I arbetarrörelsens historia står alltid två modeller, två organisationsformer som arketyper bredvid varandra: Kommunen och Sovjeten. Två strategier arbetarrevolterna alltid pendlat emellan.

Sovjeten, arbetarrådet, fabriksrådet. Organiseringen utifrån position i produktionen, utifrån lönearbetet, sin yrkesbransch. Direkt inom ”produktionens hemliga verkstad”, där mervärdet skapas och exploateringen äger rum. Arbetarklassen som subjekt har här en central position, arbetarmakten riktas mot kapitalet i dess hjärta, i själva värdeförmeringsprocessen. Maktmedlen är väl kända, hotet finns att blockera arbetsprocessen (och därigenom värdeförmeringsprocessen), oavsett om det gäller den etablerade arbetarrörelsen (med sin säljande av arbetsfred och hot om stridsåtgärder, som strejken) eller den ”andra” arbetarrörelsen (förbättringar genom stärkande av arbetarautonomi, genom direkta aktioner, sabotage, ”facklig gerillataktik” osv).

Kommunen. Organiseringen inom territoriet, proletariatet som sluter sig samman i sitt område och tar strid för det. Territoriella kampen går bortom produktionen, sker ofta snarare i cirkulationen (kring priser, fördelning) och i reproduktionen. Den etablerade arbetarrörelsens satsning på kooperationen, byggandet av mötesplatser som Folkets hus, hyresgästföreningar. Den ”andra” stadsrörelsens kamper om pris (moralisk ekonomi), reapproprieringar, ockupationer. Men också upploppen, tumultet, ockupationen av stadsrummet, plundring och sabotage. Stadskamperna, upprättandet av kommunen, har historiskt samlat en bredare samling subjekt än enbart den strikt lönearbetande klassen, som hemmafruar, ungdomar, arbetslösa, ”trasproletariatet”.

Medan sovjeten, kampen på arbetsplatsen, kommit att riktas direkt mot kapitalet, har kommunen, de territoriella kamperna, oftast hamnat i direkt konflikt med staten, och i sin radikala form fått en insurrektionell karaktär. De flesta stora konflikter har traditionellt fungerat på dessa båda plan, arbetsplatskamperna har spillt över och kommit att engagera hela lokalsamhället. Men kan man verkligen jämställa aktörerna på dessa två arenor? Vilka former av subjektivitet uppstår i dem, vilken styrkeposition kan de uppnå och vilka maktmedel står till deras förfogande?

Frågeställningen blir än mer intressant när det fordistiska arbetet allt mer förlorat sin centralitet, bredvid de fasta anställningarna på massarbetsplatser växer snabbt andra kontraktsformer med visstidsanställningar, svartarbete, egenföretagande och andra kontraktuellt mer osäkra anställningsformer inom en ”postfordistisk” produktion – mer utspridd i rummet, och mer flexibel i tiden, områden där arbetarrörelsen, vare sig den etablerade eller ”andra”, funnit sina organisationsformer och maktmedel. Med skiktningen av arbetsmarknaden i subjekt med rättigheter och rättslösa ”papperslösa”, med delar av arbetskraften exkluderad från arbetsmarknaden och betraktad som oanställbar, med en ökande arbetslöshet som följd av den ekonomiska recessionen – verkar vi se en ökning av de territoriella kamperna, medan kamperna inom den direkta produktionsprocessen försvagas. Eller kommer kommunen och sovjeten som modeller allt mer flyta samman? Jag ska försöka se närmare på exempel från de senaste årens kampcykler i Frankrike, Italien, Tyskland och Argentina och se hur diskussionerna gått där, för att leta ledtrådar. Bloggen får fungera som en loggbok i det sökandet.

Tumult och rebeller

Niccolò Machiavellis Republiken har äntligen kommit översatt till svenska, efter nästan 500 års väntan. Skriften, som han sammanställde samtidigt som Fursten, är inte någon hyllning till demokratin som statsskick, vilket den ibland skildrats som, men den innehåller ett intressant erkännande av den folkliga makten (Machiavelli använder ofta begreppet multituden, vilket inte finns med i den svenska översättningen). Om Machiavellis målsättning med Fursten är att lämna rekommendationer för den härskare som ska kunna ena hela Italien, är hans syfte med Republiken att diskutera det mest hållbara styrelseskicket. Han skiljer på tre styrelseformer, men ser att alla tre bär på nackdelar och alla har en degenererad sida. Furstendömet/monarkin riskerar med tiden att övergå i tyranni, aristokratdömet i ett fåvälde och demokratin i anarki/pöbelvälde, där de olika styrelseskicken cykliskt också sinsemellan avlöser varandra: tyrannin ersätts av aristokratdömet, fåväldet av demokratin, pöbelväldet av monarkin. Modellen för en hållbar stat hittar Machiavelli i Titus Livius beskrivning av republiken Rom, som genom sin blandkonstitution lyckas balansera ut de olika klassintressena mot varandra och därigenom bli hållbart i tid.

Den nödvändiga motvikt mot aristokratin i romerska republiken, som hindrade dem att bli ett självberikande fåvälde, var de folkliga upploppen. Machiavelli menade att upploppen hade en vitaliserande effekt på republiken, och tvingade fram ett erkännande av folktribunerna, ett folkmaktorgan som satte press på och balanserade aristokratin.

”Ty de goda exemplen är en följd av god utbildning, god utbildning en följd av goda lagar och goda lagar en följd av de tumult som många tanklöst fördömer. De som noggrant studerar följderna av dessa tumult kommer inte att finna att de ledde till någon förvisning eller något våld som var till nackdel för det allmänna bästa, utan lagar och institutioner som tjänade den allmänna friheten”.

Upploppens funktion var därför i Rom inte statshotande, enligt Machiavelli, utan blev statsbevarande, klassmotsättningen överdeterminerades och gjordes istället till en grundpelare för att upprätthålla republiken.

”Någon säger kanske att medlen var extraordinära, nästan barbariska, då man såg hur folket samlades för att skrika mot senaten, hur man i senaten skrek mot folket, hur män sprang besinningslöst genom gatorna, bodar stängdes och alla plebejer gav sig av från Rom – allt händelser som minst sagt skrämmer alla som läser om dem. Till detta säger jag att varje stad bör försäkra sig om att folk kan få utlopp för sin ambition och särskilt städer som i viktiga frågor vill stödja sig på folket.”

Om multitudens upploppen kunde ha en positiv funktion för staten hos Machiavelli, var multituden hos Hobbes allas krig mot alla. Hobbes vände sig mot Aristotoles syn på en naturlig ordning, att människan är ett socialt ”politiskt djur” som har behov av varandra. I Hobbes De Cive, där han lägger fram sin teori om den absoluta makten, utgår han från att människorna är naturliga fiender med varandra eftersom de vill samma sak och konkurrerar med varandra, konflikten är redan given. Som självbevarelse behövs ett lagsystem, ett samhällskontrakt, där det överförs på en att representera alla andras behov av självbevarelse. En (suverän) som kan besluta över livet och över döden. Den representativa personen (lat: mascera) representerar allas behov att hålla sig vid liv. Någon ges en ”omotsättbar rätt”, vilken ger alla andra rätt och samtidigt får sin auktorisering av alla andra.

Suveränen har alltid ett territorium, inom det utdelas och fördelas rättigheter/straff. Suveränen har som sin speciella uppgift att neutralisera konflikter (allas krig mot alla), påföra en respekt för lagen genom hot om straff. Legitimiteten ges genom representationen av allas behov av överlevnad, inte genom sin styrka i sig, utan genom ett auktoriserande av ett ”oss”.
Rebellen är de som hotar denna ordning, som hotar suveränens legitimitet genom ifrågasätta detta gemensamma ”oss”, det gemensamma folket samlat under en suverän. Rebellen är den som återinför bellum (re bellum), kriget, återöppnar ett allas krig mot alla, inbördeskriget, klasskonflikterna. Den sociala freden för alla, suveränens uppgift, hotas av rebellen.

Hos Machiavelli och Hobbes möter vi två motsatta perspektiv, två motsatta effekter: som insurrektionell form som hotar statsmakten och suveräniteten, genom att rasera den sociala freden, eller som ett ”collective bargaining by riot”, en form som kan införlivas för en ökad stabilitet. Kanske kan dessa båda perspektiv vara viktiga att ta med sig när vi betraktar den upprorsvåg som sveper genom Europa i finanskrisens spår.

Trasproletariatets och småbourgeoisins ideologi

När den ryska vänsterbolsjeviken Nikolai Bukharin 1922 släppte sin stridsskrift ”Anarkism och vetenskaplig kommunism” i Ryssland, väckte den direkt översatta pamfletten stor förundran och vrede i den italienska anarkiströrelsen. De två röda åren med fabriksockupationer hade just passerat, där Gramscis rådsinfluerade kommunister gjort gemensam sak med anarkisterna i klasskampsvågen i fabrikerna. Att i det läget från Moskva bemötas med draper om anarkister som tjuvar och banditer, vars enda intresse i klassrörelsen var att genomföra ”individuella exproprieringar”, för att stoppa rikedomar i egen ficka, tedde sig som en märklig anklagelse gentemot den faktiska rörelsen i fabrikerna.

”Anarkismen är inte proletariatets ideologi, utan ideologin för grupper som förlorat klasstillhörighet, inaktiva grupper som saknar koppling till allt produktivt arbete: det är trasproletariatets ideologi, en kategori folk som hämtar sina rekryter från proletärer, ruinerade borgare, dekadenta intellektuella, bönder som slängts ut ur sina familjer och fattiga; en hopklumpning av folk som inte klarar av att skapa något nytt, något av värde, bara att ”konfiskera” det som de lagt händerna på.”

Italienska anarkisten Luigi Fabbri bemötte direkt Bukharin med en rasande pamflett, där han deklarerade att anarkisterna var i lika stor del av arbetarrörelsen och förankrad i arbetarklassen, som bolsjevikerna var, både i Ryssland och Italien. Frågan är om inte Fabbri missade var Bukharins kritik riktade sig, och därför var så oförstående för anklagelserna. Givetvis hade bolsjevikerna ett intresse av att dra en tydlig gräns mot den konkurrerande anarkokommunismen, framför allt i italienska fabriksrådsrörelsen – där Malatestas och Gramscis inflytande var likvärdigt.

Men måltavlan för Bukharins stridsskrift var i lika hög grad riktad in emot det egna partiet. Bolsjevikpartiets kader hade deltagit i omfattande plundringar under ryska revolutionen – vilket inte skett i den italienska fabriksrådsrörelsen – och syftet var att hindra denna spontana exproprieringsrörelse. De samhälleliga rikedomarna skulle likt produktivkrafterna ställas till det gemensamma samhällets förfogande, inte hamna i individuella fickor. Bukharins kritik drabbade därför framför allt Stalins flygel inom partiet, vars uppgift varit att just dryga ut partikassan med bankrån. Kritiken mot det ”anarkistiska beteendet” var inte riktat mot anarkisterna, utan var ett försök att kräva rättelse i de egna leden – fast utan att rikta öppen kritik mot det kommunistiska partiet. Att tillskriva en yttre aktör de egenskaper man själv ville ha bort i den egna organisationen, och på så sätt få igenom samtycke och stärka den inre hegemonin och kontrollen.

Nikolai Bukharins öde blev det samma som alla andra revolutionsveteraner, vid Stalins tillträde anklagades han för ”antisovjetisk verksamhet” och avrättades 1938. Men Bukharins tes om anarkismen som en udda klassallians, ”trasproletariatets och småbourgeoisins ideologi” blev en standardfras bland marxist-leninister, som alltid plockades fram varenda gång anarkismen behövde bemötas genom historien.

Trasproletariatet

Under arbetarrörelsens födelse på 1800-talet behövde arbetarrörelsen inte bara uppfinna politiska kampformer och organisationsformer för att formera sig som klass, utan man behövde även skapa en ny politisk begreppsapparat, nya koncept att beskriva rörelsen, kampen och motsättningarna, begrepp som gick bortom de ditintills existerande politiska och ekonomiska kategorierna. När Marx och Engels skrev Kommunistiska manifestet 1848 var begreppet ”kommunism” bara åtta år gammalt, och de lånade begreppet från ett av de hemliga sällskapen under julimonarkin i Frankrike, för att fylla det med sitt eget innehåll. Begreppet proletärer (proletarius) användes om antika Roms lägsta klass och användes på tidiga 1800-talet mest som nedsättande begrepp med betydelsen samhällets avskräde, knekt och bottenskikt. På 1830-40-talet började det användas inom arbetarrörelsen med en positiv betydelse, för ”fria lönearbetare”. När Marx och Engels i Tyska ideologin (1845) beskriver de antika plebejerna i Rom, skiktet som finns mellan slavar och fria, använder de för första gången begreppet trasproletariat. Med det överför de det gamla negativa innehållet hos proletariatet på denna nya kategori, och frigör därigenom användandet av begreppet ”proletariat” politiskt.

Prefixet lumpen som Marx använde var tyska ordet för trasa, men lump var även en tysk benämning på knekt. Marx ställde aldrig upp en begreppsdefinition av trasproletariatet, likt han gjorde med lönearbetare (de som inte har något annat och sälja än sin arbetskraft), utan använder alltid beteckningen med en empirisk uppräkning av olika kategorier.

I Marx historiska skrifter om de franska revolutionsförsöken och reaktionsåren 1848-1852, i Louis Bonapartes 18:e Brumuaire (1852) och Klasskampen i Frankrike, använder han begreppet 27 gånger. Trasproletariatet beskrivs där som ett ”avskräde från alla klasser”, en suddig upplöst grupp utan kollektiva bestämningar, en ”ickeklass”. Trasproletariatet skildras som det klassegment som var basen för Louis Bonaparte’s statskupp i Frankrike 1848, det stöd som fick honom att ställa sig över proletariatet och bourgeoisin.

Inom den marxistiska traditionen används beteckningen oftast för att beskriva ”deklasserade” eller klasslösa kategorier, och man betonade deras böjelse åt att delta i reaktionära mobiliseringar och allmänna politiska oberäknelighet. Leon Trotsky betonade trasproletariatet som fascismens fotfolk och dess särskilda mottaglighet för reaktionära teorier. Bland marxistleninister, där Partiet och proletariatet oftast hopblandades som kategorier, användes trasproletariatet som polemisk beteckning på de segment av arbetarklassen som valde att stå utanför partiet.

På sextiotalet kom begreppet att få en renässans, och viss revansch. En växande sektor oavlönade, marginaliserade, exkluderade, subkulturella grupper verkade inte representeras av det lönearbetscentrerade proletariatet. Trasproletariatet framstår därför som en lockande kategori för de som vill bedriva en skillnadens politik. Delar av radikala vänstern (Fanon, Black Panther Party, situationisterna, Provos osv) såg trasproletariatet som ett revolutionärts subjekt och deras utanförskap i produktionen som en form av arbetsvägran. (En liknande dagsaktuell vurm för trasproletariatet kan vi se i den svenska anarkisttidningen Yelah).

Huey P Newton och Black Panther Party beskrev semikvalificerade och ”underemployed” arbetare som avantgardet för USAs revolutionära klasser. När fler och fler proletärer blir oanställbara, blir trasproletärer, blir de en revolutionär klass. Black Panther Party försökte organisera dessa kategorier i en territoriell organisering. Frantz Fanon beskrev trasproletariatet i Jordens fördömda (1962) som ”en av de mest spontana och mest radikala revolutionära krafterna hos ett koloniserat folk”, som kunde antingen bli revolutionärt eller kontrarevolutionärt.

Trasproletariatet som identitärt projekt

Nicholas Thouburn gör en intressant deleuziansk och operaistisk nyläsning av trasproletariatet i sin bok ”Deleuze, Marx and Politics” från 2003. Han menar att Marx inte beskrev trasproletariatet som en samling sociala grupper, utan olika former av politisk sammansättning. Han går igenom trasproletariatet (och kontrasterar mot proletariatet) hos Marx utifrån tre perspektiv: trasproletatiatets relation till historien, politiken och produktionen.

Thouburn vänder sig emot den nutida tradition inom den radikala vänstern som sett trasproletariatet som en radikal kraft, en bärare av en mångfald och skillnad. Trasproletariatet är en form av politisk sammansättning som tenderar åt ett upprätthållande av identiteter – det är i proletariatet som en skillnad, ett gränsöverskridande bortom kapitalismens kategorier uppstår, som en form av komplicering och nyskapande inom det kapitalistiska samhällets sociala relationer. Trasproletariatet måste snarare förstås som en uppsättning praktiker inriktade på att stödja en identitet, en identitär rörelse frikopplad från de sociala relationerna.

I Louis Bonapartes 18:e Brumuaire diskuterar Marx den kontrarevolutionära reaktionen i Franrike i slutet av 1840-talet och början av 50-talet, om hur Louis Bonaparte kunde genomföra sin statskupp, utan att stödja sig på vare sig proletariatets eller bourgeoisin:

”Under förevändning att stifta en välgörenhetsförening hade man organiserat lumpproletariatet i Paris i hemliga sektioner, varje sektion leddes av bonapartistiska agenter och i spetsen för det hela stod en bonapartistisk general. Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förman, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna fribrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, krigstrykande massa som fransmännen kallar la Boheme. Av dessa med honom besläktade element bildade Bonaparte kärnan i 10 decemberföreningen. En ’välgörenhetsförening’ – så tillvida som alla dess medlemmar liksom Bonaparte kände ett behov att öva välgörenhet mot sig själva på den arbetande nationens bekostnad. Denna Bonaparte, vilken konstituerar sig som chef för lumpproletariatet, vilken här bara i massomfattning återfinner samma intressen, som han själv personligen fullföljer, vilken i detta utskott, avfall, avskum från alla klasser ser den enda klass, på vilken han obetingat kan stödja sig, det är den verkliga Bonaparte, Bonaparte sans phrase (oförfalskad).”

Bonaparte verkar kortsluta både dialektiken och klasskampen, genom att genomföra en reaktionär revolution tvärt emot både borgarklassen och arbetarklassens klassintressen.

Trots en utvecklad kapitalism under Louis-Philippe och den andra republiken skedde en ”bakåtskridandets revolution”, en historisk anomali genom en reaktionens återkomst.

Loius Bonapart skapade en politisk rörelse med lånade namn, slagord och kostymer – historiska identiteter som lanserades på nytt i en parodisk och farsartad form. Reaktionen försökte återknyta till tidigare historiska händelser, ”frammana historiens andar” för att hjälpa dem. Målet var inte att upplösa eller överskrida dagens identiteter, utan att stärka och upprätthålla dem genom det farsartade återupprepandet. Framtiden, historiens potentiella ”blivande”, skulle blockeras. En identitär rörelse producerar inte ”verklig” historia, den skapar inte historia, utan ”spelar” historia, ikläder sig historiska roller och identiteter. Folk agerar farsartat sina simultanroller som substitut, ”köpta på sprit och korvar”, istället för att överskrida dem.

Här är intressant att dra en parallell till hur historieforskare som Roger Griffin beskriver fascismens ideologiska kärna som en ”palingenetisk ultranationalism”, en rörelse som strävar efter en nationell återfödsel, ett återvändande till en mytisk urhistorisk identitet.

Thouburn kontrasterar trasproletariatets identitära politik genom att lyfta fram Deleuze begrepp ”minor politics” (en ”mindre politik”, eller hur man översätter det). En ”mindre politik” agerar utifrån ”trängda utrymmen”, utan en självsäker tydligt uppritad identitet, en politik inte längre en självrefererande process av självartikulation. Den mindre politiken agerar inom de sociala relationerna, relationer som genomsyrar minoriteterna och bestämmer deras rörelser och får dess politik att bli en politik mot identiteter. Proletariatet saknar en fast bestämning hos Marx, det är inte en specifik grupp, utan syftar enligt Thouburn just på en uppsättning praktiker som utgår från sådana trängda utrymmen inom de sociala relationerna, för att överskrida identitetens bestämningar. Proletariatets rörelse är en antiidentitär rörelse, ett blivande och överskridande, inte ett ”rollspelande”.

Trasproletariatets politiska praktik

Trasproletariatet, är enligt Engels, inte alltid kontrarevolutionär. Det kännetecknas snarare av sin spontanitet och beredskap att gå till handling, och erbjuder sina tjänster åt den högstbjudande.

Marx har en liknande syn, när han skriver om de hemliga sammanslutningarna av professionella konspiratörer. Deras osäkra levebröd, irreguljära liv där mycket hänger på slumpen, prekära och hotade liv, gjorde att denna grupp inom la Boheme hade en böjning åt insurrektionen.

”Det är de som reser och tar befäl över den första barrikaden, som organiserar motståndet, leder plundringarna av vapenaffärerna… Kort sagt, de är insurrektionens officerer”. (Marx & Engels)

Det Marx är kritisk mot konspiratörerna för är deras utomsamhälleliga spontanitet, att spontaniteten sker frikopplad från samhället och de sociala relationerna. De blandar samman att förutsättningarna är rätt för deras konspiration, en lokal revolt, med revolutionen – utan att förutsättningarna för en social revolution föreligger.

Här, i diskussionen om vad som är det revolutionära subjektet, finns en av de stora skiljelinjerna mellan Marx och Bakunin, en kanske mer grundläggande och viktigare skiljelinje än deras skilda syn på staten.

Marx och Bakunin (som av Engels gavs epitetet ”trasprinsen”) var överens om att trasproletariatet stod utanför de sociala relationerna. För Marx hade trasproletariatet en tendens mot att upprätthålla sin identitet, att inte kunna gå bortom den rådande ordningen – de som kunde gå bortom kapitalismen var proletariatet, som var revolutionärt genom att vara ett subjekt immanent i de kapitalistiska sociala relationerna. Hos Bakunin förkroppsligar trasproletariatet däremot i sin nuvarande identitet en sorts faktiskt existerande anarkism, genom sin externalitet till kapitalismens sociala relationer. Bakunin såg arbetarnas integrering i kapitalet som hämmande, att det omöjliggjorde proletariatet som primär revolutionär kraft. Revolutionärerna återfanns istället i bondemiljön, där det fanns en traditionen av bondeuppror, samt bland arbetslösa unga, fattiga, tjuvar – de personer i samhällets marginaler, som flytt, utestängts från och ännu inte inordnats i det framväxande industriarbetet. Det vill säga, just de grupper Marx räknade till kategorin trasproletariatet. Dessa externa revoltörer, ”osynliga lotsar”, kunde generalisera och ena partikulära bonderevolter till en hela folkets revolt.

”Marx talar föraktfullt, och orättfärdigt om detta trasproletariat. För i dem, och bara i dem, inte i det borgerliga skiktet av arbetare, finns hela intelligensen och makten i den kommande sociala revolutionen koncentrerad. En folklig insurrektion är i sin natur instinktiv, kaotisk och destruktiv, och består alltid av en massa personliga uppoffringar och en enorm förlust av offentlig och privat egendom.”

Dessa ”underjordiska” revoltörer ur trasproletariatet hade en inre revolutionär drift immanent i deras identitet, inte i deras klassposition och sammansättning i kapitalismen, som gav dem den rollen.

Position i produktionen

De grupper Marx räknade in i trasproletariatet stod utanför lönearbetssystemet, men var samtidigt beroende av den formella ekonomin. Trasproletariatet har enligt Marx inget riktigt motiv att delta i revolutionen, de kunde till och med ha intresse att behålla sin klasstruktur eftersom trasproletariatets medlemmar ofta var beroende av bourgeoisin och aristokratin för sin dagliga överlevnad. Därigenom kunde de bli en kontrarevolutionär kraft.

Medan trasproletariatet som identitet framträder hos Marx genom ett uppräknande av olika attribut och historiska exempel, saknar däremot proletariatet en tydlig definition eller positiv beskrivning. I Kapitalet är proletariatet märkbart frånvarande.

Enligt Thouburn måste proletariatet hos Marx förstås som en ickeidentitet, någon ”onämnbart” och namnlöst. Det är just genom att vara icke namngivet, odefinierat, som det är så radikalt jämfört med 1800-talets andra identiteter och kategorier.

Proletariatet befinner sig inom den kapitalistiska sociala relationen, inom ett fientligt trängt utrymme, och kan inte hitta en självständig form i förhållande till dessa sociala relationer, utan tvingast ständigt ge sig i kast med dessa. Det är just genom denna ständiga aktivitet som proletariatet sammansätter sig, formerar sig, i försöket att omforma dessa relationer, överskrida dem eller undfly ur dem. Proletariatet formas ur en vägran inom produktionen, mitt i värdeförmeringsprocessen, ur arbetet – men inte som en affirmation av arbetet självt.

Det är i produktionen som exploateringen sker, och det är där arbetskraften sätts att samverka och bli en socialiserad produktionsfaktor – denna mångsidiga samhälleliga förbindelse med varandra skiljer proletariatet från exempelvis produktiva småbönder, som inte är satta i en relation till varandra, och därför inte blir något gemensamt, och som bara är ett kollektiv på det sätt ”en massa ihopsäckade potatisar är en potatissäck”.

Kritiken av arbetet kommer därför inte externt från kapitalistiska relationerna, utan finns immanent i dem. Gilles Deleuze menar i linje med detta att ”Proletariatet är inte arbetarklassen, den är snarare kritiken av arbetets klass”. Proletariatets essens som ett självupphävande överkommande av den ”existerande världsordningen” gör det därigenom omöjligt för Marx att presentera det som en positiv identitet. Marx lämnar därigenom proletariatet som något som kontinuerligt måste försöka finna sin egen form och uppfinna sina egna tekniker och kampformer ur arbetets speciella konfiguration och sammansättning.

Från Konfliktportalen.se: MJE skriver Baghdad: City of walls., autonomak skriver All makt åt partiet!, jesper skriver Antirasistiskt forum 19 April, Job skriver Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips, Krastavac skriver A Spoonful of sugar helps the marx go down, tusenpekpinnar skriver Jag fattar inte Marx