”Viktigast är att den ekonomiska krisen inte blir en politisk kris. Sverige ska leda EU under detta helvetsår och DN kommer att driva en tydlig linje om aktiva åtgärder för att stödja ekonomin och om att samarbeta i EU”.

– Peter Wolodarski, om sin uppgift som ny politisk redaktör på DN, 090323

Först bankkrisen, den ekonomiska recessionen. Och sedan decemberrevolten i Grekland som en tändande gnista.

”Letter brukar normalt vara väldigt lugna, men folk verkar uppenbarligen se vad som sker i andra länder i Europa, som i Grekland, och tänkt ’Varför är vi så lugna?”

Lettiska diplomaten Inese Allika försöker inför tidningen EUobserver förklara de omfattande protesterna i Riga den 10 januari. I den första stora massprotesten sedan självständigheten samlades 10 000 personer i en manifestation mot högerregeringens misskötande av ekonomin och den ökande arbetslösheten. Grupper av ungdomar attackerade finansdepartementet, slog sönder skyltfönster i innerstaden och välte en polispiket. Samma vecka bröt våldsamma protester ut i Bulgariens huvudstad Sofia och i demonstranter attackerade riksdagshuset i Vilnius, Litauen, med sten- och äggkastning.

Wolodarski har rätt i sin fruktan. Nu ska Sverige som EU-ordförandeland hålla samman ett Europa som kokar, medan ekonomin rasar och arbetslösheten stiger. Island, Ungern, Estland och Irlands står nära ekonomisk kollaps – flera av de länder som för några år sedan sågs som Europas nya ekonomiska mirakelländer. Gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina drabbar även Bulgarien som energikris. Senaste månaderna har stora generalstrejker genomförts i Belgien och Frankrike, i protest mot fabriksnedläggningarna, varslen och arbetslösheten.

Polisens mord på studenten Alexis Grigoroupolos i Aten skapade en förinsurrektionell situation i Grekland, där ungdomsprotesterna växte och förbands med student-, arbetar- och bondeprotester mot krisens effekter: när bankerna fick räddningspaket på 36 miljarder dollar fick arbetarna sänkta pensioner. Kravaller och revolter kopplade direkt till krisen bröt därefter ut i Sofia, Vilnius, Riga och Reykjavik. Enligt president Sarkozy hällde det grekiska upproret bensin på den spända situationen i de franska förorterna. På nyårsnatten kommenderades 35 000 poliser ut för att stävja situationen i banlieues, 300 personer greps och ändå brann 1 100 bilar den natten. Situationen har inte svalnat sedan förortsrevolten i oktober-november 2005, utan pågår hela tiden lågintensivt. Under 2008 brändes över 37 000 bilar. Vinterns oroligheter i Rosengård står inte isolerade, och måste ses i detta ljus.

Situationen för Europas migranter och papperslösa, som arbetar rättslöst, har gjort att radikaliteten ökar inom dessa kretsar. De hårdare asyl- och migrationslagarna, de växande flyktingförläggningarna har lett till revolter i italienska Lampedusa och på Malta. Universitetsreformer för att marknadsanpassa utbildningarna och öka företagens finanisering av universiteten har skapat en stor studentrörelse med massprotester och universitetsockupationer, ”den anomala vågen”, i Italien, Spanien och Frankrike. Även i vårt grannland Finland har en stor studentrörelse uppstått de senaste veckorna med demonstrationer och ockupationer över hela landet, som jag berättade mer om i mitt förra blogginlägg.

Studentrörelsens paroll, ”Vi tänker inte betala er kris”, var också huvudparollen på de två breda vänsterdemonstrationer som hölls i Berlin och Frankfurt den 28 mars. Demonstrationerna som samlade allt från facken IG Metall, Ver.di till Attac och autonoma nätverk som Interventionistische Linke drog 25 000 respektive 15 000 deltagare. Långt mycket större var den manifestation som hölls 19 mars i Frankrike, där tre miljoner fransmän visade sitt missnöje mot hur regeringen Sarkozy sköter krisen.

Recession och repression

EU har aldrig i sin historia bemött en recession, unionen har nyliberalismen inbyggd i sig och har ingen klar plan hur de ska återbalansera stat/marknad. Med den nedmonterade välfärdsstaten saknas nu en buffert att fånga upp missnöjet, mildra effekterna eller stabilisera en social fred. De statliga institutionerna, framför allt i Östeuropa, är försvagade, och har minskad förmåga att mobilisera civilsamhället. Tyska autonoma vänsterorganisationen Gipfelsoli har försökt granska ökningen i repressiva instanser och den nya europeiska ”säkerhetsarkitekturen” som istället växer fram för att bemöta europeiska proteströrelser.

I december varnade Internationella valutafondens vd Dominique Strauss-Kahn för att ekonomirelaterade kravaller och upplopp på den globala marknaden skulle öka kraftigt om krisen på finansmarknaden skulle drabba låginkomsttagare mer genom kreditrestriktioner och ökad arbetslöshet.

Financial Times varnade samtidigt för att ”Det verkliga hotet mot partistaten vore storskaliga protester i städerna som började korsbefruktas med varandra och bli koordinerade. De senaste demonstrationerna har däremot tenderat att vara små och fokuserade på lokala frågor snarare än att visa på ett generellt missnöje.”

I USA varnar trendforskare och senatorer för ökade ”matkravaller, ockuapntuppror, skatterevolter och arbetsmarscher” om dollarn fortsatte försvagas. Erfarenheterna från plundringarna och upploppen efter orkanen Katharinas ödelägelse av New Orleans finns färskt i minnet. Amerikanska US Army War College förespråkar en beredskap att använda undantagstillstånd och nödåtgärder. “En utspritt civilt våld inom USA skulle tvinga försvarsmakten att rikta om sin prioritet från extremism till att försvara den grundläggande inre ordningen och mänskliga säkerheten”. Den ekonomiska krisen kan därför krävas att det genomförs militära aktioner inom USA.

Även inom EU pågår en långtgående diskussion för att analysera om de nya oroligheterna enbart kan spåras till en ”samhällstrend” eller om det finns ”oppositionella element” som drar i trådarna bakom dem. Säkerhetsfrågan kommer vara central under svenska EU-ordförandeskapet, då EUs nya femårsplan för gräns- och inre säkerhet, det så kallade ”Stockholmsprogrammet”, ska utformas.

För att bemöta de nya ”oroligheterna” har den konservativa högern fått medvind i Europa, med mer krav på ”säkerhetspaket”, för att garantera lag, ordning och social fred. Flera av förslaget på europeisk nivå går ut på att öka samordningen mellan olika nationella polis- och gränsmyndigheter, samt att börja ta användning av militären i sociala konflikter. Italien fungerar här som ett föregångsland, där Berlusconis samlingsregering av postfascister, nyliberaler och separatister vann valet 2008 genom upprättandet av ett säkerhetspaket baserat på militär patrullering av offentliga platser, legaliseringen av medborgargarder (dvs mobiliserande och involverande av civilsamhället i patrullering), skärpt flyktingpolitik och ökade satsningar på polisen.

Mayday Mayday – We’ll make you pay!

Globaliseringsrörelsen deltog i att blockera en viss utveckling av de internationella institutionerna, och försätta den globala suveräniteten i kris. Protesterna i Seattle, frihandelsavtalens sammanbrott, stoppandet av den Europeiska konstitutionen, genomförde blockeringar och inbromsningar av en ekonomisk politik som idag befinner sig i kris. De globala toppmötena 2009 (Nato-toppmötet i Strassbourg, G8-mötet på La Magdalena, svenska EU-ordförandeskapet) består av en omorganisering av de globala institutionerna.

Kanske var globaliseringsrörelsen för tidigt ute, när den för tio år sedan ställde sina krav på reglering av de finansiella flödena. Sociologen Magnus Wennerhag skriver i EfterArbetet:

”När den globala rättviserörelsen fick genomslag för snart tio år sedan, var det just frågor som dessa, som rörelsen förde upp på den politiska dagordningen. Organisationer som Attac, kyrkornas Jubel 2000 och världsfacket ställde krav på att gränsöverskridande finansiella flöden skulle regleras och att globala finansiella institutioner som Internationella Valutafonden och Världsbanken skulle reformeras. Regelverkens inriktning mot kortsiktiga ekonomiska vinster och marknadslösningar anklagades för att sätta de sociala hänsynen på undantag. De globala ekonomiska institutionernas demokratiska underskott och den bristande insynen i finansmarknaderna kritiserades hårt. Då kallades kritiken orimlig eller överdriven. När finanskrisen idag är ett faktum, hörs sådana synpunkter från mäktiga statschefer, ekonomer och aktörer på finansmarknaden.”

När globaliseringsrörelsen demonstrerade i Göteborg mot EU-toppmötet 2001 befann sig Europa i en högkonjunktur och socialdemokratins ”tredje vägen” skördade framgångar i hela Europa för sin mobiliserande och aktiverande socialpolitik ala workfare. Idag är situationen helt annorlunda. Socialdemokratin är på tillbakagång, med Zapatero i Spanien som undantag, och tredjevägens politik befinner sig i kris.

Den stora våg av arbetslöshet kommer förändra hela det politiska landskapet i Europa, även om det når Sverige senare. Valet står mellan reaktion, Keynes eller kapitalkritik. Men är vänstern beredd inför en ny våg av arbetslöshet? Den frågan har under vintern diskuterats i det europeiska nätverket EuroMayDay.

EuroMayDay uppkom ur globaliseringsrörelsen, som ett försök att föra samman den rörelsens kamp- och protestformer, med en diskussion om prekariseringen av arbetslivet, om de ökade osäkra anställningarna. Förutom förstamaj-parader på detta tema, som hjälpt till att sätta det på dagordningen, har nätverkets betydelse varit oerhört begränsad. Även de autonoma organisationer som arbetar kring frågan är oerhört varierande och drar åt olika håll: under Radical assemblies vid ESF i Malmö såg man denna uppdelning tydligt, mellan de som arbetade för att genom opinionsbildning, påtryckning och visuella aktioner bedriva påtryckning på facket och vänstern att arbeta för nya sociala skyddsnät anpassade för de osäkra anställda, och de som såg frågan om osäkra anställningar som i första hand en fråga om arbetsplatsorganisering, att hitta nya passande organisationsformer och stridsvapen för att kunna stärka detta skikt av arbetskraftens position. Trots dessa skillnader, kan ändå diskussionen inom EuroMayDay-nätverket kring hur man ska agera i krisen vara intressant att lyfta fram, eftersom det är en av de få europeiska aktivistdiskussioner som förs inom ämnet.

Den ekonomiska krisen och recessionen innebär en övergång från prekarisering till arbetslöshet, de osäkra anställda är de första som får gå. Intresset inom EuroMayDay förskjuts därför från de osäkra anställda till andra subjekt: de arbetslösa, de exkluderade i förorterna, studenterna, de papperslösa arbetarna. Eurorevolten utförs av en generation utestängd från välfärden och diskriminerad på arbetsmarknaden. För dessa exkluderade fungerar inte de gamla fordistiska kampmetoderna (massorganisering, förhandling, strejk), utan deras protester tar sig mer insurrektionella former, blir protestformer som sker i stadsrummet och där genomför sina blockader, ockupationer, kravaller och aktioner. Både Ungdomshuset-upploppet och upproret i Grekland visar hur dessa kamper kommunicerar, inspirerar och snabbt sprider sig på ett europeiskt plan. Uppgiften för vårens första maj blir därför att förmedla bilder, aktionspraktiker, teorier och förslag i krisen. ”Mayday, mayday, mayday, the first of may we’ll make you pay.”

Även om situationen ser mörk ut för den parlamentariska vänstern i Europa, så visar exemplen med Ungdomshuset och Grekland på den funktion som detonator och katalysator radikala vänstern och autonoma grupperingar kan få i detta spända läge för att utlösa bredare proteströrelser eller samhällskonflikter som hotar hela sociala freden och kanaliserar missnöjet. Det är därför fullt förståligt att den statliga repressionen, mediala paniken och politiska hetsen tar så oerhört uppskruvad form mot autonoma och radikala vänstern i dagsläget – spelet just nu är för högt för att låta en radikal vänster gå lös. Det får inte uppstå oheliga allianser som förbinder förortsbor, arbetslösa, studenter och vänstermilitanter. Med Wolodarski’s ord, den ekonomiska krisen får inte förvandlas till en politisk kris. Kan vi få en bättre fingervisning vad vi behöver göra? Kan det här vara bara början?

I kommande blogginlägg under våren ska jag försöka se närmare på möjligheterna och begränsningarna med dessa subjekt, utifrån deras förhållande till produktionen och territoriet.

Missa inte! Nu lanserar vi Konfliktportalen, en samlingsplats och kollektivt redskap för antagonistiska bloggare!

Från konfliktportalen: Haninge skriver Militär i svenska förorter, H Palm skriver Byggnads och Fragment konfliktvarslar., Tuss skriver Vanliga frågor, del ett: varför kampen mot kapitalet (fortfarande) är relevant, salkavalka skriver KLASSKAMPEN ÄR LÖS, aik-micke skriver Punkrock av Stig Larsson