1848 svepte en exceptionellt intensiv revoltvåg över hela Europa och skakade resterna feodalsamhället och monarkierna. 1848 gjorde proletariatet sin kollektiva debut på den politiska arenan. Revoltvågen markerade slutet på borgarklassens revolutionära roll och skakade även dem, en nya klass som stigit fram mot makten. Borgarnas forna allierade vände vapnen mot dem själva. Hade de öppnat Pandoras ask och släppt lös krafter de själva inte kunde betvinga? Spöket löpte fritt i Europa.

1846-1847 drabbades Europa av en svår ekonomisk kris, som spred sig från jordbrukssektorn till handeln och industrin. Industrialiseringen pågick förfullt i Storbritannien, men i resten av Europa låg den fortfarande i sin linda. Det var enbart i England som proletariatet blivit den numerärt största klassen, i andra länder var arbetarklassen fortfarande i minoritet.

I Frankrike var minnet av den franska revolutionen färskt, trots att landet kastats tillbaka till monarki via Napoleons kejsardöme. 1820-1821 och 1830 hade nya borgerliga revolter briserat, med krav på en demokratisk parlamentarisk republik och politiska friheter. 1848 följde samma mönster som dessa två revolter, stora människomassor samlades i Paris och demonstrerade, protester som övergick i barrikader, konfrontationer och öppen revolt. Men 1848 hade sammansättningen på revolten förändrats, arbetare och hantverkare spelade en allt mer central roll, medan borgarna föstes åt sidan. Marx beskrev 1848 som den första öppna klasskonfrontationen mellan bourgeoisi och proletariat. Revolten spreds från Frankrike till Italien, Habsburgska imperiet och Tyska konfederationen – av Europas stormakter var det bara Ryssland och Storbritannien som inte drabbades.

Men inget av de demokratiska experimenten i Europa 1848-1849 överlevde, de dränktes alla i blod. De gamla suveränerna återvände överallt till makten – även om det i Frankrike skedde som en återgång till kejsardöme snarare än monarki. Aristokratin behöll makten, men de borgerliga värderingarna började de närmaste tjugo åren steg för steg sippra igenom. De följande tjugo åren, 1850-1873 var en period av ekonomisk högkonjuktur och kraftig tillväxt. Frankrike och Tyskland hann ikapp Storbritanniens industrialisering och ekonomiska utveckling. Perioden avbröts endast av kortvariga kriser 1857-1858 och 1866-1867 – historiens första kapitalistiska cykliska kriserna, överproduktionskriser som hade sina rötter i industriproduktionen, inte i jordbruket, med kedjereaktioner på marknaden, börsras och prisfall. Industrin mekaniserades, järnvägen och ångloket revolutionerade transportmöjligheterna, telegrafen gjorde en snabb kommunikation möjlig (ett budskap som tidigare tagit tre månader att leverera från London till Tokyo tog nu tre minuter), urbaniseringen tog fart.

Den första internationella proletära revolten var slagen i spillror, vilket drev arbetarorganisationerna antingen under jorden, till en blanquistisk insurrektionalism, eller in i utopiska proudhonistiska kooperativ. Enbart i England var de proletära organisationernas struktur intakt och utvecklades till en massorganisering i form av fackföreningar. Det var under de här åren, i högkonjukturen mellan två revolter, en period med kapitalismens två första ekonomiska kriser, som Karl Marx släppte sina viktigaste verk.

Marx och Engels Det kommunistiska manifestet kom med en oerhörd tajming, i början av 1848, då Marx också kortvarigt bodde i Paris under revolten. Marx historiska pamfletter Klasstriderna i Frankrike (1850), Louis Bonapartes adertonde brumaire (1852) och Pariskommunen (1871) var hans försök att förstå de krafter som resulterade i revolution och reaktion, de klassmotsättningar och politiska spel som den unga proletära kommunistiska rörelser fann sig indragna i. De anteckningsböcker där Marx börjar utveckla sin kritik av den politiska ekonomin, som samlats i skriften Grundrisse, kom till under den ekonomiska krisen 1857. Kapitalets band I publicerades i sin tur under den andra ekonomiska krisen 1867.

Klass hos Marx

I den i all hast ihopkastade stridsskriften Det kommunistiska manifestet, som släpptes mitt under den europeiska revoltvågens utbrott 1848, var klasskampen central. Klassbegreppet var spekulativt, i manifestet beskrevs enbart två antagonistiska färdigformerade klasser – proletariatet och bourgeoisin – som stod i antagonistisk motsättning till varandra. Alla andra klasser hade abstraherats bort. Båda klasserna var progressiva: borgarklassen var ett framåtskridande i förhållande till feodalklassen och proletariatet i förhållande till bourgeoisin. Proletariatets subjektivering sammanföll med produktionens organisering: genom industrialiseringen blev proletariatet en homogen disciplinerad massa i fabrikerna, en organiserad armé färdig att storma borgarklassen, ta makten över produktionsmedlen och kontrollen över merarbetet. Manifestet frammanade ett subjekt, framkastade krav och visade på en riktning.

I Marx tre band av Kapitalet hamnar proletariatet i bakgrunden, huvudfokus är satt på att leverera en kritik av den borgerliga nationalekonomin och skärskåda den kapitalistiska produktionsprocessen. Först i det av Engels sammanställda tredje bandet förekommer ett kapitel om klasser, några korta sidor sist i volymen. Där diskuterar Marx tre klasser: lönearbetare, kapitalister och jordägare. De tre klasserna har olika inkomstkällor – arbete, kapital och jord – och är personifieringar (”sociala representanter”) för olika produktionsfaktorer – arbetskraft, produktionsmedel och mark. Det är genom bytet av dessa som de relaterar till och träder i förbindelse med varandra.

I Kapitalet ses de samhälleliga klasserna i en strukturell bemärkelse: Klass bestäms ur ställning i den samhälleliga produktionensprocessen. I Marx historiska skrifter kompletteras detta perspektiv med att betrakta klasser ur historisk bemärkelse: hur sociala grupper i bestämda historiska situationer, bestäms i förhållande till andra. De historiska skrifterna bär därigenom på ett dubbelt klassperspektiv: att både se klassernas materiella grund och klasserna som sociala formationer i vardande. Klasstriderna i Frankrike och Louis Bonapartes adertonde brumaire skrevs åren efter nederlaget 1848, när den proletära rörelsen krossades och sopades bort från den historiska arenan för många år framöver. Marx övergår i sina historiska texter till att använda ett analytiskt klassbegrepp, där klasstrukturen sönderfaller i en mångfald sociala klasser i förändring och formerande.

De klasser Marx beskriver i de historiska skrifterna är, förutom proletariatet, de olika grenarna inom bourgeoisin (finansbourgeoisi, industribourgeoisi, jordägare), mellanskikt som småbourgeoisin (affärsidkare, arbetsledare, självanställda entreprenörer osv) och statsanställda, men även ”subalterna” klasser som självägande småbönder och den grupp av deklasserade och ”klasslösa” som Marx kallar trasproletariat.

Marx analys av reaktionen

Louis Bonapartes adertonde brumaire är historiskt intressant eftersom den är Marx försök att beskriva reaktionen mot revolutionen 1848, den form en kontrarevolutionär rörelse tog som avskaffade den Andra republiken och införde det Andra kejsardömet. När den internationella kommunistiska rörelsen konfronterades med fascismen på 1920-talet, som en reaktion på 1917s revolutionsvåg, såg de många likheter och hämtade analys från Marx historiska skrifter om revolutionsvågen 1848 och den kontrarevolutionära reaktion som krossade den tidens proletära uppsving. I Marx Louis Bonapartes adertonde brumair hittar vi motiv som sedan återkommer i den kommunistiska rörelsens förståelse av fascism, populism och reaktion.

Själva beteckningen ”reaktionär” var ett av flera politiska positionsbeteckningar som började användas under franska revolutionen (tillsammans med konservativ och höger). Beteckningen sattes på den aristokrati som motsatte sig revolutionen och ville behålla feodalismens som samhällsordning, ett återvändande till l’ancien régime. 1848 var det en etablerad beteckning på de krafter som ville stärka den premoderna monarkin och idealiserade feodalismen. Bourbounmonarkisterna, som stödde Louis Phillips dynasti, kallades ”legitimist reaction”.

Begreppet reaktion, som en kontrarevolutionär mobilisering för l’ancien regime eller ett upprätthållande av status quo, i motsättning till en progressiv eller revolutionär samhällsutveckling, måste sättas i sitt sammanhang. Louis Bonapartes regim sammanföll med en kraftig ekonomisk tillväxt och syn på en linjär progressiv utveckling. Positivismen var en dominerande ideologi inom vetenskapen, Darwins evolutionsteori lanserades och upplysningens tro på framskridande fördes tillbaka på en mer materialistisk grund – även i det borgerliga tänkandet – efter romantikens idealistiska utvecklingssyn.

Marx historiemateralism, som den kommer till uttryck i exempelvis Den tyska ideologin, Kommunistiska manifestet och inledningen till Grundrisse, har kritiserats för att vara teleologisk, deterministisk och linjärt progressiv. Men i Marx konkreta historiska analys av de politiska konflikterna faller all historiedeterminism i hans teorier bort – historien är alltid öppen och avgörs av styrkeförhållandena mellan klasserna och produktionens utveckling. Utvecklingen är inte på förhand given, samhället utvecklas inte progressivt linjärt, utan väljer väg, hoppar framåt eller kastas bakåt. Klassernas utveckling följer inte rent automatiskt ur produktionsprocessen, utan måste ur sina materiella förutsättningar politiskt formeras och organiseras.

Marx identifierar en progressiv tendens, där produktivkrafterna utvecklas, de lösgörs från sina begränsningar, arbetsdelningen ökar och produktionen blir samhällelig. Men han diskuterar även denna progressiva utveckling som en utökning av rättigheter och friheter. Reaktionen är de bromsande krafter som försöker begränsa produktivkrafternas utveckling, kvarhålla en tidigare produktionsform och stärka dess privilegier, bevara l’ancien regime och begränsa eller inskränka hur rättigheter och friheter generaliseras i samhället.

Utifrån denna preliminära beskrivning kan vi gå in och se närmare på hur Marx analyserar olika former av reaktion i Louis Bonapartes adertonde brumaire.

Reaktionen som form och innehåll

Det första Marx gör är att försöka se bortom skenet, att se till revolutionerna (och kontrarevolutionens) innehåll. Revolten 1848 stödde sig tungt på den franska revolutionen och lånade likt den sitt formspråk från historien. Marx beskriver revolternas sken med begrepp som ”kostym, ”drapera sig i”, ”lånat”, ”frammanar de dödas andar”. Dess sken säger inget om revolten är progressiv eller reaktionär, men den spelar på ett återvändande genom att referera till en historisk period. Om de två konkurrerande monarkistiska dynastierna vände sig till den franska historien, lånade småborgligheten och bonapartismen skrud från Romerska riket, dess period som republik och kejsardöme. ”… dessa gladiatorer fann i det klassiska stränga arvet från den romerska republiken de ideal och de konstformer, de illusioner de behövde för att för sig dölja det borgerligt begränsade innehållet i sina strider…” Kända historiska referenser får fungera som mobiliserande myter. Historien frammanas som ett skådespel, men för att ”frigöra och skapa det moderna borgerliga samhället”. Det nya kläs i det gamla. Efter fullbordat värv behövdes inte dessa kostymer längre, när mobiliseringen är över och den nya samhällsordningen upprättad kan de läggas åt sidan.

De olika borgerliga och aristokratiska klasserna använde myterna för att mobilisera bredare skikt och få en massbas. Proletariatets revolter skiljde sig från dessa genom att inte använda myter från historien. ”1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden”. Proletariatet var den nya klassen för en helt ny samhällsordning. ”Låt de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll”, manade Marx den proletära rörelsen.

Reaktion mot proletariatet

Den proletära revolten ser därför inte ut som den borgerliga revolten. Men Marx visar samtidigt att det inte funnits någon ren borgerlig eller proletär revolution.

Proletariatet deltar i de borgerliga revolterna, mobiliseras och kastar sig in i revolutionen när situationen uppstår. ”Så snart något av samhällsskikten över det råkar i revolutionär jäsning, ingår proletariatet ett förbund med detsamma. De delar så alla nederlag, som de olika partierna efter varandra lider.” Proletariatet ger den liberala bourgeoisin massa. ”Det proletära partiet uppträder som bihang till det småborgerligt-demokratiska”. Den borgerliga revolten behövde därför ständigt vara på sin vakt, att dess lierade i proletariatet inte går för långt, överskrider den borgerliga revolutionens krav och ambitioner.

Februarirevolutionen 1848 kom som en överraskning (en coup de main, överraskningskupp), även för den republikanska borgerligheten. Den borgerliga ”revolutionen” genomfördes – men som en reaktion mot proletariatets revolution. Den borgerliga republiken upprättades, som borgarklassens oinskränkta depoti över andra klasser. Men den republikanska borgerligheten kom inte till makten ”… som den under Louis Philippe hade drömt om genom en borgerlig liberal revolt mot tronen utan genom proletariatets med militärmakt kuvade resning mot kapitalet. Vad den hade föreställt sig som en ytterst revolutionär händelse, utspelade sig i verkligheten som en ytterst kontrarevolutionär”. Istället för att spela en revolutionär roll kom den borgerliga klassen att spela en reaktionär – i den borgerliga revolutionen.

Proletariatets ”inom och emot” de borgerliga revolutionerna gör att den proletära revolutionen inte får samma form, den blir inte linjärt progressiv. De proletära revolterna ”kritiserar ständigt sig själva, avbryter sitt eget förlopp, går tillbaka till det skenbart fullbordade för att ta itu med det på nytt…” Den gamla mullvadens tunnlar är aldrig linjära. Efter de borgerliga revoltförsöken träder proletariatet åter i bakgrunden och de ledande proletärerna grips. Men reaktionen innebar inte ett totalt besegrande av proletariatet. ”Samhället tycks nu ha kastats tillbaka bortom sin utgångspunkt, i verkligheten måste det först skapa sig den revolutionära utgångspunkt, den situation, de förhållanden, de betingelser, som är nödvändiga för att den moderna revolutionen skall få en allvarlig karaktär”. Try, fail, try again, fail better.

Småborglighetens strävan efter republik, universella demokratiska rättigheter och friheter – mötesfrihet, pressfrihet, rösträtt – genomfördes tack vare proletariatets februarirevolt. Men när proletariatet började använda sig av just dessa friheter och sätta press på den nya republiken deklarerade borgarna undantagstillstånd och satte in repressionen mot arbetarmanifestationerna. ”Bourgeoisin insåg mycket riktigt, att alla vapen den smitt mot feodalismen vände sin spets mot dem själva…”. De borgerliga friheterna var aldrig tänkta att ges till andra än borgarklassen själv. I ”egendomen, familjen, religionen och ordningens” namn drogs de liberala rättigheterna in. Under juni 1848 startades ”ett kontrarevolutionärt korståg”, där de olika tidigare stridande delarna av den monarkistiska bourgeoisin förenades med den republikanska småbourgeoisin. ”Alla klasser och partier hade under junidagarna förenat sig till ordningens parti mot den proletära klassen som anarkins parti, socialismens, kommunismens parti”.

Med de drivande arbetarledarna fängslade, avrättade eller i exil gjorde arbetarrörelsen sin exodus från den politiska arenan och kastade sig istället in i ”doktrinära experiment, bytesbanker och arbetarassociationer, alltså i en rörelse, där det gör avkall på att omvälva den gamla världen med sina egna stora samhälleliga medel och snarare söker uppnå sin befrielse bakom ryggen på samhället, på privat sätt, inom ramen av sina begränsade existensbetingelser, och alltså med nödvändighet misslyckas”.

Reaktion som borgerlig klassammansättning

Den andra republiken grundades på så sätt i arbetarnas blod. Den repressiva apparat som de republikanska borgarna släppte lös kom därefter att riktas mot småbourgeoisin. Med junidagarnas uppdelning i ”samhällets försvarare” och ”samhällets fiender” kom repressionen att riktas mot det mellanskikt som samlats kring republikansk liberalism och social demokrati – de småborgare vars materiella intressen i Frankrike hotades av kontrarevolutionen och som hade närmat sig arbetarna. Men som till skillnad från det revolutionära proletariatet hade som målsättning att skapa harmoni mellan kapital och lönearbete, inte upphäva relationen. ”Sedan dessa grundat en republik för bourgeoisin, fördrivit det revolutionära proletariatet från valplatsen och tills vidare bringat det demokratiska småborgarskapet att tiga, skjutes de själva åt sidan av bourgeoisins massa, vilken med rätta lägger beslag på denna republik som sin egendom”. Varje liberal reform brännmärktes som socialism, ett attentat mot hela samhället.

Marx analys av reaktionen i form av Ordningens parti är intressant, för den går på djupet med att diskutera den politiska klassammansättningens betydelse för att artikulera (eller misslyckas artikulera) materiella klassintressen. Ordningens parti var en syntes av skilda klasser, som endast kunde finna sin enhet i en politisk organisation, som reaktion. Monarkisterna i 1800-talets Frankrike var uppdelade på två falanger, anhängarna av Bourbondynastin och anhängarna av dynastin Orléans, som representerade två klasser. Legitimisterna stöddes av storgodsägarna, den gamla aristokratin, medan Orleanisterna stöddes av finansaristokratin.

Reaktionen mot februarirevolten, den ”natt där alla katter är grå”, fick dessa två fraktioner och klassintressen att enas i Ordningens parti, som kunde uttrycka deras generella intresse. ”Det som alltså skilde dessa fraktioner från varandra var inga så kallade principer, [utan] två skilda slag av egendom, det var den gamla motsättningen mellan stad och land, rivaliteten mellan kapital och jordegendom”.

Republiken blev därigenom det enda sättet som Ordningens parti, den enade bourgeoisins herravälde över andra klasser, kunde upprättas – det enda sätt deras allmänna klassintresse kunde artikuleras.

”Den parlamentariska republiken var mer än det neutrala område, där den franska bourgeoisins två fraktioner, legitimister och orleanister, mäktiga jordägare och industribaroner, kunde leva likaberättigade sida vid sida. Den var den oundvikliga betingelsen för deras gemensamma herravälde, den enda statsform, under vilken deras allmänna klassintresse samtidigt blev rådande över deras särskilda fraktioners krav som över alla övriga samhällsklasser. Som rojalister föll de tillbaka i sin gamla motsättning, i kampen mot jordegendomens eller penningens överhöghet, och det högsta uttrycket för denna motsats, personifikationen av densamma var deras konungar själva, deras dynastier”.

Som Ordningens parti enades de som en samhällelig klass – bourgeoisi, det samhälleliga kapitalet – till skillnad mot det politiska uttrycket som rojalister, som bara var ett uttryck för olika partikulära kapitalintressen.

”De förrättade sina verkliga angelägenheter som ordningens parti, dvs under en samhällelig inte under en politisk skylt, såsom representanter för den borgerliga världsordningen och inte som riddare för vandrande prinsessor, som bourgeoisiklass mot andra klasser och inte som rojalistiser mot republikanerna.”

För att kunna uttrycka sitt gemensamma (materiella) klassintresse behövde de överskrida sitt partikulära politiska klassintresse. Därför gav de bonapartisten Louis Bonaparte sitt stöd i tillträdande som andra republikens president.

Reaktionen som reaktionär mobilisering

Louis Bonapartes makt som president skilde sig från borgarklassens makt genom det republikanska parlamentet. Parlamentet hade upplöst den allmänna rösträtten och var ickerepresentativt, medan presidenten hade valts av folket och stod i ett personligt förhållande till nationen. Bonapartes makt byggde på att han kunde använda sig av två parallella strukturer, statsapparaten och en utomparlamentarisk gatumobilisering. Med kontrollen över den verkställande makten, den centraliserade byråkratiska statsapparaten och militären, gavs Bonaparte förfogande över en tjänstemannakår på en halv miljon anställda.

Den franska statens centralisering (och ökade autonomi) hade pågått obrutet, oavsett formellt statsskick. Den utvecklades under monarkin och feodalväldet, stärktes ytterligare under Franska revolutionen och dess centralisering fulländades under Napoleon I, för att bryta upp den lokala och territoriella särmakten.

Vid sidan av statsmakten stödde sig Louis Bonaparte på en mobilisering underifrån, uppbyggandet av en egen stödförening. 10 decemberföreningen – ”denna förening för oordning, prostitution och stöld” med Bonaparte som ”chef för trasproletariatet” – bildades formellt som en välgörenhetsförening, betald av både Bonapartes president- och personliga kassa, för att organisera trasproletariatet i hemliga sektioner underställda presidenten. Marx använder trasproletariatet som en slaskbeteckning på olika klasslösa och deklasserade segment (”avskum från alla klasser”), personer som levde på tiggeri, stöld, lurendrejeri, spel och andra former av välmosor från överklassen, snarare än en inkomst via produktion (lön, profit och ränta). 10 decemberföreningen hade till uppgift att vara hejarklack på Bonapartes iscensatta manifestationer och cermoniella jippon, i ”en maskerad med dräkter, ord och poser”. Men deras uppgift var framför allt att trakassera politiska motståndare. ”10 decemberföreningen skulle utgöra Bonapartes privata arme, tills han lyckats förvandla den statliga armén till en 10 decemberförening”.

Genom denna kontroll över den statsbyråkratiska apparaten, den verkställande maktens relativa autonomi, kontroll över både militären och en utomparlamentarisk kårverksamhet baserad på trasproletariatet, kunde Louis Bonaparte steg för steg manipulera ut Ordningens parti och genomföra sin statskupp den 2 december 1851. Den andra republiken ersattes av det andra kejsardömet, med ”trasproletariatet till makten”.

Reaktionen som representation

Men trots Bonapartes skenbara autonomi genom sin mobilisering av byråkrati och trasproletariat menade Marx att det var inte dessa sociala skikt som Bonaparte var ett politiskt uttryck för. Marx menade att ”Bonaparte representerar en klass, och till och med den talrikaste klassen i det franska samhället, småbönderna”. Bonapartes välde var böndernas reaktion mot att de fick betala februarirevoltens kostnader, en ”landsbygdens reaktion mot staden”.

Småbönderna hade sin egna funktion för den framväxande kapitalismen. Befriandet av småbönderna hade å ena sidan berövat feodalismen dess näring och grund. Men samtidigt var jordräntan viktig för kapitalet.

Det är i analysen av småböndernas klassintresse som Marx briljans kommer till sitt klaraste uttryck i boken. Böndernas viktigaste frågor är inte lönearbetet eller exploatering, utan den skatt, avkastning och ränta de tvingas avbetala på sin mark – ett intresse som sätter dem i motsättning mot både jordegendomens aristokrati och bankväsendet, men i en individuell motsättning snarare än artikulerad som ett gemensamt klassintresse.

”Småbönderna utgör en oerhörd massa, vars medlemmar lever under samma förhållanden men utan att komma i mångsidig beröring med varandra. Deras produktionssätt isolerar dem från varandra i stället för att bringa dem att umgås med varandra. Isoleringen gynnas av de dåliga kommunikationsmedlen i Frankrike och av böndernas fattigdom. Den jordlapp de brukar, parcellen, tillåter ingen arbetsdelning i driften, inget utnyttjande av vetenskapen, alltså ingen mångsidig utveckling, inga olikartade talanger, inga rika samhälleliga förhållanden. Varje enskild bondefamilj är nästan självförsörjande, producerar själv omedelbart största delen av vad den konsumerar och får sålunda sina livsförnödenheter mer genom byte med naturen än genom umgänge med samhället. Parcellen, bonden och familjen; bredvid en annan parcell, en annan bonde och en annan familj. Några dussin av dem bildar en by och några dussin byar ett departement. På så sätt bildas den stora massan av den franska nationen helt enkelt genom addition av lika storheter, ungefär som en säck med potatis bildar en potatissäck.”

Småbönderna utgör en klass i bemärkelsen att leva under samma materiella existensbetingelser, men deras bristande arbetsdelning och atomisering gör att de inte kunnat formera sig som klass, nå en politisk sammansättning utifrån sina materiella intressen.

”För så vitt miljoner familjer lever under ekonomiska existensbetingelser, som skiljer deras levnadssätt, deras intressen och deras bildning från de andra klassernas och ställer dem i fientligt förhållande till dessa, bildar de en klass. För så vitt det endast finns ett lokalt samband mellan småbönderna, för så vitt inte överensstämmelsen i deras intressen skapar någon gemenskap, någon nationell förbindelse och någon politisk organisation bland dem, bildar de inte någon klass. De är därför ur stånd att i sitt eget namn göra sitt klassintresse gällande, vare sig genom parlamentet eller genom ett konvent. De kan inte representera sig själva, de måste representeras. Deras representant måste samtidigt uppträda som deras herre och som en auktoritet över dem, som en oinskränkt regeringsmakt, som beskyddar dem mot de andra klasserna och sänder dem regn och solsken från ovan. Småböndernas politiska inflytande får alltså sitt sista uttryck i att den verkställande makten underordnar samhället under sig.”

Småbönderna skiljer sig därigenom från proletariatet, som blir massa i produktionen och som genom sin arbetsdelning utvecklar ”rika samhälleliga förhållanden”. Proletariatet är därigenom kapabelt att representera sig själva, de kan uttrycka sitt klassintresse genom självrepresentation – medan småbönderna kräver en yttre representation utifrån. ”Deras representant måste samtidigt uppträda som deras herre och som en auktoritet över dem…” Det var i Louis Bonaparte som småbönderna fann en sådan representation som klass, någon kapabel att uttrycka deras klassintresse mot bourgeoisin och aristokratin.

Men småböndernas politiska klassintresse kan gå åt olika håll, den kan vara radikal eller reaktionär – beroende på vilken klass som blir dess representant och tar hegemonisk ledning. Marx menar att småbönderna vanligen finner ”sina naturliga bundsförvanter och ledare i stadsproletariatet, vars uppgift det är att omstörta den borgerliga ordningen”. Bonaparte däremot ”representerar inte den revolutionära utan den konservativa bonden, inte den bonde, som vill bort från sin sociala existensbetingelse, parcellen, utan den som snarare vill befästa den…”. Bonaparte attraherade böndernas reaktionära sida, de bönder som vill rädda sina småbruk och bevara sina privilegier, snarare än att bryta sin utsatta situation. Här spelar böndernas medvetandenivå in, menar Marx. Det fanns en motsättning mellan de bönder som nått ett modernt medvetande, genom ett sekulariserat skolväsende, och de bönder som satt fast i ett traditonellt medvetande genom att få sin utbildning genom prästväsendet. Böndernas klassartikulation är därigenom inte given på förhand.

I Louis Bonapartes adertonde brumaire ser vi hur Marx använder en komplex klassanalys för att förklara vilket uttryck reaktionen mot proletariatets revolt tar sig, vilka klassintressen som spelas ut mot varandra och hur det för Louis Bonaparte, denna 1800-talets plumpa Berlusconi eller Putin-gestalt, till makten. Marx visar på det klassernas politiska sammansättning som en process som ser olika ut i olika klasser, vilka klassintressen som kan uttryckas inifrån genom en självrepresentation och vilka partikulära klassintressen som kräver en yttre representation för att kunna enas efter sitt allmänna klassintresse. Bonapartes framlyftande till makten genom ett taktiskt stöd från bourgeoisin för att bemöta det revolutionära hotet från proletariatet, hans populistiska bas hos bondemassorna och hans förmåga att agera både inom statsapparaten, överskrida den genom undantagstillståndet och skapa en mobilisering utanför legaliteten genom trasproletära stödkårer visar på den form en reaktionär mobilisering kan ta och de beståndsdelar den kan bestå av. Marx analys av reaktionen i form av Louis Bonaparte kom därför att bli betydelsefull för den kommunistiska rörelsens när den 70 år senare stod inför utmaningen att analysera och förstå fascismens klasstöd, klassbas och klassmobilisering.