Livet står mot döden. Men vilka krafter är på livet sida? Och vilka försöker ställa livet i dödens tjänst?
Det finns en gemensam röd tråd i de protestvågor som svept över planeten det senaste decenniet. Det är försvaret av livet. Fridays for future och klimatrörelsen kämpar för livet på planeten, Black Lives Matter uppkom som en reaktion mot polisvåld och diskriminering mot svarta. Fjärde vågens feminister som Ni una menos gick ut på gatorna efter grova dåd mot kvinnor, för rätten att leva trygga liv. Samma feministiska våg har fått försvara aborträtten och kvinnors reproduktiva hälsa mot en allt starkare fundamentalistisk höger som gripit makten i flera länder. Ett samlande kurdiskt slagord som spreds via Irans kvinnor var Kvinna, liv, frihet. Under Covidpandemin växte det fram lokala nätverk av ömsesidig hjälp, den sociala distanseringen behövde kompletteras med social solidaritet för att motverka isoleringen och utsattheten under lockdowns och nedstängningar. Sedan den ekonomiska krisen 2008 har torgen återkommande fyllts av protester mot ökade levnadsomkostnader, stigande hyror och höjda mat- eller bränslepriser i olika delar av världen. Palestinasolidariteten ser till att hålla fokus på Israels folkmord och krigsbrott mot befolkningarna i Gaza, Västbanken och Libanon.
Motståndet mot kapitalismen har historiskt främst riktats mot dess exploatering av arbetarna, om kvaliteten på livet snarare än rätten till liv, rätten att existera. Kapitalismen har behövt arbetskraft, som måste reproduceras och återskapas både långsiktigt och dagligen för att det ekonomiska systemet ska kunna fortsätta. Men kriget, imperialismen, folkmorden, svälten och skövlandet av naturen har alltid funnits som en del av kapitalismen. Exploateringen av arbetskraften, det levande arbetet, har alltid vilat på en extraktion av livsmiljöer och ekosystem.
I Peter Frases snart tio år gamla bok Fyra framtider (2016) utmålar han fyra olika framtidsscenarion utifrån två axlar: brist eller överflöd, samt stärkt eller nedmonterad demokrati. Drömscenariot där de demokratiska krafterna blir starkare och produktionen skapar ett överflöd kallar han kommunism, ett annat scenario där det råder brist men med stark demokrati kallas socialism. Det mörkaste scenariot, där det både råder en ökad brist och demokratin försvagas kallar han exterminism. Beteckningen hämtar han från marxistiska historikern E.P Thompson. Thompson varnade redan 1980 för en framtid där en expansiv militärapparat och krigsindustri slukade en allt större del av ekonomin på grund av geopolitiska konflikter och kärnvapenhot. Exterminismen, menade Thompson, är ”de egenskaper hos ett samhälle – i olika grad närvarande i dess ekonomi, dess styrelseform och dess ideologi – som driver det i en riktning som inte kan sluta i någonting annat än massutrotning”. Steget till exterminism, påpekar Fraser går via att samhället börjar begränsa rörligheten, blir ett enklavsamhälle, med ökad social kontroll. Detta sker när kriserna – de ekonomiska, ekologiska och ojämlikheten – sammanfaller i en polykris, en konvergens av katastrofer. Avhumaniseringen av befolkningsgrupper öppnar för folkmord.
Det är det scenariot vi nu lever i. Spridandet av död står mot försvaret av liv. Men det är mer komplext än så. Exterminismen handlar om vilka som ska tillåtas leva och vilka som ska få dö. Det handlar om det politiska valet, gränsdragningen. De som hamnar utanför gränsen ses redan i livet som ickelevande, som avhumaniserade, lägre stående varelser. Det är en selektion, en urvalsprocess. Vilka kan berövas skydd, medicin, livräddning, sjukvård, säkra zoner, utan att sörjas.
Även i vårdandet av livet finns en maktutövning. En mjuk makt: institutioner som fostrar, disciplinerar, ställer krav, skapar populationer och nödvändig arbetskraft. Detta kallas biopolitik. Den svenska nationalisten Rudolf Kjellén myntade begreppet 1905 och på 70-talet kom det att vidarutvecklas av den franska idéhistorikern Michel Foucault. Biopolitik handlade för Foucault om hur makten vårdade populationer, kultiverade liv. Det var den reglerande makt som utövades genom institutioner och seder in i våra liv, över våra kroppar.
När Elon Musks effektiviseringsdepartementet DOGE nu stänger ner amerikanska biståndsorganisationen USAID, stänger det samtidigt ner en viktig del av USA:s globala maktapparat, den biopolitik som den utövat sin mjuka makt igenom. Men det lämnar också människor världen över utan skydd, mediciner och mat. Biopolitiken övergår i en nekropolitik, en selektering av vilka människor som överlämnas åt döden.
Men biopolitiken är inte enkelriktad, den innehåller alltid en motsättning underifrån där människor, sociala rörelser och NGO:s försöker använda stödet till att stärka befolkningen. ”NGO:er sträcker sig djupt ned i biomaktens mylla; de är slutpunkten för de samtida maktnätverkens kapillärer, eller […] den globala [maktordningens] breda bas. Här, på denna den bredaste och mest universella nivån, sammanfaller dessa NGO:ers verksamheter med imperiets strävan ’bortom politiken’, på biomaktens terräng, i ett möte med själva livets behov”, skriver Antonio Negri och Michael Hardt i Imperiet (2000).
Det är här det finns en öppning, att det går att skapa en biopolitik underifrån, menar Alberto Toscano i After October, before February. Det finns en strävan till autonomi i kampen om livet, inom biopolitiken – mot makten som både biomakt och nekromakt, suverän härskare över liv och död. Som vanligt visar rörelserna vägen framåt. Varje rörelse som räknades upp i inledningen har på olika sätt bedrivit en biopolitik underifrån, där de försökt skydda livet genom att gemensamt skapa solidariska strukturer för omsorg, vård, naturskydd och på olika sätt begränsa repression och krig. Rörelserna har redan lösningarna, men de behöver kombineras, befrukta och stärka varandra.
En biopolitik underifrån innebär att försöka svara på omedelbara och konkreta behov hos människor, genom att utveckla system för ömsesidig hjälp. Toscano menar att denna form av biopolitik tvingar oss att skapa egna autonoma institutioner, som utvecklas parallellt inom och mot kapitalismen. Den utomparlamentariska vänsterns historia är full av sådana initiativ, som verkar direkt i livet. Tänk till exempel på Svarta pantrarnas Tjäna folket-program, där de delade ut gratis frukost till barn, startade självorganiserade skolor, hälsokliniker, distributionssystem för mat och kläder, ordnade busstransporter för anhöriga till fängelser, delade ut skor och skaffade egna ambulanser.
Varje ny rörelsevåg utvecklar sådana här institutioner, ställda inför en kris eller katastrof skapas tillfälliga självorganiserade katastrofgemenskaper. I en diskussion om Toscanos förslag påpekar bloggaren RK Upadhya att dessa praktiska program med att leverera materiella resurser tvingar radikaler att tänka över hur de ska kunna upprätthålla sådana program permanent. Till skillnad från den kortvariga revolten kräver det här ett funderande på hur man ska skapa hållbarhet och långsiktighet, det vill säga regera. Sådana autonoma institutioner, menar Toscano, kommer att fungera som en biopolitisk dubbelmakt, ett maktsystem inom samhället utanför staten. Toscano menar att det här är inte en strategi exklusiv för revolutionärer. Han beskriver att det är just genom skapandet av en sådan biopolitisk islam, att erbjuda skolor, sjukvård, skydd, matdistribution, som Hizbollah och Hamas makt måste förstås.
Ett intressant förslag för att kombinera alla dessa kamper och få dem bilda en gemensam politisk sammansättning kom från den amerikanska feministrörelsen under motståndet mot Trumps första mandatperiod. I manifestet Feminism för de 99 procenten föreslår Cinzia Aruzza, Tithi Bhattacharya och Nancy Fraser att en antikapitalistisk feminism som utgår från den sociala reproduktionen, snarare än bara från produktionen, kan återupprätta vänstern som relevant projekt. Det är i kamper där kvinnorörelsen går i bräschen för reproduktiva rättigheter, välfärd, omsorg och ekosystem som en bred allians kan bildas som utmanar den allt mer reaktionära kapitalismen.
Ett snarlikt förslag lämnas av Nick Dyer-Witheford som lanseringsupprop för sajten Platforms, Populisms, Pandemics and Riots (PPPR). Han plockar upp Toscanos biopolitiska dubbelmakt och skissar på hur en biokommunism kan se ut, ett sammanflätande av antikapitalistiska projekt för att skapa allmänningar som upprätthåller livet. Dyer-Witheford betonar att vi står inför en polykris, en samtidigt ekonomisk, ekologisk, geopolitisk och politisk kris. Om Toscano med dubbelmakten försöker bena ut en väg mellan reform och revolution ser Dyer-Witheford snarare att vi behöver verka på alla plan för att säkra livets överlevnad. Vi behöver brådskande reformer (socialdemokrati) som tillför mer resurser till välfärden och en grön ny giv, revolutionära projekt (kommunismen) som begränsar, skadar och överskrider kapitalismen (och dess kontrarevolutionära form, fascismen) genom att tillföra ekologiska planetära gränser, undandra områden från marknaden, upphäver marknadslogiken och tillföra moment av planering (tänk Andreas Malms krigskommunism).
För att bygga den kraft som båda dessa politiska former kräver, menar Dyer-Witheford, är det nödvändigt att stärka de självständiga sociala rörelserna som skyddar allmänningar, skapar nätverk av omsorg, bryter sig loss där det kapitalistiska systemet övergett underhållandet av livet för att upprätta autonomi. Det här hittar vi hos queera, feministiska, autonoma, kommunalistiska, anarkistiska kollektiv, hos de katastrofgemenskaper som spontant upprättas i kris och katastrofzoner, de internationella solidaritetsnätverk för fred och för vapenvila in i konflikthärdar och krigsområden, de upproriska territorier som rycker sig loss för att experimentera med självständighet där geopolitiska intressekonflikter mellan maktblock har låst sig. Autonomin är nödvändig för att åter föra samman folkrörelser, undandra resurser och skapa en motmakt som kan upprätta det tryck som möjliggör de kortsiktiga (reformer inom systemet) och långsiktiga (revolutionära, systemomvandlande) krav som behövs för att försvara livet mot kapitalismens accelererande exterminism.