Category Archives: Eget

Den postmoderne fursten – Machiavelli och kommunismens ensamhet

Posted on by under Eget

Att ensam skapa något nytt ur tomheten. Ex nihilo. Tre kommunistiska teoretiker, italienarna Antonio Gramsci och Antonio Negri och fransmannen Louis Althusser, valde lösryckta från sina respektive rörelser att var för sig återvända till renässansmannen Niccolò Machiavelli, för att påbörja en nyorientering av sina teorier igenom en nyläsning av Machiavellis Fursten. Italienska teoretikern Antonio Gramsci, ledande inom det italienska kommunistpartiet, påbörjade under sin fängelsevistelse en artikel ägnad åt Machiavelli, Den moderne fursten, som en del i sina fängelseanteckningar mellan 1929-1937. Franska filosofen Louis Althusser, som hämtade mycket inspiration från Gramscis Machiavelliläsning återvände i sin tur till Machiavelli i en föreläsningsserie under rubriken ”Machiavellis ensamhet”. Hans texter om Machiavelli, föreläsningsanteckningar som han arbetade om gång på gång under 70-talet och 80-talet, gavs ut först efter hans död. På engelska har de samlats i boken Machiavelli and us 1999. Om Gramscis läsning av Machiavelli i första hand var politisk, ett sökande efter den politiska aktualiteten i Fursten, var Althussers läsning snarare filosofisk och antyder stegen i hans utveckling av en öppen aleatorisk materialism bortom det franska kommunistpartiets stelnade dialektiska materialism. Det är via Machiavelli och Spinoza som kungsvägen (voie royale) till Marxs materialism löper, menade Althusser.(1) Italienska teoretikern Antonio Negri påbörjade sin Machiavellistudie på landsflykt till Paris, för att undkomma en fängelsedom för sin roll som teoretiker för den italienska utomparlamentariska vänstern under 70-talet. 1992 gav han ut boken Il potere costituente, Den konstituerande makten, där ett kapitel ägnas åt en närläsning av Machiavellis böcker. Likt Althusser ägnar sig Negri åt att i Machiavelli söka efter en ny politisk ontologi och en öppen materialistisk teori utan teleologi.

Antonio Gramsci – Den moderne Fursten

Niccolò di Bernardo Machiavellis (1469-1527) politiska bana sammanföll med det republikanska upproret som omkullkastade Medicifamiljen i Florens. Under den kortlivade republiken arbetade han som sekreterare och diplomat för Florens och sändes ut för att bland annat studera den absoluta monarkin som statsskick i Frankrike. När medicéerna återtog makten över Florens 1512 fråntogs Machiavelli alla sina ämbeten, fängslades för ett kort tag och torterades för att ha deltagit i den republikanska sammansvärjningen mot Medici. Det var i exilen som Machiavelli påbörjade arbetena med sina två mest betydelsefulla politiska verk, boken om republiker, Discorsi sulla prima Deca di Tito Livio, och boken om furstendömena, Fursten.

Italienska halvön bestod i början av 1500-talet av ett flera mindre stater, som oftast befann sig i konflikt med varandra och under ständigt hot från angränsande monarkier såsom Frankrike och Spanien. Gramsci läser Machiavelli mot denna specifika situation, mot striderna i den florentinska republiken, vars utrikesstyrelse Machiavelli tidvis arbetade som sekreterare och diplomat åt, mot konflikterna mellan de italienska småstaterna och de europeiska nationalstaternas gemensamma kamp för maktpolitisk jämvikt på ett europeiskt plan.(2) Gramsci vände sig mot en historieskrivning att se Machiavelli som en första ”politisk vetenskapsman”, utan placerade hans verk som en direkt politisk intervention i den italienska situationen, ett försök att skapa en italiensk nationalstat. Italien behövde en enande furste, en ”statschef av militärdiktatorisk typ”, för att kunna grunda och konsolidera en modern nationalstat. En absolut nationell monarki var den politiska form som skulle kunna underlätta utvecklingen av borgerliga produktivkrafter och upprätta en nationell marknad. Mot detta projekt fanns en inhemsk stark lantlig jordaristokrati, som en absolut furste behövde tygla.(3) Men Machiavellis politiska intervention med boken Fursten riktar sig inte till att hitta en framtida makthavare, menar Gramsci. Fursten existerar inte, han är bara en utopi. Fursten ska enbart ses som en symbol för den kollektiva viljan hos folket, en sorelsk myt i en antromorfisk form där politisk ideologi och vetenskap sammansmält för att mobilisera och samla den kollektiva viljan i ett projekt för ett bestämt politiskt mål. Istället för att lägga fram undersökningar och klassficieringar av principer och handlingsmetoder, framställs dessa som egenskaper eller karaktärsdrag hos en konkret person.(4) Det är folket, inte fursten, som är det verkliga historiska subjektet och vars kollektiva vilja kan bli en motkraft mot jordartistokratin. Machiavellis ”’raseri’ är riktat mot resterna av den feodala världen, inte mot de progressiva klasserna”.(5) I det avslutande kapitlet i Fursten, med uppmaningarna om att ena Italien, ”blir Machiavelli själv folket, han smälter samman med folket”. Hans text speglar en intern självreflektion hos folket, ett folkets medvetande, enligt Gramsci. Därigenom går han emot hela den traditionen som ser Machiavellis Fursten som en handbok för monarker, en lärobok i de dolda politiska maktintriger och tekniker som givit upphov till begreppet ”machiavellism”. Det Machiavelli gör är snarare att avslöja dessa tekniker för folket. Avslöjandet är politiskt, inte moraliskt – det är inte tyrannhat som han lär ut, utan positiva politiska tekniker.(6) Det är stärkandet av den kollektiva viljan som är målet. Det är i ”viljan”, i bemärkelsen som ett ”verksamt medvetande om den historiska nödvändigheten”, som vi hittar Gramscis motsvarighet till Machiavellis furstliga aktiva kraft, virtù.(7) För att viljan ska bli en politisk kraft, måste den bryta in i det politiska livet. Det är ur denna synvinkel Gramsci betonar Machiavellis förslag med en milisreform, som ett sätt att involvera folket i staten och ge dem en maktbas.

Louis Althusser – Grundandet av den varaktiga republiken

Althusser tar sin utgångspunkt i Gramscis materialistiska läsning av Fursten, men byter sedan riktning och vidarutvecklar den i en filosofisk riktning. Klasskampen utgör motorn nationens konstituerande. Den ska skapa en form som inte ännu finns, en ny nation, och utgången är inte given: den är öppen och ”aleatorisk”, inte ett färdigt telos som ska förverkligas.(8) Projektet formas av möjligheter och begränsningar för nationens realiserande: ekonomiska, geografiska, historiska, lingvistiska och kulturella faktorer. Det krävs ett instrument för att lyckas med detta politiska projekt, att samla olika beståndsdelar och skapa en enhet. Italien befann sig vid den tidpunkten i ett kritiskt ögonblick, beskriver Althusser. Dess bedrövliga tillstånd hade gjort Italien ”formlöst”, det fanns ett politiskt vakuum att fylla och det saknades inte material, både som folkligt konsensus för ett enande och individuell virtù hos italienarna. Materialet väntade bara på en passande form att ena nationen.(9) Problemställningen i Fursten handlar om begynnelsen, om grundandet av det nya furstendömet genom framträdandet av en ny sorts furste, menar Althusser.(10) Parallellt med att Machiavelli skrev Fursten 1513, arbetade han även med en bok om republiker, Discorsi sulla prima Deca di Tito Livio, som färdigställdes mellan 1515 och 1517. Althusser sammanför dessa två böcker, boken om furstendömen och boken om republikerna, och läser dem mot varandra. I Discorsi beskriver Machiavelli om ”nödvändigheten att vara ensam när man grundar en ny republik”.(11) Republikens grundare, fursten, kan bara vara en person – den suveräne. En absolut början, ett nytt grundande kräver en absolut ensamhet hos grundaren. Hans makt måste vara odelad, grundaren måste vara helt omnipotent i grundandets kritiska och instabila ögonblick, ställd inför en aleatorisk framtid och för att kunna grunda en stat ur ingenting, ex nihilo.(12) Men för att vara en statsgrundare och inte en tyrann måste han därefter lämna sin ensamhet, avsäga sig sin exklusiva makt genom att stifta lagar och därigenom erkänna folket. Fursten måste slå rot hos sitt folk, genom lagarna. Detta är ett direkt organiskt moment, eftersom lagarna ingriper i klasskonflikten mellan folket och adeln: det är de folkliga kamperna mot adelns förtryck som producerar och skapar det direkta behovet av dem.(13) Det finns därigenom ingen motsättning mellan projekten i Fursten och Discorsi, Machiavelli har inte två ansikten utan båda böckerna är del av samma projekt, enligt Althusser. Om Fursten betonar ett första moment, skapandet och begynnelsen för republiken, ligger tyngdpunkten i Discorsi på upprätthållandet och expanderandet av republiken. Machiavelli använder sig av Rom, ”republikernas republik”, som exempel på att republiker grundas av kungar och som ger republiken dess lagar. Fursten behövs i begynnelsen genom sitt samlande av kraft, virtù, i en person.(14)

För att förstå övergången mellan styrelseformerna och se den problemställning som Discorsi ägnas åt, hur republiken blir varaktig, skissar Althusser hur Machiavellis teoretiska metod ser ut. Althusser lyfter fram tre teser hos Machiavelli, som genom sitt negerande och determinerande av varandra genererar en dynamisk och kraftfull teori. För det första ser Machiavelli världen som oföränderlig: naturliga och mänskliga sakers förlopp ändras inte. Denna tes negeras av den andra, att alla mänskliga handlingar befinner sig i en kontinuerlig och instabil rörelse där de stiger eller faller. Om första tesen handlar om en oföränderlig ordning så krockar den med den andra om en universell rörlighet. Båda teserna får sin lösning i en tredje, en syntes som upphäver motsättningen mellan dem. Machiavelli använder sig i Discorsi av Polybios cykliska historieteori. Polybios ordnade Aristotoles typologi över de tre ”goda” och tre ”dåliga” statsskick i en cyklisk rörelse. Denna cykliska teori innebär ett förkastande av både Aristotoles syn på människan som ett ”politiskt djur”, av ett naturgivet samhällstillstånd, och av kontraktsteorier där kontraktet är samhällets födelse. Hos Machiavelli kopplas denna cykliska teori samman med makthavarnas innehav av virtù. Monarkin upprättas genom virtú, men arvtagarna förlorar virtú och statsskicket degenererar till tyranni. Aristokratin med kraftigare virtù revolterar, men deras barn förlorar i sin virtú, då de inte har skapat staten med egen kraft och förlorar makten till folket som upprättar demokratin. När demokratin missköts urartar den till anarki tills cykeln sluts och en ny furste grundar nationen på nytt genom sin virtú.(15)

Dessa tre teser kastar Machiavelli framåt i en radikal position, enligt Althusser, för att överkomma systemets instabilitet. Det Machiavelli är intresserad av är inte statsskickscykeln, utan en annan styrelseform som kan garantera statens varaktighet och bryta cykeln av den eviga återkomsten. Det han söker är inte ytterligare en negation, utan en positiv motposition. Återigen får Rom stå som ett exempel, som den varaktiga staten, där de olika styrelseformerna balanserat ut varandra genom att kombineras till en blandkonstitution.(16)

Antonio Negri – Den konstituerande makten

Antonio Negri har en annan ingång i sin läsning av Machiavelli än Gramsci och Althusser. I sin bok Il potere costituente (på engelska: Insurgencies), gör Negri en genomgång av västerlandets revolutioner. Det begrepp han försöker beskriva är ”konstituerande makt”, den kraft som i juridisk teori och politisk filosofi upphäver en äldre ordning och som från intet reser sig som en positiv och kreativ kraft och skapar en ny. Negri kopplar samman den konstituerande makten med ett utövande av en absolut demokrati. För det subjekt som utövar den konstituerande makten och förverkligas i absoluta demokratin, kallar han efter Spinoza (och Machiavelli) för multituden (multitudo). Den konstituerande makten är ett begrepp konstant i kris, som riskerar att bli konstituerad makt: att slutas in i en ny konstitution, en ny ordning och institutionalisering, med nya former av representation och delegering. Il potere costituente inleds med ett kapitel om Machiavelli, där Negri lyfter fram begreppet virtù som ett exempel på konstituerande makt. Virtú definieras av Negri hos Machiavelli som en kraft som är överdeterminerande, som har förmågan att skapa och uppfinna i svåra stunder. Den är kopplad till ett agerande i tiden: att kunna agera i en situation, en kris, vid rätt tidpunkt och samla styrkan i handlandet som vilja, som ett subjekt med ett projekt.(17) Temat för Fursten är hur man konstruerar en kraft som kan bemöta den italienska krisen, en kraft som kan överdeterminera och har styrkan att styra de förändringar och svårigheter som sker. En virtù som kan betvinga Fortuna (ödet).(18) Den italienska krisen på 1500-talet är så djupgående att en konstituerande handling måste nå de mest radikala nivåer. Italiens svaghet ligger på en världsnivå, en maktbalans som har rubbats i Europa. Den kraft som eftersöks i Fursten måste därför vara en ny politisk kvalité: en ny furste som måste vara en ny styrka, ett nytt paradigm.(19) Likt Althusser sammanför Negri Fursten och Discorsi, och poängterar att Machiavelli gör en paus i skrivandet av Discorsi för att prioritera Fursten, för att utveckla en konstituerande princip som kan lösa problemen i Discorsi.(20) Machiavelli prioriterar därigenom att först göra en analys av grundandet och förutsättningarna för republiken, innan han behandlar uttrycket och friheten.(21) I Fursten inriktar han sig på att behandla nya furstendömen, som skapas av virtù, istället för republiker, demokratier och arvfurstendömen. Den nya fursten är ex nihilo själv ett värde, en kombination av styrka och sanning som ger upphov till såväl staten, som logik, språk, etik och lag. Det är en beväpnad virtú som skapar furstendömet, det räcker inte bara med vilja: de oväpnade profeterna är dömda att misslyckas. Vad är beväpnad virtù? Machiavelli skriver att fursten måste kunna lita på sina egna vapen, sina egna arméer. Ens egna vapen är folket, det beväpnade folket. Det är dessa vapen som är den konstituerande maktens instrument.(22) När konceptet med den konstituerande principen förs in i Discorsi, efter att ha utarbetats i Fursten, laddas hela boken om republiker. ”Republiken blir furstens kropp: den konstituerande maktens levande materia”.(23) Här skiljer sig Negris läsning från Althussers i synen på Machiavellis användning av Polybios cykliska teori om statsskick, den cirkeln inom vilken alla stater utvecklas. Machiavelli påpekar att cykeln kan brytas, den kan överdetermineras. I Roms blandkonstitution stabiliseras, enas och balanseras de tre goda styrelseformerna och bryts på så sätt från sina degenererade onda motsatser. Negri påpekar att det är två aktörer som skapar Rom, monarken (konsulen) och aristokratin (senaten), de följs kort därpå av tribunalen som påtvingar dem demokratiska principer. Men till skillnad från Polybios betonar Machiavelli att demokratins påförande innebär en faktisk revolution och som skapar en splittring, inte enhet, mellan plebejerna och senaten. Det är en kravallernas republik som producerar en bra ordning. Plebejernas kravaller, störningar och folkliga initiativen hotar inte det allmänna goda utan skapar lag och ordning, utökar den offentliga friheten. Detta blir även en drivkraft i republikens förmåga att expandera, den inre obalansen från multituden/folket skapar en folklig delaktighet och möjlighet för republiken att förskjuta obalansen mot utsidan och expandera. Machiavelli kontrar detta mot de ”tysta” republikerna, som antika Sparta eller dåtidens Venedig, med intern social fred mellan klasserna som fått till följd att dessa republiker inte heller expanderar.(24)

Machiavelli har här skapat en modell där strukturerna övergår till subjekt och blandkonstitutionen till demokratisk kreativitet. Hela Polybios mönster sprängs sönder, och därefter blir resten av Discorsi ”inget annat än en uppvisning av att det enda innehållet i den konstitutionella formen är folket, att furstens enda konstitution är demokratin”.(25) Hela systemet överdetermineras av den konstituerande kraften. I bok tre i Discorsi för Machiavelli fram att för att en republik ska bli varaktig måste den hela tiden föras tillbaka till sin begynnelse, det konstituerande ögonblicket. Framtiden måste säkras på nytt varje dag. Istället för Polybios cykel har teorin rört sig vidare till en affirmation av den konstituerande kraften, multitudens kämpande kropp istället för en suicidal upprepning.

Fursten – ett manifest?

I Gramscis genomgång av Fursten konstaterar han att den politiska intervention Machiavelli gör med sin text, hur han går från ett resonerande till en lidelsefull uppmaning till handling gör Fursten till ett politiskt manifest. Det är ett revolutionärt manifest, men med en utopisk karaktär, eftersom den furste som manifestet kallar på inte existerar i verkligheten.(26) Althusser fortsätter Gramscis resonemang. Fursten är en politisk handling, där Machiavelli tar ställning och har en åsikt, väljer sida och kommer med förslag på lösningar, ger sig in i debatter och försöker värva sympatisörer. Själva texten är en politisk handling i sig. Men det finns något märkligt med Fursten som manifest: texten och subjektet befinner sig på två olika platser. Machiavelli inleder Fursten med att förklara att precis som det endast är fursten som kan förstå folket, så är det endast folket som kan uttala sig klart om fursten och kan förstå ”furstarnas natur” (i plural). Genom den inledningen har Machiavelli deklarerat sin egen klassposition och klasståndpunkt. Han blir, som Gramsci beskriver det, ”ett med folket”. I boken Imperiet plockar Antonio Negri och Michel Hardt upp tråden och fortsätter Althussers diskussion. Ett manifest kännetecknas av det ”ett fullständigt specifikt dispositiv som upprättar speciella relationer mellan diskursen och dess ’objekt’ och mellan diskursen och dess ’subjekt’”.(27) Negri och Hardt jämför med Marx och Engels Kommunistiska manifestet, och den relation som upprättas där mellan diskursen, objektet och subjektet. I det Kommunistiska manifestet är det moderna proletariatet som är subjektet och kommunistpartiet och kommunismen som är objektet. Subjektet och objektet samexisterar och står i en direkt relation: ”en växande organisering av det första direkt medför skapandet av det andra”.(28) Men hos Machiavelli finns ett glapp mellan folket som subjekt och objektet fursten och den nya staten. Fursten som manifest vänder sig till folket, som Gramsci påpekar, men aktören är fursten. ”Medan Marx-Engels-manifestet skisserar en linjär och nödvändig kausalitet, framställer Machiavellis text snarare ett projekt och en utopi”.(29) Därför behöver Machiavelli ägna energi åt att försöka konstruera en demokratisk apparat som kan överbygga klyftan mellan folket och fursten.

Althusser beskriver Gramscis läsning av Fursten som ett projicerande av Machiavelli på framtiden. När Gramsci beskriver vad en modern furstemyt skulle innebära, påpekar han att det nu inte kan röra sig om en person eller konkret individ längre. Den moderne fursten måste vara en politisk organism som konkretiserar en kollektiv vilja: nämligen partiet. Gramsci dementerar i sin fångenskap att fascismen skulle kunna fylla en sådan funktion, eftersom en karismatisk personifiering av fursten i det moderna enbart skulle kunna fungera mobiliserande i ett projekt som syftar till en defensiv restaurering eller reorganisering av något förflutet. Ett parti är däremot en organisk konkretisering av en kollektiv vilja som skapas ex nuovo, som redan hävdat sig i handling och genomför ett kreativt skapande riktat mot ett mål i framtiden.(30) Den moderne fursten får av historien uppgiften att genomföra ett krav som ”står på dagordningen”, den proletära revolutionen. Istället för individen-fursten, har det moderna proletariatet försetts med ett parti som mobiliserar avantgardet. Avantgardet är den moderna fursten.(31)

I Imperiet överväger Negri och Hardt hur ett manifest för det postmoderna revolterande subjektet skulle se ut. I en tid där kapitalet har reellt underordnat hela samhället, med en postfordistisk produktion som fungerar biopolitiskt och hela samhället och sociala samvaron aktiverats som produktivkraft har politiken kommit att tappa betydelse och förlora sin transparens. Går det att konstruera en apparat som sammanför subjektet (mängden) och objektet (kommunismen, den absoluta demokratin)? Negri och Hardt ser ingen väg dit via att följa Marx och Engels manifest idag för organisering och det politiska formerande av subjektet av det levande arbetet (virtù). Befrielseprocessen och det produktiva subjektet tycks långt ifrån varandra. Kanske finns det då något att hämta från Machiavellis manifestform? ”Ur vårt postmoderna perspektiv tycks det machiavelliska projektets termer få en ny aktualitet. Om vi pressar analogin med Machiavelli en smula, kan vi formulera problemet på följande sätt: Hur kan produktivt arbete som spritts ut i olika nätverk finna ett centrum? Hur kan den materiella och immateriella produktionen hos mängden av hjärnor och kroppar konstruera en gemensam innebörd och inriktning, eller snarare hur kan strävan att överbrygga avståndet mellan formandet av mängden (multitudo) som subjekt och konstitutionen av en demokratisk politisk apparat finna sin furste?”(32)

/ Mathiavelli, januari 2006

Noter

1. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid xii
2. Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, sid 203
3. Ibid, sid 204.
4. Ibid, sid 191.
5. Ibid, sid 204.
6. Ibid, sid 198f.
7. Ibid, sid 196.
8. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 10.
9. Ibid, sid 54f.
10. Ibid, sid 69f.
11. Machiavelli, Niccolò, Discourses on Livy, sid 44ff.
12. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 63f.
13. Ibid, sid 65.
14. Ibid, sid 47f.
15. Ibid, sid 34ff.
16. Ibid, sid 48f.
17. Negri, Antonio, Insurgencies, sid 45.
18. Ibid, sid 45.
19. Ibid, sid 49.
20. Ibid, sid 60.
21. Ibid, sid 49.
22. Ibid, sid 52ff.
23. Ibid, sid 62.
24. Ibid, sid 64f.
25. Ibid, sid 66.
26. Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, sid 192.
27. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 55.
28. Hardt, Michael, Antonio Negri, Imperiet, sid 66.
29. Ibid, sid 66.
30. Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, sid 194f.
31. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 13.
32. Hardt, Michael, Negri, Antonio, Imperiet, sid 67.

Litteraturlista

Althusser, Louis, Machiavelli and Us, Verso 1999
Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, Bo Cavefors Bokförlag 1967
Machiavelli, Niccolò, Discourses on Livy, Oxford University Press 2003
Machiavelli, Niccolò, Fursten, Natur och Kultur, Femte utgåvan 2002
Negri, Antonio, Insurgencies, University of Minnesota Press 1999
Negri, Antonio, Hardt, Michael, Imperiet, Vertigo förlag 2003

Filmrecenssion: Lavorare con lentezza

Posted on by under Eget

”De är mao-dadaister, de vill skapa krigsmaskiner. Det måste väl ändå vara uppvigling.” Den unga polisintendenten rusar in på sitt överordnades kontor och avlägger rapport. Han har satts att övervaka piratradiostationen Radio Alice i Bologna. Den unge polisen har svårt att förstå jargongen och de bisarra utspelen som strömmar ut ur radioapparaten på hans tjänsterum. Politiska tal blandat med busringningar, progg-gnissel möter de första punk-tolvorna. Och så en direkttelefonlinje in till radiostationen dit vem som helst ringer och pratar om vad som helst. Radiosändningen tystnar ett tag, programledaren har efter ett samtal rusat hem till sin flickvän för att ha sex och skivan han satt på står och hackar. Hur ska en nyutexaminerad polis kunna överblicka detta kaos och förstå den politiska sprängkraften i det. Hans överordnade verkar bara intresserade av att höra om kopplingar till Röda brigaderna.

Några som förstår Radio Alice direkt, vars språk når rakt in i deras vardagsliv, underlivshumor och bubblande hat mot chefer och skola är de unga arbetslösa proletärerna från Bolognas förorter. Deras enda sällskap är radion under de långa nätter de försöker gräva en lång tunnel för att kunna råna en bank. Språket talar också till den unga socialarbeterskan, som försöker ta hand om ungdomsbrottslingar. De två förortskillarna tar sig på kvällarna innan sitt ”underjordiska skift” in och knackar på på Radio Alices dörr på via del Pratello. Klivet in på radiostationen är ett kliv in en politisk myllrande rörelse, den ungdomsrevolt som exploderade i Bologna 1977, som Italiens kreativa kusin till punken. Sid Vicious i hippiekläder och rånarluva, hög på Marx och Deleuze.

Guido Chiesas film ”Lavorare con lentezza” (vilket betyder ”maska” eller jobba långsamt) från 2004 återskapar revolten i Bologna centrerade kring Radio Alice. Filmen fick pris under Venedigs filmfestival. Till hjälp med manus har Chiesa plockat in författarkollektivet Wu ming, som i detalj lyckas stämningarna, politiska viljan och kaoset kring Alice. Allt finns där, rätt musik och skivomslag, de tidstypiska klottrena på vägarna, Alices tidning A/Traverso ligger spridd överallt, de kaotiska stormötena på radiostationen, de autonoma feministernas revolt mot de machoaktiga aktivistmännen. Till och med Franco ”Bifo” Berardi själv – en av de gamla Potero Operaia-medlemmarna som var drivande bakom radiostationen – dyker upp i en cameoroll i filmen som advokat.

Italienska 77-rörelelsen, autonomia, existerade knappt i ett år. 1977 eskalerade dess manifestationer, ockupationer och ”proletära shoppingar” i konfrontationer med polisen. I Bologna skedde upptrappningen efter att polisen skjutit studenten Franscesco Lurosso under en konfrontation. De skäggiga och långhåriga studenterna och unga proletärerna drar på sig sjalar och luvor, gatorna barrikaderas och våldsamma konfrontationer med polisen utbryter. När polisen öppnar eld mot stenkastningen och brandbomberna, har demonstranterna beväpnat sig och skjuter tillbaka. ”Kamrat P38” hade gjort sin debut. Filmens mäktigaste parti visar kravallerna, barrikaderna och skottlossningarna i Bolognas trånga gränder, som fick polisen att sätta in tårgas och pansarvagnar. Så kunde polisen få Radio Alice till den terroristhärd de ville och stormar stationen. Medan eftertexterna rullar spelas den verkliga sändningen upp när man hör polisen slå in dörren, slagsmålen i trapporna och hur de stormar in på radiostationen – medan radiopratarna flyr ut på hustaken och bort i en bil med bärbar radiosändare och fortsätter sända och kommentera hela händelseförloppet. Oerhört gripande.

Det är stämningarna, detaljerna och miljöerna som är filmens styrka. Karaktärerna känns däremot som rätt stereotypa, med de unga arbetslösa proletärernas både lyckade och konfliktfyllda möte med studenter och feminister, eller krånglande föräldrar och förortsmisär. Vill man istället ha gripande personporträtt rekommenderas en annan italiensk film, ”I cento passi” (De hundra stegen). Även I centro passi handlar om en autonom piratradiostation på sjuttiotalet, Lotta continuas Radio AutAut på Sicilien och är även den baserad på en verklig historia. Radio AutAut drev med makten, kapitalet och framför allt den sicilianska maffian. En humoristisk scen i filmen visar hur kretsen från Radio Alice med Bifo i spetsen besöker Sicilien och det kaos som uppstår när de genom Radio AutAut uppmanar alla att komma och delta i att bada nakna på stranden. Italiens frigjorda nord krockar med moralkonservativa syd.

Men Radio AutAuts häcklande av maffian går inte ostraffat förbi. Talespersonen för Radio AutAut pappa var själv knuten till maffian, vilken skyddade sonen. Men när fadern dödas kommer maffian även efter honom. Sonen dödas i en brutal misshandel och sprängs sedan i luften. Detta blir startskottet för den största folkliga protestmanifestationen på Sicilien mot maffian där sonens moder och syster slutligen tar ställning, bryter tystnaden och ställer sig i spetsen.

Tyvärr har ingen av filmerna gått upp på svenska biografer. Men testa en dc-hubb nära dig så kanske du hittar dem, de är väl värda att se även om du inte förstår språket. Och någon vänlig själ borde väl kunna lägga upp en svenska subtitlar till dem.

Lavorare con lentezza:

http://www.lavorareconlentezza.com

Intervju med Wu ming: Den namnlöse hjälten

Posted on by under Eget

En namnlös främling rider in i byn och spelar ut de två rivaliserande familjerna mot varandra. Med list och styrka vinner han den slutliga uppgörelsen och återvänder till vildmarken igen, lika plötsligt som han kommit. Denna historia berättas i film efter film, remake efter remake. Främlingen är Mifunes samuraj i ”Yojimbo”, Clintans ”mannen utan namn” i ”För en handfull dollar” eller vikingen Gestur i ”Korpen flyger”. Nu är främlingen är här igen. Kulturterroristerna i den italienska kommunikationsgerillan Wu Ming (som betyder ”namnlös” på mandarin) har vänt upp och ner på vänsterns syn på myter och kommunikation. Vilda västern goes vilda vänstern.

Ursprungligen hade dock främlingen ett namn. Han hette Luther Blissett.

– Luther Blissett var ett projekt att skapa en folkhjälte, en kollektiv kampmyt inom populärkulturen, säger Roberto Bui från Wu Ming.

Bui är i trettioårsåldern, bor i Bologna och har en bakgrund i den autonoma rörelsen. I Italien är han mer känd under namnet Wu Ming 1, en av medlemmarna av författarkollektivet Wu Ming.

I början av nittiotalet svepte en våg av studentprotester över Italien och gav nytt liv åt den autonoma rörelsen. I den norditalienska universitetsstaden Bologna ockuperades litteraturfakulteten av studenterna. Pseudonymen Luther Blissett föddes ur denna ockupationsrörelse. Namnet lånades från en engelsk svart fotbollsspelare, som under en period på nittiotalet spelade för det italienska laget AC Milan och snabbt blev hatobjekt för de italienska nyfascistiska grupperna som verkade inom fotbollsklackarna. Det var

dock inte fråga om en individuell pseudonym utan en kollektiv sådan som vem som helst kunde använda. Under namnet Luther Blissett genomfördes välriktade mediasabotage, hackningar, mytskapande och desinformationskampanjer över hela Italien. I Radio Luther Blissett hette både programledarna och deras gäster Luther Blissett. Det började dessutom dyka upp artiklar, mystiska insändare och hela böcker författade av Luther Blissett. Teater Situanautico Luther Blissett genomförde pjäser och skapade situationer mitt i stan, som den kväll då en grupp människor som alla presenterade sig som Luther Blissett klev på en av stadens bussar och förklarade den ockuperad. På den ansedda konstbiennalen i Venedig året efter väckte en utställning med tavlor som påstods vara målade av apan Loota stor uppståndelse. Den lilla staden Viterbo drabbades av en moralpanik som nådde riksnivå, sedan videofilmer och insändare avslöjat hemliga satanistiska ritualer. Ännu värre uppståndelse väckte avslöjandena om en hiv-smittad prostituterad i Rom som sålde sig till politiker som hämnd på samhället. I tv-programmet ”Chi l’ha visto?” (Italiens motsvarighet till Efterlyst) efterlystes en engelsk popstjärna som försvunnit under en cykeltur i norra Italien. Experten Luther Blissett uttalade sig om samtliga dessa fall. Men varken satanistsekten, Moralens väktare, den hivsmittade prostituerade eller popstjärnan existerade på riktigt. De var alla planerade och planterade mediasabotage från Luther Blissett Projektet.

Luther Blissett planterade sin desinformation genom att utnyttja det glapp som finns i alla nyheter mellan en kärna av sanning och journalisternas egna spekulationer. Genom att sedan avslöja de falska nyheterna undergrävde Luther Blissett förtroendet för media som leverantör av sanningar.

– Luther Blissett var informationsålderns Robin Hood. Vi stal information från de rika och gav till de fattiga i perverterad form så att de fattiga slutade lita på de rika, säger Roberto Bui.

Luther Blissett är långt ifrån den första kollektiva pseudonymen. Tänk bara på jultomten, en identitet som vem som helst kan anta på julafton. Inom avantgardkonsten har tekniken använts av dadaisterna och surrealisterna. Metoden togs även upp av neoisterna på 70-talet i ett försök att skapa en horisontell rörelse genom en öppen identitet som kunde vara alla och ingen. Syftet var att radikalt undergräva synen på identiteten, kroppen, media och synen på ägande av kunskap och sanning. Den borgerliga uppdelning mellan individ och kollektiv skulle raseras. De angrep genikulten, synen på konstnären och författaren som skapar ett mästerverk ur sitt egna isolerade inre. Istället för patentskydd och upphovsrätt betonade de att allt skapande var kollektivt, och byggde på att man hämtade inspiration, plagierade och lånade från tidigare konst. Under en multianvändarpseudonym kunde alla vara delaktiga i skrivandet, alla fick använda namnet och alla kunde ändra, plagiera eller modifiera texterna. Fokuset flyttades från ”geniet” bakom texten, till innehållet i texten.

Luther Blissett-projektet försök att skapa en myt kring en fiktiv folkhjälte hämtade dessutom inspiration från historiska revoltrörelser. De upproriska bönderna i Sydtyskland på 1500-talet påstod sig ledas av arme Konrad, medan Nottinghams protesterande textilarbetare skrev under sina attacker med General Ludd när de slog sönder de textilmaskiner som gjort dem arbetslösa. På 1830-talet fick rika människor motta hotbrev undertecknade av Captain Swing, vilket antydde att de snart skulle hänga (swing) i galgen. Och i Chiapas rider fortfarande den gamla anarkisten Zapata runt som en mytologisk gestalt bakom zapatisterna, vars maskerade subkommendant Marcos utnyttjade den kollektiva mytbildningen och skickligt vände personifieringen av honom själv till en kollektiv identitet. ”Vi är alla Marcos”, ropar zapatisterna.

Den kollektiva skogen var dock inte en uteslutande manlig värld. Här fanns lika mycket rum för hjältinnor; Neoisterna hade Karen Eliot och Luther Blissett fick en kvinnlig kollega i tyskan Sonja Brünzels. Den holländska flickan Loesjes vardagsfunderingar täckte under 90-talet husväggarna i de flesta europeiska städerna med enkla fotokopierade svartvita affisher, ett medel alla kunde använda. Men varför inte helt och hållet gå bortom hela könsrollsdelningen? En kollektiv pseudonym är givetvis transsexuell, har alla färger och bor överallt och ingenstans.

Gruppen i Bologna drev Luther Blissett-projektet som en femårsplan, från 1994-1999. På nyårsnatten 1999 gjorde projektet sepukku, sitt rituella självmord och återföddes som Wu ming.

– Luther Blissett var ett öppet community, vi kände inte ens dem som var med. Vi var pionjärer inom det community-skapande som idag är det vardag på nätet. Luther Blissett-projektet hade en femårsplan, sedan lämnade personerna som grundade projektet. Men namnet används fortfarande, till exempel finns i Madrid idag Radio Luther Blissett. Projektet är nedlagt, men namnet lever, säger Roberto Bui.

Till skillnad från Luther Blissett är Wu ming ett klart definierat författarkollektiv bestående av fem personer i trettioårsåldern.

– Vi är ett band med fem författare, istället för musiker. Vi uppträder live, åker på turnéer och släpper även ”soloskivor”, säger Roberto Bui.

Men precis som Luther Blissett-projektet ägnar sig Wu ming fortfarande åt att skapa öppna communitys. Wu ming är ett laboratorium i kollektivt skrivande. Kring sin nätsite driver de nyhetsbrevet GIAP, där läsare kommenterar deras böcker och texter, och communityt Quindice. Där lägger deltagarna och Wu Ming upp noveller som behöver kommenteras och som sedan skrivs om i samråd med författarna innan de publiceras.

– Det är en slags självorganisering av läsare, och även en kollektiv rådgivning för bokförlaget vi ger ut våra böcker på. Flera av de som skriver på vårt community har blivit debutanter. Och andra författarkollektiv, som till exempel Kaizen, har vuxit fram bland GIAP-läsarna. Det är den konstituerande republiken av läsare, menar Roberto Bui.

Wu ming har släppt en essäsamling och två böcker, såväl som egna soloböcker. Som ett sista bidrag till Luther Blissett-projektet gav de ut boken ”Q” 1999. Q, som är en spionroman som utspelar sig under bonderevolterna i Europa på femtonhundratalet, har blivit en enorm bestseller i Italien och har översatts till tyska, danska och engelska. I England vann den dessutom 2003 The Guardians First Book Price.

Q kom ut samtidigt som globaliseringsrörelsen växte fram och boken låg i många ryggsäckar under Genua-protesterna. Det är lätt att dra paralleller mellan de revolter mot religiös överhöghet och brukande av tryckpressen som boken skildrar och dagens antikapitalistiska protester och användandet av internet för mobilisering. Wu ming deltog också själva som grupp aktivt i globaliseringsrörelsen, genom att delta i den så kallade vita overalls-rörelsen och vara med att utforma deras kommunikationsstrategier.

– Tute bianche, de vita overallerna, hämtade mycket inspiration från Luther Blissett, i till exempel hur de arbetade med mytskapande. Vita overallerna var inte en grupp eller organisation, den var en stil som alla kunde ha och använda, en kollektiv identitet precis som Luther Blissett, säger Roberto Bui.

De vita overallerna var ett resultat av flera olika projekt och diskussioner inom den italienska autonoma rörelsen. Dels var det en metod att skydda kroppen genom att klä sig i hjälm och skummgummi som jättesköldpaddor, som utvecklades kring det sociala centret Leoncavallo i Milano i mitten av nittiotalet och som sedan spreds till resten av Italien. Men det var också en diskussion om de nya formerna av arbete, om arbetarklassens nya sammansättning. Många som hängde på de autonoma sociala centrena motsvarade inte den traditionella bilden av arbetarklass, det vill säga arbetare i blå overaller som är fackligt organiserade och fast anställda på en stor fabrik. Istället pendlade de mellan studier, visstidsarbeten och arbetslöshet. Och deras arbeten – de vita overallsarbetena – var ofta av immateriell karaktär, det vill säga tjänster, vård eller kommunikation. Här mötte Luther Blissett-projektet och Wu mings tankar kring kommunikationsgerilla dessa ”prekära arbetares” klasskamp. Parallellt med dessa diskussioner pågick en debatt om hur man skulle bryta sig ur den autonoma vänsterns isolering i samhället och utveckla nya former att agera involverande i samhällskonflikter. En viktig inspirationskälla blev zapatisternas experimentella metoder.

Med toppmötesprotesterna i Prag, Göteborg och Genua överfördes vita overallstrategin till globaliseringsrörelsen.

– Den processen bröts i Genua, med mordet på Carlo och polisvåldet, hävdar Roberto Bui. Och Tute bianche var då redan slut, den hade blivit för mycket mediasensation. Media kopplade de vita overallerna till organisationer och grupper, det var inte längre en öppen identitet. Det fördes en diskussion inom Tute bianche om att skapa något nytt. Vissa grupper ville monopolisera vita overalls-rörelsen och ta copyright på konceptet. Det var samma personer som hösten 2001 grundade Disobbedienti. De såg Tute bianche som deras egendom och ville bilda en mer partiliknande struktur. Vi lämnade därför Tute Bianche och deltog inte i bildandet av Disobbedienti efter Genua.

Men Wu ming har inte lämnat politiken, utan istället kastat sig in i nya strider. Framför allt i kampen mot upphovsrätt, för fri information, öppna licenser på programvara och för fri fildelning.

– Det nationalistiska Lega Nords Umberto Bossi var tvungen att skapa en slogan när de gick in i regeringen för att fortfarande ha streetcred och inte tappa folket på gatan: ”Vi står med två fötter på gatan och en knytnäve i regeringen”. Wu ming skulle kunna ta deras slogan: Vi står med två fötter på gatan och en knytnäve i mainstreamkulturen. När vi höll på med Luther Blissett-projektet tyckte alla inom den traditionella vänstern att vi var galna. Idag hyllar de Luther Blissett och Wu ming, avslutar Roberto Bui.

/ Mathiavelli

Publicerad i Brand 3 – 2004

Wu Ming Foundation

Luther Blissettt Project

Intervju med Chainworkers: Hybriden mellan fack och aktivism

Posted on by under Eget

– Theres a new revolutionary subject emerging the first of May, you gotta come to Milano, ropar Alex Foti på telefonen.

Det går inte att ta miste på entusiasmen. Gruppen Chainworkers räknar med att bortåt hundra tusen personer ska delta i deras första maj-demonstration i Milano. Några autonoma globaliseringsaktivister som förläst sig på No Logo, har på några år blivit en politisk och facklig kraft att räkna med.

Nätarbetarna möter kedjearbetarna. Det är konceptet som Chainworkers bygger på. Kring en webbsite på nätet, seminarier och böcker har de blivit en tankesmedja för vänstern och börjat synliggöra och problematisera situationen med flexibelt arbete. De flexibla arbetarna, visstidsarbetare utan fast anställning som pendlar mellan studier, tillfälliga jobb, egna småföretag, vikariat och visstidsarbete, utgör idag en tredjedel av arbetsstyrkan i Italien och den växer snabbt. Det är en långt ifrån homogen grupp som samlas under beteckningen prekära arbetare, eller prekariatet, som italienska vänstern kallar dem. Den enda gemensamma nämnaren är mobiliteten, flexibiliteten och den osäkra arbetssituationen, som drabbar såväl lågavlönade svartarbetande migranter till högutbildade dataprogrammerare. Denna udda klassammansättning speglar Chainworkers. Projektet är sammansatt av en grupp som alla har sin specialiserade nisch. Några arbetar inom de stora varuhuskedjorna, några andra inom callcenters, någon som designer och flera som programmerare. Med sin webbsida som bas arbetar de för att sprida information om och sammanlänka prekära arbetare: på sidan finns fullt med nyheter, facklig rådgivning och information om hur de senaste lagändringarna drabbar visstidsarbetarna. Chainworkers har genom denna site, och genom sina aktioner och seminarier, men även genom ett brett utbyggt kontaktnät till de nya och gamla fackföreningarna, lyckats lyfta upp diskussionen om det flexibla arbetet i offentligheten.

– De stora facken blev förvånade när någon från utsidan kom och lyckades sätta agendan och göra kampanjer, berättar Alex Foti.

Projektet startades av Alex och hans flickvän Zowie efter en resa de gjorde i USA 1998. Där blev det så slående hur de stora varuhuskedjorna som Walmart beredde ut sig och agerade som spjutspetsen för den nyliberala ackumulationen. Men de möte även kedjearbetare som försökte göra motstånd: de intervjuade kvinnor på McDonalds i Kanada som försökte organisera supermarkets. Och de träffade Naomi Klein och ”antireklambyrån” Adbusters som visade på varumärkenas allt större betydelse. Tillbaka i Italien samlade de en krets med globaliseringsaktivister, nätaktivister och radikala fackfolk runt omkring sig och började skriva. Praktiken blev en hybridisering av facklig kamp och aktivism.

– Vi valde en strategi som byggde på att multiplicera, att hitta olika sociala strategier som stödde varandra och samverkade: som att blanda strejker med bojkotter och mediaaktioner, säger Alex Foti.

Chainworkers upptäckte att en välriktad mediaaktion mot ett stort företag kunde skada deras varumärke lika mycket som en strejk. Aktivism kunde befrukta facklig kamp. Mediala aktioner som blockader av varuhus, igenmurade arbetsförmedlingar, aktioner mot Manpower och personaluthyrningsföretag hjälpte till att föra upp frågor om de prekära arbetssituationen på den offentliga dagordningen, vilket möjliggjorde fortsatta kamper inne på arbetsplatserna. Sammanförandet av ”networkers” och ”network” med ”chainworkers” och ”chainwork”.

– Visst, vi är medelklass och kan spela på en planhalva de inte kan. Men utan dem är det inte möjligt att göra någon förändring överhuvudtaget, säger Alex Foti.

Intresset inom vänstern är stort för förändringarna av anställningsformer. Dels för att visstidsarbetandet och flexibiliseringen är en expanderande form som kommer att omforma allt mer av arbetet, men också för att det är en arbetsstyrka som övriga vänstern inte organiserar. Socialdemokratin håller fortfarande greppet kring de fast anställda arbetarna, och deras fackföreningar satsar i huvudsak på dem. Bland autonoma organisationer som Disobbedient, basfackföreningarna Cobas och CUB samt vänsterpartiet Rifondazione Communista riktas istället intresset mot prekariatet, myllret av människor i atypiska arbetsförhållanden.

Första maj 2001 bjöd Chainworkers in stort till en ”mayday parade”, en första majdemonstration tillsammans med basfackföreningarna Cobas. Parallellt höll de ett seminarium med flera tusen deltagare på det enorma sociala centret Leoncavallo, där gamla autonoma teoretiker som Sergio Bologna diskuterade med de nya unga globaliseringsaktivisterna om boendesitationen och arbetssituation för prekariatet i Milano. En organisering av prekära kräver därför nya former och nya sätt att tänka.

– Chainworkers vill förnya fackföreningens roll, kanske till och med ändra hela begreppet ”fackförening”. De prekära arbetarna idag skiter i facken och de sociala rörelserna. Deras identitet baseras inte på deras arbete. Identiteten formas istället kring bostadsområden, diskoteket man hänger på eller fotbollslaget man håller på, säger Alex.

Chainworkers samarbetar tätt med basfacken CUB och Cobas, gräsrotsfack med en syndikalistisk struktur. Den historiska syndikalismen, som ursprunglingen som rörelse växte fram ur en arbetssituation som liknar dagens flexibla arbete, fungerar som en inspirationskälla.

– Situationen idag liknar den som var 1900 och 1930, då den revolutionära unionismen och syndikalismen växte fram. Och jag har alltid drömt om att vara en wobblie, skrattar Alex Foti.

/ Mathiavelli

Chainworkers