Monthly Archives: april 2009

Trasprinsens återkomst?

Posted on by under Eget

I arbetarrörelsens historia står alltid två modeller, två organisationsformer som arketyper bredvid varandra: Kommunen och Sovjeten. Två strategier arbetarrevolterna alltid pendlat emellan.

Sovjeten, arbetarrådet, fabriksrådet. Organiseringen utifrån position i produktionen, utifrån lönearbetet, sin yrkesbransch. Direkt inom ”produktionens hemliga verkstad”, där mervärdet skapas och exploateringen äger rum. Arbetarklassen som subjekt har här en central position, arbetarmakten riktas mot kapitalet i dess hjärta, i själva värdeförmeringsprocessen. Maktmedlen är väl kända, hotet finns att blockera arbetsprocessen (och därigenom värdeförmeringsprocessen), oavsett om det gäller den etablerade arbetarrörelsen (med sin säljande av arbetsfred och hot om stridsåtgärder, som strejken) eller den ”andra” arbetarrörelsen (förbättringar genom stärkande av arbetarautonomi, genom direkta aktioner, sabotage, ”facklig gerillataktik” osv).

Kommunen. Organiseringen inom territoriet, proletariatet som sluter sig samman i sitt område och tar strid för det. Territoriella kampen går bortom produktionen, sker ofta snarare i cirkulationen (kring priser, fördelning) och i reproduktionen. Den etablerade arbetarrörelsens satsning på kooperationen, byggandet av mötesplatser som Folkets hus, hyresgästföreningar. Den ”andra” stadsrörelsens kamper om pris (moralisk ekonomi), reapproprieringar, ockupationer. Men också upploppen, tumultet, ockupationen av stadsrummet, plundring och sabotage. Stadskamperna, upprättandet av kommunen, har historiskt samlat en bredare samling subjekt än enbart den strikt lönearbetande klassen, som hemmafruar, ungdomar, arbetslösa, ”trasproletariatet”.

Medan sovjeten, kampen på arbetsplatsen, kommit att riktas direkt mot kapitalet, har kommunen, de territoriella kamperna, oftast hamnat i direkt konflikt med staten, och i sin radikala form fått en insurrektionell karaktär. De flesta stora konflikter har traditionellt fungerat på dessa båda plan, arbetsplatskamperna har spillt över och kommit att engagera hela lokalsamhället. Men kan man verkligen jämställa aktörerna på dessa två arenor? Vilka former av subjektivitet uppstår i dem, vilken styrkeposition kan de uppnå och vilka maktmedel står till deras förfogande?

Frågeställningen blir än mer intressant när det fordistiska arbetet allt mer förlorat sin centralitet, bredvid de fasta anställningarna på massarbetsplatser växer snabbt andra kontraktsformer med visstidsanställningar, svartarbete, egenföretagande och andra kontraktuellt mer osäkra anställningsformer inom en ”postfordistisk” produktion – mer utspridd i rummet, och mer flexibel i tiden, områden där arbetarrörelsen, vare sig den etablerade eller ”andra”, funnit sina organisationsformer och maktmedel. Med skiktningen av arbetsmarknaden i subjekt med rättigheter och rättslösa ”papperslösa”, med delar av arbetskraften exkluderad från arbetsmarknaden och betraktad som oanställbar, med en ökande arbetslöshet som följd av den ekonomiska recessionen – verkar vi se en ökning av de territoriella kamperna, medan kamperna inom den direkta produktionsprocessen försvagas. Eller kommer kommunen och sovjeten som modeller allt mer flyta samman? Jag ska försöka se närmare på exempel från de senaste årens kampcykler i Frankrike, Italien, Tyskland och Argentina och se hur diskussionerna gått där, för att leta ledtrådar. Bloggen får fungera som en loggbok i det sökandet.

Tumult och rebeller

Niccolò Machiavellis Republiken har äntligen kommit översatt till svenska, efter nästan 500 års väntan. Skriften, som han sammanställde samtidigt som Fursten, är inte någon hyllning till demokratin som statsskick, vilket den ibland skildrats som, men den innehåller ett intressant erkännande av den folkliga makten (Machiavelli använder ofta begreppet multituden, vilket inte finns med i den svenska översättningen). Om Machiavellis målsättning med Fursten är att lämna rekommendationer för den härskare som ska kunna ena hela Italien, är hans syfte med Republiken att diskutera det mest hållbara styrelseskicket. Han skiljer på tre styrelseformer, men ser att alla tre bär på nackdelar och alla har en degenererad sida. Furstendömet/monarkin riskerar med tiden att övergå i tyranni, aristokratdömet i ett fåvälde och demokratin i anarki/pöbelvälde, där de olika styrelseskicken cykliskt också sinsemellan avlöser varandra: tyrannin ersätts av aristokratdömet, fåväldet av demokratin, pöbelväldet av monarkin. Modellen för en hållbar stat hittar Machiavelli i Titus Livius beskrivning av republiken Rom, som genom sin blandkonstitution lyckas balansera ut de olika klassintressena mot varandra och därigenom bli hållbart i tid.

Den nödvändiga motvikt mot aristokratin i romerska republiken, som hindrade dem att bli ett självberikande fåvälde, var de folkliga upploppen. Machiavelli menade att upploppen hade en vitaliserande effekt på republiken, och tvingade fram ett erkännande av folktribunerna, ett folkmaktorgan som satte press på och balanserade aristokratin.

”Ty de goda exemplen är en följd av god utbildning, god utbildning en följd av goda lagar och goda lagar en följd av de tumult som många tanklöst fördömer. De som noggrant studerar följderna av dessa tumult kommer inte att finna att de ledde till någon förvisning eller något våld som var till nackdel för det allmänna bästa, utan lagar och institutioner som tjänade den allmänna friheten”.

Upploppens funktion var därför i Rom inte statshotande, enligt Machiavelli, utan blev statsbevarande, klassmotsättningen överdeterminerades och gjordes istället till en grundpelare för att upprätthålla republiken.

”Någon säger kanske att medlen var extraordinära, nästan barbariska, då man såg hur folket samlades för att skrika mot senaten, hur man i senaten skrek mot folket, hur män sprang besinningslöst genom gatorna, bodar stängdes och alla plebejer gav sig av från Rom – allt händelser som minst sagt skrämmer alla som läser om dem. Till detta säger jag att varje stad bör försäkra sig om att folk kan få utlopp för sin ambition och särskilt städer som i viktiga frågor vill stödja sig på folket.”

Om multitudens upploppen kunde ha en positiv funktion för staten hos Machiavelli, var multituden hos Hobbes allas krig mot alla. Hobbes vände sig mot Aristotoles syn på en naturlig ordning, att människan är ett socialt ”politiskt djur” som har behov av varandra. I Hobbes De Cive, där han lägger fram sin teori om den absoluta makten, utgår han från att människorna är naturliga fiender med varandra eftersom de vill samma sak och konkurrerar med varandra, konflikten är redan given. Som självbevarelse behövs ett lagsystem, ett samhällskontrakt, där det överförs på en att representera alla andras behov av självbevarelse. En (suverän) som kan besluta över livet och över döden. Den representativa personen (lat: mascera) representerar allas behov att hålla sig vid liv. Någon ges en ”omotsättbar rätt”, vilken ger alla andra rätt och samtidigt får sin auktorisering av alla andra.

Suveränen har alltid ett territorium, inom det utdelas och fördelas rättigheter/straff. Suveränen har som sin speciella uppgift att neutralisera konflikter (allas krig mot alla), påföra en respekt för lagen genom hot om straff. Legitimiteten ges genom representationen av allas behov av överlevnad, inte genom sin styrka i sig, utan genom ett auktoriserande av ett ”oss”.
Rebellen är de som hotar denna ordning, som hotar suveränens legitimitet genom ifrågasätta detta gemensamma ”oss”, det gemensamma folket samlat under en suverän. Rebellen är den som återinför bellum (re bellum), kriget, återöppnar ett allas krig mot alla, inbördeskriget, klasskonflikterna. Den sociala freden för alla, suveränens uppgift, hotas av rebellen.

Hos Machiavelli och Hobbes möter vi två motsatta perspektiv, två motsatta effekter: som insurrektionell form som hotar statsmakten och suveräniteten, genom att rasera den sociala freden, eller som ett ”collective bargaining by riot”, en form som kan införlivas för en ökad stabilitet. Kanske kan dessa båda perspektiv vara viktiga att ta med sig när vi betraktar den upprorsvåg som sveper genom Europa i finanskrisens spår.

Trasproletariatets och småbourgeoisins ideologi

När den ryska vänsterbolsjeviken Nikolai Bukharin 1922 släppte sin stridsskrift ”Anarkism och vetenskaplig kommunism” i Ryssland, väckte den direkt översatta pamfletten stor förundran och vrede i den italienska anarkiströrelsen. De två röda åren med fabriksockupationer hade just passerat, där Gramscis rådsinfluerade kommunister gjort gemensam sak med anarkisterna i klasskampsvågen i fabrikerna. Att i det läget från Moskva bemötas med draper om anarkister som tjuvar och banditer, vars enda intresse i klassrörelsen var att genomföra ”individuella exproprieringar”, för att stoppa rikedomar i egen ficka, tedde sig som en märklig anklagelse gentemot den faktiska rörelsen i fabrikerna.

”Anarkismen är inte proletariatets ideologi, utan ideologin för grupper som förlorat klasstillhörighet, inaktiva grupper som saknar koppling till allt produktivt arbete: det är trasproletariatets ideologi, en kategori folk som hämtar sina rekryter från proletärer, ruinerade borgare, dekadenta intellektuella, bönder som slängts ut ur sina familjer och fattiga; en hopklumpning av folk som inte klarar av att skapa något nytt, något av värde, bara att ”konfiskera” det som de lagt händerna på.”

Italienska anarkisten Luigi Fabbri bemötte direkt Bukharin med en rasande pamflett, där han deklarerade att anarkisterna var i lika stor del av arbetarrörelsen och förankrad i arbetarklassen, som bolsjevikerna var, både i Ryssland och Italien. Frågan är om inte Fabbri missade var Bukharins kritik riktade sig, och därför var så oförstående för anklagelserna. Givetvis hade bolsjevikerna ett intresse av att dra en tydlig gräns mot den konkurrerande anarkokommunismen, framför allt i italienska fabriksrådsrörelsen – där Malatestas och Gramscis inflytande var likvärdigt.

Men måltavlan för Bukharins stridsskrift var i lika hög grad riktad in emot det egna partiet. Bolsjevikpartiets kader hade deltagit i omfattande plundringar under ryska revolutionen – vilket inte skett i den italienska fabriksrådsrörelsen – och syftet var att hindra denna spontana exproprieringsrörelse. De samhälleliga rikedomarna skulle likt produktivkrafterna ställas till det gemensamma samhällets förfogande, inte hamna i individuella fickor. Bukharins kritik drabbade därför framför allt Stalins flygel inom partiet, vars uppgift varit att just dryga ut partikassan med bankrån. Kritiken mot det ”anarkistiska beteendet” var inte riktat mot anarkisterna, utan var ett försök att kräva rättelse i de egna leden – fast utan att rikta öppen kritik mot det kommunistiska partiet. Att tillskriva en yttre aktör de egenskaper man själv ville ha bort i den egna organisationen, och på så sätt få igenom samtycke och stärka den inre hegemonin och kontrollen.

Nikolai Bukharins öde blev det samma som alla andra revolutionsveteraner, vid Stalins tillträde anklagades han för ”antisovjetisk verksamhet” och avrättades 1938. Men Bukharins tes om anarkismen som en udda klassallians, ”trasproletariatets och småbourgeoisins ideologi” blev en standardfras bland marxist-leninister, som alltid plockades fram varenda gång anarkismen behövde bemötas genom historien.

Trasproletariatet

Under arbetarrörelsens födelse på 1800-talet behövde arbetarrörelsen inte bara uppfinna politiska kampformer och organisationsformer för att formera sig som klass, utan man behövde även skapa en ny politisk begreppsapparat, nya koncept att beskriva rörelsen, kampen och motsättningarna, begrepp som gick bortom de ditintills existerande politiska och ekonomiska kategorierna. När Marx och Engels skrev Kommunistiska manifestet 1848 var begreppet ”kommunism” bara åtta år gammalt, och de lånade begreppet från ett av de hemliga sällskapen under julimonarkin i Frankrike, för att fylla det med sitt eget innehåll. Begreppet proletärer (proletarius) användes om antika Roms lägsta klass och användes på tidiga 1800-talet mest som nedsättande begrepp med betydelsen samhällets avskräde, knekt och bottenskikt. På 1830-40-talet började det användas inom arbetarrörelsen med en positiv betydelse, för ”fria lönearbetare”. När Marx och Engels i Tyska ideologin (1845) beskriver de antika plebejerna i Rom, skiktet som finns mellan slavar och fria, använder de för första gången begreppet trasproletariat. Med det överför de det gamla negativa innehållet hos proletariatet på denna nya kategori, och frigör därigenom användandet av begreppet ”proletariat” politiskt.

Prefixet lumpen som Marx använde var tyska ordet för trasa, men lump var även en tysk benämning på knekt. Marx ställde aldrig upp en begreppsdefinition av trasproletariatet, likt han gjorde med lönearbetare (de som inte har något annat och sälja än sin arbetskraft), utan använder alltid beteckningen med en empirisk uppräkning av olika kategorier.

I Marx historiska skrifter om de franska revolutionsförsöken och reaktionsåren 1848-1852, i Louis Bonapartes 18:e Brumuaire (1852) och Klasskampen i Frankrike, använder han begreppet 27 gånger. Trasproletariatet beskrivs där som ett ”avskräde från alla klasser”, en suddig upplöst grupp utan kollektiva bestämningar, en ”ickeklass”. Trasproletariatet skildras som det klassegment som var basen för Louis Bonaparte’s statskupp i Frankrike 1848, det stöd som fick honom att ställa sig över proletariatet och bourgeoisin.

Inom den marxistiska traditionen används beteckningen oftast för att beskriva ”deklasserade” eller klasslösa kategorier, och man betonade deras böjelse åt att delta i reaktionära mobiliseringar och allmänna politiska oberäknelighet. Leon Trotsky betonade trasproletariatet som fascismens fotfolk och dess särskilda mottaglighet för reaktionära teorier. Bland marxistleninister, där Partiet och proletariatet oftast hopblandades som kategorier, användes trasproletariatet som polemisk beteckning på de segment av arbetarklassen som valde att stå utanför partiet.

På sextiotalet kom begreppet att få en renässans, och viss revansch. En växande sektor oavlönade, marginaliserade, exkluderade, subkulturella grupper verkade inte representeras av det lönearbetscentrerade proletariatet. Trasproletariatet framstår därför som en lockande kategori för de som vill bedriva en skillnadens politik. Delar av radikala vänstern (Fanon, Black Panther Party, situationisterna, Provos osv) såg trasproletariatet som ett revolutionärts subjekt och deras utanförskap i produktionen som en form av arbetsvägran. (En liknande dagsaktuell vurm för trasproletariatet kan vi se i den svenska anarkisttidningen Yelah).

Huey P Newton och Black Panther Party beskrev semikvalificerade och ”underemployed” arbetare som avantgardet för USAs revolutionära klasser. När fler och fler proletärer blir oanställbara, blir trasproletärer, blir de en revolutionär klass. Black Panther Party försökte organisera dessa kategorier i en territoriell organisering. Frantz Fanon beskrev trasproletariatet i Jordens fördömda (1962) som ”en av de mest spontana och mest radikala revolutionära krafterna hos ett koloniserat folk”, som kunde antingen bli revolutionärt eller kontrarevolutionärt.

Trasproletariatet som identitärt projekt

Nicholas Thouburn gör en intressant deleuziansk och operaistisk nyläsning av trasproletariatet i sin bok ”Deleuze, Marx and Politics” från 2003. Han menar att Marx inte beskrev trasproletariatet som en samling sociala grupper, utan olika former av politisk sammansättning. Han går igenom trasproletariatet (och kontrasterar mot proletariatet) hos Marx utifrån tre perspektiv: trasproletatiatets relation till historien, politiken och produktionen.

Thouburn vänder sig emot den nutida tradition inom den radikala vänstern som sett trasproletariatet som en radikal kraft, en bärare av en mångfald och skillnad. Trasproletariatet är en form av politisk sammansättning som tenderar åt ett upprätthållande av identiteter – det är i proletariatet som en skillnad, ett gränsöverskridande bortom kapitalismens kategorier uppstår, som en form av komplicering och nyskapande inom det kapitalistiska samhällets sociala relationer. Trasproletariatet måste snarare förstås som en uppsättning praktiker inriktade på att stödja en identitet, en identitär rörelse frikopplad från de sociala relationerna.

I Louis Bonapartes 18:e Brumuaire diskuterar Marx den kontrarevolutionära reaktionen i Franrike i slutet av 1840-talet och början av 50-talet, om hur Louis Bonaparte kunde genomföra sin statskupp, utan att stödja sig på vare sig proletariatets eller bourgeoisin:

”Under förevändning att stifta en välgörenhetsförening hade man organiserat lumpproletariatet i Paris i hemliga sektioner, varje sektion leddes av bonapartistiska agenter och i spetsen för det hela stod en bonapartistisk general. Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förman, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna fribrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, krigstrykande massa som fransmännen kallar la Boheme. Av dessa med honom besläktade element bildade Bonaparte kärnan i 10 decemberföreningen. En ’välgörenhetsförening’ – så tillvida som alla dess medlemmar liksom Bonaparte kände ett behov att öva välgörenhet mot sig själva på den arbetande nationens bekostnad. Denna Bonaparte, vilken konstituerar sig som chef för lumpproletariatet, vilken här bara i massomfattning återfinner samma intressen, som han själv personligen fullföljer, vilken i detta utskott, avfall, avskum från alla klasser ser den enda klass, på vilken han obetingat kan stödja sig, det är den verkliga Bonaparte, Bonaparte sans phrase (oförfalskad).”

Bonaparte verkar kortsluta både dialektiken och klasskampen, genom att genomföra en reaktionär revolution tvärt emot både borgarklassen och arbetarklassens klassintressen.

Trots en utvecklad kapitalism under Louis-Philippe och den andra republiken skedde en ”bakåtskridandets revolution”, en historisk anomali genom en reaktionens återkomst.

Loius Bonapart skapade en politisk rörelse med lånade namn, slagord och kostymer – historiska identiteter som lanserades på nytt i en parodisk och farsartad form. Reaktionen försökte återknyta till tidigare historiska händelser, ”frammana historiens andar” för att hjälpa dem. Målet var inte att upplösa eller överskrida dagens identiteter, utan att stärka och upprätthålla dem genom det farsartade återupprepandet. Framtiden, historiens potentiella ”blivande”, skulle blockeras. En identitär rörelse producerar inte ”verklig” historia, den skapar inte historia, utan ”spelar” historia, ikläder sig historiska roller och identiteter. Folk agerar farsartat sina simultanroller som substitut, ”köpta på sprit och korvar”, istället för att överskrida dem.

Här är intressant att dra en parallell till hur historieforskare som Roger Griffin beskriver fascismens ideologiska kärna som en ”palingenetisk ultranationalism”, en rörelse som strävar efter en nationell återfödsel, ett återvändande till en mytisk urhistorisk identitet.

Thouburn kontrasterar trasproletariatets identitära politik genom att lyfta fram Deleuze begrepp ”minor politics” (en ”mindre politik”, eller hur man översätter det). En ”mindre politik” agerar utifrån ”trängda utrymmen”, utan en självsäker tydligt uppritad identitet, en politik inte längre en självrefererande process av självartikulation. Den mindre politiken agerar inom de sociala relationerna, relationer som genomsyrar minoriteterna och bestämmer deras rörelser och får dess politik att bli en politik mot identiteter. Proletariatet saknar en fast bestämning hos Marx, det är inte en specifik grupp, utan syftar enligt Thouburn just på en uppsättning praktiker som utgår från sådana trängda utrymmen inom de sociala relationerna, för att överskrida identitetens bestämningar. Proletariatets rörelse är en antiidentitär rörelse, ett blivande och överskridande, inte ett ”rollspelande”.

Trasproletariatets politiska praktik

Trasproletariatet, är enligt Engels, inte alltid kontrarevolutionär. Det kännetecknas snarare av sin spontanitet och beredskap att gå till handling, och erbjuder sina tjänster åt den högstbjudande.

Marx har en liknande syn, när han skriver om de hemliga sammanslutningarna av professionella konspiratörer. Deras osäkra levebröd, irreguljära liv där mycket hänger på slumpen, prekära och hotade liv, gjorde att denna grupp inom la Boheme hade en böjning åt insurrektionen.

”Det är de som reser och tar befäl över den första barrikaden, som organiserar motståndet, leder plundringarna av vapenaffärerna… Kort sagt, de är insurrektionens officerer”. (Marx & Engels)

Det Marx är kritisk mot konspiratörerna för är deras utomsamhälleliga spontanitet, att spontaniteten sker frikopplad från samhället och de sociala relationerna. De blandar samman att förutsättningarna är rätt för deras konspiration, en lokal revolt, med revolutionen – utan att förutsättningarna för en social revolution föreligger.

Här, i diskussionen om vad som är det revolutionära subjektet, finns en av de stora skiljelinjerna mellan Marx och Bakunin, en kanske mer grundläggande och viktigare skiljelinje än deras skilda syn på staten.

Marx och Bakunin (som av Engels gavs epitetet ”trasprinsen”) var överens om att trasproletariatet stod utanför de sociala relationerna. För Marx hade trasproletariatet en tendens mot att upprätthålla sin identitet, att inte kunna gå bortom den rådande ordningen – de som kunde gå bortom kapitalismen var proletariatet, som var revolutionärt genom att vara ett subjekt immanent i de kapitalistiska sociala relationerna. Hos Bakunin förkroppsligar trasproletariatet däremot i sin nuvarande identitet en sorts faktiskt existerande anarkism, genom sin externalitet till kapitalismens sociala relationer. Bakunin såg arbetarnas integrering i kapitalet som hämmande, att det omöjliggjorde proletariatet som primär revolutionär kraft. Revolutionärerna återfanns istället i bondemiljön, där det fanns en traditionen av bondeuppror, samt bland arbetslösa unga, fattiga, tjuvar – de personer i samhällets marginaler, som flytt, utestängts från och ännu inte inordnats i det framväxande industriarbetet. Det vill säga, just de grupper Marx räknade till kategorin trasproletariatet. Dessa externa revoltörer, ”osynliga lotsar”, kunde generalisera och ena partikulära bonderevolter till en hela folkets revolt.

”Marx talar föraktfullt, och orättfärdigt om detta trasproletariat. För i dem, och bara i dem, inte i det borgerliga skiktet av arbetare, finns hela intelligensen och makten i den kommande sociala revolutionen koncentrerad. En folklig insurrektion är i sin natur instinktiv, kaotisk och destruktiv, och består alltid av en massa personliga uppoffringar och en enorm förlust av offentlig och privat egendom.”

Dessa ”underjordiska” revoltörer ur trasproletariatet hade en inre revolutionär drift immanent i deras identitet, inte i deras klassposition och sammansättning i kapitalismen, som gav dem den rollen.

Position i produktionen

De grupper Marx räknade in i trasproletariatet stod utanför lönearbetssystemet, men var samtidigt beroende av den formella ekonomin. Trasproletariatet har enligt Marx inget riktigt motiv att delta i revolutionen, de kunde till och med ha intresse att behålla sin klasstruktur eftersom trasproletariatets medlemmar ofta var beroende av bourgeoisin och aristokratin för sin dagliga överlevnad. Därigenom kunde de bli en kontrarevolutionär kraft.

Medan trasproletariatet som identitet framträder hos Marx genom ett uppräknande av olika attribut och historiska exempel, saknar däremot proletariatet en tydlig definition eller positiv beskrivning. I Kapitalet är proletariatet märkbart frånvarande.

Enligt Thouburn måste proletariatet hos Marx förstås som en ickeidentitet, någon ”onämnbart” och namnlöst. Det är just genom att vara icke namngivet, odefinierat, som det är så radikalt jämfört med 1800-talets andra identiteter och kategorier.

Proletariatet befinner sig inom den kapitalistiska sociala relationen, inom ett fientligt trängt utrymme, och kan inte hitta en självständig form i förhållande till dessa sociala relationer, utan tvingast ständigt ge sig i kast med dessa. Det är just genom denna ständiga aktivitet som proletariatet sammansätter sig, formerar sig, i försöket att omforma dessa relationer, överskrida dem eller undfly ur dem. Proletariatet formas ur en vägran inom produktionen, mitt i värdeförmeringsprocessen, ur arbetet – men inte som en affirmation av arbetet självt.

Det är i produktionen som exploateringen sker, och det är där arbetskraften sätts att samverka och bli en socialiserad produktionsfaktor – denna mångsidiga samhälleliga förbindelse med varandra skiljer proletariatet från exempelvis produktiva småbönder, som inte är satta i en relation till varandra, och därför inte blir något gemensamt, och som bara är ett kollektiv på det sätt ”en massa ihopsäckade potatisar är en potatissäck”.

Kritiken av arbetet kommer därför inte externt från kapitalistiska relationerna, utan finns immanent i dem. Gilles Deleuze menar i linje med detta att ”Proletariatet är inte arbetarklassen, den är snarare kritiken av arbetets klass”. Proletariatets essens som ett självupphävande överkommande av den ”existerande världsordningen” gör det därigenom omöjligt för Marx att presentera det som en positiv identitet. Marx lämnar därigenom proletariatet som något som kontinuerligt måste försöka finna sin egen form och uppfinna sina egna tekniker och kampformer ur arbetets speciella konfiguration och sammansättning.

Från Konfliktportalen.se: MJE skriver Baghdad: City of walls., autonomak skriver All makt åt partiet!, jesper skriver Antirasistiskt forum 19 April, Job skriver Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips, Krastavac skriver A Spoonful of sugar helps the marx go down, tusenpekpinnar skriver Jag fattar inte Marx

7 april 1979

Posted on by under Eget, Italien

Kvällen den 7 april 2009 är en upprättelsens kväll. Toni Negri och flera gamla autonoma aktivister håller ett offentligt anförande i stadshusets lokaler i Padua, för att presentera boken ”Padua trettio år senare – 7 aprilprocessen – röster från den värdiga staden”. Radio Sherwood har kört en heldag kring den stora rättsprocessen som inleddes 1979 med syfte att krossa Autonomiarörelsen. I olika radiointervjuer, teaterpjäser, musik från 1979, nyhetsinslag och diskussioner återskapas stämningen från 1979, bakgrunden och effekterna av rättsprocessen presenteras – som slutade med att 1500 autonoma aktivister satt fängslade under 80-talet i Italien. Rättsprocessen inriktades främst mot att utmåla Toni Negri som den onda hjärnan bakom all vänsterradikalitet, som en ”cattivo maestro” som styrde både Autonomia och Röda Brigaderna. Under många år har professor Negri inte fått prata i kommunens eller universitetets lokaler i Padua, han har betraktats som en ”icke önskvärd person”. Men på 30 årsdagen har rörelsen intagit de kommunala lokalerna. Kamraterna som deltar berättar om en stämningsfull och gripande kväll, med massor med gamla autonoma aktivister från 60- och 70-talet, från hela Italien och flera som återvänt från Paris för denna kväll.

Den 7 april 1979 grep polisen Toni Negri i Milano. Samtidigt greps ett 20-tal personer i Padua och Rom, däribland Negris assistenter Luciano Ferrari Bravo, Guido Bianchini, Sandro Serafini och Alisa del Re vid den statsvetenskapliga institutionen i Padua. Dessutom greps författaren Nanni Balestrini, journalisten Giuseppe “Pino” Nicotri, redaktören för tidningen Rosso Emilio Vesce och Oreste Scalzone. Franco Piperno anhölls i sin frånvaro, och greps senare i Paris under spektakulära former.

Den offentlig åklagare Pietro Calogero, som ledde utredningen, förklarade för media att Brigate Rosses strategiska ledning gripits. Dagen efter lade även den offentliga åklagaren Gallucio från Rom till åtalspuntker mot Toni Negri, att han skulle varit bakom kidnappningen och mordet på fd statsministern Aldo Moro.

De flesta gripna anklagades för att ha bildat en ”subversiv förening” (§27) och ”deltagande i väpnad grupp” (§306). Negri anklagades även för att ha planerat ”beväpnat uppror mot statsmakten” (§284), en fascistlag som aldrig tidigare använts i republiken. Negri utredes för att som ensam åtalad vara strategisk ledare för Röda brigaderna, inte tillsammans med de historiska grundarna Curcio, Franceschini och Ognibene, som sedan årtal suttit fängslade. Bland annat utredes om Negri och Nicotri varit de som ringt in telefonsamtal under gisslandramat till Moros familj med krav.

7 aprilprocessen blev startskottet på en våg gripanden av autonoma kommunister i hela Italien. Kort efter de första tjugo greps redaktionen för tidningen Metropoli, Libero Maesano, Lucio Castellano och Paolo Virno i Rom, och anklagades även de för planera beväpnat uppror mot statsmakten.

Den andra vågen arresteringar skedde 21 december 1979. Mot åtalslättnader pekade tjallaren Carlo Fioroni ut en rad personer som varit aktiva i början av 70-talet i Potere Operaio. Det tvivelaktiga användandet av Fioronis vittnesmål ledde till nya åtalspunkter mot Negri för attentat, mord och kidnappningar i Milano.

Rättsprocessen byggdes upp kring ”Calogeros teorem”, ett antagande att Röda Brigaderna och Autonomia Operaia Organizzata var en del av samma struktur, ett terroristparaply som leddes av den ”onda hjärnan” Negri. Båda organisationsstrukturerna ansåg Calogero egentligen var en fortsättning på organisationen Potere Operaio, som bara skenbart skulle upplösts 1973. Autonomiarörelsen skulle vara massgrenen, den massillegalitet som det underjordiska avantgardet Brigate Rosse värvades ur, allt underställt Negris strategiska ledning. Grundbulten i teoremet var den mord- och kidnappningsåtalade Fioronis vittnesuppgifter, som gavs igengäld på strafflättnader.

Men Calogeros teorem var en fantasiprodukt och målade upp en struktur och samband som inte existerade. En efter en lades åtalspunkterna ner mot Toni Negri. Tyngsta stöten mot teoremet gavs i april 1980 när en tjallare i Brigate Rosse hävdade att Negri inte hade någon koppling till Röda brigaderna. Röstundersökningar visade dessutom att det inte var Negris röst på samtalen till Moros familj. Åtalen mot Negri för att ligga bakom mordet på Moro lades ner. Även åtalet för deltagande i väpnad grupp lades ner, men åtalspunkten om uppror mot statsmakten låg kvar.

Calogero förklarade att främsta vittnesmålet mot Negri ”var Negri själv”. Åtalet för uppror mot statsmakten byggdes enbart på utdrag ur de böcker Negri gett ut under 70-talet, pamfletter som ”Dominans och sabotage” och ”Arbetarpartiet mot arbetet”.

Amnesty international började 1981 arbeta med rättsfallet och riktade hård kritik över hela rättsförfarandet mot autonomia pga vagheten i åtalspunkterna som var omöjliga att bemöta och den svaga bevisföringen. Amnesty kritiserade användandet av preventiva häktningar och speciallagar, vilket bröt mot internationella konventioner. Italienska lagen gav åklagaren rätt att häkta personer i två år inför rättegång, och i specialfall i fyra år. Genom att hela tiden ändra åtalspunkterna, hålla rättsutredningen öppen och lägga till nya åtalspunkter så kunde häktningarna förlängas in absurdum. Internationella upprop från kända franska intellektuella, som Michel Foucault, Felix Guattari, Jean-Paul Sartre och italienska som Massimo Cacciari, Mario Tronti och Umberto Eco krävde att processen mot Negri och de andra åtalade skulle läggas ned. I slutet av 1982 satt 143 åtalade i 7 aprilprocessen mot Autonomia. Totalt beräknades 1500 personer sitta gripna 1980 i olika rättsprocesser mot politiska vänstergrupper.

Sommaren 1983 frigavs Toni Negri tillfälligt, efter en kampanj från Radikala partiet, som fick Negri invald i parlamentet vilket gav honom åtalsimmunitet. Hösten 1983 flydde Negri till Frankrike när hans imunitet drogs in.

I juni 1984 hölls slutligen rättsprocessen mot Autonomia. Då hade många suttit häktade i fem år. I rättegången dömdes 55 personer dömdes för väpnad grupp eller subversiv sammanslutning, till sammanlagt 500 års fängelse. Rättsprocesserna fortsatte till högre instans ända fram till mars 1987. Flera friades då för väpnat uppror och flera åtal för deltagande i väpnade grupper lades också ner i brist på bevis. De personer som släpptes kom ut till en autonom rörelse som helt slagits i spillror.

Totalt beräknas 60 000 personer gripits från 1968 och framåt, varav 6 400 fick fängelsestraff. När Negri återvände till Italien från sin franska exil 1997 för att kräva amnesti för alla fångar och avtjäna resten av sitt fängelsestraff satt fortfarande 200 autonoma fängslade.

Många av de personer som suttit fängslade för Autonomia deltog på det öppna mötet i kommunhuset i Padua kvällen den 7 april 2009, 30 år efter Calogero inlett sitt korståg mot Autonomia. Själv missade jag allt, utan fick nöja mig med att följa de streamade sändningarna på Radio Sherwood. Men samma kväll startade vi en studiecirkel i Stockholm med 15 deltagare på just de texter som Negri fängslades för, de upprorspamfletter som finns samlade i Books for burning.

När vi organiserade 77-festivalen i Stockholm fångade vi träffande varför Autonomiarörelsen och händelserna 1977 (som krossades med rättsprocessen 1979) talar så starkt till oss fortfarande:

1977 var inget nytt 1968. 1977 var både våldsamt och kreativt – en revolt som var okontrollerbar och som inte begränsade sig till vare sig fabriker eller universitet. Sammansättningen liknade inte något tidigare. Partier, fackföreningar, folkrörelser, ortodoxa vänstersekter – de fann sig alla förbisprungna. Istället baserades revolten på smågrupper som multiplicerade sig, på do-it-yourself och vildvuxna nätverk. Fanzines, aktionsgrupper, självlärda band med tre ackord, piratradiostationer, husockupationer, självorganiserade konserter, militanta demonstrationer.

Om 1968 var studenternas och massarbetarna vid de löpande banden i de fordistiska fabrikernas revolt var 1977 föraningen av något annat, en helt annan klassammansättning, där arbetslösa, visstidsarbetare, skolavhopparna, vårdarbetare, de småkriminella och bostadslösa möttes i sina direkta återtagande av den samhälleliga rikedomen. En autonom rörelse reste sig, som inte bara konfronterade stat och kapital, utan även kolliderade med den institutionaliserade arbetarrörelsen.

1977 blev repressionens år. Där en kvävande normalitet återupprättades efter ett decenium av vänsterkamp. Den tyska hösten slog hårt mot alla vänsteraktiva och blev en föraning av “kriget mot terrorismen” som ursäkt för att kväva även de nya sociala rörelserna.

30 år har passerat. Men ändå talar 1977 direkt till oss, så mycket starkare än 1968 någonsin gjort. Energin, revolten, kreativiteten, ilskan är lika aktuell idag. Erfarenheterna från 1977 är direkt överförbara till oss. Partiernas kris, massrörelsernas sammanbrott, representationens tappade legitimitet – alla de tecken som visade sig 1977 är idag fullt utblommade. Det gamla systemet har inga lösningar, inga kompromisser att erbjuda längre.

Bränderna i Rosengård. Ilskan efter Ungdomshusets stormning i Köpenhamn. Osynliga partiets yviga protester mot påförandet av osäkra anställningar. Nätverken som blommar upp, snabbt sprider sig och sedan försvinner, för att sedan återuppstå med förnyad kraft. 1977 visade på revoltens framtid.

Continue reading →

Euroriot

Posted on by under Eget

”Viktigast är att den ekonomiska krisen inte blir en politisk kris. Sverige ska leda EU under detta helvetsår och DN kommer att driva en tydlig linje om aktiva åtgärder för att stödja ekonomin och om att samarbeta i EU”.

– Peter Wolodarski, om sin uppgift som ny politisk redaktör på DN, 090323

Först bankkrisen, den ekonomiska recessionen. Och sedan decemberrevolten i Grekland som en tändande gnista.

”Letter brukar normalt vara väldigt lugna, men folk verkar uppenbarligen se vad som sker i andra länder i Europa, som i Grekland, och tänkt ’Varför är vi så lugna?”

Lettiska diplomaten Inese Allika försöker inför tidningen EUobserver förklara de omfattande protesterna i Riga den 10 januari. I den första stora massprotesten sedan självständigheten samlades 10 000 personer i en manifestation mot högerregeringens misskötande av ekonomin och den ökande arbetslösheten. Grupper av ungdomar attackerade finansdepartementet, slog sönder skyltfönster i innerstaden och välte en polispiket. Samma vecka bröt våldsamma protester ut i Bulgariens huvudstad Sofia och i demonstranter attackerade riksdagshuset i Vilnius, Litauen, med sten- och äggkastning.

Wolodarski har rätt i sin fruktan. Nu ska Sverige som EU-ordförandeland hålla samman ett Europa som kokar, medan ekonomin rasar och arbetslösheten stiger. Island, Ungern, Estland och Irlands står nära ekonomisk kollaps – flera av de länder som för några år sedan sågs som Europas nya ekonomiska mirakelländer. Gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina drabbar även Bulgarien som energikris. Senaste månaderna har stora generalstrejker genomförts i Belgien och Frankrike, i protest mot fabriksnedläggningarna, varslen och arbetslösheten.

Polisens mord på studenten Alexis Grigoroupolos i Aten skapade en förinsurrektionell situation i Grekland, där ungdomsprotesterna växte och förbands med student-, arbetar- och bondeprotester mot krisens effekter: när bankerna fick räddningspaket på 36 miljarder dollar fick arbetarna sänkta pensioner. Kravaller och revolter kopplade direkt till krisen bröt därefter ut i Sofia, Vilnius, Riga och Reykjavik. Enligt president Sarkozy hällde det grekiska upproret bensin på den spända situationen i de franska förorterna. På nyårsnatten kommenderades 35 000 poliser ut för att stävja situationen i banlieues, 300 personer greps och ändå brann 1 100 bilar den natten. Situationen har inte svalnat sedan förortsrevolten i oktober-november 2005, utan pågår hela tiden lågintensivt. Under 2008 brändes över 37 000 bilar. Vinterns oroligheter i Rosengård står inte isolerade, och måste ses i detta ljus.

Situationen för Europas migranter och papperslösa, som arbetar rättslöst, har gjort att radikaliteten ökar inom dessa kretsar. De hårdare asyl- och migrationslagarna, de växande flyktingförläggningarna har lett till revolter i italienska Lampedusa och på Malta. Universitetsreformer för att marknadsanpassa utbildningarna och öka företagens finanisering av universiteten har skapat en stor studentrörelse med massprotester och universitetsockupationer, ”den anomala vågen”, i Italien, Spanien och Frankrike. Även i vårt grannland Finland har en stor studentrörelse uppstått de senaste veckorna med demonstrationer och ockupationer över hela landet, som jag berättade mer om i mitt förra blogginlägg.

Studentrörelsens paroll, ”Vi tänker inte betala er kris”, var också huvudparollen på de två breda vänsterdemonstrationer som hölls i Berlin och Frankfurt den 28 mars. Demonstrationerna som samlade allt från facken IG Metall, Ver.di till Attac och autonoma nätverk som Interventionistische Linke drog 25 000 respektive 15 000 deltagare. Långt mycket större var den manifestation som hölls 19 mars i Frankrike, där tre miljoner fransmän visade sitt missnöje mot hur regeringen Sarkozy sköter krisen.

Recession och repression

EU har aldrig i sin historia bemött en recession, unionen har nyliberalismen inbyggd i sig och har ingen klar plan hur de ska återbalansera stat/marknad. Med den nedmonterade välfärdsstaten saknas nu en buffert att fånga upp missnöjet, mildra effekterna eller stabilisera en social fred. De statliga institutionerna, framför allt i Östeuropa, är försvagade, och har minskad förmåga att mobilisera civilsamhället. Tyska autonoma vänsterorganisationen Gipfelsoli har försökt granska ökningen i repressiva instanser och den nya europeiska ”säkerhetsarkitekturen” som istället växer fram för att bemöta europeiska proteströrelser.

I december varnade Internationella valutafondens vd Dominique Strauss-Kahn för att ekonomirelaterade kravaller och upplopp på den globala marknaden skulle öka kraftigt om krisen på finansmarknaden skulle drabba låginkomsttagare mer genom kreditrestriktioner och ökad arbetslöshet.

Financial Times varnade samtidigt för att ”Det verkliga hotet mot partistaten vore storskaliga protester i städerna som började korsbefruktas med varandra och bli koordinerade. De senaste demonstrationerna har däremot tenderat att vara små och fokuserade på lokala frågor snarare än att visa på ett generellt missnöje.”

I USA varnar trendforskare och senatorer för ökade ”matkravaller, ockuapntuppror, skatterevolter och arbetsmarscher” om dollarn fortsatte försvagas. Erfarenheterna från plundringarna och upploppen efter orkanen Katharinas ödelägelse av New Orleans finns färskt i minnet. Amerikanska US Army War College förespråkar en beredskap att använda undantagstillstånd och nödåtgärder. “En utspritt civilt våld inom USA skulle tvinga försvarsmakten att rikta om sin prioritet från extremism till att försvara den grundläggande inre ordningen och mänskliga säkerheten”. Den ekonomiska krisen kan därför krävas att det genomförs militära aktioner inom USA.

Även inom EU pågår en långtgående diskussion för att analysera om de nya oroligheterna enbart kan spåras till en ”samhällstrend” eller om det finns ”oppositionella element” som drar i trådarna bakom dem. Säkerhetsfrågan kommer vara central under svenska EU-ordförandeskapet, då EUs nya femårsplan för gräns- och inre säkerhet, det så kallade ”Stockholmsprogrammet”, ska utformas.

För att bemöta de nya ”oroligheterna” har den konservativa högern fått medvind i Europa, med mer krav på ”säkerhetspaket”, för att garantera lag, ordning och social fred. Flera av förslaget på europeisk nivå går ut på att öka samordningen mellan olika nationella polis- och gränsmyndigheter, samt att börja ta användning av militären i sociala konflikter. Italien fungerar här som ett föregångsland, där Berlusconis samlingsregering av postfascister, nyliberaler och separatister vann valet 2008 genom upprättandet av ett säkerhetspaket baserat på militär patrullering av offentliga platser, legaliseringen av medborgargarder (dvs mobiliserande och involverande av civilsamhället i patrullering), skärpt flyktingpolitik och ökade satsningar på polisen.

Mayday Mayday – We’ll make you pay!

Globaliseringsrörelsen deltog i att blockera en viss utveckling av de internationella institutionerna, och försätta den globala suveräniteten i kris. Protesterna i Seattle, frihandelsavtalens sammanbrott, stoppandet av den Europeiska konstitutionen, genomförde blockeringar och inbromsningar av en ekonomisk politik som idag befinner sig i kris. De globala toppmötena 2009 (Nato-toppmötet i Strassbourg, G8-mötet på La Magdalena, svenska EU-ordförandeskapet) består av en omorganisering av de globala institutionerna.

Kanske var globaliseringsrörelsen för tidigt ute, när den för tio år sedan ställde sina krav på reglering av de finansiella flödena. Sociologen Magnus Wennerhag skriver i EfterArbetet:

”När den globala rättviserörelsen fick genomslag för snart tio år sedan, var det just frågor som dessa, som rörelsen förde upp på den politiska dagordningen. Organisationer som Attac, kyrkornas Jubel 2000 och världsfacket ställde krav på att gränsöverskridande finansiella flöden skulle regleras och att globala finansiella institutioner som Internationella Valutafonden och Världsbanken skulle reformeras. Regelverkens inriktning mot kortsiktiga ekonomiska vinster och marknadslösningar anklagades för att sätta de sociala hänsynen på undantag. De globala ekonomiska institutionernas demokratiska underskott och den bristande insynen i finansmarknaderna kritiserades hårt. Då kallades kritiken orimlig eller överdriven. När finanskrisen idag är ett faktum, hörs sådana synpunkter från mäktiga statschefer, ekonomer och aktörer på finansmarknaden.”

När globaliseringsrörelsen demonstrerade i Göteborg mot EU-toppmötet 2001 befann sig Europa i en högkonjunktur och socialdemokratins ”tredje vägen” skördade framgångar i hela Europa för sin mobiliserande och aktiverande socialpolitik ala workfare. Idag är situationen helt annorlunda. Socialdemokratin är på tillbakagång, med Zapatero i Spanien som undantag, och tredjevägens politik befinner sig i kris.

Den stora våg av arbetslöshet kommer förändra hela det politiska landskapet i Europa, även om det når Sverige senare. Valet står mellan reaktion, Keynes eller kapitalkritik. Men är vänstern beredd inför en ny våg av arbetslöshet? Den frågan har under vintern diskuterats i det europeiska nätverket EuroMayDay.

EuroMayDay uppkom ur globaliseringsrörelsen, som ett försök att föra samman den rörelsens kamp- och protestformer, med en diskussion om prekariseringen av arbetslivet, om de ökade osäkra anställningarna. Förutom förstamaj-parader på detta tema, som hjälpt till att sätta det på dagordningen, har nätverkets betydelse varit oerhört begränsad. Även de autonoma organisationer som arbetar kring frågan är oerhört varierande och drar åt olika håll: under Radical assemblies vid ESF i Malmö såg man denna uppdelning tydligt, mellan de som arbetade för att genom opinionsbildning, påtryckning och visuella aktioner bedriva påtryckning på facket och vänstern att arbeta för nya sociala skyddsnät anpassade för de osäkra anställda, och de som såg frågan om osäkra anställningar som i första hand en fråga om arbetsplatsorganisering, att hitta nya passande organisationsformer och stridsvapen för att kunna stärka detta skikt av arbetskraftens position. Trots dessa skillnader, kan ändå diskussionen inom EuroMayDay-nätverket kring hur man ska agera i krisen vara intressant att lyfta fram, eftersom det är en av de få europeiska aktivistdiskussioner som förs inom ämnet.

Den ekonomiska krisen och recessionen innebär en övergång från prekarisering till arbetslöshet, de osäkra anställda är de första som får gå. Intresset inom EuroMayDay förskjuts därför från de osäkra anställda till andra subjekt: de arbetslösa, de exkluderade i förorterna, studenterna, de papperslösa arbetarna. Eurorevolten utförs av en generation utestängd från välfärden och diskriminerad på arbetsmarknaden. För dessa exkluderade fungerar inte de gamla fordistiska kampmetoderna (massorganisering, förhandling, strejk), utan deras protester tar sig mer insurrektionella former, blir protestformer som sker i stadsrummet och där genomför sina blockader, ockupationer, kravaller och aktioner. Både Ungdomshuset-upploppet och upproret i Grekland visar hur dessa kamper kommunicerar, inspirerar och snabbt sprider sig på ett europeiskt plan. Uppgiften för vårens första maj blir därför att förmedla bilder, aktionspraktiker, teorier och förslag i krisen. ”Mayday, mayday, mayday, the first of may we’ll make you pay.”

Även om situationen ser mörk ut för den parlamentariska vänstern i Europa, så visar exemplen med Ungdomshuset och Grekland på den funktion som detonator och katalysator radikala vänstern och autonoma grupperingar kan få i detta spända läge för att utlösa bredare proteströrelser eller samhällskonflikter som hotar hela sociala freden och kanaliserar missnöjet. Det är därför fullt förståligt att den statliga repressionen, mediala paniken och politiska hetsen tar så oerhört uppskruvad form mot autonoma och radikala vänstern i dagsläget – spelet just nu är för högt för att låta en radikal vänster gå lös. Det får inte uppstå oheliga allianser som förbinder förortsbor, arbetslösa, studenter och vänstermilitanter. Med Wolodarski’s ord, den ekonomiska krisen får inte förvandlas till en politisk kris. Kan vi få en bättre fingervisning vad vi behöver göra? Kan det här vara bara början?

I kommande blogginlägg under våren ska jag försöka se närmare på möjligheterna och begränsningarna med dessa subjekt, utifrån deras förhållande till produktionen och territoriet.

Continue reading →