Vi älskar våra dystopier. Vi frossar i nyheter om förfallet, trots det skrämmer oss. Våra partier tävlar om vem som kan måla upp mörkast framtidsscenario och mobilisera hämndkänslor mot utpekade syndabockar som beskylls för katastrofen. På våra sociala medier lyfts det mest upprörande innehållet av algoritmerna. Vår populärkultur översvämmas av berättelser om undergången och postapokalypsen, den ödelagda jorden där zombierna eller mördarmaskinerna driver fram. Dystopierna har vi överallt, utopierna ser vi ingenstans.

En av Sveriges radios populäraste podcasts är P3 Dystopia, som nu är inne på sitt femte år. P3 Dystopia är ”podden om allt som går åt helvete”, om ”saker som står på spel” och ”vår tids stora ödesfrågor”. Avsnitten handlar om olika större katastrofscenarios som klimatförstörelse, krig, svält, pandemier, regnskogsskövlingar och gigantiska vulkanutbrott. Men levererar också dystopiska skildringar av mer vardagliga fenomen, som det slitsamma lönearbetet, influencers, wellnessindustrin, ungas klimatångest, tappad framtidstro, drogbekämpning, identitetspolitik och reklam. Programmet tar tendenser som finns idag och driver till sin spets, ser hur de skulle kunna utvecklas till framtida katastrofer om de fortsätter på samma bana som nu. Dramatiserade scenarios blandas med kommentarer från forskare och filosofer, som vrider och vänder på hotbilderna.

Ett liknande upplägg har programmet Black mirror, som startade på brittiska Channel 4 för tolv år sen och sedan flyttade till Netflix efter två säsonger. Budskapet är detsamma som hos P3 Dystopia, även om upplägget är mer spekulativ fiktion. Dystopin håller redan på att ta form, katastrofen är bara en fortsättning av det som sker idag. Dystopierna ligger i en nära framtid, en möjlig morgondag.

De båda serierna delar ett annat drag. Ingen av dem nämner kapitalismen. K-ordet är frånvarande. Trots att det är uppenbart att de flesta avsnitten på olika sätt kritiskt tar upp kapitalismens negativa effekter. Den marxistiska filosofen Fredric Jameson konstaterade att det i vår tid verkar lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut. Vi behöver nog modifiera det påståendet. Vi överöses idag av föreställningar om kapitalismens undergång, bara utan att det ekonomiska systemet namnges. Vi kan mycket väl föreställa oss kapitalismens kollaps, men inte vad som skulle kunna ersätta det. Utopierna är helt frånvarande. Kvar finns bara dystopierna.

I slutet av mars släppte P3 Dystopia sitt avsnitt om revolutioner. Revolutioner är inget som tillhör det förgångna, utan tvärtom ökar i antal. Men de misslyckas i allt högre grad. De djupgående sociala revolutionerna blir nya totalitära regimer. De politiska revolutioner som störtar en diktator men håller systemet intakt blir kortvariga vid makten, korrumperas snabbt eller avsätts i en kontrarevolution.

I den italienska historikern Enzo Traversos bok Left-wing melancholia. Marxism, History and Memory (Columbia University Press) från 2016 beskrivs arbetarrörelsens revolter och kamper som ett tvåhundraårigt pärlband av förluster. Men det var förluster som skapade lärdomar och manade till ny kamp. Varje ny revolt hämtar inspiration från de tidigare för att sedan bryta ny mark. Traverso lyfter franska revolutionen 1789 som födseln för ett nytt revolutionskoncept och tidsuppfattning, där revolter inte ses som en cyklisk återgång till en förlorad ursprunglig tid, utan som en brytning och radikal förnyelse. Att förstöra den gamla ordningen och skapa en ny, inte återgå till en äldre naturlig ordning. Tidigare sågs historien som en reservoar att hämta erfarenheter ifrån. Nu blev framtiden något som måste uppfinnas. Så sådde franska revolutionen fröet till socialismen som föreställning. Men också till utopierna, det nya som skulle skapas och som aldrig tidigare existerat.

Under två sekler var utopierna en ledstjärna, en ”hoppets princip” om ett annat möjligt samhälle. Detta hopp bröts aldrig av förluster och kontrarevolutioner, utan nederlagen sporrade till nya kamper för upprättelse. Men detta mönster bröts vid murens och realsocialismens fall, menar Traverso. Händelserna 1989 verkade återknyta till 1789 men kortslöt två århundraden av kamp för socialism. Utopin som drömmen om en annan sorts samhälle framstod nu som farlig, att den bar på ett potentiellt totalitärt drag. Kommunismen reducerades till en symbol för alienation och förtryck. Utopierna blev dystopier. Francis Fukuyamas tes om historiens slut slog fast att de enda idealen kvar var friheten som politisk representation, enligt den klassiska liberalismens modell.

Enzo Traverso skildrar hur 2000-talet inleddes med utopiernas borttynande och på så sätt skiljde sig från de tidigare århundradena. Nyliberalismen blev den första ideologi som nådde global hegemoni. ”Utopierna förstördes av att de privatiserades in i en reifierad värld”, skriver Traverso. Drömmarna om konkreta utopier baserade på kollektiv befrielse ersattes av en individuell strävan efter en oupphörlig varukonsumtion. Dystopierna om framtida miljökatastrofer och totalitära regimer ersatte den farliga drömmen om en befriad mänsklighet. ”Hoppets princip” ersattes av en ”ansvarets princip”. Med en mörknande framtid i sikte blev målet ett garanterande av status quo genom en ansvarsfull politik, vad gällde statsfinanser, minoriteters rättigheter och klimatåtaganden. Förväntningarna försvann. Istället ersattes de av en vänstermelankoli.

Marxisten Walter Benjamin myntade begreppet vänstermelankoli i en recension på 1930-talet. Han använde det för att beteckna det vänsterperspektiv som sörjde sina förluster och vakade oroligt över sina tidigare vinster, till den grad att den blev tillbakablickande och konservativ. Detta gjorde den oförmögen att agera på den nya situationens krav och öppningar, ovillig att ta risker eller sträva efter en radikal förändring av den rådande ordningen. Wendy Brown plockade upp Benjamins begrepp i sin Resisting Left Melancholy (1999). Vänstern hade under nyliberalismen blivit bevarande, den kunde inte längre föreställa sig hur världen kunde organiseras annorlunda. Istället längtade den tillbaka till en tid när vänstern var enad, en massrörelse med klassbaserad politik. Den vänstern ”misstolkade inte bara nutiden utan förde även in traditionalismen i hjärtat av sin praktik”, menade Brown. Istället letade den syndabockar att beskylla vänsterns impotens på – varför vänstern blivit svag, fragmenterad och tappat riktning. Identitetspolitiken och postmodernismen fick klä skott för vänstermelankolins ilska. För socialdemokratin blev det helt otänkbart att föreställa sig en radikal attack mot status quo, något som ifrågasatte stabiliteten och den nuvarande ordningen. Till och med reformkrav betraktades som ansvarslös extremism. Wendy Browns önskan om att övervinna vänstermelankolin genom att återgå till en radikal kritisk och visionär anda igen, där nya diskussioner om att förvandla samhället i grunden fick utrymme, fångades upp i toppmötesprotesterna i Seattle samma år. Återigen började vänstern att drömma om att en annan värld var möjlig.

Men utopierna återkom inte. När Enzo Traverso plockar upp diskussionen 2016 försöker han ge vänstermelankolin ett progressivt drag. Han lyfter hur vår tid är besatt av historien. ”En värld utan utopier tittar oundvikligen bakåt”, skriver Traverso. Med utopiernas försvinnande har varje form av framtid blivit hotfull. Varje försök att planera för en framtid, oavsett om det gäller för att garantera en klimatomställning, utjämna sociala klyftor, bemöta en pandemi eller försöka rättvist fördela den globala migrationen ses som hot mot den historiska ordningen. Framtiden måste ställas in för att nutiden ska kunna fortsätta oförändrad. Traverso försöker istället lyfta en vänstertradition där melankolin kombineras med organisering, kamp och projicerande framåt. Han lyfter Judith Butlers diskussion om att försöka hitta en militans ur sorg, likt Act up-rörelsen i USA:s kamp mot AIDS-epidemin fick dem att både sörja och kämpa mitt under de mörkaste Reaganåren.

Segrarna må skriva historien. Men de besegrade kommer i det långa loppet att vara de som drar slutsatserna, får sin kunskap och erfarenhet ur historien. Detta eftersom förlorarna inte kommer att hylla historien som regimideologi utan kommer kunna studera den kritiskt utan illusioner. På så sätt menar Traverso kan vänstern låta historien projicera oss in i framtiden, mana till nya kamper och återta förhoppningarna om en ny värld.

Men kan den ersätta frånvaron av utopier?

Ett annat sätt att närma sig frågan är att se på de teoretiska diskussioner som uppstod under den förra vänstervågen med krisprotester och vänsterpopulism som svepte över världen efter den ekonomiska krisen 2008. Två parallella diskussioner försökte sätta framtiden på agendan igen för vänstern. Den ena handlade om att åter lyfta kommunismen som idé, den andra om postkapitalismen.

Den franska marxistiska filosofen Alain Badious stridsskrift L’hypothèse communiste (Den kommunistiska hypotesen) från 2008 uppmanade vänstern att åter ta upp diskussionen om kommunismen som idé, att tänka det på nytt som ett universellt emancipatoriskt projekt. Boken gav upphov till en serie internationella konferenser mellan 2009 och 2018 där en rad vänsterteoretiker som Slavoj Žižek, Étienne Balibar, Antonio Negri, Richard Seymour, Angela Davis, Terry Eagleton, Ruth Wilson Gilmore och Silvia Federici tog upp Badious kastade handske att åter ta sig an kommunismen som ett radikalt filosofiskt projekt. ”Den enda idé värdig en filosof”, med Badious ord. Ett bra exempel på diskussionen är Jodi Deans bok The communist horizon från 2015. Genom att placera kommunismen som ett framtida (utopiskt) mål menar Dean att handlingar idag ges ett sammanhang, mening och riktning, som vänsterkamper annars saknar. Istället för att låta historien projiceras på framtiden låter Jodi Dean framtiden projiceras på nuet: om detta är vårt mål – vad är det då vi kan, måste och ska göra nu? Utan den filosofiska diskussionen om kommunismen som horisont lämnas vänstern utan kompassriktning att orientera sig och tappar bort sig i sina kamper. Kommunismens idé är den utopiska riktningen återupprättad.

Den andra diskussionen utgick från det nätverk av bloggar och författare som växte fram på 00-talet av tidigare studenter från det brittiska Warwickuniversitetet. Författaren Benjamin Noys myntade beteckningen accelerationism för denna strömning, men ett lika använt begrepp är postkapitalism. En av de centrala teoretikerna var Mark Fisher, med sina texter om postkapitalistiska begär. 2013 publicerades Nick Srnicek och Alex Williams #Accelerate – Manifesto for an accelerationist politics och två år senare kom uppföljaren Inventing the future – Postcapitalism and a world without work, som fångades upp av miljön kring brittiska studentrörelsen och Momentum. Diskussionen fördes vidare av journalisten Paul Mason i boken Postkapitalism. Vår gemensamma framtid (Ordfront 2017), den amerikanska tidskriften Jacobins Peter Fraser i Fyra framtider. Visioner om en postkapitalistisk värld (Daidalos, 2017), Novara medias Aaron Bastani i Helautomatisk lyxkommunism (Verbal 2019) samt Leigh Phillips och Michal Rozworskis Folkrepubliken Walmart (Verbal 2020).

Författaren Matt Colquhoun återvänder i januari i år med blogginlägget Nowhere fast: What happened to accelerationism? till denna strömning. Accelerationisterna försökte under finanskraschen förstå hur kapitalismens inre utveckling av produktivkrafterna gick allt snabbare, men hur samtidigt dess löner, kultur, styrningstekniker och ideologi släpade efter. Kapitalismen undergrävde konstant sig självt och tvingades begränsa och lappa ihop sina egna motsättningar. Systemet var både flexibelt och sårbart, sprängde gränser och satte upp nya, skapade överflöd och konstgjord brist, ökade mängden arbetare och gjorde arbetet överflödigt samt bedrev en rovdrift på ekosystemet det var beroende av. Accelerationisterna försökte förstå vad detta fick för effekt på samhällssubjekten, hur vänstern kunde använda denna kunskap om de olika motsättningarna och hastigheterna inom kapitalismen.
Istället för att lägga en utopi transcendent utanför kapitalismen försökte accelerationisterna förstå vad i kapitalismen, i dess produktivitetsökning, automatisering, sjunkande priser, reducerande av arbetet, som undergrävde kapitalismens egna förutsättningar. Gick denna utveckling att accelerera bortom kapitalismens gränser? Men denna postkapitalistiska utveckling var inte bara ”teknisk” i produktionen. Det handlade också om vilka nya begär, behov, handlingsmönster och subjekt skapades i denna process, som också hotade kapitalismen underifrån? Gick det att formera dem politiskt?

Utopin finns alltså virtuellt inom kapitalismens motsättningar. Den postkapitalistiska framtiden framträder inom kapitalismen, när vissa delar inom produktionen, dess självförstörande mekanismer, drivs bortom kapitalismen.

Dessa två exempel, kommunismens idé och postkapitalismen, kan ge oss en föreställning om hur utopin kan återkomma, hur vänstern kan vinna framtiden åter. Varför inte hämta konceptet från P3 Dystopia och Netflix Black Mirror? Att låta en möjlig framtid projiceras på nuet. Där de spårar de dystopiska tendenserna i vår nutid kan vi spåra de kommunistiska eller postkapitalistiska tendenserna. Vi kommer kanske aldrig få Sveriges Radio att starta ett P3 Utopia, men vi kan göra såna podcasts och seminarier själva. Istället för en Black Mirror kan vi skapa en Red Mirror, en röd spegel att betrakta vår samtid i. I alla samhällsfenomen runt omkring oss finns inte bara en dystopisk tendens utan även en utopisk. Det finns frön, en virtuell annan värld som kan födas. Men det kommer krävas att vi identifierar dessa tendenser och driver på dem. Att söka de stora och små utopierna, spåren av kommunism och överskridande av kapitalismen inom dagens värld, kommer att mana till handling och aktivitet, snarare än melankoli och passivitet. Det kommer att lyfta fram alternativa framtider snarare än att den enda räddningen finns i att blicka bakåt till en historiskt trygg punkt. Genom att se i den röda spegeln kan vi upptäcka vad runt omkring oss som redan nu bär fröet till den nya världen i sitt sköte. Är inte det allt vi kan kräva av en utopi?

Publicerad i Flamman, maj 2023.

Hur ser en debatt om könskriget ut när ena sidan är frånvarande? När ingen i samtalet är feminist. Navid Modiris podcast Hur kan vi? har under fem år försökt utforska möjligheten att mötas genom samtal i en polariserad tid. Hans samtalsaktivism har velat peta i svåra och känsliga frågor. I Modiris trygga rum har även högerextremisten, förintelseförnekaren och den metoo-utfrysta fått bli hörda och ge sin version. Från högern har samtalsaktivismen mötts med öppna armar, från vänstern med en stor dos skepsis. Men efter fem år har Modiris projekt nått vägs ände. Samhällsdiskussionen har förändrats och skruvats i en konservativ riktning. De då marginaliserade är nu mainstream. Därmed föll syftet med podcasten.

För att fira podcastens nedläggning höll Navid Modiri den 28 januari en avslutande gala i samtalets tecken på teater Intiman i Stockholm. Ett av de fyra samtalen handlade om könskriget. Feministen Myra Åhbeck Öhrman som skulle varit motpol till Ivar Arpi, Paolo Roberto och David Eberhard, tvingades lämna återbud. Istället bjöd Navid Modiri upp särartsfeministen Pamela von Sabljar ur publiken, att sitta med i panelen för att ge en slutreflektion efter männens diskussion.

Istället för ett samtal om könskriget fick vi ett om könskrigarna. De fyra männen på scenen var fyra arketyper av könskrigare. De representerade olika strömningar inom den antifeministiska, eller ickefeministiska, delen av mansrörelsen. Publiken bjöds på en provkarta över särartsmännens värld.

Första arketypen är den offrade. Mannen som den sårade, förtryckta och cancellade i dagens samhälle. Psykologen David Eberhard, författaren till boken Det stora könsexperimentet (2018), står tydligt i den tradition som i Sverige kommit att kallas jämställdism. Eberhard lyfte i samtalet hur förtryckt den svenska mannen är av radikalfeminismen, som blivit samhällets överideologi. Det är majoriteternas tystnad som gör att minoritetsextremisterna kan styra, menar Eberhard. Han tog från scenen inför ett fullsatt salong sig själv på exempel på en av de män som tystats på grund av en cancelkultur.

Jämställdismen var den svenska grenen av den amerikanska mansrättsrörelse som bildades som motreaktion mot de feministiska mansgrupperna. I Sverige var det Pär Ström och hans blogg GenusNytt som blev den samlande noden, med pubkvällar i flera svenska städer. I Ströms böcker Mansförtryck och kvinnovälde (2007), Sex feministiska myter (2011) och Mansförbjudet: könsdiskriminering av pojkar och män (2012) diskuterade han hur feminister höll på att skapa ett matriarkalt Amazonia av Sverige. Jämställdismen vände upp och ner på feminismen. Det var männen som var förtryckta som grupp och offer i samhället, medan kvinnorna privilegierade. Det var också bland män som förlorat vårdnadskonflikter, papparättsrörelsen, som de fick sitt största genomslag. Efter Pär Ström stängde ner sin blogg 2012 har David Eberhard varit en ensam fanbärare för denna strömning av könskrigare.

Den toxiske är den andra arketypen. Dessa könskrigare avskyr jämställdisternas svaghet och offerperspektiv. Paolo Roberto är den tydligaste svenska representanten för denna tendens, den så kallade manosfären. I hans inlägg under samtalskvällen lyftes antifeminismen tydligast. Roberto varnade för hur feminismen feminiserade männen.

Manosfären växte fram ur amerikanska bloggar samtidigt som de sociala medieplattformarnas genombrott. Samlande forum var subredditforumet /r/TheRedPill och bloggen Return of Kings. Manosfären gjorde skillnad på de naturligt manliga männen, alfamännen, och de feminiserade betamännen. Genom coachning, personlighetsutveckling och råd skulle starka machomän skapas, som kunde ta för sig. Män var biologiskt överlägsna kvinnor, skulle dominera och skydda dem. Manosfären flöt samman både med den framväxande altrighthögern och incelrörelsen, de män som såg sig leva i ofrivillig celibat. Men i manosfären ingick även miljön av pickup-artister, män som delade råd hur de skulle effektivast ragga på krogen, knep för att skaffa sig ett psykologiskt övertag över kvinnor för att tvinga sig till sex. Det var manosfärens öppna kvinnohat, nättrakasserier och i vissa fall rena terrordåd mot kvinnor som gav upphov till diskussionen om toxisk maskulinitet.

Den kändaste influencern idag från manosfären är kickboxaren Andrew Tate och hans nätplattform Hustlers University, med 100 000 deltagare. Tate och hans bror sitter just nu häktade i Rumänien, under utredning för trafficking av kvinnor till hans livecam-sexsajt. Med Andrew Tate drogs en gräns i Modiris panelsamtal. Eberhard påpekade att män som sexuellt utnyttjade kvinnor var omanliga män, de som stod lägst i rank även på fängelserna. Paolo Roberto höll med utan att blinka. Men Tate var ändå viktigt för att påkalla det ”feministiska hyckleriet” för ungdomar. Giftig maskulinitet måste bara serveras i rätt doser för att bli en medicin.

Den tredje arketypen är den kännande, den vise fadersgestalten som har kontakt med sitt inre känsloliv. Det behövdes positiva manliga förebilder, menade Navid Modiri. Själv har han mansgruppen Storebror, kopplad till internationella ManKind Project. Modiri vidarutvecklade sin syn på mansaktivism dagarna efter galan i Ivar Arpis podcast Rak höger, då han kunde lägga moderatorrollen åt sidan. Denna del av mansrörelsen, den mytopoetiska, är inspirerade av psykologen Carl Gustav Jungs teorier om manliga och kvinnliga arketyper. Jungs teorier är bärande för poeten Robert Blys bok Järnhans (1990). Boken blev inspirationen till den mytopoetiska mansrörelsen, män som försökte återknyta till en ursprunglig manlighet genom olika gemensamma ritualer. Modiri menade att mannen varken får bli tyrann eller fjant, varken för macho eller för fjollig. Genom fysiska hårda ritualer och övergångspassager ska män coacha män att ta sig genom uppväxtens faser och kriser. Kvinnor föder pojkar, men män skapas av män.

Denna mansströmning har en svensk historia tillbaka till tidiga 90-talet, då Anders Carlberg och Rigmor Robert höll sina drömtydningsgrupper på Fryshuset, för att erbjuda manliga vägledare åt vilsna unga våldsbenägna pojkar med frånvarande fädrer. Bly har genom åren ersatts av Jordan B Peterson som jungiansk ikon, vars rådgivningsböcker blivit bestsellers om hur män måste börja ta ansvar över sin situation och rycka upp sig själva.

Det är denna mytopoesiska mansrörelse som nordiska rörelsen Maniphesto startades kring, efter Alexander Bards mansläger på kursgården Ängsbacka 2017. Ivar Arpi betonade i panelen i sin tur hur han ställde sig skeptisk till denna rörelse. Trummandet i skogen, könskrigare som dansade runt lägereldar och kramades i symboliska råa ritualer riskerade att bli för mycket nyandlig kult och likna ett lajvrollspel. Hur mycket förändrar dessa skogsritualer männens vardagsliv, undrade Arpi. Den mytopoetiska och jungianska mansrörelsen kopierade bara feminismens metoder med medvetandehöjande basgrupper som arbetade med sina känslor.


Istället sökte sig Arpi till den fjärde arketypen, den förbundne. Männerbunds eller mannaförbund är män som stöttade varandra och gjorde saker tillsammans i sina liv. Männen som söker bilda en stam av män. Där fokus inte läggs på relationen till kvinnor, utan till andra män.

En viktig bok är journalisten Sebastian Jungers Tribe: On homecoming and belonging (2016), som diskuterar hur de moderna männen saknar gemenskap med varandra och behöver återskapa nya stammar ihop i sin vardag. Högerprofilen Jack Donovans utvecklar ett liknande resonemang i sin The way of men (2012), en kultbok inom alternativhögern. ”En man är inte bara en man, utan en man bland män, i en värld av män.” Männen behöver som grupp stötta varandra och finnas till för varandra genom vått och torrt. De behöver umgås, dricka öl ihop, träna ihop, gamea ihop, ta ansvar för varandra. Dessa mannabund är vänkretsar som är verksamma i vardagen, snarare än i ritualiserade skogsträffar.

De fyra arketyperna av könskrigare (den offrade, den toxiske, den kännande och den förbundne) har olika strategier, olika syn på relationen mellan män och kvinnor och olika syn på vad mansrollen innebär. När den enda kvinnan i panelen, Pamela von Sabljar, fick en chans på slutet av samtalet att göra en summerande reflektion, synliggjordes det gemensamma dragen mellan de olika perspektiven. De bar alla på en biologisk grundsyn, där män och kvinnor är väsensskilda och fyller olika funktioner. Bara genom att männen bejakar sin manlighet och kvinnor sin kvinnlighet kan en balans uppstå. Där hotet gemensamt ses i feminismen som normupplösare, nedbrytare av de traditionella könsrollerna, som gör gränserna mellan könen diffusa och flytande. Feminismen är kvinnan som draken eller batikhäxan, det hotande kaoset, där mannen måste skapa ordningen. Där finner de olika könskrigarna sin gemensamma fiende.

Det är genom samtalet som vi kan se varandra som människor och börja respektera varandras åsikter, förklarade Navid Modiri. Bara könen håller sig på sin kant. Med den normhotande feminismen finns däremot ingen dialog, bara krig.

Publicerad i Dagens ETC februari 2023

Såhär är det: Moderaterna under Alliansen gjorde ett fel. Jag sitter och tjuvlyssnar på ett gäng löst högerfolk i utkanten av Sverigedemokraterna hålla låda på Twitters samtalsrum, Clubhouskopian Spaces. Deras fel var att de bara tog makten formellt. Men de rensade aldrig ut institutionerna. De lät vänsterstrukturen sitta kvar i byråkratin. Den här gången får högern inte göra samma misstag, konstaterar debattörerna. De som pratar är inte intressanta i sig, de är nobodies i högern. Men ska man förstå var högern rör sig kan man inte bara lyssna på topparna, det gäller även att höra vad som blivit gemensamma sanningar hos gräsrötterna. De är en vindflöjel för att förstå var högervindarna blåser. Vilka åsikter som blivit samlande för att knyta Sverigedemokraterna till borgerligheten i Tidöavtalet. Att det som står på spel nu är kampen om institutionerna. Donald Trumps valkampanj som ledde till presidentsposten summerade budskapet i två ord: dränera träsket.

Reinfeldtsårens Nya moderaterna började sina åtta år vid makten med att lägga ner Arbetslivsinstitutet. Direkt därpå angrep de a-kassan, höjde avgifterna och försökte koppla loss arbetslöshetsersättningen från facket. New public management, valfrihet och marknadslösningar drevs igenom i välfärden. Men värderingsmässigt stod Alliansen också för det marxisten Nancy Fraser kallar en progressiv nyliberalism, som antog jämställdhetsplaner, respekterade asylrätten, drev antirasistiska kampanjer och gick i Pridetågen. De höll sin armlängds avstånd till public service, kulturen, presstöd och folkskolor. Fokuset var på en nyliberal ekonomisk omställning, på valfriheten. De vann det nyliberala klasskriget, men förlorade kulturkriget genom sin kapitulation – enligt dagens högerperspektiv.

Med Tidöregeringen ska det nyliberala klasskriget och institutionella kulturkriget giftas samman till en enad front. Men giftermålet mellan nyliberalism och högerpopulism har skapat en brokig höger som måste hålla samman. Dagens högerideologier existerar därför i ett spektrum. Konspirativa ytterhögertankar existerar sida vid sida med mer moderata med små ideologiska modifikationer. Det är ett ideologiernas McDonalds där du själv kan pussla ihop din egna meny, utifrån samma grundingredienser och stoppade i liknande förpackningar. Så kan en höger gemensamt motsätta sig en klimatomställning men av olika skäl, från en tilltro till marknadens automatiskt löser problemen över till klimatförnekelse eller konspirationer att World Economic Forum använder klimatfrågan att införa global kommunism.

När det gäller kriget mot institutionerna är det en rad föreställningar som förekommer samtidigt. De sammanfaller för hela högern i etiketterna kulturkriget, djupa staten och aktivismen, men har olika innehåll för olika strömningar. Föreställningen om kulturkriget vilar på en syn att sextioåttavänstern förlorade striden om ekonomin, men istället gjorde en kulturell vändning och försökte ta över institutionerna för att inifrån systemet ändra samhället och radera de västerländska värderingarna. Tyska studentledaren Rudi Dutschkes Maoparafras att vänstern behöver göra ”den långa marschen genom institutionerna” tas för en etablerad historisk sanning, att vänstern har barrikaderat sig i myndigheter, universitet och media. Istället för att se ekonomin och politiken som maktens centrala baser, ses kulturen som förstadiet för politiken (”politiken ligger nedströms kulturen”). Den som kontrollerar kulturen kontrollerar därigenom samhället. Så länge högern och näringslivet inte kan utmana den kulturella makten är de i opposition, även om de sitter i regeringen, enligt detta perspektiv. I sin mer konspiratoriska form ses denna kulturella strategi som skapad av de judiska marxisterna i Frankfurtskolan. Deras kritiska teori ses som ursprunget till postmodernism, kritiska rasstudier, postkolonialism och queerteori, som är kulturmarxismens nya ansikten.

Föreställningen om den djupa staten är en annan variant på samma föreställning att de ekonomiska och politiska ledarna i världen inte innehar den verkliga makten. Begreppet förknippas ursprungligen med den stat i staten som byggdes upp under Kemal Atatürks Turkiet, hur det så kallade militärindustriella komplexet fungerade som en skuggregering inom staten. En analys av den djupa staten har varit viktig för att förstå de latinamerikanska statskupperna (ofta i samarbete med CIA) mot socialistiskt valda regeringar. Under Trumps styre kom begreppet djupa staten att få en ny och mer konspirativ laddning, för att beskriva liberal lagstiftning, byråkrater och tjänstemän som ett eget maktblock inom staten som blockerade Trumps maktutövning. Det var dessa begreppet dränera träsket riktades mot. I sin mest konspirativa form, i den så kallade Qanon-rörelsen, ses djupa staten som en satanistisk pedofilkabal som styr i det dolda. Föreställningen om djupa staten har lyfts över till Sverige i de SD-nära alternativmedierna om en socialdemokratisk djup stat, det skuggstyre som Tidöpartierna måste kämpa emot vid makten.

Ett tredje centralt begrepp i högerns krig mot institutionerna är omdefineringen av aktivism. Från att känneteckna sociala rörelser som verkar genom direkt aktion, gatuprotester och civil olydnad, har aktivismbegreppet nu kommit att stämplas på byråkrater, journalister, jurister och akademiker. Myndighetsaktivister ses som de kulturmarxister som påbörjat marschen in i institutionerna och utgör en woke deep state eller den socialdemokratiska djupa staten. Begreppet fick en stor spridning efter professor Jan Olsson på Örebro universitet kom med boken Green Inside Activism for Sustainable Development: Political Agency and Institutional Change 2017. Boken blev en skräll inom högern, dess tes plockades direkt upp av Timbro, Sverigedemokraterna skrev debattartiklar om den och Kristdemokraterna väckte interpellationer i riksdagen. Myndighetsaktivister ses som personer som använder sig av internationella lagar, jämställdhetsplaner och regelverk, kombinerat med opinionsbildning och upprop, för att undergräva och blockera Tidöpartiernas politiska beslut. Särskilt inom miljöskydd, skogshållning och gruvnäring finns en rädsla för att institutionerna befolkas av fientliga aktivister som nitiskt försöker stoppa industrins framfart. Klimatforskning döms ut som aktivistisk, asylrättsjournalister som aktivister, genusforskning som ickeakademisk aktivism. I sin förlängning ses myndighetsaktivisterna som en egen klass, där en marxistisk analys om en professional managerial class (PMC) – byråkrati och tjänstemän som en kategori av medelklass – fått ett nytt liv och plockats upp av högern. Institutionerna ses som ekonomiskt nedtyngda av denna klass som parasitärt lever på skattepengar och har ett egenintresse i att staten fortsätter finansiera dem. Med högerretorik, ett ”transferiat”.

Det gemensamma för alla dessa föreställningar är att de bygger på att fienden finns på insidan av systemet, mitt i staten, genom en långtgående infiltration. Det ligger därför nära för analysen att glida över i klassiska konspirationsteorier om välorganiserade krafter som styr i det dolda. Dessa analyser sätter också högern i en oppositionsroll, oavsett om de har parlamentarisk majoritet och näringslivets stöd. Även som regeringsbärande partier är de underdogs som kämpar i opposition, till och med när de har världens ledande presidenter på sin sida. Dränerandet av träsket kräver både utrensningar, yrkesförbud, tystnadsplikt, nedstängningar av myndigheter och universitetsdiscipliner, en ökad kontroll över personal och återinfört tjänstemannaansvar för beslut som tas, men också omfördelningar i budget där ekonomisk finansiering av kultur, media, forskning och folkbildning blir viktiga styrinstrument.

För att kunna göra detta krävs en ideologisk operation från högern. Det politiska behöver göras opolitiskt och det opolitiska göras politiskt. Frågor kring klimat, jämställdhet, mänskliga rättigheter måste göras till politiska särintressen, bemötas som ideologisk indoktrinering och aktivism, som staten inte ska husera eller finansiera. Medan det nationalkonservativa projektet med att återskapa en traditionell svenskhet, kärnfamiljen, inskränkningar i aborträtten, ökade polisiära befogenheter måste avpolitiseras och ses som neutral utövning. Vad kan vi svara? Genom att vända på det. Det de försöker skildra som opolitiskt måste vi ladda och lyfta som kontroversiellt, det de skildrar om politiskt måste vi normalisera. Ska vi försvara institutionerna i civilsamhället är det inte genom att lyfta deras politiska funktion, utan bara genom att leva dem, pusha för aktiviteter i folkhögskolor, studieförbund, lyfta fram rapporter, göra klassiska grävande journalistik och läsa utbildningar. Fortsätta göra dem oskiljbara från folks vardagsliv, göra dem till en viktig resurs i lokalsamhället. Svämma över institutionerna underifrån. Så att när högern går till angrepp kan de inte hävda det är en nedstängning av vänsteraktivistiska projekt, utan att varje förslag från dem kommer att upplevas som ett angrepp på folks vardagsliv och lokalsamhälle.

Publicerad i Brand 1, 2023.

Den lokala festivalen Hylla myllan på ön Ingarö har varit en viktig inspiration och samlingspunkt för Omställningsrörelsen, det nätverk av odlingsprojekt som arbetar för att ställa om matproduktionen i en hållbar ekologisk riktning. Efter festivalen sommaren 2020 blev det också nätverkets mest omdiskuterade och kontroversiella händelse, då de lät extremhögerns alternativmediekanal Exakt24 filma festivalen och göra en ”feel good”-dokumentär om omställningsinitiativet. Arrangören Pella Thiel försvarade sitt deltagande med att det var viktigt för Omställningsrörelsen att föra en dialog även med ytterhögern. När omställning möter fascism kan nåt lossna, menar hon.

”Vid tillväxtens slut finns det goda skäl till oro, även om den riktas åt håll som inte alltid är så trevliga eller konstruktiva. Finns det något bättre sätt att hantera oron och frustrationen som ligger under det pyrande hatet och misstron, än att jobba med lokal omställning?”, skrev Thiel i tidningen Syre. En stor del av Omställningsrörelsen köpte inte hennes argument, men tog händelsen som utgångspunkt för att påbörja en omfattande diskussion inom miljörörelsen om ekofascism, klimatförnekelse och kolonial rasism.

Det här var inte första gången extremhögern visade ekologisk odling intresse. Exakt24 ingår i samma mediehus som tidningen Nya tider. I tidningen blandas invandringsmotståndet med odlingstips på giftfri mat, analyser av den omfattande matkrisen och jordbrukets problem. Med en vikingagrupp gjorde tidningen sommaren 2021 ett resereportage till Saltå Kvarn och den biodynamiska trädgården vid antroposofiska kulturhuset i Järna. Om Nya tider drivs av kopplingen mellan blod och jord, det lokala och det traditionella, så har de genom sin vurm för konspirationsteorier funnit en beröringspunkt till new agekretsar. Vaccinmotstånd och framlyftandet av giftfri mat blir här två sidor av samma mynt: oron över vad som förs in i ens kropp. Alternativrörelsen har blivit en målgrupp för Nya tider.

Medan Exakt24 gått på Extinction Rebellions demonstrationer, kartlagt deras kommunikationskanaler och utmålat dem som ”ekoterrorister”, har Nya tider istället inriktat sig på att angripa Miljöpartiet. Till skillnad från övriga högern som hade gjort Miljöpartiet till sin huvudfiende i valet 2022, för att försöka få ut dem ur riksdagen och få bort klimatfrågan från agendan, har Nya tider flera skribenter med en bakgrund i Miljöpartiet. De menar att Miljöpartiet liberaliserats till att bli flyktingvänliga, av rädsla för att en kombination av nationalism och miljökamp skulle få dem stämplade som ekofascister. Nya tider försöker snarare utforska den kombinationen, en längtan tillbaka till landsbygden och det lokalproducerade. Ekofascismen utforskas i tidningen med personporträtt av ”den kompromisslöse civilisationskritikern” Pentti Linkola från Finland.

Den öppet ekofascistiska rörelsen i Sverige är liten, men inte obefintlig. Den hämtar sin inspiration från Linkola, satanisten Varg Vikernes (Burzum) och UNA-bombaren Ted Kaczynskis civilisations- och teknikkritik. Miljön kretsar kring amerikanska nätforum och telegramkanaler, och har blivit en grogrund för terrorism. I flera manifest efter terrordåd, som skolskjutningen i Jokelaskolan i Finland 2007, moskémassakern i Christchurch 2019 och masskjutningen samma år i El Paso, Texas, har det lämnats referenser till ekofascistiska motiv.

När amerikanska nätforumet och organisationen The Base nystades upp avslöjades en svensk gren, The Green Brigade, där två ungdomar greps misstänkta för att ha bränt ner en minkfarm och planerat terrordåd mot HBTQ-lokaler i Sverige. The Green Brigade spred affischer i Stockholm med uppmaningar att läsa den internationella nihilistiska ekofascistgruppen Individuals tending towards the Wilds tidskrift. I telegramgrupper som Granskogsfolket samlas en fascistisk survivaliströrelse, sprungen ur splittringen mellan Nordiska motståndsrörelsen och Nordisk styrka.

Så en del av extremhögern lockas av ekofascismen. För en annan del har ekofascismen blivit den stora hotbilden de varnar för. Begreppet har kastats om och används som anklagelse mot Miljöpartiet och klimatrörelsen. Denna vändning låter sig göras genom att högern separerar klimatfrågan från ekologi. Klimatfrågan ses som ett konkurrerande narrativ, ett övernationellt projekt som ska tvinga på nationerna planering från ovan – i förlängningen som en kommunistisk agenda förverkligad genom World Economic forum och FN:s klimattoppmöten. Medan försvaren av vilda skogsområden, vilddjur, lokala producenter, giftfri mat och naturkult ses som ett bärande nationellt drag. På så sätt kan Sverigedemokraternas ideolog Mattias Karlsson utmåla att huvudmotsättningen står i ”kampen mellan demokrati och ekofascism” och den centrala klimatförnekarsajten Klimatrealisterna varna för att ”Ekofascismen breder ut sig”.

Nationalismen ses som motståndsrörelsen mot ”globalisternas” införande av den nya världsordningen, en plan lanserad under täckmanteln av en global klimatagenda. Synen på klimatavtalen som en totalitär agenda från ovan (Agenda 2030, Parisavtalet) förenar hela högerspektrat, från newagemiljöerna som väntar på det stora uppvaknandet (the great awakening), de högerextrema som fruktar folkutbytet (the great replacement) och de antisemitiska konspiracisterna som fruktar frihandelsorganisationernas planer på att återstarta ekonomin globalt efter pandemin (the great reset). I den dagliga praktiken innebär det kombinationen att aggressivt angripa klimatrörelsen, dreva mot Miljöpartiet, utmåla Greta Thunberg som marionett i händerna på dolda intressen, samtidigt som de försöker ta sig in i omställningsgrupper, ekobutiker och alternativrörelsens strukturer för att där sprida sin agenda. En brungrön miljökamp ställs mot en rödgrön klimatkamp. Myllan ska inte bara hyllas. I sann blod och jord-anda ska den heilas också.

Publicerad i Brand 4, 2022

På en given signal gick alla ut i gatan. Nu skulle en av de mest centrala gatukorsningarna i Stockholms innerstad blockeras. Fältbiologerna gick och satte sig på ett övergångsställ, Ung vänster och Grön ungdom tog ett annat, Alternativ stad samlades på ett tredje och anarkisterna rumlade ut på det fjärde. Bilköerna växte i rusningstrafiken. Korsningen Kungsgatan-Sveavägen fylldes istället med kultur. Ett gäng började spela fotboll, några trubadurer sjöng protestsånger och ett par gycklare jonglerade. Elever från Solviksskolan i Järna (då Nibbleskolan) dansade runt med ett hav av flaggor i olika färger.

Det låter precis som Extinction Rebellions aktion för klimatet på Kungsgatan i augusti 2020. Men det här var 30 år tidigare, måndagen den 15 oktober 1990. Aktionen kallades ”Kulturkrock – 20 minuters andningspaus” och hölls första måndagen varje månad. Trafikblockaderna spred sig från Stockholm till andra städer och även andra länder. Inspirerade av trafikblockaderna i Sverige föddes Reclaim the streets i Storbritannien, som genomförde gigantiska musikfester i gatukorsningar och på motorvägar. Men var ”Kulturkrocken” den första av sitt slag? Långt ifrån. Massolydnadsaktioner mot klimatförändringarna och miljöförstöring har en lång historia. Och motståndet mot massbilismens och motorledernas fossila utsläpp har varit en röd tråd i klimatprotesterna under flera perioder.

Kanske var det här den första. Söndagen den 24 augusti 1969 firades Barnens dag. Stockholms stad hade bestämt att prova på en bilfri dag i innerstan efter påtryckningar från miljörörelsen. Men trafiken flödade som vanligt, ända tills Alternativ stad spärrade av hela Sergelrondellen med en enorm banderoll. ”Bilfritt 365 dagar om året” var budskapet. Året efter, oktober 1970, koordinerades trafikblockaderna globalt, under namnet ”Internationella trafikrevolutionen”. I Amsterdam, London, New York, Köpenhamn och Helsingfors skedde samtidigt aktioner. I Stockholm hölls en hel vecka med aktioner, fotgängarmarscher, trafik-teach-ins, cykeldemonstrationer och en ockupationen av en parkeringsplats på Kungsholmen. Almstriden i Kungsträdgården 1971 blev första gången miljörörelsens massolydnadsaktioner vann en seger och satte stopp för rivningsplanerna i innerstan. Men det var inte den enda segern, Almstriden skapade ringar på vattnet. På ettårsdagen av Almstriden, 11 maj 1972, hölls miljömarschen i Stockholm med 15 000 deltagare – en av de största demonstrationerna av sitt slag i Sverige i efterkrigstid. Protesten hölls veckorna innan FN:s första miljökonferens skulle hållas i Stockholm. Stockholmsregionen fick kalla fötter och beslöt att stoppa motorvägssatsningarna i regionen – och det tog nästan 20 år innan de togs upp igen.

Biltrafiken var den första klimatstriden på 70-talet. Men miljörörelsen gjorde ingen åtskillnad mellan stadsfrågor, miljöfrågor och klimatfrågor. Bilismen tog utrymme i städerna, utsläppen påverkade både människor, miljö och klimat. Bilismen påverkade städernas utformning men också produktionens utformning. Var man jobbade, var man bodde, hur varor och människor transporterades. Minskandet av kol och olja kopplades till motståndet mot kärnkraften, det diskuterades hur man skulle kunna skapa ett lågenergisamhälle. Klimatförändringar kopplade till användandet av fossila bränslen diskuterades parallellt med andra effekter av utsläppen, såsom försurningen av skogen och skogsdöden. Efter förlusten i kärnkraftsomröstningen 1980 kom miljörörelsen att flytta över fokus till frågan om trafikutsläpp, skogsdöden och skogsskövlingar. 1986 bildades på initiativ från Alternativ stad och Fältbiologerna European Youth Forest Action (EYFA), ett nätverk som kom att få stor betydelse för kommande decenniums miljö- och klimataktioner. EYFA band samman frågor om avverkning av fjällnära urskogar med försurning och skogsdöd i Europa. Men de band också samman folkrörelser i öst och väst, i en period av Östblockets upplösning och Europeiska unionens bildande. Årliga miljöläger, Ecotopia, hölls för de europeiska miljörörelserna i Östeuropa, med solidariska betalningssystem som gjorde att det möjligt för östdeltagare att komma. Det var ur EYFA:s nätverkande som de internationella klimataktionsdagarna uppkom.

Miljö- och klimatrörelsen var tvungna att ta klivet upp på den europeiska arenan. Fossilkapitalet hade redan tagit det. 1983 tog Volvos dåvarande VD P G Gyllenhammar initiativ till lobbygruppen European Roundtable for industrialists. Gyllenhammars lobbygrupp blev en av de centrala aktörerna i skapandet av den Europeiska unionen. För att upprätta en gemensam inre marknad i Europa och kunna konkurrera med USA och Japan, behövdes inte bara en inre frihandelszon i Europa, en harmonisering nationernas lagstiftning och en gemensam valuta – det behövdes också en gemensam standariserad infrastruktur. Industrin höll på att ställa om till Just-in-time-produktion, det vill säga att man skar ner på lagerkostnader, outsorcade producenter tillverkade direkt när efterfrågan uppkom och alla varor befann sig ständigt i logistikflöden påväg att levereras. För att skapa den inre marknaden måste ett blodomlopp skapas, där varor, transporter, finans och information kunde cirkulera. Denna enorma infrastruktursatsning, pådriven av Gyllenhammars lobbygrupp, kallades Transeuropeiska nätverk (TEN). Förutom uppbyggandet av telenät och energinät (för handel med el, olja och gas) lades gigantiska resurser på att skapa ett transportnät på 15 000 kilometer motorväg inom Europa. För Sveriges del innebar det byggandet av Öresundsbron, kringfarsleder kring storstäderna och en nordisk sammanhållen motorvägstriangel mellan storstäderna.

Den första skolan i massolydnad mot motorvägssatsningarna blev protesterna mot utbyggandet av E6:an i Bohuslän, vilket var en del i European Roundtable for industrialists begärda Scandinavian link, som skulle löpa mellan Oslo och Tyskland. En koalition av miljöorganisationer, Motlänken, arbetade med att stoppa vägbygget. I oktober 1987 ockuperade miljöaktivister skogsområdet. De så kallade Trädkramarna använde sig av civil olydnad, de klättrade upp i träden och kramade sig fast. Trädkramaraktionerna fortsatte vid ett tjugotal tillfällen i ett år. Över fyrahundra aktivister dömdes för ohörsamhet mot ordningsmakten, vilket gör det till den största civilolydnadsaktionen i Sverige. Trädkramarna i Bohuslän blev en inspiration för vägmotståndet i hela landet.

Trafikblockaderna och kulturkrockarna 1990-1991 i storstäderna skapade en ny generation unga miljöaktivister. EYFA började 1991 genomföra globala aktionsdagar för vägmotståndet i Europa, vilket blev nästa steg för deltagarna i kulturkrockarna. På en av de första aktionsdagarna i november 1991 blockerades en motorväg i Stockholm och i maj 1992 blockerades Sergelrondellen. Parallellt med blockaddagarna hölls ”Motståndshelger”, där aktivister utbildades i trafikfrågor och civil olydnad. Genom EYFAs internationella Ecotopialäger knöts kontakter med vägmotståndet i de olika europeiska länderna. Svenska aktivister reste och besökte miljöaktioner i Tyskland, Earth Firsts protestläger i Storbritannien och ockuperade bergsbyar i Pyrenéerna, som blivit motståndsplatser mot det transeuropeiska nätet. Det europeiska vägmotståndet hämtade mycket kunskap och inspiration från 80-talets fredsläger och antikärnvapenläger; permanenta läger upprättade utanför militärförläggningar där workshops, marscher och massolydnadsaktioner genomfördes. Lägren blev med åren allt mer avancerade uppbyggda, med en egen infrastruktur kring kommunikation, matlagning, sjukvård, sanitet och övernattning och utrymmen för massmöten. Varje massaktion skapade nya mer experimentella former av olydnad: vid vägmotståndet i brittiska Twyford down byggdes ett helt system av trädkojor och aktivister kedjade sig fast med cykellås på vägmaskinerna. I östra London ockuperades alla hus som låg i vägen för motorvägen M11 och förvandlades till förstärkta barrikader, med tunnelsystem och vakttorn att kedja fast sig i. Aktionsdagarna underlättades samtidigt av det gick att göra maillistor, vilket gjorde den internationella koordineringen smidigare och snabbare. I Sverige organiserades motståndsläger vid byggplatserna för Öresundsbron och Stockholms motorleder, det så kallade Dennispaketet. Motståndet mot Dennispaketets motorleder fick en unik bredd i antal organisationer som deltog – men även i mängden av metoder som användes. Där fanns borgerliga naturkonserverande krafter samlade i Hagabrunnsvikens vänner och Stiftelsen Stolta Stad, Naturskyddsföreningens alternativa utredningar, nätverket av lokalorganisationer och miljöorganisationer samlade kring Alternativ stad i paraplyet Ur tid är leden. Därtill fanns det en radikal ekoanarkistisk miljöaktivistscen som vuxit fram ur trafikblockaderna och som höll i olydnadsutbildningar, hade lokala mötesplatser som Kafé Monkeywrench (namnet togs från en roman om en grupp som saboterade vägmaskiner, så kallad monkeywrenching), fanzines som Ekologisten och Miljöaktivisten, aktionsgrupper som Kokosbollarna (de första provborrningarna för Österleden skedde vid en gammal kokosbollsfabrik) och Asfaltsdjungelns indianer. Ur detta växte aktionsnätet Socialekologisk aktion fram, som genomförde vägmotståndsläger i form av ockuperade hus i Häggvik och skogsläger i Huddinge mot vägbyggena. Civil olydnadsaktioner blandades med en hel våg av direkta aktioner och nattliga sabotage mot vägmaskiner. Trots denna stora bredd och radikalitet hölls rörelsen samman i alla sina delar under fem år, tills Dennispaketet stöp på sina skenande kostnader i slutet av 90-talet. 90-talets radikala miljöaktivism och globala aktionsdagar kom efter att vägbyggena bromsades upp i Europa att allt mer övergå i den framväxande globaliseringsrörelsen. Klimataktionsdagarna blev globala aktionsdagar mot nyliberalism, där gatufesterna flyttade in i finanskvarteren och förlamade innerstäderna (London 1998) eller blockerade de globala frihandelsinstiutionernas toppmöten (Seattle 1999). En rörelse som på 00-talet återvända till klimatfrågan, med arrangerandet av Climate camps och massmobiliseringar kring klimattoppmötena (som COP15 i Köpenhamn 2009). För att nu återfinnas i form av Ende Geländes blockader av kolgruvor, Folk mot fossilgas massolydnad mot den planerade naturgashamnen i Göteborg och Extinction Rebellions nedstängningar av stadskärnorna för att utlysa klimatnödläge. Klimatolydnaden är på gatorna igen. Den har haft en lång historia för att komma dit, men utan olydnaden riskerar vår framtid bli kort.

Publicerad i ETC augusti 2021

Kamper är organiska. Eller åtminstone föreställer vi oss dem ofta så. De har sin egna livscykel: de uppstår ur en konflikt eller motsättning i samhället, växer, slår igenom eller fortsätter envetet i skuggan, för att slutligen förtvina och dö. Kampcykel är det begrepp som används inom den autonoma teorin.

Utifrån ett sådant cykliskt perspektiv på kamper så befinner vi oss just nu i slutet av en kampcykel. Kanske kan vi rent av säga att nystarten av Brand sammanföll med denna kampcykels uppkomst. Efter bank- och finanskrisen 2008 föddes en ny våg av protester mot krisåtgärderna och åtstramningspolitiken världen över. Occupy Wall Street, torgockupationer, arabiska våren, universitetsockupationer. Stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn 2007 och vågen av husockupationer som de följande åren bredde ut sig i Sverige. Förorts- och stadsdelsorganiseringen som växte fram, med grupper som Pantrarna, Megafonen, nätverken Linje17 och Linje19. Det var dessa kamper som blev innehållet av Brand, de kamper vi var dubbelorganiserade i och reflekterade över i tidningen. Det var åren då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och de antirasistiska protesterna blev en massrörelse med motstånd mot inre gränskontroller och rasprofilering (REVA), antifascistiska samlingar mot nazistiskt våld (Kärrtorp och Kämpa Malmö) och solidariteten med migranter som bröt sig igenom Fort Europas gränser (No Border-lägren, Refugees Welcome-manifestationerna och mottagningsarbetet, kampanjerna mot utvisningar som Ung i Sverige och #vistårinteut). Och så den ”fjärde våg” av feministiska kamper mot sexualiserat våld, med massmanifestationer, kvinnostrejker och #metoo-upprop. En kampcykel som började med klimatprotester (Cop15-mötet) och slutade med klimatprotester (Greta Thunbergs Fridays for future).

Ingen av organisationerna skulle nog erkänna släktskapet, men både Feministiskt initiativ och förbundet Allt åt alla, kan ses som en produkt av denna kampcykel. När de sociala protesterna försvagades på gatan och reaktionen i form av en öka högerpopulism började breda ut sig globalt, kanaliserades en del av rörelsernas energi in i vänsterpopulismen: i ett försök att utmana både centrismens nyliberalism, bemöta socialdemokratins kollaps och gå i närkamp med högerpopulismen. Podemos, Syriza, Corbyn, Sanders. Och som en hybrid mellan rörelse och parti, municipalismen. Alla dessa initiativ har nu tappat sitt momentum. En cykel är på väg att avslutas.

Men var kommer detta cykliska perspektiv ifrån? På många sätt var det en reaktion på en hegelianskt influerade dogmatisk marxism, som såg en linjär utveckling, där historien avancerade genom motsättningar mot ständigt högre stadier. Istället för denna teleologisk syn, lyfte de så kallade operaisterna, eller autonoma marxisterna i Italien, en annan sida inom marxismen: dess analys av kapitalismens långa vågor och cykliskt återkommande kriser. Dessa ekonomiska analyser översattes till kamp. Precis som kapitalet hade sin organiska sammansättning, hade arbetarklassen en teknisk och politisk sammansättning. Precis som kapitalet genomgick sina cykler genomgick klasskampen ett motsvarande cykliskt förlopp. Operaisterna gav det en till push: att kapitalismens cykliska kriser drevs på av arbetarklassens kamp. Kapitalet svarade genom att omorganisera produktionen och förändra arbetarklassens sammansättning, kriser fick motivera ett uppbrytande av arbetarklassens starkaste positioner och nykombinerande av klassen inom produktionen (genom exempelvis outsourcning, ändrade anställningsformer eller införandet av ny teknik). Den tekniska klassammansättningen förändrades, vilket förändrade kampformerna och kristaliserades i en ny politisk klassammansättning: en arbetarklass som hittade nya sätt att kämpa, skapade nya organisationsformer eller stöpte om de gamla för att passa sitt syfte bättre. En sådan cykel kallade operaisterna för kampcykel, processer som ofta skedde över ett trettioårigt organisationsspann. Amerikanska operaisten Harry Cleaver som lyfte begreppet ”circle of struggle” menade att begreppet inte skulle ses som någon lag eller naturbundet, utan utgången var alltid öppen.

Men hur länge sträckte sig en kampcykel? Operaisternas beskrivningar skildrar cykler på trettio år. En liknande cykellängd finns hos Chantal Mouffe och Ernesto Laclau i deras beskrivning av hegemoniskiften, de ”populistiska ögonblick” då det är möjligt att utmana en sammanfallande hegemoni. Andra marxister och sociologer (Charles Tilly, Francis Fox Piven, Richard Cloward) som analyserade kapitalismens långa övergripande vågor, såg att olika perioder inom kapitalismens historia gav upphov till olika ”handlingsrepetoarer”. På 1500-talet var det bonde- och skatteuppror, på 1700-talet och tidiga 1800-talet brödupplopp, på sena 1800-talet och 1900-tallet massorganisering med strejker, bojkotter, demonstrationer och klasspartier. Joshua Clover menar i sin bok Upplopp. Strejk. Upplopp att vi sedan 70-talet passerat från en period då strejken var den dominerade kampformen till att upploppet nu är den paradigmatiska kampformen.

När 68-vänstervågen ebbade ut på 80-talet började delar av den radikala vänstern frikoppla kampcykelbegreppet från kapitalets cykler. Var verkligen en kampvåg bara en reaktion och spegling av förändringar inom kapitalet? Hade den sin egna dynamik och följde ett annat förlopp än kapitalet? Franska vänsterkommunisten Roland Simon försökte problematisera kampcykelbegreppet. Hur förhöll sig olika kampcykler till varandra? Kunde de övergå i varandra? Vad lämnades kvar i ”arv” från tidigare cykler och hur användes de gamla rörelsernas strukturer (till exempel lokaler, fackföreningar, partier eller personer). Cykelbegreppet ger lätt en antydan om ett början och slut, men hur täcker man då in kontinuiteten? Eller de händelser som faller utanför cykelspannet. Italienska begreppet ciclo har dessutom mer en innebörd av ”period” eller ”serie”, snarare än en Oswald Spenglersk cykel av uppgång och fall.

Den brittiska aktivisten Keir Milburn från organisationen Plan C kom förra året med boken Generation Left där han förde samman perspektivet om kampcykler med en periodisering baserad på sociala generationer. En generation, menade Milburn, formas av en händelse som gav den en gemensam erfarenhet som skiljde sig från den före dem. Efterkrigstidens babyboomers formades av 1968, Generation X av att växa upp innan murens och realsocialismens fall, Generation Y eller Millenials växte upp under 90-talskrisen och nyliberalismen. Och dagens Generation Z, Greta Thunbergs generation, som växt upp efter finanskrisen 2008 i nyliberalismens kris. Milburn menade att dessa generationer alla formades i olika motsättningar och politiskt sammansattes av olika former av politisk kamp. Men de ärvde också erfarenheter från de tidigare generationerna, som de både byggde vidare på och bröt med. Det är Generation Y som burit upp den kampcykel som nu avmattats, men där Generation Z tagit form. I Generation Left är Milburn noga med att lyfta det materialistiska i en generationsanalys, att se till förändringarna i arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och utbildning som formade varje generation. Generation är en form som vår klasserfarenhet levs igenom, menar han.

Periodiseringar riskerar alltid att överbetona en brytning, vad som är nytt och specifikt med ett skifte, och riskera att tona ner kontinuiteten och den långsiktiga progressiva ackumulationen som sociala kamper ger upphov till. Samtidigt finns det en fara i att underskatta vad situationen bär på för specifika möjligheter och låsa nya kamper i anakronistiska former av organisering och analyser. Tänk bara på alla de marxist-leninistisk organisationer som närmar sig varje ny kamp med en karta från 1917, där de försöker pressa in dem i hundra år gamla strategier och organisationsformer. Eller de anarkistiska analyser som saknar varje temporalitet, där tiden alltid är rätt för att kräva generalstrejk eller genomföra uppror, utan att se till vad som är möjlig kamp att kunna vinna eller realistiskt krav att ställa för stunden. I sin bästa form innebär en analys av kampcykler att försöka förstå vilka konflikter och motsättningar som är specifik för en situation, vad det är som sätts i rörelse och vilket momentum det har.

Men periodiseringar behöver inte vara cykliska. Ett annat vanligt perspektiv är att utgå från rörelsevågor, perioder av vänsteruppsving och perioder av reaktion, flod och ebb. Rosa Luxemburg och Antonio Gramsci menade att dessa två olika faser av en våg krävde olika strategier. De plockade upp de militära beteckningarna ”manöverkrig” och ”ställningskrig”. I ett uppsving eller vänstervåg, fanns en möjlighet att snabbt utmana makten, att storma Vinterpalatset och direkt utmana en hegemoni – detta är den politiska revolutionens tid eller det populistiska ögonblicket. Det var i denna tid en manöverstrategi, att snabbt förflytta sig och gå på en offensiv var möjlig. Men Gramsci menade att det gick även att fortsätta den radikala kampen och pressa framåt under en period av ebb, när uppsvinget försvagats, avtagit eller rent av bemöttes av en reaktion. Då var det tid att gräva skyttegravar, befästa sina vunna segrar, försvara sina institutioner och använda dem för ett ställningskrig, att både återbygga sin basorganisering, stärka sin förankring i civilsamhället, och i vardagskamper bygga styrkepositioner. Detta var ställningskrigets period.

Gramsci hämtade en liknelse från Machiavellis Fursten – men där han med vår tids moderne furste menade den radikala organisationen eller partiet. Machiavelli menade att det fanns en motsättning mellan öde (Fortuna) och kraft (Virtù). En furste kunde inte bestämma över ödet, men kunde skaffa sig kraft att lära sig vända ödet till sin fördel. Varje år svämmar Nilen över. En furste vet inte när det sker eller hur mycket det kommer att ske. Men jordbruket är beroende av Nilens flodperioder för sin bevattning. Fursten kunde därför bygga dammar och vara redo att fylla dem när floden kom, för att kunna använda vattnet i perioderna av ebb och torka. På så sätt kunde Fursten få jordbruket att fortgå inte bara under flodperioder utan även under ebb. Ställningskriget var för Gramsci en beskrivning hur den radikala rörelsen kunde verka under perioder av ebb, vilka dammar den kunde bygga för att fånga upp den revolutionära floden som kunde lyfta den vidare även när ebb inträdde.

Och det är en sådan period vi inträder nu. Det är inte ett ”slut” på en cykel, utan bara en övergång till en annan form av kamp, där möjligheterna och styrkepositionerna ser annorlunda ut. I det läget gäller det att stärka våra vunna organisationer och våra lokaler som vunnits under åren av mer offensiv kamp, fortsätta utge våra tidningar och bygga medieprojekt, hamstra resurser och skola aktivister. Det är våra dammar.

Kanske är det som en sådan damm, en sådan institution för radikal kamp vi ska se på Brand som tidning. Att under sin 122-åriga historia har den genomlevt många kampcykler, från de anarkistiska ungsocialisternas centrala roll i tidiga 1900-talets klasskamp, bevarat de frihetliga idéerna genom 40- och 50-talets svacka, hållit kvar vid den frihetliga ådran från 1968 under 70-talet, lyft punkens D.I.Y-anda som fanzine som husockupationsorgan på 80-talet, som ett direktaktions-forum under 90- och 00-talet över till en reflekterande plats för 10-talets kampcykel i sin nuvarande form. En tidskrift som ackumulerar kamperfarenheter från varje våg och lägger grund för nästa flod. Ett organ för kampcykler – att vara ständigt i kampen,det är väl inte att vara ute och cykla?

Publicerad i Brand nummer 2, 2020