Öppningen som blev ett avslut

It was the best of times, it was the worst of times. It was the season of light, it was the season of darkness. It was the spring of hope, it was the winter of despair. We had everything before us, we had nothing before us.
(Charles Dickens, Tale of Two Cities)

1848 hade sitt 1851, 1917 sitt 1922, 1968 sitt 1973, 1977 sitt 1979, 1989 sitt 1991, 1999 sitt 2001. Revolten som vänds till sin motsats. Revolutionen som följs av kontrarevolution.

”Så du är inne på numerologi nu”, konstaterade min finskitalienske vän. Jag hade försökt förklara mitt intresse för rörelsecykler, diskuterade återkommande mönster i dem. Vi satt på Kafe Sodom och pratade om arabiska våren och krisprotesterna 2008-2011. Det var vår 2012 och vi diskuterade vad året skulle föra med sig, vilka kommande tendenser vi kunde ana. Jag var orolig. 2011 hade sett en oerhörd explosion av kamper, en våg av massprotester världen över – med länderna kring Medelhavet som epicentrum. Nu verkade protesterna gått i stå. Bara en tillfällig svacka, en övergång till en ny fas? Med min genomgång av årtal grubblade jag på något annat, vilken form motreaktionen skulle ta sig. Varför når rörelsecykler, kampvågor en peak och mattas sedan av? I vissa fall hänger det samman med deras egna interna brister och motsättningar, de utmattas, splittras. Ibland för att de för snabbt uppnått sina mål, ibland för att de misslyckats uppnå dem. Hur skulle man se på de historiska reaktionerna och kontrarevolutionerna vid liknande revoltvågor som den vi upplevde nu. Vi pratade om olika former av reaktion: den kontrarevolution som besegrade revolutionen genom militärt våld eller terror, den som lyckades blockera en proteströrelse, den som kortslöt både sig själv och sin motpart. Eller den reaktion som fyllde tomrummet efter en misslyckad revolt, den som krävde en återgång till l’ancient regim och ville återställa stabilitet och ordning.

Min politiska oro för en plötslig reaktionär vändning hade sina skäl. Jag formades politiskt själv under en sådan brytningstid, det var i en sådan vändning jag politiserades och radikaliserades. Utan att egentligen vara medveten vad som skedde i världen omkring mig. Händelserna 2008-2011 fick mig att inte bara söka mig tillbaka till globaliseringsrörelsens erfarenheter 1999-2001 (se förra blogginlägget), utan även att backa ytterligare tio år: att försöka se närmare på åren 1989-1991, de år som formade mig politiskt.

1987-1990

En klassisk Brandaffisch: En maskerad autonom aktivist med gatstenar i händerna. På muren bakom honom sprejat ”Vad fan var 1968 mot 1987?”. Åren 1987-1990 blomstrade den svenska anarkiströrelsen. En brokig scen med rötterna i punken politiserades genom husockupationer och kampanjen mot oljebolagets verksamhet i Sydafrika. Det här var åren för min politisering. Jag kom ur miljörörelsen, hade varit med i Fältbiologerna sedan jag liten. Den första politiska kampanj jag deltog i var försvaret av Hanstaskogen, ett skogsområde i utkanten av Järvafältet. Skogsdöden, skövlingarna av naturskyddsområden, försurningen och motståndet mot massbilismen var de frågor som Fältbiologerna försökte lyfta. Det var i Hanstaskogen jag mötte anarkisterna för första gången. Jag började gå på punkspelningar på Ultrahuset i Haninge och delta i de gratis utomhusfestivalerna, som Glädjetåget på Gärdet.

Shellkampanjen hade spridit sig från Nederländerna, via Tyskland och Danmark och nått Sverige. En våg av direkta aktioner genomfördes mot Shellbensinstationer för att sätta press på Shell att dra sig ur Sydafrika och avsluta sitt stöd till apartheidregimen. Apartheidmotståndet var på en gång en sista kvarleva av den antiimperialistiska sjuttiotalsvänstern, men också ett förebådande om en ny antirasistisk rörelse. Stämningen mellan den ”officiella” grenen, Isolera Sydafrikakommittén (ISAK) och anarkiströrelsen var spänd.

Tidningen Brand var det gemensamma organet för husockupationerna och Shellmotståndet, den enda mediakanal där man kunde läsa aktionsrapporter och pressmeddelanden. Tidningens ton skilde sig helt från andra vänstertidningar, med sin innovativa layout och uppkäftiga attityd. För mig blev den introduktionen till en helt ny värld.

Det rörde på sig i världen. Med Glasnost öppnades Sovjetunionen upp. Organisationer som Next Stop Sovjet – organisatoriskt kan den nog ses som en föregångare till Ship to Bosnia och Ship to Gaza – arrangerade resor och kulturutbyten med ungdomar i Sovjetunionen, med en förhoppning att skapa överskridande möten underifrån som kunde bidra till att demokratisera och omkullkasta Sovjetdiktaturen. Även miljörörelsen jag deltog i tog tillfället att bygga ut sina kontakter med östorganisationer. Ett europeiskt nätverk hade växt fram, på initiativ av Tord Björk från Miljöförbundet, European Youth Forest Action (EYFA), som länkade samman gröna ungdomsorganisationer i västeuropa – och snart även östeuropa. Genom EYFA organiserade vi europeiska (och senare globala) aktionsdagar mot de europeiska motorvägsbyggena. Sommaren 1991 tog vi oss över, en grupp Fältbiologer, på EYFAs europeiska sommarläger, Ecotopia, i Estland (som då fortfarande formellt ingick i Sovjetunionen). En av aktionerna som genomfördes på lägret var en fredsdemonstration där vi stormade in flera hundra aktivister på en Röda armébas. På Ecotopia fick jag lära mig hur man genomför massmöten med konsensus. Sommaren efter reste jag på Ecotopia i Bulgarien, tågluffade genom det forna Östblocket och genom inbördeskrigets Serbien. En ny värld hade öppnats och jag ville dit och se, hur livet på andra sidan järnridån såg ut.

Det enda europeiska kontaktnät som fanns i anarkiströrelsen var infobokhandlarnas årliga träffar. Infonätverkets brevutskick, A-Infos, och infobokhandlarnas europeiska tidning Clash, var fönstren till de andra ländernas autonoma aktivism. För stora delar av partivänstern innebar realsocialismens sönderfall en katastrof. För oss i den ”frihetliga” vänstern innebar murens fall och demokratirörelserna i Öst snarare ett hopp, något vi hade stora förväntningar på. I öststat efter stat återföddes en anarkistisk rörelse. Vi fick rapporter från syndikalistiska fack i Sibirien och anarkistfederationer i Polen och Tjeckoslovakien. Bilderna från protesterna i Kina och ockupationen 1989 av Himmelska fridens torg i Peking förstärkte känslan av vilka kraftiga ringar på vattnet som spreds av järnridåns fall. I Sydafrika började dessutom apartheidregimen falla sönder 1990, en process som sedan accelererade fram till det första fria valet 1994.

I Italien föll det politiska systemet samman i ekonomisk korruption, klientilism och maffiakopplingar, den rättsskandal som kallades ”Tangentopoli”. Kristdemokratiska partiet och Socialistpartiet rasade samman. I det politiska tomrummet steg istället Silvio Berlusconis Forza Italia och Lega Nord in på arenan. Men en massiv studentrörelse, Pantrarna, exploderade även på de italienska universiteten 1990, vilket vitaliserade den autonoma rörelsen som fört en tynande tillvaro sedan 70-talets slut och förde med sig en våg av ockupationer och sociala center. Även i Tyskland vitaliserades den autonoma scenen av murens bortfall, ockupationsrörelsen upplevde sin andra vår och hundratals tomma lägenheter i områden i gamla Östberlin, som Friedrichshein, ockuperades. I Storbritannien bröt Poll tax-kravallerna ut, mot ett nytt flat skattesystem, med en massiv olydnadskampanj i hela landet och enorma kravaller i Londons innerstad mot den nyliberala politiken. Den anarkistiska organisationen Class War framträdde som den enda vänsterrösten som försvarade proteströrelsen.

Även i Sverige fanns en känsla av att ett anarkistiskt uppsving var nära förestående, att en vänstersväng nu enbart kunde ta frihetliga former. Efter det landsomfattande anarkistmötet A-90 och den kravall som uppstod utanför riksdagen publicerade DN Debatt en artikel av bland annat Jonas Gardell och Nina Yderberg som utropade att 90-talet skulle bli anarkismens årtionde. Den teoretiska tidskriften Anarkistisk Tidskrift startades av personer aktiva ibland annat tvärvetenskapliga rådet på Stockholms universitet. (Den andra tidskrift som startades av medlemmarna ur rådet blev TLM, Greiders tidskrift för att förnya socialdemokratin). Anarkismen var det ”oprövade kortet”.

1991-1993

Stämningen 1989-1990 kan på många sätt liknas vid den som rådde 2011 inför den arabiska våren. Naomi Klein hänvisar i Chockdoktrinen till en amerikansk rapport om att ”övergångsländer” som befann sig i dramatiska systemskiften nådde en oerhörd nivå: 20 stycken i Latinamerika, 25 i Östeuropa och forna Sovjetunionen, 30 i Afrika söder om Sahara, 10 i Asien och 5 i Mellanöstern. Världens karta ritades om, kalla kriget gick mot sitt slut och Francis Fukuyama utropade historiens slut. Men det som framstod som en öppning stängdes snabbt. Reaktionen tog vid.

Istället fick vi en snabbt gryende nationalism och en ekonomisk chockpolitik som tvingade igenom nyliberalismen i alla hörn av världen och sparkade upp dörrarna för Internationella valutafonden. Gamla makteliter visade sig hänga kvar, trots demokratirevolter, vägra släppa ifrån sig makten och lyckades anpassa sig till de nya situationerna. Genom sin kontroll över ekonomin, polis och militär kunde de manipulera sig kvar vid makten och se till att de önskade reformerna aldrig skedde.

De nya stater som uppstod i spåren av Sovjetunionen: i Uzbekistan, Turkmenistan, Azerbaijan, Kazakhstan, Vitryssland, Georgien, Ukraina, Kyrgyzstan, Krigizistan och Tadzjikstan upprättades nya auktoritära statsskick. I andra forna Östländer gick EU och Internationella Valutafonden in med strukturanpassningsprogram och styrde in en nyliberal chockterapi med privatiseringar och nedskärningar. Jeffrey Sachs gick in som ekonomisk rådgivare till Solidaritet i Polen. Polen och Baltikum knöts närmare EU, som lockade med medlemskap, medan Ryssland och Ukraina gavs plats i Europeiska rådet. Den ekonomiska, sociala och politiska instabilitet som den nyliberala chockterapin gav upphov till, med ökade privatiseringar, arbetslöshet och korruption, ledde till ett missnöje mot demokratin – det system som inte lyckats leverera det som det lovade efter östblockets fall.

1991 svepte nationalismen fram i demokratirevoltens spår. Jugoslaviens sammanbrott ledde till ett blodigt inbördeskrig i Serbien, Kroatien (1991-1995), Bosnien och Hercegovina (1992-1995). Kulmen nåddes med den etniska rensningen i Bosnien, med en hätsk antimuslimsk retorik, massiva tvångsförflyttningar och massmord utifrån etnisk tillhörighet – med folkmordet i Srebrenica, där 5 000-7 000 personer miste livet. Islamofobin började vakna till liv igen i Europa. Det blev inte bättre av Irans fatwa mot Salman Rushdi 1989. Efter kalla kriget slut målades nya globala hotbilder upp. Samuel P Huntingtons utmålade i Clash of the Civilisations (1993), som svar på Fukuyama, att de geopolitiska konflikter mellan civilisationerna skulle öka, då speciellt mellan den ”västerländska civilisationen” och ”de islamska”. USAs fokus flyttades mot Mellanöstern. Mellan 1990-1991 pågick första Gulfkriget, där USA under George Bushs ledning gick till angrepp mot Irak, efter Saddam Husseins försök att annektera Kuwait – ett krig om kontrollen över oljeresurserna.

Även i det återförenade Tyskland hade nationalismen vaknat till liv igen. I Hoyerswerda inträffade i september 1991 den första rasistiska pogromen sedan andra världskriget. I den lilla staden med 50 000 invånare i forna DDR vände sig en grupp nynazistiska skinheads mot stadens migrantarbetare, som kommit under DDR-tiden, och som bodde i stadens miljonprogram. Migrantarbetarnas bostäder angreps och arbetarna fick fly i bussar från sina bostäder. Den rasistiska mobben hade då växt till 500 personer som drog vidare till den lokala flyktingförläggningen och angrep den med stenar och brandbomber, ivrigt påhejade av lokalbefolkningen och medan polisen passivt tittade på. Efter ett dygns angrepp mot förläggningen evakuerades de 240 asylsökande. Nynazisterna kunde fira att de skapat den ”första utlänningsfria staden” i Tyskland. Pogromen i Hoyerswerda blev starten på en våg attacker mot migranter och flyktingförläggningar i hela Tyskland. Snart brann även flyktingförläggningarna i Rostock, Solingen, Mölln och många andra orter.

Sverige 1990-1993

Under det tidiga 90-talet tog det europeiska projektet med en gemensam union fart på allvar. Europeiska gemenskapen blev Europeiska unionen. Som ett led att föra samman länderna i ett gemensamt politiskt och ekonomiskt projekt ställdes anpassningskrav på de presumtiva medlemsländerna, deras länder knöts till Eurons föregångare Ecu:n. Samtidigt drabbade en ekonomisk kris flera europeiska länder, en kris som fungerade som ursäkt för att föra in chockterapin i Europa och tvinga igenom att anpassningskraven genomlevdes. I Sverige avskaffades valutaregleringen 1989, som ett steg i avregleringen av kreditmarknaden och för att skapa en friare finansmarknad. Detta ledde till att kronan sjönk, en valutaspekulation och kapitalflykt. 1990 kom första krispaketet, under Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering, med frysta löner. Finansbolag började gå omkull vilket utlöste finanskrisen med en rad konkurser inom bank- och finansvärlden. Sverige drabbades samtidigt av en bankkris, valutakris, kostnadskris och efterfrågekris – vilket ledde till att räntorna sköt i höjden, bostadsmarknaden havererade och arbetslösheten steg.
I valet 1991 vann högern och Carl Bildt bildade regering. Ett systemskifte påbörjades där den fulla sysselsättningen övergavs, privatiseringarna tog fart, reglerna mot vinst inom välfärden revs upp, bemanningsföretag blev lagliga. Kronan knöts till ecu:n (euron), för att stärka Sveriges ekonomi och låna dragkraft från Tyskland. Men allt fler länder tvingades devalvera (Finland 1991, Italien 1992), låta sin valuta flyta (Finland 1992) eller lämnade EUs valutasamarbete (Storbritannien 1992). 1992 havererade den fasta växelkursen på grund av valutaspekulation. Efter försök att chockhöja styrräntan till 500% för att hindra kapitalflykten tvingades även Sverige låta kronan falla och ge upp den fasta växelkursen. 1994 kom socialdemokraterna tillbaka till makten och fortsatte på den inslagna politiken med budgetsaneringar och nedskärningar. Två månader efter valet genomfördes folkomröstningen om medlemskap i EU.

Moderaterna vann inte valet ensamma 1991. Alla högerkrafter andades morgonluft. För första gången tog sig ett högerpopulistparti, Ny Demokrati, in i riksdagen och fick vågmästarroll. De kristna fundamentalisterna i Livets Ord genomförde Ja till livet-marscher runt om i landet för att angripa aborträtten. Den nationalistiska våg som svepte genom Europa nådde även Sverige. Sverigedemokraterna började organisera marscher på gatorna, det militanta nynazistiska nätverket Vitt Ariskt Motstånd framträdde och politiserade en generation nynazistiska skinheads. Runt om i landet sattes flyktingförvar i brand, dit flyktingar från kriget i Jugoslavien och Irak placerats. Och lasermannens skjutningar i Stockholm bidrog ytterligare att skapa en paranoid stämning.

1991 var en kalldusch, efter de stora förhoppningarna som året innan givit. Vi kände oss angripna på alla plan. Det var ingen slump att den militanta antifascismen återföddes dessa år. I Tyskland bildades Autonome Antifa (m) i Göttingen ur autonoma rörelsen 1990, två år senare samlade de ett trettiotal av de hundratals tyska autonoma antifa-grupperna och bildade Antifaschistische Aktion/Bundesweite Organisation (AA/BO). Autonome Antifa (m) blev en viktig inspiratör, både vad gällde form och koncept för den nya militanta antifascismen. I Sverige bildade vi Antifascistisk aktion i Stockholm 1991 och två år senare formades det landsomfattande nätverket. 30 november-demonstrationerna i Stockholm och Lund blev debuten för den nya militanta och konfrontativa aktiviströrelsen 1991 och 1992. Brittiska Anti-fascist action hade bildats redan 1985. Namnet och symbolen togs från 30-talets enhetsfrontorganisation i Tyskland.

Högerskribenter hävdade att vänster kapitulerade och drog sig tillbaka till enfrågerörelser. Och det stämde till viss del. Den militanta antifascismen var inte enda väg som den autonoma rörelsen tog. Med en havererad vänster försvagades även den antikapitalistiska analysen inom den utomparlamentariska vänstern. I dess ställe trädde identitetspolitiken in. Skillnaden var lätt att se på de två stora koordinerande anarkistmötena A-90 och A-92. På A-90 deltog alla i alla diskussioner, det fanns ingen utarbetad arbetsdelning och identiteten var främst kopplad till anarkismen. A-92 hade det skett en svängning: alla deltagare fick välja arbetsgrupper på teman att jobba utifrån. Sakfrågorna trädde i förgrunden, en autonom identitet inspirerad av Danmark och Tyskland blev allt viktigare. A-92s arbetsgrupper blev fröna till Antifascistisk aktion, anarkafeministiska nätverk och kvinnokaféer, miljöaktivistnätverket Socialekologisk aktion – och parallellt bildades Folkmakt (som man i efterhand kan beskriva närmast som en klass-identitetspolitisk organisation) och Syndikalistiska ungdomsförbundet. (För mer om denna 90-talsrörelse, se inledningen till I Stundens Hetta och Mitt liv som Brandman).

En teorilös generation

I början av 90-talet fanns bara en studiecirkel att gå i Stockholm, på Daniel Guerins bok Anarkismen. Den anarkistiska, autonoma och aktivistiska rörelsen var teorilös. Snarare än teori specialiserade man sig inom sina sakområden som nätverken jobbade med. Det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet var överlag ett teoretiskt mörker. Det fanns få vänsterteoretiker som försökte beskriva och förklara den stora omvälvande period som vi genomgick. 80-talet kännetecknades mest av de postmodernistiska teoriernas genombrott inom den akademiska världen, med start i Lyotards ”La condition postmoderne” (1979) och dess uppgörelse med de stora metaberättelserna och historiska narrativen. Postmodernismen introducerade en hyperkritisk metod som hjälpte till att bryta ner en förstelnad vänsters överideologiserade nedtyngda dogmer. Den fokuserade istället på mikrorelationer, diskursanalyser, identitetskritik, kontextualiserande – och kom att berika feministiska och det som senare blev postkoloniala och queerteoretiska studier. Arkiv förlag gav i slutet av 80-talet ut flera Foucaultöversättningar och Symposium hade en ”Moderna franska tänkare”-serie med skrifter av Deleuze och Foucault från 1988.

Men de postmoderna teorierna hade inget att säga om de stora omvälvningarna i världen mellan 1989-1991 och gav oss inga redskap för att förstå eller analysera vad som skedde. Vi famlade rätt mycket i blindo. Eller valde att låsa in oss i mikroperspektiv, enbart fokusera på insocialiserade makthierarkier och förtrycksanalyser. Foucault blev viktigare än Marx. Eller Pierre Bourdieus klassanalyser, som byggde mer på ”socialt kapital” och social rörlighet, klass som ett ”socialt arv” snarare än en relation till en produktionsform.

Sommaren 1990 sammanställde tyska 2 junirörelsen-aktivisten Klaus Viehmann en diskussion mellan fängslade tyska stadsgerillaaktivister, som publicerades i Clash som ”Drei zu eins”, den så kallade triple oppression-teorin – en vidarutveckling av svarta feminister som Combahee River Collective och Angela Davies analyser från 70-talet. Triple oppressionteorin kom att få stort inflytande i den svenska autonoma rörelsen. Även den texten sade väldigt lite om de historiska skeendena runt oss. Viktig var även Susan Faludis Backlash, som kom 1991, och som satte in de neokonservativa angreppen på feminismen i ett sammanhang.

Högern däremot kom med två viktiga verk, Fukuyamas Historiens slut (1992) och Samuel Harringtons ”Clash of the civilisations” (1993), som kom att anammas av högerdebattörer och ledarskribenter för att beskriva omvärlden och den rådande historiska epoken.

De få undantagen vi hade tillgång till var Anarkistisk Tidskrift, som översatte och introducerade oss i italiensk och tysk operaism. Samt Alternativ Stad som gav ut Immanuel Wallersteins skrifter som häften.

Ser man internationellt så fanns det dock inte så mycket intressant teori att hämta. Skotska tidningen Common Sense startade 1987 och lanserade sin ”open marxism”, där flera autonoma marxister publiserades. Fredric Jameson släppte sin ”Postmodernism, or the cultural logic of late capitalism” 1991. Negri började utveckla sin imperie-teori tillsammans med Guattari redan 1985, i form av ”integrated world capitalism” – för att beskriva hur slutet på kalla kriget även innebar USAs slut som hegemon, och en ny form av global suveränitet började uppstå. Det kom dock att ta tio år innan han förfinade teorin och utvecklade den. Immanuel Wallerstein analyserade även han under samma tid revolutionen 1989 som ”liberalismens död” och försökte se hur världsmarknadssystemet skulle utvecklas utan liberalismens samförståndsideologi.

Det skulle dröja nästan tio år innan en ny intressant teoretisk vänstervåg bröt ut som tog sig an utmaningen att tänka kommunismens framtid efter murens fall och förstå vilken historisk förändring vi passerat och försöka föreställa sig vägar framåt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *