Wu mings bidrag till antologin Make Everything New: a Project on Communism.

Så ni vill att vi ska bidra med en text om kommunismen.
Inte om någon viss grupp människor som har kallat sig själva kommunister.
Inte om någon av de oräkneliga strömningarna av ”kommunism”.
Inte om de farsartade nationsstaterna som Laos och Nordkorea.
Nej, ni menar om kommunismens kärnkoncept. Ni vill att vi ska gräva och beröra dess rötter.
Tack vare både kommunister och antikommunister framstår kommunismen som dagens mest opopulära, förlegade och miserabla fråga.
Själva begreppet har svärtats ner, förändrats, vulgariserats, slitits och hamrats ut ur det offentliga samtalet.
Så det är dags att ta sig an det igen.

Ordet Kommunismus/Communismus skapades som en neologism (både i tyskan och latinet), och användes sporadiskt på ett nedvärderande sätt under och efter de religiösa krig som satte Europa i brand under från den sena medeltiden till den tidiga moderniteten. Lärorna från 1500-talets radikala strömningar som hutteriterna, hussiterna och taboriterna beskrevs som communisticae av deras samtida fiender och senare belackare. Sedan begravdes ordet och dök inte sensationellt upp igen förrän 1800-talet. Alla dessa kätterska 1500-talsrörelserna förespråkade delat ägande och gemensamt boende, och några av dem förespråkade expropriering med tvång från adeln och prästerskapet. Under det tyska bondekriget (1524-1525), då en rad kravallsituationer startade en våg av revolter över hela centrala Europa, hade predikanten Thomas Müntzer som ett av sina stridsrop Omnia sunt communia, allt saker är gemensamma. Det behöver väl inte nämnas att betoning på delandet har djupa rötter i den kristna historien och läran. ”Erant illis omnia communia” (Act 4.32): ”Sakerna delades gemensamt mellan dem”. Sankt Augustinus påbud (cirka 400 e Kr) lyder: ”Et non dicatis aliquid proprium, sed sint vobis omnia communia”: “Kalla inget ditt eget, utan låt allt vara ert gemensamt”.
Commūnis. Låt oss titta närmare på detta latinska adjektiv.
Commūnis betyder “gemensamt” “allmänt”, “allmänt delat”.
Mūnĭa betyder “plikter”, “offentliga sysslor”, “avgifter”, “bortskärande”, och alla former av offentliga tjänster och skyldigheter till samhället.
Därför betyder Cum mūnis “med plikter”, “med fodringar”, “med förpliktelser”, det vill säga att vara skyldig att delta i livet i ett reglerat samhälle.
Spännande nog är antonymen till Commūnis Immūnis, som betyder “utan några plikter”, utan något ansvar” och “skattebefriad”. [1]
Det här är bara början på en resa tillbaka i tiden, eftersom ordet Mūnĭa självt har en väldigt lång historia.
Den forntida roten ”Mai”/”Mau”/”Mu” handlar om att räkna, väga, mäta saker – antagligen för att byta dem mot likvärdiga föremål eller distribuera dem mellan dina gelikar.
Vi kan hitta motsvarigheter i många forntida språk.
I sanskrit, Indiens 4000 år gamla heliga språk, betyder Mâti ”att mäta”.
På latin betyder Mensio “mäta” (på franska: Mesure; italienska: Misura).
På gamla slavnoniskan (det första skrivna slaviska språket, som utvecklades på 800-talet) betyder Mena ”utbyta”, ”köpslå”.
På gamla lithauniska (1400-talet) hade Maínas samma betydelse.
På germanska språk finns en åtskild men parallell terminologisk utveckling: det tyska adjektivet Gemeinas motsvarar perfekt Commūnis. Ge-meinas = Cum-mūnis. [2]
Det är också är härifrån det engelska orden Moon (Grekiskans: Mène; Gotiskans [3]: Mēna; Fornengelskans [4]: Mōna) och Month (Grekiskans: Mèn, Latinets: Mensis) kommer från. Månen användes för att räkna dagarna och mäta längre tidsperioder.
Det är också härifrån Mind (Latinets: Mens) kommer från. ”The mind”, sinnet eller förståndet, är det organ som räknar/mäter/väger och som sedan ger värdena och meningen åt saker. Ordet Meaning har så klart samma ursprung.
Ännu mer betydelsefullt är det akkadiska ordet Manû som betyder ”att räkna på fingrarna”. [5]
Akkadiskan är ett forntida semitiskt språk. Den talades (och skrevs i kilskrift) över stora delar av Mesopotamien för 4 500 år sedan. Akkadiskan var den tidens ”internationella” handelsspråk. Massor med inskriptioner och lertavlor har funnits över hela Mindre Asien.
Den mest prestigefulla och kontroversiella italienska lingvisten och filologen, den nyligen avlidne Giovanni Semerano (1913-2005), vigde hela sitt liv åt att spåra alla de europeiska språken tillbaka till akkadiskan och en gemensam semitisk grund. Han fyllde igen nästa alla luckorna i etymologin mellan de grekiska och latinska begreppen. Vi hämtar mycket här från hans arbeten och upptäckter. [6]
Låt oss nu gå ännu längre tillbaka i tiden.
Vad är anledningen att roten ”Mai”/ ”Mau”/”Mu” har med mäta och dela att göra?
Det akkadiska ordet för ”vatten” är Mû. Ugaritiska [7]: Mj. Arameiska [8]: Majjā.
Vatten är den värdefullaste resursen, du kan inte köpslå om något om du är törstig. Vatten är stöttepelaren för varje samhälle, den första sak som måste delas jämlikt. Nödvändigheten att distribuera och dela vatten är förutsättningen och grunden för all ekonomi och social reglering.
Om vi sänker oss ännu längre ner i historiens djup och spekulerar om det mänskliga språkets själva födelse. Det finns en absolut korrespondens mellan konsonanten ”M” och vatten. Ljudet ”M” är ett onomatopoetiskt ljud som härmar drickandet. Om du är törstig och dricker häftigt, skapar du ett djupt lågt ljud som kan beskrivas som ”Oom… Oom… Oom…”
På italienskt bebisspråk är ordet för vatten Bumba (uttalat ”Boom-bah”).
Slutligen kan vi hävda att “-mu(n)”-partikeln som ingår i ordet ”Kom-mun-ism” har att göra med vatten. Som nu blivit en råvara det råder brist på.
Om ordet ”kommunism” fräschas upp, laddas på nytt, putsas till, kunde dess återkomst till vårt språkförråd inte komma lägligare i tiden.
/ Wu ming

Noter.
1. Om antonymen till “gemensam” (common) är “immun” (immune), då är kommunismen ideologin om “icke-immunitet”, och då stämmer det att “Kommunismen är en sinnets sjukdom” som den amerikanska journalisten och moralväktaren George Putnam hävdade 23 oktober 1966. Det var hans slutkläm i hans minnestal över den ungerska revolten 1956.
2. Föresten var Gemeinwesen (“samhälle”, ”gemensam essens”, “samhälleligt varande”) en av Karl Marx’s favoritord, och dessuto, en av huvudbegreppen i hans tidiga texter, som “Critical Notes on the Article ’The King of Prussia and Social Reform. By a Prussian’.” (1844):
”But do not all rebellions without exception have their roots in the disasterous isolation of man from the gemeinwesen? Does not every rebellion necessarily presuppose isolation? Would the revolution of 1789 have taken place if French citizens had not felt disasterously isolated from the gemeinwesen? The abolition of this isolation was its very purpose. But the gemeinwesen from which the worker is isolated is a gemeinwesen of quite different reality and scope than the political gemeinwesen. The gemeinwesen from which his own labor separates him is life itself, physical and spiritual life, human morality, human activity, human enjoyment, human nature.”. Vad gäller utvecklandet av detta begrepp inom den kritiska postmarxismen under 1900-talet, se texterna av den franska teoretikern Jacques Camatte.

3. Gotiska var det germanska språk som talades av goterna (100-400-talet). De splittrades senare upp i två olika stammar, Ostrogoter och Visigoter, och tog över delar av det döende Romerska imperiet i södra Europa.

4. Med fornengelska (även kallat “anglosaxiska”) menar lingvister det germanska språk som talades i England innan normandernas invasion 1066.

5. Det är den enda resonabla etymologiska förklaringen till det latinska ordet Manus, ”hand”. Italienska och spanska: Mano; Portugisiska: Mão; Franska: Main; Katalanska: Mà.

6. Semeranos upptäckter systematiserad i hans omfattande verk Le origini della cultura europea [Den europeiska kulturens ursprung] som publicerades i två band vars undertitlar är Rivelazioni della linguistica storica [Historiska lingvistiska uppdaganden] (Olschki, Florens 1984, ISBN 8822232542) and Basi semitiche delle lingue indo-europee [De indoeuropeiska språkens semitiska grund] (Olschki, Florens 1994, ISBN 8822242335). Under det följande årtiondet “populariserade” han teorierna i kortare böcker och fortsatte publicera banbrytande böcker om det etruskiska språket. Han sista arbete bestod av La favola dell’indoeuropeo [Sagan om det indoeuropeiska språket] (B. Mondadori, Milano 2005, ISBN 8842492744) och Il popolo che sconfisse la morte: Gli Etruschi e la loro lingua [Folket som besegrade döden: Etruskerna och deras språk] (B. Mondadori, Milano 2006, ISBN 8842490709). Vad vi känner till finns det inga engelska översättningar av hans böcker.

7. Ugaritiska var ett semitiskt språk som talades i Syrien från 1300 till 1100 före Kristus.

8. Arameiska är ett annat semitiskt språk, som är väldigt nära hebreiskan. Det var Jesus av Nazareths modersmål och var vardagsspråket som talades av judarna i Palestina under den tid som regionen var en del av Romarriket. Arameiska och dess dialekter talas fortfarande i några delar av Mellersta Östern (speciellt Syrien). Några av böckerna i Bibeln skrevs ursprungligen på arameiska (som till exempel Daniels bok).