Bruna rötter, blågul stam, bruna grenar

Sverigedemokraterna som plantskola för svensk extremhöger

Vi vet var Sverigedemokraterna kommer ifrån. Vi har alla hört om den bruna myllan de har sina rötter i. Åtskilliga artiklar har skrivits om deras politiska bakgrund, hur kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt grundades av medlemmar ur Nordiska rikspartiet, NSAP-Svensk Socialistisk Samling (den så kallade Lindholmsrörelsen) och Nysvenska rörelsen.

Men det var då. Nu har partiet förändrats, skärpt till sig, städat ut liken ur sin garderob. Sverigedemokraterna har lämnat en etniskt orienterad nationalism (”etnonationalism”) bakom sig, brutit med de europeiska postfascistiska partierna och infört en nolltolerans mot rasism. Vart har alla de personer tagit vägen som skolats i Sverigedemokraterna och sedan lämnat eller uteslutits ur partiet?

Denna artikel ska undersöka hur Sverigedemokraterna fungerat som en plantskola för den svenska extremhögern. Om vi ser den svenska extremhögerns stamträd har Sverigedemokraterna inte bara bruna rötter, utan är även den blågula stam som de nya skotten och bruna grenarna skjutit ut ifrån.

Sverigedemokraterna bygger partiet på gatorna

När Sverigedemokraterna bildades som parti inför valet 1988, ur resterna av kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt och Sverigepartiet, saknade de både ekonomiska resurser, en stabil organisationsstruktur och partimedlemmar. Enda vägen att nå ut var att skapa uppmärksamhet genom kontroversiella politiska manifestationer för att dra till sig gatuaktivister som kunde sprida partiets propaganda. Partiet behövde etablera en plattform på gatorna genom att försöka varje helg hålla flygbladsutdelningar, torgmöten och demonstrationer. Men för att genomföra dessa möten krävdes konfliktvana aktivister på gatorna. Partiet behövde ungdomar.

Medlet blev vikingarocken, som fick ett nationellt genomslag under det tidiga 90-talet genom Ultima Thule, och dess radikalare rasideologiska sidogren vitmaktmusiken, som följde i dess kölvatten. Sverigedemokraternas föregångare BSS hade hjälpt till att lägga grunden för denna musikscen genom att sponsra Ultima Thules första skiva och använda dem som husband på Sverigepartiets tillställningar.

Vikingarocken och vitmaktmusiken blev den första effektiva kanalen för att sprida ett nationellt budskap till ungdomar. 1997 beräknade Brottsförebyggande rådet att 12 procent av alla skolungdomar lyssnade på vitmaktmusik. Nya nationella band och skivbolag bildades i snabb takt – och Sverigedemokraternas medlemmar höll sig i framkant. Skivbolag som Last Resort Records (nära Sverigedemokraternas lokalavdelning i Haninge), Bifrost Musik (knuten till lokalavdelningen i Trollhättan) och Svea Musik (bildat ur Södertäljeavdelningen) drevs av partimedlemmar. Redaktören och flera av redaktionsmedlemmarna för vitmaktmusikscenens flaggskepp, tidningen Nordland, kom ur Sverigedemokraterna. Ofta hölls konserter i anslutning till partiets demonstrationer och möten – konsertplatserna hölls hemliga och utannonserades först på demonstrationen för deltagarna.

Med vikingarocken i ryggen blev demonstrationerna möjliga och Sverigedemokraterna kunde genomföra årliga marscher på Engelbrektsdagen i april, nationaldagsfiranden i juni och Karl XII-manifestationer i november och bli synliga som parti. Mellan 1991 till 1994 höll partiet en manifestation i någon svensk stad nästan varje månad. Sverigedemokraternas Engelbrektsmarsch 1994, till minne av det medeltida Engelbrektsupproret mot Kalmarunionen, samlade 700 deltagare. En så stor manifestation har partiet inte hållit sedan dess. Genom dessa manifestationer fick Sverigedemokraterna sina gatuaktivister. En hel generation aktivister fick sin grundskolning inom Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund under dessa år – erfarenheter som de sedan tog med sig vidare.

Gatorna, musiken och konserterna blev forumen för den nya extremhögern, den aggressivt rasideologiska vitmaktrörelsen. Och med dem kom kopplingarna till gatuvåldet, attacker på vänsterlokaler, bränder mot flyktingförläggningar och mord på homosexuella.

Ungdomsförbundet som inkörsport till nazismen

Med tillströmningen av ungdomar till Sverigedemokraterna beslöt man att bilda ett självständigt ungdomsförbund 1993, Sverigedemokratisk ungdom (SDU). Ungdomsförbundet skötte mobiliseringarna till partiets manifestationer och delade ut partiets propaganda. Men manifestationerna drog också till sig motdemonstrationer, antirasistiska protestmöten följde Sverigedemokraterna i fotspåren – och ofta blev det konfrontationer mellan ungdomsförbundet och antifascister.

Massmedia fokuserade på bråken i samband med partiets aktiviteter. Dessutom radikaliserades ungdomsförbundet snabbt och byggde upp en parallellstruktur. De olika SDU-avdelningarna använde sig samtidigt av namnen Unga Nationalsocialister och fick ta över utgivningen för den nynazistiska militanta tidningen Storm. Snart startade de ett eget nationalsocialistiskt nyhetsbrev, Info-14, som rapporterade om militanta aktioner mot antirasister och flyktingförläggningar.

Ungdomsförbundet började bli ett allt större problem för partiet, men så länge Anders Klarström satt kvar som partiledare var ungdomarna skyddade. När han lämnade partiet 1995 upplöste Sverigedemokraterna hela ungdomsförbundet, i ett försök att under nya partiordföranden Mikael Jansson börja städa upp och kapa kopplingarna till den nynazistiska aktiviströrelsen. Med uteslutningen av SDU upphörde också partiet med sin utåtriktade gatuverksamhet, som gett partiet så mycket negativ publicitet. Sverigedemokraterna upphörde med Karl XII-manifestationer och Engelbrektsmarscher.

Från SDU till terrorism

Tidskriften Info-14 kom att bli den viktiga samlingspunkten för den militanta rasideologiska miljön i Sverige och började driva allt närmare terrorism. Kulmen kom 1999, när nätverkets medlemmar var inblandade i bilbomben mot ett journalistpar i Nacka, polismorden i Malexander och mordet på den fackliga aktivisten Björn Söderberg – händelser som Info-14 detaljerat redovisade och försvarade i sin specialbilaga ”Kampnytt”.

De grova våldsdåden gav upphov till en massiv samhällsreaktion på alla plan, med antifascistiska massmöten, ökad medial granskning av extremhögern och hårdare polisinsatser mot vitmaktscenen. I detta läge gjorde tidningen Info-14, som vid det laget blivit en nätsajt, en omvändning och bytte strategi, från en offensiv retorik om raskrig till en defensiv där nationalister utmålades som offer för en omvänd rasism, en ”svenskfientlighet”. Med mordet på en ung skinnskalle i Salem år 2000 fick sidan en välbehövlig martyr som de kunde samla den fragmenterade vitmaktscenen kring till en ny rörelse, Salemrörelsen mot svenskfientlighet. Under hela 00-talet kom Salemmarscherna att utgöra en av Nordeuropas viktigaste nynazistiska manifestationer, med uppemot 1 500 deltagare.

De unga aktivisterna var skolade i att arrangera Sverigedemokraternas Engelbrektsmarscher och kunde nu själva som ”fria nationalister” (som de kallade sig) organisera mycket större manifestationer som samlade nynazister från hela Norden och Tyskland. Detta samtidigt som Sverigedemokraterna som parti stod och stampade på samma punkt, utan att kunna få sitt genombrott.

Nya försök till ungdomsförbund, samma resultat

Efter misslyckandet med första versionen av Sverigedemokratiska ungdomsförbundet undvek partiet att skapa ett nytt officiellt ungdomsförbund. Istället bildades ett inofficiellt förbund av yngre SDU:are, med Sverigedemokraternas informella ekonomiska stöd och politiska uppbackning.

Organisationen Oberoende Nationalistisk Ungdom bildades 1995. Snart förkortades namnet till Nationell ungdom och organisationen började likt sina föregångare SDU att radikaliseras. Nationell ungdom lyfte fram en mer nationalrevolutionär retorik än Sverigedemokraterna och började alltmer betona vikten att förbereda sig inför ett nära förestående raskrig.

Nationell ungdom bröt efter något år med Sverigedemokraterna och byggde upp en ny moderorganisation: Svenska motståndsrörelsen. Organisationen inspirerades av terrororganisationen Järngardet från Rumänien, en fanatisk katolsk-fascistisk sekt som genomförde koscherslakt på rumänska judar på 30-talet. Likt Järngardet organiserades Svenska motståndsrörelsen i en cellstruktur av så kallade ”nästen”.

Det nationalistiska budskapet byttes steg för steg ut till en klassisk nationalsocialistisk ideologi. Svenska motståndsrörelsen kom att bli den våldsammaste nynazistiska gruppen i Sverige.

Partisplittringen

Ett tredje försök att starta upp Sverigedemokraternas ungdomsförbund gjordes inte förrän 1998, efter att ungdomarna fått hålla sig inom partiet och under strikt översyn under flera år. Men även denna gång bröt sig stora delar av ungdomsförbundet ut och radikaliserades.

År 2001 genomgick Sverigedemokraterna sin största partisplittring i en konflikt mellan partiets ledning och partiorganisatörens gatuorganisationsstruktur. När partiorganisatören uteslöts tog han med sig partistrukturen i Stockholms län och större delen av ungdomsförbundet.

Utbrytarna bildade partiet Nationaldemokraterna. Istället för Sverigedemokraternas kulturnationalistiska ideologi betonade Nationaldemokraterna en mer biologiskt orienterad etnonationalism, så kallad ”etnopluralism” (varje etnicitet har rätt till sin egen nation, alla etniciteter har rätt till sina särdrag och är lika mycket värda, inga etniciteter får blandas). Nationaldemokraterna tog över Sverigedemokraternas internationella kontaktnät till bland annat franska Front National, österrikiska Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ) och engelska Brittish National Party (BNP).

Nationaldemokraterna återvände till Sverigedemokraternas tidigare strategi som ett mobiliserande parti på gatorna. De tog upp traditionen med torgmöten, flygbladsutdelningar, 30 november-demonstrationer och nationaldagsfirande.

Verksamheten lockade över den mer aktionsorienterade ungdomen från Sverigedemokraterna. Nationaldemokraternas flygbladsutdelningar inspirerades av gerillarörelsers propagandaaktioner i tredje världen, med så kallade ”G-grupper” (där G står för gerilla) som genomförde snabba hemliga samlingar, genomförde flygbladsutdelningar och sedan flyttade sig vidare till en ny plats innan några antirasister hunnit reagera. Nationaldemokraternas verksamhet var mer konfrontativ och provokativ än Sverigedemokraternas. Exempelvis rönte Nationaldemokraternas våldsamma attack mot Prideparaden i Stockholm 2003 stor medial uppmärksamhet.

Denna konfrontativa linje blev möjlig genom ett nära samarbete med gatukämparna i Info-14:s nätverk av Fria nationalister – en modell för arbetsdelning som Nationaldemokraterna hämtade inspiration från i Tyskland, där samma uppdelning genomförts mellan Nationaldemokratiska Partiet Tyskland (NPD) och den nynazistiska rörelsen av ”freie nationalisten”. Denna informella organisatoriska allians lade grunden för Salemmarscherna.

Nationaldemokraterna som parti genomgick åtskilliga splittringar och lades slutligen ner 2014. Partiets organisationsmodell lyftes över till nynazistiska Nationalsocialistisk front i samband med namnbytet till Svenskarnas parti. Flera ledande nationaldemokrater gick också över till det nya partiet.

Ungdomsförbundet tar över partiet

Hela Sverigedemokratiska ungdomsförbundet gick inte över till Nationaldemokraterna. År 2000 tog Jimmie Åkesson och hans Skånekrets över förbundet. Under Åkesson blev SDU en samlingsplats för de skånska förnyare som ville städa upp Sverigedemokraterna och använda Dansk Folkeparti som förebild.

År 2005 hade de byggt en så stark maktbas i partiet, att de kunde utmanövrera den gamla så kallade Bunkerfalangen – de etnonationalistiska sverigedemokrater som följt partiet sedan starten. Bunkerfalangen behöll dock en maktbas i Västsvenska distriktet.

Partiet professionaliserades och blev strikt toppstyrt. Sverigedemokraterna drabbades av växtvärk, de ökade i opinionsundersökningarna och gick under 00-talet fram i valen – men organisationen kunde inte växa och utvecklas i samma takt. Steg för steg började den politiska inriktningen slås om, bort från en allmän invandringskritik till att allt mer riktas mot muslimer. Den nationalistiska retoriken tonades ner.

År 2011 stormade det återigen kring ungdomsförbundet, då Bunkerfalangens unga rekryter lyckades ta över förbundet med nya ordföranden Gustav Kasselstrand. Kasselstrand har sedan dess försökt få ut Sverigedemokraterna på gatorna igen genom manifestationer och genom att återuppta det förlorade internationella kontaktnätet som Nationaldemokraterna hade tagit med sig (bland andra Front National, FPÖ, Vlaams Belang med flera).

Detta sågs inte med blida ögon av moderpartiet, eftersom det är just dessa postfascistiska partier som Sverigedemokraterna har försökt bryta med för att kunna släppas in i Dansk folkepartis internationella kontaktnät. SDU bildade april 2014 tillsammans med de andra postfascistiska ungdomsförbunden det europeiska ungdomsförbundet Young European Alliance for Hope. Samarbetet, som grundats av ungdomsförbunden till belgiska Vlams Belang, Österrikiska Frihetspartiet (FPÖ), Front national och Sverigedemokraterna är tänkt att föra moderpartierna närmare varandra och bygga en europeisk ungdomsrörelse baserad på både en europeisk och nationell identitet. ”Ett genuint kamratskap kombinerat med föreställningen om ett nationernas Europa kommer att leda oss idag och in i framtiden”, skriver de i sitt gemensamma manifest.

Muslimhat på gatan och i bloggnätverk

Den rasideologiska nynazismen ligger ideologiskt nära etnonationalismen och en radikalisering av Sverigedemokraternas medlemmar har oftast lett till en glidning mellan de två. Men Sverigedemokraternas vändning till en kulturnationalism och socialkonservatism med Jimmie Åkessons Skånekrets innebar inte att Sverigedemokraterna slutade vara plantskola för extremhögern, eller att en radikalisering av partimedlemmarna blev omöjlig.

Den kulturrasistiska radikaliseringen skedde inom den antimuslimska miljön, den så kallade kontrajihadiströrelsen, som Sverigedemokraterna spelade en avgörande roll i uppbyggandet av i Sverige. I kölvattnet av terrordådet den 11 september 2001 och USA:s så kallade ”kriget mot terrorismen” växte en amerikansk högerströmning fram. I konspirativa ordalag utmålade den islam som det stora hotet mot väst och menade att det pågick ett krig med både terrordåd och tyst kolonisering (genom invandring), där muslimernas mål är att krossa Europa och USA inifrån.

Efter terrordåden i Madrid 2004 och London 2005 fick denna amerikanska antimuslimska strömning även fäste i Europa. Teorierna populariserades och fick en masskanal efter genombrottet för de sociala medierna – bloggar blev den centrala kommunikationsformen för den antimuslimska extremhögern. 2007 samlades de ledande antimuslimska bloggarna till det de själva kallade ett ”kontrajihadmöte” i Köpenhamn, för att diskutera hur de skulle kunna nätverka i kampen mot den muslimska invasionen och maktövertagandet av västvärlden.

Den svenska länken i detta internationella kontrajihadistnätverk blev Sverigedemokraternas Ted Ekeroth och Kent Ekeroth. Bröderna Ekeroth startade Antiislamiseringsfonden och organiserade själva en rad antiislamistiska konferenser i Sverigedemokraternas regi, där de ledande kontrajihadistteoretikerna från nätverket bjöds över att föreläsa. På Sverigedemokraternas första egna dag i Almedalen 2010, inför riksdagsgenombrottet, höll de ett av kontrajihadistseminarierna.

Den antimusliska aktiviteten kring kontrajihadismen tog olika former: opinionsbildande, partiverksamhet, gatuaktivism – och terrorism. Opinionsbildningen tog formen av en kulturkamp mot vad kontrajihadisterna menade var den inre fienden, skyldig till att godkänna ”massinvandringen” av muslimer: ”kulturmarxismen” och den ”politiska korrektheten”. Partiverksamheten innebar att följa holländska Geert Wilders modell och bilda ”frihetspartier” i flera europeiska länder. Gatuaktivismen växte med det brittiska politiserade huligannätverket English Defence League som förebild och med Anders Behring Breivik övergick kontrajihadismen till terrorism.

Huliganer mot islam

På Sverigedemokraternas antiislamiseringskonferenser höll en av English Defence Leagues ideologer föredrag om hur den våldsamma brittiska gaturörelsen hade startat. Det sista seminariet i serien planerades hållas i riksdagens lokaler efter att partiet valts in, men fick ställas in. Några av de sverigedemokratiska gräsrötter som anmält intresse till seminariet träffades istället och bildade Swedish Defence League. Organisationens talesman, som var suppleant för Sverigedemokraterna i Katrineholms kommunfullmäktige, fick lämna partiet.

Swedish Defence Leagues Facebookgrupp växte snabbt, men organisationen lockade få till sina gatumanifestationer och kom istället mest att fungera som en propagandakanal. Vid sidan av Swedish Defence League bildade även kontrajihadistmiljön kring Sverigedemokraterna en svensk avdelning av danska antimuslimska Tryckfrihetssällskapet och startade tidningen Dispatch International. Tidningens chefredaktörer är den svenska journalisten Ingrid Carlqvist och danska författaren Lars Hedegaard, som båda också driver Tryckfrihetssällskapet i respektive land. Dispatch International har blivit den viktigaste samlingsplatsen för antimuslimska skribenter i Skandinavien. Flera sverigedemokrater – däribland Jimmie Åkesson – har deltagit på Tryckfrihetssällskapets möten eller skrivit för Dispatch International. Första pappersutgåvan skickades också ut av Sverigedemokraterna till partiets alla medlemmar. Sverigedemokraterna har anställt Dispatch Internationals skribent Jan Sjunnesson som chefredaktör för sin kommande dagstidning på nätet, Samtiden.

Terrordådet på Utöya sommaren 2011 fick Sverigedemokraterna att bli mer aktsamma i sina kontakter med kontrajihadistmiljön. Anders Behring Breivik hade själv skrivit på flera av miljöns forum, hans terrormanifest var till största delen hämtat från en av kontrajihadistnätverkets centrala bloggare och han var ett tag även medlem i Norweigan Defence League.

Breiviks terrordåd och English Defence Leagues gatuvåld visade att Sverigedemokraternas politiska omställning till en socialkonservativ och kulturnationalistisk ideologi inte hade avlägsnat dem från våldsbenägna rörelser eller motverkat en intern radikalisering av deras medlemmar – trots partiets distansering från de etnonationalistiska och rasideologiska extremistgrupperna. Även på de antimuslimska bloggarna förekom krigsretoriken, beskrivningen av en närstående civilisationskollaps och ett inbördeskrig på grund av ”islamiseringen” av Europa, vilket öppnade för ett mer radikaliserat militant muslimhat.

Sverigevännerna – ett nationellt Folkets hus på nätet

Vikingarocken och vitmaktmusiken gav Sverigedemokraterna en första masskanal för att nå ut, förbi den etablerade medieapparaten. Med Internet, nätforumen och bloggarna fick Sverigedemokraterna en ännu viktigare arena för att forma en egen motoffentlighet. Sverigedemokraternas egen papperstidning SD-Kuriren lyckades aldrig nå en större läsekrets. De bloggar som växte fram runt Sverigedemokraterna fick däremot en masspridning. Bloggarna kom inte till på något centralt initiativ från partiet, utan var en vildvuxen motoffentlighet som uppkom självorganiserat underifrån.

I takt med att de stora dagstidningarna och debattforumen började moderera sina kommentarsfält hårdare och rensa ut rasistiska kommentarer växte det fram ett behov av självkontrollerade forum. Flashbacks underforum Integration och invandring blev en viktig samlingsplats där sympatisörer till Sverigedemokraterna ocensurerat kunde diskutera.

2007 kom vågen av interaktiva sociala medier och det öppnade upp för en mängd nya internetplattformar. Den rasistiska nätmiljön var tidigt ute med att starta personliga bloggar, för att i nästa steg koppla samman dem i bloggringar och kollektiva bloggprojekt. Just ett sådant kluster av anonyma bloggare och sverigedemokratiska sympatisörer bildade 2008 ”Nätverket mot politisk korrekthet”.

Den främsta bloggen i nätverket, som senare kom att assimilera de andra skribenterna och bli ett kollektivt projekt, var sajten Politiskt Inkorrekt. Sidan drog snart på sig flera JK-anmälningar, men då ansvarig utgivare saknades väcktes aldrig något åtal. Politiskt Inkorrekt blev snabbt den viktigaste sidan inom den rasistiska nätmiljön och var bara något år efter lanseringen Sveriges mest välbesökta politiska blogg.

När Politiskt Inkorrekts redaktör och ansvarige dog i mars 2011 förlorade sajten tillgång till såväl den egna servern som sina postgirokonton. Istället ställde den sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth Antiislamiseringsfondens konto, som han administrerade, till förfogande. På hösten samma år ombildades Politiskt Inkorrekt till sidan Avpixlat.

Avpixlat följdes snart av de liknande sajterna Exponerat och Fria Tider. Om Avpixlat och Exponerat räknar sig som ”Sverigedemokratvänliga sidor” står Fria Tider närmare Sverigedemokratiska ungdomsförbundet. Tillsammans kallar sig nätsidorna för den ”Sverigevänliga rörelsen”. Avpixlats krönikör Stefan Torsell skrev i oktober 2012 en krönika med titeln ”Min syn på Avpixlat” där han redogör för rörelsens relation till Sverigedemokraterna:

Den enda vägen för Sverigedemokraterna att få ett genombrott och betraktas som statsbärande är att stödja sig på den Sverigevänliga folkrörelsen. Avpixlat utgör en viktig del i den nya Sverigevänliga folkrörelsen. […] Avpixlat är såväl Folket Hus som bygdegårdarna och sockenstugorna. Här förs debatten och det är i kommentarerna som samtalen, övervägandena men också fränheten och engagemanget finns.

Sverigedemokraternas fotsoldater och nätkrigare

När deltagarna via kommentarstjänster som Disqus dagligen kan vara inne och delta i de dagsaktuella diskussionerna får sidorna även karaktären av forum, eller communityn om man så vill. Över 50 000 personer har deltagit i dessa diskussionsforum, även om majoriteten enbart har skrivit ett fåtal inlägg. Runt 1 500 personer deltar dagligen i nätdiskussionerna på dessa sajter. Eftersom artiklarna i huvudsak är omskrivningar av nyheter som publicerats i etablerade medier (då utan de aspekter Avpixlat med flera lyfter fram) riktas inte sällan skribenternas ilska mot ursprungsnyheterna. De stora tidningarna anklagas konsekvent för att ”inte berätta hela sanningen” eller ”ljuga för sina läsare”.

I Avpixlats artiklar förekommer aldrig hot, men kommentarsfälten fylls snabbt av både hat och hot. Kommentarsskribenterna kompletterar och bidrar till artiklarna genom att gräva rätt på personuppgifter, hemadresser eller på andra sätt delta i att hänga ut de personer som figurerar i artiklarna.

På så vis bereder Avpixlat plats för nätmobbar och drev och riktar skaror av anonyma tyckare mot utpekade måltavlor. Det kan röra sig om mångkulturförespråkare, representanter för ”medieeliten” eller personer som kritiserat Sverigedemokraterna offentligt. Om hatet tar form och ges riktning i kommentarsfälten på Avpixlat, så sker hoten oftast utanför – i mejl eller telefonsamtal till dem som hängs ut.

Infiltrera eller värva?

Med Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 växte även partiets medlemsskara. 2003, kort efter partisplittringen med Nationaldemokraterna, hade Sverigedemokraterna bara 1 126 medlemmar. Vid riksdagsinträdet 2010 hade medlemsskaran stigit till över 5 000, för att i slutet av 2013 nå över 12 000 personer. De nya partimedlemmarna har snabbt kommit in i partiet, skolade på de ”Sverigevänliga” nätsajterna.

Med partiets inträde i maktens korridorer har även intresset från extremhögern utanför Sverigedemokraterna ökat – innan sågs de som en konkurrent, nu vill fler nationella grupperingar få en del av kakan. Strategin från dessa grupper går från infiltration till ”lobbyism” – att vrida Sverigedemokraterna i rätt riktning eller uppvakta lokala partiföreträdare för att värva dem till andra organisationer. Sverigedemokraternas rikskansli har därför behövt skärpa kontrollen över partiorganisationen, för att se till att värja sig mot dessa konkurrerande nationella strömningar. Det är denna funktion partiets ”nolltolerans mot rasism” fyller. Det handlar om att ge partiledningen ett maktredskap att kunna rensa ut konkurrerande fraktioner och återställa kontrollen över partiorganisationen. Sedan valet 2010 har över 50 partiföreträdare uteslutits, varav flera av partiets toppnamn i Göteborg.

Den nyfascistiska franska strömning som kallas ”nya högern” (nouvelle droite) är ett teoretiskt försök att uppdatera den fascistiska ideologin, ge den en ansiktslyftning och drapera den i positivt laddade värdebegrepp (mångfald, pluralism, särart). I Sverige är den nya högern främst representerad av tankesmedjan Motpol, förlaget Arktos och organisationen Nordisk Ungdom.

Denna krets har lyckats locka till sig en stor del av de uteslutna Sverigedemokraterna, framför allt kring Patrik Ehn som var SD:s starke man i Göteborg. Ehn och den nya högerkretsen har tagit över Nationaldemokraternas tidning Nationell idag, men har även skribenter i Nya Tider och Fria tider.

Veckotidningen Nationell idag (som uppbär presstöd från staten) titulerar sig nu som ”oberoende sverigedemokratisk” och försöker påverka Sverigedemokraterna att återgå till en etnonationalistisk riktning och implantera den nya högerns kulturfascistiska agenda.

Kring nämnda tidningar har flera av de uteslutna Sverigedemokraterna samlats. Vintern 2013 tvingades Sverigedemokraternas partiorgan SD-Kuriren gå ut och varna sina medlemmar för att läsa eller skriva i nyfascistiska Fria Tider och undvika Motpolkretsen. Sverigedemokraterna har också fått bryta med Dispatch international, efter att den antimuslimska tidningen har öppnat sina sidor för nyfascistiska grupperingar som Bloc Identitaire och Motpol.

Om Motpolkretsen försöker skapa kontakter in i Sverigedemokraterna och påverka partiet i en viss riktning använder det nynazistiska Svenskarnas parti en annan strategi. En stor del av partiets propaganda är riktad till sverigedemokratiska väljare, för att locka över dem till sin etnonationalism. ”Alla som äter ris är inte kineser” är rubriken på Svenskarnas partis flygblad riktat specifikt till sverigedemokrater och där de förklarar skillnaden mellan partiernas syn på nationalism. Bara för att en invandrare assimileras till en svensk kultur blir personen inte etniskt svensk, menar Svenskarnas parti med udden riktad mot Sverigedemokraternas öppna assimilerande kulturnationalism. Svenskarnas parti har idag mandat i fyra kommuner genom kommunalpolitiker som har värvats från Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Partiet har även växt genom att ersätta och äta upp en stor del av 2000-talets nationalistiska grupperingar. Info-14 och deras nätverk av Fria nationalister gick efter valet 2010 upp i Svenskarnas parti och den årliga manifestationen mot ”svenskfientlighet” (före detta Salemmarschen) organiseras nu av partiet.

Skakar hunden svansen – eller svansen hunden?

Sverigedemokraterna har därigenom idag stora problem att få kontroll över sina partimedlemmar. De stora ”Sverigedemokratvänliga” nätsidorna Avpixlat, Fria Tider och Exponerat står utanför partiledningens kontroll. Ungdomsförbundet går sin egen väg och har byggt upp ett internationellt kontaktnät med de postfascistiska partiorganisationer som Sverigedemokraterna försökt bryta med. Kontrajihadrörelsen kring Tryckfrihetssällskapet, Dispatch International och Swedish Defence League utvecklades i en för radikal riktning för att kunna fortsätta få partiets stöd.

Diasporan av uteslutna partimedlemmar börjar nu bli så stor att nyfascistiska medieprojekt som Nationell Idag och Nya tider kan värva kända före detta partiföreträdare att skriva för dem. De sverigedemokrater som befunnit sig nära de ”Sverigevänliga” nätsajterna, som riksdagspolitikern Thoralf Alfsson, har inför valet 2014 ersatts och strykts från valsedlarna. Även om Sverigedemokraterna är en starkt centraliserad och toppstyrd partiorganisation har dess diaspora nu blivit så stor och det har uppkommit så många maktcentra utanför partiets kontroll att partiet har svårt att kunna driva sin partipolitik lokalt.

Miljön runt omkring och utanför Sverigedemokraterna har blivit en egen maktfaktor som partiet måste ta hänsyn till – och varken kan släppa för nära eller avlägsna sig för långt ifrån. Sverigedemokraterna går inte längre att se som ett parti som enbart står på egna ben, utan existerar i ett bredare block med högerextrema krafter.

Nationella rörelsen som ett block med en arbetsdelning

Det är ett misstag att betrakta Sverigedemokraterna isolerat. Partiet måste placeras in i sitt sammanhang, i det block de bildar med andra liknande krafter, och bör förstås efter hur arbetsdelningen mellan dem ser ut. Vi ser hur extremhögern i Sverige idag har kommit att bilda två konkurrerande block: ett kulturnationalistiskt antimuslimskt, som utmålar en civilisationskonflikt mellan västvärlden och islam, samt ett etnonationalistiskt, vilket ofta är antisemitiskt, nationalsocialistiskt eller nyfascistiskt. Men vi får inte missa de gemensamma drag som förenar de två blocken.

Ett annat misstag är att se extremhögern som ett spektrum, där det finns en rumsren sida med Sverigedemokraterna, och en extrem och våldsam sida med Svenska motståndsrörelsen och Svenskarnas parti – å ena sidan slipsar, å andra sidan batonger. Det misstaget gjorde Säkerhetspolisen som lade all uppmärksamhet på Svenska motståndsrörelsen – den gruppering som ligger närmast att utvecklas i en terroristisk riktning – men totalt missade lasermannen Peter Mangs och Anders Behring Breivik, trots att båda har varit aktiva på högerextrema webbforum nära Sverigedemokraterna och inte har dolt sina radikala åsikter. Mangs och Breiviks världsbild ligger närmare Sverigedemokraternas än Svenska motståndsrörelsens gammaldags nationalsocialism. Krigsretoriken i antimuslimska kontrajihadrörelsen når ända in i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp: det utmålas med stora gester en civilisationernas konflikt mellan västvärlden och islam, ett pågående krig som förs med barnvagnar snarare än pansarvagnar.

Skillnaden i perspektiv mellan reformistiska och radikala högerextrema grupper är en fråga om temporalitet, hur långt det har gått – om det finns tid att stoppa mångkulturalismen och invandringen genom riksdagsarbete för att stänga gränserna och repatriera landet, eller om konflikten gått så långt och makten korrumperats till den grad att bara gatorna eller vapnen återstår. Det är ingen artskillnad utan en gradskillnad, och den utgår från samma argumentation och en gemensam världsbild.

Att betrakta extremhögern som ett block innebär att kunna se arbetsdelningen mellan olika högerprojekt: hur den parlamentariska flygeln samexisterar och samverkar med de grupperingar som försöker bedriva en kulturkamp via bloggar och bokförlag, de nätverk som försöker mobilisera på gatorna och verka i civilsamhället och de personer som tar till terroristiska metoder.

De existerar i ett sammanhang, deltar i en diskussion, delar en världsbild. På så sätt kan vi se den roll Sverigedemokraterna fyller som plantskola för dagens extremhöger, den organisation där dagens kader fått sin skolning och radikaliserats från. Sverigedemokraterna har inte bara bruna rötter – även dess grenar bildar trädkronan i det svenska högerextrema släktträdet.

Publicerad i Sverigedemokraternas svarta bok, Verbal förlag 2014.

1 Thought.

  1. Pingback: Det Sverigedemokratiska trädet |

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.