Från de farliga klasserna till hotet från mängden.

Historiens gång och återgång [1] är märkvärdig. Det är välkänt att definitionen av de så kallade ”farliga klasserna” har varit flexibel igenom kapitalismens historia. Under manufakturens tidsålder var de fattiga de farliga: mängden av peninglösa och vagabonder, lantarbetare och jordlösa bönder som tvingades att flytta till städerna och fabrikerna. Under storindustrins tidsålder blev arbetarna den ”farliga klassen”: ihopfösta ”en masse” i fabriken utövade de ett kraftigt tryck, som påverkade alla samhällsrelationer. De farliga klasserna måste drivas ut i fattigdom, arbetslöshet och bli en industriell reservarmé. Idag har de fattiga återigen blivit fienden: under postfordismen är den flexibla arbetaren fienden. Denna mobila och prekära arbetare som har förmågan att producera kognitivt och intellektuellt överskott hotas med utestängning, som om fattigdomen inte var nog. Prekära medelklasser, tayloriserade intellektuella arbetare och en immateriell arbetskraft som degraderas genom den industriella instrumentaliseringen och värdealienationen: detta är deras lott under fattigdomens nya villkor.

Men de fattiga har aldrig varit så produktiva som de är idag. Eftersom arbetet i den sociala produktionen bygger på samarbete, den realiseras konkret gemensamt (och detta gemensamma utgör den nödvändiga förutsättningen för produktionen av varor och tjänster), kan en utestängning verka omöjlig. Trots mångfalden av utstängningsmekanismer som de utsätts för ger de fattiga uttryck för en enorm makt över livet och produktionen. Vad som utestängs genom kapitalets juridiska och ekonomiska former är trots det indraget i den sociala och biopolitiska produktionens kretslopp. Därför kännetecknar de fattiga, de arbetslösa, de hemlösa och oavlönade först och främst en motsägelsefull situation: de utestängs från det allmänna sociala tillstånd, där värde ses som något som frambringas gemensamt. Detta är förklaringen till de fattigas farlighet, nämligen själva innebörden i deras att ”vara fiende” åt dagens kapitalistiska styrelseform.

Trots sin nuvarande kris fortsätter arbetsideologin att producera negativa konsekvenser. I storproduktionens tidsålder gillade aldrig arbetarklassorganisationerna de fattiga: om den fattige var utestängda från arbetsprocessen, stängdes hon också ute från alla betydelsefulla roller i den politiska organisationen. Precis som kapitalisterna uppfattade även arbetarklassvänstern de fattiga som farliga, inte bara för att fattiga kan framstå som oproduktiva sociala parasiter (tjuvar, prostituerade, narkomaner osv) utan också eftersom de verkade politiskt ostabila och i grunden irrationella. Och faktiskt använde sig fascister och reaktionära populister de fattiga som social bas och vapen mot arbetarklassen vid vissa historiska tidpunkter, och räknade med deras desorganisering och missnöje över att vara utestängda. Arbetarrörelsen betraktade ofta de fattiga som en del av fienden, en fullvärdig medlem i den industriella reservarmén, som kunde angripa löneförhållandet och hota arbetarnas anställningar. Medan kommunisterna tydligt förkastade arbetararistokratin, hängde fruktan för de fattiga kvar så länge arbetsideologin var ett mentalt samförstånd hos socialisterna.

Under postfordismen träder de fattiga ut ur denna bild, som manufakturkapitalismen och operaismen skapat under tidigare perioders sociala arbetarklassammansättning. På många sätt kan man säga att ju mer lyckat arbetaren idag förs in i den sociala produktiva aktiviteten, desto fattigare blir hon. Uppdelningen mellan direkt produktivt arbete och improduktivt arbete har alltid varit tvivelaktig, även i den marxistiska diskursen. För Marx själv var de fattiga varken produktiva eller improduktiva: de stod utanför produktionen på samma sätt som vilden stod utanför civilisationen. Men precis som ”vilden” idag ryms inom dagens globalisering, har den fattige helt och hållet återinträtt i den sociala produktionen.

Den fattiges produktiva förmåga är inte virtuell, som den var då vagabonden drevs från landet till de nya industristäderna. De fattigas arbetskapacitet nu är faktisk eftersom hela registret av sociala relationer blivit produktivt. Men de fattiga är fortfarande fienden eller har blivit det igen par excellence, eftersom de är nödvändiga i produktionen, rika på produktiv kapacitet och ingår i den sociala produktionen. Just deras behov att inkluderas, gör dem farliga och fientliga. Som det alltid har varit fallet med samhällets fiende, måste de fattiga kämpa mot sin egen fattigdom och därigenom erkänna sig själva som sin fiende. Så var fallet för arbetaren, som i sin kamp mot exploatering var tvungen att föreställa sig sitt eget upphävande. Fattigdomens bortträngande måste då visa sig som de fattigas bortträngande.

Men fattigdomens bortträngande är också en kamp mot de, som organiserar fattigdomen som grund för sitt välstånd och för den kapitalistiska utvecklingen som sådan. Om det stämmer att de fattiga är inkluderade i den sociala produktionens biopolitiska struktur, måste kampen mot fattigdomen vara en konstituerande kamp. Fattigdomen avslöjar det subversiva innehållet, som finns i arbetskraftens universella deltagande i den sociala produktionen.

Under storindustrins tidsålder var de fattigas kamp alltid en motståndskamp – oavsett vad resultatet blev. I England, Tyskland, i 20-talets USA och återigen i 70-talets Europa kämpade de fattiga för tillägnelse. Motstånd och tillägnelse är de utestängdas kamper, men med den sociala inkluderingen av arbetet förenas dessa kamper och sammanflätas med arbetarnas kamper, och dessa kamper är konstituerande. Dessa kamper blir först effektiva när de lyckas att bromsa mekanismerna av exploatering och hierarkiskt indelande av den globala arbetsstyrkan. På grund av detta blir en medborgarlön den konstituerande politiska nyckeln för de fattigas kamp: den förenar det politiska erkännandet av inkluderandet och projektet för att utveckla ett demokratiskt styre av globaliseringen. Och här blir de fattiga den verkliga fienden.

/ Toni Negri

[1] Taget från den napolitanska 1600-talsfilosofen Giambattista Vico. Även om historien generellt kan sägas innebära civilisatoriska framsteg genom realiserandet av mänsklig potential, har den historiska utvecklingen också en cyklisk gång. Historien rör som mot perfektion, men når inte dit, då den stoppas eller återgår (ricorso) till ett relativt sett mer primitivt stadium. Därifrån fortsätter historien återigen sin gång (corso).