Argentinska gruppen Colectivo Situaciones om den bitterhet och vemod som spred sig i Argentina efter det sociala uppsvinget (2001-2003) började avmattas. Och hur man kan vända detta vemod till en politisk kraft igen.

Det har gått över fem år sedan det argentinska decemberupproret 2001. Vi börjar nu se hur tolkningarna av och känslorna för den händelsen har förändrats. En känsla av vemod börjat bre ut sig bland många av oss som deltog. Vemodskänslan grep oss efter den första fasen av detta slingriga blivande. Syftet med denna artikel är att försöka rädda en beståndsdel i vårt bearbetande av detta vemod för att ta oss bortom perspektiven ”vinst och förlust” – de perspektiv som var typiska för en äldre politiseringscykel som kretsade kring att erövra statsmakten. Samtidigt kan vi genom att ”offentliggöra” denna innerliga känsla hos folk och grupper dela en gemensam process i vårt bearbetande av den.

Vemodet som infann sig inträffade efter händelsen. Den politiska fiestan – av språk, bilder och rörelse – följdes av en reaktiv upplösande dynamik. Med denna kom det som senare upplevdes som en minskning av det som en gång hade satt dessa händelser i rörelse: kapaciteten till öppenhet och innovation. Erfarenheten av socialt experimenterande (som också antyder ett uppfinnande av tiden) följdes av en period av normalisering och ett deklarerande att nu ”var festen slut”. Enligt Spinoza består vemod i att vara avskild från vår makt (potencias). Det politiska vemodet tog för oss ofta formen av impotens och melankoli, ställda inför det ökande avståndet mellan det sociala experimentet och den politiska föreställningsförmågan kapabel att genomföra det.

Ambitionen att ”politisera vemodet” summerar vår intention att bedriva motstånd, att på nytt lyfta fram vad som kom fram i ljuset i det kollektiva experimentet med den nya dynamiken av öppenhet, eftersom den erfarenheten långt ifrån varken har krympt eller avstannat, utan är fortfarande ett bakomliggande dilemma i dagens Argentina. Det är i denna kontext och med denna intention som olika grupper av kollektiv som levt, delat och gjort samma erfarenheter av politisk transversalitet i Argentina de senaste åren – grupper som Grupo de Arte Callejero (GAC), utbildningskollektivet Creciendo Juntos, de arbetslösas rörelse (MTD) och stadsdelskvarteren Solvano och Guernixa, kommunikationskollektivet lavaca och Colectivo Situaciones – möttes i flera veckor i slutet av 2005. Vi skriver denna text oundvikligen utifrån vårat perspektiv på vad som då diskuterades, vilket också innebär – även det oundvikligt – att skriva i takt med en dynamik som redan är på väg.

I. Politiskt vemod

1. Specialisternas logik. ”Om du sysslar med konst, så ägna dig då inte åt politik, eftersom det inom konsten finns vissa av oss som kan hantera det visuella språket, estetiken och kan avgöra vad som är och inte är konst”. Samma sorts gräns påförs av samhällsvetenskaperna och filosofin: en distinktion görs mellan de som är lämpade att uppfinna koncept och som på ett legitimt sätt använder social forskning och de som sysslar med ”politisk propaganda”. Efter en tumultartad period återkommer specialisternas kategorier för att återupprätta och återuppliva klassifikationerna som – hävdar de – aldrig helt upplöstes. En analys som görs på det här sättet saknar det politiska projekt som gjorde en verksamhet, en uppmaning till agerande, eller en rörelse möjlig. Det finns också de ”politiska experterna”, som organiserar oordning i en motsatt bemärkelse: ”om du inte har en tydlig maktstrategi så är det du håller på med inte politik, utan ’social aktivism’, filantropi, motkultur etc”. Därför blandas avsiktligt den hybriditet som finns implicit i varje skapande av nya politiska former samman med en maskerad efter vilken alla gamla klassificerande makter kommer tillbaka för att dela ut färdiga dräkter. Detta bortser från det faktum att dessa processer alltid har en dimension av oåterkallighet.

2. Repetition utan skillnad. Nyckeln till den produktivitet (både den expressiva och organisatoriska) som uppnåddes i det kreativa kaoset är att den gjorde ”sammansmältningar” möjliga, både för grupper och på ett personligt plan. Det uppstod en blandning av språk där det som räknas inte är ”författarskapet” till det som skapas utan snarare i vilken utsträckning energier förs samman. Dessa verkningar hindrar inte att de kan upprepas utanför de situationer i vilka deras mening skapas utan att bara bli formella. Vemodet framträder med vissheten om att det pågår en utrensning och raffineras till politik när allt stelnar till rena repetitioner och blir etablerade som formler färdiga att tillämpas. När formeln automatiseras förstelnar vår egen förmåga att placera processen i tiden, temporalisera den. Medan tidens skapelse består i öppnandet av möjligheter, förhindrar ett politiskt vemod bearbetandet av en levd erfarenhet som en nutida och framtida möjlighet. Förstelnandet av den levda historien hindrar att den bearbetas som politiskt minne.

3. Varaktighet som giltighetskriterium. Dessa frågor trängde sig på under åren 2001-2003: Hur relaterar grupper och rörelser till varandra? Vilka gemensamma ansträngningar resulterar fusionen i och vilka tillåter inte en sådan flexibel sammankoppling? I varje grupp eller kollektiv (konstnärligt, politiskt, socialt etc) kom frågan upp om praktikerna äger rum bortom gruppen, i en gemensam utsida. En bärande idé för att göra dessa möten möjliga var den ”tredje gruppen”: ett sammanslutande kring uppgifter som fick grupperna att flyta samman samtidigt som det gjorde dem till partners i ett verkligt laboratorium av bilder, ord och organisering. Vemodet drar i sin hast den förenklade slutsatsen att på grund av experimentationens temporära begränsning, dess ”bristande varaktighet”, räcker för att förkasta värdet av dessa experiment, vilket osynliggör både den ”gemensamma utsidan” och de formande procedurerna och som därigenom upplöser det mest grundläggande i denna process.

4. Försök att socialisera det produktiva skapandet. ”Alla kan producera bilder eller koncept, kampformer, kommunikationsmedel eller uttryckssätt.” Detta konstaterande var betydelsefullt eftersom en sorts opersonlig kollektiv produktion lyckades att sprida procedurer och socialisera kreativa experiment. En ”avsmittandets” logik genomsyrade kampernas, bildernas och undersökandets former, ifrågasatte marknaden och deras varumärken över tecknens fält. Den normaliserande reaktionen kom först senare för att styra spridningen av detta virus, omkoda betydelsen i cirkulationen och ta kontrollen över dem.

På detta plan hjälptes normaliseringen av flera procedurer:
a. Urholkandet av kollektiva slagord genom att se dem som symboliska (våldsamt skära av dem från deras virtualiteter). Ta exempelvis, ”alla måste bort” från december 2001;
b. tillskriva den en dold betydelse som en produkt av ”manipulation” som det vanliga sättet att tolka kollektivt skapande (”bakom varje autonom och horisontell tendens finns inget annat än en maktknep…” eller att bakom varje ”till synes spontan” demonstration finns det ”dolda krafter” som ”styr” den från skuggorna);
c. de vanligaste fördomarna om en ”reaktiv ekonomism”, uttryckt i fraser som ”piqueteros vill bara tjäna pengar utan att arbeta”, ”medelklassen går bara ut på gatan om de drabbas i sin plånbok”, och alla andra sätt att förminska det subjektiva samspelet med den ekonomiska krisen;
d. den mekaniska identifierandet av en ”mikronivå” med att vara ”litet”, och ett utdömande a priori enligt vilken de konkreta formerna av revolt förknippas med ett föregående, lokalt och exceptionellt stadium, till skillnad från en (”större”) ”makroverklighet”, som måste styras enligt de riktlinjer som kommer ur den kapitalistiska hegemonin och dess system av överkodande.

5. Fångstapparater. Under revoltens kraftfullaste stund övervanns det klassiska dilemmat med institutioner – ska man delta i dem eller dra sig undan från dem. De resurser som kollektiven och rörelserna ryckte åt sig från institutionerna dikterade varken ”innebörden” i deras användning eller deras verkan. De blev däremot kuggar i en annan maskin, som genomsyrade sättet att förhålla sig till dessa institutioner på ett annat sätt, utan naivitet och verifierandes i praktiken hur den dynamiken berodde på ett styrkeförhållande. Uppkomsten av alla dessa utominstitutionella praktiker, samtidigt som de hade en större närvaro och hördes mer på det offentliga planet, var en strävan mot en radikal demokratisering av förhållandet mellan kreativ dynamik och institution, betydelse och resurser. De institutioner som försökte att tyda meningen hos dessa allmänna nymodigheter och anpassa sig efter dem förnyade sig bara bitvis till en viss punkt: inte så mycket på grund av de negerade de processer som rörelserna och kollektiven fick till stånd, utan snarare på grund av att de inte tidigt förstod hur implikationerna av den institutionella dynamiken reorganiserades; inte så mycket för att institutionerna försökte att ge en motsatt mening åt rörelsernas strävanden, utan snarare att de nedvärderande själva rörelseplanet som plats där problemen om meningsproduktion restes.

6. Autonomi som korsett. Upp till ett visst ögonblick var autonomin nästan ekvivalent med en transversalitet mellan kollektiven, rörelserna och folk. Den positiva resonansen fungerade som en yta för utvecklandet av en upprättad dialog utanför både kapitalet och partiapparaternas konsensus. Men när autonomin väl blev en doktrin blev den okänslig för transversaliteten på vilken den levde och vad dess verkliga makt (potencia) berodde på. När autonomin vänds till att bli en moral och/eller en snäv partilinje, drunknar den i en smal partikularitet och förlorar sin förmåga till öppningar och innovation. För de autonoma grupperna och rörelserna kommer vemodet också ur hotet från att indefinieras eller att ge upp kampen. Men detta framstår mer som en skuld för vad de inte gjorde, för vad de inte ”var kapabla till”. Närmare bestämt för det paradoxala normaliseringensblivandet, vilket som konsekvens för med sig en viss form av ressentiment.

7. Att plötsligt hamna i rampljuset. Massornas framträdande på scenen som under explosionen av motmakten i Argentina i slutet på 2001 resulterade i att kartan bryst ritades om angående vilka som var de intressanta aktörerna, men också av parametrarna för att förstå och hantera de nya sociala aktörerna mitt i den pågående stormen. Skådespelsamhället skapar ”skådespel” (kanske oundvikliga): den skapar stjärnor och upprättar igenkännbara röster. Den konsumtionsinriktade relationen till konfliktens ”hotspots” ledde till en kollosal klimatförändring, i vilken kollektiven och rörelsen gick från att vara betraktade, applåderade och följda till att plötsligen bli ignorerade och till och med föraktade, vilket vanligen resulterar i en blandad känsla av extrem ensamhet, bedrägeri och skuld.

II. Politisera vemodet

En politik ”inom och emot” vemodet kan inte vara en sorgsen politik. Ett återtagande och nytolkande av händelsen förutsätter följande:

1. Bearbeta händelsen i ljuset av minnet som en potentialitet (potencia). En process upphör inte med förluster eller segrar, men de kan helt klart stelna och tappa sin dynamik. Att lära sig plocka isär färdiga former och formler som var framgångsrika förr i tiden får inte förvandlas till en form av ånger eller simulering. Att lämna en färdig formel kan bara innebära att återupptäcka alla möjligheter; att förse oss själva med ett sant politiskt minne.

2. Inget offertänkande. Vemodet visar bara på att vi tillfälligt är bortkopplade från en dynamisk process. Den dynamiska processen får inte ses som en lång fas (av stabilisering) som ara tidvis avbryts (av kriser eller dominans), utan snarare som en process som den politiska kampen genomgår. Vemodet är inte bara en politisk maktfråga, men också – framför allt – de omständigheter inom vilken politisk makt blir kraftfull.

3. Potentialiteten (potencia) i avhållsamhet. Om makt att göra (potencia) får sin verifikation i den demokratiska suveränitet som vi lyckas aktualisera i den, kan ett politiserande av vemodet kanske förstås som en form av visdom i vilken det som framstår som passivitet radikalt bevarar sitt aktiva subjektiva innehåll. En beredskap ”trots allt” som hindrar oss från att svepas med strömmen eller bara besegras.

4. Nya offentliga platser. Den offentliga existensen är inbyggt i vårt framträdelsesätt, och sättet att framträda som ett frågande är radikalt politiskt. Inrättandet av nya offentliga platser där vi framträder med våra sanna frågor, beredda att lyssna på situationens innehåll, behöver inga exceptionella förhållanden, men det behöver en ickestatlig institution för det gemensamma. Det är detta Mujeres Creando kallar ”konkret politik”.

5. Framarbetandet av det gemensamma. Det gemensamma som antagande och inte som mening eller slutdefinition: utan som den ”rest” som framträder från en förnyad ansträngning att lyssna. Det gemensamma som en nivå av politisk produktion och som ett följeslagande med varandras erfarenheter. Vi talar inte om en gruppformell (av incitament eller dess motsats självhjälp): det gemensamma-kollektiva-kommunitära är alltid en utmaning att respektfullt öppna för världen. Det är inte bara att se ”utåt” i bemärkelse av en klassisk topologi som skulle kunna särskilja på en ”kommunitär insida” och en ”extern utsida”, utan snarare kollektivet som delaktighet i äventyret att bli ett situationellt gränssnitt i världen.

Vi skulle vilja avsluta med en hypotes: den fortgående dynamiken i Argentina ger upphov till vad vi skulle kalla en ”ny regerbarhet” (nya mekanismer av legitimitet för eliterna; skapandet av nya sätt att se relationen mellan regeringar och rörelser, mellan en internationell och en ”inrikes” politik; regionell integrering och global pluralitet). Att förlänga vemodet leder till isolering i denna nya fas av processen.

Som en ”översättning” av händelsen, distribuerar den ”nya regerbarheten” erkännande mellan de inrättade dynamikerna och de öppna platser som var otänkbara i den tidigare perioden av hårdhänt nyliberalism. Men allt detta är samtidigt ett försök att kontrollera och rikta om dessa dynamiker. Där finns ingen plats för en känsla av ”framgång” för de förstnämnda och ”förlust” för de sistnämnda. Genom att förflytta oss från ett politiskt vemod till ett politiserande av vemodet tänker vi försöka att ta oss an de dilemman som öppnats med den alltid närvarande risken att gå vilse i redan låsta positioner och kategorier som till exempel den illusoriska dualism som möter oss som seger-förlust. Paolo Virno summerade det vi står inför på följande sätt: det som står på spel bortom det fördärvliga pendlandet mellan indefiniering och utdefiniering är möjligheten till en ”ny mognad”.

/ Colectivo Situaciones

Buenos Aires, torsdagen 13 februari 2007

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Alliansseger enligt Valu, Cvalda skriver Telefonsamtalet, Kaj Raving skriver Rösta för välfärd!, domljuger skriver Det gäller att ta sida, Fredrik Jönsson skriver ”Sverigedemokraterna är det fegaste partiet i vårt fosterland”

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.