The winter is coming. Det har varit ett spännande år, som har gett oss tillbaka hoppet om att en samhällsförändring är möjlig. Revoltvågen i Nordafrika och torgmötesprotesterna i Sydeuropa, studentprotesterna i Chile och Occupy-rörelsen i USA som spred sig från Occupy Wall Street både över hela USA och Europa. Den arabiska våren gick över till en europeisk sommar och en het amerikansk höst. Nu kommer vintern. Och det är nu det börjar bli riktigt intressant.

Protesterna har blivit massrörelser, skapat nya mötesforum på gator och torg, kastat diktaturer över ända och fått statsministrar att gå. Men reaktionen på demokratirevolterna underifrån har blivit en revolution ovanifrån. De nya regimerna har visat sig fortsätta på samma inslagna spår, makten har förflyttats till militärråd eller teknokratiska ”politiskt neutrala” byråkrater med bakgrund i bank- och finansväsendet ståendes ovanför det partipolitiska spelet. De permanenta lägren och torgstormötena, ”generalförsamlingarna”, som samlat krisprotesterna har antingen brytits upp och stormats – eller nått vägs ände på grund av sin egna inre dynamik. Rörelsens första fas är över, och befinner sig nu i ett sökande och experimenterande stadium för att inleda nästa fas.

I de sex nummer vi gett ut av tidningen Brand sedan vi rebootade den har vi följt krisprotesterna, försökt översätta och presentera de centrala diskussionerna i de olika länderna för en svensk publik. Rent generellt har vi kunnat se tre tendenser, som löpt både igenom den autonoma rörelsen och krismotståndet. Vi kan kalla de tre tendenserna: alternativ, försvar och attack.

Alternativ

Ett av de starkaste dragen i Indignados och Occupyrörelsen har varit dess förkastande av representation, partipolitik och representativ demokrati. De har hjälpt till att förvandla den ekonomiska krisen till en systemkris, ett misstroende mot och avlegitimiserande av hela det politiska etablisemanget. Ockupationerna av torgen var istället skapandet av en direktdemokratisk mötesplats och folkförsamlingar där alla kunde göra sin röst hörda, berätta om sina problem och lämna förslag på lösningar. Torgförsamlingarna fungerade därigenom som ett synliggörande av människors vardagliga livssitutationer, en plats där man kunde finna de gemensamma elementen och delade problemområdena med andra.

Torgockupationerna visade på de geografiska platsernas betydelse, vikten av fysiska samlingsplatser. De spanska indignerade ockuperade som mest 60 olika torg, höll 150 lokala folkförsamlingar. Rörelsen utvecklade snabbt en effektiv metod mot repression: den tvåhövdade hydran. Det enda som hindrar repression är om polisen tror att de kommer få möta dubbelt så många om de hugger av ett huvud, då aktar de sig att rensa torgen för att inte eskalera situationen och få rörelsen att spridas ytterligare.

Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin, som deltagit i både den spanska och amerikanska rörelsen, beskriver tre beståndsdelar som gjorde torgrörelsen till ett sådant kraftigt alternativ: Den extraordinära förmågan att inkludera alla olika sorters människor. Dess impuls att gå bortom traditionella protestformer och kunna skapa lösningar på de problem som identifierats. Samt att de tagit en horisontell och direkt deltagande form.

Ett första viktigt steg var att kunna ha en plats att mötas, att se varandra, synliggöras. Där fyllde stormötena och torgockupationerna en viktig funktion. Men efter någon månad av expanderande stormöten började de avta och tappa folk. Från spanska stormöten med upp tilll 15 000 deltagare krymte de till några hundra.

Michael Albert, som deltog i de spanska torgmötena, menar att problemet med stormötena och skälen till att de minskade kom inte utifrån, det berodde inte på repression eller att de indefinierades i det politiska systemet. Problemen kom snarare inifrån mötena. Från att ha varit synliggörande började mötena stelna i form. Koncenusprocessen att fatta beslut sög oerhört med kraft. Mötena övertogs av de gamla vanliga talarna från den utomparlamentariska vänsterns mikropartier. Snarare än att synliggöra personliga erfarenheter blev det traditionella möten där talarna försökte övertyga varandra om nästa taktiska steg för rörelsen att ta, om vilka aktioner som borde beslutas. Stormötena spelade ut sin roll. Men att folk försvann från mötena betydde inte att rörelsen försvann eller passiviserades, det dök fortfarande upp lika mycket människor på demonstrationerna.

Fas två

Det är med nästa steg som det börjar bli riktigt intressant, när rörelsen nu träder in i sin andra fas. Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin ser de arbetsgrupper som uppstått kring vissa problemområden som första steget bortom stormötenas begränsningar och embryot till rörelsens andra fas.

”I dessa arbetsgrupper fanns dynamiken för rörelsens andra fasen redan implicit. I Spanien började denna fas redan under sommaren, medan i USA börjar den nu. Denna fas kännetecknas av ett stegvis förflyttandet i fokus för protesterna […] till att börja upprätta den form av förändring som rörelsen vill ska ske i hela samhället. Förmågan att skapa lösningar växer när rörelsen expanderar i alla riktningar, först genom framträdandet av en rad ockupationer kopplade till sig själva och sedan genom skapandet av – eller genom att samarbeta med – grupper och nätverk som själva kan lösa problemen på en lokal nivå genom samverkan och dela på kunskaper och resurser.”

Michael Albert beskriver det som en övergång från ”ockupationer till självstyre”, från en passiv till en aktiv handling. Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin beskriver händelseutvecklingen i Spanien under hösten:

”[…] även om indignado-rörelsen inte längre har några tältläger, så känner man av dess närvaro överallt. Den är nu en kultur, sammansatt av tusentals mikroinstitutioner som kommer med lösningar genom gemensamma ansträngningar från folk som har drabbats av samma sorts problem. Det är arbetsgrupper som tar upp frågor som arbete, boende, energi, utbildning, finans eller livsmedel och många andra saker, samt ett helt nät av samverkan som binder ihop alla dessa arbetskooperativ. Katalonien och Madrid har redan ”Integral Cooperatives” vars funktion är att koordinera de olika tjänsterna som de olika arbetsgruppern/kooperativen erbjuder inom sitt lokala område, till den grad att det inom vissa områden inom Spanien nästan är möjligt att leva utan att vara beroende av de resurser som de en procenten lagt på hög. Rörelsen har gjort det möjligt för dessa institutioner, som brukade vara utspridda och begränsade, att växa och växa samman, och det har gett dem en synlighet som har skapat mycket mer intresse, respekt och stöd för deras funktioner”.

I Spanien har den andra fasen gett upphov till en våg av husockupationer, under parollen ”från indignation till aktion”. Efter en stor rörelsemanifestation i Barcelona med 200 000 deltagare den 20 november, delade demonstrationen upp sig i tre delar som sedan ockuperade ett sjukhus, ett universitet och en lagerlokal som upprättades till ett socialt center. I Madrid pågår just nu tre ockupationer, uppkomna ur Indignados-rörelsen. En liknande utveckling kan ses i Grekland där den stora församlingen på Syntagmatorget tappat i betydelse, medan ockupationerna, stormötena i kvarteren och stadsdelsorganiseringen fortsatt.

I USA förbereder sig Occupy-rörelsen nu inför den andra fasen. Ett första betydande steg var Occupy Oaklands generalstrejk den 2 november, den första genomförda generalstrejken på 66 år. Även om genomslaget inte var totalt, så är det ändå en märkbar bedrift att torgstormötet lyckades få tillstånd en generalstrejk – genom sitt initiativ utanför fackföreningsrörelse. Experimenten med utomfacklig organisering är extremt intressant i ett land där 90 procent av arbetsstyrkan inte är med i någon fackförening. Övergången till andra fasen påskyndades av stormningen av Occupy WallStreets tältläger, vilket bidrog till att sprida ut rörelsen över hela staden.

Den 6 december genomfördes aktionsdagen Occupy Our Homes, där occupydeltagarna öppnade upp och rustade upp tomma hus för bostadslösa familjer. Under en stor aktion ockuperades Vermont street 702 i östra Brooklyn av Occupy Brooklyn. Occupy Harlem har genomfört aktioner mot att uppvärmningen av hus inte ska stängas av för de som inte haft råd att betala. I både Spanien och USA har en rad kommittéer mot vräkningar bildats. ”Rätt till bostad” har blivit en samlande paroll.

Försvar och attack

I ett öppet brev till Occupy-rörelsen rekommenderar filmaren Michael Moore vad rörelsen kan göra som andra fas:

”Jag skulle vilja föreslå för mina ockupantsystrar och bröder att det finns många sätt att hålla Occupy Wall Street levande under vintermånaderna. Kanske är det bättre vi flyttar rörelsen inomhus för några månader – och ser hur den växer sig ännu större! […] Så, detta är mina idéer på fem platser vi kan göra för att ockupera vintern. Hjälp de som håller på att vräkas genom Occupy Our Homes. Ockupera ert college-campus, speciellt studielånskontoren och styrelsemötena. Occupy your job genom att få alla att gå med i facket, eller att vägra låta VD:n flytta era jobb utomlands. Ockupera er bank genom att avsluta ert konto och flytta pengarna till en [credit union]. Och Ockupera föresäkringsbolaget, läkemedelsindustrins huvudkontor eller privata sjukhusen tills Vita huset eller kongressen genomför den vårdreform de misslyckades få igenom under 2010”.

Medan den konstituerande sidan av krisprotesterna fokuserar på skapandet av alternativa institutioner och strukturer är den andra tendensen inriktade på att försvara välfärdstaten och de sociala skyddsnäten eller på olika sätt begränsa de negativa konsekvenserna av en avreglerad marknad – det Beverly Silver skulle kalla Polanyitypen av motstånd. Om den alternativa tendensen bygger skepp för att ta sig ifrån den finansiella tsunamin så bygger denna tendens snarare hamnar och skyddsvallar. Det rör sig om kampanjer för gemensam välfärd, mot vinstintressen i och marknadsutsättning av offentlig sektor, skydd av sociala rättigheter. Om den alternativa tendensen avlegitimiserar makten, så eftersträvar försvarstendensen makt. Man försöker bygga allianser, skaffa sig positioner, föra fram kravlistor och ”cahier de doleances” a la Trondheimsmodellen eller skapa folklig opinion. Problemet ses som rörelsens brist på represenation och vikten av att vinna små segrar betonas.

Den tredje tendensen inom krisprotesterna är attacken, de som ser den ekonomiska krisen som en möjlighet att trappa upp konflikten, gå på offensiven mot kapitalismen och försöka få massprotesterna att eskalera och nå en brytningspunkt inom kapitalismen.
Om den alternativa tendensen uppnått ett synliggörande och självorganiserande, försvarstendensen strävar efter representation så är attacken snarare omedelbar, oförmedlad och orepresenterbar.

I nya numret av Brand (nr 4, 2011) recenserar Stefan Jonsson Alain Berthos bok Upprorens tid. Bertho visar på den ökning av folkliga resningar, upplopp och kravaller som skett de senaste åren globalt. Upploppen har blivit en viktig och återkommande folklig protestform – men det är en protestform som nästan ingen offentligt försvarar eller förespråkar. Det är den form som samtidigt är mest exponerad och mest tystnad kring. Det som förbinder Banlieusprotesterna och Londonkravallerna är att det är kravlösa protester, omedelbara attacker på den livssituation man vantrivs i, en explosiv ilska över vanmakten eller ett direkt tillfredsställande av ett behov genom plundring. Men attackerna sker inte bara ”spontant”, utan även varit ett medvetet maktmedel som använts i krisprotesterna för att blockera kapitalets flöden, blockera infrastrukturen eller angripa maktinstitutioner.

Kombination eller krokben

Var och en av dessa tendenser har sina förtjänster och sina brister. Alternativen fungerar avlegitimerande och bidrar till systemkrisen, de är öppna och inkluderande, en viktig skola i självorganisering och direkt deltagande. Men de riskerar samtidigt att bara bli en ”alternativism” eller utopism, ett naivt drömmande om att kliva av eller dra sig undan samhället och därigenom aldrig ett hot mot makten. Alternativen, gemenskapen och allmänningarna är inte nödvändigtvis ett hot mot kapitalet, utan kan fungera som en frivilligstruktur som lappar över kapitalismens värsta brister, en form av filantropi eller skapandet av gratisresurser lika användbara för näringslivet som för sociala proteströrelser. Försvaret av de sociala skyddsnäten och våra rättigheter är nödvändiga. Men det ekonomiska utrymmet för reformer är inte det samma idag som under välfärdstatens gyllene år på 50- och 60-talet. Risken är att försvaret stelnar i en tandlös reformism, ett nostalgiskt tillbakablickande eller ett försök att återvända till en historisk socialdemokrati, utan någon analys av dagens förutsättningar. Försöken till representation och maktpositioner riskerar att kväva rörelsens självorganiserade och deltagande karaktär. Attackerna identifierar viktiga svaga punkter inom kapitalismen och försöker utveckla en revolutionär antikapitalism för vår tid. Problemet är bara att de ofta är för svaga att kunna försvara sig mot repression och öppnar upp för en reaktionär mobilisering eller ger legitimitet åt inskränkta rättigheter. Om våldet inte är förankrat och har legitimitet hos en bred proteströrelse riskerar den att splittra rörelsen. I en tid när kapitalismen verkar kollapsa av egen kraft ger angreppen på det ekonomiska systemet inga löften om fortsatt bröd på våra fat och tak över våra huvuden, de är mer inriktade på att krossa en motpart än att flytta fram våra positioner och tillfredsställa våra behov.

Styrkan finns i när de kombineras. Jag har tidigare på bloggen skrivit om den motmakt som tog form under Argentinas finanskris för tio år sedan. I den argentinska motmakten lyckades de olika komponenterna bilda en sammansättning som var starkare än de enskilda delarna och där kombinationen övervann de olika tendensernas brister.

”… motmakten är inte en addering av olika subjekt, utan den nya sammansättning, den nya maskin som uppstår när dessa kombineras på andra sätt. Det är en process av avsubjektivering i lika hög grad som det är en subjektiveringsprocess. Motmakten är inte en uppradning av fabriksockupanter, arbetslösa piqueteros, Hijos-aktivister, bytesringar, kvartersmöten – som alla ställer sina partikulära krav samtidigt – utan det som sker när dessa kamper kombineras och hybridiseras: när kvartersförsamlingarna koordinerar utbytet i bytesringar med varor från fabriksockupanter som distribueras till piqueteros, när alla gemensamt militant försvarar dessa strukturer, ockuperar sociala center för att upprätthålla dem, skapar egna utbildningsstrukturer för att cirkulera dem. Motmakten kan betraktas som en alternativ samhällelighet som tar form, bortom kapitalismens arbetsdelning och uppdelningar.”

Rörelsens beståndsdelar gick inte att bedömma enskilda, utan enbart utifrån den motmaktsapparat som de gemensamt sammansatte. Kritiken av alternativism/utopism, reformism eller våld föll när den ställdes inför den kombinerade motmakten.

Italienska anomalin

Det spanska och amerikanska exemplen har visat på hur en kombinerad motmakt börjat ta form. Men de olika tendenserna i krisprotesterna kan lika väl sätta krokben för varandra och kollidera. Vi kan se det tydligt i Grekland, där konflikterna mellan de anarkistiska attackerna och stalinisternas strävan efter en ansvarsbärande maktposition förlamat rörelsen. Eller i Sverige där det utopiska draget tog överhanden och kvävde Occupyrörelsen i sin linda genom att bli en tummelplats för mikrosekter som såg dem som ett lämpligt forum att lansera sina mirakellösningar, teknokratiska planer eller saluföra sina konspirationer. (Även om Occupy Stockholms stöd till strejkande tågarbetare eller husockupationer i Göteborg är ett bra tecken på det motsatta, på en sammansättande motmaktsprocess).

Även i Italien har det funnits stora förutsättningar för konstruerandet av en stark motmakt. Men kampen om hegemoni över de sociala protesterna lyckades få rörelsen att kortsluta sig själv och de tre tendenserna som beskrivits ovan att krocka med varandra. Samtidigt så har diskussionen varit på en hög nivå och de olika strategierna varit tydligt uttalade, vilket gjort det intressant att följa de olika positionerna. För att ge en snabb och provisorisk skiss:

Alla förutsättningar för en bred social proteströrelse har funnits: ett stort folkligt missnöje både mot Silvio Berlusconi och åtstramningspolitiken, en politisk förlamning inom högern och en svag partivänster. Men det blev påtryckningarna från EU och den Europeiska centralbanken som lyckades med det som proteströrelserna inte lyckats med, att få bort Berlusconi. Istället har en bred regeringskoalition med Goldman Sachs-rådgivaren och teknokraten Mario Monti i spetsen bildats för att få ordning på den italienska skenande statsskulden och budgetunderskottet. Italiens president Napolitano har länge försökt få till en tvärpolitisk uppgörelse och stöd för en krispolitik över blockgränserna. Lega Nord, som börjat tappa arbetarklassväljare, valde att ställa sig utanför den nya regeringskoalitionen. Italienska näringslivets branschorganisation Confindustria hade redan avlägsnat sig allt mer från den besvärande Berlusconi och närmade sig istället postfascisten Finis nya parti. Confindustria och en stor del av fackföreningsrörelsen, politiskt knutna till reformistiska Partito Democratico, slöt under sommaren nya avtal som skulle garantera arbetsmarknaden social fred. Men Fiats ledning lämnade Confindustria och istället gått på offensiven mot den italienska kollektivavtalsmodellen, och försöker utradera fackföreningsrörelsen från sina fabriker.

De italienska vänsterpartierna, som åkte ur parlamentet 2008 (läs här), har splittrats och försöker konstruera nya allianser som stöd för nya partiformationer. Nichi Vendolas nya vänsterparti Sinistra Ecologia Liberta (Vänster ekologi frihet) har fått relativt högt stöd i opinionsundersökningarna och vunnit kommunalvalet i centrala städer som Milano och Neapel.

Den mest framgångsrika kampanjen har kommit från rörelsen mot vattenprivatiseringar. I hela Italien har det bildats självorganiserade kommittéer som bedrivit opinionsarbete och verkat för en folkomröstning. Den centrala frågan som lyfts är behovet av allmänningar och en gemensam välfärd. Kommittéerna har tryckt på den demokratiska sidan av allmänningarna, och förespråkat en deltagande demokratimodell för hur sociala rörelser ska vara med och sköta allmänningarna – stärkta av Nobelpristagaren Elinor Ostroms teorier om att det sättet som ”allmänningens dilemma” skulle övervinnas var genom att förbindas med delaktiga lokalsamhällen i omvårdnaden och brukandet av dem som gemensam nyttighet. Genom den deltagande demokratiska aspekten lyftes frågan om välfärd och allmänningar därmed ur dikotomin privat/offentligt (eller kombinationen privat-offentligt partnerskap) och gavs en tredje pol: det allmänna som det gemensamma. Sammanbindandet av begrepp som ”commons”, ”beni comuni” och ”gemenskaper”, ”comune” har därigenom fått en stor spridning, långt utanför den autonoma vänsterns kretsar. Sociala centren har varit en viktig aktör i folkomröstningskampanjen. De italienska folkomröstningarna kan inte lämna lagförslag, utan bara återkalla lagar. I folkomröstningen som hölls i mitten av juni togs fyra frågor upp: två rörde vattenprivatiseringarna (mot privatiseringarna av vattenhanteringen och mot vinstintressen i vattnet som allmänning), en riktades mot atomkraft (med kärnkraftsolyckan i Fukushima färskt i minnet) och en sista fråga handlade om att dra tillbaka Berlusconi och andra höga ministrars åtalsimunitet. Folkomröstningen blev en total seger; 57% av befolkningen röstade (endast resultat med över 50 procents valdeltagande räknas), och de sociala rörelsernas ja-sida vann alla fyra frågor med ca 95% av rösterna. Den framgångsrika rörelsen för allmänningar och deltagande demokrati finns även i en bredare strömning av territoriell kamp. Det främst exemplet är den långvariga kampen mot höghastighetstågen TAV genom Alperna utanför Turin har nått en bred massmilitans och samlat både lokalbefolkningen och aktivister från hela Italien i de intensifierade konfrontationerna under sommaren (se artikel i senaste Brand av Josef Yusuf). Men även lokala kamper mot Natobasen Dal Molina i Vicenza och nya avfallsanläggningar i Neapel (läs mer här).

Den största massrörelsen på gatorna har studentrörelsen varit. Hösten 2008 bröt en ny våg av studentprotester och universitetsockupationer ut i Italien, ”den anomala vågen”, som skolade en ny generation aktivister. Den följdes 2009-2010 upp av kampanjen mot minister Gelminis utbildningsreform, där studenterna inte bara ockuperade sina institutitioner utan även gick ut och genomförde ”vilda manifestationer” (inspirerade av de franska ”manif savage”), där motorvägar och centralstationer blockerades samt kända turistmoment ockuperades. Genom sina Book Bloc:s (läs mer här) tog rörelsen konfrontationer med polisen. Nätverket Uniriot blev en samlingspunkt för alla autonoma grupperingar och drivande inom studentprotesterna. Likt de brittiska studentorganisationerna deltog de italienska studenterna i aktioner mot åtstramningspolitiken, bland annat genom aktioner mot bankerna och italienska centralbankschefen Mario Draghi. Nätverket kallade sig för de rebelliska drakarna, Draghi Ribelli.

Fiats ledning med Sergio Marchionne i spetsen har gått till frontalattack mot de italienska kollektivavtalen och försöker framför allt krossa metallfacket Fiom i de stora bilfabrikerna. Övriga PD-anknutna fackföreningsrörelsen har lagt sig, men Fiom har valt att ta strid. Ett av Fioms krav har varit att kollektivavtalen ska godkännas i medlemsomröstningar på stormöten, i en deltagande direktdemokratisk anda. Utan något partipolitiskt stöd har Fiom med sin generalsekreterare Maurizio Landini i spetsen istället sökt allianspartners bland de sociala rörelserna, studentrörelsen, allmänningsrörelsen och de sociala centren. En samlande manifestation mellan Fiom och studentrörelsen genomfördes den 14 oktober 2010, samtidigt som ett misstroendevotum mot Berlusconi skulle behandlas i parlamentet. Demonstrationen försökte ta sig fram till maktens palats och de sociala centren stötte samman med ordningsmakten i centrala Rom. Manifestationen blev startskottet för en gemensam koalition mellan Fiom, de lokala proteströrelserna för en gemensam välfärd, studentrörelsen och delar av de sociala centren: ”Uniti contro la crisi” (Enade mot krisen) (läs mer här).

2011 års globala revoltvåg satte givetvis sina spår även i Italien, men rörelsen var uppbunden in sin inhemska politiska situation, där protesterna mot åtstramningspaketen och Berlusconis regering sammanföll. Från att de sociala centren och rörelsens olika delar hållits samman inom de territoriella och studentprotesterna grupperades de nu i två stora poler. Den ena polen utgjordes av Uniti contro la crisi, med Fiom, SEL, lokalkommittéerna för gemensam välfärd och de sociala centren främst knytna till nordöst samt studentgrupperna kring Sapienzauniversitetet i Rom. Uniti contro la crisi ville försöka undvika den grekiska utvecklingen, åratal av kravaller utan att ha uppnått några förbättringar, och försöker se hur de ska kunna ta så mycket politisk makt det går för att kunna bromsa krispolitiken och utöka sociala rättigheter. Den andra polen, kring resterna av Rifondazione comunista, basfacken (Cobas mfl), NoTav-protesterna, doktorandnätverket Uninomade (med bla Toni Negri) och sociala center (framför allt kring Acrobax i Rom och centren knutna till nätet InfoAut) försöker se möjligheter att öka konflikten, att förespråka en ”diritto all’insolvanza” (rätten till insolvens, att få ställa in sina skulder).

En gemensam stor manifestation i Rom planerades till den 15 oktober, den globala aktionsdagen för de indignerades rörelse. Här totalkrockade de två polernas taktiker. Uniti contro la crisi arbetade brett med demonstrationsorganiserandet, mängder av öppna förberedelsemöten, seminarier och diskussioner hölls inom universiteten och på sociala center för att skapa en så brett deltagande och involverande som möjligt. Planen var att avsluta manifestationen med upprättandet av ett stort tältläger och torgockupation på piazza San Giovanni, där de olika initiativen inom krisprotesterna skulle kuna mötas. Den andra polens mål var däremot att höja konfliktnivån och ta sig fram till parlamentet. Väl på gatorna blev det denna linje som fick genomslag, specielt på grund av att polisen valde att attackera manifestationen på piazza San Giovanni, vilket omöjliggjorde demonstrationsavslutningen och fick de militanta sociala centren att slå tillbaka och försvara sig.

Debatten efter 15 oktober blev hätsk. I media piskades det upp en lynchstämning mot ”svarta blocket”, dit alla sociala center, fotbollshuliganer, RASH-skinheads och NoTav-motståndet räknades in och drogs över en kam. Men även mellan de sociala centren. De sociala centren kring Uniti contro la crisi kritiserade de som kravallat för att ha kuppat manifestationen och vänt den till andra syften än vad som demokratiskt beslutats på planeringsmötena. De förde en diskussion om det var dags att börja med den trista utvecklingen att ha demonstrationsvakter igen för att hindra en ”politisk-militär parasitism” på manifestationerna och sätta sin agenda över alla de andra organisationerna som deltog. Den andra polen svarade på kritiken, från Uninomade kritiserade Negri mfl Uniti contro la crisi för att ha använt manifestationen för att ”försöka representera de orepresenterbara”, att inte ta hänsyn eller försöka förstå den vrede som växt fram hos en ung prekär generation utan framtid och varför den exploderade på Roms gator. Uninomade betonade parallellen mellan Londonkravallerna, NoTav-motståndet och 15 oktoberkravallerna, och förklarade att man måste utgå från denna nya sociala sammansättning och se vreden som ett resultat och berättigat svar på nedskärningspolitiken och krisen. Uniti contro la crisi menade att det inte gick att beskriva som en ungdomsrevolt, utan såg manifestationen snarare som ett försök att upprätta ett gemensamt politiskt rum mellan en rad olika sociala kamper och rörelser kring arbetsplatskamp, studentkamp och allmänningskamper, och betonade mångfalden i demonstrationen. Båda sidorna deklarerade att det var slut på de stora enhetsmanifestationerna. Wu Ming 1 tog upp en återkommande kritik mot samlingsmanifestationerna:

”Det som hände var oundvikligt enligt oss, på grund av det sätt som Italien valde att vara en del av den globala aktionsdagen 15 oktober: genom en stor nationell marsch, istället för att finnas överallt (”Occupy Everything”), vilket andra rörelser praktiserat världen runt och som har gjorts idag. ’962 städer i 85 länder’ innebär att det skett initiativ i 11 städer i snitt i varje land, medan här valde vi att mötas på en plats, den gamla vanliga, med alla dess implikationer. Det är en slutsats som vi dragit många gånger tidigare, och börjar trötta ut oss själva och andra på att upprepa. Innan #15Oct var det ”14 december”, innan det G8 och så vidare…”

Diskussionen fördes även på ett mer övergripande strategiskt plan. Veckorna innan 15 oktober publicerade Il Manifesto en artikel av Fausto Bertinotti, tidigare partiledare för Rifondazione Comunista och fd talman i riksdagen, där han påpekade att Italien behövde en revolt för att bryta upp ett politiskt döläge i landet, en revolt som kunde bryta en förstelnad situation, reaktivera suveränitetet och skapa en ny legitimet för politik igen i ett läge när politiken blivit handlingsförlamad och regeringen tagen gisslan av Europeiska centralbanken. Negri och kretsen kring Uninomade gick längre och betonade revoltens möjlighet att kräva att statskulderna skulle ställas in (”rätten till insolvens”), likt Argentina eller Island. Det finns ingen möjlighet att bedriva opposition mot finanskapitalets regering genom att likt Napolitano eller vänsterpartierna vädja om en återgång till en nationell demokrati, representation eller försvar av konstitutionen – enda vägen framåt var att ”med kraft bryta sig ur” varje logik av försvar av den konstituerade makten. Organiseringen av insolvansen, att vägra betala skulderna, är den centrala frågan, som en reappropriation av samhällsrikedomen, menar Uninomade.

”En kapillär spridning av ockupationer, skapandet av självorganiserade författning för prekära arbetare, prekära strejker som ett sökande efter kampformer, som i sin materiella effektivitetet utgör den funktionella motsvarigheten till den traditionella industriella strejken; det centrala är generaliserandet av en kontrollerad ”default” av skulderna, inte bara som en krav på att vägra betala det som är avsett ’suveränen’, utan som en samhällelig praktik av reappropriationer av rikedomen genom en organiserad insolvens; praktiserandet av alla former av självreducering och ett affirmerande att livet är inte skuldsatt.”

Ledande Romaktivister från Uniti contro la crisi menade att det fanns en likhet mellan Bertinotti och Negris position, att de enbart såg protesten som ett avlegitimerande av makten, ett ”återkallande” och negation.

”Denna felaktiga tolkning skulle schematiskt kunna beskrivas så här: bara revolten, genom att bryta den kompabilitet som bakbinder regeringens funktioner, kan återställa suveräniteten och med den den politiska och sociala representationens legitimitet. Vi anser detta perspektiv diskutabelt och bristfälligt eftersom den inte tar hänsyn till de nya sociala rörelsernas natur. På samma sätt anser vi den insurrektionella retoriken som sprids på nätet dessa dagar vara bristfällig. Faktum är att denna sorts logik kommer från en förenklad tolkning av den nuvarande situationen, enligt vilken en ökningen i krisens intensitet sträcker sig till en sfär av samhällelig vrede, som i sin tur kommer till uttryck i en symmetrisk boxningsmatch med staten: hela spektrat av konfliktformer reduceras till en enda bild, inbördeskriget. Den generiska och odefinierade föreställningen av revolten som ett ’utbrott’ blir märkligt nog i båda fallen en huvudövergång bakom det blinda avbrottet av den suveräna ordningen och på samma gång dess ’återupprättande’. Ett sätt att resonera kring ”alternativet” som politiskt begrepp vore att göra det motsatta antagandet, att utgå från de sociala upploppens konstituerande natur. Denna konstituerande natur, som är instituterande och reglerande, syns tydligt i rörelsernas erfarenheter från Spanien och Island (det senare är ett fall där det demokratiska kravet att vägra omförhandla återbetalningarna av skulderna utvecklades till en konstituerande regel), till de kulturarbetare som skrivit om stadgarna för en ockuperad teater, och bland universitetsstudenterna som startat en process av självreformerande av universitetet, och slutligen de fantastiska erfareheterna från den italienska folkomröstningen i juni. Detta och andra erfarenheter visar på ett behov av förändring som syftar till att bromsa samma två faser av gammal politik som tillskriver konflikter mest en negativ eller defensiv funktion och överlåter mandatet att översätta dessa krav som kommer underifrån till representativ politik”.

På GlobalProject deklarerades att 15 oktober var slutet på erfarenheten med ”Uniti contro la crisi”, som börjat 14 december året innan. Samarbetet omformades istället till ”Uniti per l’Alternativa” (Enhet för ett alternativ), för att bygga vidare ytterligare på den konstituerande och direktdemokratiska kraften att skapa en ny form av politiskt alternativ i Fiom, allmänningkommittéerna, självreformgrupperna på universiteten och sociala centrens kamper. Allmänningskommittéerna har i sin tur börjat sitt arbete för att skapa ett nätverk mellan sociala rörelser och kommuner som arbetar för att utöka välfärden och allmänningarna, La rete dei comuni per i bene comuni (Nätverket Kommuner för gemensam välfärd).

Med aktionsdagarna 11 november (11.11.11, dagen då EUs åtstramningskrav genomdrevs), 17 november och 25 november (Internationella dagen för att stoppa våldet mot kvinnor) återupptog Uniti per l’Alternativa de aktionsprojekt de inte kunnat genomföra den 15 oktober: i en rad italienska städer genomfördes Occupy-inspirerade torgockupationer, tältläger, bankockupationer och ockupationer av nya sociala center för att skapa nya direktdemokratiska alternativa samlingsplatser och diskussionsforum för rörelsen.

Läs mer om Andra fasen:

Jason Read: Phase Two: Occupy Wall Street on November 17
Peter Lamborn Wilson (Hakim Bey): ”Occupy Wall Street, Act Two”
Michael Moore: The Winter of Our Occupation
Sam Cossar-Gilbert: Reflections on 2011: From indignados to occupywhere, a year of protest in Europe
Luis Moreno-Caballud, Marina Sitrin: Occupy Wall Street, Beyond Encampments
Michael Albert: Occupy to Self Manage
Anonym: Some Critical Notes on the Occupy Movement’s Recent Attempt at a General Strike in Oakland, California

Läs mer om de italienska kamperna:

Bloggen Italy Calling
Bloggen Struggles in Italy
Libcoms texter om Italien
Wu Mings engelska texter
InfoAut engelska texter
Uninomade’s engelska texter
Tommaso Fattori: Fluid Democracy: The Italian Water Revolution
Giorgio Riolo: The Turning Point In Italian Politics: The Victory Of The Centre-Left In The Milan Elections
Judith Revel och Toni Negri: The common in revolt
Francesco Brancaccio, Alberto De Nicola, Francesco Raparelli: The Third Republic of Movements