Det protesteras mer än någonsin i historien. Manifestationerna är större, drar allt fler deltagare och sprider sig i vågor över hela jorden. Men resultaten uteblir. Revolterna blir inte revolutioner, de lyckas inte genomdriva reformer och lyckas inte fylla det politiska utrymme de skapar. Vilket snarare öppnar upp för reaktionen, totalitära krafter från höger. Protestvågorna utgår inte från fabrikerna eller arbetsplatserna, utan från samhället och torgen. Det är låg tröskel för att delta, vem som helst kan hänga på, men det är lika låg tröskel för att falla ifrån och lämna protesten. Genomströmningen är hög, organisationsgraden är låg. Protesterna misslyckas transformera sig till hållbara politiska organisationer, med tydliga agendor och strategi för att gripa makten. Det menar Vincent Bevins i sin bok If we burn – The mass protest decade and the missing revolution (Wildfire, 2023). Han lägger skulden på ett anarkistiskt och autonomt arv, en strävan efter horisontella protestformer. Istället skulle vår tid behöva en återgång till det leninistiska partiet, den gamla vänsterns organisationsformer, menar han. Det behövs partier som representerar protesterna och för fram konkreta vinnbara krav. I The populist moment – The left after the great recession (Verso, 2023) tillägger Arthur Borriello och Anton Jäger att de vänsterpopulistiska partier som uppstod ur protesterna 2008-2022 visserligen kom in i parlamenten, men tappade sitt momentum och sjönk sedan samman. Borriello och Jägers slutsats är att det räcker inte med ett parti för att fånga ett öppnat momentum. Dessa nya ”digitala partier” kännetecknades av en ”startup-atmosfär” och ”flexibla organisationsmodeller”, uppbygda kring karismatiska ”hyperledare” som lyftes av massmobiliseringar på gatorna och kunde utmana en krisande socialdemokrati, men de lyckas inte återskapa 1900-talets folkrörelsepartier, med klassröstande, stabilt medlemskap och en partiorganisation fast förankrat ut i bostadskvarter och arbetsplatser. I tidningen Catalys varnade våren 2020, när vänsterkandidaten Bernie Sanders ställde sig in sin presidentvalskampanj och slöt upp bakom sedermera presidenten Joe Biden, Jacobins europeiska redaktör David Broder att den amerikanska vänstern nu inte fick lämna partipolitiken och tog den italienska utvecklingen av autonomiarörelsen på 70-talet som ett historiskt avskräckande exempel. Veckorna innan den stora Black Lives Matterprotestvågen bröt ut fortsatte Jacobin slå fast att det gällde att fortsatt bygga partiet, att verka realpolitiskt och inte lämna den parlamentariska politiken för rörelseprotester à la Occupy Wall Street [1].

De vilda arbetarna

Diskussionen om de centraliserade masspartiernas nedgång och de framväxande spontana massprotesternas horisontella struktur och svårighet att skapa kontinuerlig organisering är en högaktuell diskussion, men den är inte ny. Det kan därför vara intressant att ställa dagens diskussion i kontrast med den som fördes i slutet av 60- och början av 70-talet, i övergången från fordism till postfordism och keynsianism till nyliberalism. Precis då som nu diskuterades relationen och spänningen mellan ett ”leninistiskt” massparti och nya sociala kamper. Hur kom teorierna om autonom organisering att växa fram ur en nyleninistisk organisationsdiskussion?

En bra början är att utgå från två teoretiker inom italiensk marxism som gick bort 2023, med ett knappt halvårs mellanrum. Den 7 augusti dog Mario Tronti i Rom 92 år gammal och 16 december Antonio Negri i Paris, vid en ålder av 90 år. De båda lade på 60-talet grunden för den strömning som kom att kallas operaism (”arbetarism”) eller arbetarautonomi. Deras teoretiserande är tätt förbundna med varandra, i samarbete och polemik, trots att de tidigt gick skilda politiska vägar. Även om först Tronti och sedan Negri var viktiga att formulera operaismens teori, var organisationsdiskussionen och arbetarautonomirörelsen som sprang ur operaismen mycket större än dem och tvingade dem gång på gång revidera sina teorier. Masskampen kom först, teorin följde ur den.

Filosofen Mario Tronti från Rom och statsvetaren Antonio Negri från Padua möttes genom tidningen Quaderni Rossi (Röda anteckningsböcker) 1961. Quaderni Rossi var en fackligt stödd sociologisk tidning med syfte att undersöka den nya klassammansättningen i de italienska fabrikerna. Målet var att knyta de i norra Italiens fabriker nyanlända industriarbetare, ofta med en bakgrund i det fattigare Syditalien, till de etablerade historiska fackföreningarna. Men det Quaderni Rossissociologer mötte var industriarbetare som redan hade en hög nivå av vild fabrikskamp, självständigt utanför facken och partivänstern. De deltagande fabriksundersökningarna kom att få en organiserande funktion, genom att förmedla information mellan olika fabriker. Här uppstod en första spänning i tidskriften, problemet som skulle komma att dela tidskriften i två linjer var om man skulle hjälpa till att sprida och utveckla denna självständiga arbetarkamp (arbetarautonomi) utanför facken eller begränsa sig till syftet att öka fackföreningarnas kunskap, så att de kunde ta ledning över dessa kamper. Tronti och Negri hörde till den första linjen, som efter något år bröt sig ur Quaderni Rossi. Istället grundade de 1963 den mer interventionistiska tidningen, Classe Operaia (Arbetarklassen). Negri var organisatören i Classe Operaia, hans krets byggde upp ett nätverk med kämpande arbetarkollektiv på fabrikerna och samlade in rapporter. Framför allt var de starka i petrokemiska industrizonen Porto Marghera, Venedigs industrihamn nära Padua. Mario Trontis roll var ideologens. I det första numret av Classe Operaia drog han upp de politiska riktlinjerna för projektet genom en innovativ Marx- och Leninläsning, som utvecklade hur arbetarautonomin skulle kunna organiseras och bli en politisk kraft [2].

Tronti och taktikens parti

Tronti genomförde en ”kopernikansk revolution” inom italiensk marxläsning. Det hade varit ett misstag, menade han, att först studera kapitalismens utveckling och därpå se arbetarkamperna som ett resultat av denna. Ett strategiskt perspektiv måste utgå från industriarbetarnas kamp som det primära. Det är utifrån det arbetarperspektivet i fabriken kapitalismens förändring måste betraktas. Det gäller att se det hinder, blockering och sabotage som arbetarklassen utgör inom kapitalismen, vilket gör dem till som det dynamiska element kapitalet konstant måste övervinna och som tvingar det till utveckling.[3]

Det är genom negeringen av sig som passiv arbetskraft (objekt) inom kapitalet, det Tronti kallar dess ”arbetsvägran” (rifiuto del lavoro), som den affirmerar sig som arbetarklass (subjekt), utanför kapitalet. Operaisterna kring Classe Operaia valde därför att lägga sitt fokus på de vilda arbetarkamperna utanför fackföreningarna. De valde att undersöka klasspraktiker som arbetarrörelsen och dess partier förkastade som spontana, apolitiska, asociala och destruktiva – vilda strejker, maskning, absentism, arbetsvägran, samarbetsvägran och arbetarkravaller. Snarare än att lyfta den skötsamma arbetaren i fackföreningsrörelsen riktade operaisterna blicken mot de oorganiserade migrantarbetarna från Syditalien som kommit till fabrikerna i nord. En ny arbetartyp, beskriven av Tronti som ”rude razza pagana” (en rå hednisk sort).

Det är här Trontis Leninläsning kommer in. Tronti gör en innovativ omvändning av Lenins analys av strategi och taktik, och ser den spontana vägran i produktion som det strategiska momentet. Den är strategin i bemärkelsen att det är dessa spontana praktiker som påför kapitalismen blockeringar inifrån produktionen, fungerar som dess inre kroniska kris och går mot en kommunistisk brytning. Det taktiska momentet, politiken, blir då att understödja denna materiella rörelse och antagonism. Det är att ge praktiska svar på strategiska problem. Marx står därigenom för strategin och den teoretiska analysen, Lenin för taktiken och problemlösningen, politiken och organisationen.

Partiets och politikens roll är att fungera som en kollektiv organisatör åt denna materiella kraft och reella processer, att avtäcka den politiska organiseringen inom samhällsmassan. Den leninistiska strategin gick ut på att ta Marx till Sankt Petersburg, att använda marxistisk analys för ett semiperifert lands (Rysslands) outvecklade industriproduktion. Tronti föreslog istället att ta Lenin till England, att föra den politiska organiseringen till arbetarklassens högsta utvecklingsnivå, där kamperna, antagonismen och styrkan är som störst. Varje länk i kapitalismens konjunktur öppnar visserligen kampmöjligheter, men ”den svagaste länken är inte där kapitalismen är svagast, utan där arbetarklassen är starkast”. Relationen mellan de mest avancerade och de mest eftersläntrande delarna av klassen är alltid en fråga om hegemoni. Inte en hegemoni mot andra klasser (medelklassen, subalterna), utan en industriarbetarhegemoni inom proletariatet. Arbetarklassen måste i sin tur utöva en hegemoni över folket, få folket att inordnas i klassens dynamik. Klasshegemonin måste vara ett politiskt block av sociala krafter (inte partier) och samla alla arbetarklassens olika skikt i en allians. Här går Tronti i polemik mot Gramscis och Togliattis syn på historiska block och partiets roll som ett folkparti, som ett klassöverskridande projekt. Klasshegemoni för Tronti är ett projekt av arbetarklassens politiska klassammansättande.

Trontis leninism betonar att den ekonomiska kampen i produktionen kan bli politisk och därigenom måste den fackliga/ekonomiska arenan ses som potentiellt politisk. Framför allt kan kampen om lönen under avtalsrörelsen politiseras, genom att få den att överskrida produktivitetsökningarna och därigenom slå direkt mot kapitalets profit och överproduktion. Men lönekampen kan också användas för att ena industriarbetarna, utjämna arbetarhierarkierna och lyfta dem längst bak.

Utmaningen för Trontis leninism är inte hur man löser relationen klass-rörelse-parti eller spontanitet-organisation, utan hur man skapar en organisation av ny typ. Partifrågan är inte ett teoretiskt problem, utan ett praktiskt problem av att organisera kamperna och föra dem framåt, politiskt ena klassens olika kampnivåer. Partiet är det samma som en praktisk kapacitet att förutse och leda klassrörelsen i bestämda historiska situationer, utifrån taktikens lagar. ”Partiet är i denna bemärkelse inte bara den vetenskapliga bäraren av strategin, utan det praktiska organet för dess taktiska tillämpning. Arbetarklassen innehar en spontan strategi i sina rörelser och i sin utveckling, och partiet behöver bara upptäcka den, uttrycka den och organisera den. Men klassen innehar inte på något plan, vare sig det spontana eller organisatoriska, taktikens sanna och rätta moment.” [4] Trontis leninism är därigenom arbetarklassens erövrande av taktikens värld (därigenom politikens värld), utvecklandet av en gemensam förmåga att taktiskt röra sig bland materiella fakta och förändra dem med sin kraft. Den ”revolutionära ledningen” är därigenom en levande motsättning utan någon lösning, menar Tronti.

Relationen parti-fabrikskamp måste uppstå i fabriken, för att sedan föras in i hela samhället och staten. ”Den politiska kampens handling kan inte enkelt testas och mätas med empiriska medel. Det enda sättet att bevisa denna enhet är att börja organisera den. Då kommer vi att upptäcka att klassenhetens nya form är helt igenom implicit i arbetarklassens nya kampformer och att terrängen för denna kamp är det internationella socialiserade kapitalet.” [5] Parollen måste vara ”partiet i fabriken”, att fabriksarbetarklassen tar ledningen över partiet.

Negri och Arbetarmakt

I mars 1967 lade Classe Operaia ner. För kretsen kring Tronti flyttades fokus till Italienska kommunistpartiet, PCI. Tronti drog slutsatsen att 60-talets vilda arbetarkamper hade slutat i ett nederlag och betraktade operaismen som ett avslutat kapitel, men industriarbetarna fortsatte att vara det centrala subjektet i hans analys. Om fabrikskampen inte räckte krävdes det att industriarbetarna skulle använda partipolitiken för att säkra framgångar. Fabriksarbetarna skulle genom statspolitikens relativa autonomi från kapitalet kunna påföra kapitalet sin plan och reformer. Trontis krets kom att spela en betydande roll i att forma PCI:s ideologi under den så kallade ”historiska kompromissen”, det regeringsstöd och reformutrymme som öppnade sig för PCI det tidiga 70-talet.

Negris fabriksnätverk kring Classe Operaia drog andra slutsatser. I Venetoregionen hade den autonoma fabriksorganiseringen stärkts och den vilda vågen arbetarkamper spridit sig mellan fabrikerna i Porto Marghera och ut i stadsrummet, med blockader av infrastrukturen. När studentprotesten bröt ut 1968 närmade sig studentorganisationerna de äldre fabriksoperaisterna för att kunna samarbeta inför den stundande avtalsrörelsen. I det som kom att kallas den heta hösten 1969 samlades studenter och de operaistiska fabriksorganisatörerna utanför en av Italiens största fabriker, Fiats Mirafiorifabrik i Turin. Detta blev startskottet för operaismens andra våg, med en våg av fabrikskommittéer och gemensamma student-arbetarråd. Ur detta föddes den nya vänstern, en rad ”nyleninistiska” organisationer som Lotta Continua (Kampen fortsätter), Il Manifesto och Potere Operaio (Arbetarmakt).

Negris fabriksnätverk gick samman med Roms studentledare och bildade Potere Operaio. För Negris del innebar det nu att kliva fram och ta rollen som ideolog. Men han var inte ensam. Statsvetenskapliga institutionen som Negri var professor på i Padua organiserade internationella marxistiska seminarier och släppte antologier för att diskutera fabrikskampens förändring, produktionens omorganisering och analysera den tidiga 70-talskrisen. Teoriproduktionen var kollektiv, på både universitet och i Potere Operaio, under professor Negris mentorskap.[6]

Potere Operaios nationella sekretariats diskussionsunderlag för medlemmarna, Alle avanguardie per il partito (Till avantgardet för partiet, december 1970), ger en bra insyn i organisationsdiskussionen och hur mycket den byggde vidare på Trontis texter från Classe Operaia. Underlaget inleds med orden ”Kamrater, kommunismen är vårt program. Produktivkrafterna revolterar mot produktionsförhållandena: arbetet är allt mer en förbannelse”. [7] Med den stora anhopning av välstånd som sker i kapitalismen har arbetet blivit allt mindre nödvändigt och fungerar mer som kontroll över produktivkrafterna, och förmågan till arbete. Det ackumulerade döda arbetet, det materiella välståndet, används som vapen mot det levande värdeskapande arbetet. Kapitalets kontroll och makt över arbetskraften utövas genom konstanta omstruktureringar av produktionen, växlingar mellan kris och utveckling, reform och repression. Denna kontroll sker inte bara genom fabrikerna utan har börjat överföras på hela samhälleliga nivån. Men det sprider också motståndet, undandragandet från arbetet – arbetsvägran – ut i samhället. Arbetsvägran riktas mot arbetskraftens inkorporering i kapitalet, som vara. Det innebär att vägra delta i det förhandlingssystem och deltagande som upprätthålls genom arbetsköpare och fackföreningar, en vägran av arbetsfreden. ”Kommunismen är projektet att förstöra arbetet som daglig expropriering av mänsklig energi, som organisationsform för samhället, som fundament mot auktoritetens legitimitet”. [8] Från 30-talet och framåt hade keynesianismen lyckats sluta lönekamperna inom kapitalets dynamik, få dem att verka som en pådrivande motor för den ekonomiska utvecklingen. Men 60-talets tioåriga våg av kontinuerliga vilda strejker slet sönder denna modell. I kampanjerna utanför Fiat, under parollerna ”Mer pengar, mindre arbete”, ”Vi vill ha allt” och ”Lika löneökningar för alla”, överskred arbetarklassens lönekrav produktivitetsökningarna. Lönekampen hade blivit politisk och svaret från kapitalet var politiskt, i ett användande av inflationen mot löneökningarna.

Potere Operaio betonade att arbetarkampen stod inför ett nytt stadie på 70-talet. När Tronti såg staten som industriarbetarnas möjlighet att tvinga fram reformer, genom politikens autonomi från kapitalet, såg Potere Operaio tvärtom hur staten och dess partier försökte bryta ner arbetarklassens autonomi åt kapitalet. Denna syn var inte tagen ur luften, arbetarkamperna var hårt angripna. Det pågick flera stora rättsprocesser mot arbetare och studenter för strejker och upplopp. Statens säkerhetstjänster tillsammans med nyfascister hade påbörjat den så kallade Spänningens strategi med terrordåd med syftet att öka repressionen mot vänstern. Potere Operaio menade att det kommunistiska svaret måste bli att komplettera arbetarautonomin i fabrikerna med organisering, ett enhetligt samlande, för att bilda ett parti av en ny typ. Arbetarautonomin måste kombineras med att skapa en motmakt i samhället.

Potere Operaios organisationsstruktur baserades på ett nätverk av ”politiska kommittéer av arbetare och proletärer” ställda under fabriksarbetarledning. Organisationens fabrikskommittéer utvidgades till de proletära kvarteren och skolorna. ”De politiska arbetarkommittéerna måste utgöra ett enande och en struktur” som sträcker sig ”från fabrikskamp till en kamp i de proletära delarna av skolan och tertiära sektorn [tjänstesektorn; översättarens anmärkning], från organiserings av den proletära kampen i fabriken till organisering av de proletära kamperna mot staten”. Organisationens program måste uttrycka en vilja att förena masskampen och upproret, fabrikskampen med bildandet av territoriella nätverk. Masslinjen i fabriken (arbetarautonomi) måste även ske på en samhällelig nivå (territoriell motmakt). Detta var embryot till ett nytt arbetarparti. [9]

Röda fästen

I dubbelnumret 47-48 och nummer 49, i maj-juni 1972, utvecklar Potero Operaio det territoriella motmaktkonceptet, nu beskrivet som ”röda fästen” (basi rosse), som en helhet där organisationens syn på generaliserbara krav, militans, organisering och partiet sammanlänkas. Begreppet ”röda fästen” hämtades från maoismen, en politisk strömning Potere Operaio i övrigt ställde sig väldigt kritisk till. 1927 började Mao Zedong utveckla en ny strategi som bröt med den arbetarbaserade linjen i det kinesiska kommunistpartiet. Under våren 1927 upptäckte Mao styrkan i bonderörelsen i Hunan, med vars stöd han skapade en gerillazon på berget Jinggan. I bergen började Mao utveckla sin strategi: att utifrån bönderna konstruera beväpnat uppror mot kinesiska statsmakten genom att skapa röda fästen (på italienska ”basi rosse”), befriade bondeområden där land exproprierades och fördelades till bönderna. Dessa väpnade röda fästen var grunden för skapandet av en motmakt. De fyllde funktionen att mobilisera och utbilda bönder. Strategin med röda fästen blev så framgångsrik, en sådan stark realitet att kommunistiska partiet och Internationalen var tvungna att ta hänsyn till den – till skillnad från arbetarbaserade linjen kring Li Lisan och de trogna Stalin, som motsatte sig Mao.

Men Potere Operaios inspiration kom också från de så kallade ”no-go”-zonerna på Nordirland, Free Derry och de befriade och självstyrda kvarteren i Belfast, dit italienarna gjorde en studieresa. ”Vi betonar att denna [irländska] ’modell’ är ett mycket mer berikande exempel för oss än [stadsgerillornas] Latinamerika”, skriver de i organisationens tidning.[10]

Med röda fästen syftar Potere Operaio på olika maktbaser (fabriker, universitet, proletära förorter) där arbetarklassen uppnått en styrkeposition att gå till angrepp utifrån och kunna försvara sig. Arbetarkvarteren och förorterna (proletära getton) sågs som den centrala platsen för klassens politiska sammansättning. Fabriks- och bostadskampen förbinds genom kampen om en inkomst, som i Potero Operaios version i förorterna innebär en direkt reappropriering av välståndet i samhället.

”Enandet i kampen, i fabriken och i gettot, är ett projekt som organisationen kan och måste lösa. Och stegen som behövs tas är uppenbara. I gettot, i denna avdelning i den sociala fabriken, kan enandet inte ske annat än genom att betona det omedelbara behovet av en lön, av en garanterad inkomst. Det kan inte ske annat än igenom en motattack, i ett konfronterande av de sociala kostnaderna, var än dessa framträder. Den form det måste ske igenom är igenom reappropriering: i en första fas är det inte en fråga om någon skala av appropriering, – om det till exempel vore bäst med en självreducering av eller bara ett våldsamt tillägnande av bostäder. De specifika formerna förenas till en taktik, till den nödvändighet som visar sig för stunden, till en komplex grad av klassmedvetande och till en grad av massbeväpning och skapandet av partiet.” [11]

På så sätt tar kravet på garanterad inkomst direkt ett språng, som ett legitimerande krav omvandlas det till en kamp för reappropriation i kvarteren och territoriet, ett skapande av nya allmänningar genom ockupationer, självreduktioner och hyresstrejker. Detta förutsätter att en territoriell organisering skapas, de röda fästena kräver en territoriell kontroll. Reappropriationskampanjer blir ett direkt angrepp på egendomsrätten och därigenom även dess garant, staten, och förutsätter därför att den territoriella organisationen kan skapa en militant struktur för både försvar och angrepp.

”I det ögonblick vi bekräftar den oersättbara funktionen som den territoriella avdelningen av Potere Operaio har, anser vi därför att dess aktioner måste utvecklas med syftet att rekuperera eller att skapa territoriella massorgan, kapabla att hantera proletariatets komplexa intresse inom territoriet.[…] Vi kallar dessa organ för Röda fästen. Det Röda fästet är inte ett försök att förutse lösningar på arbetarnas och proletärernas allmänna problem kring självstyre, det är inte heller bara kraften att intensifiera specifika och sektoriella motsättningar. Det Röda fästet är:

a) den plats där massavantgardet, arbetare och proletärer, förenar sig organisatoriskt, vilket skapar en sammankoppling mellan arbetsvägran i fabriken och samhällsappropriering, från arbetsvägran – garanterad inkomst – till en offensiv i en social attack mot arbetet:

b) projektet med en organisatorisk styrning genom den politiska lönen inom den komplexa terrängen, ett partiprojekt.[…]

c) ett beväpnat organ, kapabel att trovärdigt hantera attacken med rätt tekniska instrument för att kunna genomföra denna funktion.” [12]

Våldet är redan en realitet för livet i gettot. Vräkningar av de som inte kan betala hyran, stormningarna av bostadsockupationer och fascistiska provokationer krävde att de proletära fästena kunde försvara sig. Genom generaliserandet av kamperna genom de röda fästena stod konfrontationen dessutom inte längre mot enskilda företagsledare eller en enskild polisinsats, utan de partikulära kamperna förenas i en direkt konfrontation med statens struktur, med den offentliga ordningen. Klasskampen hade blivit insurrektionell.

Reappropriationskampanjerna, självförsvaret och attackerna, krävde organisering. De röda fästena (fabriksråd-kvarter-skola) var ett överskridande av uppdelning mellan massorganisation och politisk grupp, ett nytt sorts parti: partiet som kommunisters politiska initiativ, det vill säga möjligheten att koordinera och driva denna generaliserade kamp för att genomdriva kraven. Partiet i Potero Operaios bemärkelse sågs som nätverk av ett kommunistiskt massavantgarde, den militanta struktur som kunde ta ledningen för den spontana rörelsen genom politiska projekt. Dessa politiska projekt var möjligheten till att generalisera de partikulära kamperna, att förbinda dem och ur dem skapa en politisk sammansättning. Därigenom blev kravet på och genomdrivandet av en garanterad inkomst, dvs förbindandet av lönekampen, arbetsvägran och reapproprieringarna i en helhet, den praktik som partiet formerades igenom.

Kampen för generalisering är i denna bemärkelse “det centrala för att i det röda fästet ges ett erfarande av partiet, det är det fundamentala ögonblicket där partiets perspektiv skapas, om man med parti menar – som vi betraktar det – som en förening av den garanterade inkomsten med en massmilitarisering.” [13]

Röda fästet hade därigenom en viktig funktion i Potero Operaios partiteori, som möjligheten att centralisera (i bemärkelsen generalisera, sammanföra, koordinera, cirkulera och kommunicera) de partikulära kamperna och utveckla den form av massmilitans som krävdes för att garantera dessa praktiker. Det löpte därigenom en röd tråd från arbetsvägran och lönekampen i produktionen, reapproprieringarna inom reproduktionen, generaliserade till kravet på garanterad inkomst, formerandet av partiet genom den organisationsprocess som möjliggjorde rörelsens militarisering (det vill säga möjlighet att försvara reappropriationerna), koordinera kamperna och genomdriva den garanterade inkomsten, till att därigenom bli direkt insurrektionell för kommunismen, det vill säga människans befriande från arbetet.

”Det röda fästet är enheten av alla de moment av arbetarolydnad och vägran att underordnas som förenas i ett beväpnat partiprojekt”. [14] Denna uppfattning av det ”beväpnade partiet” som öppna röda fästen (basi rosse) utvecklades i kontrast till parallellt pågående diskussion bland fabriksmilitanter om klasskampens övergång till väpnad kamp, nämligen den om underjordiska röda brigader (brigate rosse), som fördes vid samma tid.

Lenins lektioner

Massvägran eller massmilitarisering, vilket ben skulle Potere Operaio stå på? Den teoretiska diskussionen inom Potere Operaio försökte hitta en lösning på de problem de stött på, den dualism som fanns inom organisationen. Masslinjen med arbetarautonomi och radikaliserad kapacitet till attack och försvar genom att agera en motmakt mot statens våld. Under Potere Operaios konvent i Rom 1972 var det spänt mellan förespråkarna av dessa två tendenser, mellan ”arbetarautonomi” och ”motmakt”. Skulle organisationen satsa på en breddning och uppgående i masskamperna i fabrikerna och prioritera de autonoma fabrikskommittéerna eller skulle de satsa på att utöka sin kapacitet att försvara sig och konfrontera staten. [15] Negri menar att Potere Operaios vändning till leninismen, till en återläsning av Lenin, var för att hitta en organisatorisk lösning på denna motsättning. ”För mig var leninismen priset vi fick betala för det italienska proletariatets politiska sammansättning. Det fanns inget sätt att tala politik annat än via leninism”, förklarar Negri i en intervju. [16]

Det handlade inte om någon okritisk återgång till Lenin, som hos de marxist-leninistiska partierna, utan att försöka analysera sitt behov av organisering utifrån hans metod. Det rörde sig enligt Negri om ett ”sökandet efter en organisationsteori, en modernisering av leninismen, en hel omläsning av leninismen, för att förstå inifrån hans teori den formidabla kraften i våra problem och därigenom vilken form organisationen som kunde vara möjlig i en helt annan klassammansättning och om en sorts leninistisk syntes passande vår tid var möjlig.” [17]

I sitt diskussionsunderlag till Potere Operaios tredje konferens om organisering, som trycktes i organisationens tidning under titeln Crisi dello Stato-piano (Planerstatens kris, 1971), skriver Negri: ”I denna bemärkelse så börjar vi [i Potere Operaio] idag skaffa oss många av de beståndsdelar som kännetecknar strukturen för ett leninistiskt revolutionärt parti. Särskilt i hur vi återigen börjar ge uttryck för relationen avantgarde och massa, mellan parti och massorganisation, som en grundläggande beståndsdel i programmet och organisationsformen […] För de nya revolutionära kadrernas miliser utgjorde [revolutionen] 1917 ett formidabelt bevis på den marxistiska metodens sanning, i den historiska fasen. Men vår leninism idag är något nytt, i en basal bemärkelse: den är ny för att den försöker verifiera en ny analys av ett nytt projekt som baseras på vår nuvarande klassammansättning”. [18]

På statsvetenskapliga institutionen i Padua året 1973 organiserade Negri seminarier om Lenin. I de trettiotre föreläsningarna, senare publicerad i boken La fabbrica della strategia. Trentatre Lezioni su Lenin (Strategifabriken. 33 lektioner om Lenin) försöker Negri lyfta vad en leninistisk metod är, att se vilken politisk organisering som motsvarar en viss sammansättning av arbetarklassen i fabrikerna. Lenins projekt utgick från de professionella yrkesarbetarna i Putilovverket i Sankt Petersburg, en av världens dåtida största fabriker samtidigt som fabriksarbetarklassen var en minoritet inom den ryska befolkningen, där flertalet var lantarbetare och bönder. Partiorganiseringen baserades på fabriken, den professionella yrkesarbetaren motsvarades av den professionella yrkesrevolutionären i partiet, fabriksavantgardet utövade i sin tur organisatorisk hegemoni över den feodalt organiserade bondeklassen. Med en leninistisk metod gällde det nu att se hur de fordistiskt organiserade massfabrikerna istället gett upphov till massarbetaren, vars masskamper skapade ett massavantgarde som skiljde sig från det tidigare professionella yrkesrevolutionära avantgardet i utformning och relationen till övriga samhälleliga klasser. Massavantgardet i fabrikerna utövade sin hegemoni över det breda proletariatet, alla former av lönearbete utspritt i hela samhället.[19]

Men de två linjerna inom Potere Operaio, om man skulle välja massmilitarisering i samhället eller masskamp i fabrikerna, gick inte att överbrygga, speciellt inte när masspraktikerna både i samhället och fabrikerna växte utanför organisationen. När Fiatfabriken Mirafiori i Turin ockuperades 1973 lämnade tendensen kring Negri som förespråkade arbetarautonomi och fabriksinterventioner Potere Operaio och gick upp i nätverket av autonoma fabrikskommittéer, Autonomia Operaia Organizzata (organiserad arbetarautonomi), baserad inom kemifabrikerna, maskinproduktionen och bilfabrikerna främst inom regionerna Veneto och Emilia-Romagna. Negris text ”Partito operaio contro il lavoro” (Arbetarpartiet mot arbetet, 1974), kan ses som en nyckeltext för arbetarautonomin. Återigen lyfter Negri vikten av att gå från autonom arbetarrörelse till en arbetarorganisation, ett parti. Detta menade Negri var Lenins projekt med att spåra en ”determinerande social formation”. Massindustriarbetar-subjektiviteten behövde nå en politisk organisatorisk form, en ny form av organisation adekvat för klassen.[20]

Men enandet kunde inte ske genom en extern organisation, som på Lenins tid, utan denna organisationsprocess skedde nu inifrån och underifrån produktionen. Tiden var nu redo för kommunism, i form av omedelbar appropriering av det välstånd kapitalismen ackumulerat, snarare än en återgång till socialismen, baserat på en högre, mer planerad organisationsform av lönearbetet.

Den politiska uppgiften nu var att förbinda fabrikskamperna med kamperna i den sociala terrängen. Lenins avantgarde måste kombineras med Rosa Luxemburgs massprotest. Massaktionerna måste utgå från att tillfredsställa arbetarklassens materiella behov och begär. Detta var det kommunistiska innehållet i absentism, sabotage och direkt appropriering, en masspraktik som skiljde sig från tidigare leninistiska partiers fokus på nå yttre representation och medvetande. Med ockupationen av Mirafiori visade en ny ung generation industriarbetare att de kunde lita på sin egen masskraft utan representation, autonomin har börjat skriva sin egna Vad gör göras? [21]

Operaismen och arbetarautonomin hade nu därför trätt in i en ny fas. Den första fasen på tidigt 60-tal var att lyfta en ”utbredd molekularitet av kamper” som i den andra fasen på sena 60-talet enades till ett parti. Nu som tredje fas behövde arbetarautonomin skapa egna institutioner av attack, kunna försvara approprieringen militant.

Den samhälleliga arbetaren

Partiet på Mirafiori blev inte början på en ny fas, snarare slutet på en våg av fabrikskamp. De stora fabrikerna påbörjade en process av omstrukturering, där arbete lades ut på underleverantörer, både i Italien och utomlands. Massarbetarna bröts upp som subjekt, utan att kamperna mattades av. De flyttade däremot ut ur fabriken. På Negris institution försökte man förstå klassammansättningens förändring, genom att en rad seminarier och skrifter om hur arbetskraften blev mångkulturell och internationell, om hur mindre manufakturer växte fram som använde en prekariserad och svartanställd arbetskraft, tjänste- och servicesektorns expansion, deltidsarbetande universitetsstudenternas flytande tillvaro och hemarbetets förändrade roll. Arbetarkamperna fortsatte, men i nya sektorer och utsprida över hela samhället. Operaisterna hade redan börjat analysera denna utveckling, hur samhället kom att utvecklas till en social fabrik. Negri beskriver förändringen som att ”värdeförmeringsprocessen (il processo di valorizzazione) utvecklas på det samhälleliga planet och integrerar olika utspridda arbetsprocesser, och underordnar dem reellt, men samtidigt lyckas de inte bryta cirkulationen av kamper, spridningen av ett arbetarmedvetande som ett materiellt element, i den klassens politiska sammansättning historiskt”. [22]

Det krävdes nu att förstå vilken form av subjektivitet detta skapade, som var större än bara fabriksarbetarna. Arbetarkamperna och de stigande reallönerna var en anledning, en annan var energikrisen 1973, som bröt ut i kölvattnet på Jom Kippurkriget mellan Israel och dess arabiska grannländer i oktober och den påföljande oljekrisen i december. De höjda levnadsomkostnaderna utlöste en rad priskamper i Italien 1974, där så kallade självreduktionskommittéer vägrade betala hela räkningarna och självreducerade priserna. Kommittéerna samlade in och betalade reducerade priser i kollektivtrafiken och sänkte elräkningarna, de hindrade militant vräkningar. Proletära ungdomsgrupper plankade in på biografer, genomförde kollektiva prisreduktions-aktioner mot stormarknader (spesa proletaria), hade gardespatrulleringar där de samlat gick till lokala arbetsgivare som anställde svart eller hade osäkra anställningar och tvingade fram bättre anställningsvillkor och löner. Detta löste upp Potere Operaios problemställning om prioriteringen på fabrikskamper eller territoriellt motmaktbyggande. Praktikerna flöt samman.

”Fabriksägarna lyckades att bryta upp massarbetarnas centrala position (la centralità dell’operaio massa) från ett materiellt perspektiv, men de lyckades däremot inte att bryta centraliteten av massarbetarnas politiska aktioner i territoriet, i den sammansatta produktionen, i reproduktionen, ur ett politiskt perspektiv” [23]

Den yngre generationen som hade anslutit sig till Potere Operaio behöll organisationsstrukturen, när den landsomfattande organisationen upplöstes. Kollektiven fortsatte att arbeta, nu under beteckningen Collettivi Politici Veneti per il Potere Operaio (CPV, Venetos politiska kollektiv för arbetarmakt). De började organisera sig utifrån stadsdelarna, staden och regionen, utifrån regionaltågslinjerna. [24]

I en första kommuniké från september 1974 (Prima circolare della commissione Politica dei Collettivi Politici Padovani) beskriver de hur de politiska kollektiven är indelade i stadsdelsgrupper, samordnade genom en fabrikskomission och politisk kommission. ”Områdskollektivet (il collettivo nella zona) framträder som celler av aktivister (nuclieo di militanti)” som genomför politiska interventioner och verkar utifrån det gemensamma kommunistiska programmet. ”Kollektiven är projekt organiserade i en aggregeringsprocess för en kommunistisk organisation” för att skapa ett ”homogent subjekt” bestående av ”yrkesrevolutionärer för partiet”, en kämpande kommunistisk ”subjektsfabrik”. [25]

I en senare kommuniké från oktober 1976, L’illegalià di massa fonda l’unità del proletariato attorno a un programma di partito (Massillegalitet lägger grunden för proletär enhet kring ett partiprogram) beskriver CPV att ambitionen är att basera ett kommunistiskt program på den samhälleliga olydnaden (insubordinazione sociale), som blir rörelsens stridsrop (parola d’ordine). Den ekonomiska kris Italien befinner sig i är kapitalägarnas kris, en kris för kapitalets kommando över samhället och de politiska klassrelationerna, som de omorganiserar genom användandet av inflationen och energiomställning från oljeberoende till kärnkraft. Som en del av kapitalets attack mot industriarbetarklassen ingår att omorganisera fabrikerna och hålla dem separerade, både internationellt, små arbetsplatser från stora och mellan arbetsplatserna och samhället. Detta isolerar det fackliga arbetet, arbetsplatskampen och strejkerna. Fackföreningarna kan därigenom sammansätta den nya arbetarklassen. [26]

Det kommunistiska projektet innebär därigenom att förbinda de olika terrängerna, verka i det ”utspridda nätverket av industriarbetar- och proletära subjektiviteter”. Genom den ökade rörligheten mellan fabrikerna, i territoriet, sker redan en ”socialisering av utspridda massarbetarkamper”. Det innebär en förskjutning från en industriarbetarcentralitet (centralità della fabrica) till en centralitet över hela territoriet (centralità su tutto il territorio). Efter fabrikskampen öppnas därför en period av inbördeskrig (guerra civile). [27] Det nya arbetarklassubjekt som framträder i detta utspridda produktiva samhällslandskap är en samhällelig arbetare (operaia sociale). ”Territoriet betyder för oss huvudplatsen (luogo principale) för utvecklandet av det kommunistiska programmet, för att utveckla den samhälleliga arbetarens massillegalitet…” [28]

CPV betonar att territoriet inte ska användas som uppräkning sociala kategorier (unga, kvinnor, studenter, fabriksarbetare) utan ses politiskt som ett område för nysammansättning av arbetarklassen. Det är en terräng för både produktion och reproduktion, där kamper sker utifrån ”politiska och sociala begär”. Dessa nya masspraktiker uttrycker sig som proletariatets territoriella kontroll mot maktens försök att styra över det. Annorlunda uttryckt, som en utspridd massillegalitet, en samhällsolydnad. Det är där CPV:s områdeskoordinering (coordinamento di zona) kommer in. Genom arbetargarden (le ronde operaie), som går mellan fabrikerna och gör aktioner, försöker CPV bryta uppdelningen mellan arbetare. De nya unga skikten prekariserade proletärer (proletariato precario) tar över ledningen över arbetarklassens nysammansättning. Lönekampen samsas nu med andra politiska kamper över priser (från bostadskamper till priset på maten i universitetsmatsalarna). [29] ”Våra aktioner handlar alltid om att rekuperera och nysammansätta (ricuperare e ricomporre), genom en politisk kamp inom rörelsen [av samhällskamper], […], inom hela territoriet.” [30]

Vilket parti?

Det har nu passerat bortåt 50 år från sjuttiotalets nyleninistiska teoretiserande över till vår tid. Lika lång tid som det hade passerat från ryska revolutionen till de italienska autonoma organisationsdiskussionerna. Mycket har förändrats. Masskamperna har inte på 50 år haft industriarbetarna som drivande centralt subjekt. Snarare tvingar dagens sociala kamperna sig in på arbetsplatserna. Först tas torgen, sedan tränger de in i fabrikerna.

Bevins, Broder, Arthur Borriello och Anton Jäger lyfter alla svårigheterna i dagens sociala protestvågor att nå kontinuerliga segrar, bilda varaktiga institutioner och ha reformförslag att kräva. De menar att horisontaliteten i protesterna har blivit ett hinder för politisk förändring, som snarare bara öppnar för reaktionära partier att ta det politiska utrymme som uppstår. De förespråkar istället en återgång till masspartierna och massfackföreningarnas organisationsformer. Det krävs klassiska fastare folkrörelsestrukturer inriktad på delegation och representation, med en tydlig uttalad arbetsdelning, för att kunna genomdriva hållbara strukturer. Problemet består i att de hoppar över vilket subjekt en sådan organisering byggde på: massarbetaren. Med avindustrialiseringen och globaliseringen av produktionen har fabriksarbetarna fortsatt förlora sin centralitet. Istället ser vi folkrörelser, fackföreningar och partier av alla färger tappa medlemmar. De operaistiska och autonoma diskussionerna på 60- och 70-talet påminner däremot om ett annat sätt att närma sig massarbetarnas kris. Återläsandet av Lenin gjordes inte för att anakronistiskt återskapa bolsjevikernas organisationsmodell, utan för att hitta verktyg hur Lenin använde sig av en analys av produktionen för att spåra en determinerande social formation som kunde verka i sin tids kamper och sammansätta klassen politiskt. Efter Potere Operaios sammanbrott uppstod en hel mikrogalax av små autonoma ”partier” (autonomia organizzata) som verkade i den utspridda rörelsen av sociala kamper (autonomia diffusa). Dessa partiers projekt var att förbinda delar av rörelsen, kamperna, protestvågorna och lyfta fram krav och söka enhet. [31] Men det krävde också ett politiskt nytänkande kring det subjekt i produktionen som kunde spela en roll i detta: den samhälleliga arbetaren. Antonio Negri försökte hela sitt liv vidareutveckla dessa teorier i föreställningen om multituden, en enhet baserad på en produktiv mångfald, som sökte en organisationsform inifrån och underifrån. Horisontalitet och organisering ska inte ses som varandras motpoler, utan varje organisering, varje tids parti ”av en ny typ” måste lära sig befinna sig i proteströrelserna och läsa samhällets tendenser, för att kunna ha relevans och ge dessa en kontinuitet, krav och möjlighet att nå permanenta segrar. Vad skulle det sociala partiet innebära idag?

Fotnoter:

[1] David Broder, The Autumn and Fall of Italian Workerism, Catalyst vol 3, nr 4, vinter 2020.

[2] För en historisk genomgång av operaismen, se Steve Wright, Stormning Heaven: Class Composition and Struggle in Italian Autonomist Marxism, Pluto Press 2002; Nanni Balestrini och Primo Moroni The Golden Horde, Seagull Books 2023 samt Gigi Roggero, Italian Operaismo, Genealogy, History and Method, MIT Press 2023.

[3] För en genomgång av Trontis teoretiska utveckling, se Mario Tronti, Workers and Capital, Verso books 2019, Steve Wright, Stormning Heaven: Class Composition and Struggle in Italian Autonomist Marxism, Pluto Press 2002 samt Aberto Toscano Chronicles of insurrection: Tronti, Negri and the Subject of Antagonism, i Lorenzo Chiesa and Alberto Toscano (ed), The Italian Difference: between nihilism and biopolitics, Re.press Melbourne 2009.

[4] Mario Tronti, Workers and Capital, Verso books 2019, sid 93.

[5] Mario Tronti, Workers and Capital, Verso books 2019, sid 66f. Svensk översättning: Mario Tronti, Lenin i England, Brand 2, 2017.

[6] Om Antonio Negris politiska utveckling, se Mathias Wåg, Negri på barrikaderna i Arbetarhistoria nr 177-178, 2021.

[7] Potere Operaio, Alle avanguardie per il partito, Edizioni politiche, december 1970, sid 5.

[8] Ibid, sid 5.

[9] Ibid, sid 76ff.

[10] Potere Operaio, Proletari, é la guerra di classe!, nr 47-48, maj-juni 1972, sid 4.

[11] Potere Operaio, Dal ghetto alla base rossa, dalla base rossa al partito, nr 49, juni 72, sid 5.

[12] Potere Operaio, Lotta di classe, lotta per il potere: Proposta di documento nazionale sulla scandenze (febbraio ´72), nr 47-48, maj-juni 1972, sid 10.

[13] Potere Operaio, Dal ghetto alla base rossa, dalla base rossa al partito, nr 49, juni 72, sid 5.

[14] Ibid, sid 5.

[15] Antonio Negri, Paolo Pozzi (red), Roberta Tomassini (red), Dall’operaio massa all’operaio sociale. Intervista sull’operaismo, Ombre Corte 2007, sid 111ff.

[16] Citat från intervju med Giorgio Bocca, återges i Michael Hardt, Into the Factory: Negri’s Lenin and the Subjective Caesure (1968-73), i Timothy S Murphy och Abdul-Karim Mustapha (red), The philosophy of Antonio Negri: Resistance in Practice, Pluto Press 2005, s 13.

[17] Antonio Negri, Paolo Pozzi (red), Roberta Tomassini (red), Dall’operaio massa all’operaio sociale. Intervista sull’operaismo, Ombre Corte 2007, sid 111ff.

[18] Antonio Negri, Crisis of the Planner-State: Communism and Revolutionary Organization (1971), i Antonio Negri, Books for burning: Between Civil War and Democracy in 1970s Italy, Verso books 2005, sid 35.

[19] Antonio Negri, Factory of Strategy: Thirty-Three Lessons on Lenin, Columbia University Press 2014.

[20] Antonio Negri, Workers’ Party against Work (1973), i Antonio Negri, Books for burning: Between Civil War and Democracy in 1970s Italy, Verso books 2005.

[21] Antonio Negri, One Step Forward, Two Steps Back (1973), i Antonio Negri, Working Class Autonomy and the Crisis, Red Notes book. Se https://libcom.org/article/working-class-autonomy-and-crisis-red-notes samt https://antonionegriinenglish.wordpress.com/2010/08/03/one-step-forward-two-steps-back/

[22] Antonio Negri, Paolo Pozzi (red), Roberta Tomassini (red), Dall’operaio massa all’operaio sociale. Intervista sull’operaismo, Ombre Corte 2007, sid 140.

[23] Ibid, sid 140.

[24] Se Marcello Tarì, Il ghiacco era sottile: Per una storia dell’Autonomia, Derive Approdi, 2012 och Giacomo Despali, Piero Despali, Mimmo Sersante (red), Gli Autonomi. Storia dei collettivi politici veneti per il potere operaio, Derive Approdi 2019.

[25] Prima circolare della commissione Politica dei Collettivi Politici Padovani, i Giacomo Despali, Piero Despali, Mimmo Sersante (red), Gli Autonomi. Storia dei collettivi politici veneti per il potere operaio, Derive Approdi 2019, sid 205 ff.

[26] L’illegalià di massa fonda l’unità del proletariato attorno a un programma di partito i Giacomo Despali, Piero Despali, Mimmo Sersante (red), Gli Autonomi. Storia dei collettivi politici veneti per il potere operaio, Derive Approdi 2019, sid 212 ff. Urspringligen publicerat i Per il potere operaio, nr 2, oktober 1976, sid 10.

[27] Ibid, sid 215.

[28] Ibid, sid 215.

[29] Ibid, sid 222.

[30] Ibid, sid 225.

[31] För denna diskussion, se Steve Wright, A Party of Autonomy? i Timothy S Murphy och Abdul-Karim Mustapha (red), The philosophy of Antonio Negri: Resistance in Practice, Pluto Press 2005.

Jag hade putsat kängorna, spänt hängslena över linnet och kammat snedluggen. Skinnjackan jag brukade ha på punkspelningarna lät jag hänga kvar i garderoben. I februari 1989 spelade Nitzer Ebb på Göta Lejon i Stockholm. Pionjärerna Deutsch Amerikanische Freundschaft (DAF) var nedlagda, men Nitzer Ebb var det näst bästa om man ville höra electronic bodymusic, tunga basgångar och hetsiga trummor att dansa till. Jag sneglade åt sidan och såg Thåström bredvid mig i publiken. Bakom bandets två slagverkare hängde två backdrops med stiliserade symboler: hammare, kugghjul, stjärna. Och texten NEP, Nitzer Ebb Product. Samma förkortning som det unga Sovjetunionens Nya Ekonomiska Politik. Texterna handlade om kroppar, arbete, våld och ropades ut som slagord. Det kändes lika mycket som att vara på ett politiskt möte som på en konsert. Bandet hymlade inte var det stod. Tredje låten var Warzaw Ghetto, om den judiska revolten under den nazistiska ockupationen av Polen. Men bandets sångare Douglas McCarthy var märkbart irriterad. Längst fram stod ett gäng synthare med uppsträckta högerarmar och sjöng svenska nationalsången. Till slut tröttnade McCarthy, rusade fram och nitade dem. För mig blev konserten ett antifascistiskt uppvaknande. Om punken gjorde mig till anarkist, så var det synthen som gjorde mig till antifascist. Eller närmare bestämt belgisk, brittisk och tysk bodymusic.

Den tidiga punkestetiken hämtades från sextiotalets situationistiska avantgardekultur, som Malcom McClaren och Jamie Read kom ur. Den var ikonoklastisk, ryckte starka visuella symboler ur sina sammanhang och använde dem som provokationer. Den tidiga industrimusikscenen, som växte fram som en tvilling till punken, med band som Throbbing Gristle, Cabaret Voltaire, Nurse with Wound och SPK byggde vidare på samma provokativa estetik. Man klippte och blandade symboler från olika politiska eller religiösa extrema läger utifrån dess chockverkan. Men när nynazismen i slutet av sjuttiotalet och början på åttiotalet började visa sig på gatorna, bilda nya partier och dyka upp på spelningar tvingades musikscenen att svara och politiseras antirasistiskt. Provokationerna fyllde inte samma funktion längre. 1976 bildades Rock against racism i Storbritannien för att arrangera festivaler och samla punk-, ska- och reggeaband utifrån en gemensam antirasistisk plattform för att bemöta naziskinheadsscenen och extremhögerpartiet National Front.

Punken förklarade att man behövde inte kunna spela för att bilda ett band. Gitarr, bas, trummor och tre ackord räckte. Industrimusiken tillade, att du behöver inte ens ha några instrument, det går att spela ändå. Bodymusiken växte fram tidigt 80-tal ur punkscenen, med band som köpte billiga sequencers och programmerade minimalistiska basgångar. Snabba energiska rytmer på skrot, trummor eller trummaskiner kombinerades med skanderade fraser och ord.

I Fredrik Strages podcast berättar Nitzer Ebbs sångare Douglas McCarthy hur bandets ljudbild inspirerades av Einstürzende Neubautens skrammel, Nick Caves explosiva sång i Birthday Party och Public Image Ltd:s rytmer. De första åren levde Nitzer i en hat-kärleksrelation med punkscenen i Essex och London. Punkarna gick på alla deras konserter och försökte provokativt rycka kablarna ur Nitzers sequencer under showerna, varefter bandet försvarade sig med att använda metallrören de hade som instrument som tillhyggen. Stilen med bar överkropp, shorts och kängor var militant.

”Vi är ett punkband men med andra instrument”, förklarade DAF. Det var något helt annat än den tidiga elektroniska musiken kring Kraftwerk och Tangerine Dream. Trummisen Robert Görl från DAF konstaterade att den sortens elektroniska musik var för intellektuell, han ville snarare göra musik för kroppen än hjärnan. Eller som Björk förklarade sin kärlek till DAF: ”Kraftwerk var musik som riktade sig ovanför midjan, DAF riktade sig under midjan”. Det skulle vara punkens energi men vara dansant musik att poga till.

Kraftwerk byggde en image kring sig själva som tekniska operatörer som bara skötte de spelande maskinerna. De var laboratoriearbetare, inte musiker. Studion en fabrik, musicerandet en intellektuell verksamhet. När albumet Man Machine kom 1978 förklarade Ralph Hütter att de ville sammanföra människan och tekniken, att skriva en elektronisk kroppsmusik. Men det var DAF som förde in kroppen i den elektroniska kroppsmusiken. Deras omslag var homoerotiska och svettiga, de stod barbröstade eller lånade estetiken från läderfetischismen, musiken var fysiskt dansant.

Throbbing Gristle bildade i mitten av sjuttiotalet Industrial Records vilket gav namn åt genren industri. Deras debutalbum förklarade att det var ”industrial music for industrial people.” Musiken var industriell med sitt metalliska hamrande oljud, maskindunk och borrljud. Einstürzende Neubautens konserter i övergivna fabrikslokaler var som att stiga in i en stålproduktion med sprutande gnistregn och svettiga män bearbetandes metallplåtar. Tyska Die Krupps debutskiva från 1981, Stahlwerksymfonie, var en fabrikshyllning. Fabriksmusiken kom just de åren avindustrialiseringen och nyliberalismen började ta fart i västvärlden. De stora bilfabrikerna och skeppsvarven lades ner, flyttade produktionen utomlands och lämnade tomma industriella spökzoner efter sig med lagerlokaler som kunde hyras billigt eller brytas upp för fester. Brittiska industribandet Test Dept gick aktivt in i solidaritetsarbetet för de strejkande gruvarbetarna 1984, höll en rad konserter och skiva tillsammans med South Wales Striking Miners Choir. Även det jugoslaviska bandet Laibach började sin musikaliska bana i gruvstaden Trbovlje med stödspelningar för strejkande gruvarbetare. Bandet hävdar i sin historik att de bildades den 1 juni 1980, ett symboliskt antifascistiskt datum, som en blinkning till de våldsamma sammanstötningar som skedde mellan Trbovljes arbetarbefolkning och de jugoslaviska nationalisterna på den dagen 1924.

Bodymusiken renodlade denna socialistiska ikonografi och arbetarestetik som industriscenen redan hade plockat upp. Där punken med Crass och Conflict var frihetlig och anarkistisk, oi-musiken fick med Skrewdriver och No Remorse sin rasistiska falang av vit maktmusik och neofolkscenen fortsatte flirten med fascistisk esoterisk symbolik valde bodymusiken en ironisk drift med totalitarismen utifrån en antifascistisk grundsyn. DAF:s stora klubbhit Der Mussolini förde samman Hitler, Jesus och Mussolini i totalitarismens dans kring den stora ledaren. I låten Kebabträume, DAF:s version av den punklåt varje tyskt punkband med självrespekt gjorde sin egen variant på, drevs med den tyska rasistiska skräcken att turkiska migrantarbetare skulle bli den nya folkmajoriteten. DAF:s sångare Gabi Delgado-Lòpez som skrev texten hade själv migrantbakgrund, hans föräldrar var antifascistiska flyktingar från Francos Spanien. Cabaret Voltaire släppte låten Mussolini Headkick och Front242 häcklade den amerikanska kristna tevepredikanthögern. Depeche Mode spelade in skivor i Berlin med allt mer politiska budskap, med arbetare med hammare och bönder med skära på omslagen. Fad Gadget lade syntharna på hyllan och släppte i sitt egna namn, Frank Tovey, skivor med kampsånger från arbetarrörelsen.

Strategin blir tydligast hos Laibach. Som en del av en bredare kulturell opposition inom Jugoslavien använde de metoden med överidentifiering. Istället för att konfrontera samhällets totalitära drag lyfte de fram dem, ironiskt hyllade dem, överdrev och drog till sin spets. Men som Slavoj Zizek påpekade riktade aldrig Laibach ilskan mot några syndabockar, annat än sig själva. Uniformer, marschtrummor, svulstiga wagnerska influenser, ljussättning, symbolik, dans och teater skapade visuella iscensättningar som låg nära totalitära regimers formspråk, men användes för att belysa dagens maktstrukturer. Att sjunga Queens One Vision på tyska lyfte fram ett mörkt stråk i västerländsk pop. I det realsocialistiska Jugoslavien blev detta explosivt, en ny form av kulturellt utmanande protester myndigheterna hade svårt att hantera.

Men här i väst, gick bodymusikens antifascism fram? Varför stod nynazisterna och heilade på Nitzer Ebbs spelning på Göta Lejon? Förstod publiken att hakkorset bildat av fyra blodiga köttyxor, som avbildades på Laibachs innerkonvolut till skivan Opus Dei, var ett klassiskt antifascistiskt montagekonstverk av John Heartfield? Scenen laddades av en ambivalens, där banden var uttalade antifascister men delar av publiken lockades av den totalitära estetiken, utan att förstå ironin och det medvetna användandet av överidentifiering för att kritisera fascistiska tendenser i vårt samhälle. Som tonåring smyglyssnade jag på mina DAF-skivor, för mina föräldrar trodde det var tysk nazistmusik. Spelet med kulturella koder och symboler gick dem helt förbi.

Lika förvirrat var det att åka in på synthklubbarna på Kolingsborg vid Slussen på sena 80-talet. Det var en märklig häxkittel som samlade extrema folk som åren därefter skulle vara med och grunda Vitt ariskt motstånd, nyliberala Frihetsfronten och anarkistiska Antifascistisk aktion. På dansgolvet var vi tätt hoptryckta och pogade till Der Mussolini. Homofober, bögar, traditionalister, androgyna gothmän och maskulint uniformerade kvinnor. Inspirerade av samma band, en del av samma scen. Vi var också många som gled mellan subkulturerna, som hängde på klubbarna på lördagarna och återsågs på punkspelningarna i Ultrahuset på söndagarna. På Ultra och Hunddagiset var miljön mer som en stor familj, det fanns ingen fast uppdelning mellan band och åhörare, konsertarrangör och besökare. På Kolingsborgs synthfester var stämningen annorlunda, mer spänd och uppdelad i olika gäng. Men energin var den samma. Jag kände mig lika hemma i båda världarna. Det var två varianter av punk, det ena för konserter, det andra för klubbar. Snart skulle technofester, ravescenen och acid house ta över den elektroniska kroppsmusikens roll.

Det var genom synthklubbarna och bodymusiken jag först mötte på nyfascismen och tvingades konfronteras med deras idéer. Men det var också där jag hittade bränslet för motstånd, i musiken och texterna, i de historiska referenserna och framlyftandet av en antifascistisk tradition. Bodymusiken mer än punken blev mitt soundtrack i denna politisering.

/ Publicerad i fanzinet TRAUMA

Återpublicerad på Guldfiske med anledning av Douglas McCarthys bortgång.

Framtiden ser mörk ut. I alla fall om man frågar Sveriges ungdomar. Analysföretaget Ungdomsbarometern har för Generationsrapporten 2023: Generation Z tillfrågat 16 000 ungdomar i åldrarna 15-24 år om deras värderingar och syn på samhället. För första gången sedan företaget grundades 1991 anser en majoritet av ungdomarna att samhället är på väg åt fel håll. De unga får allt mindre tilltro till att de kan påverka samhällets utveckling och forma sin egna framtid. De tre stora politiska frågor som länge toppat mätningarna – miljö, jämställdhet och antirasism – är på nedåtgående. Ungdomen flyr polariserade och laddade identiteter, även om en majoritet unga tjejer fortfarande identifierar sig med feminismen, och söker sig till mer intresseorienterade frågor. De politiska värderingarna skiljer sig allt mer mellan könen, vilket syns tydligt i valresultaten. Drömmen att tjäna pengar och bli rik blir allt viktigare samtidigt som ungdomarnas oro över sin ekonomi ökar. De unga idag är trygghetssökande, har en hög medvetenhet och drivs av en stark individualism, summerar Ungdomsbarometern sin rapport.

Att vara ung och radikal har setts så självklart att vänstern tagit det för givet. Nu har ungdomsfrågan blivit något som håller vänstern vaken på nätterna. Varför tappar vänstern röster bland unga? Varför går könsröstandet isär? Varför engagerar sig färre unga politiskt?

I spaningen Trender 2023 – enligt unga från december 2022 radar Ungdomsbarometern de mer dagsaktuella pågående modetrenderna bland unga, framför allt på sociala medier. Tiktok fortsätter att vara den dominerande social medieplattformen för unga. Trenderna pendlar snabbt mellan det starkt stiliserade och exhibitionistiska över till det avskalade och påstått autentiska. Identiteterna är många och flyktiga.

Gillar du rosa Barbiecore, en hyperfeminin estetik med små croptops och strass eller är du mer inne på att vara en målinriktad That girl, en framgångsrik hälsosam mönsterförebild med kontroll över ditt liv. Eller är du en mer jordnära Granola girl på Tiktok, som handlar secondhand, äter veganskt och vistas ute i naturen. Kanske rent av den mer estetiska varianten Clean girl.

Till skillnad från Tiktok använder uppstickaren bilddelningappen BeReal inga filter och ett öppet flöde. Den eftersträvar en mer autentisk känsla med bilder från vardagslivet. Användaren delar dagliga bilder på ett givet klockslag till sina nära vänner med vad de gör just för stunden. Bland de tillfrågade unga är BeReal idag större än Twitter. Plattformar kommer och går.

Även om många av trenderna handlar om unga tjejer följer de unga killarnas samma utveckling. Ska man vara lyckad är träning och hälsa viktigt, för båda könen. Samtidigt som ohälsan ökar och unga mår allt sämre. ”I regel uppger tjejer större allmän oro och press kopplat till sitt utseende, men vi ser även tendenser åt samma håll bland killar i diskursen om träning på exempelvis TikTok och YouTube. Där framkommer en hård hälsodiskurs där unga killar explicit kopplar sitt värde till sina kroppar. I dessa sammanhang ses mental ohälsa ofta som något som kan hanteras via fysisk träning”, säger rapporten. Heartbroken gym bros försöker göra sin hjärtesmärta till motivationskraft för att träna sig ur ångesten.

Men vad ska man göra med alla dessa spaningar. De är av intresse som marknadsundersökningar för företag att hitta unga målgrupper, men kan de säga något om vår tid för vänstern?

Ska vi förstå dagens kapitalism måste vi förstå den unga tjejen, menade tidskriften Tiqqun. Tidskriften bildades av filosofen Giorgio Agambens franska och italienska studenter under en av hans kurser. I första numret som kom 1999 släppte de en text, Premiers matériaux pour une théorie de la Jeune-Fille (Preliminärt material för en teori om den unga tjejen), en text som kan ge ett annat perspektiv på ungdomstrenderna.

Tiqqun kallade själva sin Teori om den unga tjejen för trash theory, ett klipp-och-klistra-verk där de lekfullt försökt lyfta fram en analys av kapitalismen genom att bläddra i högar av modetidningar och reklam. De undersöker vad det är för begär, behov, lust, konsumtion och subjekt som framträder på de glassiga sidorna.

Såväl metod som teoretisk inspiration hämtade de från den franska situationisten Guy Debord. Debords bok Skådespelssamhället från 1967 var en viktig skrift för den franska studentrörelsen 1968. Situationisterna försökte under 50- och 60-talet analysera hur kapitalismen blivit så dominerande att alla samhälleliga förhållanden underordnats och koloniserats av bytesvärdet och varuformen. Konsumtionssamhället penetrerade alla aspekter av våra liv och våra sätt att relatera till varandra. Men även hur allt detta visade sig för oss, som ett flöde av föreställningar och bilder. Debord kallade detta för Skådespelet, det sätt kapitalismens värderelationer framträdde för oss som en offentlighet. ”Skådespelet är inte en samling bilder utan ett socialt förhållande mellan människor som förmedlas mellan bilder”, skriver Debord i Skådespelssamhället.

Tiqqun tillförde ytterligare en ingrediens till Debords analys, hämtad från den radikalkonservativa författaren Ernst Jünger. Jünger lyfte i sina skrifter under första världskriget fram Soldaten som en samlande ny figur. Soldaten beskriver sin tid i ett koncentrat, i kontrast mot 1800-talets liberala Borgare. För Soldaten är allt vapen att bruka i en omstöpande total mobilisering av hela samhället. I boken Der Arbeiter från 1932 kompletterar Jünger Soldaten med Arbetaren som den massfigur kapabel att omvandla hela samhället genom att förhålla sig till allt som arbetsredskap. Tiqqun söker på samma sätt beskriva den figur i varukapitalismen som kan gestalta totaliteten. En figur som när alla begär kommit att mobiliseras av kapitalet blir främling till och med för sina egna begär. Bläddrandes i modetidningarna benämner Tiqqun henne som den Unga tjejen. Genom att granska den unga tjejen skalar de av Skådespelet, bytesvärdet och varuproduktionen. Den unge tjejen visar sig som konsumtionssamhällets idealmedborgare.

Tiqqun väljer, likt Debord, att se kapitalismen som en totalitet. Det är inte något externt utanför oss, det är inte överklassen, några företagsägare eller chefer, utan ett helt system som vi lever i och som genomsyrar vår vardag och tränger djupt in i oss. Vi bär på kapitalismens motsättningar i oss. Vi är producenter av kapital, köpare av varor och förhåller oss till varandra som bytesvärde. Vi säljer vår arbetskraft. Vi skapar oss en identitet genom konsumtion, i vad vi lyssnar på, läser, klär oss i och vilket fotbollslag vi håller på. Vi köper inte varor, vi köper upplevelser, frihetskänslor, personlighetsutveckling, identitet. Det här är Skådespelet.

”Skådespelet försöker uppväcka den unga tjejen i alla”. Tiqquns analys av den unga tjejen slutar där att vara könad. Det handlar inte längre om flickor, eller ens ungdomar. Kritiken av figuren unga tjejen blir en hänsynslös självkritik.

Tiqqun bläddrade i modetidningar, då 1999 fanns ännu inte sociala medier. Men deras teori blir ännu lättare att förstå idag med alla medieplattformar, streamingtjänster, influencers och dokusåpor. Vi förväntas alla bygga oss själva som varumärken, aktivt träna våra kroppar, använda rätt hälsoprodukter, klä oss i rätt märken. Influencers säljer varulivsstilar genom att skapa och anspela på personliga relationer, att vara levande personer med namn vi kan relatera till – en storasyster snarare än ett själslöst bolag. Tiqquns den unga tjejen befinner sig i framkant i att utsättas för nya marknadsföringskampanjer, inte bara som passiv målgrupp utan också att formas till aktiva, upprätthållande och begärande subjekt. Det krävs aktivitet att bli en That girl, eller välja mellan att bli Barbiecore, Granola girl eller Clean girl.

”Kvinnobefrielsen antogs vara befrielsen av kvinnorna från hemmets sfär, men var snarare hemmets utvidgning till hela samhället”, skriver Tiqqun. Allt större sektorer av kapitalistisk produktion kom att införliva aktiviteten att skapa relationer, känslor, omvårdnad och hälsa. Nina Power beskrev i sin recension Tiqquns unga tjejen som nedsänkt i en vapeniserad konsumtionsvärld där allt är ett slagfält, där alla affekter, begär, neuroser, depressioner och ängslan dras in. Om andra vågens feministrörelsen lyfte slagordet det personliga är politiskt, för att genom delade personliga erfarenheter skapa en gemensam politisk medvetenhet, så menar Tiqqun att dagens unga tjej snarare lever sitt privata liv i det offentliga. Det personliga är alltid utlagt för andras blickar och kommentarer, på plattformar där det betygsätts, uppskattas eller hånas. Det är så individens identitet formas idag.

Det kan låta överdrivet. Rent av misogynt. När skriften gavs ut på engelska beskrev poeten Ariana Reines hur arbetet med att översätta texten gav henne migrän och spykänslor, hur texten höll henne vaken om natten. Kritiken svider och känns orättfärdig. Det petas i ömma sår.

Efter valet hösten 2022 pågick en märklig diskussion inom vänstern att de unga rösterna förlorades på grund av att vänstern inte fanns på Tiktok och andra sociala medieplattformar där ungdomar rör sig. Men den frågan missar problemets kärna: hur en generation som växt upp så inbäddad i Skådespelets plattformar stöpts in i varuformens koloniserade värld. Hur de blivit Tiqquns unga tjejen, kapitalismens självskapande idealkonsument. Att bara finnas på de plattformarna för att propagera vänsteridéer där kommer inte skapa en ny generation vänster. Att skapa egna politiska influencers är inte heller en lösning. Det är lätt att se hur svenska etableringen av Black lives matter stupade på att influencers tog över protesten och gjorde till ett varumärke de själva ägde och representerade. Eller hur mediefokuseringen på Greta Thunberg både blev Fridays for futures stora tillgång i att skapa en global rörelse men också en blockering för att själva kunna bli en organiserad kollektiv social rörelse här i Sverige.

Tiqqun ger ingen lösning, men antyder att kollektivitet inte kan byggas utifrån att vara idealkonsument, livstilsidentitet eller influencer, utan genom att kritisera och skapa mottrender som bryter med dessa former. Som skapar fysiska rum, gemensamma platser och organisationer, möts genom händelser och situationer som undandrar sig varuskådespelets offentlighetsmarknad. Det finns inspiration att hämta ur den tid Tiqqun själva skrev. I den feministrörelse som då formades i angrepp mot varufieringen och objektifieringen av kvinnor, som angrep skönhetsindustrin, porrindustrin och kvinnoidealet. Att åter plocka upp klassiker som Naomi Wolfes The Beaty Myth från 1991 och Naomi Kleins No Logo från 1999. Först när vi åter ser en feminism mot varufieringen kan vi hitta en väg ut igen ur Skådespelsplattformarnas fängelse och avkolonisera oss själva från marknadens invasion av våra kroppar och själar. Då kommer de unga tjejerna visa vänstern vägen.

Publicerad i Flamman, april 2023

Så kom dagen Sverigedemokraterna väntat 24 år på. För första gången har de släppts in i Rosenbad. Även om de inte fick några formella ministerposter, ingår de som stödparti i ett samordningskansli där de ska ges lika stort inflytande över regeringspolitiken som de tre regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Det gemensamma Tidöavtalet ger Sverigedemokraterna betydande inflytande inom områden som migrations-, klimat- och kriminalpolitik.

Är det här bara ytterligare ett steg i Sverigedemokraternas framgångssaga eller är det början på dess slut? De som hoppas på det senare lyfter fram att det är en svag regeringslösning som innehåller många motsatta intressen och explosiva kompromisser. Nu kommer Sverigedemokraterna att för första gången tvingas ansvara för sin egna politik. Dessutom under en period som kommer att vara turbulent med stigande priser, frekventare klimatkatastrofer och ökande klyftor. De har bundits till den borgerliga politiken, den borgerliga politiken till dem.

Det är en sak att vara i opposition och gripa makten, en annan att sitta vid makten och regera. Högerpopulismen har haft svårt för den övergången. Ytterhögerpartierna i våra nordiska grannländer, Fremskrittspartiet, Sannfinländarna och Dansk folkeparti, tappade alla stort efter sina perioder som stödpartier åt en åtstramningspolitik från höger. Detsamma gjorde Frihetspartiet i Österrike och Nationella alliansen (nu Italiens bröder) i Italien under sina regeringsperioder. Kommer de här fyra åren att bli en parentes, där högerregeringens politik kommer att göra slut på högerpopulismen? Eller är hela den politiska spelplanen i Sverige nu förändrad?

Vi behöver bra analytiska redskap för att förstå förändringarna i det politiska landskapet. Då finns det ett par glasögon vi kan ta på oss, ett par runda och hundra år gamla men oerhört skarpa. Marxisten Antonio Gramsci befann sig mitt i politikens stormar i Italien, när landet krängde mellan arbetarrevolter och fascism. Han var verksam som journalist under de röda åren 1919-1920, då fabrikerna i norra Italien ockuperades. Gramsci var med och grundande det italienska kommunistiska partiet, satt i parlamentet under det fascistiska styrets första fyra år och blev kommunisternas partiledare kort innan Mussolini upphävde demokratin och fängslade honom.

Som journalist på tidningen L’Ordine Nuovo följde Antonio Gramsci fascismens snabba väg till makten. När Benito Mussolinis minoritetsparti gavs i uppgift att bilda regering efter marschen till Rom 1922 utgick Gramsci i sina artiklar att fascismen skulle bli kortvarig vid makten. Fascismen bar på för mycket motsägelser, var en ohelig allians mellan motstridiga klassintressen och deras auktoritära krispolitik skulle skrämma bort dess massbas. Gramsci utgick från att fascismen inte skulle kunna hantera den långvariga ekonomiska kris som Italien befann sig i. Men han fick fel. Fascismen lyckades säkra sin position och omstöpa statsmakten. Efter fyra år vid makten införde de undantagstillstånd, kriminaliserade vänsterns organisationer och avskaffade demokratin.

Det var från fängelsecellen Gramsci fick omarbeta sin analys i sina anteckningsböcker. Även om vi inte står inför en situation som kan jämställas med den italienska – den svenska regeringen är inte fascistisk – så försökte Gramsci förstå fascismen i en bredare kontext av reaktionär politik, om gränslandet mellan konservatism och populism. Den analysen kan hjälpa oss idag.

Ett första steg för Gramsci var att inte stirra sig blind på partier, utan att försöka förstå vilka block och klassallianser som hade upprättats. Block kunde vara mer progressiva, verka för en stärkt välfärd, arbetsrätt eller klimatpolitik. Eller de kunde vara reaktionära, streta emot förändringar och försöka bevara samhällshierarkier. Det som intresserade Gramsci var perioder av kriser, som han kallade organiska kriser, då block bröts upp och förändrades. Det skedde när deras massbas, i form av väljare och partimedlemmar, började röra på sig och söka andra svar. Det kunde ske efter ekonomiska kriser, krig eller särskilda händelser som politiska skandaler. Block bildades när nya och gamla ekonomiska intressen lyckades knytas samman till ett politiskt projekt och mobilisera rörliga klassegment och väljargrupper.

Ett sådant exempel är när Alliansen bildades i Sverige 2006, där Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna gick till val på en gemensam plattform och lyckades bryta upp den socialdemokratiska väljarbasen. Genom att acceptera välfärden, men öppna den för marknaden och lova fria skolval, vårdval, bostadsombildningar, jobbskatteavdrag och RUT- och ROT-avdrag, kunde Alliansen locka till sig de väljarsegment inom medelklassen som tidigare stött en socialdemokratisk välfärdspolitik. Genom att angripa a-kassan och höja a-kasseavgiften försökte Alliansen samtidigt bryta upp vänsterblockets bas av fackligt anslutna medlemmar.

Men organiska kriser behövde inte innebära en förflyttning mellan två block. När de två blocken befinner sig i en låsning öppnas möjligheten för uppkomsten av ett tredje block. Gramscis beteckning på de populistiska rörelser som kunde bryta sig in på den politiska arenan var Caesarism. Det kunde handla om framträdandet en stark karismatisk person, en ny Caesar, som presenterade sig som något helt annat än de två gamla blocken (”varken höger eller vänster”). Men den nya Caesar kunde också ta formen av en ny koalition. Den ekonomiska krisen 2008 och flyktingkrisen 2015 skapade en sådan situation i en rad europeiska länder, där nya populistiska partier försökte försökte utmana både den liberalkonservativa högern och socialdemokratin. Flera länder valde samma väg som i Sverige, att försöka hålla en cordon sanitaire, en röd linje, mot de nya populistpartierna och bevara den gamla blockindelningen. Men när väljarflykten tilltog luckrades gränserna upp.

I Sverige skedde det under Stefan Löfvens Decemberöverenskommelsen, som skulle hindra att Sverigedemokraterna fick en vågmästarroll mellan blocken. Både Moderaterna och Kristdemokraterna utsattes för ett starkt tryck underifrån från sina egna medlemmar att bryta överenskommelsen och bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Även från näringslivshåll förändrades inställningen under de åren till Sverigedemokraterna, allt högre röster börjades höras inom Svenskt näringsliv och på Dagens industri för att släppa in partiet i värmen som enda sätt att göra en borgerlig ekonomisk politik åter möjlig. Socialdemokraterna kontrade med att skapa ett nytt block och bryta upp Alliansen, genom att ge stora eftergifter åt Liberalerna och Centerpartiet i januariavtalet. Med Tidöregeringen har Liberalerna återigen bytt block.

Gramscis tidiga analyser av fascismen byggde på att förstå hur dess mobiliserande våldsamma del gick samman med dess parlamentariska ambitioner. Fascismen föddes ur politiserade miliser, sammanslutningar av krigsveteraner som använde sin våldspotential till att slå sönder alla platser där arbetarrörelsen kom samman. Väl vid makten kunde de använda undantagstillstånd för att kriminalisera och stänga ner arbetarrörelsen och tvinga tillbaka alla dess progressiva framsteg.

Från fängelsecellen skiftade Gramsci fokus för sin analys, från fascismens våldskapacitet till att försöka förstå hur de skapade samtycke, vilka löften de kunde ge sin bas för att hålla dem mobiliserade och stanna kvar hos dem. Det var inte genom våldet utan genom samtycket, förmågan att skapa hegemoni i civilsamhället som Mussolinis regim blev hållbar och som höll kvar den vid makten. Gramsci använde sig av militärstrategiska metaforer: det snabba manöverkriget för att erövra makten, som uppstod i organiska kriser och gav upphov till revolutioner eller snabba blockskiften, hade ersatts av ett mer permanent ställningskrig, ett befästande och grävande av skyttegravar. Fascismen hade kunnat hindra arbetarrörelsen från att bli en kraft genom sin kamp och grepp över institutionerna och utdrivandet av vänstern ur dem. Det här var för Gramsci den sociala hegemonikampen och den gick betydligt djupare en att bara reduceras till en kulturkamp över värderingar och åsikter.

Fascismen kännetecknas av en demagogisk massmobilisering menade Gramsci: ”Massan tjänar helt enkelt till ’manöver’ och ’intas’ med moralpredikningar, känslomässiga sporrar, messianska myter om väntan på en sagolik tidsålder där alla motsatser och allt elände i det närvarande automatiskt skall upplösas och botas” (Antonio Gramsci, Den moderna fursten).

Det är här vi står idag. Vi kan se likheterna och skillnaderna mot Gramscis tid. Vi har inte haft en stark reaktionär rörelse på gatorna, som kunnat mobilisera eller hota med en kraftfull våldspotential mot vänstern. Det har en framgångsrik antifascistisk tradition satt stopp för. Sverigedemokraterna har saknat folkrörelsestruktur, de har inte haft något föreningsliv, mötesplatser, kulturevenemang, idédebatt, solidaritetsprojekt eller fritidsverksamhet. Men de har istället byggt en omfattande motoffentlighet och kommit att dominera sociala medier. Det är där deras framgångar att rycka i både högerns och socialdemokratins väljargrupper kunnat göra sina framstötar och bryta sig ur sin politiska isolering. Det är också där deras stormtrupper verkat, genom att som nätmobbar dreva bort debattörer och tysta vänsterröster. Trollfabrikerna är bara en beståndsdel, ett större problem har varit hur en större massa av följare som kunnat vapenifieras och riktas mot måltavlor. Framför allt har den demagogiska fiendebilden av vänsterns institutionella dominans skapats.

Det är denna kamp om institutionerna som kommer vara högerns viktigaste kamp just nu. Nedläggandet av Miljödepartementet var en första markering. Det är också där Sverigedemokraterna direkt skickat upp sina testballonger, med förslag på att dra in stöd till människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders eller kritisera public service för deras klimatjournalistik. Föreställningen baseras på en syn om en hotande myndighetsaktivism, en radikal vänster som barrikaderat sig i institutionerna och använder internationella avtal, miljöföreskrifter och mänskliga rättigheter för att blockera det nya blockets politik.

Det är tydligt från Tidöpartiernas utspel efter valet, att de ändrat natur. Nu handlar det inte längre om snabba omställningar, om brådskande åtgärder som måste ske omedelbart (manöverkrig), utan nu har retoriken flyttats till att lösningarna på energikris, kriminalitet och bristande integration kommer kräva flera mandatperioder och kräva en omstöpning av hur myndigheter verkar (ställningskrig). Det nationalkonservativa blocket tänker långsiktigt, på förändringar som ska löpa över flera val, och det kommer att kräva att institutionerna blir deras politiska redskap för att behålla massans stöd för att nå social hegemoni.

Det var där Gramsci såg fascismens hållbarhet, i hur den penetrerade civilsamhället för att skapa en massornas konsensus, bygga en national-folklig vilja. Ett samlande projekt. En kanon att enas kring. Om dagens regering bär på en fascistisk tendens är det just i föreställningen om den stora utrensningen, det stålbad med utvisningar, fängslanden, indragna finansieringar och nedlagda institutioner, som ska skära bort det sjuka ur en samhällskropp för att få den att pånyttfödas, som den var förr. För att skapa ett nytt folk måste det nuvarande folket brytas upp.

Vi kan inte förvänta oss att en oppositionspolitik ska växa fram ur riksdagspolitiken eller socialdemokratin, där utgångspunkten snarare är att ta hegemoniskiftet som ett fullbordat faktum och acceptera högerns politik som den nya spelplanen. För vänsterns del, om vi ska lära oss av Gramscis misstag, gäller det att vi också måste tänka på den långa kampen, ställningskriget. Det innebär att värna institutionerna, befästa oss i civilsamhället, gräva oss neråt. På alla sätt försvara de vinster som uppnåtts och de folkrörelser, fristående medier, folkbildning och mötesplatser som är bastioner för våra vunna sociala rättigheter. Det är vardagsstrider. Det är detta som innebär att bygga mothegemoni. Det är därifrån vi kan ta striden att bryta upp det nationella blocket och föreslå politiska förslag som får klasskikt och väljargrupperingar att åter börja röra på sig. Försöka skapa en ny majoritet. Det är ett projekt som börjar nu och kommer att ta åratal, för att börja rita om den politiska kartan istället för att bara acceptera den. Så att vi när nästa organiska kris kommer, vilket kommer ske snarare än vi tror, är redo.

Publicerad i ETC, november 2022.

Under FN:s miljöforum +50 i Stockholm stod det klart att klimatfrågan har hamnat i stiltje. Inga politiker eller partier ville lyfta fram toppmötet, trots Sverige var värdland. Istället liknande det en företagsmässa, där de politiska talen lyfte behoven av ett privat-offentligt partnerskap i klimatfrågan. Klimatet har blivit en rent teknisk – och i förlängningen teknokratisk fråga – som ska hållas borta från valrörelsen, där den riskerar att skrämma iväg väljare. Med det nya världsläget, den unipolära världens sammanfall, kommer klimattoppmötena spela allt mindre betydelse och COP-avtalen bara att vara tomma ord på papper, utan bindande krav.

På Folkets forum på ABF-huset, där miljö- och klimatrörelsen mötte internationella solidaritetsrörelser och fredsorganisationer, fördes en annan diskussion: behöver klimatrörelsen i det här läget radikaliseras? Det är lönlöst att fortsätta bara vädja till politikerna att lyssna på forskningen. Politikerna vet vad forskningen säger, men har räknat ut politikens roll i omställningen. Rörelsekonflikten syntes tydligt under Fridays for futures demonstration, där aktionsnätet Återställ våtmarker (som vuxit fram ur Extinction rebellion) blockerade skolmarschen tillfälligt med budskapet att även demonstranterna, inte bara politikerna, måste sluta med sitt blah blah blah-prat. Om alla 5 000 demonstrationsdeltagare istället hade satt sig ner i vägen hade klimatstrejken fått en helt annan effekt. Det behövs olydnad, handling.

Men hur ska klimatrörelsen radikaliseras? Mer militanta metoder? Mer olydnad? Riktad mot vilka? I Tyskland diskuteras behovet av att övergå i ”fredliga sabotage”. Andreas Malms How to blow up a pipeline förespråkar direkta aktioner mot fossilekonomins infrastruktur. Nya aktivistnätverk har sällat sig till Extinction rebellion, såsom svenska Återställ våtmarker, tyska Letze Generation och brittiska Insulate Britain, i att blockera vägar och centrala stadskärnor. Nätverket Pull the plug försökte under toppmötet peka ut klimatets fiender i en ”störig stadsvandring”, ”klimatets fiender har adresser”, i ett ”naming and shaming”.

Under samtalen om klimatrörelsens framtid på Folkets forum diskuterades dessa metoder livligt. Kritikerna varnade för att sådana metoder (blockader, utpekanden, sabotage) skulle skrämma bort sympatisörer och göra det enklare för högern att förkasta klimatfrågan. Speciellt inte när de populistiska utspelen som görs från höger till vänster om de stigande bränslepriserna behandlar klimataktivismen som ett hot eller problematisk.

Populismen har visat sig vara ett stort problem för att driva klimatfrågan. Kan lösningen vara att bemöta populismen med populism? I en tidigare text har jag skissat på möjligheten till en klimatpopulism. Här kommer jag utifrån diskussionerna på Folkets forum följa ett annat spår: om vikten av en militant populism.

Det kan tyckas märkligt att föra samman militans och populism. Rent av omöjligt. De är ju varandras motsatser, det ena kännetecknet för en grupp som springer före, som radikaliseras, som går längre än alla andra och drar en långtgående konsekvens. Det andra som en folklighet, nått som går hem i stugorna, ett muttrande över det som sticker ut och avviker, ett massfenomen. Där militansen blir kalkylerande och hemlig mot populismens sunda förnuft och galopperande känslor. Det provocerande mot det populära.

Kan motsatserna förenas? De måste det. Om sociala protester ska kunna orsaka förändringar i en tid när politiken slutat lyssna och kastat in handduken.

Vad är egentligen populism? För vänsterteoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe är det något väldigt basalt för all politik: att återskapa en politisk dimension genom att utse en fiende, en motpart, och finna vänner, bilda breda allianser mot den motparten. Populism är grupperandet av block, där grupper knyts samman i en gemensam motsättning. Laclau och Mouffe tar upp Carl Schmitts uppdelning i det politiskas två beståndsdelar; uppdelningen i vänner och fiender, en antagonistisk motsättning. Populismen för Laclau och Mouffe är inte politikens död, antipolitiska utspel av karismatiska personligheter, utan snarare politikens återkomst, efter en lång period av individualiserad postpolitik där allt har handlat om personliga val. Det är de kollektiva motsättningarnas återkomst som motor i det politiska, efter en lång nyliberal epok.

Kollektiva aktioner är inte nödvändigtvis politiska, men måste vara vårt mål att de blir politiska: att de lyfter fram en motsättning där en fiende pekas ut och allianser byggs. Det handlar om att skapa konflikt och konsensus samtidigt. En konflikt mot fossilkapitalet och samtidigt dra in fler och fler i den konflikten, att samla flera olika intressen mot samma fiende. Slår aktioner mot eller drabbar de som vi vill alliera oss med och är oklara i att peka ut vilken motståndare vi har, är det inte lyckade aktioner.

En av paneldeltagarna under Folkets forum uttryckte det så här: en femtedel är klimatförnekare och kommer aldrig att stödja en klimatomställning, en femtedel ser klimatfrågan som akut och en klimatomställning som brådskande. Tre femtedelar vet inte vad de själva tycker, prioriterar inte frågan eller har någon klar åsikt. De kan både vara oroliga för att en klimatomställning kommer att kosta dem mycket och innebära en stor förändring i deras liv, och samtidigt vara oroliga för klimatförändringarna. Frågan är vilka som kommer vinna dessa mellangruppers stöd. Detta konstaterande är inte en klassanalys, en analys av materiella eller sociala skäl till varför folk har dessa åsikter. Utan denna frågeställning handlar om hur en klimatpolitik eller en klimataktivism måste se att den är en agerande minoritet som måste vinna en majoritets stöd.

Frances Fox Piven och Richard Cloward utvecklar i boken Poor peoples movements (1977) en teori om hur resurssvaga rörelser kan genom störningar försätta en institution i kris och tvinga den att agera. Det är en dissensuspolitik som hotar att bryta upp majoriteter, lösa upp koalitioner, och på så sätt tvinga partier att agera för att förhindra den upplösningen. ”Den sorts logik som krävs för att vinna i valkampanjer skiljer sig från logiken för rörelsepolitik att vinna. Om man har ett tvåpartisystem [i vårt fall: ett tvåblocksystem] och vill vinna val, måste man vara en majoritet. Och för att skapa en majoritet måste man bygga koalitioner och allianser mellan olika grupper. Valkampanjernas magi är att föra samman dessa grupper genom att hitta frågor, retorik och en stämning som förenar dem”. Det de sociala rörelserna har att hota med är att skapa splittring och polarisering, genom att agera och agitera fram ”militanta bojkotter, sittblockader, trafikblockader och hyresstrejker” tvingar de partierna som strävar efter konsensus till förhandling – eller repression – för att inte institutionerna ska hamna i kris. “Störande protester har en kommunikativ makt, kapaciteten att – genom dramat med trotsiga aktioner och de konflikter de provocerar fram – att uppvisa en vision av världen som skiljer sig från den härskande klassens propaganda och kan politisera miljontals väljare”, skriver de i Poor peoples movements.

Det är lätt att se hur en stor del av klimataktivismen faller inom Piven-Clowards taktik. Sådana klimataktioner har sina styrkor, men också sina svagheter. Att blockera en central väg i stan pekar inte ut en fiende, någon ansvarig. Det strävar inte heller till att mobilisera ett stöd. De som utsätts för aktionen är inte de som bär ansvaret för fossilkapitalismen eller kan se sig själva i en position att kunna besluta över det fossila systemet. De föses snarare ihop med fossilkapitalet som en del av problemet, snarare än några som måste vinnas över i en gemensam konflikt mot en gemensam motståndare. Innerstadsblockaderna är en metod för att skapa störningar i vardagen, att vara ett irritationsmoment som hela tiden sätter ett finger på ett problem. Och de skapar spänningar i ett mitten-vänsterblock, men frågan är om de öppnar för förhandlingar med dessa. Dessutom finns risken störningarna kan användas av motståndaren för att isolera klimataktivisterna och marginalisera den fråga aktivisterna vill väcka, om dessa inte försöker se hur de ska skapa större stöd och bredare allianser kring frågorna. Repressionen ligger närmare än förhandlingen.

En samtida strategidiskussion som Piven-Clowards var den som communityorganisatören Saul Alinsky förde i Rules for radicals (1971). Även Alinskys taktiker bygger på agiterande organisatörer som får till stånd en militant aktivism, men syftet är inte främst att störa, utan att ena lokalsamhället mot en gemensam fiende. Alinskys råd vilar på två ben: hur man ska lyckas isolera en fiende från dess allierade, och hur man ska lyckas bygga samlingar, nätverk och koalitioner mot fienden. Antagonism och konsensus som parallella processer. Genom att välja ut enskilda företag, som exempelvis slumvärdar eller sviniga arbetsköpare, var aktionernas mål att få andra företag, hyresvärdar och arbetsköpare, att distansera sig från den kampanjen riktades mot, av oro att själva utsättas för en liknande kampanj. Alinsky betonar i flera av sina råd att kampanjerna måste vara lokalt förankrade och ha stöd, de får inte gå utanför de berördas kunskap eller känslor. En bra taktik är en sån de berörda gillar, tycker är kul och rätt, som känns ny och fräsch, inte repetitiv och tjatig. En stor del av organisatörernas uppgift är att göra kampanjerna populära, att skapa deltagande och större bredd, hos de utsatta. På så sätt kan en resurslösa vinna mot en resursstark motståndare. Alinskys metod är en militant populism.

Aktionerna som utpekar en motståndare behöver inte vara angrepp – faktum är att de ofta är effektivare när de är ett försvar – av ett community, ett naturområde, en utsatt grupp att det är motståndaren som angriper. Aktioner som försvar av områden, som samiska renbetesområdet i Gallok eller Ojnareskogen, eller ta Valle di Susa i Italien, ZAD i Frankrike eller Ungdomshuset i Köpenhamn, kan få omfattande stöd, eftersom det är tydligt vilka som är parterna, vilka som angriper och vilka som försvarar. Men även ”attacker”, som Ende Geländes blockader av kolgruvor, Folk mot fossilgas blockader av energihamnen i Göteborg eller Extinction Rebellions kajakblockad av två oljetankfartyg i Göteborg kan mobilisera brett stöd, genom att de enbart drabbar fossilkapitalets aktörer, en tydlig och lättförståelig fiendebild.

Aktioners stöd har inte med vilka metoder som väljs, om de är fredliga eller militanta, ickevåldsliga eller konfrontativa, lagföljande eller olydiga, utan just utifrån denna förmåga att skapa konflikt och konsensus, om de har en tydlig motpart (som drabbas aktionen) och knyter alliansen (med alla som drabbas av motpartens agerande). En diskussion om effektiva militanta aktioner har därför mycket att lära av Laclau och Mouffes diskussioner om populism. En militant populism, nog är det denna väg klimatradikaliseringen måste gå om den ska lyckas.

Publicerad i Allt åt allas tidning Svärm, juni 2022.

I Tove Janssons muminbok Kometen kommer finns en bild som fångar hela berättelsens essens. I en glänta i skogen är det fest och dans. Vintunnorna är framrullade, trädandarna tittar fram och småknytten dansar bakom trädstammarna. Men de dansande paren på dansbanan kastar långa mörka skuggor. Hela himlen är uppfylld av ett glödande eldklot, kometen är på rak väg mot jorden. Trots det dansar de trilskande smådjuren ilsket och glatt vidare.

En stunds galenskap innan undergången? Eller en kollektiv förnekelse, som i Netflixfilmen Don’t look up, där en meteor hotar att ödelägga jorden. Allmänheten och makthavarna förtränger hotet, gräver sig djupare in i sin verklighetsflykt och kändisskvaller. Trollens och småknyttens dansande speglade Tove Janssons festande under andra världskriget, ställd inför undantagstillstånd och bombmattor över Helsingfors. Där festandet var en motståndshandling, en överlevnadsstrategi och framför allt en chans att få prata politik i ett slutet rum under avslappnade former. Det var så Tove Jansson träffade den socialdemokratiska riksdagsmannen, filosofen och antifascisten Atos Wirtanen.

Mötet och relationen mellan Atos Wirtanen och Tove Jansson skildras i Zaida Bergroths spelfilm Tove (2020). Wirtanens litterära salonger i hans villa i Grankulla utanför Helsingfors blev ett vattenhål för en krigstrött Tove Jansson. I en minnestext över Wirtanen skildrar Tove Jansson hur viktiga hans fester var för en finlandssvensk litterär krets. Inte för att tala om konst eller komma dit och träffa andra i samma bransch, utan för att få prata politik. ”Det var skönt att träffa lite annat än konstnärssnorkar och jag tänker pillra mig in i dessa nya kretsar för framtiden för att inte gripas av andlig skörbjugg”, skriver Tove Jansson i ett brev till en väninna. Mötet mellan Wirtanen och Jansson fungerar förlösande på bådas skrivande. Tove Jansson var redan känd som en modig satirtecknare. I tidningen Garm häcklade hon både krigets vansinne, Hitler och Stalin. Nu tog hon steget att också bli författare. Wirtanen blev hennes bollplank som hon testade sina texter på. Under deras vandringar i Grankulla utvecklade han i sin tur sina teorier. De diskuterade Eyvind Jonssons antifascistiska Krilontrilogi. De läste filosofi: han älskade Friedrich Nietzsche och motpolen Arthur Schopenhauer, undergångstänkaren Oswald Spenglers pessimism och Henri Bergsons kreativa vitalism. De fick varandra att plocka fram halvskrivna verk ur sina skrivbordslådor; Tove Janssons första muminbok och Atos Wirtanens bok om Nietzsche, och återta skrivandet.

Tove Janssons har i flera intervjuer beskrivit hur hon började skriva sin första muminbok som en verklighetsflykt undan kriget. Som ett sätt att drömma sig tillbaka till sin egen muminmamma Hams trygga sagoberättande framför kakelugnen. Boken Småtrollen och den stora översvämningen skildrar flykten undan en katastrof och sökandet efter en försvunnen pappan. Men framför allt är det en skildring av barnets resa genom barnbokslitteraturen och dess sagogestalter. Det är först med nästa bok, Kometjakten, som hon hittade sin form. Det är spännande att läsa Kometjakten mot Atos Wirtanens politiska projekt. Hur de delar teman, referenser och motiv. Rent av hur den vandrande filosofen Atos Wirtanen i sin slitna tyghatt själv dyker upp i boken i Snusmumrikens gestalt. I sina brev beskriver en nyförälskad Tove Jansson honom för sin väninna i USA som ”ful, glad och laddad av liv, tankar och utopier”.

Atos Wirtanen kom från enkla förhållanden. En jordbrukarfamilj på Åland, med åtta syskon och en pappa som gick bort tidigt. Wirtanen tvingades lämna skolan och ta jobb som typograflärling som 13-åring. Det var på den vägen han halkade in på journalistiken – och sedermera in i politiken. Han var självlärd, sträckläste Nietzsche under sina långa vandringar till och från arbetet. Vandra och filosofera blev ett. Wirtanens politiska bana kom att formas av motståndet mot den framväxande fascismen. Det var en sargad arbetarrörelse han steg in i på 20-talet. Finland vann sin självständighet efter ryska revolutionen 1917, men det var en självständighet som föddes i ett blodigt inbördeskrig mellan den revolterande röda arbetarrörelsen och den segrande vita borgerliga reaktionen. Wirtanen deltog som ung i uppbyggnadsarbetet och ingick i den vänsterfalang inom socialdemokratin som förespråkade en enhetsfront mellan arbetarrörelsens två grenar, socialdemokraterna och kommunisterna. I sina två politiska memoarer, Mot mörka makter (1963) och Politiska minnen (1973), skildrar han socialdemokratins svåra manövrerande mellan en framväxande fascismrörelse inom landet, Finlands klämda position mellan öst och väst, och de krig landet kastades in i med andra världskriget. När Wirtanen blev riksdagspolitiker hade socialdemokratin och liberalerna just lyckats driva tillbaka den så kallade Lapporörelsen, en tvåårig våg av antikommunistiska attacker och pogromer som slutade i en misslyckad statskupp 1932. Lapporörelsen tappade sitt inflytande men kommunistpartiet förbjöds att ställa upp i val. När Sovjetunionen och Nazityskland 1939 delade upp Polen mellan sig var Wirtanen en av de få politiker som fördömde angreppen mot Polen. Finland stod på tur. Den 30 november inledde Sovjetunionen sitt angrepp på Finland, Vinterkriget utbröt och Finland drogs in i andra världskriget. Som svenskspråkig riksdagspolitiker och opinionsbildare skickades Atos Wirtanen till Sverige för att värva Finlandsfrivilliga. När Finland sedan 1941 lierade sig med Tyskland och angrep Sovjetunionen, för att försöka återta förlorade landområden från Vinterkriget, blev Wirtanen drivande i fredsoppositionen. Han var personligt engagerad i kampanjer mot utvisningen av judiska flyktingar till Tyskland. En politiker som levde farligt, alltid bara en hårsmån från att gripas av den finska säkerhetspolisen. Risken för en högerkupp var överhängande.

Men antifascismen var inte bara en politisk kamp för Wirtanen. Den var i lika hög grad en kulturell. Han bedrev den inte bara som politiker, utan även som filosof och författare. Därav hans litterära salong. Wirtanens bok Nietzsche den otidsenlige (1945) var hans närkamp med fascismens ideologiska ursprung, på dess egna planhalva. Den var ett försök att röva Nietzsche från högern, men också hindra vänstern från att kasta ut filosofen med badvattnet. Wirtanen menade att högerns destruktiva Nietzscheläsning kom ur deras tolkning av begreppet viljan till makt. Bredvid viljan till makt ställde Wirtanen därför upp en drift till form, han förde in en dubbeltydighet i viljebegreppet. Maktviljan skulle inte bara förstås som en strid eller kamp, utan mer som energi och vitalitet som strävade efter att skapa nya livsformer, nya världar och upptäcka nya platser. Det kunde vara en vilja att realiseras, en kvalitet (”makten att förverkliga sin egenart”) snarare än bara en kvantitet (skaffa så mycket makt som möjligt). Det var en tolkning som förebådade Michael Foucaults och Gilles Deleuzes affirmativa läsningar. Wirtanen och Jansson beskrev skämtsamt hur han under sina promenader i Grankullas skogar högt resonerade sig fram till dessa slutsatser med en bisamråtta i träsket som åhörare. På många sätt liknade det finska tjugo- och trettiotalet det tyska. Finland var Nordens Weimarrepublik, en skör ung demokrati i ett stormigt inrikespolitiskt och geopolitiskt hav. Den finlandssvenska högern var delad i två falanger; dels den liberala borgerligheten i städerna. Men också en konservativ höger kopplad till storgodsen och herrgårdarna på landsbygden. Det var denna klass som hade uppburit viktiga byråkratiska funktioner i Tsarryssland, nedärvda från Rikssverige. Herrgårdsfamiljerna såg sig som den yttersta fronten mellan två civilisationer, väst och öst. De var väktarna av den svenska och germanska kulturen. Med ryska revolutionen gavs denna syn ytterligare en politisk laddning; de var grindvakterna mot de proletära irrlärorna som besmittade massorna i öst. Hösten 1924 genomförde den tyska radikalkonservatismens främste teoretiker, Oswald Spengler, en föredragsturné genom Sverige, Finland och Baltikum. Han kom att få en hängiven skara följare i Helsingfors. 1931 bildades Aktiva Studentförbundet, med ett betydande inflytande i den akademiska miljön. Kring dem formerades en intellektuell finlandssvensk kulturfascistisk miljö, en krets kring filosofen och författaren Örnulf Tigerstedt som kallades Det svarta gardet. Den totala motsatsen till Wirtanens litterära antifascistiska hov på Grankulla. Göran O:son Waltå gör i sin bok Poet under black banners: The case of Örnulf Tigerstedt and extreme right-wing Swedish literature in Finland, 1918-1944 (1993) en närläsning av Tigerstedts filosofi, som den centrala teoretikern i Det svarta gardet. Tigerstedt kom själv från en herregårdssläkt och gestaltade i sina böcker en starkt polariserad världssyn med tydliga dikotomier, inspirerad av Spengler. Grundföreställningen var att kulturen måste dominera naturen. Människan ger form åt sin föränderliga omgivning och dominerar den, skapar lag och rigiditet. Kulturens maskulina principer står mot de feminina principerna, kaoset och naturen. Sinnebilden för kulturen är katedralen och stenskulpturen. Massan, demokratin och bolsjevismen är kollektivismer som står på det degenererande kaosets sida. För att kontra och bemästra det krävs en konservativ revolution från ovan, ”Den kommande Ceasar”, en stark ledare som är bäraren av enhet och ordning.

Det är mot denna syn Wirtanen reser sin Nietzscheläsning. Han river gränserna mellan kultur och natur, lyfter in en strävan efter mångfald och gränsöverskridande. Här träder den nomadiska och profetiska vandrare fram. I Kometjakten leker Tove Jansson med Wirtanens projekt. Det är nu Snusmumriken gör entré i muminvärlden, vandrandes ut ur ett landskap som bär tydlig färg av krigets ödeläggelse. I början är han inte lika sympatisk och harmonisk som i senare böcker, inklusive den omarbetade versionen Kometen kommer. Han är en rebellisk vagabond, en kringstrykare som berättar skrönor om hur rymde från ett fängelse. I serieversionen som Tove Jansson tecknar för Wirtanens tidning Ny tid ironiserar hon än mer över Atosdragen. Han är där en poet som bor i en sirapsburk och lyckas få Mumintrollet att somna när han reciterar sina långa dikter. Namnet snusmumrik är också taget från ett äldre svenskt ord för en underlig kufgubbe.

I Kometjakten kliver filosofen bisamråttan in hos muminfamiljen och förkunnar världens undergång, innan han lägger sig i hängmattan och läser Spengler. Istället för att förtvivla eller fly skickar muminfamiljen ut Mumintrollet och Sniff på en kometjakt. Snusmumriken slår dem följe. ”Han är oberörd av tingen, däri ligger en del av hemligheten i hans överlevnadsstrategi”, skriver Boel Westin i sin analys av Kometjakten i Familjen i dalen (1988). Westin lyfter fram hur Tove Jansson ställer äventyrarna, kometjägarna, mot forskarna i Ensliga bergens stjärnobservatorium. De intellektuella ”kan ge kunskap men tillhandahåller inga lösningar”, står för ”det begränsade synfältet, oförmågan att se bortom den egna ämnessfären”. Medan äventyrarna blir ”de konkreta problemställarna som frågar vad som kommer hända, hur ska man klara sig”. ”Kometjakten och upptäcktsfärden formar sig till en livskraftens försvarshandling, till en kamp mot makterna för dalen, paradiset, för livet”, skriver Boel Westin. Tove Janssons lek med Wirtanens husfilosofer Spengler, Bergson och Nietzsche behöver inte läsas som ett politiskt manifest. Men just denna lek välter omkull det kulturfascistiska projektet och fnyser åt auktoriteter, ordning och traditioner. Med sin muminvärld lyfts istället naturen, myllret, äventyret, vandrandet, fnattandet och småknytten fram. Det svarta gardets tjut ekar likt Mårrans i fjärran.

Publiceringen av Atos Wirtanens Nietzsche den otidsenlige möttes med tystnad. När den kom ut var andra världskriget slut, de fascistiska organisationerna hade i fredsavtalet med Sovjetunionen förbjudits och den finska politiken inlett ett nytt kapitel. Men Grankulladiskussionerna satte sina spår och lever vidare i den antiauktoritära livskraften i Tove Janssons muminböcker. Snusmumriken kommer fortsätta vara en antifascistisk vandringspartner för varje ny generations äventyr. Och nog finns det en fest på vägen, även när tiden är mörk.

Publicerad i Flamman, februari 2022.

Tre utspel från Vänsterpartiet, alla i klimatfrågan, har under våren väckt olika reaktioner och debatt, både i och utanför partiet. Först den nya kommunikationsplanen där fokus ska flyttas från konsumtion till produktion, både för att där har en förändring störst effekt men också för att inte framstå som moraliserande och stöta bort väljare. Fel väg att gå, varnade den tillväxtkritiska delen av miljörörelsen. Sedan kom överenskommelsen med Moderaterna att sänka priset på bensin och diesel i tre månader, för att skydda hushållen från de stigande bränslepriserna. Beslutet möttes av ett internt klimatupprop inom partiet, med krav på att lämna uppgörelsen. Och slutligen förslaget på ett omfattande investeringsprogram på 700 miljarder för att göra en omställning möjlig inom transport, bostäder och elproduktion. Ett bra förslag, men hur ska en majoritet samlas kring det?

Dessa tre utspel visar att politik inte bara handlar om att ta fram en vinnande strategi. Det handlar inte bara om att ha rätt kommunikationsplan eller målgruppsanalys. Den måste också legitimeras i organisationen, gräsrötterna måste vilja dela ut flygbladen och kunna försvara partiets politik. Även efter besluten tagits på kongressen. Men sådana förslag behöver också ha en dialog med klimatrörelsen. Om inte de närmaste organisationerna, som arbetar med samma frågor, förstår strategin behöver man tänka över hur den framförs.

Bakom varje politisk strategi döljer sig organisationsfrågor. Vissa diskussioner återkommer alltid på nytt. Organisationsfrågan är en sådan. Vad är partiets roll i förhållande till rörelsen, spontanism eller organisering, taktik kontra strategi, massa eller avantgarde, horisontell organisering eller vertikal. Diskussioner minst lika gamla som arbetarrörelsen.

Rodrigo Nunes bok Neither vertical nor horizontal: A theory of political organisation (Verso 2021) är ett försök att röra sig bortom organisationsfrågans klassiska låsningar. Nunes är professor i modern nutida filosofi på Rio de Janeiros Pontifícia Universidade Católica, men har också en bakgrund som aktivist i Brasilien och Storbritannien. I boken lyfter han in en rad discipliner: nätverksanalys, cybernetik, ekologi och Spinozas filosofi, för att vrida och vända på vänsterns organisationsdiskussioner.

Vänsterpartiet är, precis som alla partier, i stadig förändring. Man testar olika strategier, hämtar in influenser och speglar politiska trender. Nunes bok kan hjälpa oss att förstå Vänsterpartiets olika strategiska skiften genom åren. För centralfigurer som Aron Etzler har just intresserat sig för och experimenterat med olika organisationsformer – från norska fackliga modeller för välfärd och dörrknackarpartier i Nederländerna till hur Reinfeldt lyckades stöpa om Moderaterna och gripa regeringsmakten.

Rodrigo Nunes grundtes är att organisering aldrig existerar i ett vakuum. Ingen organisation eller parti går att förstå genom att bara studeras isolerad. Organisering förekommer överallt och bildar ett eget ekosystem, en politisk ekologi. En ekologi har inte ett center eller en kärna, utan flera. Det ekologiska systemet ändras över tid, vissa strukturer är mer permanenta (som partier), andra mer flyktiga och kortvariga (som aktionsgrupper eller nätverk). Nunes förkastar de enkla binära uppdelningarna. Partier är också rörelser. De är inte enhetliga, de innehåller olika tendenser och kluster som verkar på olika sätt. Medlemmarna och partiledningen är organiserade på olika sätt. Relationen till väljarna kan se olika ut. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har inte samma relation till facken och Hyresgästföreningen. Så låt oss börja därifrån: den breda vänstern som ett ekosystem.

Hur har den ekologin förändrats under tre perioder där regeringsmakten växlat? Under den första perioden mellan 1998-2006 hade socialdemokraterna makten. Vänsterpartiet nådde ett toppresultat på 12.0 procent i valet 1998 under Gudrun Schymans ledning. Internationellt skedde en stor vänstervåg med den globala rättviserörelsens protester mot frihandelsavtal. Aron Etzler och America Vera-Zavala, då i Ung vänster, förde 2000 hit den rörelsevågen med grundandet av Attac. Etzler skildrar Attac som öppnadet av ett fält där socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister kunde arbeta med partilösa aktivister, där alla ”respekterade varandras ideologiska bakgrund, men hela tiden arbetade för gemensamma, konkreta mål”. Rodrigo Nunes kallar en sådan organisationsform för plattformspolitik, en frågeorienterade samling kring konkreta krav. För Attacs del var det att kräva skatt på finansflöden, som skulle överföras till välfärden.

Globaliseringsrörelsen utvecklade en egen samlingsform, de sociala forumen, med World Social Forum som flaggskepp. Partier spelade däremot en underordnad roll, Attac blev en brygga för vänsterpartister in i rörelsen. Även om Göteborgskravallerna 2001 kom att ta luften ur Attac fortsatte uppsvinget i många år med ett European Social Forum i Malmö och protesterna mot Irakkriget. Trots rörelsevågen tappade Vänsterpartiet stort i valet 2002, till 8.4 procent. Plattformspolitiken och partivänstern hade inte hittat någon bra form att gynna varandra. En rörelsevåg innebar inte nödvändigtvis att väljarna gick vänsterut.

I valet 2006 lyckas Fredrik Reinfeldts Nya Moderaterna ena de borgerliga partierna till Alliansen och vinna valet. Alliansen omvärderade välfärdsfrågan. Istället för att enbart kräva nedskärningar och skattesänkningar öppnades välfärden för marknaden. Därigenom lyckades Alliansen locka över delar av de välfärdspositiva medelklassväljarna från socialdemokraterna. Vänsterpartiet rasade ner till 5,9 procent.

Aron Etzler blev chefredaktör för Flamman 2003 och året efter valdes Lars Ohly till partiledare. Projektet blev nu att formera en rödgrön opposition mot Alliansen. I antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras (Leopard 2010, Redaktörer: John Hörnquist, Daniel Suhonen, Kristina Tysk) beskriver Etzler hur Vänsterpartiet närmade sig en vänsterfalang inom både Socialdemokraterna och Miljöpartiet, medan en centristisk falang i Miljöpartiet och Socialdemokraterna hade börjat finna varandra. De tre partierna utgjorde egentligen två strömningar. Vänsterströmningen hade hämtat näring ur partiöverskridande mötesplatser som Attac och ABF:s Socialistiskt forum, den socialdemokratiska varianten på sociala forum. Mötesplatserna utanför ändrade ekologin, med Nunes terminologi, vilket i sin tur trängde in i partierna.

Vänsterpartiets vallöfte 2006 var 200 000 nya jobb i offentlig sektor, i ett försök att både rycka i socialdemokraternas väljarbas och slå mot högerns arbetsmarknads- och välfärdspolitik. Välfärdskampen var central för rörelserna utanför partivänstern. I Trondheim beslöt den fackliga rörelsen att bedriva en egen valrörelse istället för att finansiera socialdemokraternas. De utformade ett program för ökade välfärdssatsningar och lovade röster åt de partier som stöttade deras förslag. Aron Etzler beskrev modellen i en artikelserie i Flamman och boken Trondheimsmodellen (2007).

I boken lyfter Etzler även fram en annan organisationsmodell, kallad det sociala partiet. Det nederländska Socialistiska partiet hade lyckats uppdatera sin marxistleninistiska kaderaktivism för en ny tid, vilket gav oväntade valframgångar och gjorde dem till näst största partiet. Partiet jobbade med uppsökande verksamhet, dörrknackningar och väljarsamtal, där de efterfrågade vad folk hade direkta behov av. Partiet kunde den parlamentariska vägen verka för synliga och konkreta reformer som gjorde skillnad i folks liv. Men de kunde även verka direkt för att själva hjälpa befolkningen med egna upprättade vårdcentraler, gratis juridisk rådgivning, hjälpcenter och läxläsning. Partilokalerna skulle vara sociala center. Modellen togs genom strategikommissionen till diskussion inom hela Vänsterpartiet.

Det gemensamma för både det norska och nederländska exemplet var att båda byggde på det Rodrigo Nunes beskriver som ”basbyggande genom interventioner på vardagslivets nivå”. Denna basbyggande partimodell ställer Nunes mot partiet som en valmaskin, vars övergripande syfte är att samla så många nya väljargrupper och atomiserade väljare som möjligt vart fjärde år. Det är i spänningen mellan dessa två modeller som de vänsterpopulistiska projekten som uppstod efter 2011 balanserade.

Valförlusten 2010 fick Vänsterpartiet att tona ner den sociala partimodellen för en mer röstmaximerande valstrategi. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen skrämde. 2012 valdes Jonas Sjöstedt till ny partiordförande och Aron Etzler till partisekreterare. Det viktiga för Etzler blev att lära sig av Reinfeldts åtta år vid makten, att knäcka Reinfeldteffekten. Det blev också namnet på den bok han släppte 2013 (Karneval). Lärdomen från Reinfeldt var att inte bara ha rätt, utan också få rätt. Partiet behövde visa att de kunde genomföra sina politik och var regeringsdugligt.

2011 svepte en ny revoltvåg över världen, med arabiska våren, Occupy Wall Street och spanska torgockupationer, i kölvattnet av den globala finanskrisen. Dessa rörelser skapade nya partier (Podemos) eller vänsterallianser (Syriza), tog över gamla partier (Momentums stöd till Jeromy Corbyn) eller lyfte fram egna presidentkandidater (Bernie Sanders presidentkampanjer i USA). Vågen av vänsterpopulism, menar Rodrigo Nunes, vilade ofta på en kombination av en stark självständig gräsrotsrörelse som stormade in på den politiska arenan och bildade en allians med en progressiv kandidat med ett omfattande reformpaket. Plattformspolitiken trängde sig in i partipolitiken och lyckades utmana de centristiska krafterna i partierna.

Det fanns liknande förutsättningar i Sverige de åren för en vänsterpopulism, som aldrig realiserades. Det kom en rörelsevåg 2013-2014, med boende- och förortsorganisering samt antirasistiska massprotester. Även om Vänsterpartiet stod denna rörelse nära, var det Feministiskt initiativ som kom närmast att kanalisera den, vilket nästan bar dem ända fram till riksdagen 2014. Rörelserna stöpte inte om Vänsterpartiet, vilket skedde i flera andra länder.

Socialdemokraterna kom i valet 2014 tillbaka till makten, om än som minoritetsregering tillsammans med Miljöpartiet, och försökte genom blocköverskridande uppgörelser hålla Sverigedemokraterna utanför en vågmästarroll. Detta skapade en öppning för Vänsterpartiet att få igenom konkreta reformer (”de 80 reformerna”). När de blocköverskridande överenskommelserna föll samman bytte Socialdemokraterna strategi 2018 och inriktade sig på att bryta upp Alliansen. Vilket stängde dörren för Vänsterpartiet.

Partiet har sedan dess under Nooshi Dagdostars ledning satsat på en självständig politik, att bygga en alternativ socialdemokratisk folkrörelse. Partiet har växt till 25 000 medlemmar och över 300 partiföreningar och ett eget fackligt nätverk. Med Zetkin och Ageraplattformarna försöker partiet testa nya digitala redskap för att aktivera medlemsbasen till valrörelsen. Partiet förhandlar brett över blockgränserna för sina förslag, och har visat sig kunna fatta beslut över socialdemokratins huvud, utan att reduceras till ett stödhjul åt regeringen.

Var lämnar det oss med Rodrigo Nunes bok? Den visar på vad Vänsterpartiet behöver tänka på och har misslyckats att tänka på. Att se sig själva som en del av en politisk ekologi, se det breda sammanhang partiet befinner sig i. Vänsterpartiet har gjort flera viktiga försök under åren, att arbeta nära plattformspolitiska rörelser, bygga en social bas och ett socialt parti, som släppts halvvägs utan att fullföljas. Rörelseuppsving har glidit partiet förbi. Rodrigo Nunes lyfter vikten av att uppnå en strategimångfald, för att öka slagkraften och bredden. Med strategimångfald menar Nunes att kunna placera sin egen strategi i förhållande till andras strategier inom den politiska ekologin, till andra agendor som drivs. Inte bara för att skapa en arbetsdelning där alla gör sin del. Utan än viktigare är att kunna ta in andras agerande i sitt egna strategiska tänkande, för att kunna bedöma vilka överlappningar som finns i skapandet av en bas, i målsättningar och tidsmässiga agendor. Hur pushar vi åt samma håll?

En omställningssatsning för 700 miljarder har till exempel enorma möjligheter, men är omöjlig för Vänsterpartiet att ensam driva igenom. Strategin att lägga ett sådant förslag måste förhålla sig till vart klimatrörelsen strävar. Till vad partiets egna klimataktivister arbetar med, hur man kan samverka med klimatrörelsens forum, till vad plattformsnätverk som Extinction Rebellion och Fridays for futures planerar för aktionskampanjer och vad vänstermedierna bedriver för klimatgranskningar. Då kan man skapa tryck på många håll i samhället, inom och utanför riksdagen, i folkrörelser, aktionsgrupper och mötesforum för en grön ny giv.

Publicerad i Flamman april 2022