Vi älskar våra dystopier. Vi frossar i nyheter om förfallet, trots det skrämmer oss. Våra partier tävlar
om vem som kan måla upp mörkast framtidsscenario och mobilisera hämndkänslor mot utpekade
syndabockar som beskylls för katastrofen. På våra sociala medier lyfts det mest upprörande
innehållet av algoritmerna. Vår populärkultur översvämmas av berättelser om undergången och
postapokalypsen, den ödelagda jorden där zombierna eller mördarmaskinerna driver fram.
Dystopierna har vi överallt, utopierna ser vi ingenstans.
En av Sveriges radios populäraste podcasts är P3 Dystopia, som nu är inne på sitt femte år. P3
Dystopia är ”podden om allt som går åt helvete”, om ”saker som står på spel” och ”vår tids stora
ödesfrågor”. Avsnitten handlar om olika större katastrofscenarios som klimatförstörelse, krig, svält,
pandemier, regnskogsskövlingar och gigantiska vulkanutbrott. Men levererar också dystopiska
skildringar av mer vardagliga fenomen, som det slitsamma lönearbetet, influencers,
wellnessindustrin, ungas klimatångest, tappad framtidstro, drogbekämpning, identitetspolitik och
reklam. Programmet tar tendenser som finns idag och driver till sin spets, ser hur de skulle kunna
utvecklas till framtida katastrofer om de fortsätter på samma bana som nu. Dramatiserade scenarios
blandas med kommentarer från forskare och filosofer, som vrider och vänder på hotbilderna.
Ett liknande upplägg har programmet Black mirror, som startade på brittiska Channel 4 för tolv år
sen och sedan flyttade till Netflix efter två säsonger. Budskapet är detsamma som hos P3 Dystopia,
även om upplägget är mer spekulativ fiktion. Dystopin håller redan på att ta form, katastrofen är
bara en fortsättning av det som sker idag. Dystopierna ligger i en nära framtid, en möjlig
morgondag.
De båda serierna delar ett annat drag. Ingen av dem nämner kapitalismen. K-ordet är frånvarande.
Trots att det är uppenbart att de flesta avsnitten på olika sätt kritiskt tar upp kapitalismens negativa
effekter. Den marxistiska filosofen Fredric Jameson konstaterade att det i vår tid verkar lättare att
föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut. Vi behöver nog modifiera det påståendet. Vi
överöses idag av föreställningar om kapitalismens undergång, bara utan att det ekonomiska
systemet namnges. Vi kan mycket väl föreställa oss kapitalismens kollaps, men inte vad som skulle
kunna ersätta det. Utopierna är helt frånvarande. Kvar finns bara dystopierna.
I slutet av mars släppte P3 Dystopia sitt avsnitt om revolutioner. Revolutioner är inget som tillhör
det förgångna, utan tvärtom ökar i antal. Men de misslyckas i allt högre grad. De djupgående
sociala revolutionerna blir nya totalitära regimer. De politiska revolutioner som störtar en diktator
men håller systemet intakt blir kortvariga vid makten, korrumperas snabbt eller avsätts i en
kontrarevolution.
I den italienska historikern Enzo Traversos bok Left-wing melancholia. Marxism, History and
Memory (Columbia University Press) från 2016 beskrivs arbetarrörelsens revolter och kamper som
ett tvåhundraårigt pärlband av förluster. Men det var förluster som skapade lärdomar och manade
till ny kamp. Varje ny revolt hämtar inspiration från de tidigare för att sedan bryta ny mark.
Traverso lyfter franska revolutionen 1789 som födseln för ett nytt revolutionskoncept och
tidsuppfattning, där revolter inte ses som en cyklisk återgång till en förlorad ursprunglig tid, utan
som en brytning och radikal förnyelse. Att förstöra den gamla ordningen och skapa en ny, inte
återgå till en äldre naturlig ordning. Tidigare sågs historien som en reservoar att hämta erfarenheter
ifrån. Nu blev framtiden något som måste uppfinnas. Så sådde franska revolutionen fröet till
socialismen som föreställning. Men också till utopierna, det nya som skulle skapas och som aldrig
tidigare existerat.
Under två sekler var utopierna en ledstjärna, en ”hoppets princip” om ett annat möjligt samhälle.
Detta hopp bröts aldrig av förluster och kontrarevolutioner, utan nederlagen sporrade till nya
kamper för upprättelse. Men detta mönster bröts vid murens och realsocialismens fall, menar
Traverso. Händelserna 1989 verkade återknyta till 1789 men kortslöt två århundraden av kamp för
socialism. Utopin som drömmen om en annan sorts samhälle framstod nu som farlig, att den bar på
ett potentiellt totalitärt drag. Kommunismen reducerades till en symbol för alienation och förtryck.
Utopierna blev dystopier. Francis Fukuyamas tes om historiens slut slog fast att de enda idealen
kvar var friheten som politisk representation, enligt den klassiska liberalismens modell.
Enzo Traverso skildrar hur 2000-talet inleddes med utopiernas borttynande och på så sätt skiljde sig
från de tidigare århundradena. Nyliberalismen blev den första ideologi som nådde global hegemoni.
”Utopierna förstördes av att de privatiserades in i en reifierad värld”, skriver Traverso. Drömmarna
om konkreta utopier baserade på kollektiv befrielse ersattes av en individuell strävan efter en
oupphörlig varukonsumtion. Dystopierna om framtida miljökatastrofer och totalitära regimer ersatte
den farliga drömmen om en befriad mänsklighet. ”Hoppets princip” ersattes av en ”ansvarets
princip”. Med en mörknande framtid i sikte blev målet ett garanterande av status quo genom en
ansvarsfull politik, vad gällde statsfinanser, minoriteters rättigheter och klimatåtaganden.
Förväntningarna försvann. Istället ersattes de av en vänstermelankoli.
Marxisten Walter Benjamin myntade begreppet vänstermelankoli i en recension på 1930-talet. Han
använde det för att beteckna det vänsterperspektiv som sörjde sina förluster och vakade oroligt över
sina tidigare vinster, till den grad att den blev tillbakablickande och konservativ. Detta gjorde den
oförmögen att agera på den nya situationens krav och öppningar, ovillig att ta risker eller sträva
efter en radikal förändring av den rådande ordningen. Wendy Brown plockade upp Benjamins
begrepp i sin Resisting Left Melancholy (1999). Vänstern hade under nyliberalismen blivit
bevarande, den kunde inte längre föreställa sig hur världen kunde organiseras annorlunda. Istället
längtade den tillbaka till en tid när vänstern var enad, en massrörelse med klassbaserad politik. Den
vänstern ”misstolkade inte bara nutiden utan förde även in traditionalismen i hjärtat av sin praktik”,
menade Brown. Istället letade den syndabockar att beskylla vänsterns impotens på – varför vänstern
blivit svag, fragmenterad och tappat riktning. Identitetspolitiken och postmodernismen fick klä skott
för vänstermelankolins ilska. För socialdemokratin blev det helt otänkbart att föreställa sig en
radikal attack mot status quo, något som ifrågasatte stabiliteten och den nuvarande ordningen. Till
och med reformkrav betraktades som ansvarslös extremism. Wendy Browns önskan om att
övervinna vänstermelankolin genom att återgå till en radikal kritisk och visionär anda igen, där nya
diskussioner om att förvandla samhället i grunden fick utrymme, fångades upp i
toppmötesprotesterna i Seattle samma år. Återigen började vänstern att drömma om att en annan
värld var möjlig.
Men utopierna återkom inte. När Enzo Traverso plockar upp diskussionen 2016 försöker han ge
vänstermelankolin ett progressivt drag. Han lyfter hur vår tid är besatt av historien. ”En värld utan
utopier tittar oundvikligen bakåt”, skriver Traverso. Med utopiernas försvinnande har varje form av
framtid blivit hotfull. Varje försök att planera för en framtid, oavsett om det gäller för att garantera
en klimatomställning, utjämna sociala klyftor, bemöta en pandemi eller försöka rättvist fördela den
globala migrationen ses som hot mot den historiska ordningen. Framtiden måste ställas in för att
nutiden ska kunna fortsätta oförändrad. Traverso försöker istället lyfta en vänstertradition där
melankolin kombineras med organisering, kamp och projicerande framåt. Han lyfter Judith Butlers
diskussion om att försöka hitta en militans ur sorg, likt Act up-rörelsen i USA:s kamp mot AIDSepidemin fick dem att både sörja och kämpa mitt under de mörkaste Reaganåren.
Segrarna må skriva historien. Men de besegrade kommer i det långa loppet att vara de som drar
slutsatserna, får sin kunskap och erfarenhet ur historien. Detta eftersom förlorarna inte kommer att
hylla historien som regimideologi utan kommer kunna studera den kritiskt utan illusioner. På så sätt
menar Traverso kan vänstern låta historien projicera oss in i framtiden, mana till nya kamper och
återta förhoppningarna om en ny värld.
Men kan den ersätta frånvaron av utopier?
Ett annat sätt att närma sig frågan är att se på de teoretiska diskussioner som uppstod under den
förra vänstervågen med krisprotester och vänsterpopulism som svepte över världen efter den
ekonomiska krisen 2008. Två parallella diskussioner försökte sätta framtiden på agendan igen för
vänstern. Den ena handlade om att åter lyfta kommunismen som idé, den andra om
postkapitalismen.
Den franska marxistiska filosofen Alain Badious stridsskrift L’hypothèse communiste (Den
kommunistiska hypotesen) från 2008 uppmanade vänstern att åter ta upp diskussionen om
kommunismen som idé, att tänka det på nytt som ett universellt emancipatoriskt projekt. Boken gav
upphov till en serie internationella konferenser mellan 2009 och 2018 där en rad vänsterteoretiker
som Slavoj Žižek, Étienne Balibar, Antonio Negri, Richard Seymour, Angela Davis, Terry Eagleton,
Ruth Wilson Gilmore och Silvia Federici tog upp Badious kastade handske att åter ta sig an
kommunismen som ett radikalt filosofiskt projekt. ”Den enda idé värdig en filosof”, med Badious
ord. Ett bra exempel på diskussionen är Jodi Deans bok The communist horizon från 2015. Genom
att placera kommunismen som ett framtida (utopiskt) mål menar Dean att handlingar idag ges ett
sammanhang, mening och riktning, som vänsterkamper annars saknar. Istället för att låta historien
projiceras på framtiden låter Jodi Dean framtiden projiceras på nuet: om detta är vårt mål – vad är
det då vi kan, måste och ska göra nu? Utan den filosofiska diskussionen om kommunismen som
horisont lämnas vänstern utan kompassriktning att orientera sig och tappar bort sig i sina kamper.
Kommunismens idé är den utopiska riktningen återupprättad.
Den andra diskussionen utgick från det nätverk av bloggar och författare som växte fram på 00-talet
av tidigare studenter från det brittiska Warwickuniversitetet. Författaren Benjamin Noys myntade
beteckningen accelerationism för denna strömning, men ett lika använt begrepp är postkapitalism.
En av de centrala teoretikerna var Mark Fisher, med sina texter om postkapitalistiska begär. 2013
publicerades Nick Srnicek och Alex Williams #Accelerate – Manifesto for an accelerationist
politics och två år senare kom uppföljaren Inventing the future – Postcapitalism and a world
without work, som fångades upp av miljön kring brittiska studentrörelsen och Momentum.
Diskussionen fördes vidare av journalisten Paul Mason i boken Postkapitalism. Vår gemensamma
framtid (Ordfront 2017), den amerikanska tidskriften Jacobins Peter Fraser i Fyra framtider.
Visioner om en postkapitalistisk värld (Daidalos, 2017), Novara medias Aaron Bastani i
Helautomatisk lyxkommunism (Verbal 2019) samt Leigh Phillips och Michal Rozworskis
Folkrepubliken Walmart (Verbal 2020).
Författaren Matt Colquhoun återvänder i januari i år med blogginlägget Nowhere fast: What
happened to accelerationism? till denna strömning. Accelerationisterna försökte under
finanskraschen förstå hur kapitalismens inre utveckling av produktivkrafterna gick allt snabbare,
men hur samtidigt dess löner, kultur, styrningstekniker och ideologi släpade efter. Kapitalismen
undergrävde konstant sig självt och tvingades begränsa och lappa ihop sina egna motsättningar.
Systemet var både flexibelt och sårbart, sprängde gränser och satte upp nya, skapade överflöd och
konstgjord brist, ökade mängden arbetare och gjorde arbetet överflödigt samt bedrev en rovdrift på
ekosystemet det var beroende av. Accelerationisterna försökte förstå vad detta fick för effekt på
samhällssubjekten, hur vänstern kunde använda denna kunskap om de olika motsättningarna och
hastigheterna inom kapitalismen.
Istället för att lägga en utopi transcendent utanför kapitalismen försökte accelerationisterna förstå
vad i kapitalismen, i dess produktivitetsökning, automatisering, sjunkande priser, reducerande av
arbetet, som undergrävde kapitalismens egna förutsättningar. Gick denna utveckling att accelerera
bortom kapitalismens gränser? Men denna postkapitalistiska utveckling var inte bara ”teknisk” i
produktionen. Det handlade också om vilka nya begär, behov, handlingsmönster och subjekt
skapades i denna process, som också hotade kapitalismen underifrån? Gick det att formera dem
politiskt?
Utopin finns alltså virtuellt inom kapitalismens motsättningar. Den postkapitalistiska framtiden
framträder inom kapitalismen, när vissa delar inom produktionen, dess självförstörande
mekanismer, drivs bortom kapitalismen.
Dessa två exempel, kommunismens idé och postkapitalismen, kan ge oss en föreställning om hur
utopin kan återkomma, hur vänstern kan vinna framtiden åter. Varför inte hämta konceptet från P3
Dystopia och Netflix Black Mirror? Att låta en möjlig framtid projiceras på nuet. Där de spårar de
dystopiska tendenserna i vår nutid kan vi spåra de kommunistiska eller postkapitalistiska
tendenserna. Vi kommer kanske aldrig få Sveriges Radio att starta ett P3 Utopia, men vi kan göra
såna podcasts och seminarier själva. Istället för en Black Mirror kan vi skapa en Red Mirror, en röd
spegel att betrakta vår samtid i. I alla samhällsfenomen runt omkring oss finns inte bara en
dystopisk tendens utan även en utopisk. Det finns frön, en virtuell annan värld som kan födas. Men
det kommer krävas att vi identifierar dessa tendenser och driver på dem. Att söka de stora och små
utopierna, spåren av kommunism och överskridande av kapitalismen inom dagens värld, kommer
att mana till handling och aktivitet, snarare än melankoli och passivitet. Det kommer att lyfta fram
alternativa framtider snarare än att den enda räddningen finns i att blicka bakåt till en historiskt
trygg punkt. Genom att se i den röda spegeln kan vi upptäcka vad runt omkring oss som redan nu
bär fröet till den nya världen i sitt sköte. Är inte det allt vi kan kräva av en utopi?
Publicerad i Flamman, maj 2023