Michael Hardt: Allt åt alla – Varken offentligt eller privat men gemensamt

Jag måste börja med att konstatera att vi har en ovana att se på världen som uppdelad mellan det privata och offentliga, de ses som det är bara dessa två möjligheter som existerar. Mark är till exempel antingen offentlig eller privatägd egendom. Samma sak händer när vi talar om andra nyttigheter, om till exempel immateriella nyttigheter som idéer, musik och så vidare. Så om vi vill angripa den nyliberala strategin att privatisera allting, framstår det som det enda vapen vi har till vårt förfogande är ett offentligt ägande, en statlig kontroll.

Det är däremot tydligt att det finns många världar, naturen och också många idéer och praktiker som varken är offentliga eller privata, som ingår i en självorganisering av lokalsamhället eller olika samhällen. Detta blir ett kritiskt förhållningssätt till både privat och offentlig egendom. En kritik mot själva grundbegreppet, ägandet. Denna kritik motsvarar ett politiskt praktiserande av autonomi, dvs en politik som strider både mot kapitalet (privatiseringarna) och statlig kontroll (offentlig förvaltning), och som leder till skapandet av en samhällelig autonomi, till självstyre. Detta är det perspektiv som jag under några års tid har försökt att utveckla tillsammans med den italienska filosofen Antonio Negri.

Som ett första antagande kan vi säga att det finns två sorters allmänningar: de ekologiska naturliga allmänningarna och de artificiella samhälleliga allmänningarna. Båda utmanar och konfronteras samtidigt med äganderätten som begrepp, de båda bryter mönstren och de traditionella måtten för det ekonomiska värdet som kapitalet försöker att mäta dem i. Detta beror på att det gemensamma, allmänningen, bara har en enda skala för bedömning, nämligen livet. Å andra sidan framstår det som om det finns en motsättning mellan de två allmänningarna (den ekologiska och den samhälleliga). Den ekologiska allmänningen sköts med avsikt att bevaras, medan den artificiella är baserad på expansion, ett obegränsat skapande. Den ekologiska allmänningen har dessutom som sin horisont biosfären i sin helhet, medan den artificiella å andra sidan har hela mänsklighetens intressen som sitt centrala fokus.

Det är avgörande enligt min åsikt att sätta det gemensamma i centrum. Hypotesen är att vi befinner oss mitt i ett epokskifte: från en kapitalistisk ekonomi baserad på industriproduktion till en kapitalism baserad på immateriell produktion eller biopolitik. Uttryckt på ett annat sätt, den industriella produktionen är inte längre central, inte på grund av att det inte skulle finnas fabriker längre, utan för att industriproduktionen inte längre motsvarar formerandet av ett industriellt samhälle, det är snarare den immateriella produktionen som ger form åt dagens samhälle.

Det är inte en kvantitativ, utan en kvalitativ skillnad. Om så är fallet måste vi tänka på att om frågan om rörligheten tidigare satte egendomen på spel – genom spänningen mellan orörlig mark och en rörlig varumarknad – bestäms egendomen idag av en nyttighets exklusivitet eller möjligheten att reproducera den. Här uppstår ett nytt problem: idéer, musik, relationer, kunskap fungerar enbart om de är gemensamma och delade.

Det är därför vi säger att när den immateriella produktionen är den nya källan till rikedom för kapitalet blir staden central. Och kommer samtidigt bära på en motsättning. Det finns ett behov av att införa gemensamma idéer, känslor, kunskap, eftersom de ökar och får produktiva resultat, men detta krockar med behovet av att hålla dessa gemensamma nyttigheter privata, som en strukturell dimensionen inom den kapitalistisk ackumulationens mönster.

Ur vår synvinkel är därigenom den första läxa vi måste lära oss att inse hur mycket av vår värld, hur mycket av vår erfarenhet som redan är gemensam. Uttryckt på ett annat sätt: det stämmer inte att allt i vår värld redan skulle vara egendom. Detta betonar jag, inte för att hävda att det inte skulle finnas några problem, utan för att se att det finns en punkt att utgå ifrån. Det är denna bas som autonomin som projekt försöker expandera och utifrån denna man försöker reappropriera det gemensamma.

En förvaltning av det gemensamma som inte är egendom eller utanför egendomen är inte något naturligt och spontant. Det är inte så att vi upptäcker någon naturlig egenskap hos oss att hantera det gemensamma bara vi eliminerar det privata ägandet och den statliga kontrollen. Tvärt om, det är något vi måste skapa.

Det viktigaste och vackraste i zapatisternas lokalsamhällen är därför känslan av experimenterande i deras politiska verksamhet. Det vill säga att vi måste experimentera med förvaltningsformen, med kommunen – det finns inga förutbestämda formler att använda sig av. Experimenterandet är det enda sättet att erövra former av självstyre och finna olika sätt att förvalta det gemensamma.

Efter Köpenhamn, en ny etapp för rörelsen

Den stora framgången i Köpenhamn var att det blev det första stora mötet mellan två olika sociala rörelser, det vill säga mellan de ekologiska rörelserna inriktade på klimatförändringarna och de sociala rörelserna som kämpar inte bara mot den nyliberala globaliseringen utan även till förmån för autonomi och skapandet av gemenskaper. Det var ett bra möte, och var helt klart en stor förening av gemensamma begär, praktiker och tankar, men å andra sidan syntes en viss skillnad, i viss utsträckning även motsättning i formen på hur man skulle konfrontera den globala makten. I denna situation var mötet (och krocken) mellan dessa två synsätt ett stort steg framåt, även om detta lyfte fram några allvarliga problem, både ur ett begreppsmässigt hänseende och som rörelse. Det finns något som vi kan definiera som allmänningens motsättning: å ena sidan står vi inför en allmäning som är begränsad av ekologins ramar, å andra sidan har vi en allmänning som är obegränsad i den meningen att produktionen av våra begär, idéer, föreställningar, det ”mänskliga området”, innebär så att säga en produktion av samhället, av sociala relationer. Vad vi ser är skillnaden mellan en politik inriktad på planetens gränser och begränsningar, de ekologiska allmänningarna, och en annan inriktad på våra begärs brist på gränser. Detta är skillnaden som innebär vissa begreppsmässiga och politiska svårigheter.

Det syntes även i våra slagord. Det finns en slogan som har varit mycket populär de senaste femton åren, den som säger att vi vill ha ”allt åt alla”. När det gäller de ekologiska begränsningarna framstår detta som ett galet slagord med tanke på att det finns en gräns för mark, vatten och resurser där det begreppsmässigt inte går att uppnå detta mål. Men för oss är denna målsättning hjärtat i vår verksamhet. Å andra sidan, sett ur våra gränslösa begärs perspektiv är det ofta använda slagordet ”There is no planet B” fint men passar också väl samman med den konservativa politik som till exempel personifierades i Margaret Thatcher och hennes ”There is no alternative”. Den antikapitalistiska rörelsen skapar alltid alternativ. Detta är en del av vår brist på gränser: att producera alternativ är en del av vårt DNA.

Det finns också en annan mycket viktig skillnad mellan de två inriktningarna: tidsaspekten. I den autonoma tradition – det vill säga i rörelsen från Seattle, zapatisterna, kvartersförsamlingarna i Argentina osv – finns det helt klart en viss brådska, eftersom det vi vill ha begär vi nu omedelbart, men denna temporalitet bestäms av konstruerandets takt, det är en konstituerande tid som ibland löper lika långsamt som det tar tid att bygga en gemenskap. Klimatförändringarnas temporalitet, å andra sidan, ser annorlunda ut: där handlar den huvudsakliga tidsaspekten om hur akut det är att lösa problemen, om en tid som vi kanske inte längre har. Rent generellt kan man säga, att för miljöaktivisterna innebär tidsaspekten att om det inte sker en förändring nu kommer allt vara förlorat.

Detta är alltså en annan viktig skillnad: de två temporaliteterna som begreppsmässigt skiljer de två rörelserna åt och visar sig i deras praktiker. Skillnaden återspeglas därför i praktiken, och detta är den sista skillnaden som jag ser: för globaliseringsrörelsen innebär autonomi inte att huvudmålsättningen med aktionerna är att begära att nationalstaterna ska börja agera – utan att huvudaktören i skapandet av autonomin är gemenskapen och lokalsamhället. För miljö- och klimatrörelserna däremot är ofta den centrala uppgiften att uppmana staterna att agera, eftersom det är de som kan staka upp och korrigera världens färdriktning. Det är uppenbart att detta har att göra med det som vi nämnde tidigare, nämligen tidsskillnaden i hur akut man definierar situationen, om vi väntar på att en autonomi ska skapas och att gemenskaperna ska kunna fatta besluta kan det vara alldeles för sent. För mig är det mycket intressant och viktigt att jämföra dessa skillnader, dessa motsättningar – jag vet inte om det är ett alltför akademiskt sätt att ta upp frågan, men det här är de tankarna som dyer upp i mitt huvud. Det är viktigt att ta upp dessa aspekter, inte på grund av att de utgör ett hinder för varandra, det är inga dramatiska skillnader – men de skulle kunna bli mycket värre och därför måste vi ta itu med dessa två positioner. Med andra ord, det är inte en oförenlig skillnad, utan en skillnad som kan vara fruktbar.

Jag tror att lösningen går att finna i rörelsernas praktik. Till exempel, för tio år sedan i Seattle, och även i Genua, hade vi en motsättning mellan globaliserings och antiglobaliseringsrörelsen, att vi var emot den nyliberala globaliseringen och därför kallade massmedia oss för ”globaliseringsmotståndare”. Detta var ett begreppsmässigt problem: Vår uppgift var att lösa denna ickeexisterande tudelning. Det tog utan tvekan en lång gemensam ansträngning för att skapa inte bara ett begrepp utan också alterglobaliseringsrörelsens metoder, det vill säga lösningen på den motsägelse som tillskrevs oss. På samma sätt kan dagens rörelser möta dessa skillnader med erfarenheter från Köpenhamn, inte som en slutpunkt utan som en utgångspunkt.

Statsmakten kontra autonomin

De sociala rörelsernas kamper mot privatiseringar och mot nyliberalismen i Latinamerika har varit en av det senaste deceniets framgångar. Dessa är konstituerande, men det finns olika vägar och jag tror att den ena inte utesluter den andra. Det vill säga, erövrandet av statsmakten via val kan vara en del av detta konstituerande projekt som, enligt mitt sätt att se det, är produktionen av autonomi, av subjekt kapabla till självstyre och självförvaltning. Det utesluter inte att en ”progressiv” statsmakt kan vara en del av denna process. Klart att erövringen av denna makt inte är slutmålet, men den kan vara ett medel. Om det är så blir allting tveklöst mycket mer komplext, eftersom detta kan vara ett sätt att skapa autonomi men kan också vara ett hinder för denna process. I Bolivia, som är ett av de finaste exemplen på försök att gå via staten, är det mycket svårt att avgöra hur mycket Evo Morales presidentsskap hjälper och hur mycket det hindrar uppnåendet av en autonomi för ursprungsbefolkningarnas och andra grupper i landets lokalsamhällen.

Enligt min uppfattning både och. Och ofta realiseras de sociala rörelsernas kamp mot staten inom detta område för att sedan gå bortom dessa hinder. Det finns helt klart en dimension av att en stat av denna sorten kan inom vissa konturer utföra en viss form av underlättande.

Den stora svårigheten i denna bemärkelsen är att inte sträva efter en renhet i denna process. Jag tror att det finns en tendens till två motsatta positioner: antingen försvarar vi erövring av statsmakten eller så kritisera vi den, eftersom den makten inte är slutmålet för rörelserna. Jag tror det är nödvändigt att ha en övergripande vision, och vi måste kunna dra nytta av det gynnsamma i situationen, men vara hårda och kritiska mot dessa regeringar. I den bemärkelsen är rörelserna i Latinamerika mycket mer avancerade än i USA, sett mot att det även här finns en regering som tagit makten genom sociala rörelser. Idag finns det två positioner både som vänster och som rörelse: å ena sidan finns det de som säger att vi måste stödja Obama, att han är en av oss och representerar oss, å andra sidan finns de som säger att han bara är en ny Bush. Jag tror att han varken är det ena eller det andra. Jag tror att vi måste utnyttja de möjligheter som öppnas med denna regering, men utan att ha något större förtroende för den.

Det är därför Obamas seger ödelade rörelserna, fick dem att försvinna. Idag finns ett slags begreppsförvirring. Under Busheran var allt begreppsmässigt så enkelt: han var fienden och vi visste alla varför. Men i dag är det svårare. Vi måste hitta ett sätt att vara antagonistiska mot denna Obamas regering, som vi ännu inte klurat ut. I Latin Amerika har rörelserna kommit mycket längre på detta område och i USA ligger vi långt efter.

Matteo Deans intervju med Michael Hardt den 4 mars 2010. Intervjun är publicerad i marsnumret av tidningen Desinformemonos.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver “City is not a company – Rozbrat stays!”, loaderrorready skriver Greppet hårdnar, Anders_S skriver Förvirrade knäppskallar, Kaj Raving skriver Anders Åkesson (c) argumenterar för städhjälp åt Lidingö-direktörer, Cvalda skriver Strejken mot strejken, Hans Norebrink skriver Varken staten eller kapitalet

Trasprinsens återkomst?

I arbetarrörelsens historia står alltid två modeller, två organisationsformer som arketyper bredvid varandra: Kommunen och Sovjeten. Två strategier arbetarrevolterna alltid pendlat emellan.

Sovjeten, arbetarrådet, fabriksrådet. Organiseringen utifrån position i produktionen, utifrån lönearbetet, sin yrkesbransch. Direkt inom ”produktionens hemliga verkstad”, där mervärdet skapas och exploateringen äger rum. Arbetarklassen som subjekt har här en central position, arbetarmakten riktas mot kapitalet i dess hjärta, i själva värdeförmeringsprocessen. Maktmedlen är väl kända, hotet finns att blockera arbetsprocessen (och därigenom värdeförmeringsprocessen), oavsett om det gäller den etablerade arbetarrörelsen (med sin säljande av arbetsfred och hot om stridsåtgärder, som strejken) eller den ”andra” arbetarrörelsen (förbättringar genom stärkande av arbetarautonomi, genom direkta aktioner, sabotage, ”facklig gerillataktik” osv).

Kommunen. Organiseringen inom territoriet, proletariatet som sluter sig samman i sitt område och tar strid för det. Territoriella kampen går bortom produktionen, sker ofta snarare i cirkulationen (kring priser, fördelning) och i reproduktionen. Den etablerade arbetarrörelsens satsning på kooperationen, byggandet av mötesplatser som Folkets hus, hyresgästföreningar. Den ”andra” stadsrörelsens kamper om pris (moralisk ekonomi), reapproprieringar, ockupationer. Men också upploppen, tumultet, ockupationen av stadsrummet, plundring och sabotage. Stadskamperna, upprättandet av kommunen, har historiskt samlat en bredare samling subjekt än enbart den strikt lönearbetande klassen, som hemmafruar, ungdomar, arbetslösa, ”trasproletariatet”.

Medan sovjeten, kampen på arbetsplatsen, kommit att riktas direkt mot kapitalet, har kommunen, de territoriella kamperna, oftast hamnat i direkt konflikt med staten, och i sin radikala form fått en insurrektionell karaktär. De flesta stora konflikter har traditionellt fungerat på dessa båda plan, arbetsplatskamperna har spillt över och kommit att engagera hela lokalsamhället. Men kan man verkligen jämställa aktörerna på dessa två arenor? Vilka former av subjektivitet uppstår i dem, vilken styrkeposition kan de uppnå och vilka maktmedel står till deras förfogande?

Frågeställningen blir än mer intressant när det fordistiska arbetet allt mer förlorat sin centralitet, bredvid de fasta anställningarna på massarbetsplatser växer snabbt andra kontraktsformer med visstidsanställningar, svartarbete, egenföretagande och andra kontraktuellt mer osäkra anställningsformer inom en ”postfordistisk” produktion – mer utspridd i rummet, och mer flexibel i tiden, områden där arbetarrörelsen, vare sig den etablerade eller ”andra”, funnit sina organisationsformer och maktmedel. Med skiktningen av arbetsmarknaden i subjekt med rättigheter och rättslösa ”papperslösa”, med delar av arbetskraften exkluderad från arbetsmarknaden och betraktad som oanställbar, med en ökande arbetslöshet som följd av den ekonomiska recessionen – verkar vi se en ökning av de territoriella kamperna, medan kamperna inom den direkta produktionsprocessen försvagas. Eller kommer kommunen och sovjeten som modeller allt mer flyta samman? Jag ska försöka se närmare på exempel från de senaste årens kampcykler i Frankrike, Italien, Tyskland och Argentina och se hur diskussionerna gått där, för att leta ledtrådar. Bloggen får fungera som en loggbok i det sökandet.

Tumult och rebeller

Niccolò Machiavellis Republiken har äntligen kommit översatt till svenska, efter nästan 500 års väntan. Skriften, som han sammanställde samtidigt som Fursten, är inte någon hyllning till demokratin som statsskick, vilket den ibland skildrats som, men den innehåller ett intressant erkännande av den folkliga makten (Machiavelli använder ofta begreppet multituden, vilket inte finns med i den svenska översättningen). Om Machiavellis målsättning med Fursten är att lämna rekommendationer för den härskare som ska kunna ena hela Italien, är hans syfte med Republiken att diskutera det mest hållbara styrelseskicket. Han skiljer på tre styrelseformer, men ser att alla tre bär på nackdelar och alla har en degenererad sida. Furstendömet/monarkin riskerar med tiden att övergå i tyranni, aristokratdömet i ett fåvälde och demokratin i anarki/pöbelvälde, där de olika styrelseskicken cykliskt också sinsemellan avlöser varandra: tyrannin ersätts av aristokratdömet, fåväldet av demokratin, pöbelväldet av monarkin. Modellen för en hållbar stat hittar Machiavelli i Titus Livius beskrivning av republiken Rom, som genom sin blandkonstitution lyckas balansera ut de olika klassintressena mot varandra och därigenom bli hållbart i tid.

Den nödvändiga motvikt mot aristokratin i romerska republiken, som hindrade dem att bli ett självberikande fåvälde, var de folkliga upploppen. Machiavelli menade att upploppen hade en vitaliserande effekt på republiken, och tvingade fram ett erkännande av folktribunerna, ett folkmaktorgan som satte press på och balanserade aristokratin.

”Ty de goda exemplen är en följd av god utbildning, god utbildning en följd av goda lagar och goda lagar en följd av de tumult som många tanklöst fördömer. De som noggrant studerar följderna av dessa tumult kommer inte att finna att de ledde till någon förvisning eller något våld som var till nackdel för det allmänna bästa, utan lagar och institutioner som tjänade den allmänna friheten”.

Upploppens funktion var därför i Rom inte statshotande, enligt Machiavelli, utan blev statsbevarande, klassmotsättningen överdeterminerades och gjordes istället till en grundpelare för att upprätthålla republiken.

”Någon säger kanske att medlen var extraordinära, nästan barbariska, då man såg hur folket samlades för att skrika mot senaten, hur man i senaten skrek mot folket, hur män sprang besinningslöst genom gatorna, bodar stängdes och alla plebejer gav sig av från Rom – allt händelser som minst sagt skrämmer alla som läser om dem. Till detta säger jag att varje stad bör försäkra sig om att folk kan få utlopp för sin ambition och särskilt städer som i viktiga frågor vill stödja sig på folket.”

Om multitudens upploppen kunde ha en positiv funktion för staten hos Machiavelli, var multituden hos Hobbes allas krig mot alla. Hobbes vände sig mot Aristotoles syn på en naturlig ordning, att människan är ett socialt ”politiskt djur” som har behov av varandra. I Hobbes De Cive, där han lägger fram sin teori om den absoluta makten, utgår han från att människorna är naturliga fiender med varandra eftersom de vill samma sak och konkurrerar med varandra, konflikten är redan given. Som självbevarelse behövs ett lagsystem, ett samhällskontrakt, där det överförs på en att representera alla andras behov av självbevarelse. En (suverän) som kan besluta över livet och över döden. Den representativa personen (lat: mascera) representerar allas behov att hålla sig vid liv. Någon ges en ”omotsättbar rätt”, vilken ger alla andra rätt och samtidigt får sin auktorisering av alla andra.

Suveränen har alltid ett territorium, inom det utdelas och fördelas rättigheter/straff. Suveränen har som sin speciella uppgift att neutralisera konflikter (allas krig mot alla), påföra en respekt för lagen genom hot om straff. Legitimiteten ges genom representationen av allas behov av överlevnad, inte genom sin styrka i sig, utan genom ett auktoriserande av ett ”oss”.
Rebellen är de som hotar denna ordning, som hotar suveränens legitimitet genom ifrågasätta detta gemensamma ”oss”, det gemensamma folket samlat under en suverän. Rebellen är den som återinför bellum (re bellum), kriget, återöppnar ett allas krig mot alla, inbördeskriget, klasskonflikterna. Den sociala freden för alla, suveränens uppgift, hotas av rebellen.

Hos Machiavelli och Hobbes möter vi två motsatta perspektiv, två motsatta effekter: som insurrektionell form som hotar statsmakten och suveräniteten, genom att rasera den sociala freden, eller som ett ”collective bargaining by riot”, en form som kan införlivas för en ökad stabilitet. Kanske kan dessa båda perspektiv vara viktiga att ta med sig när vi betraktar den upprorsvåg som sveper genom Europa i finanskrisens spår.

Trasproletariatets och småbourgeoisins ideologi

När den ryska vänsterbolsjeviken Nikolai Bukharin 1922 släppte sin stridsskrift ”Anarkism och vetenskaplig kommunism” i Ryssland, väckte den direkt översatta pamfletten stor förundran och vrede i den italienska anarkiströrelsen. De två röda åren med fabriksockupationer hade just passerat, där Gramscis rådsinfluerade kommunister gjort gemensam sak med anarkisterna i klasskampsvågen i fabrikerna. Att i det läget från Moskva bemötas med draper om anarkister som tjuvar och banditer, vars enda intresse i klassrörelsen var att genomföra ”individuella exproprieringar”, för att stoppa rikedomar i egen ficka, tedde sig som en märklig anklagelse gentemot den faktiska rörelsen i fabrikerna.

”Anarkismen är inte proletariatets ideologi, utan ideologin för grupper som förlorat klasstillhörighet, inaktiva grupper som saknar koppling till allt produktivt arbete: det är trasproletariatets ideologi, en kategori folk som hämtar sina rekryter från proletärer, ruinerade borgare, dekadenta intellektuella, bönder som slängts ut ur sina familjer och fattiga; en hopklumpning av folk som inte klarar av att skapa något nytt, något av värde, bara att ”konfiskera” det som de lagt händerna på.”

Italienska anarkisten Luigi Fabbri bemötte direkt Bukharin med en rasande pamflett, där han deklarerade att anarkisterna var i lika stor del av arbetarrörelsen och förankrad i arbetarklassen, som bolsjevikerna var, både i Ryssland och Italien. Frågan är om inte Fabbri missade var Bukharins kritik riktade sig, och därför var så oförstående för anklagelserna. Givetvis hade bolsjevikerna ett intresse av att dra en tydlig gräns mot den konkurrerande anarkokommunismen, framför allt i italienska fabriksrådsrörelsen – där Malatestas och Gramscis inflytande var likvärdigt.

Men måltavlan för Bukharins stridsskrift var i lika hög grad riktad in emot det egna partiet. Bolsjevikpartiets kader hade deltagit i omfattande plundringar under ryska revolutionen – vilket inte skett i den italienska fabriksrådsrörelsen – och syftet var att hindra denna spontana exproprieringsrörelse. De samhälleliga rikedomarna skulle likt produktivkrafterna ställas till det gemensamma samhällets förfogande, inte hamna i individuella fickor. Bukharins kritik drabbade därför framför allt Stalins flygel inom partiet, vars uppgift varit att just dryga ut partikassan med bankrån. Kritiken mot det ”anarkistiska beteendet” var inte riktat mot anarkisterna, utan var ett försök att kräva rättelse i de egna leden – fast utan att rikta öppen kritik mot det kommunistiska partiet. Att tillskriva en yttre aktör de egenskaper man själv ville ha bort i den egna organisationen, och på så sätt få igenom samtycke och stärka den inre hegemonin och kontrollen.

Nikolai Bukharins öde blev det samma som alla andra revolutionsveteraner, vid Stalins tillträde anklagades han för ”antisovjetisk verksamhet” och avrättades 1938. Men Bukharins tes om anarkismen som en udda klassallians, ”trasproletariatets och småbourgeoisins ideologi” blev en standardfras bland marxist-leninister, som alltid plockades fram varenda gång anarkismen behövde bemötas genom historien.

Trasproletariatet

Under arbetarrörelsens födelse på 1800-talet behövde arbetarrörelsen inte bara uppfinna politiska kampformer och organisationsformer för att formera sig som klass, utan man behövde även skapa en ny politisk begreppsapparat, nya koncept att beskriva rörelsen, kampen och motsättningarna, begrepp som gick bortom de ditintills existerande politiska och ekonomiska kategorierna. När Marx och Engels skrev Kommunistiska manifestet 1848 var begreppet ”kommunism” bara åtta år gammalt, och de lånade begreppet från ett av de hemliga sällskapen under julimonarkin i Frankrike, för att fylla det med sitt eget innehåll. Begreppet proletärer (proletarius) användes om antika Roms lägsta klass och användes på tidiga 1800-talet mest som nedsättande begrepp med betydelsen samhällets avskräde, knekt och bottenskikt. På 1830-40-talet började det användas inom arbetarrörelsen med en positiv betydelse, för ”fria lönearbetare”. När Marx och Engels i Tyska ideologin (1845) beskriver de antika plebejerna i Rom, skiktet som finns mellan slavar och fria, använder de för första gången begreppet trasproletariat. Med det överför de det gamla negativa innehållet hos proletariatet på denna nya kategori, och frigör därigenom användandet av begreppet ”proletariat” politiskt.

Prefixet lumpen som Marx använde var tyska ordet för trasa, men lump var även en tysk benämning på knekt. Marx ställde aldrig upp en begreppsdefinition av trasproletariatet, likt han gjorde med lönearbetare (de som inte har något annat och sälja än sin arbetskraft), utan använder alltid beteckningen med en empirisk uppräkning av olika kategorier.

I Marx historiska skrifter om de franska revolutionsförsöken och reaktionsåren 1848-1852, i Louis Bonapartes 18:e Brumuaire (1852) och Klasskampen i Frankrike, använder han begreppet 27 gånger. Trasproletariatet beskrivs där som ett ”avskräde från alla klasser”, en suddig upplöst grupp utan kollektiva bestämningar, en ”ickeklass”. Trasproletariatet skildras som det klassegment som var basen för Louis Bonaparte’s statskupp i Frankrike 1848, det stöd som fick honom att ställa sig över proletariatet och bourgeoisin.

Inom den marxistiska traditionen används beteckningen oftast för att beskriva ”deklasserade” eller klasslösa kategorier, och man betonade deras böjelse åt att delta i reaktionära mobiliseringar och allmänna politiska oberäknelighet. Leon Trotsky betonade trasproletariatet som fascismens fotfolk och dess särskilda mottaglighet för reaktionära teorier. Bland marxistleninister, där Partiet och proletariatet oftast hopblandades som kategorier, användes trasproletariatet som polemisk beteckning på de segment av arbetarklassen som valde att stå utanför partiet.

På sextiotalet kom begreppet att få en renässans, och viss revansch. En växande sektor oavlönade, marginaliserade, exkluderade, subkulturella grupper verkade inte representeras av det lönearbetscentrerade proletariatet. Trasproletariatet framstår därför som en lockande kategori för de som vill bedriva en skillnadens politik. Delar av radikala vänstern (Fanon, Black Panther Party, situationisterna, Provos osv) såg trasproletariatet som ett revolutionärts subjekt och deras utanförskap i produktionen som en form av arbetsvägran. (En liknande dagsaktuell vurm för trasproletariatet kan vi se i den svenska anarkisttidningen Yelah).

Huey P Newton och Black Panther Party beskrev semikvalificerade och ”underemployed” arbetare som avantgardet för USAs revolutionära klasser. När fler och fler proletärer blir oanställbara, blir trasproletärer, blir de en revolutionär klass. Black Panther Party försökte organisera dessa kategorier i en territoriell organisering. Frantz Fanon beskrev trasproletariatet i Jordens fördömda (1962) som ”en av de mest spontana och mest radikala revolutionära krafterna hos ett koloniserat folk”, som kunde antingen bli revolutionärt eller kontrarevolutionärt.

Trasproletariatet som identitärt projekt

Nicholas Thouburn gör en intressant deleuziansk och operaistisk nyläsning av trasproletariatet i sin bok ”Deleuze, Marx and Politics” från 2003. Han menar att Marx inte beskrev trasproletariatet som en samling sociala grupper, utan olika former av politisk sammansättning. Han går igenom trasproletariatet (och kontrasterar mot proletariatet) hos Marx utifrån tre perspektiv: trasproletatiatets relation till historien, politiken och produktionen.

Thouburn vänder sig emot den nutida tradition inom den radikala vänstern som sett trasproletariatet som en radikal kraft, en bärare av en mångfald och skillnad. Trasproletariatet är en form av politisk sammansättning som tenderar åt ett upprätthållande av identiteter – det är i proletariatet som en skillnad, ett gränsöverskridande bortom kapitalismens kategorier uppstår, som en form av komplicering och nyskapande inom det kapitalistiska samhällets sociala relationer. Trasproletariatet måste snarare förstås som en uppsättning praktiker inriktade på att stödja en identitet, en identitär rörelse frikopplad från de sociala relationerna.

I Louis Bonapartes 18:e Brumuaire diskuterar Marx den kontrarevolutionära reaktionen i Franrike i slutet av 1840-talet och början av 50-talet, om hur Louis Bonaparte kunde genomföra sin statskupp, utan att stödja sig på vare sig proletariatets eller bourgeoisin:

”Under förevändning att stifta en välgörenhetsförening hade man organiserat lumpproletariatet i Paris i hemliga sektioner, varje sektion leddes av bonapartistiska agenter och i spetsen för det hela stod en bonapartistisk general. Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förman, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna fribrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, krigstrykande massa som fransmännen kallar la Boheme. Av dessa med honom besläktade element bildade Bonaparte kärnan i 10 decemberföreningen. En ’välgörenhetsförening’ – så tillvida som alla dess medlemmar liksom Bonaparte kände ett behov att öva välgörenhet mot sig själva på den arbetande nationens bekostnad. Denna Bonaparte, vilken konstituerar sig som chef för lumpproletariatet, vilken här bara i massomfattning återfinner samma intressen, som han själv personligen fullföljer, vilken i detta utskott, avfall, avskum från alla klasser ser den enda klass, på vilken han obetingat kan stödja sig, det är den verkliga Bonaparte, Bonaparte sans phrase (oförfalskad).”

Bonaparte verkar kortsluta både dialektiken och klasskampen, genom att genomföra en reaktionär revolution tvärt emot både borgarklassen och arbetarklassens klassintressen.

Trots en utvecklad kapitalism under Louis-Philippe och den andra republiken skedde en ”bakåtskridandets revolution”, en historisk anomali genom en reaktionens återkomst.

Loius Bonapart skapade en politisk rörelse med lånade namn, slagord och kostymer – historiska identiteter som lanserades på nytt i en parodisk och farsartad form. Reaktionen försökte återknyta till tidigare historiska händelser, ”frammana historiens andar” för att hjälpa dem. Målet var inte att upplösa eller överskrida dagens identiteter, utan att stärka och upprätthålla dem genom det farsartade återupprepandet. Framtiden, historiens potentiella ”blivande”, skulle blockeras. En identitär rörelse producerar inte ”verklig” historia, den skapar inte historia, utan ”spelar” historia, ikläder sig historiska roller och identiteter. Folk agerar farsartat sina simultanroller som substitut, ”köpta på sprit och korvar”, istället för att överskrida dem.

Här är intressant att dra en parallell till hur historieforskare som Roger Griffin beskriver fascismens ideologiska kärna som en ”palingenetisk ultranationalism”, en rörelse som strävar efter en nationell återfödsel, ett återvändande till en mytisk urhistorisk identitet.

Thouburn kontrasterar trasproletariatets identitära politik genom att lyfta fram Deleuze begrepp ”minor politics” (en ”mindre politik”, eller hur man översätter det). En ”mindre politik” agerar utifrån ”trängda utrymmen”, utan en självsäker tydligt uppritad identitet, en politik inte längre en självrefererande process av självartikulation. Den mindre politiken agerar inom de sociala relationerna, relationer som genomsyrar minoriteterna och bestämmer deras rörelser och får dess politik att bli en politik mot identiteter. Proletariatet saknar en fast bestämning hos Marx, det är inte en specifik grupp, utan syftar enligt Thouburn just på en uppsättning praktiker som utgår från sådana trängda utrymmen inom de sociala relationerna, för att överskrida identitetens bestämningar. Proletariatets rörelse är en antiidentitär rörelse, ett blivande och överskridande, inte ett ”rollspelande”.

Trasproletariatets politiska praktik

Trasproletariatet, är enligt Engels, inte alltid kontrarevolutionär. Det kännetecknas snarare av sin spontanitet och beredskap att gå till handling, och erbjuder sina tjänster åt den högstbjudande.

Marx har en liknande syn, när han skriver om de hemliga sammanslutningarna av professionella konspiratörer. Deras osäkra levebröd, irreguljära liv där mycket hänger på slumpen, prekära och hotade liv, gjorde att denna grupp inom la Boheme hade en böjning åt insurrektionen.

”Det är de som reser och tar befäl över den första barrikaden, som organiserar motståndet, leder plundringarna av vapenaffärerna… Kort sagt, de är insurrektionens officerer”. (Marx & Engels)

Det Marx är kritisk mot konspiratörerna för är deras utomsamhälleliga spontanitet, att spontaniteten sker frikopplad från samhället och de sociala relationerna. De blandar samman att förutsättningarna är rätt för deras konspiration, en lokal revolt, med revolutionen – utan att förutsättningarna för en social revolution föreligger.

Här, i diskussionen om vad som är det revolutionära subjektet, finns en av de stora skiljelinjerna mellan Marx och Bakunin, en kanske mer grundläggande och viktigare skiljelinje än deras skilda syn på staten.

Marx och Bakunin (som av Engels gavs epitetet ”trasprinsen”) var överens om att trasproletariatet stod utanför de sociala relationerna. För Marx hade trasproletariatet en tendens mot att upprätthålla sin identitet, att inte kunna gå bortom den rådande ordningen – de som kunde gå bortom kapitalismen var proletariatet, som var revolutionärt genom att vara ett subjekt immanent i de kapitalistiska sociala relationerna. Hos Bakunin förkroppsligar trasproletariatet däremot i sin nuvarande identitet en sorts faktiskt existerande anarkism, genom sin externalitet till kapitalismens sociala relationer. Bakunin såg arbetarnas integrering i kapitalet som hämmande, att det omöjliggjorde proletariatet som primär revolutionär kraft. Revolutionärerna återfanns istället i bondemiljön, där det fanns en traditionen av bondeuppror, samt bland arbetslösa unga, fattiga, tjuvar – de personer i samhällets marginaler, som flytt, utestängts från och ännu inte inordnats i det framväxande industriarbetet. Det vill säga, just de grupper Marx räknade till kategorin trasproletariatet. Dessa externa revoltörer, ”osynliga lotsar”, kunde generalisera och ena partikulära bonderevolter till en hela folkets revolt.

”Marx talar föraktfullt, och orättfärdigt om detta trasproletariat. För i dem, och bara i dem, inte i det borgerliga skiktet av arbetare, finns hela intelligensen och makten i den kommande sociala revolutionen koncentrerad. En folklig insurrektion är i sin natur instinktiv, kaotisk och destruktiv, och består alltid av en massa personliga uppoffringar och en enorm förlust av offentlig och privat egendom.”

Dessa ”underjordiska” revoltörer ur trasproletariatet hade en inre revolutionär drift immanent i deras identitet, inte i deras klassposition och sammansättning i kapitalismen, som gav dem den rollen.

Position i produktionen

De grupper Marx räknade in i trasproletariatet stod utanför lönearbetssystemet, men var samtidigt beroende av den formella ekonomin. Trasproletariatet har enligt Marx inget riktigt motiv att delta i revolutionen, de kunde till och med ha intresse att behålla sin klasstruktur eftersom trasproletariatets medlemmar ofta var beroende av bourgeoisin och aristokratin för sin dagliga överlevnad. Därigenom kunde de bli en kontrarevolutionär kraft.

Medan trasproletariatet som identitet framträder hos Marx genom ett uppräknande av olika attribut och historiska exempel, saknar däremot proletariatet en tydlig definition eller positiv beskrivning. I Kapitalet är proletariatet märkbart frånvarande.

Enligt Thouburn måste proletariatet hos Marx förstås som en ickeidentitet, någon ”onämnbart” och namnlöst. Det är just genom att vara icke namngivet, odefinierat, som det är så radikalt jämfört med 1800-talets andra identiteter och kategorier.

Proletariatet befinner sig inom den kapitalistiska sociala relationen, inom ett fientligt trängt utrymme, och kan inte hitta en självständig form i förhållande till dessa sociala relationer, utan tvingast ständigt ge sig i kast med dessa. Det är just genom denna ständiga aktivitet som proletariatet sammansätter sig, formerar sig, i försöket att omforma dessa relationer, överskrida dem eller undfly ur dem. Proletariatet formas ur en vägran inom produktionen, mitt i värdeförmeringsprocessen, ur arbetet – men inte som en affirmation av arbetet självt.

Det är i produktionen som exploateringen sker, och det är där arbetskraften sätts att samverka och bli en socialiserad produktionsfaktor – denna mångsidiga samhälleliga förbindelse med varandra skiljer proletariatet från exempelvis produktiva småbönder, som inte är satta i en relation till varandra, och därför inte blir något gemensamt, och som bara är ett kollektiv på det sätt ”en massa ihopsäckade potatisar är en potatissäck”.

Kritiken av arbetet kommer därför inte externt från kapitalistiska relationerna, utan finns immanent i dem. Gilles Deleuze menar i linje med detta att ”Proletariatet är inte arbetarklassen, den är snarare kritiken av arbetets klass”. Proletariatets essens som ett självupphävande överkommande av den ”existerande världsordningen” gör det därigenom omöjligt för Marx att presentera det som en positiv identitet. Marx lämnar därigenom proletariatet som något som kontinuerligt måste försöka finna sin egen form och uppfinna sina egna tekniker och kampformer ur arbetets speciella konfiguration och sammansättning.

Från Konfliktportalen.se: MJE skriver Baghdad: City of walls., autonomak skriver All makt åt partiet!, jesper skriver Antirasistiskt forum 19 April, Job skriver Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips, Krastavac skriver A Spoonful of sugar helps the marx go down, tusenpekpinnar skriver Jag fattar inte Marx