxt.

Att diskutera internets roll för politik är givetvis ett problematiskt område. Det är lätt att falla i en teknikoptimistisk (sociala medier drivkraft i demokratiseringsprocess, Facebook orsakade den egyptiska revolutionen, Wikileaks den tunisiska, Anonymous förtjänst att Occupy uppkom osv) eller teknikpessimistisk hållning (nätet har bara gett makthavarna en ökad kontrollmekanism, se hur de vitryska eller iranska nätorganiserade motstånden effektivt kartlades och bemöttes med repression) – två positioner som delar samma fetischerande syn på tekniken som en autonom kraft.

Sociala kamper har alltid använt sig av de billiga kommunikationsmedel som funnits till hands: sociala rörelser har varit snabba på att använda sig av flygblad, telegraf, billiga stencilapparater, enkla radioutrustningar, telefonkedjor, faxar, bbs:er och mobiltelefoner i sin verksamhet. Zapatisternas spridande av sina kommunikéer via BBS:er som European CounterNetwork väckte stort intresse hos militära amerikanska tankesmedjor som Rand Corp. De globala aktionsdagar som koordinerade motståndet mot transeuropeiska nätverket av motorvägar och senare protesterna mot frihandelsavtalen skedde via maillistor och förenklade organiserandet av globala aktionsdagar. De alternativa undergroundkulturerna inom vänstern från sextiotalet och framåt var innovativa i att experimentera med kommunikationsformer, detourneringar, kommunikationsgerilla, pranks, taktisk media/mediaaktivism, gräsrotspress, piratradios, öppna kollektiva identiteter, communities och så vidare. Internets struktur som ett distribuerat nätverk passade de distribuerade sociala rörelserna och subkulturella undergroundmiljöerna, som ofta blev pionjärer i den tekniska utvecklingen. Men sociala proteströrelser har inte bara förändrat kommunikationsformerna – vi måste också se hur ”nätvaron”, som Christoffer Kullenberg i pamfletten ”Det nätpolitiska manifestet” kallar den särskilda existensen där nätet kommit att spela en allt större roll i våra sociala gemensamma liv, också har förändrat de sociala protesterna.

När internet på 90-talet öppnades upp för allmänheten, efter att tidigare tagits fram av amerikanska militären och universiteten, började också de första försöken att hitta en kommersiell användning av nätet. Den ”nya ekonomin” och IT-bubblan under sena 90-talet inriktade sig främst på hitta former av att sälja varor eller tjänster via nätet. Dotcomkraschen 2000 försatte denna modell i kris. Web2.0 var en rekalibrering av nätekonomin, ett försök att upprätta en ny ”new economy” med kodordet som social media. Företagsmodellen med ”social networking” byggde på att få en återinvestering i nätföretag för

Istället för att främst sälja tjänster och varor till användarna, byggde web2.0 på att sälja användare till företagen. Genom ”privatiserade sociala nätverk” kunde man attrahera massor genom plattformar för sociala relationer. Företagsmodellen gick ut på att valorisera och inhägna sociala nätverk, inte genom att avkräva avgifter från användarna, utan att sälja annonser, sälja data om användaraktiviteter, använda den sociala interaktionen som gratisarbete (tex gratis kundsupport, produktutveckling, konsumtionstester och så vidare) åt betalande företag. Precis som Dagens Nyheters affärsidé är att sälja läsare till annonsörer, läsarna är produkten – tidningen bara ett medel – så är användarna den vara som företag köper i sociala medier.

De privatiserade sociala nätverken, som Facebook, google+, Twitter, WordPress, Flickr och så vidare är ”inhägnade parker” (walled gardens) där social aktivitet kan ske under vissa förbestämda former – men helt på tvären mot den form av distribuerade, decentraliserade och federade nätverk som internet skapades och växte fram kring.

Rasmus Fleischer går så långt att han beskriver sociala medier/molnet/web2.0 som en kontrarevolution och backlash mot den amatörutvecklingen som skedde på nätet mellan mitten av 90-talet till mitten av 2000-talet. Han tar upp den våg av nya affärsmodeller som Spotify, Newsmill och Twingly, som försökte inhägna fildelning och lansera det som en vara igen.

Christoffer Kullenberg beskriver två parallella utvecklingar, sammanfattad som en ökad ”panspektrisk övervakning” av nätvaron. Ena tendensen handlar om Google, Facebook med fleras försök att kartlägga konsumtionsmönster, matcha konsumentgrupper via inbäddning i sökmotorer, communites och så vidare.

Hur nöjesindustrin blivit bättre på att påverka politiska processer som syftar till att begränsa och blockera nätvaron eller kapitalisera på den. Istället för delning står de privatiserade sociala nätverken för ett förmedlande av underhållning knutet till specifika företagskonglomerat, web2.0 som ett ”kabelteveinternet” som mot betalning eller reklam streamar deras urval av tjänster.

Den andra tendensen handlar om en utveckling inom underrättelseverksamhet, hur övervakningen gått från signalspaning över eter till nät. Den panspektriska övervakningen sker både för vinning (marknadsanalys) och säkerhetspolitiskt. En ökad panspektrisk nätövervakning underlättar preventiva polisiära insatser, genom att man kan analysera mönster, sannolikheter, sociogram över breda miljöer i riskzon för radikalisering och så vidare. Den radikalisering som skett nätpolitiskt från 2006 och framåt handlar enligt Kullenberg om den reaktion som uppstått ”när ’nätvaron’ tvingas till självförsvar”.

Det är i denna kontext vi kan betrakta de olika nätpolitiska protestformer som växt fram efter 2006; dels hur de underlättats av de plattformar som privatiserade sociala media gjort möjligt och dels hur de reagerat på inskränkningarna av den ”nätvaro” som vuxit fram som distribuerade nätverk på internet.

EXEMPEL 1: INTIGRITETSPOPULISM

”Jag är varken höger, vänster eller mittemellan. Jag är liberal.”
– Amanda Brihed, Liberaldemokraterna och fd folkpartistisk riksdagskandidat

Bloggandet som social mediafenomen fick sitt genomslag i mitten av 2000-talet. I Sverige kom högern rätt snabbt att dominera bland de politiska bloggarna, kanske för att formen passade bra ihop med en postpolitiskt samhällsdebatt: bloggen var en enkel form att nå ut med personligt tyckande och åsikter, komma med dagspolitiska kommentarer och ge respons på mediaartiklar. Massmedia uppmuntrade även till bloggande, genom att lyfta fram bloggar som kommenterade deras nyheter och mäta nyhetens genomslag i bloggrespons. Protesterna mot FRA-lagen sommaren och hösten 2008 blev första stora kraftmätning för ”bloggosfären”, som organiserade protesten i form av ett ”bloggbävning” och på irc-kanaler – trots en (till en början) medial tystnad. 2006 hade de borgerliga partierna vunnit valet och det första året kännetecknades av stora protester från vänsteroppositionen och fackföreningar mot Alliansens snabbt genomdrivna systemskifte. FRA-protesterna är intressant, för att den främst kom från högerhåll. Den markerade en tydlig splittring inom det borgerliga lägret, framför allt mellan moderpartierna och ungdomsförbunden. De borgerliga ungdomsförbunden uttalade sig försiktigt positivt om fildelning och MUF genomförde civil olydnad mot det Nordiska ministermötet i protest mot FRA-lagen. Många av de tongivande debattörerna hade borgerlig bakgrund: Henrik ”Hax” Alexandersson (med bakgrund i Frihetsfronten), Piratpartiets Rick Falkvinge, Oscar Swartz och Pär Ström (anställd som integritetsombudsman av den Timbronärstående tankesmedjan Den nya välfärden).

I retoriken målades skräckscenariot upp av ett övervakningssamhälle som skulle hota den personliga integriteten och i förlängningen avskaffa hela demokratin. Försvarets radioanstalt (FRA) skulle genom sin signalspaning över all nättrafik som passerade landets gränser kunna övervaka varje enskild medborgare, läsa deras epost, ta del av deras näthistorik. FRA-motståndet passar bra in under beteckningen liberal populism, där folket består av de individuella medborgarna som övervakas och vars integretet kränks av en storebrorstat. FRA-protesterna samlade en stor bredd på gatorna, allt ifrån höger till vänstergrupperingar deltog i manifestationerna utanför riksdagen. Men de tongivande debattörerna kom från liberalt håll. Genom sina kontakter in i moderpartierna i Alliansen hotade faktiskt FRA-motståndet att stjälpa lagen, den vägde på bara fyra röster. För Alliansens och borgerliga samhällsdebattörer verkar den liberala populismen ha varit en chockartad upplevelse, en femtekolon rakt in i deras egna led som hotade deras koalition. Partipiskan tvingades vina hårt i de egna leden för att driva igenom lagen.

FRA-protesterna skapade en turbulens inom den unga borgerliga generationen. Nätverket Svart Måndag (åsyftandes på den måndag då FRA-lagen drevs igenom i juni 2008), som tog vid där FRA-protesterna slutade, bestod till större delen av liberala debattörer och bloggare, till en början ”mest IT-intresserade män i trettioårsåldern”, som deklarerade att ”Det är dags för folket att slå tillbaka och för oss alla att ta våra demokratiska rättigheter tillbaka”. Flera av personerna från Nätverket Svart Måndag, Piratpartiet och Alexander Bards liberala nätverk inom Folkpartiet tog tillsammans efter valet 2010 att bryta sig ut och bilda det lilla liberala partiet Liberaldemokraterna. Rörelsemobiliseringen kom att söka nya angränsande frågor, andra liknande hot mot ”nätvaron”, och fortsatte en kampanj mot EUs telekompaket och IPRED1-direktivet

Demonstrationerna i juli 2009 kan fungera som en illustration över skillnaden i synen på övervakningen mellan liberalpopulister och vänsteraktivister. Under Sveriges ordförandeskap i EU våren 2009 hamnade det på Cecilia Malmströms bord att utforma EUs nya femårsplan för gränspolitik, polissamarbete och antiterrorism, den så kallade Stockholmsprogrammet. No Bordernätverket planerade genom den svenska förgreningen Aktion mot deportation en demonstration med migrantaktivister för flyktingars rörelseautonomi och vänsterbloggarna kring Dagens Konflikt arrangerade ett seminarium och Antirasistiskt Forum och EUs gränsregim. Fokus lades på de subjekt som åtgärderna inriktades mot och skulle övervakas (migranter, politiska aktivister) och diskuterade Frontex och polissamarbetenas nya funktioner för EU, dess effekter för asylrätt, organisering av papperslösa arbetare och internationella politiska mobiliseringar. Nätverket Svart Måndag oroades över att ”det nästa FRA-motståndet” därigenom skulle tas över av ”vänsterextremister” och höll i stället en manifestation i Humlegården med fokus på ökad dataövervakning, storebrorssamhället och hotet mot den personliga integriteten för den enskilde individen. De liberala demonstranterna uppmanades hjälpa polisen att hålla koll på ”stenkastande vänsterextremister”, och peka ut dessa för polisens dialoggrupp för identifiering – ironiskt nog just samma subjekt som Stockholmsprogrammet skulle övervaka. Ett strukturellt och politiskt perspektiv på övervakningen (preventiva åtgärder mot riskgrupper, uppbyggandet av ett ”Fort Europa”) ställdes mot ett liberalpopulistiskt (övervakningsstat mot medborgarnas integritet och demokratiska rättigheter).

De som skördade den liberalpopulism som såddes i FRA-motståndet var Piratpartiet. De bildades av Rick Falkvinge 2006, växte snabbt efter razzian mot The Pirate Bay – men var ända fram till FRA-protesterna och The Pirate Bay-rättegången ett marginellt fenomen. Piratpartiet gav en organisationsstruktur åt den spontana rörelsen, ett enkelt system för medlemskap och tillhörighet, en kontinuitet och fortsatt projekt – att ta sig in i parlamentariska församlingar. Flera av de drivande organisatörerna i FRA-protesterna fortsatte åren efter följa Piratpartiets lila fana (”varken blå eller röd”), som förde vidare frågan om ”försvaret av medborgarrätten” mot övervakning, kontroll och korruption. Partiet nådde sin kulmen vid EU-parlamentsvalet 2009, månaderna efter TPB-rättegången, vilken gav dem två mandat – och intressant nog ryckte undan mattan för Sverigedemokraternas förväntade valframgång. Väljarundersökningarna visade att partiets stöd bestod främst av män i 18-29 årsåldern, främst i universitetsstäder. I riksdagsvalet fick partiet bara 0,65% av rösterna, den nätpolitiska protestvågen hade ebbat ut – eller tagit andra former.

EXEMPEL 2: TRANSPARENSPOPULISM

Samma år, 2006, som flera av de europeiska piratpartierna startades grundades även Wikileaks av Julian Assange. Även Wikileaks kan sägas uppkommit ur ”försvaret av nätvaron” mot den panspektriska nätkontrollen. Men om Anonymous, Cryptoparties och cipherspace-projekten arbetat för att skapa större gråzoner, tunnlar och försvåra myndigheters insyn och integritetspopulisterna verkat för ett ökat personskydd så baserades Wikileaks strategi istället på att arbeta för en ökad transparens, riktad mot stater och företag. Om integritetsaktivisterna varnar för ”storebrors” övervakning, försöker transparensaktivisterna snarare övervaka staterna tillbaka, stärka ”lillebrors” insyn i maktens dolda sfärer och trycka på en ökad transparens inom politik och ekonomi. Detta krävde givetvis egna darknets och krypterade kommunikationsnät för att göra det möjligt för whistleblowers att ge information, som sedan kunde offentliggöras; stats-, säkerhetstjänster, företag och militära hemligheter görs transparenta.

I Wikileaks manifest, skrivet av Assange, målas en samhällsbild upp där hotet är en ”auktoritärisering” av staterna, utvecklandet av en auktoritär tendens genom beslut fattade i statsmaktens dolda korridorer och på hemliga möten. Wikileaks är eldtjuven som rövar bort dessa hemliga planer och återbördar till folket. Folket revolterar när de får reda på sina makthavares illasinnade dolda planer.

”Autoritära regimer ger upphov till krafter som motsätter sig det de gör, genom att de går emot den individuella och kollektiva strävan efter frihet, sanning och självrealisering. När planerna som visar på det auktoritära styret upptäcks skapar det motstånd”.

Wikileaks ska enligt Assange fungera som ett “Folkets säkerhetstjänst” (“intelligence agency of the people”). Genom skapandet av ett eget ciphernet kan de garantera en krypterad anonymitet som lyckas skydda sina källor och gör det möjligt att publicera materialet globalt.

Målet är att transparensen och den ökade insynen ska starta ett folkligt motstånd som tvingar tillbaka staterna till ett ”good governance”, men som lämnar regimen intakt. Informationen ses ha sprängkraft i sig, som om data i sig skapar motstånd. Wikileaks inskränker sig därför till att publicera rådata – utan att analysera dessa fakta. Problemet är att fakta i sig säger ingenting, fakta är bara material för analys – den politiska potentialen finns i hur dessa fakta tolkas. Även Wikileaks jämställande av dolda aktiviteter och auktoritärt styre är problematisk och lämpar sig väl för populistiska konspirationsteorier. Största delen av staternas och företagens aktiviteter sker öppet, det är inga hemligheter att företag strävar efter att öka sin vinst och expandera. Staten är beroende av att skapa samtycke och öppen mobilisera till stöd för sina projekt. Fokuset på ”det dolda”, de ”hemliga maktnätverken”, ”konspirationerna”, missar att påvisa hur makten verkar. (Se exempelvis kritiken av Wikileaks i Furball)

För att lösa sin egna prekära och hotade situation har Assange nu lanserat WikiLeaks Party som ska ställa upp i valet till den australiensiska senaten.

Partiet ska enligt Assange vara en förlängning av WikiLeaks arbetat inom informationen, tagen in i politiken. Wikileaks fortsättning, med andra medel. Partiet ska baseras på ett transparent beslutsfattande, men samtidigt ha en tydlig ledning – som ska befinna sig i direktkontakt med sin medlemsbas genom sin digitala struktur och därigenom undvika en medierande partistruktur.

“Partiet kommer att kombinera en liten centraliserad ledning med ett maximalt gräsrotsdeltagande och stödarbete. Genom att baseras på en decentraliserad wikipedialiknande form, användarskapade strukturer, kommer den inte bestå av partibyråkrater. Partiet kommer att vara okorrumperbart och ideologiskt enat”.

WikiLeaks Party är varken vänster eller höger. “Jag föraktar att vänstern är så reaktiv”, säger Assange i en intervju med tidningen The Conversation. Därför hämtar han istället inspiration från isländska Det bästa partiet, som är med och styr Reykjavik, tyska Piratenpartei (med deras ”liquid democracy”) och Beppe Grillos parti Fem stjärnor.

Om det svenska Piratpartiet baserade sin verksamhet på integritetspopulismen så har deras tyska systerparti snarare byggt sin ideologi på transparenspopulismen. Tyskland är ett av de få europeiska länder där populistiska rörelser aldrig fått fotfäste, vare sig till höger eller vänster – Piratenpartei brukar lyftas fram som ett av de första exemplen på ett tyskt populistparti med framgångar i opionsundersökningarna.

Rasmus Fleischer har beskrivit hur integritetsfrågan klöv den tyska nätpolitiska rörelsen. Det gamla anrika hackerforumet Chaos Communication Club kampanjade för en ökad privat integritet. ”Dess talespersoner förordar stark lagstiftning för att skydda privatsfären från såväl polisiära som kommersiella intrång”. Yngre generation, ”datenschutzkritisch”, valde en annan väg, genom att inrikta sig på krav på ökad transparens. ”Dessa formerade sig under 2011 till ett nätverk för ’post-privacy’. En av frontfigurerna blev Julia Schramm, som samtidigt var talesperson för Piratenpartei – ett faktum som visar på en politisk klyfta som faktiskt kan finnas mellan piratpartister och hacktivister.”

Likt Wikileaks sågs transparensen som motvikt mot den auktoritära tendensen inom staten och dess samhällsvision skilde sig från cipherspace- och integritetsaktivisternas mörkare syn: ”Förespråkarna för post-privacy drömde om en tolerantare värld. Privatsfärens bortvittrande skulle tvinga alla att utmana sina egna känslor av skam inför sin egen livshistoria. Rädslan för en repressiv stat viftades bort. Varje totalitär tendens skulle neutraliseras genom ökad transparens.”

Tyska Piratpartiet är uppbyggt kring en teknisk onlineplattform, ”liquid feedback”, med 5 000 användare (varav knappt 300 deltar aktivt), som kan delta direktdemokratiskt i partiets transparenta beslutsprocess. Partiet har fått platser i fyra regionala parlament, med störst framgång i Berlin där partiet 2011 fick 8,9% och 12 mandat. Partiet nådde sina högsta siffror i tyska opinionsmätningar i maj 2012, med 13%, men har sedan dalat kraftigt. Två tredjedelar av partiets väljare är män. Förutom kravet på ökad transparens och insyn i den statliga beslutsprocessen, driver partiet frågor som fri kollektivtrafik och medborgarlön.

EXEMPEL 3: SVÄRMPOPULISM

”People should not fear their government. Governments should fear their people.”
– Alan Moores parafras på Thomas Jeffersson i V for Vendetta.

Den andra vågen av inhägnander av nätvaron i den nya ”nya ekonomins” affärsmodeller (web2.0, sociala media) och den ökade kommersiella och statliga panspektriska övervakningen av internet födde mellan 2006-2009 en våg av nätpolitiskt ”självförsvar” och politisering.

De nätpolitiska reaktionerna och den nätpolitiska aktivismen tog olika former, som vi sett: Liberalpopulismen försökte mobilisera mot lagförslag och senare partipolitiskt utifrån en motsättning mellan övervakningsstat och medborgarnas personliga integritet. Kampanjerna inriktades på att stärka det rättsliga skyddet för den personliga integriteten.

Andra nätaktivister gick till angrepp, svarade med överbelastningsattacker, dataintrång och informationsläckage. Pirate Bay-rättegången innebar ett politiserande av nätaktivisterna samlade kring 4chan-forumet och som använde den öppna identiteten ”Anonymous”. Under rättegången genomfördes en massiv överbelastningsattack mot IFPI. Dessa nätpraktiker från Anonymous (ett ”nedstängande” genom överbelastning) och Telecomix (ett ”uppbyggande” genom nätöppnande, informationscirkulerande mot regimens mediaskugga, skapande av ciphertunnlar, överskridande av övervakningssystem) förebådade den praktiska solidaritet som de nätpolitiska aktivisterna skulle bygga upp några månader senare i samband med den gröna revolutionen i Iran sommaren 2009 (och som skulle vidarutvecklas och multipliceras under den arabiska våren och Occupyrörelsens framväxt några år senare).

Nätforskaren Marcin De Kaminski, med bakgrund i Piratbyrån och Telecomix, beskriver i Den anonyma svärmen (Brand 4/2011) hur nätaktiviströrelsen Anonymous förändrats och genomgår en politisering 2008-2009 (från ”lulz” till ”srs bsns”), först genom kampanjerna mot Scientologerna och sedan till försvar för The Pirate Bay och Wikileaks. Med Occupy tog Anonymous steget ut på gatorna, iklädd Guy Fawkesmaskerna från V for Vendetta. Bortom överbelastningsattackerna och dataintrången fungerar Anonymous nu också som en viktig nod i informationsspridningen mellan krisprotester och sociala kamper, genom exempelvis sina twitterkonton.

Likt Occupy pendlar Anonymous mellan social kamp och populism, en process av sammansättande och en syn på ett homogent folk mot en korrupt elit. Anonymous syn på den agerande svärmen rymmer intressant nog både en populism (de som är kapabla att tolka folkets vilja och representera det i sin attack) och antipopulism (en mångfald sociala kamper och personer som inte kan reduceras till en representant eller ett ansikte). Å ena sidan kan vem som helst göra kommunikéer och starta ”operationer” i Anonymous namn (sedan om de får med sig deltagare är en annan sak), å andra sidan kan ingen uttala sig och säga sig representera Anonymous. Praktikerna är inte populistiska, men de förpackas i en populistisk självbild och retorik – Anonymous är folkets försvarare mot de korrupta regimerna, den frihetsrörelse som genom attacker eller intrång hindrar regeringarna att förgripa sig på folk. Guy Fawkesmasken, den anonyma svärmen, är den tomma signifikant som sätts att representera det orepresenterbara och uttrycka folkviljan.

Christoffer Kullenberg diskuterar i en kommentar på Copyriot olika tendenser i Anonymous populism (kallad ”fawkeismen” av Kullenberg):

”Anonymous mobiliserar väldigt bra i USA, England och Australien, enligt tanketropen ’individen mot den förtryckande staten’. […] Fawkeismen är inspirerad av och ligger nära Orwellianismen, som framförallt får fäste bland folk som ogillar ’samhället’. Här finns det gott om utrymme att röra sig politiskt, och motståndet mot ’thought police’ kan få diverse sunkiga uttryck, speciellt när man utser ’feminism’ eller ’mångkulturalism’ till ’statsideologier’. Anonymous svenska bidrag har bland annat gjort diverse utfall mot uppsättningen av SCUM-manifestet, vilket är ett rätt bra exempel på hur fawkeismen har en cancerogen dödsdrift inbyggd i sig själv”. […] Alltså, så här fungerar fawkeism-logik: Individens ’rättigheter’ är det som ska försvaras. SCUM-manifestet anses uppmana till mord av ’män’ och då ’kränks’ dessa ’män’. Kränkandet av män är en känslig fråga för denna grabbiga kultur, så i inkonsekvensens namn parentessätts den andra viktiga ’mänskliga rättighet’ som Fawkeismen utsett, dvs ’yttrandefriheten’, och man mobiliserar kraft för att göra diverse ’attacker’ mot SCUM-teatern”.

EXEMPEL 4: DIREKTDEMOKRATISK NÄTPOPULISM

I de populistiska rörelsernas motsättning mellan folk och korrupt etablissemang, där den populistiska rörelsen/ledaren ses stå i en mer organisk, genuin och direkt relation till folket än den representativa demokratin. De populistiska rörelsernas inställning till direktdemokrati skiljer sig från de sociala rörelsernas, där populister ofta försöker uppställa en ny form av representation och ser direktdemokratin som en ”marknadsundersökning” för att hävda att de representerar folkviljan, medan de sociala rörelserna ser direktdemokratin som ett medel att skapa ett mer involverande deltagande, fördjupa ett självstyre – men också föra samman olika röster och söka finna gemensamma beröringspunkter. För populisterna är folkets enhet som uttrycks i direktdemokratin (folkopionen) förutsättningen, för sociala rörelser en målsättning att sträva efter och direktdemokratin den form mångfalden kan komma till uttryck. I många direktdemokratiska experiment förekommer båda synsätten, de sociala protesterna öppnar en dörr åt populismen. Speciellt märks detta inom nätaktivismen, där nya omröstnings- och beslutssystem via nätet görs till en fetisch att driva som självändamål, en ny teknikoptimism ställd mot det gamla systemets trögrörlighet och föråldrade struktur. Direktdemokratiska nätpopuliströrelser har därför börjat bli ett vanligare inslag i sociala protester i samband med representationens kris, misstron mot hela det politiska etablisemanget, ökar.

Om motståndet mot FRA-lagen i Sverige kanaliserades i en liberal riktning (”personlig integritet vs övervakningsstaten”), tog motsvarande mobilisering i Spanien en mer social riktning. Kampanjerna mot den så kallade Sindelagen, mot Internetövervakning och nätcensuren, samlade en massrörelse som dessutom utmanade det politiska etablisemanget i valet genom sin ”No les votes” (rösta inte på dem). Kampanjen mot Sindelagen var inte ensam i sitt slag: 2004 organiserades spontant via en sms-mobilisering (”pàsalo”, skicka vidare) massprotesten 13M, precis innan valet, mot högerregeringens desinformation om bombattacken i Madrid. Och 2006 hölls en liknande massdemonstration 14 maj, V de Vivienda, om bostadsproblemen i Spanien. Erfarenheterna med dessa tre massmobiliseringar, där ett kreativt användande av nya kommunikationsformer spelade en viktig roll, lade grunden för vågen av krisprotester 2011: Democracia Real Ya, Indignados, #spanishrevolution, torgockupationerna, #tomalaplaza, generalstrejken #29M och studentdemonstrationerna #primaveravalenciana mot nedskärningarna i utbildningsväsendet. Spanien har nu kommit att bli det intressantaste europeiska laboratoriet i utvecklandet av nya kreativa motståndsformer mot krispolitiken. Rörelsen har tagit starkt ställning mot den spanska bipolära blockpolitiken och den representativa politiken, ”varken höger eller vänster – utan underifrån”. Istället har de betonat vikten av att återuppfinna demokratin, skapa en ”verklig demokrati” underifrån. Manuel Castells beskrev fenomenet som att det ”finns ingen rörelse, bara personer i rörelse som delar ett förkastande av den politiska representationen”.

Ur dessa krisprotester bildades 8 januari i år Partido X – El partido del Futuro, som ett experiment i direktdemokrati via nätet. Partiet har inget program, utan driver enbart frågan om demokrati (”democracia y punto”, demokrati punkt!). Partiet är anonymt, har ingen centralkommitté eller representation. Partido Xs enda målsättning är att förverkliga en omedierad demokrati, en ”wikistyrning”, med direktdemokratiska omröstningar på nätet och torgen.

I Sverige har flera liknande populistiska direktdemokrati-partier bildats. I valet 2010 ställde PopVox upp i kommunalvalen i Stockholm, och försökte få stöd för sitt partiprojekt i rörelsen kring det ockuperade Aspuddsbadet. Två mikropartierna har ställt upp i riksdagsvalet, Direktdemokraterna och Aktiv Demokrati. De senare var även aktiva i Occupy Göteborg och försökte värva sympatisörer. Ingen av partierna har rört någon större framgång. Det enda parti som fått några mandat är Demoex som fått in två representanter i Vallentuna kommun.

EXEMPEL 5: WEB2.0-POPULISM

Den framgångsrikaste europeiska populistiska rörelsen, italienska MoVimento 5 Stelle (Rörelsen Fem stjärnor) kring tevekomikern Beppe Grillo, har byggts upp kring sociala media.

Beppe Grillos parti har skakat om Italien. Populismen har länge varit högerns kännetecken, både Lega Nord och Berlusconis partier Heja Italien/Frihetens folk har baserats på populism. Men Lega Nord och Berlusconi har under sin långvariga tid vid makten kommit att förknippas med samma problem – korruption, maktfullkomlighet och skandaler – som de en gång i tiden vann folkligt stöd genom att mobilisera mot. En populistisk politik är svår att upprätthålla när rörelsens företrädare själva blivit etablissemanget. Beppe Grillo är en antipolitisk motreaktion, som vänder populismen mot högern. ”Beppe Grillo är Berlusconis fortsättning men med andra medel”.

Beppe Grillo har en lång bakgrund som populär tevekomiker under 70- och 80-talet. Hans politiska satir ledde till att han fick ett teveförbud på fem år efter att ha skämtat om socialistpartiets ledare Craxi 1987 – en händelse byggde upp bilden av honom som en ironisk kritiker av den politiska korruptionen. Hans återkomst till teve fick tittarrekord med 16 miljoner åskådare. År 2000 öppnade han tillsammans med pr-mannen Gianroberto Casaleggio en satirblogg som drev med makthavarna, vilket blev en av världens mest välbesökta bloggar och en italiensk maktfaktor.

2007 släppte Grillo boken ”De moderna slavarna – prekären i underlandet” och genomförde i samband med det sina första gatumanifestationer över hela Italien med bloggens följeslagare, de så kallade grillianerna. Manifestationen kallades V-Day, Vaffanculo Day (Vadihelvete-dagen) – en parafras både på V for Vendetta och D-day. Ur denna lösa rörelse registrerade Beppe Grillo MoVimento 5 Stelle hösten 2009. Det är inget parti i vanlig bemärkelse: Grillo äger varumärket och bestämmer själv vilka som får använda det – han beskriver sig själv som ”partiets ledare – som garant”. Den korta plattformen lyfter fram frågor som ekologi, tillväxtkritik, nätfrihet, direktdemokrati och transparens.

Parallellen mellan Berlusconis tevecentrerade populism och Beppe Grillos antipolitiska nätpopulism – som två former av ”medialiserad populism” – är intressant. Grillo är skolad inom den italienska teveform som kallas ”neotelevision” på 80-talet, den form av teve som försökt skapa en aktivare teve där konsumenten också blir en aktör, en aktiv ”prosument”. Tittarna aktiveras genom tävlingar, telefonväkteri, insändarbrev, zappande och studiopublik. Tevemediet används för att adressera tittarna/väljarna i hemmet, in i privatlivet och vardagsrummet. Att ställa upp en motsättning mellan ”gammelmedia” (Berlusconimedia) och ”nymedia” (sociala media, web2.0) blir därigenom en falsk motsättning. Italiensk teve var ett laboratorium i ”interaktiv kommunikation”, det laboratorium Grillo kom ur – en italiensk motsvarighet till Robert Aschberg. Författaren Giuliano Santoro beskriver i sin bok ”Un Grillo Qualunque” att han bara fört över nytevemodellen på Internet, att det rör sig om en ”televisiv användning av nätet”. Det rör sig fortfarande om en vertikal kommunikation, men med en stänk deltagande.

Web2.0-populismens nätanvändande skiljer sig från nätaktivismen som växte fram kring hackerspaces och resulterade i kommunikationsformer som Indymedia i slutet av 90-talet – nätaktivismen experimenterade med information underifrån, medan web2.0-kommunikationen erbjudit ett vertikalt genomslag som tidigare bara massmedia fyllt. Massan har trätt ut på nätet och finns sammanfösta i sociala medias inhägnade fållor, 14 miljoner italienare är till exempel varje dag inloggade på Facebook.

Beppe Grillos användning av sociala media ansluter sig bara till en lång rad av vertikalt användande av teknologi och media som ett totalitärt instrument – från Mussolinis radio till Berlusconis nyteve. För Grillo är bara sociala medier en kanal för att nå ut till miljoner, utanför Berlusconis mediaimperium. Web2.0 som kabelteveinternet.

Bloggen är det enda forumet som för fram rörelsens politiska linje. Grillo ställer själv aldrig upp i tevedebatter utan kommunicerar enbart genom bloggen eller partiets tillställningar. Han deltar själv aldrig i diskussionen på bloggens kommentarsfält. Grillos Youtubekanal används för att kommunicera hans budskap och tal till rörelsen. Femstjärnans övriga politiska kandidater ges inte tillgång till bloggen, utan får kommunicera via Facebook till sina väljare. Internt koordineras partiet via det sociala nätverket Meetup. Organisationsstrukturen har byggts upp av webmarketingexperten och organisatören Roberto Casaleggio från pr-byrån Casaleggio Associati.

Grillos roll som ledare skiljer sig på ett plan från andra populistiska karismatiska ledare; han planerar att inte själv kandidera till parlamentet, utan fungera som en ”garant” för rörelsen – så han själv står fri från etablisemanget.

Nätfolket vs Kasten

Från att tidigare hånat Internetanvändandet och slagit sönder datorer på scen i sina teveprogram har 64-åriga Beppe Grillo lyckas omstöpa sig till röst för ”Internets folk”.

Kärnan i Grillos populism går ut på att det politiska etablisemanget i Italien blivit en egen klass, ”la casta”. Alla Grillos texter bygger på polariseringen mellan tvärpolitiska La Casta och Folket.

Retoriken har fått ytterligare skjuts av Berlusconis korruptionsskandaler och Mario Montis teknokratiska ”opolitiska” krisregering. Fem stjärnor påpekar att partierna abdikerat inför Europeiska centralbankens diktat och alliansen mellan president Napolitano, statsminister Monti och centralbankens italienska ledare Draghi. Dessa går ”tyskarnas” och ”de tyska bankernas” ledband, utan att se till det italienska folkets bästa.

I sammanklumpningen La Casta förenar Grillo den politiska kasten, de ohederliga och inkompetenta politikerna han häcklar och driver med, och det ekonomiska kasten, som är föråldrad, ohederlig och inkompetent utan förmåga att förstå den nya ekonomin. Grillismens folk saknar uppdelningar, klasskillnader eller konflikter – den är en homogen och passiv massa. Höger/vänster eller fascism/antifascism (den italienska konstitutionen står på en antifascistisk grund) förkastas av Grillo som historiskt förlegade idéer som bara splittrar Folket och får Kasten att växa. Grillo förklarar på sin blogg att det handlar inte om att representera de ”99 procenten”, ala Occupy Wall Street, utan att hans rörelse är för de ”100 procenten” – det odelade folket. Grillo gör poänger på att hur även vänstern är en del av kasten genom sitt ”svansande för USA” i de olika militära interventionerna och i sin positiva EU-inställning – de förråder därigenom de italienska intressena.

All kommunikation sker genom bloggen där Beppe Grillo inte bara för fram sina idéer, utan även det språkbruk, benämnande och inramningen för hur samhällsfrågor ska adresseras till sina sympatisörer. Bloggen återupprepar fraser som formulerar problemen på sitt sätt, normaliserar sina egna resonemang genom upprepningen tills de framstår som det givna sättet. Nya ord, begrepp och metaforer används som för in läsaren i författarens ideologiska ramar. Partier benämns alltid som zombies, den teknokratiska regeringen som vampyr, kronofogdemyndigheten som pirayor. Författarkollektivet Wu Ming beskriver språket på Grillos blogg som ett ”förgiftat narrativ” (tossico narrativo); irrationella begrepp som aldrig förklaras, saknar ideologisk kärna och som blir självrefererande används för att mobilisera känslor snarare än att ge förklaringar. Samhällsproblemen individualiseras och tillskrivs personer. Grillo går aldrig in i svaromål, ställer aldrig upp i debatter – hans kommunikation är alltid en envägskommunikation på hans egna premisser, via hans egna kanaler.

Umberto Eco har beskrivit komikern som en person som bryter mot ett förbud, överskrider en gräns och säger något osägbart åt en publik. Komikern fungerar därigenom genom en delegering, den som kan tänja gränserna åt publiken. Komikern har rätten att förenkla, undvika komplexa förklaringar, behöver aldrig svara för sina banaliseringer och avnjuter en ”teatral immunitet”. Beppe Grillo använder sig av denna position för politiken, en populistisk nisch som gick att fylla i ett individualiserat och postpolitiskt klimat.

Teknikoptimismen hos Fem stjärnor är genomsyrande, tekniken ses som en autonom kraft. För Beppe Grillo existerar inte historien, bara den ”nya erans” framtid – där politiker och ideologier alla representerar något gammalt, medan Nätet är den nya mytologiska organiska och konfliktfria värld där allt har sin naturliga ordning. Som om det inte fanns ojämlikhet, styrkeförhållanden, monopolkoncerner och exploatering på nätet. Grillos parti står för de nya (nätbaserade) produktionsformerna, mot ”det gamla” systemet, som överlevt sig självt och vars kast blivit en reaktionär kraft och bara håller sig själva bakom ryggen. Invandringen kommenteras på samma sätt som att ”ett land kan inte ladda ner år sina medborgare de problem som tiotusentals romer från Rumänien som kommer till Italien orsakar”.

Även om grillismen som ideologi är svår att ringa in finns det ett tydligt ideologiskt släktskap till piratpartierna, med samma ”frihetliga” ideologi baserad på en liberal utopi om en idéernas marknad där sanningen och den mest lämpade kommer att vinna, enligt ett nätets och åsikternas ”osynliga hand”. På nätets ideologiska marknad finns inte klasser, maktrelationer eller konflikter, bara individer som ska förverkliga sig.

Fem stjärnors väljarbas

Fem stjärnor har sitt väljarstöd i de områden där Lega Nord traditionellt varit starka och hämtar större delen av sina röster från både Lega Nord, Berlusconis Frihetens Folk och Demokratiska partiet. Partiet har två baser i Norditalien: Emilia Romagna och Piemonte där partiet fått över 10% i lokalval, Liguria, Veneto och Toscana där det fått mer än 5%.

Om Lega Nord har varit småföretagarnas parti är Fem stjärnor de prekäras parti – då särskilt den proletariserade/deklasserade medelklassen, den högutbildade unga delen av befolkningen som saknar yrkes- och karriärsmöjligheter efter avklarad utbildning och den del arbetare som kallas ”lavoro autonomo” (f-skattesedlarna) som tidigare röstade höger.

Men Fem stjärnor har även haft stora valframgångar på Sicilien, där vänstern är helt försvunnen. De sicilianska valframgångarna kan inte förklaras genom sin användning av sociala medier. Framgången för Grillos parti hänger där snarare samman med att det lyckats knyta an till den lokala krisproteströrelse som kallas Movimento dei Forconi (högafflarnas rörelse), den rörelse av småbönder och lastbilschaufförer som genomfört omfattande blockader på Sicilien i protest mot höga levnadskostnader och stigande bensinpriser – en revolt där vänstern var frånvarande.

Beppe Grillos relation till de sociala och territoriella rörelserna är komplicerad och intressant. Grillo gav inte bara sitt stöd till högaffelrörelsen – utan är även en av de få politiker som stött den massiva olydnaden NoTav mot höghastighetstågen i Val di Susa, han backade upp rörelsen och folkomröstningen mot vattenprivatiseringar. På 90-talet profilerade sig Beppe Grillo hårt som kritiker av multinationella företag, höll möten med Vandana Shiva till stöd för de indiska bönderna mot Monsanto och kritiserade genmodifierade grödor. Han gav även sitt stöd till globaliseringsrörelsens protester i samband med Genuatoppmötet 2001. Under de åren sågs han som en fristående vänsterdebattör.

Samtidigt är Fem stjärnor svagast som parti där de sociala rörelserna är starkt territoriellt förankrade och de sociala centren politiskt verksamma, som med NoTav i Val di Susa, No Dal Molina-rörelsen i Vicenza, vänstern kring Pisapia i Milano och kring De Magistris i Napoli. Där fungerar inte den populistiska bilden av Grillo versus Kasten, eftersom det redan finns en kanaliserad social antagonism. Femstjärnan fungerar bäst på ett nationellt plan, mot Montis teknokratregering, där vänstern är svag.

Även om Fem stjärnor lockar väljare från högern så kan man tydligt se partiets framväxt som förbunden med globaliseringsrörelsens nederlag. Grillismen ockuperade det tomrum som lämnades. Den radikala vänstern i Italien misslyckades att formulera en krisrörelse, de byggde sina valallianser mellan partier, studentrörelse, sociala center och vänsterfack i ett motstånd mot Berlusconi – och när Berlusconi tvingades stiga åt sidan för Montis teknokratregering föll vänsteroppositionen samman. Fram steg Grillo som ett oprövat kort, en populism utanför Berlusconis populism.

Politikerföraktet hos Grillo gör att de flesta politiska kommentatorer i media beskriver hans parti som ”antipolitiskt”. Genom partiformens kris, både till höger och vänster, har Grillo lyckats förvandla ”antipartiet” till parti. Grillo själv försöker presentera sitt parti som en räddning, att vänstern borde vara tacksamma: ”hade ni inte haft mig hade ni istället fått Gyllene Gryning” – att då hade oppositionen blivit nyfascismen. I de senaste opinionsundersökningarna fick Fem stjärnor 16 procent av rösterna. Italien har nu fyra stora block i italiensk politik: centervänstern (socialdemokraterna och de gröna), centerhögern (Berlusconis Frihetens folk och Lega Nord), mitten (med Monti och näringslivet) och Fem stjärnor, samt ett femte mindre block med vänstern (antimaffia-domarnas parti och kommunistpartierna). Inget av de stora blocken är tillräckligt stora för att styra själva, utan kommer tvingas till en allians. Beppe Grillos parti har blivit en joker i spelet, som hotar alla de andra blocken.

Två självständighetsförklaringar

Posted on by under Eget

Populism II. De kom med knappt ett års mellanrum, de två självständighetsförklaringarna. Två ”declarations” inspirerade av den amerikanska självständighetsförklaringen. Michael Hardt och Antonio Negris ”Förklaring” (Declaration) släpptes i maj 2012 (på svenska februari 2013, Tankekraft förlag), Anders Behring Breiviks ”2083 – A European declaration of independence” i juli 2011. De båda självständighetsförklaringarna är politiskt helt disparata, varandras motpoler, men de griper båda sig an en pågående förändring i samhället, söker subjekt i det ögonblick nyliberalismen passerat från sin triumf till sin kris – en kris som yttrar sig i nationalstaten och de övernationella institutionernas kris, den ekonomiska krisen och välfärdsstatens kris, i representationens kris och postpolitikens genombrott.

Hardt och Negris Förklaring är skriven för Occupy Wall Street, vågen av torgockupationer och krisprotester. Dess amerikanska kontext märks av titeln och bokens upplägg, som direkt anspelar på Thomas Jeffersons United States Declaration of indepencence (1776) som alla amerikanska skolelever får läsa och känner till.

”Det här är inget manifest”, inleder Negri och Hardt sin pamflett. Ett manifest frammanar ett subjekt, kallar fram en aktör som ska genomföra förändringen, läser tendenser och pekar ut en väg. En självständighetsförklaring däremot deklareras av ett redan etablerat subjekt, som redan trätt fram på den sociala och politiska arenan.

”Förändringens aktörer har redan gått ut på gatorna och ockuperat torgen, de hotar inte bara med och faktiskt störtar regenter, utan frammanar också visioner om en ny värld. Och multituderna har, vilket kanske är ännu viktigare, genom sina logiker och praktiker, sina slogans och begär redan utropat en ny uppsättning priciper och sanningar. Hur kan deras förklaring bli grunden för att konstitutera ett nytt och hållbart samhälle?”

Hardt och Negris skrift kommer efter revolten, dess mål är inte att uppvigla utan att konstituera revolten, finna former som den revolutionära och upproriska energin kan bäras vidare från de första heta dagarna på torgen, bortom ”stundens hetta”. Varje revolt behöver en konstituerande kraft, inte för att avsluta den utan för att ”fortsätta den, garantera det den uppnått och hålla den öppen för fortsatta innovationer”. Förklaring försöker slå fast de dispotif av subjektitetsproduktion och de gemensamma ickestatliga institutioner som kan bevara multitudens segrar, bli organ kapabla att självstyra det gemensamma och bära revolten vidare för att inte stagnera eller kastas tillbaka.

Breiviks förklaring är ett manifest. Den uppmanar ett kuvat folk att resa sig. ”Tiden för dialog är över. vi gav freden en chans. Tiden för väpnat motstånd är kommen. PCCTS, Knights Templar förklarar härmed å Europas fria folks vägnar ett förebyggande krig mot Västeuropas kulturmarxistiska/multikulturalistiska regimer”. Det intressanta är inte det extrema i Breiviks manifest eller handling – den massaker på unga socialdemokrater han iscensatte för att ge sitt manifest maximal uppmärksamhet och ”marknadsföring” – utan snarare hur manifestet formulerar och knyter an till en europeisk och nordamerikansk reaktionär strömning som idag brytit sig in i mainstreampolitiken. Breiviks världsbild, som han till stor del hämtar från counterjihadbloggar, skiljer sig inte från verklighetsbeskrivningen hos de högerpopulistiska partier och rörelser som växer i Europa och USA.

Stomen i Breiviks manifest bygger på 38 texter av den norska bloggaren Peder ”Fjordman” Jensen. Framför allt är ”2083 – A european declaration of independence” en vidarutveckling av Fjordmans ”Native Revolt – A european declaration of independence” (2007), även den inbakad i manifestet. Fjordman reser fortfarande runt och möter sverigedemokrater, Tryckfrihetssällskapet, Geert Wilders och counterjihadaktivister. Diskussionen vars anda uttrycks i manifesttexten är levande.

Men vad är det för subjekt Fjordman-Breiviks självständighetsförklaring vädjar till? Där kan en läsning av Negri-Hardts Förklaring ge en ledtråd.

Folk eller multitud

Den postoperaistiska teoretikern Paolo Virno, som verkar i samma idétradition som Negri och Hardt, beskriver i sin bok Multitudens grammatik (Tankekraft förlag 2012) hur en av 1600-talets centrala debatter – vid modernitetens och den centraliserade statens födelse – åter har aktualiserats och pånytt fått en politisk centralitet. Virno sätter upp polariteten Folk och Multitud, En och Många, med Hobbes och Spinoza som representant för de två olika synsätten att beskriva den kropp som utgör samhället.

Folket är en homogen enhet, som hålls samman av en centripetal kraft. Folket har en allmänvilja som artikuleras genom politikens representation, vilket gör att folket är en politisk aktör. Hobbes beskriver i De Cive: ”Folket är något som är en, med en vilja, som en handling kan tillskrivas”. Multituden, de många, var något som existerade innan staten – ett allas krig mot alla – men med upprättandet av en suverän bildades folket som är ett politiskt subjekt. Staten och folket är intimt förbundna. Multituden är för Hobbes antistat och antifolk, folkets motsats. ”Medborgare, när de revolterar mot staten, är multituden mot folket” (Hobbes, 1642). Multituden är pluralistisk, avskyr politisk enhet, sluter inga avtal och är olydig. För Spinoza är multituden kapabel att självkonstituera sig som en politisk kraft, utan staten. Multituden är ”en pluralitet som består som sådan i det offentliga”, som handlar kollektivt utan att bli en. Multituden är kapabel till ickerepresentativa former av demokrati

Multituden och Folket som formeringar förhåller sig olika till universaliteten – för folket är den ett löfte (som uttrycks via representation/staten/suveränen), för multituden är den en premiss – det universella skapas som det gemensamma i en process, men utifrån att varje singularitet delar något universellt. I synen på folket är individen en utgångspunkt – folket byggs upp av individer, som ges individuella rättigheter av suveränen – medan i multituden är individen resultatet, en följd av ett gemensamt delande.

Det som gör denna filosofiska diskussion från 1600-talet relevant idag är hur fordismens övergång till postfordismen, den nationella suveränitetens omvandling under globalismen, de globala migrant- och kapitalflödena alla försatt ”folket” som begrepp i kris, och återaktualiserat den spinozistiska multituden som begrepp. Den homogena industriarbetarklassen (som folk) har successivt kommit att övergå i en ny klassammansättning, en prekär postfordistisk arbetskraft (som multitud).

Om folket var det begrepp som gick segrande ur 1600-talets strider, och som bars vidare i föreställningen om den absoluta staten, i Rousseaus samhällskontrakt, i såväl liberalismen, socialismen som fascismen, så är folket nu försatt i kris. Banden mellan den nya globala suveräniteten och folket har försvagats. De nya sociala krafter och sociala rörelser som formerat sig de senaste 30-40 åren har snarare hämtat inspiration i en diskussion om multituden, hur man formerar sig som ett heterogent och pluralistiskt subjekt – där det universella och gemensamma betyder något annat än det gjorde för det homogena folket.

Krissubjekt och reaktion

När Franco ”Bifo” Berardi nyligen besökte Stockholm hade vi en diskussion om den senaste kampcykeln, om 2012 som reaktionens år som följde efter upprorets år 2011. Bifo konstaterade att Negri aldrig kunnat föreställa sig reaktionen. Möjligheten av en reaktion förekommer knappt i Negris skrifter, varje kampcykel beskrivs utifrån ett (aktivt) formerande klassubjekt i motsättning till en (reaktiv) omorganisering av produktionen och därigenom ett uppsplittrande av arbetarklassens politiska sammansättning. Negris texter är mobiliserande, menade Bifo. De skrivs i en kamp och koncenterar sig på huvudkonflikten, följer den kommunistiska tendensen i varje kamp och målar messianskt upp multitudens väg mot kommunismen. Att kamperna skulle misslyckas, utmattas, ta en reaktiv vändning, blockeras eller att kontrarevolutionära mobiliseringar skulle uppkomma diskuteras aldrig i Negris texter.

Folket är inte ute ur bilden, menar Bifo. Det kämpar i motvind mot kapitalismens utveckling, men försöker samtidigt utmåla sig som en (falsk) lösning på kapitalismens kris. Folket kan fortfarande formeras som svar på multituden, som en populistisk rörelse som söker en yttre representation och försöker återvända eller återaktualisera det förgångna. Om suveränen hos Hobbes kan avsättas av folket, om suveränen inte garanterar folkets dess rättigheter – så är populismen just en sån omförhandling. Den är ett försök att mobilisera folket som ett homogent subjekt bakom en yttre representation (den nya suveränen) – som står i motsättning till den gamle korrupte suveränen som misslyckades med sitt uppdrag att upprätthålla folket som (suveränt) folk, mot en hotande upplösning som multitud. Populismen vill ersätta en suverän med en annan, multituden vill förkasta suveräniteten helt.

Principen är bärande i den amerikanska självständighetsförklaringen, formulerad av Thomas Jefferson:

”That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness. […] It is their right, it is their duty, to throw off such Government, and to provide new Guards for their future security.”

Subjektstyper

Krisen och kapitalismens förvandling (finanisalisering, nyliberalismens kris, globaliserad produktion, prekarisering) innebär en social och antropologisk förvandling av de subjektiva figurerna som kan formera sig politiskt. Hardt och Negri beskriver fyra nya subjektsfigurer i blivande: de skuldsatta, de mediatiserade, de säkerhetiserade och de representerade.

De ”skuldsatta” är det subjekt som bildas med den kraftigt ökade skuldsättningen av arbetarklassen, hand i hand med den expanderande finansialiseringen av ekonomin, där ackumulationen av välstånd snarare sker genom ränta än profit. En ökad levnadsstandard sker genom att göra det enklare att få lån snarare än högre lön. Hardt och Negri menar att det skett en övergång från ”välfärd” (welfare) till ”skuldfärd” (debtfare), att lån förutsätts täcka de sociala behov som tidigare skulle täckas genom lön och skatt (boende, sjukvård, sociala skyddsnät osv).

Istället för en massa lönearbetare i den fordistiska produktionen (där exploateringen mystifierades av det fria och jämlika utbytet mellan varuägare) så är arbetskraften i den postfordistiska produktionen en multitud av prekära arbetare. De mystifierande kategorierna ”arbetstagare” och ”arbetsköpare” får nu samsas med ”låntagare” och ”långivare”. Om den tidigare arbetsregimen hade ett tydligt mått i arbetstiden, är den postfordistiska produktionen svårare att mäta och utvinns genom finansiella instrument. Den skuldsatte säljer inte sin dagliga arbetstid utan sin livstid, ett löfte om sin framtida arbetslön. Skuldsättningen är en subjektivering, den förändrar hur arbetarklassen kämpar och relaterar till varandra. De arbetare som är skuldsatta har mer att förlora på att strejka, den ekonomiska skulden får samma effekt som en hög arbetsmoral – rädslan för att förlora jobbet ökar. Till skillnad på lönekampen, som är kollektiv, ses den ekonomiska skulden som ett privat ansvar och de som skuldsätts stigmatiseras som även moraliskt skyldiga att inte ha skött sin ekonomi. Den privata skulden är svårare att revoltera mot än kapitalet som arbetsköpare. Proletären som dubbelt fri, fri från egendom och fri att sälja sin arbetskraft, förändras med den skuldsatte, som är livegen under den ekonomiska skulden.

Den andra subjektkategorin som Hardt och Negri räknar upp är den ”mediatiserade” (mediatized). För tidigare generationer arbetarkamper har det varit en lång kamp för att få tillgång till information och kommunikationsmedel. Till fördel för arbetarklassen var att den fördes fysiskt samman och blev massa i fabrikerna, men en homogen kultur och närhet, vilket underlättade organiseringen. Utanför fabrikerna byggdes kommunikationsstrukturer upp med egen press, egna möteslokaler (folkets hus osv) och egen kultur. Dessa har idag tappat betydelse i och med att arbetarklassens struktur förändrats, spridits utanför fabriken och informationskanalerna i samhälle expanderat. Idag har vi snarare ett kvantitativt överskott av information, där alla ska ha egna åsikter och profilera sig – medan den kvalitativa nivån försvagats och erfarenheterna blivit ytligare. Kommunikationsteknologin har blivit central för dagens samverkan i produktionen, genom våra datorer och mobiler förbinds vi ständigt till jobbet, vi är ständigt tillgängliga. Media och sociala media strävar inte efter att göra oss passiva, utan uppmanar till att delta, välja, kommentera, ”like:a”, dokumentera. De mediatiserade, menar Hardt och Negri, har subsumerats och absorberats i nätet, deras medvetande fragmentiserats och spridits ut. Accelerationismen och de ökade hastigheterna i informationsspridning, bloggbävningar och twitterstormar, kulturdebatter och moralpanikdrev, försvårar eftertanke, de komplexa narrativen drunkar i förenklingar, de invecklade frågorna får stå tillbaka för de enkla svartvita.

Den tredje kategorin är de ”säkerhetiserade” (securitized). Här diskuterar Negri och Hardt den diffusa säkerhetsregim som expanderar i samhället med en panspektrisk övervakning. Den totala övervakningen har spridits ut ut fängelserna, panoptikon har blivit panspektrisk. Precis som den arbetslöse och socialbidragstagaren utsätts för workfare, inspektioner och aktiveringsåtgärder – som syftar till att skapa ett aktivt arbetssökande subjekt vars egna initiativförmåga ständigt mäts och kontrollerar – har modellen spridit sig i andra områden som skolan, sjukhus och statlig myndighetsutövning. Vi utsätts för ökade inspektionssystem, övervakning och informationslagringssystem, som allt mer överlappar varandra. Sociala media på internet sonderar marknaden, konsumtionsmönster, fångar in gratisarbete, upprättar sociogram, som sedan säljs vidare.

Den säkerhetiserade består av två typer, fången och fångvaktaren, som smält samman till en. Vi är både övervakningens objekt och subjekt. Vi ska aktivt delta i övervakningen av varandra, se på Efterlyst, gola ner varandra, grannsamverka mot brott, hänga ut pedofiler, vara misstänksamma. Säkerhetsregimen är ett permanent undantagstillstånd, det lågintensiva krigstillståndet som producerar rädsla och fruktan för de farliga klassernas återkomst. Samhället militariseras, de polisiära funktionerna ökar. Lägren, förvaren, häktena och fängelsernas population växer och synliggör en tydlig rasialiserad ordning.

Den fjärde kategorin – de representerade – innehåller de första tre och syftar till de politiska kanaler de kan följa. Hardt och Negri diskuterar hur representationens kris och förändrade form påverkar oss som subjekt. Med de försvagade nationalstaterna, suveränitetens utspridning, den globala marknaden och kraftiga koncentrationen av rikedom, mäktiga lobbygrupperna, de allt mer kostsamma valkampanjerna innebär det att den representativa demokratin har försatts i kris. Partierna och fackföreningarna har försvagats, även om det fortfarande råder en stark nostalgi över dem, med civila samhällets borttynande (i och med arbetarklassens förändring). Det postpolitiska klimat som detta fört med sig innebär lägre valdeltagande, ökat politikerförakt, mindre tilltro till politiken, svårare att skilja på de politiska blocken, ökat rörlighet mellan partierna. I postpolitiken har dörrarna stängts för de representerades deltagande eller egna politiska agerande. ”När de inte längre aktivt kunna delta i det politiska livet finner den representerade sig bland de fattiga och kämpar ensam i det sociala livets djungel”.

”Precis som de skuldsatta förnekas kontroll över deras produktiva sociala makt, precis som intelligensen, de mediatiserade förråds på sina affektiva kapaciteter och makt igenom lingvistisk innovation; precis som de säkerhetiserade, som lever i en värld reducerad till fruktan och terror, har berövats varje möjlighet till ett förenat, rättvist och kärleksfullt utbryte, på samma sätt har de representerade inte tillgång till något effektivt politiskt handlande”.

Progressivt eller reaktivt sammansättande

Hardt och Negri identifierar tendenserna och de öppningar som multituden kan sammansätta sig politiskt ur alla dessa fyra figurer. Alla fyra figurerna är produkter av mystifikationer som de har möjlighet att bryta med, de har alla en möjlighet att revoltera, att finna sin makt och politiskt formera sig. De kan utveckla ”ett subjektivt kairos som bryter med dominerande relationerna och kastar över ända de processer som reproducerar underordningen”. Att subjekten upplever sig som depotentialiserade är för de avskärmats från sin kraft, vad de kan göra. Subjektens kollektiva handlade och varande måste förenas. Det är så alla politiska rörelser föds: från ett beslut att bryta (en vägran) tilll ett förslag att agera tillsammans.

Men det ligger också en varning underförstådd, hur dessa krissubjekt kan ta en annan väg. När medialiseringen blockerar politiken och kamper, när fruktan för de farliga klasserna och de arbetslösa leder till en jakt på syndabockar och pogromer, de skuldsatta upplever fruktan att ”falla”, när de representerade ser att de representativa strukturen kollapsat men inte finner några alternativ och kastas in i fruktan: ”det är ur denna fruktan som populistiska eller karrismatiska former av politiker reser sig”, tömda på ens den möjliga händelsen att representeras. Fruktan är en ”tom signifikant” som kan fyllas. Populismen mobiliserar genom att övertyga subjekten ”att de tillhör en identitet, som bara är en social gruppering som inte längre är koherent”.

Högerpopulistiska och högerextremistiska rörelserna försöker mobilisera de fyra subjekttyperna i ett nationalistiskt projekt.

De skuldsatta som subjekt adresseras genom en populism mot de korrupta bankerna och parasitära finanskapitalet (ofta som illa förklädd antisemitism), en exkluderande välfärdschauvinism där ”invandringens kostnader” ställs mot pensionärer och sjuka, en balkanisering och nationell protektionism utmålas som ett redskap mot eurokrisen, kapitalflykt och utlokaliserad produktion. De skuldsatta står ensamma i sin skuld och söker en yttre representation för att förenas, till skillnad från ”de avlönade”. I högerpopulismen flyter den skuldsatte samman med ”den beskattade”, om skulden inte kan undvikas kan åtminstone statens beskattning motarbetas för att åstadkomma en märkbar plånbokspolitik. Högerpopulismen och reaktionen har alltid byggt sin mobilisering på den proletariserade eller deklasserade medelklassens fruktan att falla.

De medialiserade mobiliseras genom en populistisk polarisering mot ”etablisemangsmedia”, som enbart en propagandakanal för kulturmarxism (politisk korrekthet, feminism och mångkulturalism). Sociala media används för att skapa en ”enklavism”, slutna självbekräftande forum där de ”politiskt inkorrekta” åsikterna får fritt framföras och ideologiskt formuleras.

De säkerhetiserade mobiliseras mot syndabockar, som lynchmobb eller medborgargarden, som nätdrev och uthängningskampanjer, för att så misstro och intolerans mot inre (kulturmarxism, feminism) och yttre fiender (invandring, islam).

Populistiska mobiliseringar fångar upp den vanmakt de representerade känner, över det glapp som uppstått mellan dem och de parlamentariska partierna, fast i representationens kris. Förtroendeklyftan mot den officiella politiken och det ökade politikerföraktet exploateras – för att kunna lyfta fram nya oprövade representanter som utmanare mot den korrupta politiska kasten. Sociala medierna möjliggör en direktkontakt mellan nya ledare och de representerade, utan att behöva gå omvägen via det politiska systemet.

De inföddas revolt

De fyra subjektstyper Hardt-Negri beskriver har därför sin motsvarighet i Fjordman-Breiviks analys, de tendenser, problemområden och möjliga subjekt de beskriver i sina europeiska självständighetsförklaringar.

De säkerhetiserades växande oro för brottsligheten spelar en avgörande roll i Fjordmans självständighetsförklaring. De europeiska befolkningarna är hotade och brottsligheten ökar som en följd av ”massinvandring”, som är en medveten kolonisering av väst. I flera städer uppstår laglösa områden, Fjordman lyfter särskilt fram Malmö som ett europeiskt exempel. ”I fler och fler städer över kontinenten trackasseras, rånas, våldtas, knivhuggs och till och med dödas ickemuslimer av muslimer. De infödda europeerna börjar långsamt bli en andragradens medborgare i sina länder”. Handlingarna är politiska, menar Fjordman. ”Detta våld som muslimer utövar kallas vanligvis ’brott’ men jag tror det är mer passande att kalla det jihad”. Brottsligheten i Malmö är en del i ett ”krig mot svenskarna.”

Sverige tacksamt koloniseras på grund av den höga tilltro, det ”sociala kapital”, som under århundraden byggts upp. Fjordman menar att det var denna tillit, baserad på ett homogent folk, som gjorde Sverige tryggt tidigare, men som också innebar att den utländska koloniseringen kunde påbörjas utan motstånd från de infödda, eftersom de nykomna visades tillit som de missbrukade. Ökar misstron mellan medborgarna faller också det inhemska företagsklimatet samman och gör samhället mer sårbart.

Fjordman ser en dubbel rörelse, att samtidigt som en tillit mot ”ockupationsstyrkan” uppmuntras av makthavarna i väst, så attackeras den tillit som finns mellan de inhemska medborgarna. Vapnet är den ”multikulturella ideologin” och makthavarna använder det mot de inhemska genom kulturen och media.

Folket – den Ena – bryts upp och förvandlas till en hotande multitud – de Många. ”För att kunna lyfta fram och betona mångfalden nedvärderas medvetet allt som liknar en ’inhemsk kultur’. Invändningar mot denna policy betraktas som en form av rasism”. Genom de ideologiska statsapparaterna (media, skola, kultur) sprids multikulturella ideologin, kulturmarxismen: ”Multikulturalism har aldrig handlat om tolerans. Det är en antivästlig hatideologi som används som ett instrument för att ensidigt montera ner den europeiska kulturen”. Lagstiftningen om hets mot folkgrupp används för att kväsa all opposition, ”med hets mot folkgrupp-lagar berövas vi rätten att protestera mot att dränkas av invandring som till slut kommer göra oss till en minoritet”.

Kulturkampen är därför ett politiskt slagfält, ett första steg i ett försvarskrig för att skydda sig mot ”en hel kulturs utplåning”. ”…vi, Europas folk, har inte bara en rättighet utan också en skyldighet att motsätta oss den [multikultiideologin]”. De medialiserade som subjekt är indoktrinerade, slumrande, men kan vändas genom att effektivt användande av sociala media och alternativa nyhetskanaler.

När Europas makthavare, EU-eliten – i maskopi med de muslimska länderna – vänt folket ryggen, ökar representationens kris. Demokratin har satts ur spel av en ”paneuropeiskt EU-diktatur”. Fjordman diskuterar inte skuldsättningen utan lyfter i skattepopulistisk anda snarare fram ”de beskattade” som subjekt. Medborgarnas skatter används av EU mot dem själva. ”Posteuropeer vet fortfarande inte att EU-ledarna använder deras pengar utan deras medgivande för att smälta samman Europa med arabvärlden, eftersom deras media inte berättar det för dem”. Euron och upphävande av nationsgränserna inom EU förenklar denna process. Fjordman hänvisar till Jefferssons formulering i den amerikanska självständighetsförklaringen om folkets rätt att störta en destruktiv regering som arbetar mot folkets intresse. ”Vi behöver en Europeisk självständighetsförklaring, som uppmanar till vår befrielse från den byråkratiska feodalismen från Bryssel och den totalitära ideologin multikulturalism”. Som alla koloniserade folk har europeerna rätt att bedriva motstånd mot kolonialiseringen för sin egen självständighet. ”Och vi tänker utöva den [rättigheten]”.

”Om dessa krav inte fullt genomdrivs, om Europeiska unionen inte monteras ned, om multikulturalismen inte förkastas och den muslimska immigrationen stoppas så kommer vi, Europas folk (the peoples of Europe), lämnas med inga andra val än att dra slutsatsen att våra makthavare har övergett oss och att de skatter de samlar in är orätta och att de lagar som de stiftar utan vårt medgivande är illegetima. […] Vi kommer sluta betala skatter och ta till de nödvändiga medel som krävs för att skydda vår egen säkerhet och garantera vår nationella överlevnad”.

Ett konstituerande uppror

Hard och Negris självständighetsförklaring för de sociala rörelserna är en viktig text. Den är viktig för att den försöker lösa ett problem få vänstertexter tar upp. Problemet vi står för idag är inte att starta uppror, inte att få ut folk på gatorna och ockupera torgen. Krissubjektens uppror har spridit sig spontant över hela jorden i olika vågor sedan finanskrashen 2008 och eurokrisens utbrott, upproren följer ur nyliberalismens haveri och kapitalismens kris. Problemet vi står inför är snarare hur upproren ska överleva det första utbrottet, det första snabba uppblossandet. Vad händer dag två, när folk väl ockuperat sina torg, haft sina stormöten, rest (och vräkts från) sina tältläger, när strejkerna nått sin kulmen, när kravallens barrikader börjar brinna ut? Det är där självständighetsförklaringen kommer in, i en diskussion om hur man omvandlar revolten i en öppen konstituerande process, i byggandet av en långvarig motmakt, i övergången från manöverkriget till ställningskriget. Negri och Hardt diskuterar former för allmänninggörandet/gemensamgörandet, ”commoning”, hur man institutionaliserar det gemensamma till en öppen process.

Förklaring är därför en viktig skrift både kommunistiskt – och antifascistiskt. Kommunistiskt, eftersom den försöker se hur tendensen i upproret kan bäras vidare. Och antifascistiskt, eftersom den griper in precis i det ögonblick där reaktionen uppstår – i stunden revolten riskerar att mattas av, när insurrektionen är på väg att dö. Den upprorsrörelse som misslyckas lösa de frågor Negri och Hardt diskuterar är den upprorsrörelse som riskerar att falla för reaktionen, där makten lämnas öppen att gripas i en kontrarevolutionär kupp. Eller där de desillusionerade krissubjekten riskerar att mobiliseras i en annan riktning – och gripas av Fjordman-Breiviks manifest.

Marx antifascisten

Posted on by under Eget

1848 svepte en exceptionellt intensiv revoltvåg över hela Europa och skakade resterna feodalsamhället och monarkierna. 1848 gjorde proletariatet sin kollektiva debut på den politiska arenan. Revoltvågen markerade slutet på borgarklassens revolutionära roll och skakade även dem, en nya klass som stigit fram mot makten. Borgarnas forna allierade vände vapnen mot dem själva. Hade de öppnat Pandoras ask och släppt lös krafter de själva inte kunde betvinga? Spöket löpte fritt i Europa.

1846-1847 drabbades Europa av en svår ekonomisk kris, som spred sig från jordbrukssektorn till handeln och industrin. Industrialiseringen pågick förfullt i Storbritannien, men i resten av Europa låg den fortfarande i sin linda. Det var enbart i England som proletariatet blivit den numerärt största klassen, i andra länder var arbetarklassen fortfarande i minoritet.

I Frankrike var minnet av den franska revolutionen färskt, trots att landet kastats tillbaka till monarki via Napoleons kejsardöme. 1820-1821 och 1830 hade nya borgerliga revolter briserat, med krav på en demokratisk parlamentarisk republik och politiska friheter. 1848 följde samma mönster som dessa två revolter, stora människomassor samlades i Paris och demonstrerade, protester som övergick i barrikader, konfrontationer och öppen revolt. Men 1848 hade sammansättningen på revolten förändrats, arbetare och hantverkare spelade en allt mer central roll, medan borgarna föstes åt sidan. Marx beskrev 1848 som den första öppna klasskonfrontationen mellan bourgeoisi och proletariat. Revolten spreds från Frankrike till Italien, Habsburgska imperiet och Tyska konfederationen – av Europas stormakter var det bara Ryssland och Storbritannien som inte drabbades.

Men inget av de demokratiska experimenten i Europa 1848-1849 överlevde, de dränktes alla i blod. De gamla suveränerna återvände överallt till makten – även om det i Frankrike skedde som en återgång till kejsardöme snarare än monarki. Aristokratin behöll makten, men de borgerliga värderingarna började de närmaste tjugo åren steg för steg sippra igenom. De följande tjugo åren, 1850-1873 var en period av ekonomisk högkonjuktur och kraftig tillväxt. Frankrike och Tyskland hann ikapp Storbritanniens industrialisering och ekonomiska utveckling. Perioden avbröts endast av kortvariga kriser 1857-1858 och 1866-1867 – historiens första kapitalistiska cykliska kriserna, överproduktionskriser som hade sina rötter i industriproduktionen, inte i jordbruket, med kedjereaktioner på marknaden, börsras och prisfall. Industrin mekaniserades, järnvägen och ångloket revolutionerade transportmöjligheterna, telegrafen gjorde en snabb kommunikation möjlig (ett budskap som tidigare tagit tre månader att leverera från London till Tokyo tog nu tre minuter), urbaniseringen tog fart.

Den första internationella proletära revolten var slagen i spillror, vilket drev arbetarorganisationerna antingen under jorden, till en blanquistisk insurrektionalism, eller in i utopiska proudhonistiska kooperativ. Enbart i England var de proletära organisationernas struktur intakt och utvecklades till en massorganisering i form av fackföreningar. Det var under de här åren, i högkonjukturen mellan två revolter, en period med kapitalismens två första ekonomiska kriser, som Karl Marx släppte sina viktigaste verk.

Marx och Engels Det kommunistiska manifestet kom med en oerhörd tajming, i början av 1848, då Marx också kortvarigt bodde i Paris under revolten. Marx historiska pamfletter Klasstriderna i Frankrike (1850), Louis Bonapartes adertonde brumaire (1852) och Pariskommunen (1871) var hans försök att förstå de krafter som resulterade i revolution och reaktion, de klassmotsättningar och politiska spel som den unga proletära kommunistiska rörelser fann sig indragna i. De anteckningsböcker där Marx börjar utveckla sin kritik av den politiska ekonomin, som samlats i skriften Grundrisse, kom till under den ekonomiska krisen 1857. Kapitalets band I publicerades i sin tur under den andra ekonomiska krisen 1867.

Klass hos Marx

I den i all hast ihopkastade stridsskriften Det kommunistiska manifestet, som släpptes mitt under den europeiska revoltvågens utbrott 1848, var klasskampen central. Klassbegreppet var spekulativt, i manifestet beskrevs enbart två antagonistiska färdigformerade klasser – proletariatet och bourgeoisin – som stod i antagonistisk motsättning till varandra. Alla andra klasser hade abstraherats bort. Båda klasserna var progressiva: borgarklassen var ett framåtskridande i förhållande till feodalklassen och proletariatet i förhållande till bourgeoisin. Proletariatets subjektivering sammanföll med produktionens organisering: genom industrialiseringen blev proletariatet en homogen disciplinerad massa i fabrikerna, en organiserad armé färdig att storma borgarklassen, ta makten över produktionsmedlen och kontrollen över merarbetet. Manifestet frammanade ett subjekt, framkastade krav och visade på en riktning.

I Marx tre band av Kapitalet hamnar proletariatet i bakgrunden, huvudfokus är satt på att leverera en kritik av den borgerliga nationalekonomin och skärskåda den kapitalistiska produktionsprocessen. Först i det av Engels sammanställda tredje bandet förekommer ett kapitel om klasser, några korta sidor sist i volymen. Där diskuterar Marx tre klasser: lönearbetare, kapitalister och jordägare. De tre klasserna har olika inkomstkällor – arbete, kapital och jord – och är personifieringar (”sociala representanter”) för olika produktionsfaktorer – arbetskraft, produktionsmedel och mark. Det är genom bytet av dessa som de relaterar till och träder i förbindelse med varandra.

I Kapitalet ses de samhälleliga klasserna i en strukturell bemärkelse: Klass bestäms ur ställning i den samhälleliga produktionensprocessen. I Marx historiska skrifter kompletteras detta perspektiv med att betrakta klasser ur historisk bemärkelse: hur sociala grupper i bestämda historiska situationer, bestäms i förhållande till andra. De historiska skrifterna bär därigenom på ett dubbelt klassperspektiv: att både se klassernas materiella grund och klasserna som sociala formationer i vardande. Klasstriderna i Frankrike och Louis Bonapartes adertonde brumaire skrevs åren efter nederlaget 1848, när den proletära rörelsen krossades och sopades bort från den historiska arenan för många år framöver. Marx övergår i sina historiska texter till att använda ett analytiskt klassbegrepp, där klasstrukturen sönderfaller i en mångfald sociala klasser i förändring och formerande.

De klasser Marx beskriver i de historiska skrifterna är, förutom proletariatet, de olika grenarna inom bourgeoisin (finansbourgeoisi, industribourgeoisi, jordägare), mellanskikt som småbourgeoisin (affärsidkare, arbetsledare, självanställda entreprenörer osv) och statsanställda, men även ”subalterna” klasser som självägande småbönder och den grupp av deklasserade och ”klasslösa” som Marx kallar trasproletariat.

Marx analys av reaktionen

Louis Bonapartes adertonde brumaire är historiskt intressant eftersom den är Marx försök att beskriva reaktionen mot revolutionen 1848, den form en kontrarevolutionär rörelse tog som avskaffade den Andra republiken och införde det Andra kejsardömet. När den internationella kommunistiska rörelsen konfronterades med fascismen på 1920-talet, som en reaktion på 1917s revolutionsvåg, såg de många likheter och hämtade analys från Marx historiska skrifter om revolutionsvågen 1848 och den kontrarevolutionära reaktion som krossade den tidens proletära uppsving. I Marx Louis Bonapartes adertonde brumair hittar vi motiv som sedan återkommer i den kommunistiska rörelsens förståelse av fascism, populism och reaktion.

Själva beteckningen ”reaktionär” var ett av flera politiska positionsbeteckningar som började användas under franska revolutionen (tillsammans med konservativ och höger). Beteckningen sattes på den aristokrati som motsatte sig revolutionen och ville behålla feodalismens som samhällsordning, ett återvändande till l’ancien régime. 1848 var det en etablerad beteckning på de krafter som ville stärka den premoderna monarkin och idealiserade feodalismen. Bourbounmonarkisterna, som stödde Louis Phillips dynasti, kallades ”legitimist reaction”.

Begreppet reaktion, som en kontrarevolutionär mobilisering för l’ancien regime eller ett upprätthållande av status quo, i motsättning till en progressiv eller revolutionär samhällsutveckling, måste sättas i sitt sammanhang. Louis Bonapartes regim sammanföll med en kraftig ekonomisk tillväxt och syn på en linjär progressiv utveckling. Positivismen var en dominerande ideologi inom vetenskapen, Darwins evolutionsteori lanserades och upplysningens tro på framskridande fördes tillbaka på en mer materialistisk grund – även i det borgerliga tänkandet – efter romantikens idealistiska utvecklingssyn.

Marx historiemateralism, som den kommer till uttryck i exempelvis Den tyska ideologin, Kommunistiska manifestet och inledningen till Grundrisse, har kritiserats för att vara teleologisk, deterministisk och linjärt progressiv. Men i Marx konkreta historiska analys av de politiska konflikterna faller all historiedeterminism i hans teorier bort – historien är alltid öppen och avgörs av styrkeförhållandena mellan klasserna och produktionens utveckling. Utvecklingen är inte på förhand given, samhället utvecklas inte progressivt linjärt, utan väljer väg, hoppar framåt eller kastas bakåt. Klassernas utveckling följer inte rent automatiskt ur produktionsprocessen, utan måste ur sina materiella förutsättningar politiskt formeras och organiseras.

Marx identifierar en progressiv tendens, där produktivkrafterna utvecklas, de lösgörs från sina begränsningar, arbetsdelningen ökar och produktionen blir samhällelig. Men han diskuterar även denna progressiva utveckling som en utökning av rättigheter och friheter. Reaktionen är de bromsande krafter som försöker begränsa produktivkrafternas utveckling, kvarhålla en tidigare produktionsform och stärka dess privilegier, bevara l’ancien regime och begränsa eller inskränka hur rättigheter och friheter generaliseras i samhället.

Utifrån denna preliminära beskrivning kan vi gå in och se närmare på hur Marx analyserar olika former av reaktion i Louis Bonapartes adertonde brumaire.

Reaktionen som form och innehåll

Det första Marx gör är att försöka se bortom skenet, att se till revolutionerna (och kontrarevolutionens) innehåll. Revolten 1848 stödde sig tungt på den franska revolutionen och lånade likt den sitt formspråk från historien. Marx beskriver revolternas sken med begrepp som ”kostym, ”drapera sig i”, ”lånat”, ”frammanar de dödas andar”. Dess sken säger inget om revolten är progressiv eller reaktionär, men den spelar på ett återvändande genom att referera till en historisk period. Om de två konkurrerande monarkistiska dynastierna vände sig till den franska historien, lånade småborgligheten och bonapartismen skrud från Romerska riket, dess period som republik och kejsardöme. ”… dessa gladiatorer fann i det klassiska stränga arvet från den romerska republiken de ideal och de konstformer, de illusioner de behövde för att för sig dölja det borgerligt begränsade innehållet i sina strider…” Kända historiska referenser får fungera som mobiliserande myter. Historien frammanas som ett skådespel, men för att ”frigöra och skapa det moderna borgerliga samhället”. Det nya kläs i det gamla. Efter fullbordat värv behövdes inte dessa kostymer längre, när mobiliseringen är över och den nya samhällsordningen upprättad kan de läggas åt sidan.

De olika borgerliga och aristokratiska klasserna använde myterna för att mobilisera bredare skikt och få en massbas. Proletariatets revolter skiljde sig från dessa genom att inte använda myter från historien. ”1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden”. Proletariatet var den nya klassen för en helt ny samhällsordning. ”Låt de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll”, manade Marx den proletära rörelsen.

Reaktion mot proletariatet

Den proletära revolten ser därför inte ut som den borgerliga revolten. Men Marx visar samtidigt att det inte funnits någon ren borgerlig eller proletär revolution.

Proletariatet deltar i de borgerliga revolterna, mobiliseras och kastar sig in i revolutionen när situationen uppstår. ”Så snart något av samhällsskikten över det råkar i revolutionär jäsning, ingår proletariatet ett förbund med detsamma. De delar så alla nederlag, som de olika partierna efter varandra lider.” Proletariatet ger den liberala bourgeoisin massa. ”Det proletära partiet uppträder som bihang till det småborgerligt-demokratiska”. Den borgerliga revolten behövde därför ständigt vara på sin vakt, att dess lierade i proletariatet inte går för långt, överskrider den borgerliga revolutionens krav och ambitioner.

Februarirevolutionen 1848 kom som en överraskning (en coup de main, överraskningskupp), även för den republikanska borgerligheten. Den borgerliga ”revolutionen” genomfördes – men som en reaktion mot proletariatets revolution. Den borgerliga republiken upprättades, som borgarklassens oinskränkta depoti över andra klasser. Men den republikanska borgerligheten kom inte till makten ”… som den under Louis Philippe hade drömt om genom en borgerlig liberal revolt mot tronen utan genom proletariatets med militärmakt kuvade resning mot kapitalet. Vad den hade föreställt sig som en ytterst revolutionär händelse, utspelade sig i verkligheten som en ytterst kontrarevolutionär”. Istället för att spela en revolutionär roll kom den borgerliga klassen att spela en reaktionär – i den borgerliga revolutionen.

Proletariatets ”inom och emot” de borgerliga revolutionerna gör att den proletära revolutionen inte får samma form, den blir inte linjärt progressiv. De proletära revolterna ”kritiserar ständigt sig själva, avbryter sitt eget förlopp, går tillbaka till det skenbart fullbordade för att ta itu med det på nytt…” Den gamla mullvadens tunnlar är aldrig linjära. Efter de borgerliga revoltförsöken träder proletariatet åter i bakgrunden och de ledande proletärerna grips. Men reaktionen innebar inte ett totalt besegrande av proletariatet. ”Samhället tycks nu ha kastats tillbaka bortom sin utgångspunkt, i verkligheten måste det först skapa sig den revolutionära utgångspunkt, den situation, de förhållanden, de betingelser, som är nödvändiga för att den moderna revolutionen skall få en allvarlig karaktär”. Try, fail, try again, fail better.

Småborglighetens strävan efter republik, universella demokratiska rättigheter och friheter – mötesfrihet, pressfrihet, rösträtt – genomfördes tack vare proletariatets februarirevolt. Men när proletariatet började använda sig av just dessa friheter och sätta press på den nya republiken deklarerade borgarna undantagstillstånd och satte in repressionen mot arbetarmanifestationerna. ”Bourgeoisin insåg mycket riktigt, att alla vapen den smitt mot feodalismen vände sin spets mot dem själva…”. De borgerliga friheterna var aldrig tänkta att ges till andra än borgarklassen själv. I ”egendomen, familjen, religionen och ordningens” namn drogs de liberala rättigheterna in. Under juni 1848 startades ”ett kontrarevolutionärt korståg”, där de olika tidigare stridande delarna av den monarkistiska bourgeoisin förenades med den republikanska småbourgeoisin. ”Alla klasser och partier hade under junidagarna förenat sig till ordningens parti mot den proletära klassen som anarkins parti, socialismens, kommunismens parti”.

Med de drivande arbetarledarna fängslade, avrättade eller i exil gjorde arbetarrörelsen sin exodus från den politiska arenan och kastade sig istället in i ”doktrinära experiment, bytesbanker och arbetarassociationer, alltså i en rörelse, där det gör avkall på att omvälva den gamla världen med sina egna stora samhälleliga medel och snarare söker uppnå sin befrielse bakom ryggen på samhället, på privat sätt, inom ramen av sina begränsade existensbetingelser, och alltså med nödvändighet misslyckas”.

Reaktion som borgerlig klassammansättning

Den andra republiken grundades på så sätt i arbetarnas blod. Den repressiva apparat som de republikanska borgarna släppte lös kom därefter att riktas mot småbourgeoisin. Med junidagarnas uppdelning i ”samhällets försvarare” och ”samhällets fiender” kom repressionen att riktas mot det mellanskikt som samlats kring republikansk liberalism och social demokrati – de småborgare vars materiella intressen i Frankrike hotades av kontrarevolutionen och som hade närmat sig arbetarna. Men som till skillnad från det revolutionära proletariatet hade som målsättning att skapa harmoni mellan kapital och lönearbete, inte upphäva relationen. ”Sedan dessa grundat en republik för bourgeoisin, fördrivit det revolutionära proletariatet från valplatsen och tills vidare bringat det demokratiska småborgarskapet att tiga, skjutes de själva åt sidan av bourgeoisins massa, vilken med rätta lägger beslag på denna republik som sin egendom”. Varje liberal reform brännmärktes som socialism, ett attentat mot hela samhället.

Marx analys av reaktionen i form av Ordningens parti är intressant, för den går på djupet med att diskutera den politiska klassammansättningens betydelse för att artikulera (eller misslyckas artikulera) materiella klassintressen. Ordningens parti var en syntes av skilda klasser, som endast kunde finna sin enhet i en politisk organisation, som reaktion. Monarkisterna i 1800-talets Frankrike var uppdelade på två falanger, anhängarna av Bourbondynastin och anhängarna av dynastin Orléans, som representerade två klasser. Legitimisterna stöddes av storgodsägarna, den gamla aristokratin, medan Orleanisterna stöddes av finansaristokratin.

Reaktionen mot februarirevolten, den ”natt där alla katter är grå”, fick dessa två fraktioner och klassintressen att enas i Ordningens parti, som kunde uttrycka deras generella intresse. ”Det som alltså skilde dessa fraktioner från varandra var inga så kallade principer, [utan] två skilda slag av egendom, det var den gamla motsättningen mellan stad och land, rivaliteten mellan kapital och jordegendom”.

Republiken blev därigenom det enda sättet som Ordningens parti, den enade bourgeoisins herravälde över andra klasser, kunde upprättas – det enda sätt deras allmänna klassintresse kunde artikuleras.

”Den parlamentariska republiken var mer än det neutrala område, där den franska bourgeoisins två fraktioner, legitimister och orleanister, mäktiga jordägare och industribaroner, kunde leva likaberättigade sida vid sida. Den var den oundvikliga betingelsen för deras gemensamma herravälde, den enda statsform, under vilken deras allmänna klassintresse samtidigt blev rådande över deras särskilda fraktioners krav som över alla övriga samhällsklasser. Som rojalister föll de tillbaka i sin gamla motsättning, i kampen mot jordegendomens eller penningens överhöghet, och det högsta uttrycket för denna motsats, personifikationen av densamma var deras konungar själva, deras dynastier”.

Som Ordningens parti enades de som en samhällelig klass – bourgeoisi, det samhälleliga kapitalet – till skillnad mot det politiska uttrycket som rojalister, som bara var ett uttryck för olika partikulära kapitalintressen.

”De förrättade sina verkliga angelägenheter som ordningens parti, dvs under en samhällelig inte under en politisk skylt, såsom representanter för den borgerliga världsordningen och inte som riddare för vandrande prinsessor, som bourgeoisiklass mot andra klasser och inte som rojalistiser mot republikanerna.”

För att kunna uttrycka sitt gemensamma (materiella) klassintresse behövde de överskrida sitt partikulära politiska klassintresse. Därför gav de bonapartisten Louis Bonaparte sitt stöd i tillträdande som andra republikens president.

Reaktionen som reaktionär mobilisering

Louis Bonapartes makt som president skilde sig från borgarklassens makt genom det republikanska parlamentet. Parlamentet hade upplöst den allmänna rösträtten och var ickerepresentativt, medan presidenten hade valts av folket och stod i ett personligt förhållande till nationen. Bonapartes makt byggde på att han kunde använda sig av två parallella strukturer, statsapparaten och en utomparlamentarisk gatumobilisering. Med kontrollen över den verkställande makten, den centraliserade byråkratiska statsapparaten och militären, gavs Bonaparte förfogande över en tjänstemannakår på en halv miljon anställda.

Den franska statens centralisering (och ökade autonomi) hade pågått obrutet, oavsett formellt statsskick. Den utvecklades under monarkin och feodalväldet, stärktes ytterligare under Franska revolutionen och dess centralisering fulländades under Napoleon I, för att bryta upp den lokala och territoriella särmakten.

Vid sidan av statsmakten stödde sig Louis Bonaparte på en mobilisering underifrån, uppbyggandet av en egen stödförening. 10 decemberföreningen – ”denna förening för oordning, prostitution och stöld” med Bonaparte som ”chef för trasproletariatet” – bildades formellt som en välgörenhetsförening, betald av både Bonapartes president- och personliga kassa, för att organisera trasproletariatet i hemliga sektioner underställda presidenten. Marx använder trasproletariatet som en slaskbeteckning på olika klasslösa och deklasserade segment (”avskum från alla klasser”), personer som levde på tiggeri, stöld, lurendrejeri, spel och andra former av välmosor från överklassen, snarare än en inkomst via produktion (lön, profit och ränta). 10 decemberföreningen hade till uppgift att vara hejarklack på Bonapartes iscensatta manifestationer och cermoniella jippon, i ”en maskerad med dräkter, ord och poser”. Men deras uppgift var framför allt att trakassera politiska motståndare. ”10 decemberföreningen skulle utgöra Bonapartes privata arme, tills han lyckats förvandla den statliga armén till en 10 decemberförening”.

Genom denna kontroll över den statsbyråkratiska apparaten, den verkställande maktens relativa autonomi, kontroll över både militären och en utomparlamentarisk kårverksamhet baserad på trasproletariatet, kunde Louis Bonaparte steg för steg manipulera ut Ordningens parti och genomföra sin statskupp den 2 december 1851. Den andra republiken ersattes av det andra kejsardömet, med ”trasproletariatet till makten”.

Reaktionen som representation

Men trots Bonapartes skenbara autonomi genom sin mobilisering av byråkrati och trasproletariat menade Marx att det var inte dessa sociala skikt som Bonaparte var ett politiskt uttryck för. Marx menade att ”Bonaparte representerar en klass, och till och med den talrikaste klassen i det franska samhället, småbönderna”. Bonapartes välde var böndernas reaktion mot att de fick betala februarirevoltens kostnader, en ”landsbygdens reaktion mot staden”.

Småbönderna hade sin egna funktion för den framväxande kapitalismen. Befriandet av småbönderna hade å ena sidan berövat feodalismen dess näring och grund. Men samtidigt var jordräntan viktig för kapitalet.

Det är i analysen av småböndernas klassintresse som Marx briljans kommer till sitt klaraste uttryck i boken. Böndernas viktigaste frågor är inte lönearbetet eller exploatering, utan den skatt, avkastning och ränta de tvingas avbetala på sin mark – ett intresse som sätter dem i motsättning mot både jordegendomens aristokrati och bankväsendet, men i en individuell motsättning snarare än artikulerad som ett gemensamt klassintresse.

”Småbönderna utgör en oerhörd massa, vars medlemmar lever under samma förhållanden men utan att komma i mångsidig beröring med varandra. Deras produktionssätt isolerar dem från varandra i stället för att bringa dem att umgås med varandra. Isoleringen gynnas av de dåliga kommunikationsmedlen i Frankrike och av böndernas fattigdom. Den jordlapp de brukar, parcellen, tillåter ingen arbetsdelning i driften, inget utnyttjande av vetenskapen, alltså ingen mångsidig utveckling, inga olikartade talanger, inga rika samhälleliga förhållanden. Varje enskild bondefamilj är nästan självförsörjande, producerar själv omedelbart största delen av vad den konsumerar och får sålunda sina livsförnödenheter mer genom byte med naturen än genom umgänge med samhället. Parcellen, bonden och familjen; bredvid en annan parcell, en annan bonde och en annan familj. Några dussin av dem bildar en by och några dussin byar ett departement. På så sätt bildas den stora massan av den franska nationen helt enkelt genom addition av lika storheter, ungefär som en säck med potatis bildar en potatissäck.”

Småbönderna utgör en klass i bemärkelsen att leva under samma materiella existensbetingelser, men deras bristande arbetsdelning och atomisering gör att de inte kunnat formera sig som klass, nå en politisk sammansättning utifrån sina materiella intressen.

”För så vitt miljoner familjer lever under ekonomiska existensbetingelser, som skiljer deras levnadssätt, deras intressen och deras bildning från de andra klassernas och ställer dem i fientligt förhållande till dessa, bildar de en klass. För så vitt det endast finns ett lokalt samband mellan småbönderna, för så vitt inte överensstämmelsen i deras intressen skapar någon gemenskap, någon nationell förbindelse och någon politisk organisation bland dem, bildar de inte någon klass. De är därför ur stånd att i sitt eget namn göra sitt klassintresse gällande, vare sig genom parlamentet eller genom ett konvent. De kan inte representera sig själva, de måste representeras. Deras representant måste samtidigt uppträda som deras herre och som en auktoritet över dem, som en oinskränkt regeringsmakt, som beskyddar dem mot de andra klasserna och sänder dem regn och solsken från ovan. Småböndernas politiska inflytande får alltså sitt sista uttryck i att den verkställande makten underordnar samhället under sig.”

Småbönderna skiljer sig därigenom från proletariatet, som blir massa i produktionen och som genom sin arbetsdelning utvecklar ”rika samhälleliga förhållanden”. Proletariatet är därigenom kapabelt att representera sig själva, de kan uttrycka sitt klassintresse genom självrepresentation – medan småbönderna kräver en yttre representation utifrån. ”Deras representant måste samtidigt uppträda som deras herre och som en auktoritet över dem…” Det var i Louis Bonaparte som småbönderna fann en sådan representation som klass, någon kapabel att uttrycka deras klassintresse mot bourgeoisin och aristokratin.

Men småböndernas politiska klassintresse kan gå åt olika håll, den kan vara radikal eller reaktionär – beroende på vilken klass som blir dess representant och tar hegemonisk ledning. Marx menar att småbönderna vanligen finner ”sina naturliga bundsförvanter och ledare i stadsproletariatet, vars uppgift det är att omstörta den borgerliga ordningen”. Bonaparte däremot ”representerar inte den revolutionära utan den konservativa bonden, inte den bonde, som vill bort från sin sociala existensbetingelse, parcellen, utan den som snarare vill befästa den…”. Bonaparte attraherade böndernas reaktionära sida, de bönder som vill rädda sina småbruk och bevara sina privilegier, snarare än att bryta sin utsatta situation. Här spelar böndernas medvetandenivå in, menar Marx. Det fanns en motsättning mellan de bönder som nått ett modernt medvetande, genom ett sekulariserat skolväsende, och de bönder som satt fast i ett traditonellt medvetande genom att få sin utbildning genom prästväsendet. Böndernas klassartikulation är därigenom inte given på förhand.

I Louis Bonapartes adertonde brumaire ser vi hur Marx använder en komplex klassanalys för att förklara vilket uttryck reaktionen mot proletariatets revolt tar sig, vilka klassintressen som spelas ut mot varandra och hur det för Louis Bonaparte, denna 1800-talets plumpa Berlusconi eller Putin-gestalt, till makten. Marx visar på det klassernas politiska sammansättning som en process som ser olika ut i olika klasser, vilka klassintressen som kan uttryckas inifrån genom en självrepresentation och vilka partikulära klassintressen som kräver en yttre representation för att kunna enas efter sitt allmänna klassintresse. Bonapartes framlyftande till makten genom ett taktiskt stöd från bourgeoisin för att bemöta det revolutionära hotet från proletariatet, hans populistiska bas hos bondemassorna och hans förmåga att agera både inom statsapparaten, överskrida den genom undantagstillståndet och skapa en mobilisering utanför legaliteten genom trasproletära stödkårer visar på den form en reaktionär mobilisering kan ta och de beståndsdelar den kan bestå av. Marx analys av reaktionen i form av Louis Bonaparte kom därför att bli betydelsefull för den kommunistiska rörelsens när den 70 år senare stod inför utmaningen att analysera och förstå fascismens klasstöd, klassbas och klassmobilisering.