”Revolutionen är inte en handling där man tar makten, utan processen där man styr makten. Först som reformister, revolutionärer blir man först därefter” (Tronti).
Det är femtio år sedan Mario Trontis klassiker Operai e capitale, Arbetare och kapital, släpptes i Italien. Boken var den första som försökte systematisera och ge en samlad kodifierad beskrivning av den så kallade operaismens nyläsning av Marx. Trontis styrka är att presentera en samlad berättelse, ge ett mobiliserande narrativ, för en ny våg av arbetarkamp i och utanför fabrikerna. De operistiska fabriksundersökningarna av klassammansättningarna gavs av Tronti en övergripande teori. Där den nya vänstern vände sig till kritisk teori och ideologikritik, sökte putsa av dogmatisk marxism-leninism eller lyfte fram en maoistiskt betraktad antikolonial antiimperialism bildade operaismen en kättersk och frihetlig marxisttradition, som återvände till produktionens dolda verkstad för att analysera samhället utifrån klassens position i produktionen. Boken kom därför att bilda skola för en helt ny generation militanter, som gjorde sin politiska debut under studentprotesterna 1968 – och som sedan stod framför fabriksgrindarna under den heta hösten av arbetarkamp 1969.
Men medan operaismen och Operai e capitale fick sitt stora genomslag hade Tronti redan återvänt in i italienska kommunistpartiet, desillusionerad över den autonoma arbetarkampens potential. Mot teorierna i Operai e capitale om arbetarautonomi utarbetade han i sextiotalets slut och sjuttiotalets början teorin om politikens autonomi. I nyutgåvan av Operai e capitale utvecklade han detta koncept i sitt nyskrivna postskript, genom en undersökning av socialdemokratin och USA:s new deal på 30-talet.
Operaismen delades därigenom i en vänstergren (Antonio Negri, Sergio Bologna, Romano Alquatti) som fortsatte verka autonomt från partivänstern och en högergren, där flera ledande teoretiker (Massimo Cacciari, Alberto Asor-Rosa) följde Tronti in i PCI. Både vänster- och högeroperaismen har sina ideologiska rötter i Operai e capitale. Det kan därför vara intressant att följa vilka inslag i teorin som utvecklades åt vilket håll, vilka interna motsättningar Operai e capitale bar på.
II.
Trontis texter i Quaderni Rossi skrevs mitt i stundens hetta, i den nya vågen av arbetarprotester med en kulmen 1962. Hans ledartexter från Classe Operaia 1964, började redan spegla de vilda arbetarkampernas förlust och återflöde in i partivänstern. Problematiken i texterna nu handlar mer om hur arbetarklassen ska kunna återta partiet (”partiet i fabriken”) och blockera dess utveckling mot socialdemokrati – med särskild strategisk vikt given åt PCI:s tredje fabrikskonferens hållen 1965. Tredje avdelningen i Operai e capitale, ”Le prime tesi” (de första teserna), skrevs som en utvärderande reflektion, efter en kampvåg. Parallellt gav Tronti och Cacciari ut tidningen Contropiano (Motplan) där de började göra en revision av sina operaistiska teser. Tidskriften inriktades på att förstå kapitalets politiska sammansättning; formerna för staten, den borgerliga makten, överbyggnaden och olika formerna för mediering. Trontis tes redan innan 1968-69 var att arbetarklassen hade besegrats i fabrikerna. Det var på den politiska nivån som klassen fortfarande hade en chans att påföra de enskilda kapitalen en politisk kompromiss.
Från att ha sett staten som totalkapitalets planering började kretsen kring Contropiano se hur den politiska sammansättningen innehade en relativ autonomi, en politikens autonomi. PCI blev därigenom intressant igen. Motsättningen flyttades från ”inom och mot kapitalet” till ett inom politiken/staten mot kapitalet.
Politikens autonomi lyftes av Tronti som ”klasskampens fortsättning med andra medel”. Det handlade om en ”politisk beväpning” av arbetarklassen genom att ta fiendens poster.
Tronti och Contropianokretsen försökte se paralleller mellan 30-talet och 70-talet, som perioder av politikens uppkomst efter en kris- och kampperiod. Med den stora krisen 1929 (och ryska revolutionen färskt i minnet) öppnades dörren för en ny politisk omstrukturering genom statens ordningsskapande. Roosevelt och Keynes lyckades politiskt intervenera i krisen för att återskapa ordningen, politiken blev en utväg ur krisen. Arbetarkamperna infogades genom New deal (och här, genom Saltsjöbadenavtalet) i en ny samhällskompromiss där arbetarkamperna förbands till kapitalets utveckling och lönekamperna knöts till produktionsökningen. Det krävdes en ny stat, välfärdsstaten, för att inkludera massarbetarna – ”man kan inte införa nya massor i en gammal stat”. Detta skapade en oerhört hållbar och varaktig kapitalistisk stat.
Tronti såg fordismens kris genom 60-talets arbetarkamper åter öppnade upp möjligheten för politikens återkomst. Kapitalismen hade upphört att vara en progressiv kraft och tappat sin förmåga att integrera arbetarklassen genom löneökning och konsumtionsökning, den fordistiska kompromissen. Istället försökte den strategiskt använda staten för att omstrukturera arbetarklassen – en föraning om Thatcher och Reagans politik. Det Tronti frågade sig var hur arbetarklassen kunde använda denna ökade politikens autonomi för att intervenera mot kapitalet på statens nivå och vrida staten till sina intressen. Matteo Mandarini menar att Trontis politikens autonomi inte ska ses som en marxistisk teori om staten, utan som en teori om en möjlig politisk praktik för arbetarrörelsen.
III.
Operaisten Raffaele Sbardella riktar i texten ”La NEP di Classe Operaia” (engelsk översättning i Viewpoint magazine) en kritik mot Trontis nya inriktning och spårade dem till brister i Operai e capitale.
Han menade att Tronti gjorde sig skyldig till en ”idealisering av proletär subjektivitet”, ett överbetonande av de subjektiva möjligheterna för arbetarklassen att agera i kapitalismen, speciellt i nedgångsperioder. Trontis klassyn blev därigenom en idealism, som bar mer likheter med Gentile än Marx, menade Sbardella.
I perioder av ökad klasskamp stödde Tronti arbetarklassens självaktivitet mot kapitalet och såg en revolutionär potential i en vägrandets strategi, de spontana och vilda vardagskampformer klasskampen tog. Men det blev problematiskt, menade Sbardella, när arbetarklassens spontana beteenden i nedgångsperioder och kampernas ebb lästes på samma sätt, som en offensiv spontan strategi framåt. Tronti betonade handlingen som som subjekt, oavsett om handlingen kom ur ett kollektiva medvetandet eller var ett passivt resultat av en atomiserad objektivism. Istället för att se arbetarnas återvändande till PCI efter strejkvågen 1962 som ett tecken på en svaghet och problematisk, försökte operaisterna kring Tronti se det som en ny smart strategi att återta partiet för att blockera socialdemokratifieringen inifrån partierna. Sbardella menade att det var en idealisering av den proletära subjektiviteten som alltid revolutionär – och detta fick Tronti att hylla arbetarnas delegering av makt till partiet. När arbetarkollektiviteten i strejkvågen splittrades skulle de ges en ny yttre enhet genom parti och representation.
Därigenom började Tronti betrakta inte bara klassen, utan även dess politiska representation, som autonom: där föddes tankarna om politikens autonomi. Trontis texter i Classe Operaia svängde från att förespråka ett ”parti av en ny typ” till att ”blockera PCI:s sossifiering” och en uppmaning att föra klasskampen inom PCI. Därigenom misslyckades operaisterna ta fram en fungerande analys av nedgångsperioder och hur dessa ofta resulterade i en dålig politik på grund av den rent objektiva situationen. Arbetarkamperna i fabrikerna blev en styrka och frånvaron av arbetarkamper i fabrikerna blev – även de – en styrka. Detta okritiska förhållningssätt till de omedelbara spontana aktiviteterna ledde till ett okritiskt accepterande av den politiska medieringen som ett uttryck för proletär subjektivitet. Här fick den leninistiska partisynen ett övertag: partiet gavs prioritet som den plats där klassens subjektivitet fanns förkroppsligad – inte som en separering och alienering av klassmakten, menade Sbardella. Trontis perspektiv i Lenin i England på behovet av ”det taktiska partiet” av ny typ bar redan på fröet till politikens autonomi, menade Sbardella. Operaismen bar därigenom på en paradox; att arbetarna kunde själva föra sin kamp autonomt men samtidigt i behov av ett taktiskt parti. Trontis idealistiska syn på arbetaranvändningen av fackföreningarna och PCI förskjöts så från ett massavantgardets parti till avantgardets återinträde i partiet, för att expropriera partiet. Därigenom hade det återigen skett ett separerande av parti och klass.
IV.
Cristina Corradi ser en liknande utveckling i Trontis tänkande mot idealism som den Sbardella kritiserar. Snarare än en nymarxism rör sig Trontis och Cacciaris högeroperistiska teorier mot en arbetarklassfilosofi i gränslandet mellan Nietzsche och Heidegger. Dessa kommer till uttryck i deras negativa dialektik, vars syfte var att slå sönder medieringar och synteser och uppvärdera antidialektiska och irrationell strömningar, menar Corradi. Marxismen övergår från ekonomikritik till bara en fråga om vilja och organiserad kraft. Teorierna om politikens autonomi hos Tronti och Cacciari i PCI har därigenom lämnat marxismen och förebådar den neorationalistiska, antimetafysiska och nihilistiska ”svaga filosofi” som sedan får fäste i Italien på 80-talet.
Politikens autonomi som vilja till makt, menar Corradi, är rotad i operaismens grundströmningar, att arbetarkampen driver historien framåt, inte kapitalismens utveckling. Det är den politiska handlingens och mytens primat. Från Weber och Carl Schmitt hämtar Tronti synen på den politiska kampen som en konfrontation mellan värden/identiteter, snarare än en marxistisk föreställning om klasskamp baserad på sociala motsättningar, menar Corradi.
Matteo Mandarini delar in Trontis skrivande i tre perioder: i hans operaistiska texter, i texterna om politikens autonomi (och klasskampens nedgång) och i en tredje teologisk fas inriktad på politikens nedgång. Tronti kom efter 70-talet att revidera även sina teser om politikens autonomi. Han kom 1989 att beskriva hur politikens autonomi snarare kom att fungera som redskap för en finansiell nysammansättning under en konservativ modernisering, snarare än som ett redskap för arbetarklassen. Tronti fann vid makten att politikens autonomi motsvarande inte arbetarklassens behov. I sitt brev till Operei e capitale–seminariet den 11 juni i Paris i år beskriver Tronti hur arbetarklassen och överklassen, som befunnit sig i en dialektisk relation till varandra, båda försattes i kris av denna nysammansättning. Egenföretagaren bär på båda dessa identiteter i samma person, menar Tronti. Vi har gått från massarbetarnas hegemoni till att massborgarna blivit en dominerande borgerlig mentalitet. Relationen mellan klasserna ser nu helt annorlunda ut och antagonismen försvagats – den går inte på samma sätt idag att se som en motsättning mellan variabelt kapital och arbetskraft. Vi har rört oss bortom Marx. Politiken har blivit att välja mellan olika borgerliga alternativ.
Tronti tar det ett steg längre och ser att lärdomen från operaismen är dess modernitetskritik. Det moderna projektet har misslyckats och brutit samman. Socialismen är inräknad i moderniteten och partiformen tätt förbunden med moderniteten som projekt. Det mänskliga framåtskridandet mot det bättre har som ideologi gått in i väggen – vi befinner oss nu i dess öken. Vår uppgift idag, menar Tronti, för att fortsätta det operaistiska projektet, innebär att lägga all kraft på att accelerera modernitetens kris. Alla de projekt som inte påskyndar denna kris bör vi omedelbart överge.
”Är dessa teser sanna? Är de inte sanna? Det intresserar mig inte. Jag söker inte en sann objektiv god historia för de ickeorganiskt intellektuella. Jag söker en politisk idékraft som jag kan använda för att skapa en konfliktfront som når rötterna av den faktiska samhälleliga skiktningen.” (Tronti 2016, om Operai e Capitale)