Monthly Archives: december 2021

Mina många liv

Posted on by under Eget, Italien

Jag har levt många generationer, varit en del av många generationer. Jag har vägrat bli gammal och stelna, följt kamperna där de briserat och vitaliserats av diskussionerna. Varje ny våg har gett mig nytt liv.

Jag formades som bara barn av kärnkraftsfrågan. Blev miljöaktivist. Ockuperade Hanstaskogen på Järvafältet mot skövling. Blockerade sopstationer mot sopbränning. Kapade flygplan (i papiermache) på Arlanda. Blockerade motorvägar. Det var mitt åttiotal. Min tonårsperiod. Mitt första politiska uppvaknande, min första politiska generation..

Vid skiftet till 90-talet och Östblockets fall reste jag i Östeuropa, till olika miljöläger. Hackade loss en bit av Berlinmuren strax efter dess fall. Den smulades till grus i min backpackryggsäck och fastnade i alla mina kläder. Tog oss in i en Röda armébas med massor med fredsaktivister i Estland under Sovjetunionens fall, under dess sista dagar. Var på avrustningsläger i Linköping och Skottland. Reste genom Serbien under kriget. Köpte Infobokhandlarnas internationella tidskrift Clash. Läste RAF:s sista kommunikéer. Hörde om de rasistiska pogromerna mot flyktingförvar i hela Tyskland. Nationalistiska vindar. Miljörörelsens pacifism rann av mig. Nu gällde det att försvara oss, mot en nyvaknad extremhögers angrepp. Var med när Antifascistisk aktion växte fram. Läste i Clash om triple oppression, det som vi långt senare fick höra akademikerna kallade ”intersektionalitet”. Blockerade toppmöten i Madrid och Amsterdam. Lärde oss att gå i kedjor, göra nedräkningar i demonstrationer och tjurrusningar. Inspirerades av Zapatisternas uppror i Mexiko. Blockerade motorvägsbyggen i hela Europa. Aktiverade mig i Nej till EU-kampanjen. Det var mitt andra politiska uppvaknande, min andra politiska generation.

2000-talet blev mitt tredje politiska uppvaknande, min tredje politiska generation. Syntesen av de två tidigare, lärdomarna från 80-talets öppna lekfulla miljörörelse och 90-talets klandestina militanta autonoma scen sammansmälte. Men nu kom en starkare drog in i bilden: teorin. Inte som dogmer, som en stelnad lära. Tvärtom, det blev jävligt kul att läsa. Vi vände och vred på teorierna, perverterade dem, lät dem inspirera oss till praktiker. För mig var tiden runt millenieskiftet den roligaste tiden hitintills att vara aktiv. Vi läste Antonio Negris Imperiet, Deleuze och Guattaris Tusen plattåer och Marx Kapitalet. Vi bildades Stockholms autonoma marxister, i Jönköping fanns Transformers, i Linköping Dark Forces, i Malmö Autonomt motstånd och Gatuaktionen, i Göteborg Alarm och Autonoma kärnan. Vi tog över Kafe44 och ”italifierade” det: vi ville ha det som ett socialt center, en lokal som intervenerade i politiska kamper. Vi fixade Reclaim the cityfester och drog in stålar till att bygga upp ett mobilt soundsystem, vi slogs mot Rejvkommissionen på festivaler. Våra studiecirklar blev polisanmälda för att vara uppviglande. Anarkisterna rasade över en marxistisk infiltrering av deras rörelse. Men egentligen var vi nog mer anarkistiska i vår praktik än de var. Vi kom med en hel ny verktygslåda med tekniker, praktiker och idéer. Konfrontativt ickevåld och massolydnad med vita overaller, vägblockader med soundsystems, självreduktionskampanjer med plankande, fildelande och hackande. Vi fifflade, maskade, cardade. Decadent action som ideal, lyxkommunism åt alla. Från Malmö kom nya egna militanta undersökningar, ansiktslöst motstånd på arbetsplatser och Vår makt-konferenser. Till våra röda söndagar på 44an kom kidsen från Globalisering underifrån och Syndikalistiska ungdomsförbundet och blev förledda. Ur den häxbrygden växte Piratbyrån, The Pirate Bay och Piratbion, Discobbedienti, Planka.nu, Kvinnopolitiskt forum, Roh-nin bokförlag, satirsajten 44an.com och Asocialstyrelsen fram. Det var oerhört intensiva år, innan och efter Göteborgskravallerna. Allt gick mot en explosion, där vi alla lämnade vårt nav Kafe44 och spreds i tusen projekt för vinden. För min del ville jag ha mer. Mycket mer. Så jag drog till Italien, det hägrande land vi snott så mycket inspiration ifrån. Jag kände mig elektrifierad, mitt i händelsernas centrum. Konstant hög på politik.

Hemma i Sverige igen kom en – för mig – fjärde generation. Nu var vi Allt åt alla. Linje17. Kämpa Malmö. Stadsdelsorganisering. Megafonen, Pantrarna och förortsupplopp. Ungdomshusetkravallerna och ockupationsvågen i hela Sverige. Occupy. Brand fick en hel makeover. Refugees Welcome.

Och så reaktionen. Högerpopulismens våg som svepte över världen från 2015 och framåt. När högergenerationen Alt-right kom blev det en märklig dejavukänsla. Men vänta, vi hade gjort allt de gör. Vi hade memer på 44an.com innan de kallades memer, de blev memkrigare. Vi kapade debatten genom kommunikationsgerilla, de hade trollfabriker. Vi beskrev den sociala fabriken utifrån filmen Matrix, de pratade om att ta det röda pillret. Vi startade The Pirate Bay och levde i irc-chattar, de hade Gab och Discordkanaler. Vi hade Indymedia, de snodde begreppet altmedia. Vi hade Anonymous på 4chan, de har Qanon på 8chan. Vi hade electroclash, de fick fashwave. Så jävla märkligt. Men samtidigt finns en betryggande vetskap. De kan inte skapa något nytt, bara stjäla våra idéer. Vara det Hardt och Negri beskrev som vår mörka spegel. Reaktiva. De är vågbrytare, men kan inte hejda flodvågen. Den reaktionära dammen kommer att sprängas. För varje ny generation är vänster. Som lyckas ta upp stafettpinnen och fortsätta där den tidigare sakta in, omedvetet och ändå med all kunskap i behåll.

Just nu saknar jag generation, är generationslös. Gammal, kanske? Rejält gammal. En räv. Men jag vet att jag kommer bli ung igen. Att det är ett bra puppstadium för att förkovra sig, läsa, bygga infrastruktur. Inför nästa livscykel. För det är bara en tidsfråga innan nästa generation briserar. Och den som är öppen för den, för dess kampanda och problemställningar, kommer bli en del av den generationen – oavsett ålder.

Publicerad i Brand nr 1, 2021, Tema: Generationer.

Negri på barrikaderna

Posted on by under Eget, Italien

I skuggan av den globala pandemins utbrott våren 2020 dog vänsterpopulismen. Den 8 april ställde Bernie Sanders in sin presidentvalskampanj efter att ha förlorat Demokraternas nominering och slöt upp bakom kandidaten (och sedermera presidenten) Joe Biden. I de amerikanska vänstertidningarna Jacobin och Viewpoint Magazine bröt en debatt ut vart den socialistiska rörelse av valarbetare som jobbat för Sanders nu skulle ta vägen.i Var det nu tid för mer lokal realpolitik i de städer där socialistiska kandidater var starkare – eller behövde rörelsen återvända till gatorna, bli rena sociala rörelser igen? Samtidigt som Sanders kastade in handsken publicerade David Broder, Jacobins europeiska redaktör, en text om relationen mellan italienska kommunistpartiet PCI och den utomparlamentariska vänstern (den så kallade operaismen eller Autonomia-rörelsen kring Antonio Negri och tidiga Mario Tronti) på 60- och 70-talet.ii Broder hade just översatt operaismens klassiska verk, Mario Trontis Operai e Capitale (Workers and Capital) till engelska. Nu använde han det italienska exemplet – och då särskilt Antonio Negris bidrag – som en varning för amerikanska vänstern; det gällde att fortsätta bygga partiet, att verka realpolitiskt och inte lämna den parlamentariska politiken för rörelseprotester à la Occupy Wall Street. Men historien tog en annan vändning; den 25 maj kvävdes den 46 åriga svarta mannen George Floyd till döds i ett polisingripande; Black lives matter gick ut på gatorna och sommaren 2020 – mitt under pandemin – upplevde USA sin största våg av massprotester någonsin. Rörelseautonomin trumfade partibyggandet.

Relationen parti och massrörelse har alltid varit en central stridsfråga i socialismens historia. Det är ingen slump att det var just den italienska teoretiska debatten på 60- och 70-talet som amerikanarna valde att studera 2020: i få andra länder har diskussionen ställts på sin spets, både i faktisk organisering och teoretiskt djup, som Italien under den perioden. Kommunistpartiet PCI var västvärldens största och öppnade upp för ett samarbete med centristisk liberalism, samtidigt som den utomparlamentariska vänstern som var en maktfaktor i fabriker och kvarter gjorde en skarp brytning med partiet. Mitt i den striden stod Antonio Negri. Och han står fortfarande kvar på barrikaderna, 88 år gammal, mitt i de sociala kampernas Italien.

Antonio Negri är från en partisanfamilj i Padova i nordöstra Italien. Redan 26 år gammal blev han 1959 professor i statsvetenskap och byggde om statsvetenskapliga institutionen i Padua steg för steg till ett marxistiskt centrum för hela Italien. Han tog med sig sina studenter och doktorander från universitetet i Padova och åkte till närliggande industrizonen Porto Marghera, vid Venedig. Där höll han studiecirklar i Kapitalet för industriarbetarna i petrokemisektorn. Negri tillhörde de vänsterakademiker från socialistpartiet och kommunistpartiet som såg fackföreningens kris och medlemstapp i början av 60-talet och gick ut till fabrikerna för att undersöka arbetarklassens nya sammansättning. Organ för dessa undersökningar var tidskriften Quaderni Rossi (Röda häften). I Quaderni Rossi och den mer interventionistiska utbrytningen Classe Operaia – som startades av Negri och Tronti – utvecklades en nyläsning av Marx Kapitalet, men även förarbetet Grundrisse fick sin italienska översättning i dessa tidskrifter. Denna kätterska marxläsning, i Italien kallad operaism (arbetarism) vände upp och ner på både Marx och Lenin. Negri och Tronti utgick från arbetarklassens perspektiv, inte kapitalets, i sin läsning. De utgick från både det spontana, dolda och organiserade öppna arbetarmotståndet mot kapitalets disciplinering, planering och styrning, hur kamperna för en arbetarautonomi undan fabriksdisciplinen föregick kapitalets omorganiseringar av produktionen – och på så sätt hegelianskt fungerade som en motor i arbete-kapitalrelationen. Precis som kapitalismen bara kunde förstås genom att kliva in i produktionens dolda verkstad, med operaisternas ord ur ”arbetarklassens synvinkel”iii så kunde samhället bara förstås utifrån produktionen och staten utifrån samhället. Operaisterna bröt med PCI:s syn på kapitalet som irrationellt och planeringen som ett socialistiskt kännetecken, utan betraktade istället kapitalet inte bara på enskild nivå utan även utifrån totalkapitalet, hur kapitalets planering och kommando i produktionen motsvarades av en planering och kommando av samhället och staten på sin samlade nivå. Samhället kom att reellt underordnas under kapitalet. Denna slutsats ledde operaisterna att även börja söka kamper utanför fabriken, ute i samhället – hos studenterna, hemmafruarna och migranterna – och hur deras intressen skulle gå att förbinda med arbetarnas kamp för autonomi.

Här skildes Mario Tronti och Antonio Negris vägar. Tronti såg att det var bara genom partiet som detta sammanbindande av arbetarklassens olika delar i samhället kunde ske. Efter 1967 återvände Tronti och kretsen kring honom in i PCI och kom att förnya partiets teoretiska arbete. Mario Tronti är fortfarande aktiv i PCI:s arvtagare, centerreformistpartiet Partito Democratico. Antonio Negri och hans nätverk av arbetarmilitanter däremot fortsatte arbetet med att hitta nya organisationsstrukturer för klassammansättningen, som stärkte klassens autonomi och självständiga organisering – utanför fackföreningar och partier. Negri kom att vidarutveckla den tidiga Trontis operaistiska teorier mot parti-Trontis, klassrörelsens autonomi ställd mot det politiskas autonomi.

Operaisterna vände inte bara på Marx i sin läsning (Trontis så kallade ”kopernikanska revolution”iv av Marx), utan även Lenin. Där klassisk leninism såg arbetarklassens kamper som spontanta och taktiskt nödvändiga men strategiskt otillräckliga, utan krävde en styrning av ett avantgardeparti med planen och strategin – en återspegling av kapitalisternas organisering inom fabriken – vände operaisterna på analysen. Det var motsättningen arbete-kapital, arbetarklassens undandragande från kapitalets exploatering och kontroll, som var den strategiska dimensionen. Organisationens uppgift var kompletterande, att genom taktiska reformer och krav understödja denna autonoma rörelse. Operaismen slog därigenom inte över i en anarkism, ett totalt förkastande av reformism eller partiorganisering, utan vände bara på dynamiken parti och rörelse: rörelsen var primär, partiet (”av en ny sort”v) enbart understödjande. Men vad innebar det rent konkret? Operaisterna organiserade träffar utanför fabrikernas grindar, öppna stormöten, där alla arbetare oavsett avdelning kunde mötas, cirkulera erfarenheter mellan olika kamper inom fabriken och formulera gemensamma krav som övervann splittringen inom fabriken: det vanligaste kravet var lika lön oavsett jobb inom produktionen. Från de stormötena kunde arbetarna även ta upp krav utanför fabriken, bilda kommittéer för att få ner boendekostnader, motverka vräkningar, reducera resekostnaderna och elräkningar.

Så exploderade 1968. Studenterna ockuperade universiteten och gick ut i massdemonstrationer på gatorna. Studentpolitiseringen gick däremot inte främst åt ett maoistiskt håll, som i andra delar av Västeuropa. Utan studenterna läste istället Mario Trontis Operai e Capitale och sökte upp honom. Han vände dem ointresserat ryggen, men istället fann studenterna operaisterna kring Negri med sina nätverk av fabriksmilitanter och arbetarstormöten. Så flöt gnistan från studentrevolten in i avtalsrörelsen 1969 – ”Den heta hösten”vi – studenter reste från hela Italien till de stora bilfabrikerna i Turin för att bistå vid fabriksgrindarna och stormötena. Ur den heta hösten föddes organisationerna Potere Operaio (Arbetarmakt, där Negri och hans operaister medverkade) och Lotta Continua (Kampen fortsätter). Statsvetenskapliga institutionen fungerade som en nav i den teoretiska utvecklingen: Negris krets höll internationella seminarier som samlade marxistiska teoretiker från hela väst, seminarierna gavs sedan ut i bokform på det stora förlaget Feltrinelli.

Nu började PCI och arbetarautonomins resa åt skilda håll. På sjuttiotalet pågick förhandlingarna mellan PCI och kristdemokraterna om ett gemensamt reformpaket, som kom att kallas den historiska kompromissen. PCI hade i efterkrigstiden varit det alltid näst största partiet inom italiensk politik, med stora regionala framgångar men utan politisk makt på riksplanet. Med förhandlingarna med kristdemokraterna behövde PCI kapa banden till och tygla arbetarmilitansen, att kunna garantera arbetsfred från arbetarrörelsen. Det blev på Trontis bord att bemöta arbetarautonomin teoretiskt. Samtidigt började den utomparlamentariska 68-rörelsen, som bildat marxistleninistiska partier att lösas upp och gå upp i rörelsen för arbetarautonomi. Potere Operaio gick upp i rörelsen av arbetarautonomi, Autonomia Operaia. 1973 ockuperades FIAT i Turin. Mängder av kommittéer för ”självreduktioner”vii av hyror och priser, av elräkningar, kollektivtrafikavgifter och matpriser, bildades i förorter över hela Italien – i konflikt med PCI och fackföreningsrörelsens försök att skapa lugn. Dario Fo beskrev rörelsen i sin pjäs Vi betalar inte, vi betalar inte!viii Autonomia spred sig från fabrikerna och universiteten till förorten. Husockupationer kom att bli en vanlig protestform. form, Bbåde för att skapa billigt boende men också för att upprätta möteslokaler, (så kallade ”sociala center”,) i kvarteren för traktens boende, ungdomar och arbetare. Till skillnad från operaisternas tidigare nätverk och organisationer, som fortfarande burit på ett leninistiskt arv av centralisering, var Autonomia spretigt, homogent och uppbyggt av mängder parallella initiativ och projekt utan central ledning. Negri satt med i redaktionen för Milanotidskriften Rosso, som var en av de viktigare organen bland många. Ju närmare makten PCI kom, desto militantare blev Autonomia – med konfrontationer med både PCI:s demonstrationsvakter och polisen. Ett av de starkaste fästena blev universitetetsstaden Padova och fabriksstaden Porto Marghera, där Negris studenter hade organisationen Collettivi Politici Veneti per il Potere Operaio (De politiska kollektiven från Veneto för arbetarmakt). I sitt försök att upprätta en ”territoriell motmakt” genomförde kollektiven militanta kampanjer mot företag som anställde svartarbete, polisstationer och militärförläggningar, kollektiva butiksplundringar, attacker mot ”reaktionära” professorer, sabotage inne i fabrikerna och blockader av vägar. I koordinerade ”brandnätter” angreps måltavlor i hela regionen med molotov coctails. Autonomias militans skiljde sig från Röda brigadernas, som växte fram vid samma tid. Röda brigaderna var en centraliserad och militär struktur, medan Autonomia byggde på massmilitans och ”massillegalitet”. Den 5 april 1979 greps stora delar av Autonomias drivande skikt i Padova, däribland Antonio Negri och hela statsvetenskapliga institutionen, och åtalades för uppror mot staten. Följande månaderna skedde motsvarande gripanden i de andra italienska städerna. Autonomia klämdes sönder mellan statsrepressionen, PCI:s kampanjer mot dem och Röda brigadernas upptrappade terrorism.

Men Antonio Negris historia slutar inte här, snarare började ett nytt kapitel i fängelset. Redan innan fängslandet hade han börjat undervisa om Marx Grundrisse på École normale supérieure i Paris, på Luis Althussers inbjudan. Där fick han kontakt med den franska intellektuella miljön kring Gilles Deleuze, Felix Guattari och Michel Foucault. Negris autonoma marxism började korsbefruktas med fransk poststrukturalism. På I fängelset läste han 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, vars teorier kring immanens och multituden som subjekt (istället för Hobbes folket) kom att starkt påverka Negris kommande verk. Negris sena sjuttiotalsskrifter följde Autonomiarörelsens utveckling enligt en linje han redan påbörjat med operaisterna: hur kapitalets underordning och planering av samhället skapade ett nytt arbetarsubjekt; från fabrikernas massarbetare (operaio di massa) till den samhälleligt organiserade produktionens samhälleliga arbetare (operaio sociale). Den samhälleliga arbetarens sammansättning var heterogen, pluralistisk och bar på en inre mångfald – med Spinozas begrepp en multitud – till skillnad från den mer homogena massarbetaren. Den samhälleliga produktionen, hur totalkapitalet gjorde hela samhällsterrängen produktiv, var med Foucaults begrepp en biopolitisk produktion, livet gjordes produktivt.

Fängslandet av Negri mötte inte bara kritik i Italien och Frankrike, utan även Amnesty engagerade sig i fallet. Kampanjen för att frige Negri lyckades 1983 få honom invald i parlamentets deputerandekammare. Innan Negris parlamentariska immunitet drogs in flydde han till Frankrike, där Mitterand gett de italienska vänsteraktivisterna asyl. Felix Guattari var personligt engagerad i att ta emot flyktingarna och kom under 80-talet att utveckla ett nära samarbete med Negri. Till den italienska exilmiljön i Paris anslöt sig 1990 den amerikanska litteraturvetaren Michael Hardt, för att skriva på sin doktorsavhandling om Deleuzes och Negris teorier. Hardt och Negri inledde ett produktivt samarbete och ägnade 90-talet att försöka beskriva den nya världsordning som framträdde efter realsocialismen och Sovjetunionens sammanbrott och USA:s förändrade roll under det första Gulfkriget. Samarbetet med Hardt öppnade upp den anglosaxiska världen för Negris teorier. 2000 utkom deras gemensamma bok Imperiet (Empire), som de skrev tillsammans i mitten av 90-talet. Imperiet blev en internationell succé och sammanföll med den så kallade globaliseringsrörelsen, toppmötesprotesterna mot de internationella frihandelsinstitutionerna. I Imperiet använder sig Negri och Hardt av den grekisk-romerska historikern Polybios (verksam runt 150 talet f.Kr.öre Kristus)) som beskrev Romarrikets blandkonstitution och maktdelning. Polybios konstitutionella teorier, som influerade den amerikanska konstitutionen, kunde enligt Hardt och Negri användas för att förstå hur maktdelningen mellan de internationella finansinstitutionerna, trilaterala överenskommelser, Förenta nationerna, transnationella företag och globala NGO:s förändrade både USA:s hegemoniska position, geopolitiken i stort och den nationella suveränitetens roll. In i denna beskrivning skildrar Hardt och Negri sedan en beskrivning av produktionens förändring i Imperiet, om det immateriella arbetets mer centrala funktion och hur detta arbete skiljer sig från manifakturarbete genom att dels vara samhälleligt i högre grad, verkar biopolitiskt över livet, och dels hur arbetarna inte är separerade från produktionsmedlen (som för det immateriella arbetet är deras egna kroppar, affekter och känslor, kunskap, språk). Här vidarutvecklasvidareutvecklades Negris tidigare teori om den samhälleliga arbetaren; mot iImperiet ställer de multituden, som beteckning på den nya globala klassammansättningen. Imperiet följdes upp av böckerna Multituden, som beskrev krigets förändrade roll i imperiet och antikrigsrörelserna mot Irakkrigets betydelse, samt och Common Wealth, som lyfte fram allmänningarna (digitala och materiellas) funktion för den biopolitiska produktionen och vilka rörelser som verkade idag för att motverka kapitalets inhägnandeninhägnaden och extrahering av de bruksvärden som allmänningarna skapade.

1998 återvände Negri återvände till Italien 1998, i ett försök att få tillstånd en amnesti för de Autonomia-aktivister som fortfarande satt fängslade. Han avtjänade de följande åren den kvarvarande tiden av sitt straff. Italien hade förändrats medan han var borta. 1990 föll det politiska systemet samman i korruptionsskandaler, vilket tvingade de politiska partierna om ombildas – PCI transformerades till Demokratiska partiet i en sammanslagning med delar av Kristdemokraternas centristflygel – och nya partier uppstod; Berlusconis Forza Italia och Lega Nord växte fram.ix Men även Autonomiarörelsen återuppstod i ny tappning, kring nya generationer av hundratals sociala center och basfack. Negri återknöt till denna rörelse genom tidningen Posse och därefter ett nätverk av vänsterradikala doktorander, Euronomade. Euronomade har sommarkonferenser och en aktiv nättidning, där Negri spelat en betydande roll i att skola upp en ny generation rörelseintellektuella. Han är däremot förbjuden att åter undervisa på italienska universitet. Som 88 åring är han fortfarande aktiv i både den franska och italienska vänstern, alltid i närheten av där aktivisterna är. Hans memoarer, Historien om en kommunist (Storia di un comunista) har hitintills utkommit med tre delar. Negris teori har under hans 60-åriga bana inom vänstern hållit en stringent och klar linje, hans metod har alltid utgått från att börja med en analys av produktionen och dess motsättningar, för att därifrån lyfta fram vilka nya subjekt och ny form av antagonism detta framburit, vilka former av infångande och kommando det bemöts av från kapitalet och hur det förändrat statsformen.

2020 återvände Negri och Hardt återvände 2020 till Imperietteorin, i en artikel i New Left Review, för att diskutera vad som skett under de följande åren med imperiet och multituden sedan boken publicerades.x En fjärde del i bokserien kom 2017, boken Samling (Assembly). Om de tidigare böckerna följt och uppdaterat operaismens marxistiska analys av produktionen och det kollektiva kapitalets planering och kommando så tog bygger Samling och byggde vidare på operaismens vända leninistiska organisationsteori: vad kräver vår tid för form av rörelseinstitutioner och organisationsbyggen när den gamla vänsterpartierna befinner sig i kris?. Boken tar sin utgångspunkt i Black Lives Matter och frågar sig varför dagens proteströrelser saknar ledare. Hur kan de nya proteströrelserna undvika att bli kortvariga dagsländor och istället hitta former som stärker deras makt och skapar kontinuitet, utan att återskapa den tidigare vänsterns förstelnade partiform? Samma brinnande fråga som återaktualiserades våren 2020 och fick Jacobins David Broder efter Sanders förlust att höja ett varnande finger för att åter lystra till de ”italienska” lockropen om rörelseprotesternas autonomi.xi För att månaden efter ställas inför en ny autonom protestvåg som svepte genom USA och satte stopp för Trumps återval.


/ Mathias Wåg


Publicerat i Arbetarhistoria nr 177-178 (1-2), 2021

Bibliografi i urval:

På svenska:

Michael Hardt och Antonio Negri, Imperiet, Glänta produktion 2003.

Michael Hardt och Antonio Negri, Multituden, Tankekraft 2007.

Antonio Negri, Porslinsfabriken, Tankekraft 2008.

Michael Hardt och Antonio Negri, Förklaring, Tankekraft 2013.

Michael Hardt och Antonio Negri, Samling, Tankekraft 2019.

På engelska

Félix Guattari och Antonio Negri, Communists like us, Semiotext(e) 1990.

Antonio Negri, The Savage Anomaly: The Power of Spinoza’s Metaphysics and Politics, University of Minnesota Press, 1991.

Antonio Negri, Marx Beyond Marx: Lessons on the Grundrisse, New York: Autonomedia, 1991.

Antonio Negri, Books for Burning: Between Civil War and Democracy in 1970s Italy, Verso, 2005.

Michael Hardt och Antonio Negri, Commonwealth, Belknap Press of Harvard University Press, 2009.

Antonio Negri, Factory of Strategy: Thirty-Three Lessons on Lenin, Columbia University Press, 2015.

Om Antonio Negri
Timothy S Murphy, Antonio Negri – Modernity and Multitude, Polity Press 2012.

Om operaismen

Steve Wright, Storming Heaven – Class Composition and Struggle in Italian Autonomist Marxism, Pluto Press 2002.

Mario Tronti, Workers and Capital, Verso books 2019
Nanni Balestrini och Primo Moroni (red), The Golden Horde – Revolutionary Italy, 1960–1977, The university of Chicago Press Books. Utkommer maj 2021.

iSom exempel på tre positioner i den debatten, se Paul Heideman, Mass Politics, Not Movementism, Is the Future of the Left, https://jacobinmag.com/2020/04/bernie-sanders-democratic-socialism-mass-politics-left, Anton Jäger, We Bet the House on Left Populism — and Lost, https://www.jacobinmag.com/2019/11/we-bet-the-house-on-left-populism-and-lost och Salar Mohandesi, Party As Articulator, https://viewpointmag.com/2020/09/04/party-as-articulator

iiDavid Broder, The autumn and fall of italian workerism. Publicerad 24 mars, 2020. https://catalyst-journal.com/the-autumn-and-fall-of-italian-workerism

iiiSe Mario Tronti, Workers and Capital, Verso books 2019, kaptilet Factory and society, samt Steve Wright, Storming Heaven, Pluto Press 2002, sid 37f.

ivTrontis kopernikanska revolution syftar på det paradigmskifte hans vändning på dynamiken kapital-arbetare, till att se arbetarklassen som historiens motor, innebar. Se Steve Wright, Storming heaven, sid 63f. Finns på https://libcom.org/library/storming-heaven-class-composition-struggle-italian-autonomist-marxism-steve-wright Texten Lenin i England, där Tronti presenterar vändningen, finns också publicerad i Brand, 2, 2017, tema Social strejk.

v”Parti av en ny typ” är ett begrepp som tillskrivs Lenin inom den marxistleninistiska traditionen och anspelar på konstruerandet av bolsjevikpartiet som en helt ny typ, varken baserad på aristokratins partier eller den andra internationalens socialdemokratiska partimodell. Inom den operaistiska traditionen användes begreppet av Tronti och Negri för att snarare än att ta Lenins partiform som oföränderlig gällde det att tillämpa leninismen som metod att identifiera en passande partiform i arbetarklassens nya sammansättning; det nya partiets organisatoriska form behövde förändras med klassammansättningens förändring. Se Trontis Lenin i England i Brand 2, 2017 och Antonio Negris Factory of strategy.

viDen heta hösten anspelar på vågen av vilda strejker och avtalskamper hösten 1969. Se Steve Wright, Stormning heaven, Pluto press 2002, sid 119ff samt Nanni Balestrini, Revolten i Torino, Rabén & Sjögren 1972. Finns digitalt på https://www.riff-raff.se/lasvart/torino.html

viiSjälvreduktioner (autoriduzione) syftar på betalandet av ett moraliskt eller politiskt pris för en vara, inte ett marknadspris. Historiskt har det varit brödrevolternas traditionella kampform, en kamp om att sänka priset till det köparna såg som en ”rimlig” och moralisk nivå. Se Autoreduction movements in Turin, 1974, publicerad i tidskriften Italy: Autonomia – Post Political Politics, semiotext(e), Intervention Series #1, 1980. Finns upplagd på nätet: https://libcom.org/history/autoreduction-movements-turin-1974. Samt E P Thompson, De engelska massornas moraliska ekonomi, publicerad i Brand, nr 3, 2013, Tema Upploppsfaran.

viiiDario Fo:s Vi betalar inte, vi betalar inte! sattes upp på Pistolteatern 1976 och blev Fo:s stora genombrott i Sverige. 1997 fick Dario Fo Nobelpriset i litteratur.

ixFör en överblick över Italiens samtidshistoria, se Eskil Fagerström, Italiens moderna historia, Historiska media 2020.

xMichael Hardt & Antonio Negri, Empire, Twenty Years On, New Left Review, nummer 120, 2019. Finns online på: https://newleftreview.org/issues/ii120/articles/empire-twenty-years-on

xiSe David Broders artikel ovan.

Accelerationism bortom sin egna gräns

Posted on by under Eget

Antikapitalism är som boxning. Mitt emot oss står kapitalet, personifierad i kapitalisten. I andra ringhörnan står proletariatet. Två fientliga läger. Antikapitalismens mål är att krossa kapitalet, ett negerande i såväl teori och praktik. Att kunna angripa och dra sig undan. En styrkemätning, oavsett om man är revolutionär eller reformist. Att kunna ”float like butterfly, sting like a bee”, som boxaren Muhammed Ali.

Postkapitalism är något annat. Det är judo. Att kunna utnyttja motståndarens kraft och riktningen i hans slag, för att kasta honom i en annan riktning. Hitta systemets egna interna motsättningar och svagheter, tendenser och mottendenser. Och agera utifrån dem. Vad äter sönder kapitalismen inifrån? Går det att skynda på?

I Sverige har vi Södertörns högskola – och kanske även Malmö Högskola – som har som inriktning inom humaniora att följa nya samtidsanalyser och teoretiska trender. I Storbritannien fungerade Warwickuniversitetet i mitten av 90-talet på samma sätt. Här studerades postmodernism och okonventionell fransk filosofi. Ett Hogwarts för poststrukturalister. Det var här den hajpade filosofen och kulturteoretikern Sadie Plant fick sin tjänst 1995 och grundade centret Cybernetic Culture Research Unite (CCRU). Med sig från Birninghams culture studies tog hon sina doktorander, däribland Mark Fisher, till CCRU. Två år senare fick Nick Land, hennes dåvarande partner, ta över driften av CCRU. Centret växte fram parallellt med internets genombrott och studerade dess kulturella konsekvenser och möjligheter. Studier i Gilles Deleuze, Karl Marx och Jean-François Lyotard korsbefruktades med popkultur, science fiction, droger, hård jungle och cyberpunk. Snarare än avhandlingar producerade CCRU fanzines som ***collapse och Abstract Culture, seminarier som mer liknade ravepartyn och tidsmaskiner till framtiden. Ambitionen var just att placera blicken från framtiden, se hur framtiden skickade ett budskap till oss om dess rötter, de tendenser framtiden fötts ur här och nu. Vad var det för interna motsättningar i dagens kapitalism som drev den gå bortom sig själv? I CCRU skolades en generation filosofiskt. Men det blev också platsen där en generation brände ut sig själva, fick psykoser och gick in i väggen. Nick Land själv kollapsade och drog sig tillbaka.

Influensen från CCRU levde vidare mer inom musik och konst än teoretisk humaniora. Men de teoretiska bidragen fick en ny renässans i flera motstridiga strömningar inom ”blogosfären”, nätverken av bloggare, i slutet av 00-talet. Den samlande beteckningen som kom att användas var accelerationism. Men vilka tendenser som betonades och i vilken riktning de skulle ta, skiljde sig åt i strömningarna. Nick Land drev åt höger, på andra sidan av hans drogpsykos, och hans accelerationistblogg blev en viktig inspiration för den så kallade Dark Enlightment-blogosfären – det som något år senare kom att räknas in som alternativhögern (alt-right). Land lyfte fram kapitalismen som en artificiell intelligens, som för att kunna utvecklas och spränga sina gränser behövdes befrias från de begränsande bojor mänskligheten (läs: arbetarrörelsen och välfärdsstaten) lagt på den. Dessa tankar föll i god jord hos techentreprenörer i Silicon Valley. I Sverige hämtade Alexander Bard sin inspiration från Lands högeraccelerationism.

Kring Mark Fishers föreläsningar och bloggande uppstod samtidigt vänsteraccelerationismen, ett försök att vidarutveckla den marxistiska ådran i CCRU:s arv. ”Marxismen är inget om den inte är accelerationistisk”, förklarade Fisher. Precis som i Kommunistiska manifestet lyftes kapitalismen som en stor omstörtande kraft – inte olikt Lands föreställningar – som krossade feodalismens ståndssystem men snabbt ersatte med nya begränsande klasstrukturer. Kapitalismens revolutionära potential kom att hämmas och begränsas. Det här var ett annat sätt att se på den marxistiska tesen om motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Men Fisher förde även vidare de teoretiska bidragen från Deleuze och Lyotard, genom att inte bara undersöka den tekniska utvecklingen, utan även begärens utveckling under kapitalismen: när begärsstrukturen inte längre rymdes inom kapitalismens realism – föreställningen att kapitalismen är det enda naturliga och tänkbara systemet – och sökte sätt att spränga dess begränsningar. Fisher kallade det postkapitalistiska begär. Han tittade på 60-talets underground-motkultur, dess experimenterande med andra sätt att leva, ha relationer och ägna sig åt medvetandehöjande (genom droger eller kollektiva samtal). Fisher ställde denna ”acid communism” mot kapitalets ideologiska ”realism” (Se Brand 1/2019).

Det som fick vänsteraccelerationism-diskussionen däremot att ta fart var Nick Srnicek och Alex Williams #Accelerate – Manifesto for an accelerationist politics (2013) och uppföljaren Inventing the future – Postcapitalism and a world without work (2015), som fångades upp av miljön kring brittiska studentrörelsen, radikala vänstern och Momentum. Srnicek och Williams använde accelerationismen för att ta sig an automatiseringens konsekvenser för arbetslivet och industriproduktionen, föra samman detta med en radikal arbetskritik och behovet av ett vänsterpopulistiskt program mot nyliberalismen. En vänster utan en framtidsvision var dömd att förlora. Tråden fångades upp av vänsterjournalisterna Paul Mason i boken Postkapitalism. Vår gemensamma framtid (Ordfront 2017), Peter Fraser i Fyra framtider. Visioner om en postkapitalistisk värld (Daidalos, 2017), Aaron Bastanis Helautomatisk lyxkommunism (Verbal 2019) och Leigh Phillips och Michal Rozworskis Folkrepubliken Walmart (Verbal 2020). Vi kan till dessa böcker lägga Antonio Negri och Michael Hardts Commonwealth (2009) och Samling (Tankekraft 2019), samt Tiziana Terranova Red Stack Attack (2014).

Bastani lyfter fram hur den exponentiella tillväxten inom datorernas processorkraft och lagringsförmåga, energiutvinning och batterikapacitet, eller genforskning inom sjukvården, bär på en undergrävande potential inom kapitalismen, som företagen på olika sätt försöker kontra, inhägna och påföra strikt kontroll över. Phillips och Rozworski visar hur de största bolagen i världen, som Walmart eller Amazon, internt inte fungerar efter principer av kapitalistisk konkurrens utan är planerade ekonomier. Kapaciteten att införa planerad ekonomi är därför inte länge bara någon vänsterdröm, utan central inom dagens produktion – och kan därmed vändas i en socialistisk riktning. Negri och Hardt visar på hur den samverkan som dagens produktion bygger på, de sektorer som handlar om tjänster, information och immateriell produktion, alla vilar på gemensam produktion som delvis är utanför företagen och där produktionsmedlen redan är i arbetarnas händer. Produktionen är samhällelig och skapar allmänningar, som kapitalet inhägnar och säljer licenser till eller extraherar värde ur. Terranova visar hur det skulle gå att vända dessa plattformsekonomier i det gemensammas riktning, genom att ackumulera allmänningar – skapa röda stackar – genom egna algoritmer. Synen på att automatisering leder till arbetslöshet (eller positivt uttryckt, arbetsfrihet) har inte stått obemött. Aaron Benanav kritiserar i Automation and the future of work (Verso 2020) automatiseringsteoretikerna, dit han slänger med accelerationisterna, för att överdriva automatiseringens negativa konsekvenser och befriande potential.

Accelerationistdiskussionen är fortfarande livaktig idag. Den har nu lämnat bloggarna och flyttat till Twitter och där mångfaldigats ytterligare. Varje teoretisk strömning utforskar sina versioner av accelerationism (eller /acc). Förutom högeraccelerationismen (r/acc) och vänsteraccelerationismen (l/acc) finns c/acc (capitalist accelerationism), u/acc (unconditional accelerationism), b/acc (en svart postkolonial blaccerationism och dess släkting afropessimismen) och genderaccelerationism. Zero accelerationism (z/acc) och deaccelerationism kritiserar tillväxtföreställningarna inom accelerationismen och föreställer sig hur en uppblåst accelererande kapitalistisk bubbla tillslut når sin gräns (av ekonomiska eller ekologiska skäl) och kollapsar samman. Det feministiska kollektivet Laboria Cuboniks manifest Xenofeminism: A Politics for Alienation, ser i sin tur alienationen som en progressiv och befriande kraft som hackar, multiplicerar och upphäver könsrollerna (se Brand 1/2019). Ekofascistiska aktionsgrupper, terroristiska massakrer som i nya zeeländska Christchurch eller amerikanska vitmaktgrupper som Atomwaffen Division, kallar sig också accelerationister och vill accelerera det mångkulturella samhällets sammanbrott genom riktade terrordåd. Kort sagt, accelerationismen är inte längre en teoretisk skola, utan har på några år blivit ett helt fält av diskussioner som korsbefruktar varandra, inspireras eller stångas med varandra – och inplanterats i andra etablerade politiska teorier och ideologer. En trend eller teoretiskt mode som det är lätt att både inspireras av och irra bort sig i. En teoretisk diskussion som accelererat iväg bortom sina egna gränser. Märkligt vore det annars.

(Publicerad i Brand #1, 2021. Tema: Acceleration)