Ett stycke hemskrivning. Tillämpning och kritik av Charles Taylors ”Det mångkulturella samhället och erkännandets politik”, Daidalos 2003. Nu när mexikanska staten anfallit zapatisterna, blev den aktualiserad så jag kastar ut den här.
Den första januari 1994 inledde EZLN, zapatisterna, sitt uppror i regionen Chiapas i Södra Mexiko – samma dag som det amerikanska frihandelsavtalet började gälla. Under en veckas gerillakrigsföring utropades flera autonoma kommuner, självstyrande indianbyar, i Chiapas. Efter en veckas väpnad kamp, valde dock zapatisterna att arbeta med sociala kamper snarare än väpnad. Zapatistupproret är ett indianuppror som samlar ursprungsfolken tzotzil-, tzeltal, tojolabal- och cholindianer. I sina kommunikéer talade zapatisterna om rättigheter till ursprungsbefolkningarna, ett synliggörande av de fattiga indianernas situation som doldes i Mexiko.
Vid en första anblick passar zapatistupproret bra in i Taylors mall för en särartspolitik: hur minoritetsgrupper försöker nå erkännande på den politiska arénan och få rättigheter just som kultur. Zapatisternas krav på autonomi, värdighet, synliggörande av sin situation har en särartskaraktär, som sammanfattas i deras paroll om att kämpa för ”en värld av många världar”. En värld som erkänner minoriteternas särart, ger dem rättigheter och existensberättigande.
Zapatistupproret innehöll dock redan från början ett annat drag, som låg närmare en klassisk rättighetsliberalism. De första kraven de ställde i sin krigskommuniké hade inte en särartskaraktär, utan baserade istället universella rättigheter: deras elva krav var ”arbete, jord, tak, mat, hälsa, utbildning, oberoende, frihet, demokrati, rättvisa och fred”. Krav som är särartsblinda och universella. Zapatisternas politik var en ”politik för överlevande”, men inte överlevande enbart som kultur i Taylors bemärkelse, utan kanske i mer en reell överlevnad som människor i en situation där de var exploaterade och döende.
Men det finns även några andra punkter man kan ifrågasätta om zapatisternas kamp för autonomi, värdighet och synlighet motsvarar Taylors särartsliberalism.
Taylor skiljer på två varianter av liberaldemokrati (av Walzer kallad liberalism 1 och liberalism 2). Rättighetsliberalismen ser rättigheter som ett politiskt neutralt procedurmässigt förfarande. Detta är den klassiska liberalismens syn på staten som en garant för individuella rättigheter, där staten är blind för skillnader och neutral i förhållande till olika intressen och särarter. Statens uppgift är att ge skydd, ovillkorat och universellt, utan att det ska vara politiskt motiverat. Denna likvärdighetspolitik ser Taylor få sin tydligaste formulering hos Rousseau och Kant. För Taylor innebär dock denna liberalism ett problem, eftersom enligt den är särartsblind och därigenom inte kan fungera som en garant för erkännande, ge representation och bevara utsatta kollektiv, kulturer och minoriteter. Taylors projekt blir därför att konstruera en liberaldemokrati som inte är särartsblind och som baseras på erkännandets politik – en politik som inte är neutral utan har som projekt att främja, skydda och erkänna kulturella skillnader.
Problemet hos båda varianterna av liberalism är att de utgår från en rättighetsdiskurs där en statlig suverän skänker rättigheterna. Dessa bygger vidare på Hobbes, Lockes och Rousseaus samhällskontraktsteorier: där det Hobbes kallar multituden interpelleras av suveränen/staten till att bli folk beståendes av individer som medborgare. Även i Taylors modifierade variant, liberalism 2, är det staten som är garanten för erkännandet och som ger kulturen skydd, som är garanten för bevarandet av dess särart. Minoriteter behöver erkännandet från en extern källa, en suverän.
Taylor varnar för en variant av särartspolitik, den dekonstruktivistiska, som kritiserar liberalism 1:s universalism för att inte synliggöra att det universella är kopplat till diskurser och normer, som döljer att det bakom dessa finns dominerande gruppers vilja till politisk makt, antagonistiska intressen och hierarkier. För Taylor leder tex Foucaults och Derridas kritik mot värdeomdömena, normerna och makthierarkier till en ”nynietzscheansk relativism”.
En samtida kritik mot Hobbes samhällskontrakt riktades från Spinoza, som istället betonade multitudens egna sammansättande, baserad på en mångfald av olikheter, som en autonom process, där rättigheterna var immanenta. Spinozas rättigheter hänger samman med en intern erkännande av särarten, inte genom en suverän, utan genom utövandet av en demokrati baserad på mångfald: ju större mångfald multituden samlar, desto större rättigheter har den. Demokrati, erkännande, rätt och mångfald hänger intimt samman, det finns ingen motsättning mellan universalism och särart.
Detta perspektiv kan vara mer fruktbart att använda på zapatisterna. Deras autonomi, begrepp som värdighet och synliggörande baseras inte på ett erkännande från suveränen för att realiseras. Zapatisterna insåg tidigt att det enda sättet de kunde garantera rättigheter åt sin särart var genom att bygga upp nätverk och allianser med sociala rörelser och de civila samhällena i och utanför Mexiko. Genom att ordna ”intergalaktiska” träffar, ”för mänskligheten mot nyliberalismen”, bedrevs ett globalt samarbete mellan olika minoriteter konstruerades en ny form av universalism där de gemensamma rättigheterna byggde på erkännandet av och se styrkan i en heterogen sammansättning. En rörelse av rörelser som konstituerade sig som ett immanent fält av mångfald, skillnader och genom denna sammansättning kunde garantera autonomi, värdighet, synlighet och erkännande.
Zapatistupproret blev genom dessa nätverksbygganden en föregångare för globaliseringsrörelsen och de sociala forumen, vars hela grundidé var hitta det universella utan att utplåna skillnader och särart. ”En rörelse av rörelser”, som samlades ”många ja till ett nej” för att skapa en ”värld av många världar”. Denna universella särartspolitik, där identiteterna och rörelserna är flytande, i ett blivande, och i ett ständigt konstituerande, står i skarp kontrast mot Taylors särartspolitik baserade på konstituerade, fasta kulturer som ska ”bevaras” och inte blandas. Taylors position är inte väsenskild från extremhögerns ”etnopluralism” i den bemärkelsen.
/ mathiavelli – trött o utarbetad, men med en bunt översättningar på gång…