Lenin på Twitter

Posted on 28 juni, 2019 by guldfiske under Eget

Introduktion till debatten mellan Dean och Hardt och Negri om revolutionens subjekt. Från Fronesis nr 60-61, tema Revolution.

Parti eller rörelse? Få frågor har stötts längre i arbetarrörelsen utan att en lösning har nåtts. Efter den ekonomiska krisen 2008 och den arabiska våren återaktualiserades diskussionen om organisationsfrågan inom vänstern. Hur för man revolten vidare när torgockupationen och gatuprotesterna börjat mattas av? Hur når man reella segrar om man inte går i närkamp med de statliga institutionerna? Krisprotesterna aktualiserade inte bara organisationsfrågan. För första gången på länge blev det också möjligt att realistiskt diskutera revolutionen igen. Var tiden rent av åter mogen för k-ordet – kommunismen?

På en serie konferenser på temat kommunismens idé, initierade av Slavoj Žižek och Costas Douzinas på uppmaning av Alain Badiou,utkristalliserades återigen två läger av vänsterintellektuella: de som ansåg att vänstern återigen måste ta sig an frågan om det politiska, om partiet och statsmakten, och de som i stället betonade vikten av att utveckla de sociala rörelsernas autonomi, bortom politiken och utanför staten, och ta lärdom av realsocialismens historiska misslyckanden.^¹

Filosofen Jodi Dean hamnade (tillsammans med Žižek) på den ena sidan i denna diskussion, litteraturvetaren Michael Hardt och marxisten Antonio Negri på den andra. Diskussionen dem emellan, på konferenserna och i deras böcker, är intressant. Dean har varit redaktör för antologin Empire’s New Clothes, som samlar läsningar av Hardts och Negris Imperiet, och är ofta i sina skrifter kritisk till deras teorier.^² Det som gör replikskiftet intressant är att Hardt, Negri och Dean delar synen på det skifte som skett inom kapitalismen mot en informationsdriven postfordistisk produktion, en ”kognitiv kapitalism” (Hardt och Negri) eller en ”kommunikativ kapitalism” (Dean). Den kognitiva eller kommunikativa kapitalismen kännetecknas av att information blivit centralt för den kapitalistiska produktionen, vilket innebär dels att det blir möjligt att flytta produktionen utanför de enskilda fabrikerna till långa produktionskedjor, dels att den immateriella sidan av den materiella produktionen ökar i betydelse. Varorna kommer att rymma alltmer kommunikation, service och kunskap och ta i anspråk arbetskraftens kognitiva förmågor. Av denna gemensamma syn på kapitalismens förändring drar de emellertid helt olika politiska slutsatser.

Hardt och Negri bemöter inte Dean direkt, men deras senaste bok Assembly ägnas en kritik av dem som för fram synen på politikens – eller snarare det politiskas – autonomi inom kapitalismen, ett synsätt som Dean förfäktar.^³ Enligt uppfattningen om det politiskas autonomi är statsmakten och parlamentarismen relativt autonoma i förhållande till kapitalismen och produktionen. I förlängningen innebär detta att det politiska som begrepp är skilt från det ekonomiska och bildar en sfär där arbetarklassen kan ta kontroll över kapitalismen och fatta suveräna beslut. Negris polemik mot föreställningen om det politiskas autonomi är inte ny, utan diskussionen i Assembly knyter an till en gammal diskussion inom den italienska så kallade operaistiska marxistiska traditionen mellan honom och den marxistiske filosofen Mario Tronti. Det är genom kritiken av Trontis ståndpunkt, och i Assembly av de teoretiker som fortsätter att hävda detta perspektiv i dag, som vi indirekt kan utläsa Hardts och Negris svar till Dean.

Från arbetarautonomi till det politiskas autonomi

”Lenin i England” var den första ledartexten i Classe Operaia 1964, Mario Trontis och Antonio Negris tidskrift inriktad på interventioner i fabrikerna.^⁴ Texten var det närmaste man kommer en programförklaring för operaismen, den italienska marxism som teoretiserade den självständiga arbetarkampen, – den så kallade arbetarautonomin, i Italien. I artikeln gjorde Tronti en omdanande nyläsning som vände upp och ner på både Marx s och Lenins teorier. Inspirerad av marxisten Georg Lukács utgick Tronti från arbetarklassens ståndpunkt, inte kapitalets.^⁵ Han lyfte fram hur arbetarklassen sätts att samverka i produktionen och hur de vänder denna samverkan till ett motstånd mot kapitalets ledning och planering. För att omvandla arbetarnas potential till levande arbete, till arbetskraft i produktionen, måste kapitalet få bukt med deras olydnad och arbetsvägran. Det är mot bakgrund av denna vägran vi måste förstå arbetsdelningen och maskinsystemet, som syftade till att ge kapitalisten kontroll över arbetskraften. Så kunde arbetsprocessen reellt underordnas den värdeskapande processen. Detta utlöste en spiral av arbetarkamp underifrån mot fabriksdisciplinen, som bemöttes genom en teknisk omorganisering ovanifrån för att splittra den samverkade arbetskraften och återupprätta kapitalistens kontroll. Tronti framhävde fram de praktiker och klassbeteenden som arbetarrörelsen historiskt sett ofta distanserat sig från; olydnaden, vägran och sabotagen. Han riktade särskild uppmärksamhet mot de nya massarbetarna vid det löpande bandet i de stora bilfabrikerna, ofta migranter från Syditalien, en rude razza pagana, ”rå hednisk typ” av arbetare. Det var i dessa praktiker Tronti såg en negation av kapitalet, en kommunistisk tendens som upphäver sakernas nuvarande tillstånd.

Denna omkastning av Marx perspektiv följdes av samma typ av omläsning av Lenins teorier. Tronti betonade att fabrikskampen är central och att fokus måste ligga på den typ där kapitalismen är som starkast, inte på dess svagaste länk. Han talade om att ta ”Lenin till England”, till den kapitalistiska produktionens centrum, i stället för att ta ”Marx till Ryssland”, kapitalismens periferi. Om de spontana arbetarkamperna negerar kapitalismen utgör de den strategiska rörelsen i riktning mot kommunismen. Följden blir då att den politiska organisationen, partiet, bara har en stödjande funktion att taktiskt underlätta dessa kamper. Leninismens syn på strategi och taktik kastades alltså om. Organisationen skapar inte

revolutionen, men kan hjälpa till att sprida erfarenheter internt inom klassen. Det gäller att placera partiet i fabriken, inte i parlamentet, för att öka arbetarklassens autonomi inom och mot kapitalet.

Tronti hann bli desillusionerad av arbetarkampen och återvände till det italienska kommunistpartiet PCI redan före 1968. Men hans texter, samlade i den operaistiska ”Bibeln”” Operai e Capitale (arbetare och kapital) blev en viktig inspirationskälla för 68-upproret och den heta hösten av fabrikskamper 1969 i Fiats bilfabrik i Mirafiori utanför Turin.^⁶ Det var utifrån Trontis teorier som Negri och operaisterna byggde organisationen Potere Operaio och nätverket Autonomia Operaia. Men de bekämpades av PCI och Tronti själv. Trontis sjuttiotalsskrifter betonade snarare hur motsättningen mellan totalkapitalets behov (planering av infrastruktur, arbetskraftens reproduktion, logistik) och de enskilda kapitalen gav staten och kommunistpartiet ett handlingsutrymme. Denna spänning gav det politiska en autonomi, enligt Tronti. Negri teoretiserade däremot i den tidige Trontis efterföljd den sociala autonomin, arbetarautonomin, som han ställde mot det politiskas autonomi. Arbetarklassens sociala autonomi innebar enligt Negri att den genom sin position, sin kapacitet som levande arbete, sin olydnad och sitt sabotage, men även sitt undandragande, sin direkta produktion av bruksvärden och sin självorganisering, fungerade som en autonom kraft och skapade en autonom sfär inom och mot kapitalet. Den sociala autonomin var därigenom både en utgångspunkt och ett mål, en immanent autonomi som skapade en brytning med det politiska som transcendent autonomi. Negris sjuttiotalstexter intervenerade alla mot Tronti och PCI:s betoning av politikens och statens autonomi. Negri lyfte i stället fram hur samhället kom att reellt underordnas kapitalets värdeskapande, ett underordnande av den samhälleliga arbetsprocessen på det kollektiva kapitalets nivå.^⁷ Detta uteslöt all statlig eller parlamentarisk autonomi.^⁸

Samverkan och sammansättning

Det är denna polemik som Negri och Michael Hardt återvänder till i Assembly. Tetralogin som började med Imperiet har samma struktur som alla Negris texter: först en analys av den samhälleliga produktionen och totalkapitalets – inräknat statsmaktens – förändring (Imperiet), vidare till vilka former av antagonism och nya subjekt som skapas (Multituden)^⁹, hur samverkan inom produktionen kan vändas till ett övertagande av produktionen (Commonw Wealth) ^¹⁰ och hur den organisationsform som kan fungera som struktur i detta projekt och subjekt kan se ut (Assembly). ^¹¹,I Assembly bemöter Hardt och Negri dagens banerförare för det politiskas autonomi – framlidne Ernesto Laclau, partierna Syriza och Podemos, Corbyn- och Sanderskampanjerna – samtidigt som de försöker lösa de svårigheter som den sociala autonomin stött på under de senaste decenniernas kampcykler och revolter.

En skillnad mellan Hardt och Negri och Dean är synen på subjektet, eller rättare sagt vilken subjektivering som sker inom den kommunikativa eller kognitiva kapitalismen, det vill säga vilka processer och strukturer som formar subjektet. För Hardt och Negri, som här rör sig i den tidige Trontis fotspår från Lenin i England, är utgångspunkten alltid hur arbetskraften sätts att samverka inom produktionen och vilken form av kapitalistisk styrning den kollektiva arbetaren ställs inför, det vill säga hur arbetsprocessen underordnas den värdeskapande processen. Det nya med den kognitiva kapitalismens samhälleligt sammansatta form av samverkan, den tendens i dagens kapitalism som intresserar Hardt och Negri, är att den inte sker i fabriken och att den inte planeras av den enskilde kapitalisten. Marx ägnar flera kapitel i Kapitalet åt att beskriva hur den enskilde arbetaren, när han säljer sin individuella arbetskraft, av kapitalisten sätts att samverka i en organisering av arbetsprocessen och därigenom för kapitalisten blir en kollektiv arbetare, en samverkad produktivkraft. För arbetarna framstår denna samverkan som något som kommer utifrån, från kapitalisten, fastän det är de själva som förbinds med varandra i ett samarbete inom arbetet.^¹²

När samverkan sker på ett samhälleligt plan, genom nätverk, medverkar arbetarna själva aktivt i den, menar Hardt och Negri. Motsättningen inom kapitalismen i dag står därmed mellan den samhälleliga arbetsprocessen och kapitalets tillägnelse och utvinning av värde ur produktionen. Till skillnad från Tronti ser Hardt och Negri inte den subjektivering som pågår inom den klassammansättning som de benämner multituden som rent negativ. Den vilar inte bara på vägran och motstånd mot kapitalet, utan också på bejakandet av multitudens egen produktiva potential som levande arbete. Arbetarklassens politiska sammansättning utgör därmed inte längre en mekanisk återspegling av dess tekniska sammansättning. Om fackföreningsrörelsen (branschorganiseringen) och avantgardepartiet (det medvetna proletariatets organisatoriska dominans över andra klasskikt) hämtade sin organisationsform från samverkansformerna i produktionen och samhället – vi kan påminna oss Marx och Engels beskrivning i Kommunistiska manifestet av hur fabrikerna gjorde proletariatet till en samverkad fabriksarmé vänd mot bourgeoisien – bygger samverkan nu i högre grad på arbetarnas självaktivitet, förmåga att nätverka, kommunicera och finna det gemensamma, det vill säga en betydligt högre grad av autonomi än tidigare. Klassens organisering är därmed inte given genom kapitalistens organisering av produktionen.^¹³

Okommunicerbar kommunikation

Jodi Dean liknar Hardts och Negris framställning av kapitalismen vid filosofen Ludwig Wittgensteins bild av en anka som också är hare, två sätt att se på samma fenomen.^¹⁴ Multituden och Imperiet är inte två skilda storheter inom kapitalismen, utan två gestaltningar av ett och detsamma. Antingen ställs produktionen i kapitalismens tjänst eller också i det gemensammas tjänst; antingen planeras den av kapitalet eller också självorganiseras den av producenterna, antingen utvinns värdet av kapitalet eller också av multituden. Dean intar en mer kritisk hållning till den kommunikativa kapitalismen, som enligt hennes mening inte stärker sammanhållningen och klassgemenskapen genom samverkan, utan snarare omöjliggör kommunikation inom klassen. Det som den kommunikativa kapitalismen gör är att omvandla kommunikationen till bytesvärde snarare än att framställa bruksvärden. Det viktiga för kapitalismen är att det kommuniceras, att information kan köpas, säljas, förmedlas och cirkulera, snarare än vad informationen innehåller. Ju mer spridbar desto bättre. Allt fler kan göra sina röster hörda, men det finns inga mottagare. Frågorna om vilka som är upphovspersoner, avsändare och mottagare blir ointressanta, det viktiga är att informationen är cirkulerbar för att kunna valoriseras. Kommunikationen omvandlas därigenom till sin motsats, den negerar sig själv. Det viktiga är inte vad du gör, utan att du gör något på Facebook.^¹⁵

I Crowds and Party går Dean djupare in på hur denna isolering och uppsplittring av arbetarklassen och formerandet av varje kollektivt ”vi” bryts ner genom individualisering. Den kommunikativa kapitalismen verkar avsubjektiverande för alla kollektiva gemenskaper. Hon menar att det som Hardt och Negri utmålar som klassens styrka i själva verket är en svaghet. Multitudens mångfald ersätter inte klassen, utan måste ses som ett klasskännetecken att övervinna. Under den kommunikativa kapitalismen är kollektiviteten inte given, utan måste skapas.^¹⁶

Skillnaden i synen på subjektivering får konsekvenser för analysen av både organisationsfrågan (”partiet”) och revolutionen. För Dean är partiet och den antagonistiska organiseringen något som sker externt, utanför produktionen. Det kommunistiska partiets uppgift är att stärka den kollektiva dimensionen i varje protest eller rörelse, att verka kollektivt subjektiverande gentemot den kommunikativa kapitalismens avsubjektivering och blockering av kollektivblivandet. Med krisprotesternas torgockupationer och Occupy Wall Street färskt i minnet skriver Dean om hur partiets uppgift är att övervinna massprotesternas begränsning, att lyfta dem vidare den dag torgdemonstranterna går hem. Massprotestens inneboende begränsning gör partiet nödvändigt, den kräver partiet. ”Partiet är den kropp som kan bära en egalitär urladdning vidare efter det att folksamlingen skingrats och kanalisera dess löfte om rättvisa vidare i en organiserad politisk kamp.” Men det handlar inte om att ta den strategiska ledningen över kamperna eller representera dem, utan att fylla en ”psykodynamisk funktion” genom att fortsätta lyfta fram ett ”kollektivt begär efter kollektivitet”.^¹⁷

Hardt och Negri ägnar hela fjärde delen av sin Imperiet-tetralogi, Assembly, åt organisationsfrågan. De ser två diken som proteströrelser kan hamna i. I det ena görs organisationslösheten och horisontaliteten till en fetisch där man fastna i en ren negation eller upprorsvurm utan att bestående och hållbara strukturer skapas. I det andra framhävs det politiskas autonomi genom överbetoning av ett externt parti, parlamentsval eller ett vänsterpopulistiskt enande tomt betecknande i form av en ledargestalt eller en missnöjesparoll. Dessa diken ser de som potentiellt förödande för en samhällsomvandlande rörelse.^¹⁸

Vad innebär det då att ta Lenin till England i dag, att bygga en organisationsform som är adekvat med tanke på den centrala utvecklingstendensen inom dagens kapitalistiska produktion? Hardt och Negri menar att organiseringen måste bygga på det levande arbetets samverkan i hela dess mångfald för att multitudens institutioner, som försvarar den gemensamma produktionen och allmänningarna, ska kunna hålla dem demokratiskt öppna mot kapitalets försök till tillägnelse och värdeutvinning. Detta kräver en mångfald av strukturer utifrån Trontis tes om att organisationer enbart fyller funktionen att stärka, underlätta, sprida ut och mångfaldiga undandragandets strategiska rörelse. Detta kräver ledarskap, men inte ledare. Hardt och Negri tar Lenin till England genom att vända upp och ner på begreppet entreprenörskap i en praktik som varje dag undandrar produktion och värde från kapitalismen för att kunna reproducera oss själva utan och utanför kapitalet.^¹⁹

Under konferensen ”Communism 2017” i Rom betonade Negri denna syn på revolutionen som en lång ackumulation av kamp snarare än en avgränsad händelse. Dagens sovjeter, menade Negri, kan bara uppstå genom egna institutioner som tar tillbaka självbestämmandet från den suveräna makten.^²⁰ Revolution för Hardt och Negri är vardagens återtillägnelse av produktiv förmåga och självbestämmande, inte övertagande av statsmakten, upprättande av politisk hegemoni eller stormande av vinterpalats. Kan rörelser däremot genom påtryckning underifrån förmå kommunala, statliga eller övernationella institutioner att legitimera, legalisera eller avyttra egendom till en process där allmänningar öppnas upp, måste den möjligheten också tas för att vinna taktiska segrar. Det handlar inte om att gå i närkamp med de statliga institutionerna, som Chantal Mouffe, Dean eller den sene Tronti förespråkar, men inte heller om ett anarkistiskt förkastande, konfrontativt negerande av dem.

Dean kallar detta undandragande för en ”revolution utan revolution”. Hon kritiserar Negri och Hardt och Negri för att inte gå bortom kapitalismens organisering av produktionen utan ta denna sammansättning för given i sitt projekt. Den kommunikativa kapitalismen hanterar identitetsöverskridande, mångfald och självaktivitet, införlivar dessa former inom sig och gör dem ofarliga. Det Hardt och Negri ser som motstånd är i själva verket den subjektivitet som kapitalet efterfrågar, enligt Dean. Om man ska hitta en politisk organisationsform som motsvarar dagens tekniska sammansättning i kapitalismen, så borde Hardt och Negri lyfta fram avantgardepartiet i stället för att förkasta det. ”Självorganisering i komplexa nätverk garanterar inte horisontalitet. Faktum är att det skapar hierarkier”, skriver hon.^²¹ Hon tar sociala medieplattformar som Twitter som exempel. Bara för att plattformen är ett nätverk där alla har samma möjligheter att delta, är deltagarna inte jämlika. I stället framträder den potenslag som skapar några supernoder med stor popularitet och en lång svans av lågaktiva följare. Denna 80–20-regel, den så kallade Paretoprincipen, innebär att 20 procent står för orsakerna och 80 procent för verkan. Vi behöver ett avantgardeparti för att kunna verka effektivt i ett utspritt komplext nätverk, för att kunna ta Lenin till Twitter, den kommunikativa kapitalismens England.^²²

Organisationsfrågan är tätt förbunden med en syn på revolutionens tidslighet, hur framtiden är förbunden med nuet. Dean, Hardt och Negri delar intentionen att bryta med en deterministisk och mekanisk historiematerialism, som varit rådande inom marxism-leninismen. Dean lyfter fram Lukács Leninläsning, som betonar revolutionens aktualitet, och sammanför den med Jean-Pierre Dupuys begrepp om ”projicerad tid”. Genom att ta revolutionens aktualitet för given och uppfatta den revolutionära brytningen som nödvändig slår man fast det riktmärke som all revolutionär politik måste orientera sig mot. Den revolutionära förväntan bär på en kraft som skapar ”den framtida revolutionens förmåga att samordna de handlingar som den själv frambringar”, skriver hon i sin text i detta nummer. Revolutionen blir både sin egen förutsättning och sitt resultat.

”Det faktum att det revolutionen kommer att inträffa, att den proletära revolutionen står på dagordningen, påverkar de val, handlingar och grupper som skapar den”, skriver Dean vidare. Tilltron till en revolution slår fastetablerar partiets roll och funktion, vad det bör göra för att ta oss dit. Det är detta revolutionära medvetande i partiet, framtiden sedd ur nuets perspektiv, som kan föra proletariatets handlingar i revolutionär riktning. Det konkretiserar teorin i en praktik. Organisering, institutioner och staten blir alla redskap som bedöms utifrån partiets möjlighet att använda dem för att främja en rörelse ditåt. Utifrån denna syn på revolutionen kritiserar hon Hardts och Negris uppfattning om kommunismen för att sakna riktning och strategi.

Här bortser dock Dean från hur Hardt och Negri metodiskt analyserar de tendenser som rymmer fröet till en kommande kommunism. Negri bygger sin analys på Marx metoddiskussion i Grundrisse och utvecklar den i en föreläsningsserie som finns samlad i boken Marx Beyond Marx.^²³ När Marx beskriver proletariatets framväxt i England skildrar han inte den kvantitativt dominerande produktionen i Storbritannien eller Europa, men väl den kvalitativa tendens som är stadd i dynamisk framväxt och som inte kommer att fullt ut realiseras förrän i mitten av 1900-talet. Marx ger exemplet att det inte är apans anatomi som förklarar människans, utan människans anatomi som ger ledtrådar om apans.^²⁴ Historiestudier hjälper oss inte att förstå nutiden, utan nutiden kan förklara vilka historiska tendenser som realiserats. Därmed måste vi undersöka de kvalitativa tendenserna i nutiden, föreställa oss deras realiserande och därifrån projicera tillbaka på nutiden. Det är genom att spåra den kommande kommunismens tendenser i nuet, att se vilken utveckling som bär på en brytning, vi kan förstå hur vi bör handla. Där förbinds Negris analys av tendensen med Trontis diskussion om klassantagonismen och arbetarautonomin som strategi.

Organiseringens taktiska funktion blir därmed att försöka se tendenserna, den faktiska kommunism som redan finns här, för att bejaka och realisera den. Det är inte nödvändigtvis så att utvecklingen kommer att gå åt det hållet. Det handlar om att föreställa sig tendenser i nuet utifrån en punkt i framtiden där de är realiserade, har nått ett kvantitativt genomslag och är förverkligade, för att ge perspektiv på de kvalitativa förändringarna i nuet: vad som är statt i utveckling och expansion och vad som är på nedåtgående och i avtagande. Vad händer om vi förutsätter antagonismen realiserad och fullt utblommad, hur markerar detta var vi behöver sätta in vår organisatoriska kapacitet i dag?

Skillnaden mellan Dean och Hardt och Negri är att Dean i denna projicerade framtid ser en uppgift för partiet: att samla och samordna klassen för att färden ska kunna genomföras åt rätt håll, där det politiskas autonomi ses som en förutsättning. Hardt och Negri ser i stället organisationens uppgift som taktisk, tillfällig och föränderlig: att bidra till att realisera den faktiska kommunistiska rörelse vilken bara existerar som en inneboende tendens till social autonomi inom och mot och slutligen bortom kapitalet. Kommunismen är redan potentiellt här, den måste bara realiseras.

Från Fronesis 60-61, tema Revolution.

Fotnoter:

1Alain Badiou publicerade 2007 L’hypothèse communiste, som inspirerade till konferenserna ”The Idea of Communism” i London 2009, New York 2011 och Seoul 2013. En fristående konferens, ”La Conferenza di Roma sul Comunismo” (C17) hölls i Rom 2017 utifrån liknande premisser. Första konferensen finns utgiven på svenska som Kommunismens idé (2011).

2Paul A. Passavant och Jodi Dean (red.), Empire’s New Clothes. Reading Hardt and Negri (2004).

3Michael Hardt och Antonio Negri, Assembly (2017), utkommer på svenska 2018 under titeln Samling. Distinktionen mellan ”det politiska” och ”politiken” görs av Carl Schmitt i Det politiska som begrepp (2009 [1932]). Schmitt menar att det politiska föregår politiken genom det suveräna beslutet att utpeka en fiende. Utmärkande för det politiska är just denna indelning i fiende och vän, vilken Schmitt ställer mot liberalismens syn på politiken som konkurrens mellan åsikter och förslag.

4Mario Tronti, ”Lenin i England” [1964], i Brand nr 2 2017.

5Georg Lukàcs, Historia och klassmedvetande (1971 [1919–1923]), kapitlet ”Proletariatets ståndpunkt”.

6Mario Tronti, Operai e Capitale (1966).

7 Karl Marx utvecklar teorin om den reella underordningen främst i ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” [1864], i Marx och Engels, Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter (1975). Tronti utvecklar i texten ”La Fabbrica e la società”, i Operai e capitale (1966), en diskussion om hur fabriken kommer att reellt underordnas samhället och bli en social fabrik. Negri utvecklar sin tes om den samhälleliga underordningen i Marx beyond Marx. Lessons on the Grundrisse (1984), s. 92, 113, 123 och 203. Se även kapitlet om formell och reell subsumtion, fordism samt produktivt och improduktivt arbete i Michael Heinrich, Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet (2013).

8 För en diskussion om skillnaderna i Trontis och Negris teorier, se Alberto Toscano, ”Chronicles of Insurrection. Tronti, Negri and the Subject of Antagonism”, i Toscano Chiesa (red.), The Italian Diffence. Between Nihilism and Biopolitics (2009).

9& An K]).

10& A

11 Hardt och Negri, Imperiet (2003 [2000]); Multituden. Krig och demokrati i imperiets tidsålder (2007 [2004]); Commonwealth (2009); Assembly (2017).

12Karl Marx, Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin, första boken, Kapitalets produktionsprocess (2013 [1867]), s. 280ff.

13För en diskussion om hur Negris teori om subjektet utvecklats, se Willer Montefusco och Mimmo Sersante, Dall’operaio sociale alla moltitudine. La prostettiva ontologica di Antonio Negri (1980–2015) (2016).

14 Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar (2012 [1953]), del 2, paragraf XI.

15Dean, ”The Networked Empire. Communicative Capitalism and the Hope for Politics”, i Paul A. Passavant och Jodi Dean (red.), Empire’s New Clothes. Reading Hardt and Negri (2004).

16Dean, Crowds and Party (2016).

17 Ibid, s. 16, 5.

18Hardt och Negri, Assembly (2017), s. 42ff.

19Ibid., s. 18, 77ff., 139ff.

20Föredraget från den 22 januari 2017 finns på www.youtube.com/watch?v=gGOI4KNQDDw.

21^{Ibid,
s. 16.}

22Dean, Crowds and Party (2016), s. 16.

23 Negri, Marx beyond Marx. Lessons on the Grundrisse (1991), s. 41; Hardt och Negri, Multituden (2007), s. 172 ff.; Timothy S. Murphy och Antonio Negri, Modernity and the Multitude (2012), s. 74ff.

24 Marx, Grundrisse. Ett urval (2010 [1857–1858]), s. 63.

Till kamrat vem som helst

Posted on 7 december, 2015 by guldfiske under Eget, Italien

Vad gör man dagen efter upproret? När barrikaderna redan rests, gatstenarna kastats, torgockupationen tröttnat, massmanifestationerna avlöst varandra, stormötena går på tomgång, tågstationen redan blockerats och en uppsättning korrupta politiker bara bytts ut mot en annan. När varje revolthandling gjorts, men inget förändrats. Vad händer då?

2007 kom Osynliga kommittén med sin bok Det stundande upproret. Det var en peppande bok man kunde ge till vem som helst, en medryckande föraning om den stormvind som skulle komma i den globala finanskrisen och krispolitikens spår. Och framför allt, vad vi – vem som helst – kunde göra när stormen kom. Sju år senare har Osynliga kommittén kommit med uppföljningen, Till våra vänner, som nu kommit på svenska (TankeKraft förlag 2015). Om Det stundande upproret var ett manifest, ett brett upprop för en kommande strid och en kommande kampgemenskap, är Till våra vänner den kranka eftertanken vad som gick snett, var revolterna körde fast och hur de kan komma loss ur den stagnation de drabbats av. Om Det stundande upproret vände sig till vem som helst, vänder sig Till mina vänner till Osynliga kommitténs vänner från kravallerna, torgockupationerna och blockaderna. Den är ett samtal kamrater emellan, sammansvurna i samma projekt. Ofta med udden polemiskt riktad mot andra deltagare i upprorsvågen; de ”vänsterister” som beskylls för ligga bakom revoltens misslyckande.

Trots att Till våra vänner närmar sig samma frågeställningar som revolutionärer i alla tider tvingats ta upp – frågan om aktörskap, relationen mellan revoltens olika subjekt, mellan strategi och taktik, voluntarism och organisation, revolt och revolution, organisationens (partiets) roll – lyfter Osynliga kommittén fram deras diskussion som annorlunda. Deras manifest är ett ickemanifest, partiet ett ickeparti, organisationsformen en ickeorganisation, subjektet ett identitetslöst ickesubjekt. Må så vara. Projekt mår ofta bra av att dra en polemisk demarkationslinje mot sina föregångare och utmåla sig själva som något helt annat. Som sådana fungerar Osynliga kommitténs skrifter bra även för dem som inte delar deras slutsatser, som poetiska provokationer, korrigeringar och ifrågasättande, som tvingar alla att betrakta sina egna projekts risker och tillkortakommanden. De är lika uppfriskande att läsa när man håller med som när man inte håller med.

Tristast blir skrifterna däremot när de liknar skuggboxning mot parodiska skildringar av andra kommunistiska teoribildningar som deltagit i samma revolter. Osynliga kommittén snor och inspireras friskt från sina teoretiska ”konkurrenter”, för att sedan spotta ut de oönskade resterna och tillskriva andra närstående strömningar. De som borde vara närmast utmålas som längst bort och det stora hotet mot varje uppror – till och med fiender på insidan, förskansade i våra huvuden.

Så varför inte göra en tillbaka-kaka och göra samma läsning i retur av Osynliga kommitténs skrifter, se vad vi kan använda, sno tillbaka och vad vi kan dumpa. Låta de autonomistiska teorier de försöker digestera explodera i deras mage, som en trojansk häst, och fritt få blomma upp och återbefrukta Osynliga kommitténs projekt i en annan riktning än vad de själva tänkt sig. Vad händer om man läser Till våra vänner med Negris, Trontis och operaisternas glasögon? (Tack till kamrat Krigsmaskinen för uppslaget!)

Upprorets tid

Ett sympatiskt drag i Osynliga kommitténs insurrektionalism är deras uppmaning till handling nu. Direkt, omedelbart och omedierat. Det finns inget gyllene tillfälle att vänta på, ingen ultimat situation som ska uppstå, inget strategiskt kairos att vänta in. Det är bara att börja, där du är och med dem du har runtomkring dig. För Osynliga kommittén är den historiska tiden upphävd, det gäller bara att avtäcka kollektiviteten som redan finns där, färdig i de delade motståndshandlingarna. Det finns inget löfte om framtida extaser eller en mytisk urtid, det är bara i nuet som möjligheten att förändra världen existerar.

Men sen ett aber. Upproren har kommit, men inte revolutionen, konstaterar Osynliga kommittén krasst. Revolten visade sig inte övergå i revolutionen. Den lyckades inte förbinda kortsiktiga och långsiktiga handlingar, taktik och strategi, ackumulera segrar som kunde leda till en systematisk förändring.

Vad fick upproren att stanna av? Osynliga kommittén har två svar. Det ena är att se hur kampcyklerna upplöses när de lyckas bli generaliserade och blivit allmängods. ”Sedan 2005 är det som om antiglobaliseringsrörelsen har upplösts av verkligheten. Den har försvunnit, just därför att den har förverkligats”. Under krisprotesterna tog alla folkliga protester, även de fascistiska på Maidantorget, globaliseringsrörelsens erfarenheter som sin självklara grund. Nätverksorganiseringen, aktionsdagarna, rådsförsamlingarna, den breda militansen, alternativmedian, blockaderna, kritiken mot finanskapitalismen – de har alla blivit allmängods. Globaliseringsrörelsens partikularitet försvann därmed genom generalisering. Antagonismen hade konstituerats på en högre nivå, som Negri hade uttryckt det. Protesterna kan därigenom aldrig vända bakåt, utan utgår alltid i sin stundande kampcykel från en ny nivå. Kommitténs andra svar, och där placerar de sig i en lång fransk ultravänstertradition, är att se vänstern som problemet. Det är vänsterismen som håller tillbaka revoltörerna och bestulit dem på revolutionen. Det krävs bara en sista brytning. ”Revolutionärernas passionerade rivalitet med vänstern håller kvar den på samma terräng, snarare än att frigöra dem. Låt oss kasta loss”. Därför är Till våra vänner en paradoxal skrift, eftersom kommittén där – till skillnad från Det stundande upprorets insurrektionalism och skapande av kommuner – återvänder till en vänsterbegreppsapparat: revolutionen, produktionen, partiet osv.

I sin recension av Till våra vänner ställer Jason E Smith frågan: kom verkligen upproren? Var verkligen torgrörelsen upprorisk? Den lyckades inte utmana några djupare maktstruktur – ens i Egypten – utan lämnade dem intakta. Protesterna inriktade sig mot åtstramningspaket snarare än i mot relationerna i produktionen eller i ett reellt utmanande av statliga våldsmonopolet. Istället för att se proteströrelsen som något kapat av en vänster, måste man kanske betrakta dess brister inifrån: att den redan från sin start var begränsad, motsägelsefull, bar på reformistiska illusioner och förhoppningar. Men också att protesterna agerade inom geopolitiska intressen och med konkurrerande reaktionära krafter som också försökte fånga momentumet, vilket kastade in de sociala protesterna i inbördeskrig (som i Syrien och Libyen).

Vem som helst

Upproret kan bedrivas var som helst och följaktligen av vem som helst. Saknas det därigenom subjekt och antagonistisk subjektivering för Osynliga kommittén? ”Det finns inget nytt revolutionärt subjekt vars framträdande skulle undgått upptäckt fram tills nu. Om man då hävdar att det är ’folket’ som är ute på gatorna, då är det inte ett folk som existerade i förväg, utan som saknades i förväg”.

Här förlitar de sig tungt på den italienska filosofen Giorgio Agamben och hans teori om vemsomhelst-singulariteter och deras relation till den kommande gemenskapen (hos kommittén, i form av kommunen). Agambens vemsomhelst-singularitet är ingen ny subjektivitet, utan ett angrepp på identitet, suveränitet och teleologi. Agamben försöker tänka i koncept som överskrider identiteter och inte är förbundna med kollektivitet. Vemsomhelst är en singularitet som varken är universell eller partikulär, något som spelar roll oavsett vad det är och inte kan reduceras till sina egenskaper. Detta märkliga subjekt som ett ickesubjekt, en (icke)aktör som inte kan koopteras av staten och som flyr undan suveränitetens logik. Grunden är en vägran, undandragande, Bartlebys ”I prefer not to”, snarare än formerandet av ett nytt subjekt. Denna vemsomhelst-singularitet tar sig på en kollektiv nivå uttryck i en kommande gemenskap / kommun, utifrån vemsomhelst-singulariteternas antagonism mot suveräniteten. Denna gemenskap går för Agamben inte att se som någon gemensam essen.

Hos Osynliga kommittén kommer det här tydligt till uttryck på synen på upproret och blockadens (icke)subjekt: om strejkens subjekt under 1800- och 1900-talet var arbetaren, är blockaden/upprorets (icke)subjekt ”vem som helst”. Men denna syn motsägs i kommitténs egna skrift genom att samtidigt betona den unika position och kunskap som arbetarna sitter på i produktionen, som av kommittén reduceras till en kunskap om produktionsprocessen som kommunerna måste stjäla för att kunna blockera den. Att utgå från sin materiella position och situation – som borde vara kommitténs utgångspunkt – dribblas bort och kantrar över i en idealistisk voluntarism. Här måste perspektivet vändas rätt igen.

Marx perspektiv står i kontrast till Agambens; hur motsättningarna och antagonismen i produktionen, de olika relationerna till produktionsmedlen och deras olika former av inkomst hos Marx tar sig uttryck i en subjektivering som blir klasserna som aktörer. Men det finns också hos Agamben en tydlig skillnad mot Negri, Deleuze, Guattari och Foucault, som delar kritiken mot teleologi och suveränitet – och som likt Agamben betonar singulariteter snarare än homogena sammansättningar. Negri, Deleuze, Guattari och Foucault ser däremot det gemensamma som något som måste produceras, ett heterogent sammansättande av olika singulariteter i ett gemensamt projekt. Det blir mycket mer fruktbart att läsa Osynliga kommitténs kommande kommuner genom de senares glasögon, än Agambens, som något som måste skapas, ett politiskt projekt som måste sammansättas och singulariteter som måste förbindas i en ömsesidig pakt. Kommitténs beskrivning av den medeltida innebörden av kommunen, ”Den gemensamt svurna eden bland invånare i en stad eller på landsbygden att hålla ihop”, befinner sig redan i denna fåra. Pakten hos Osynliga kommittén motsvarar Negris syn på multitudens sammansättande, från ontologisk till politiskt formerande, genom en gemensam pakt för att backa varandra, räknandet av sin egna kraft som källan till frihet. Detta sammansättande är inte ett identitetsprojekt, utan snarare något som genom sina kombinationer överskrider subjekten. Kommunen är varken kooperativen, facken, kollektiven eller de sociala centren – utan det som uppstår när dessa samverkar, sammansvärjs och kombineras. ”Det var samarbetet mellan allt detta, livet som utvecklades mellan allt detta, och som inte kan tilldelas någon av dessa aktiviteter, någon av deras entiteter”. ”Kommunen är då det som får alla ekonomiska gemenskaper att kommunicera sinsemellan, det som genomborrar den och överskrider den, den är sambandet som motarbetar deras benägenhet till självupptagenhet”. Osynliga kommittén rör sig här redan bortom Agamben, som ser gemenskapen som reellt redan existerande och bara kräver ett perspektivskifte, ett annat sätt att förhålla sig till världen.

Blockaden – mål eller medel

Om fabriksarbetarna som subjekt hade strejken som sin kampmetod i produktionen är vem som helst-singulariteternas kampmetod idag blockaden. Makten har flyttat ut ur institutionerna, menar Osynliga kommittén, och in i infrastrukturen. Makten är biopolitisk och verkar direkt in i våra levda världar, men den verkar – vilket är det viktiga – genom sin cybernetiska styrning över en utspridd infrastruktur och dess kommunikation. ”Regerandet finns inte hos regeringarna”, istället för att se på statsmakten måste man se ”dess politiska konstitution är dess materiella konstitution”.

Produktionen sker i flöden och fabriken ersatts av produktionsanläggningar, som flödets noder. Snarare än producera färdiga varor ägnar sig dessa anläggningar åt en omvandling av det som passerar in och ut, för att sedan skickas vidare till nästa nod för fortsatt bearbetning eller montering. Arbetaren har reducerats till en maskinövervakare, vars uppgift snarare är att träda in för att åtgärda stopp i arbetet – medan maskinerna utför produktionen. Den cybernetiska kapitalismen har helt införlivat reproduktionen i sig, det finns inte längre någon separat eller semiautonom reproduktions- eller distributionssfär.

Den cybernetiska kapitalismen är sårbar överallt, genom att dess flöden löper igenom hela samhället och potentiellt går att blockera. Vem som helst kan blockera produktionen, inte enbart arbetaren. Och attackerar man produktionens flöden attackeras kapitalismen i hela sin totalitet.

Jason E Smith ser här en av de svagaste bitarna i Osynliga kommitténs resonemang. Den missar den roll blockaderna av logistiken spelat historiskt de senaste 40 åren. Oftast har blockaderna varit det sista redskapet att ta till under en social protest eller facklig konflikt. Blockaderna har ofta snarare haft rollen som generaliserade strejker, där fackföreningarna initierat protesterna och kunnat styra dem. Så även i det exemplet Osynliga kommittén tar upp, med rörelsen 2010 mot pensionsreformen i Frankrike där facket CGT stängde ner oljeraffinaderierna med sina strejker och vem som helst kunde generalisera strejkerna genom blockaderna av bensintransporter och trafik. Men dessa blockader kontrollerades till syvende och sist av CGT, som kunde utöva sin hegemoni över dem.

Arbetarnas särställning i produktionen försvinner i kommitténs jämställande av produktion, distribution och cirkulation. Osynliga kommittén reducerar denna strategiska position enbart till en fråga om knowhow. Fabriksarbetarnas möjlighet till strejk kom ur en koncentration av arbetare i fabriken, en kunskap om arbetsprocessen som gav viss kontroll över arbetet, råvaror och lager. ”Den som vet hur ett system fungerar kan också sabotera det på ett effektivt sätt”. Med den cybernetiska kapitalismen måste motståndet stjäla denna kunskap och göra den tillgänglig för vem som helst. ”Att konstruera en revolutionär kraft idag är just detta, att artikulera alla de nödvändiga revolutionära världarna och teknikerna, sätta samman den tekniska intelligensian till en historisk kraft och inte ett system för regerande”.

Frågan är vilken funktion blockaderna fyller. Hos Osynliga kommittén verkar de mest ha ett strategiskt antikapitalistiskt värde, genom att de negerar produktionsprocessen. Men stärker blockaderna verkligen vår makt? Alberto Toscano riktar i texten ”Logistik och opposition” en operaistiskt influerad kritik av kommitténs fokusering på logistiken. Toscano saknar en diskussion om hur produktionen kan användas och omställas till nya mål. ”Interstitial enclaves or temporary liberated zones, ornamented by discourses of withdrawal and difference, have widely replaced the reference of an advancing, unifying and largely homogeneous planetary movement of liberation”, skriver han. Detta resulterar i en fetischering av brytningen, som inte skapar några förutsättningar för en ickekapitalistisk livsform.

Toscano beskriver det som en ”katastrofisk optimism” hos Osynliga kommittén, att blockerandet av kapitalismens flöden i sig skulle resultera i en antikapitalistisk kollektivitet – men att resultatet likaväl kan bli en massiv irritation och öppna för reaktionen. Istället frågar Toscano efter ”hur kan vi vända strukturer/flöden som separerar oss från kollektivt handlande till ny användning/mål snarare än bara stoppa dem”. Hur kan kapitalistiska strukturer göras användbara snarare än oanvändbara för oss, vilka tendenser i dem kan omvandlas i riktning mot ett kommunistiskt samhälle?

Den snabbt växande urbanismen vilar på allt längre och omfattande försörjningskedjor, vilket försätter en intensifierad exploatering och expansion. Så logistiken har en central funktion, ur ett maktperspektiv. ”The metropolis is in fact a processing centre”. Dessa försörjningskedjor bygger på standariseringar, i allt från gemensamma förvaringsformer (moduler, containers) till streckkoder, kommunikationssystem, infrastruktur och regleringar. Istället för att se blockaden som mål, blir det ett mer strategiskt perspektiv att betona den som medel – att se vilka maktredskap det ger arbetarna att skaffa sig bättre förhandlings- och styrkeposition genom sin möjlighet att kunna avbryta produktionen. Toscano lyfter fram Sergio Bolognas undersökning av hamnarbetares kamp över försörjningskedjehanteringen som exempel. Eller varför inte Angry Workers of the Worlds undersökningar av migrantarbetares kamp i den brittiska logistiksektorn. Blockaden skiljer sig på så sätt inte från strejken, vare sig som kampmedel eller i fråga om subjekt (inom och emot produktionen).

Här blir blockadstrategin mer intressant att sätta in i dagens autonoma diskussioner internationellt om den sociala strejken. Hur kan blockaderna användas för att generalisera konflikter i produktionen, skapa nya sammansättningar inom och utanför produktionen på ett samhälleligt plan. Blockaden kan på så sätt användas som maktmedel för att vinna segrar och bygga makt, som avancerar klassens positioner inom och emot kapitalets utvecklingstendens.

En konstituerande motmakt

Ett användbart redskap i Det stundande upproret och Till våra vänner är kommitténs (heideggerianskt färgade) beskrivning av kommunernas varande territoriet och beboende av rummet. Här finns fantastiska verktyg att använda sig av. Bildandet av kommuner, av sammanslutningar av konspirationer, handlar om att bebo områden. Kommittén pekar på ordet geografis etymologi, som geo-grafi – att skriva in sig i ett område. Kommunen skapar ett politiskt territorium som inte nödvändigtvis följer rummet, utan bryter mot det, förgrenar sig och expanderar. De skriver ständigt in andra i sin geo-grafi. ”Genom sin blotta existens river den isär rummets uttänkta indelning och dömer varje viljesats till en ’rumslig samhällsplanering’ att misslyckas”.

Jason E Smith lyfter fem användbara steg av subjektivering, där han bänder på Osynliga kommitténs teser, för att ta stegen från vem som helst via kommunen till det historiska partiet:
1) Betonandet av arbetarna som förkroppsligande av tekniska kunskap inom produktionsflödena. Hur arbetarna måste skaffa sig en ”strategic intelligence of the present”.
2) Hur strejken kan ses som en territoriell aktion (blockaden som social strejk). Strejkens genomslag och påverkan på ett territorium avgörs hur mycket den lyckas involvera de utanför, skapa lojaliteter i kvarteren. Det gäller lika mycket idag som under arbetarrörelsens uppkomst.
3) Hur gemenskaperna och kommunerna baseras på inbördes hjälp och solidaritet
4) Hur kommunerna inte bara blockerar eller saboterar produktionen, utan övertar och transfomerar den.
5) Se partiet som hur kommunernas territoriella fästen bildar en allt tätare etisk väv, en konspiration och inbördes pakt.

Den stora skillnaden mellan Osynliga kommitten/Agamben och de autonoma/Negri är synen på konstituerande makt. Agamben och kommitténs beskrivning av den cybernetiska makten och biopolitiken genomsyras av dess syn på den statliga suveräniteten, dess övervakning och upprorsbekämpning. Detta perspektiv på den suveräna statsmaktens regerande läggs sedan som ett raster på förståelsen av kapitalismen. Ekonomiska kriser reduceras till subjektiv politik för att genomdriva omstruktureringar, ”destabilisera för att stabilisera”. ”Krisen inte är ett ekonomiskt faktum utan en politisk metod för att regera. Vi genomlever inte en kris för kapitalismen, utan en triumf för kriskapitalismen” – här ligger kommittén inte så långt från Negris 70-talsskrifter. Kapitalismen verkar genom bryter upp och omstrukturera samhället, genom en cybernetiskt verksam biopolitik.

Motståndshandlingen blir enbart att angripa (”alla svin har en adress”) eller desertera undan den suveräna maktens kontroll. Makten måste destitueras och fråntas sin legitimitet. ”Att destituera makten är att beröva den dess fundament”. Varje diskussion om konstituerande makt kan för kommittén därigenom bara ses som att återge den suveräna makten legitimitet. ”Att inrätta eller konstituera makt är att ge den en bas, en grund, en legitimitet”. Syftet med den ”konstituerande maktens fiktion” är att regera revolutionen.

Här blir kommitténs skuggboxning som tydligast, där de inte kan ta av sig Agambenglasögonen när de läser Negri. Negris användning av begreppet konstituerande makt (hämtat från Machiavelli och Spinoza) handlar inte om att ge den suveräna statskonstitutionen ett nytt fundament och legitimitet, utan Negri diskuterar snarare hur den maktbas som suveräna makten åberopar kan undandras. Genom Spinoza försöker Negri se hur den konstituerande makten kan bli en öppen process, där en sammansättning och rättigheter ges immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra, snarare än garanteras genom negativ maktöverlåtelse till en rättighetsgaranterande suverän. Den konstituerande makten Negri söker är den som destituerar den konstituerade makten. Begreppet blir ännu mer potent när det kombineras med operaisternas läsning av Marx begrepp levande arbete.

Ironiskt nog beskriver det Foucaultcitat kommittén lyfter fram exakt den logik Negri betonar med multitudens politiska sammansättande: ”Den dialektiska logiken är en logik som låter motsägelsefulla termer sammanstråla, inom det homogenas domän. Och jag föreslår att man ersätter denna dialektikens logik med strategins logik. Strategins logik framhåller inte motsägelsefulla termer i det homogenas domän, vilket utlovar deras upplösning i en enhet. Strategins logik har till funktion att undersöka vilka samband som är möjliga att etablera mellan olikartade termer, vilka förblir olikartade. Strategins logik, det är logiken i det heterogena samband, inte logiken i det motsägelsefullas homogenisering”.

Det här är partiet. För såväl Negri som Osynliga kommittén. En sammansättning eller konspiration som skapas. Agamben skulle däremot aldrig skriva under på det, det är långt ifrån hans vemsomhelst-singulariteters kommande gemenskap.

Territoriets parti

Posted on 5 september, 2011 by guldfiske under Eget, Italien

L’Auras video snurrar dygnet runt på italienska MTV. Laura Abeles karriär har gått spikrakt uppåt sedan hon var med i schlagerfestivalen San Remo. I videon till låten Basta! vandrar hon bort från det sociala centret Factory i Rom. Bakom henne kommer fullt med vänner från det sociala centret utrusandes och försöker hålla kvar henne. De sliter vemodigt i hennes armar, drar av henne munkjackan, vädjar. Men hon går vidare, i sitt symboliska uppstigande från subkulturen till mainstream och kändisskap. De sociala centren är en allmän referenspunkt i Italien och så ser den vanliga bilden ut: Graffitimålade, semilegala konsertlokaler i övergivna industribyggnader. De flesta ungdomar har gått på en spelning, technofest eller hiphopjam på ett socialt center. De är ett väsentligt inslag i den italienska musikscenen, den mylla som all independentmusik växer fram ur. De finns spridda över hela Italien, mer än 200 center fördelade på nästan alla större städer.

Men det finns också en annan välspridd bild av de sociala centren: Som en politisk aktör på yttersta vänsterkanten. På samma scen där L’Aura tidigare spelat, stod den 28 januari i år metallfackets generalsekreterar Maurizio Landini i det sociala centret Rivolta. Han förklarade varför arbetarna på Fiat, hotade av fabriksflyttar och med allt osäkrare anställningsformer, har samma intressen som studenterna och aktivisterna från centren. Han räckte ut handen till dem bakom vinterns våg av universitetsockupationer i protest mot marknadsanpassningen av utbildningsväsendet. Landini turnerade runt på de sociala centren för att få dem att ge sitt stöd till den kommande generalstrejken, och stärka det gemensamma initiativet Uniti contra la crisi (Enade mot krisen). Och han är inte ensam om att knacka på de sociala centrens portar. Även partiledaren Nichi Vendola har besökt centren det senaste året för att söka stöd till sitt nya partiprojekt för att pånyttföda den havererade vänstern.

Hur hänger de här två sidorna ihop? Å ena sidan sociala center som subkulturella fristäder och å andra sidan som realpolitisk aktör. Länken mellan dem finns i kampen i territoriet, i deras förankring i lokalsamhället.

Leoncavallo
Vi kastar oss lekfullt mot plastsköldarna, knuffar, slår, testar. Våra vänner har dragit på sig de vita overallerna, satt på sig skumgummiskydd och hjälmar. Kommer den här strategin verkligen att fungera? Det är vår 2001. Vi är en grupp svenska aktivister som rest ner till Milano, till ett internationellt möte på det sociala centret Leoncavallo. Vårt mål är att mobilisera inför det stundande Göteborgstoppmötet, och hämta inspiration. Globaliseringsprotesterna mot Världsbankens toppmöte i Prag har skett bara några månader tidigare. Då hade de tyska autonoma i svarta blocket, engelska Reclaim the streets rosa karnevalsblock och de italienska sociala centrens kroppsvadderade vita overaller från var sitt håll effektivt blockerat toppmötet. En mångfald av taktiker, uppdelade i gaturummet. På Leoncavallo möts vi igen. Leoncavallo är först, störst och kändast av de sociala centren. Som ett mindre Christiania i en byggnad. Hundra gånger så stort som Kafé 44, typ. I restaurangen sitter de gamla arbetarna och småsnackar över pastatallrikarna. Bokhandeln blandar tung teori med lätta droger, marijuanaplantorna samsas med Negriböcker. I teaterlokalen övas en ny pjäs in. Senare på natten är det rave med flera tusen personer i konsertlokalen. På gårdens uteserveringar fortsätter vi våra mötesdiskussioner. Och provar vita overallernas kroppsskydd.

Det är mitt första besök på ett socialt center. Men det kommer att bli många fler de följande tio åren. Året efter är vi tillbaka i Italien, på det Europeiska sociala forumet. Vita overallerna har lagts på hyllan, och de sociala centrens kampanj blivit till Disobbedienti, de olydiga. Jag sitter med i en panel på deras stormöte, denna gång för att mobilisera till EU-toppmötet i Köpenhamn. Nu går det bättre, de olydigas rörelse bestämmer sig för att resa upp till toppmötet. Vi stämmer möte på den klassiska autonoma radiostationen Radio Sherwood i Padua med Luca Casarini, språkrör för de Olydigas rörelse och nordöstra Italiens sociala center. Luca förklarar mästrande för oss vilka krav vi måste ställa, hur vi måste organisera demonstrationen, vilka taktiker vi måste använda. Mina resekamrater blir så förbannade att de går. Jag försöker försiktigt påpeka att vi ju arbetat med denna mobilisering i ett år, alla våra planer är redan lagda, nätverken redan uppbyggda.

– Globaliseringsrörelsen, de sociala forumen, framgångarna för böcker som No Logo och Imperiet har öppnat ett politiskt rum. Nu måste vi som sociala center fylla det, med vår praktik. För oss är det ett tillfälle att generalisera konflikter, säger Luca.

På den punkten håller jag med honom. Jag är imponerad av hur de italienska autonoma lyckas samla sig till politiska, öppna och synliga kampanjer i hela Italien. Att de lyckas bli en politisk kraft i rikspolitiken. Hur de under olika tider använt sig av de vita overallerna ”tute bianche” som intervention i globaliseringsrörelsen, de olydiga ”disobbedienti” för att genomföra massolydnad i antikrigsrörelsen, Euromaydayparaderna för att synliggöra prekariseringen, de ansiktslösa ”senza volto” för att ge röst åt papperslösa, kontraktslösa och bostadslösa i kommunalvalet i Rom. Eller Enade mot krisen nu idag, i protesterna mot åtstramnings- och nedskärningspaketen.

– Varje politisk kampanj har ett bäst-före-datum. Den är en direkt intervention i en bredare samhällsfråga. Därför kan vi inte göra den till en fast identitet, utan bara ett tillfälligt projekt, förklarar Luca under vår träff. Därför lade de sina vita overaller åt sidan i Genua.

Dessa synliga interventioner koordineras ofta genom ett nationellt stormöte på det sociala centret Rivolta utanför Venedig varje år. Jag besöker dem varje år. Det är på de mötena som min skepsis börjar växa. Stormötena känns ofta mer som ritualer än kreativa laboratorier. Femton män sitter på scenen och lägger ut texten om åt vilket håll rörelsen måste gå. Samma fraser. Allt är nytt, men egentligen är inget nytt – bara symboler och ord som är utbytta. Teorierna stelnar i ideologi. Och det är förvånansvärt hur fel de politiska analyserna ofta hamnar. Som i tilltron till en ny EU-konstitution. Eller de misslyckade försöken att samarbeta med partier, som alltid slutar med att man blir blåst. Eller hur man försöker lansera paroller som ”frihet” och ”självbestämmande”, i försök att sno sympatisörer från separatistpartiet Lega Nord.

Trots det finns de alltid mitt i varje social kamp i samhället. När de är ute på fel kurs är det något som alltid kastar tillbaka dem på rätt väg igen. Som tvingar ”överbyggnaden” att tänka om, att anpassa sig efter den reella situationen. Släppa det högtravande filosofiska språket och korrigera sina stora ideologiska berättelser. Det tar tid för mig att upptäcka det. Men det är när jag börjar resa runt bland de sociala centren, och se deras vardagliga praktik, deras arbete med basfack, lokala mötesplatser för stadsdelen, organisering av migranter, som jag förstår vad som håller dem på rätt kurs. Här finns förmågan till självkritik. När teoretikerna pekar åt ett håll och kamperna går åt ett annat – då får teoretikerna svansa efter. Praktiken korrigerar alltid teorin, leder den på rätt väg igen. Det är botemedlet mot att bli ideologi. Det är här all politik har sin förankring, sin grund. Tentaklerna ut i lokalsamhället som gör att de sociala centren kan fungera som ett territoriets parti.

Första vågen
De sociala centren föddes ur 68-vänsterns kris. Och de har haft en märklig förmåga att överleva kriser, perioder då övriga vänstern kollapsat. 1968 var universitetskampernas år och följdes av ”den heta hösten” 1969, fabrikskampernas år. Massarbetarna vid det löpande bandet och studenterna var de två samhällsgrupperingar som var ryggraden i den utomparlamentariska vänstern. Ur de två kampåren föddes en rad vänsterfraktioner: Marxistleninister, maoister, operaister, antiimperialister av alla tendenser. Alla organisationer fungerade som små mikropartier med sin kaderdisciplin, katekestuggande och blicken fast riktad mot de vilda strejkerna i de stora fabrikerna. Fabriksinterventionerna och fabriksgerillan – ”fabrikens parti”, som fokusen på basaktiviteter från arbetarna själva kom att kallas – gavs prioritet före allt. Och det fungerade. Lönerna sköt i höjden, produktiviteten i fabrikerna rasade i botten, cheferna tappade kontrollen. Arbetsköparna behövde några år på sig att organisera sin motattack. Men den kom, med massavskedningar, effektiviseringar, omstruktureringar och fabriksnedläggningar.

Utvecklingen skedde först i Milano. Arbetslösheten ökade, antalet arbetare som jobbade i mindre fabriker ökade och svartarbetet ökade. 1975 var krisen för ”fabrikens parti” ett faktum, och de utomparlamentariska vänsterpartierna upplöstes ett efter ett. Istället kom de gamla militanterna att flyta in i en ny rörelse, Autonomia Operaia, baserad på den nya klassammansättningen. Nya kamper blommade upp i Milanos förorter, utanför fabrikerna. Utan en fast fabrikslön blev hyresstrejker, självreduktioner av priser på biografer och kollektivtrafik till rimliga nivåer, allt viktigare för att få inkomsten att räcka till. Varför inte betala bara halva biljetten? Eller halva elräkningen, så lågt betalar ju Fiatbossen för elen i sin fabrik. Varför betala alls – Vi betalar inte, vi betalar inte! Bostäder ockuperades och antivräkningskommittéer försvarade dem. Allt skedde självorganiserat utifrån stadsdelarna, i kvarterskommittéer. I förorten växte samtidigt en ny ungdomsgeneration upp, som varken kommit in på universiteten eller fått jobb på de stora fabrikerna. De möttes på proggfestivaler, inspirerades av beatkulturen och situationisterna. Men till skillnad från den amerikanska hippierörelsen med rötterna i universiteten var deras italienska kusiner arbetarbarn och i möte med vänstermilitanterna politiserades de. Medvetna om sin klassbakgrund bildade de under 70-talet proletära ungdomsklubbar, circoli del proletariato giovanile, i varje förort.

De övergivna fabrikslokalerna i arbetarområdena togs över i en våg av ockupationer 1975-1976, av kvarterskommittéerna och de proletära ungdomsklubbarna. Lokalerna kom att kallas sociala center, ett tjugotal bildades under de åren i Milanos förorter. Det var i denna våg som Leoncavallo startade, som det center med djupast förankring bland de traditionella fabriksarbetarna. Det mest ortodoxa. Arbetsköparna, kristdemokraterna och kommunistpartiet hade redan kulturhus och Folkets hus, inriktade på att fylla arbetarnas fritid. Men de sociala centren var något helt annat; de var självorganiserade och deltagarstyrda. Här kunde kvartersmöten, teatergrupper, dagiskooperativ, drogkliniker och alternativmarknader få plats, organiserade direkt av lokalbefolkningen själva. De öppna sociala centren nådde en mycket bredare krets än bara ungdomsklubbarna och kvarterskommittéerna.

Under sjuttiotalets andra hälft genomlevde Italien en extrem polarisering. De två stora dominerande partierna, kristdemokraterna och kommunistpartiet, gick samman i en regeringskoalition för stabilitet. Samförståndspolitiken gjorde att den enda oppositionen var Autonomia Operaia, som på kort tid blev hegemonisk i vänstern utanför parlamentet. Delar av rörelsen trappade upp konfrontationerna med staten. Med den massiva repressionen kom de snabbt att radikaliseras och gå från massprotester till underjordisk väpnad kamp. I början av 80-talet hade tusentals autonoma aktivister fängslats och flera av dess organisatörer flytt till Frankrike. Rörelsen var död. Det enda som överlevde var de sociala centren.

Bryta sig ur isoleringen
Jag möter Luca Casarini igen. Han sitter på Radio Sherwood och dricker sitt kaffe i glappet mellan två möten. Sex år har gått sedan vårt första möte. Nu har jag lärt känna honom bättre och kan ställa mer kritiska frågor. Vad är centrens verksamhet bortom kampanjerna? Vad har han själv för relation till dem?

– Autonomia Operaias styrka var dess förankring i territoriet. Men när min generation blev aktiva i mitten av 80-talet var den rörelsen slagen i spillror. Det gick inte att hålla några möten på universitetet eller på torgen utan att polisen direkt stormade och avbröt all aktivitet, berättar han.

Det rådde nolltolerans under 1980-talet, utrymmet för en radikal vänsterpolitik var minimalt. Trots det spred sig de ockuperade sociala centren över Italien, framför allt med punken. Men de var inte längre öppna center i stadsdelarna. Sociala centrets väggar hade blivit till murar, bastioner som fungerade som fristäder i ett fientligt nyliberalt samhälle. Alla som inte passade in i det hätska högerklimatet hade här en tillflyktsort.

– 1986 bröt en våg av skolprotester ut i högstadieskolorna, först i Frankrike och sedan i Italien. Vi var fem studenter ur de protesterna som beslöt oss för att ockupera en byggnad själva. Det blev födelsen för sociala centret Pedro, säger Luca.

Samtidigt ockuperades Forte Prenestino i Rom. När det dessutom utbröt en ny cykel av universitetskamp 1990, ”Panterrörelsen”, följdes den av en våg av ockupationer i hela Italien. Den så kallade ”andra generationens sociala center”. För första gången på tio år existerade en massrörelse på gatorna igen. Samtidigt kollapsade det italienska politiska samförståndssystemet. Korruptionsskandaler och maffiakopplingar fick de två stora partierna Kristdemokraterna och kommunistpartiet att rasa samman i början av 90-talet. I tummultet uppstod en massa nya politiska partier. Berlusconi klev fram som politisk kraft, postfascisterna i MSI blev rumsrena igen och separatistpartiet Lega Nord växte lavinartat. Men det möjliggjorde också för en autonom rörelse att åter komma ut ur de sociala centren och ut på gatorna.

– Det pågick en debatt inom de sociala centren kring hur vi skulle bryta oss ur vår isolering, att inte bli getton. När Panterrörelsen kom valde vi att gå till dem, istället för att de skulle komma till oss. Vi monterade ner Pedros kök och satte upp det inne på den ockuperade psykologiinstitutionen istället. Under de tre månaderna universiteten var ockuperade serverade vi mat där. När studentprotesten var över fylldes Pedro med nya aktivister, berättar Luca.

Dessutom kom nya influenser utifrån.

– Zapatistupprorets utbrott i Chiapas 1994 gav de sociala centren nya idéer och ett helt nytt språk för att börja arbeta utåtriktat och involverande i samhället, säger Luca.

Inspirerade av zapatisternas samarbete med civilsamhället började de sociala centren arbeta tätare knutna till sociala kamper i stadsdelarna och i lokala sociala rörelser. Med sin tillgång till möteslokaler, kommunikationskanaler (radiostationer, webbsidor, kontaktnätverk) och aktivister blev de värdefulla resurser för lokalsamhället. De sociala centren, oavsett strömning, blev återigen en plats där kvarterskommittéerna kunde mötas, nyanlända invandrare kunde gå språkkurser, lokala ekohandlare kunde hålla marknader, kvarterets ungdomar spela fotboll eller gå på gymmet och fredskommittén få sändningstid på närradion.

Stormning och nyorientering
Det mörka 80-talet var slut. De sociala centren började ta plats i samhället igen. De flesta av dagens ockuperade självstyrda sociala center, Centro sociale occupato e autogestito (CSOA), uppstod under perioden 1990-1993. Elddopet kom när Milanos borgmästare från Lega Nord förklarade krig mot de sociala centren. 1994 stormades Leoncavallo. Borgmästaren förklarade att hädanefter skulle ockupanterna bara vara spöken i hans stad. Vräkningen gav upphov till en av de största kravaller någonsin i Milanos historia. Aktivisterna tog honom på orden, och satte på sig spöklika vita overaller. Vågen av gatuaktivitet – inte olik den som skedde efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn – ledde till att Leoncavallo snart fick en större och bättre lokal för att återställa lugnet i staden.

Men frågan om hur man skulle få de sociala centren att överleva kom att splittra rörelsen. Hur klarar man perioder av svacka, när vräkningshotet hänger över centren? Ska man börja förhandla för att få sina center legaliserade eller hårdnackat fortsätta den riskfyllda tillvaron som ockupanter? De mer dialog- och förhandlingsinriktade centren höll 1998 ett möte på nya Leoncavallo, där de antog ett strategidokument. I ”Carta di Milano” beskrivs hur de skulle försöka bredda det politiska utrymmet för sina sociala center, bland annat genom att ha egna kandidater på partilistor. Inom kort hade de representanter i Milano, Rom och Venedigs kommunfullmäktige, som skulle agera ”parlamentariska sköldar” åt centren.

– Med Carta di Milano försökte vi bryta oss ur den destruktiva dynamiken med ”konflikt-repression-kamp mot repressionen” och få tillstånd en annan utveckling, där de sociala konflikterna istället blev projekt som kunde ge upphov till en spiral av ”konflikt-projekt-utökning av rättigheter”, säger Luca Casarini.

Ett nytt steg för de sociala centren knutna till Carta di Milano var att inte bara arbeta lokalt i territoriet, utan även bedriva nationella kampanjer och ge sig in i rikspolitiken. Ett resultat av Milanomötet var en gemensam kampanj kring osäkra anställningar – eftersom de flesta sociala centerbesökarna saknade fast arbete. Som en gemensam symbol använde man sig av de vita overallerna, som tidigare använts av Leoncavallos demonstrationsvakter. Carta di Milano-centren började experimentera med nya sätt att ta konflikter och hur man kunde skapa bredaste möjliga konsensus runt radikala praktiker. Detta resulterade i ett socialt experimenterande med konfrontativt ickevåld och civil olydnad. De vita overallerna rörde sig i gränslandet mellan direkt aktion och symboliska protester. Massaktionerna var ofta spektakulära: Man bröt sig in på nykonstruerade flyktingförvar och nedmonterade dem, eller försökte öppet pressa sig igenom polisens avspärrningar kring makthavarnas toppmöten.

Bakom och bortom kampanjerna
Många sociala center är skeptiska till de politiska kampanjerna och har valt att inte ansluta sig till dem. Antingen på grund av att de misstror den formen av kampanjpolitik eller för att de har en annan politisk linje. Skillnaden mellan de olika centren är stora, vissa är mer opolitiska och kulturella, andra små mikropartier med leninistisk eller anarkistisk ideologi. Varje kampcykel skaffar sig sina center, som ackumulerar kamperfarenheterna i lågvattenperioder och för över dem till nästa våg. På ett möte mellan olika generationer husockupanter på Kafé Hängmattan i Stockholm hösten 2009 berättar Rocco från Crash om deras långvariga kamp för att skaffa sig ett socialt center i Bologna. Crash tillhör inte de nyorienterade Carta di Milano-centren, utan kommer ur en mer oldschool-strömning med rötterna i Autonomia Operaia.

Den första kortvariga ockupationen för sitt center genomförde de i november 2003 och de följande fem åren har de årligen fått ockupera nya byggnader så fort de vräkts från sin gamla. Steg för steg har kollektivet kommit att erkännas som en politisk aktör av kommunen.

– Under varje ockupation har vi stärkt vår styrkeposition och byggt upp kollektivet inför nästa ockupation, så att vi konstant kunnat öka trycket på Bolognas borgmästare, berättar Rocco.

När Crash stormats har det kallats till nationella demonstrationer, dit alla sociala center kommit för att visa sitt stöd. Därigenom har problemet för kommunen att storma ett center hela tiden växt. Efter en stökig och militant demonstration med 6 000 deltagare 2008 – direkt efter att Crash fått sin byggnad stormat – har kommunen nu låtit dem vara ifred i sina nya lokaler. Modellen att stödja varandra har i Rom formaliserats i en ”pakt om inbördes hjälp” mellan stadens alla sociala center. Oavsett vilken tendens de tillhör har de öppet deklarerat för stadens postfascistiska borgmästare att en attack mot en är en attack mot dem alla och att alla sociala center lovar att gå ut på gatorna om ett hotas.

Men stödet kan inte bara komma utifrån. Crash bedriver verksamhet i kvarteren, deras gym och kampsportlokaler är öppna för alla. Detta har varit avgörande för att bygga upp stödet, och för att bedriva politik överhuvudtaget.

– Det sociala centret fungerar som ett ”territoriets parti”, det bedriver sin politik utifrån sin lokala förankring, säger Rocco.

Skillnaden blir tydlig om man ser på hur man arbetar med till exempel frågan om prekarisering och osäkra anställningar. För basfacken som Cobas är frågan främst en arbetsplatsfråga, en fråga om anställningsformer. För EuroMayday-paraderna i Milano handlar det mer om att skapa politisk press, få fackföreningar och partier att agera genom att föra upp frågan på dagordningen. För Crash är prekariseringen inte bara en arbetsplatsfråga, utan något som även rör bostäder, inkomster och utgifter, medborgarskap och hela ens sociala tillvaro. Och de ser det sociala centret som ett verktyg för att arbeta med frågan: På Crash hålls självorganiserade verkstäder eller infopoints (”sportello”), där alla i en prekariserad livssituation är välkomna att delta, få information och gemensamt organisera kollektiva aktiviteter för att förbättra sin situation. Utifrån dessa träffar på det sociala centret ockuperar man bostäder, genomför kollektiva självreduktionsaktioner mot matpriser eller priserna på biobiljetter, blockerar arbetsköpare, organiserar papperslösa och sätter press på borgmästaren och kräver en social inkomst för alla. Bristen på kollektivitet i en flytande tillvaro och omkringhoppande mellan kortvariga jobb kan därigenom kompletteras genom den fasta samlingspunkt som det sociala centret kan vara. En mötesplats och ett socialt laboratorium för prekära att agera utifrån. Det kan ses som ett utslag av historiens ironi, att de fabrikslokaler som massarbetarna fördes samman i och som deras kamp tog sin utgångspunkt ifrån (fabrikens parti) nu återigen fått en funktion i klassens politiska sammansättning. Idag är de nu övergivna fabrikslokalerna ockuperade sociala center (territoriets parti) och den plats där visstidsarbetarna och de osäkert anställda kan finna varandra och ha som utgångspunkt för kollektiv aktion.

Publicerad i Brand #2 2011

Röda fästen – kvarteret som upprorsbas för det beväpnade partiet

Posted on 26 juli, 2008 by guldfiske under Eget, Italien

Stadsdelskamp och territoriet. Del II.

En autonom historieskrivning börjar givetvis med en kravall. Så även när man ska beskriva territoriet och kvarterets betydelse för den italienska autonoma rörelsen. I juli 1969 strejkade arbetarna på FIAT-fabriken Mirafiori i Turin, en föraning på den kommande heta hösten av vilda strejker och arbetarprotester på fabriken. Utanför Mirafioris grindar samlades dagligen studentrörelsen med flygblad, som informerade om vilka protester som pågick på de olika isolerade avdelningar i den enorma bilfabriken. Efter studentprotesterna 1968 hade rörelsen inte gått till maoismen som i exempelvis Sverige, utan studentledarna hade istället återupptäckt den operaistiska teorin, som placerade massarbetarna vid fabrikernas löpande band som centralt subjekt. Operaisternas tidningar Quaderni Rossi och Classe Operaio var redan nedlagda när studentprotesten 1968 och den heta hösten på fabrikerna 1969 exploderade. Flera ledande teoretiker, som Mario Tronti och Alberto Asor Rosa, hade redan återvänt in i kommunistpartiet och satsat entristiskt på partipolitiken. Men studenterna fick kontakt med kretsen kring Toni Negri och deras arbetsplatsnätverk Potere Operaio Veneto-Emilia, och beslöt att inleda ett samarbete inför avtalsrörelsen och koncentrera sig på Mirafiore.

Corso Traiano

I juli 1969 skulle en demonstration hållas utanför FIAT-fabriken och gå in till Turin. Temat var för första gången bredare än bara strikta arbetsplatskrav (lön, arbetsrytm, anställningsform), utan tog nu upp boendesituationen för arbetarna: de höga hyrorna, de usla boendevillkoren i kåkstäder för migrantarbetarna från södra Italien. Men statsmakten ville hindra arbetsplatskonflikten att spridas utanför arbetsplatsen och förbindas med samhället. När demonstrationen ställt upp och just börjat gå på Corso Traiano angreps den direkt av polisen som gjorde allt för att skingra den och driva tillbaka arbetarna mot fabriken. Effekten blev dock det motsatta. En omfattande kravall bröt ut som inte bara involverade bilfabriksarbetarna, utan hela arbetarkvarteren deltog, de proletära ungdomarna och studenterna byggde barrikader på gatorna, hemmafruar kastade blomkrukor från fönstren. Under en dag rådde ett regelrätt uppror i Turins arbetarkvarter och polisen mötte en nivå av motstånd de inte mött sedan 20-talet eller partisantiden.

Den heta hösten blev den skola som födde två nya utomparlamentariska organisationer, med rötterna i operaisternas arbetsplatsnätverk och studentrörelsen: Lotta Continua (Kampen fortsätter) och Potero Operaio (Arbetarmakt).

Corso Traiano-kravallerna blev första händelsen där operaisterna började omvärdera sitt fokus att enbart inrikta sig på fabrikerna som revoltfästen för stärkandet av arbetarautonomin. De följande åren kom kvarterskamperna att få en allt mer betydelsefull roll bredvid fabriks- och universitetskamperna. Ställda inför ökande levnadskostnader, vad är då en högre tillkämpad lön då värd? Lönekampen blev nödvändig att kombinera med en kamp mot prishöjningarna, en kamp där ett nytt subjekt framträdde och nya effektiva kampmetoder utvecklades inom området för arbetskraftens reproduktion.

Hyrestrejker och kvarterskommittéer

I Milanoförorten Quarto Oggiaro inledde redan 1968 cirka 700 familjer en hyresstrejk för att själva bromsa de skenande hyreshöjningarna. Quarto Oggiaro bestod till 80% av migranter från södra Italien som kommit till Milano för att arbeta i de stora fabrikerna, på knappt tio år växte förorten från 3 000 till 30 000 invånare. Stadsdelen kom att de första åren på sjuttiotalet utveckla en mängd innovativa kamper med boendesituation som utgångspunkt. För att försvåra vräkningar började lokalbefolkningen upprätta antivräkningskommittéer, som samlades varje gång hyresvärden med polisens hjälp försökte tömma en bostad. Varje vräkning krävde en större polisinsats än den tidigare, vilket bromsade hyresvärdarnas vilja att ta till den utvägen. Genom antivräkningskommittéernas arbete behövdes det 1970 500 poliser för att vräka en familj. Första maj 1970 organiserade lokalbefolkningen och kvarterskommittéerna sin egna förstamaj-demonstration i området, med 2 000 deltagare. Om hyresstrejkerna och antivräkningskommittéerna var ett första steg, så inleddes 1971 nästa, med en massiv våg av bostadsockupationer i förorten. När kommunen skulle vräka ockupationerna på Via Tibaldi i juni 1971 krävdes en insats med 2 000 poliser. Hela lokalsamhället svarade, och arbetarna från området lämnade fabrikerna för att delta i försvaret av ockupationerna. I sex dagar rasade konfrontationer, hela området barrikaderades och polisen drevs bort vid två tillfällen. Arkitekturfakulteten ockuperades tillsammans med studenterna för att ha ett utrymme för stormöten. Ockupanterna vräktes efter sex dagar, men kommunen gav med sig och gav nya bostäder både åt dem och 140 andra familjer.

Samma händelseutveckling skedde i förorten San Basilio i Rom. Ett hundratal familjer inledde en hyresstrejk i juni 1971. De ockuperade en lokal för att upprätta en egen ”folkklinik”, eftersom en vårdcentral saknades i området. När kristdemokraterna provokativt förlade sin valkampanj till San Basilio under kraftigt polisbeskydd och förolämpade de boende i området som ”ohyra”, bröt konfrontationer ut i hela kvarteret. Hyresstrejken följdes av en våg av bostadsockupationer där bortåt hundra familjer ockuperade. Antivräkningskommittéerna försvarade ockupationerna mot polisen, varje vräkningsförsök ledde till omfattande kravaller.

Liknande utveckling skedde 1971 i syditalienska städer som Tarento, Palermo och Neapel.

Självreduktioner

Ofta tog hyresstrejkerna inte formen av en total vägran att betala hyran, utan man betalade det pris man ansåg vara rimligt för en arbetarfamilj att klara av. I förorten Magliana i Rom deltog till exempel 2 000 familjer i en kampanj 1973 där de självreducerade sin hyra och endast betalade halva hyran varje månad. Denna form av självreduktion av priset spred sig sedan till andra områden. I augusti 1974 inledde arbetarna i Pinerolo, en förort till Turin, en självreduktionskampanj mot busspriserna, efter att dessa höjts med 30%. En självreduktionskommitté sålde egna biljetter till gamla priset och krävde att dessa skulle gälla på busslinjen. Bussbolaget vägrade ta emot dessa biljetter och ställde in trafiken de följande dagarna som svar, vilket ledde till att inga arbetare kom till jobbet och även företagen drabbades. Detta tvingade kommunen att sänka busspriset till den gamla nivån på den linjen, vilket resulterade i att fler och fler förorter började självreducera priserna. Efter en månad sänktes så priset till den gamla nivån för hela Turin.

Nästa stora självreduktionskampanj riktade sig mot elpriserna, en stor utgiftspost för arbetarhushåll. I och med att elverket var statligt ägt och priserna var de samma för hela Italien fanns det i kampanjen en stor möjlighet att generalisera kampen till hela landet. Initiativet startades i Milano och Turin, och fick stöd både av lokala fackklubbar och basfacken. Självreduktionskommittéer bildades, ofta av fackliga representanter, som samlade in räkningar från arbetarfamiljerna, som igenom kommittéerna betalade räkningen till 50 procent. Modellen spreds över hela Italien. Kvarterskommittéer i förorter till större och mindre städer satte upp självreduktionskommittéer. De fackliga organisationerna på det statliga elverket Enel vägrade slå av strömmen till de hushåll som självreducerat sina räkningar. I Turin, där kampanjen blev som mest omfattande, var det 140 000 hushåll som betalade sina räkningar på det sättet.

Hemmafrun

Om den manliga arbetaren var det centrala subjektet i massarbetarnas kamp i fabriken, så var den centrala aktören i kvarterskommittéerna, antivräkningskommittéerna och självreduktionskommittéerna hemmafrun. Det var kvinnorna som stod i frontlinjen, som först bemötte poliser och vräkningshot, som kunde dra ihop grannarna, organisera självstyrda folkkliniker och folkkök. Det var också hemmafruarna som skötte arbetet med att reproducera arbetskraften, höll i hushållets ekonomi och direkt drabbades av hyres- eller prishöjningar, och först hade behov att agera i frågorna. Hemmafruarna var därigenom det centrala subjektet i organiserandet av kvarterskamperna, som såg till att det fanns kontaktansvariga i varje trappuppgång, hus, kvarter och bostadsområde, och som utvecklade nya kollektiva organisationsformer, som kvartersstormöten, kommittéer, folkkök och hälsocenter.

“Det är uppenbart att kapitalets attack på den produktiva konsumtionens plan kommer ut dess svårigheter att bromsa löneökningen som arbetarna lyckats vinna i fabrikerna. Även om denna attack riktas mot arbetarklassen som helhet, försöker den exploatera den arbetsdelning (fabriksarbete kontra obetalt hemarbete) som kapitalet vilar på, genom att slå mot en svagare del av klassen – till exempel genom att tvinga fram mer obetalt arbete från hemmafruarna. Att se den centrala rollen som hemmafruar har i denna våg av självreduktionskamper som bara ett uppvisande av solidaritet gentemot fabrikskampen vore att fördunkla en väldigt viktig klassprocess med tom vänsterretorik”. (Bruno Ramirez, The Working-Class Struggle Against the Crisis: Self-Reduction Of Prices in Italy)

Facket och motattacken

Det som fick självreduktionskampanjerna att få en så stor spridning var kopplingen mellan kvarteren och fabrikerna. När fackföreningarna anslöt sig till kampanjerna så blev de möjliga till en mycket större omfattning, i hela förorter och inte bara enskilda hushåll. Med fackligt stöd försvårades möjligheterna för staten att slå av strömmen, ställa in transporter eller vräka boende. Fackföreningarnas stöd skedde dock inte på ledningens eller kommunistpartiets direktiv, utan oftast var det lokala fackklubbar som anslöt sig på grund av att deras medlemmar till så hög grad deltog i kampanjerna redan samt att de utomparlamentariska vänstergrupperna skaffat sig ledande positioner på lokal nivå. Fackföreningarna oroades över att förlora dessa medlemmar till basfacken och fabriksråden, om de inte deltog i kampanjerna. Kraven på deltagande från medlemmarna möttes av fackledningarna med löften om utredningar på alternativa lösningar, vilket gav dessa mer tid att få kontroll över situationen. När kristdemokraterna hamnade i en regeringskris i oktober 1974, öppnade de dörren för italienska kommunistpartiet, PCI, för att vinna fackets stöd mot löften om reformer. Den historiska kompromissen började utformas, en social samförståndspolitik mellan kristdemokrater, PCI och fackföreningsrörelsen, för att skapa en ny stabilitet och social fred mot löfte om nya sociala reformer. Efter oktober 1974 intog därigenom fackföreningsrörelsen en mer fientlig inställning till självreduktionskampanjerna och beordrade sina medlemmar att lägga ner dessa. Självreduktionskampanjerna kom dock att fortsätta under flera år, med en fortsatt stark ställning, men nu utanför fackets kontroll.

Lotta Continua och Potere Operaio

Den utomparlamentariska vänsterorganisation som mest satsade på att delta i förortsprotesterna var Lotta Continua, bland annat genom sin kampanj ”Riprendiamoci la citta” (Vi tar tillbaka staden, jmf Reclaim the city.) För Lotta Continua var förortskampen ett sätt för fabriksarbetarna att utöva hegemoni även utanför fabriken, i territoriet. Potero Operaio var med sin operaistiska analys mer inriktade på massarbetarna i fabrikerna, i att hjälpa till att bygga upp autonoma arbetarråd på fabrikerna. Men uppsvinget av kamp i bostadsområdena fick även Potero Operaio att börja engagera sig där, i gemensam diskussion med Lotta Continua, och det var i Potero Operaio som en sammanhållen gemensam strategi som inbegrep både fabriken och territoriet formulerades.

Potere Operaio var ingen enhetlig organisation, utan innehöll under hela sin korta existens som riksorganisation (1969-1973) en spänning mellan de fabriksorienterade operaisterna (Negri, Bologna, Bianchi, Sbrogi mfl) och en insurrektionell falang med rötterna i Roms studentrörelse (Scalzone, Piperno, Virno, Morucci mfl). Just motsättningarna mellan betoningen på arbetarautonomi i fabrikerna eller organiserandet av attacken mot staten igenom en militarisering av rörelsen fick till slut organisationen att upplösa sig själv. Potere Operaios slogan, som sammanfattade deras program, var ”för partiet för insurrektionen för kommunismen”. I Potero Operaios program förbands de olika delarna, arbetarautonomin och insurrektionen mot staten. Ett viktigt sammanbindande koncept var begreppet ”röda fästen” (basi rosse).

Röda fästen

Med röda fästen syftar Potere Operaio på olika maktbaser där arbetarklassen uppnått en styrkeposition att gå till angrepp utifrån och försvara sig. De röda fästena var tre sorter: fabrikerna, universiteten och bostadsområdena. Begreppet röda fästen lånades från maoismen, en politisk strömning Potere Operaio i övrigt ställde sig väldigt kritisk till.

1927 började Mao utveckla en ny strategi som bröt med den arbetarbaserade linjen i det kinesiska kommunistpartiet. Under våren 1927 upptäckte Mao styrkan i bonderörelsen i Hunan, en rörelse som han använde för att skapa en gerillazon på berget Jinggan. I bergen började Mao utveckla sin strategi: att med bönderna konstruera beväpnat uppror mot kinesiska statsmakten, igenom att skapa röda fästen (på italienska ”basi rosse”), befriade bondeområden där land exproprierades och fördelades bland bönderna. Dessa väpnade röda fästen var grunden för skapandet av en motmakt eller dubbelmakt, de fyllde funktionen att mobilisera och utbilda bönder. Strategin med röda fästen blev så framgångsrik, en sådan stark realitet att kommunistiska partiet och Internationalen var tvungna att ta hänsyn till den – till skillnad från arbetarbaserade linjen kring Li Lisan och de trogna Stalin, som motsatte sig Mao.

Men om begreppet hämtades från maoismen, så kom inspirationen snarare från de så kallade ”no-go”-områdena på Nordirland, Free Derry och de befriade och självstyrda kvarteren i Belfast, dit Potero Operaios insurrektionalister gjorde en studieresa. ”Vi betonar att denna [irländska] ’modell’ är ett mycket mer berikande exempel för oss än Latinamerika”, skriver de i organisationens tidning.

Garanterad inkomst

I dubbelnumret 47-48 och nummer 49, i maj-juni 1972, utvecklar Potero Operaio konceptet med röda fästen, som en helhet där organisationens syn på generaliserbara krav, militans, organisering och partiet sammanlänkas.

Potere Operaio bildades ur studenternas och operaisternas försök att intervenera i avtalsrörelsen 1969. Redan från början var lönekampen en central fråga, dels för att inkomsthöjningar var en av de frågor arbetarna värderade högt att men också för att det fanns en möjlighet att där driva en egalitär fråga som enade alla fabriksarbetare: kampen för lika lön, för mer lön och mindre arbete. Potero Operaio utvecklade inkomstkampen genom att driva kravet på en garanterad inkomst för alla arbetare, för att generalisera inkomstfrågan även utanför fabriken. Kravet på garanterad inkomst ska inte ses som ett reformistiskt krav, bara en vädjan åt en suverän att skänka utökade rättigheter åt klassen, utan användes medvetet av Potero Operaio som ett konstituerande krav, ett imperativ: klassens rätt att återta den del av den sociala rikedomen som arbetarklassen producerat men inte fått betalt för av kapitalet. Förorten, gettot, är inte längre en separerad eller uppslittrande plats för klassammansättningen menade Potero Operaio, utan en delad plats och därigenom en grund för en politisk klassammansättning.

”Det har alltid funnits proletära getton. Lönen och ickelönens nivå har alltid bestämt samhällsstrukturen och utformningen på arbetskraftens reproduktion. Men idag har saker förändrats, just därför gettot är inte längre en plats av exkludering av arbetarklassen eller en separerande, uppdelande plats. […] De stora historiska uppdelningarna av arbetarklassen, nämligen den mellan norra och södra Italien, den mellan stad och landsbygd, har försvunnit. Arbetarklassen är inte längre nedbrytbar rumsligt, horisontellt, splittringen måste idag passera via horisontella linjer, över hela klassen. Brytningen och obalansen förs in i integration. Gettot är nu arbetargettot.” (PO. Nr 49. juni 72)

Från krav till reappropriering

Potero Operaio betonade att det inte fanns någon motsättning mellan fabriks- och kvarterskamperna.

”Fabriken är inte en motsats till gettot utan ett komplement till den: platsen för produktion av välstånd och platsen för arbetskraftens reproduktion binds samman i den sociala fabriken, inom det kapitalistiska styret av den sociala fabriken på ett oupplösligt sätt.” (PO. Nr 49. juni 72)

Förbindandet av fabriks- och bostadskampen går genom en kamp om inkomsten, som i Potero Operaios version i förorterna innebär en direkt reappropriering av välståndet i samhället.

”Enandet i kampen, i fabriken och i gettot, är ett projekt som organisationen kan och måste lösa. Och stegen som behövs tas är uppenbara. I gettot, i denna avdelning i den sociala fabriken, kan enandet inte ske annat än genom att betona det omedelbara behovet av en lön, av en garanterad inkomst. Det kan inte ske annat än igenom en motattack, i ett konfronterande av de sociala kostnaderna, var än dessa framträder. Den form det måste ske igenom är igenom reappropriering: i en första fas är det inte en fråga om någon skala av approprieringen, – om det till exempel vore bäst med en självreducering av eller bara ett våldsamt tillägnande av bostäder. De specifika formerna förenas till en taktik, till den nödvändighet som visar sig för stunden, till en komplex grad av klassmedvetande och till en grad av massbeväpning och skapandet av partiet.” (PO. Nr 49. juni 72)

På så sätt tar kravet på garanterad inkomst direkt ett språng, som ett legitimerande krav omvandlas det till en kamp för reapproriation i kvarteren och territoriet, ett skapande av nya allmänningar igenom ockupationer, självreduktioner och hyresstrejker. Detta förutsätter att en territoriell organisering skapas, de röda fästena kräver en territoriell kontroll.

”Samma bild gäller även för kvarteren, som direkt visar på det röda fästet, i en relation mellan cellerna i territoriet och de territoriella kommittéerna: ett organisationsnätverk för det proletära praktiserandet av reapproprieringar, för konfrontationer med de grupper som går i bossarnas ledband.” (PO. Nr 47-48, maj-juni 72)

Beväpnade fästen

Reappropriationskampanjer blir ett direkt angrepp på egendomsrätten och därigenom även dess garant, staten, och förutsätter därför att den territoriella organisationen kan skapa en militant struktur för både försvar och angrepp.

”I det ögonblick vi bekräftar den oersättbara funktionen som den territoriella avdelningen av Potere Operaio har, anser vi därför att dess aktioner måste utvecklas med syftet att rekuperera eller att skapa territoriella massorgan, kapabla att hantera proletariatets komplexa intresse inom territoriet.[…] Vi kallar dessa organ för Röda fästen. Det Röda fästet är inte ett försök att förutse lösningar på arbetarnas och proletärernas allmänna problem kring självstyre, det är inte heller bara kraften att intensifiera specifika och sektoriella motsättningar. Det Röda fästet är:

a) den plats där massavantgardet, arbetare och proletärer, förenar sig organisatoriskt, vilket skapar en sammankoppling mellan arbetsvägran i fabriken och samhällsappropriering, från arbetsvägran – garanterad inkomst – till en offensiv i en social attack mot arbetet:

b) projektet med en organisatorisk styrning genom den politiska lönen inom den komplexa terrängen, ett partiprojekt.[…]

c) ett beväpnat organ, kapabel att trovärdigt hantera attacken med rätt tekniska instrument för att kunna genomföra denna funktion.” (PO. Nr 47-48, maj-juni 72)

Våldet är redan en realitet för livet i gettot. Vräkningar av de som inte kan betala hyran, stormningarna av bostadsockupationer, fascistiska provokationer krävde att de proletära fästena kunde försvara sig. Genom generaliserandet av kamperna igenom de röda fästena stod konfrontationen dessutom inte längre mot enskilda företagsledare eller en enskild polisinsats, utan de partikulära kamperna förenas i en direkt konfrontation med statens struktur, med den offentliga ordningen. Klasskampen hade blivit insurrektionell.

”Det röda fästet är enheten av alla de moment av arbetarolydnad och vägran att underordnas som förenas i ett beväpnat partiprojekt”. (PO. N49. juni 72)

Denna uppfattning av det ”beväpnade partiet” som öppna röda fästen (basi rosse) utvecklades i kontrast till den andra diskussionen inom fabrikskampen om klasskampens övergång till väpnad kamp, nämligen den om underjordiska röda brigader (brigate rosse), som fördes vid samma tid.

Partiet

Reappropriationskampanjerna, självförsvaret och attackerna, krävde organisering. De röda fästena (fabriksråd-kvarter-skola) var ett överskridande av uppdelning mellan massorganisation och politisk grupp, en ny kvalitet av parti: partiet som kommunisters politiska initiativ, det vill säga möjligheten att koordinera och driva denna generaliserade kamp för att genomdriva kraven. Partiet i Potero Operaios bemärkelse sågs som nätverk av ett kommunistiskt massavantgarde, den militanta struktur som kunde ta ledningen för den spontana rörelsen genom politiska projekt. Dessa politiska projekt var möjligheten till att generalisera de partikulära kamperna, att förbinda dem och ur dem skapa en politisk sammansättning. Därigenom blev kravet på och genomdrivandet av en garanterad inkomst, dvs förbindandet av lönekampen, arbetsvägran och reapproprieringarna i en helhet, den praktik som partiet formerades igenom.

”Det Röda fästet är partiets förmåga att få principen med reappropriering att fungera och på nytt ena proletariatet igenom den garanterade inkomsten, betraktad som en politisk projektion, som ett moment av generalisering för alla. Det Röda fästet är början på inbördeskriget mot arbetet, den bas som de militanta revolutionärerna utgår ifrån (och som de försvarar sig i).” (PO. Nr 49. juni 72)

Kampen för generalisering är i denna bemärkelse

“det centrala för att i det röda fästet ges ett erfarande av partiet, det är det fundamentala ögonblicket där partiets perspektiv skapas, om man med parti menar – som vi betraktar det – som en förening av den garanterade inkomsten med en massmilitarisering.” (PO. Nr 49. juni 72)

”Rörelsens centralisering, ett frigörande av de centrala momenten av arbetarledning från massorganen utgör de uppgifterna som vi idag måste genomföra. Parollerna är: ”från baskommittéer till röda fästen”, ”från grupper till arbetarledning”. Det röda fästet måste idag bli det organisatoriska sammansmältandet till en centraliserad ledning av alla det insurrektionella projektets olika beståndsdelar inom sin massdimension: från krav till organisationen av reapproprieringsaktioner och agitation, från propaganda till militarisering. Det röda fästet måste kunna uttryckas som ett insurrektionellt projekt inom territoriet och igenom arbetarledningen nysammansätta ett massuttryck för projektet, den måste styra det. Det röda fästet är inte ett försvarsmoment, men en ny möjlighet att verifiera massarbetarens rörelse i termer av kamp för politisk inkomst, det vill säga kamp om makt.” (PO. N49. juni 72)

Röda fästet hade därigenom en viktig funktion i Potero Operaios partiteori, som möjligheten att centralisera (i bemärkelsen generalisera, sammanföra, koordinera, cirkulera och kommunicera) de partikulära kamperna och utveckla den form av massmilitans som krävdes för att garantera dessa praktiker. Det löpte därigenom en röd tråd från arbetsvägran och lönekampen i produktionen, reapproprieringarna inom reproduktionen, generaliserade till kravet på garanterad inkomst, formerandet av partiet genom den organisationsprocess som möjliggjorde rörelsens militarisering (dvs möjlighet att försvara reappropriationerna), koordinera kamperna och genomdriva den garanterade inkomsten, till att därigenom bli direkt insurrektionell för kommunismen, det vill säga människans befriande från arbetet.

Continue reading →

Guldfiske

Tag Archives: parti

Lenin på Twitter

Till kamrat vem som helst

Territoriets parti

Röda fästen – kvarteret som upprorsbas för det beväpnade partiet