I.
När man talar om ”motmakt” i allmänhet, talar man egentligen om tre saker:
motståndet (resistenza) mot den gamla makten, upproret (insurrezione) och den konstituerande kraften (potenza costituente) som skapar en ny makt.
Motstånd, uppror och konstituerande kraft utgör den tredelade figur som är motmaktens unika essens. Vad gäller motståndet, kan vi föreställa oss det med exakt precision, eftersom en stor majoritet av de sociala subjekten utövar det i vardagslivet: mot chefen och makthavarna i den produktiva aktiviteten, mot auktoriteten som reglerar och kontrollerar livet (”paternalismen” i familjen och så vidare) i aktiviteten inom den sociala reproduktionen, mot värderingar och system som genom upprepning hindrar erfarenheten och språket och som meningslöst pådrivs dem i den sociala kommunikationen. Motståndet interagerar envist, men också kreativt, med makten igenom nästan hela det sociala livets alla nivåer.
Upproret är ett mycket svårare experiment: men under loppet av en generation (och de senaste två seklen i vart fall vart trettionde år) har vi kunnat få erfarenheter av det. För oss är upproret formen för en massrörelse som bedriver motstånd, som på kort tid blivit aktivt, eller är koncentrerat på några av de objekt som är bestämda och bestämmande: upproret representerar massuppfinnande av en gemensam politisk diskurs. Upproret binder samman olika former av motstånd i en enda knut, i en homologi: arrangerar dem likt en pil som på ett nytt, originellt sätt löper tvärsöver de existerande sociala organisationernas gränser. Detta är den konstituerande kraften och är en betydelsefull händelse.
Den konstituerande kraften är förmågan att ge form åt de uppfinningar motståndet och upproret skapat, att ge dem en historiskt adekvat, ny och teleologiskt effektiv form. Om upproret driver motståndet till att bli innovativt (och därigenom uttrycker det levande arbetets produktiva förstörande), så ger den konstituerande kraften en form åt detta uttryck (den ackumulerar potentialiteten/kraften från det levande arbetes massa i ett nytt livsprojekt, i en ny potentiell kultur och civilisation). Och om upproret är ett vapen som förstör fiendens livsformer så är den konstituerande kraften den kraft som organiserar nya, positiva former för liv och njutningar hos livet i sin helhet.
II.
I den traditionella vänsterns politiska språk används motmakt som ett begrepp för att beskriva ett fenomen mycket koncist och på ett reducerat sätt. Motmakten beskrivs ofta, så gott det går, genom motståndets praktik, och ses annars många gånger som motståndets organisation – sedan är det stopp. Denna knapphet och reduktion är felaktig: inte på grund av att den ofta inte går att göra på ett effektivt sätt – utan eftersom man inte känner till de implicita förbindelserna mellan motståndet, upproret och den konstituerande kraften i varje motmaktsformation, riskerar den att neutralisera dessa komponenter, tömma dem på dess effektivitet eller rent av överlämna dem i smyg åt den dominerande makten. Eftersom motmakten inte står ensam, utan existerar i nära relation till motståndet, tillför detta motmakten ytterligare uttrycksstadier som är svåra att se. Eftersom motståndet taget för sig i ett så komplext samhälle som detta postmoderna kan gå på tomgång, eller ännu värre, manipuleras in i systemupprätthållande aktiviteter som bara kan brytas genom rekompositionen av ett globalt perspektiv på motmakten. Eftersom den upproriska spänningen, hur helhjärtat den än må vara, kan bli verkningslös eller rent av skadlig, om den inte står i proportion till massans kraft; Då riskerar den alltså att förlisa i terrorismens träsk, när dess uppkomst inte har kommit från massan (genom föregående motståndsfaser) och dess konstituerande föreställningskraft inte har nått hegemoni. När makten är konstituerande blir dess effektivitet tydlig bara när den på ett meningsfullt sätt ingår i en irreversibel förvandlingsprocess som omdanar livssättet och bekräftar befrielsebegäret. Även en annan synvinkel på mot motmakten kan ge tvetydiga eller direkt negativa effekter, trots att det är ett perspektiv som inte betonar separationen av motmaktens olika komponenter utan snarare lyfter fram sambanden. Detta blir fallet då man ser motmakten i en tidsdimension och här i ett perspektiv som hastigt uppkommit: sambandet mellan motstånd, upprorisk aktivitet och konstituerande kraft kan beskrivas som en omedelbarhetens dialektik, under vilken varje enskilt moment (och aktivitet, funktion och bestämning av motmakten) blir ouppnåligt ogenomförbar. Det är vanligt när vi påträffar detta i situationer i vilken organisationer (och reflektionerna) har ersatt rörelsernas spontanitet som dessa återvändsgränder kan beskrivas – ofta med fruktansvärda konsekvenser. Det är i själva verket alltid förödande eftersom på natten är alla katter gråa – kan man inbilla sig. När motstånd, uppror och konstituerande kraft kommer till liv, (omedelbart) i en intensiv tid och utan artikulationer, triumferar ”den vackra själen” [la anima bella] över det kritiska tänkandet, och i entusiasmen fördummas den konkreta aktiviteten. Machiavelli berättar om Boscolis revolt mot Medici, den helhjärtade och humanistiska revolten, (om han inte deltagit hade säkert densamma omkullkastats: detta säger oss alltstå att erfarenheten från motmakten inte kunde tas in därför att den var äventyrlig och förödande ineffektiv, eftersom den gjordes i en tid och med passion, utan eftertanke.
III.
Det är inte bara denna oklarhet om temporaliteten som förstör motmaktens effektivitet och kanske även förstör dess definitioner: det kan också ske genom en förvridning av det rum som motmakten kontrollerar och utvecklar. För att tydliggöra denna punkt återvänder vi till grunddefinitionen av motmakten, och försöker utveckla den. Nu för tiden har motståndet – inom motmaktens komplexa process – en principiell funktion, som är att förstöra den skadliga makten. Motståndet är en svår uppgift, ett kontinuerligt undergrävande och ett försättande i kris av de olika relationerna och de olika enskilda kompromisser/manipulationer som konstitueras socialt tillsammans med makten ur varje vinkel i rummet. Den motsatta mikromakten står här på spel. Detta är motståndets uppgift: att balansera upp effekten och sabotera det eventuella samförståndet genom att föra in element av förstörelse i systemets globala strukturer. Ju större massan blir, desto mer effektivt blir förstörelsearbetet, ett uttömmande av medlingar och institutionella nysammansättningar betydelse, och desto mer kraftfulla blir motståndsaktionerna. Vad beträffar upprorsaktiviteten, så måste den ha som uppgift att hindra den existerande maktens motreaktion och tvinga den på defensiven. (Jag vill därför också säga att även om den upproriska aktiviteten inte uppnår ett centralt mål omedelbart, är den hur som helst ändå en fördel: detta kan i själva verket hindra den konstituerande kraften att lägga händerna på fördelningen av skadorna som motståndet orsakar – och fortsätter att orsaka – på maktens struktur. Fiendefronten förstörs därför från andra sidan). När man analyserar den kapitalistiska makten (som idag är fienden), märker man att det finns en kontinuerlig strukturell sida av livet och produktionen, och en andra sida som intervenerar punktvis för att stabilisera sin dominans. Den kapitalistiska makten har alltså två närstående uttryck: på ena sidan strukturerandet av livet och av produktionens värld, och på den andra garantin av sin reproduktion. Motmakten måste därför, för att utövas och vara effektiv, vara dubbel: där en sida undersöker, kontinuerligt avväpnar och undergräver maktens sociala strukturer medan den andra sidan intervenerar på ett offensivt sätt mot de stabiliserande ingrepp som makten fortsätter upprepa och som konstituerat utgör det specifika i maktens förmåga att regera. Som en omstrukturerande ”motmakt” måste den även motsvaras av en destabiliserande ”motregering” [controgoverno]. På tredje plats kommer aktionerna från den konstituerande kraften. Det är dessa som utvidgar – över hela maktens terräng och mot denna – den alternativa fantasin: det är tankarna, alla tillsammans, i sitt uppbrott, som myllrets kraft, som en ny form av produktion och reproduktion av livet, och kamp mot döden. Denna fantasi måste leva i motståndet och i den militanta erfarenheten av upproret: för hur motståndet medför och upproret livnär och förnyar den konstituerande fantasin. Men vi återvänder nu till frågan om hur detta kommer avlöpa, det vill säga vilken möjlighet som makten har att reterritorialisera (och därigenom fånga in, instänga och eventuellt neutralisera) motmaktens kraft, när den ännu inte har framträtt i full artikulation i sina funktioner och sitt uppbrott. Saken är fullt begriplig, förefaller det som: varken motståndet, den upproriska aktiviteten eller den konstituerande kraften kan i själva verket undvika maktens manövrar som syftar till att rekuperera och kastrera dem, om de inte utvecklas i en dispositiv strategi.
Det finns, från den andra sidan, en stor tradition hos den kapitalistiska makten som garanterar effektivitet i att rekuperera och neutralisera motmakten: det är traditionen med konstitutionalism. Rekupererandet av motmakten blir i själva verket möjlig genom konstituationalismen, därför att motståndet, upproret och den konstituerande kraften här går att reducera till enkla juridiska anspråk, och därigenom formas som dialektiska element, som medverkar i en syntes – systemets demokrati. I konstitutionalismen reterritorialiseras motmakten, den innestängs i ett rum som redan organiserats efter bara en maktprincip, som exploatering eller hierarki.
Men motmakten är motsatsen till allt detta!
IV.
För att närma oss motmaktens begrepp och praktik i dess distinkta komplexitet och formation och i originaliteten av dess kraft bör vi nu betona en annan punkt: icke-homologin mellan massans motmakt och den konstituerade makten. Hos Spinoza, i hans politiska teori, är omöjligheten att homologisera makten och motmakten placerade på ett klart och tydligt sätt. Spinoza avböjer i själva verket för femtielfte gången den klassiska regeringsformsteorierna : den enskildas styre som i monarkin, de fås styre som i aristokratin och myllrets styre som demokratin. Men vid sidan av demokratin och med tillägget ”absolut” – kommer ”den absoluta demokratin”, det vill säga en styrelseform, som inte har något att göra med andra styrelseformer eftersom myllret, när den styr över sig själv, överskrider alla andra former av existerande sociala organisationer, och som inte visar sig som en bestämnings politisk teori, utan som varande utan bestämningar, absolut var-som-helst och utan gränser. Den är alltså helt möjligt att tänka en maktform som inte har något att göra med den monarkistiska eller den aristokratiska makten – och inte heller något att göra med den demokratiska makten, när denna återigen har blivit en av maktens former snarare än en funktion av myllrets potential.
För att återigen tala i väldigt tydliga termer: det är nödvändigt att motmaktens aktivitet inte blir en ersättning av den existerande makten. Tvärtom, denna måste komma med förslag på olika former och uttryck för massans frihet. Om vi vill definiera motmakten, inom och emot de nuvarande postmoderna formerna av makt, bör vi fortsätta att starkt betona och klargöra, att vi med motmakten inte vill erövra och lägga händerna på den gamla makten, utan utveckla en ny kraft hos livet, av organisation och produktion. Motmakten känner varken telos eller Aufhebung: den producerar inte utveckling som förbestämd essens, utan helt enkelt lever och producerar liv.
V.
I arbetarrörelsen och den kommunistiska rörelsens tradition, har motmakt varit ett begrepp som fungerat i mycket tvetydiga termer tagen inom dess mångfaldiga användande. Hos Marx är det den proletära motmaktens teleologi som fungerar antingen på den temporala samordningen av utvecklingen (kommunismen är nödvändig) eller den rumsliga (det är i ett perspektiv av kapitalistisk globalisering och konstruktionen av en världsmarknad som revolutionen påförs). Hos Lenin, medan motmaktens rumsliga tendens åter visar sig som nödvändig och obestämd, blir ögonblicket, den rätta stunden för utövandet av den revolutionära motmakten avgörande: det är i detta ögonblick, vid tillfället, i den svaga punkten i den kapitalistiska exploateringens kedja som det revolutionära projektet förstår ”kairos” och uppfinner historien. Till skillnad från Lenin förblir Rosa Luxemburg låst i en starkt teleologisk temporalitet (revolutionens nödvändighet), men identifierar därför den händelse som får den revolutionära processen att starta i den marginella rymden som utgör marknadskapitalismens gräns. Där imperialismen hos Lenin är det högsta punkten av kapitalistisk utveckling, och följaktligen den punkt där arbetarklassen kan vara starkast och rasera den med ett enda slag, öppnar imperialismen hos Rosa Luxemburg den kapitalistiska utvecklingens svagare, öppnare och mer kritiska punkter – det är här möjligt att börja konstruera motståndet och upproret – och imperialismen för på detta sätt fram den konstituerande kraften och revolutionen in emot maktens centrum, i en destruktiv framryckning tvärsigenom fiendesystemet.
Och så slutligen till anarkisterna: dessa har alltid vägrat definiera en tid och ett rum som priviligerade stund och plats för upproret; de lever i den förtryckande världens kaos, och illustrerar destruktivt institutionerna (många gånger på mycket framgångsrika sätt – det räcker att tänka på hypoteserna om ”störtandet av staten” som introducerats av anarkisterna i revolutionens politiska teori) och tänker att det finns en eller tusen rum och tider för revolten. Det är synd att den anarkistiska åskådningen aldrig uppmärksammar temat med Statens homologi – så att de därigenom återskapar denna i sina upprorskoncept och i detta ger statens borttynande en revolutionär prägel; ett uppror som ekar tom när det kommer till alternativa förslag och är full av harm.
Vi skulle uppenbarligen kunna fortsätta att prata om dessa ideologier. Men det är mycket viktigare att betona hur oförmågan att göra en modell av motmakts-konceptet som är ickehomologisk med den konstituerade makten, framför allt kommer från ett implicit antagande, det vill säga det är från den ekonomiska modellens latenta homologi (liken i garderoben) som finns bakom på exakt homogena sätt, både i makten och motmaktens tankar och praktik: det är den kapitalistiska utvecklingsmodellen. Det är detta som avgör, genom homologin, genom konceptets enhet, teologin och de strategiska planernas identitet, även i de taktiska rörelsernas extrema skillnader och även i den totala fiendeskapen – därför att den kapitalistiska modellen är dialektisk.
VI.
Vilken definition av ”motmakten” kan man slå fast vid denna punkt? Detta är en ontologi: det består i att betona det faktum att motstånd och upprorisk aktivitet representerar konstituerande kraft, latent men aktivt, hur kontrollen över rörelserna (som effektivt formar sig efter den imperiala kontrollen över arbetskraften, dess dynamik och dess förskjutning) blir global. Det stämmer att kampen inte lyckas kommunicera längre och att när den lyckas göra det, mer är på en ideologisk än politisk terräng (från palestinska intifadan till revolten i Los Angeles, hos de franska strejkerna 1995 och i Chiapas, från de indonesiska och sydkoreanska revolterna till de landlösas rörelse):
men likväl, kampen är alltid närvarande som farligt extrem och kraftfull, annalkandes i de kapitalistiska definitionerna av utvecklingen. Den kapitalistiska utvecklingens politiska garantier bör motsvara denna utmaning. Staten är även i denna imperiala fas organiserad för att kontrollera och kuva motmakten. Det är underförstått, därför att det ”kollektiva kapitalet”, idag har beslutat att globalt kalla dessa starka och envisa motmakter som stolt och rättfärdigt visar sig i jordklotets alla hörn visar historiens ansikte – skapar historien, för ”Folket från Seattle” (för att avväpna dem, som om det de förde fram enhanda var krav på rättigheter och att de inte uttryckte kraft). Nej, det är inte påven Gapons ikoner som nu rests i Seattle, som redan gjorts från andra delar under det sekel av klasskamp och revolution som vi just lämnat – men dessa symboler kan helt säkert inte blockera styrkan i den ontologiska definitionen som härrör från motmakten. Den blir desto kapablare att inregistrera i styrkerelationernas strukturer, desto mer den kapitalistiska regimen erkänns som ”korrumperad” med denna allstädes närvarande och deliriska kris som följer av sammanbrottet av varje måttkriterie, av varje verkligt tecken på värde, i marknadens globala konstruktion och i det imperiala styret. Här börjar postfordismen, Imperiet, liberalismen och globalisationen – postmoderniteten – att sammanfalla. I denna fyrkant, så är motmakten den enda kraften som upphöjer representationen av verkligheten. Ontologin är i rörelse av dess vind. Världshistorien är dess uttryck. Revolutionen kan kanske vara utloppet.
VII.
Vad kan motmakten betyda i den imperiala globaliseringens samhälle? Det är svårt att tänka sig en motmakt som kan bli effektiv på nationell bas, eller inom de nationalstatliga dimensionerna som Imperiet omfattar i sin dialektik av strategisk kontroll. Den andra sidan är att den imperiala makten försöker konstitutionalisera, det vill säga att inkludera och att kontrollera, de varaktigaste motståndsfenomenen som finns på planetens yta. Det relativa erkännandet av ”Seattlerörelsen”, eller av de viktigaste NGOerna, träder in i denna dynamik av relativ konstitutionalisering av ett nytt ”civilsamhälle”. Vilka enorma mystifikationer! En sann motmakt idag bör därför undvika det genom att varken röra sig på ett rent nationellt plan, eller bli absorberad in i den nya imperiala konstitutionalismens fållor.
Vad har vi då för manöverutrymme idag?
För att svara på denna frågan, är det bra att reflektera över några erfarenheter som, om de inte erbjuder några säkra svar, hur som helst pekar på vilken väg vi kan följa för att konstruera en motmakt idag. Den viktigaste erfarenheten (som alltid är giltig) är att konstruera motståndet underifrån, genom att vara fast rotad i de sociala och produktiva situationerna. Det handlar om att fortsätta, genom ett militant motstånd, att förstöra den dominerande makten på de platser den ackumuleras, där den centraliseras och därifrån den förklara sin hegemoni. Att göra motstånd mot detta underifrån innebär att i motståndet bredda näten av kunskap och det ”gemensamma” agerandet mot privatiseringen av makten och välståndet. Det innebär att förstöra de hårda linjerna av exploatering och av exkludering. Det innebär att konstruera gemensamma språk, i vilka alternativet som utgörs av ett fritt liv och kampen mot döden visar sig vinnande. Det finns kamper som de senaste decennierna har visat dessa objekt och den myllrets rörelse som radikalt hänget sig åt dessa objekt: kampen i Paris vintern 1995 har ur denna synpunkten varit exemplarisk. Men för att bli strategier måste denna kamp hitta en global koppling, en dimension av global cirkulation. De har behov av att upprätthållas av materiella krafter, till exempel från en arbetskraft som flyttar sig tvärsöver migrationens linjer, de kulturella och arbetsmässiga, de materiella och immateriella, genom en kosmopolitisk kraftfull och radikal exodus. Den imperiala makten måste mötas av en motmakt på Imperiets nivå.
Det är besynnerligt men intressant och påträngande att komma ihåg vad Che intuitivt hade förstått av det som vi nu säger: Och det är att den proletära internationalismen var tvungen att förvandlas till en stor hybridisering [métissage] politiskt och fysiskt – som då lyckades förena nationerna, och idag myllret, i en enad befrielsekamp.
/ Antonio Negri
Tagen från boken ”Guide – Cinque lezioni in impero e dintorni”
Tidigare publicerad i Situaciones nr 3, Argentina 2001.