Kvällen den 7 april 2009 är en upprättelsens kväll. Toni Negri och flera gamla autonoma aktivister håller ett offentligt anförande i stadshusets lokaler i Padua, för att presentera boken ”Padua trettio år senare – 7 aprilprocessen – röster från den värdiga staden”. Radio Sherwood har kört en heldag kring den stora rättsprocessen som inleddes 1979 med syfte att krossa Autonomiarörelsen. I olika radiointervjuer, teaterpjäser, musik från 1979, nyhetsinslag och diskussioner återskapas stämningen från 1979, bakgrunden och effekterna av rättsprocessen presenteras – som slutade med att 1500 autonoma aktivister satt fängslade under 80-talet i Italien. Rättsprocessen inriktades främst mot att utmåla Toni Negri som den onda hjärnan bakom all vänsterradikalitet, som en ”cattivo maestro” som styrde både Autonomia och Röda Brigaderna. Under många år har professor Negri inte fått prata i kommunens eller universitetets lokaler i Padua, han har betraktats som en ”icke önskvärd person”. Men på 30 årsdagen har rörelsen intagit de kommunala lokalerna. Kamraterna som deltar berättar om en stämningsfull och gripande kväll, med massor med gamla autonoma aktivister från 60- och 70-talet, från hela Italien och flera som återvänt från Paris för denna kväll.

Den 7 april 1979 grep polisen Toni Negri i Milano. Samtidigt greps ett 20-tal personer i Padua och Rom, däribland Negris assistenter Luciano Ferrari Bravo, Guido Bianchini, Sandro Serafini och Alisa del Re vid den statsvetenskapliga institutionen i Padua. Dessutom greps författaren Nanni Balestrini, journalisten Giuseppe “Pino” Nicotri, redaktören för tidningen Rosso Emilio Vesce och Oreste Scalzone. Franco Piperno anhölls i sin frånvaro, och greps senare i Paris under spektakulära former.

Den offentlig åklagare Pietro Calogero, som ledde utredningen, förklarade för media att Brigate Rosses strategiska ledning gripits. Dagen efter lade även den offentliga åklagaren Gallucio från Rom till åtalspuntker mot Toni Negri, att han skulle varit bakom kidnappningen och mordet på fd statsministern Aldo Moro.

De flesta gripna anklagades för att ha bildat en ”subversiv förening” (§27) och ”deltagande i väpnad grupp” (§306). Negri anklagades även för att ha planerat ”beväpnat uppror mot statsmakten” (§284), en fascistlag som aldrig tidigare använts i republiken. Negri utredes för att som ensam åtalad vara strategisk ledare för Röda brigaderna, inte tillsammans med de historiska grundarna Curcio, Franceschini och Ognibene, som sedan årtal suttit fängslade. Bland annat utredes om Negri och Nicotri varit de som ringt in telefonsamtal under gisslandramat till Moros familj med krav.

7 aprilprocessen blev startskottet på en våg gripanden av autonoma kommunister i hela Italien. Kort efter de första tjugo greps redaktionen för tidningen Metropoli, Libero Maesano, Lucio Castellano och Paolo Virno i Rom, och anklagades även de för planera beväpnat uppror mot statsmakten.

Den andra vågen arresteringar skedde 21 december 1979. Mot åtalslättnader pekade tjallaren Carlo Fioroni ut en rad personer som varit aktiva i början av 70-talet i Potere Operaio. Det tvivelaktiga användandet av Fioronis vittnesmål ledde till nya åtalspunkter mot Negri för attentat, mord och kidnappningar i Milano.

Rättsprocessen byggdes upp kring ”Calogeros teorem”, ett antagande att Röda Brigaderna och Autonomia Operaia Organizzata var en del av samma struktur, ett terroristparaply som leddes av den ”onda hjärnan” Negri. Båda organisationsstrukturerna ansåg Calogero egentligen var en fortsättning på organisationen Potere Operaio, som bara skenbart skulle upplösts 1973. Autonomiarörelsen skulle vara massgrenen, den massillegalitet som det underjordiska avantgardet Brigate Rosse värvades ur, allt underställt Negris strategiska ledning. Grundbulten i teoremet var den mord- och kidnappningsåtalade Fioronis vittnesuppgifter, som gavs igengäld på strafflättnader.

Men Calogeros teorem var en fantasiprodukt och målade upp en struktur och samband som inte existerade. En efter en lades åtalspunkterna ner mot Toni Negri. Tyngsta stöten mot teoremet gavs i april 1980 när en tjallare i Brigate Rosse hävdade att Negri inte hade någon koppling till Röda brigaderna. Röstundersökningar visade dessutom att det inte var Negris röst på samtalen till Moros familj. Åtalen mot Negri för att ligga bakom mordet på Moro lades ner. Även åtalet för deltagande i väpnad grupp lades ner, men åtalspunkten om uppror mot statsmakten låg kvar.

Calogero förklarade att främsta vittnesmålet mot Negri ”var Negri själv”. Åtalet för uppror mot statsmakten byggdes enbart på utdrag ur de böcker Negri gett ut under 70-talet, pamfletter som ”Dominans och sabotage” och ”Arbetarpartiet mot arbetet”.

Amnesty international började 1981 arbeta med rättsfallet och riktade hård kritik över hela rättsförfarandet mot autonomia pga vagheten i åtalspunkterna som var omöjliga att bemöta och den svaga bevisföringen. Amnesty kritiserade användandet av preventiva häktningar och speciallagar, vilket bröt mot internationella konventioner. Italienska lagen gav åklagaren rätt att häkta personer i två år inför rättegång, och i specialfall i fyra år. Genom att hela tiden ändra åtalspunkterna, hålla rättsutredningen öppen och lägga till nya åtalspunkter så kunde häktningarna förlängas in absurdum. Internationella upprop från kända franska intellektuella, som Michel Foucault, Felix Guattari, Jean-Paul Sartre och italienska som Massimo Cacciari, Mario Tronti och Umberto Eco krävde att processen mot Negri och de andra åtalade skulle läggas ned. I slutet av 1982 satt 143 åtalade i 7 aprilprocessen mot Autonomia. Totalt beräknades 1500 personer sitta gripna 1980 i olika rättsprocesser mot politiska vänstergrupper.

Sommaren 1983 frigavs Toni Negri tillfälligt, efter en kampanj från Radikala partiet, som fick Negri invald i parlamentet vilket gav honom åtalsimmunitet. Hösten 1983 flydde Negri till Frankrike när hans imunitet drogs in.

I juni 1984 hölls slutligen rättsprocessen mot Autonomia. Då hade många suttit häktade i fem år. I rättegången dömdes 55 personer dömdes för väpnad grupp eller subversiv sammanslutning, till sammanlagt 500 års fängelse. Rättsprocesserna fortsatte till högre instans ända fram till mars 1987. Flera friades då för väpnat uppror och flera åtal för deltagande i väpnade grupper lades också ner i brist på bevis. De personer som släpptes kom ut till en autonom rörelse som helt slagits i spillror.

Totalt beräknas 60 000 personer gripits från 1968 och framåt, varav 6 400 fick fängelsestraff. När Negri återvände till Italien från sin franska exil 1997 för att kräva amnesti för alla fångar och avtjäna resten av sitt fängelsestraff satt fortfarande 200 autonoma fängslade.

Många av de personer som suttit fängslade för Autonomia deltog på det öppna mötet i kommunhuset i Padua kvällen den 7 april 2009, 30 år efter Calogero inlett sitt korståg mot Autonomia. Själv missade jag allt, utan fick nöja mig med att följa de streamade sändningarna på Radio Sherwood. Men samma kväll startade vi en studiecirkel i Stockholm med 15 deltagare på just de texter som Negri fängslades för, de upprorspamfletter som finns samlade i Books for burning.

När vi organiserade 77-festivalen i Stockholm fångade vi träffande varför Autonomiarörelsen och händelserna 1977 (som krossades med rättsprocessen 1979) talar så starkt till oss fortfarande:

1977 var inget nytt 1968. 1977 var både våldsamt och kreativt – en revolt som var okontrollerbar och som inte begränsade sig till vare sig fabriker eller universitet. Sammansättningen liknade inte något tidigare. Partier, fackföreningar, folkrörelser, ortodoxa vänstersekter – de fann sig alla förbisprungna. Istället baserades revolten på smågrupper som multiplicerade sig, på do-it-yourself och vildvuxna nätverk. Fanzines, aktionsgrupper, självlärda band med tre ackord, piratradiostationer, husockupationer, självorganiserade konserter, militanta demonstrationer.

Om 1968 var studenternas och massarbetarna vid de löpande banden i de fordistiska fabrikernas revolt var 1977 föraningen av något annat, en helt annan klassammansättning, där arbetslösa, visstidsarbetare, skolavhopparna, vårdarbetare, de småkriminella och bostadslösa möttes i sina direkta återtagande av den samhälleliga rikedomen. En autonom rörelse reste sig, som inte bara konfronterade stat och kapital, utan även kolliderade med den institutionaliserade arbetarrörelsen.

1977 blev repressionens år. Där en kvävande normalitet återupprättades efter ett decenium av vänsterkamp. Den tyska hösten slog hårt mot alla vänsteraktiva och blev en föraning av “kriget mot terrorismen” som ursäkt för att kväva även de nya sociala rörelserna.

30 år har passerat. Men ändå talar 1977 direkt till oss, så mycket starkare än 1968 någonsin gjort. Energin, revolten, kreativiteten, ilskan är lika aktuell idag. Erfarenheterna från 1977 är direkt överförbara till oss. Partiernas kris, massrörelsernas sammanbrott, representationens tappade legitimitet – alla de tecken som visade sig 1977 är idag fullt utblommade. Det gamla systemet har inga lösningar, inga kompromisser att erbjuda längre.

Bränderna i Rosengård. Ilskan efter Ungdomshusets stormning i Köpenhamn. Osynliga partiets yviga protester mot påförandet av osäkra anställningar. Nätverken som blommar upp, snabbt sprider sig och sedan försvinner, för att sedan återuppstå med förnyad kraft. 1977 visade på revoltens framtid.

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Ian Tomlinson RIP, Björn Nilsson skriver Spola det där dj-a Forum, slutstadium skriver Jag har tittat på länge nog, salkavalka skriver KORT UPPDATERING OM POLISMORDET I LONDON, Björn Nilsson skriver Kan Keynes rädda oss rätt av?