Vi vill här tala om ”ögonblick av överskridande” (moments of excess). Vi anser att det är rätt tillfälle att diskutera denna idé just nu, eftersom de militanta protestmetoderna nyligen spridit sig till reformistiska organisationer som Countryside Alliance och Fathers 4 Justice, och detta kan få det att verka som om 90-talets direktaktions-rörelse och 2000-talets globaliseringsrörelse har övertagits eller kidnappats. Genom att ta hänsyn till ögonblicken av överskridande kan vi se att vår globala antikapitalistiska rörelse kanske har flyttat sig fram några ytterligare ett steg. Idag nöjer vi oss inte längre med symboliska protester, protester som nästan kan betraktas som militant lobbying. Vår rörelse har börjat utvecklas mot en mer konstituerande politik. Folk börjar bli på det klara med vad de vill, vad de är för, inte bara vad de är mot. Och folk börjar faktiskt ”agera” för vad de vill: praktisera det, inte bara teoretisera. Folk börjar inse att ”vi lever i en värld som vi själva skapar” och försöker medvetet förändra världen.
Eftersom en bra tajming innebär allt, anser vi att det kan vara fruktbart att titta närmare på tidigare konstituerande ögonblick. Stunder då liknande frågor har behövt tas upp. Vi kallar dessa stunder för ”ögonblick av överskridande” för att betona att dessa olika tillfällen har något gemensamt: en kollektiv kreativitet som hotar att spränga samhällets portar. De idéer vi diskuterar är relevanta för de aktiviteter som vi är och har varit involverade i, som de olika europeiska sociala forumen, anti-G8-protesterna och de lokala planerna för ett socialt center i Leeds.
Uttrycket ”ögonblick av överskridande” hjälper oss att göra en koppling mellan exceptionella tillfällen och våra vardagsliv. Arbete bär automatiskt med sig ett drag av ”ögonblick av överskridande” eftersom det i grunden baseras på ett samarbete som aldrig kan reduceras till kapital. Vår abstrakta potential överskrider och försöker alltid fly undan produktionsförhållandena (det vill säga, den kapitalistiska relationen). Det är därför vi tänker att det finns ett ”liv trots kapitalismen” eftersom våra behov, våra begär, våra liv som en levande massa konstant överskrider kapitalets gränser.
Vad menar vi när vi säger ”gränser”? Kapitalet måste göra profit och för att göra det måste dess mått påföras våra aktiviteter och inskränka vår kreativitet. De flesta av oss som jobbar måste till exempel ha någon sorts arbetsuppgift tilldelad hos, hur vag den än är, som ledningen drar upp riktlinjerna för. Men om vi begränsar vår aktivitet på arbetet till dessa uppgifter skulle ingenting någonsin uträttas: det är därför ”arbeta enligt regelboken” kan vara så framgångsrik kampmetod. På samma sätt behöver kapitalet kodifiera vardagspraktiker till lagar som kan kopplas till suveräna, rättighetsägande individer, även om detta strider mot hur dessa påfund faktiskt uppkommer. Den kapitalistiska kulturen tenderar att reducera alla kreativitetens kollektiva produkter till att enbart vara individers ägodelar. ”Brunel byggde denna…”, ”Farraday upptäckte att…” Till detta kan vi också lägga till vår vardagliga och delvis omedvetna vägran att bli homogeniserade, utslätade, uppmätta och bli kvantifierbara.
I den mest uppenbara bemärkelsen finns det alltså en omåttlighet av liv (excess of life). På arbetet, i hemmet och på bussen producerar vi ett överskott av kollektivitet. Detta är vår mänsklighet och det är detta som kapitalet konstant försöker att appropriera, ta i anspråk, reglera eller infånga. Detta har blivit allt tydligare de senaste femtio åren när kapitalet – som kapitalets sociala relationer – verkar ha spritts ut till varje område i livet. Samtidigt har arbetet – våra dagliga aktiviteter – blivit allt mer socialiserade, vilket också givetvis hänger samman med kapitalets kolonisation. Det handlar inte längre bara om utvinnandet av mervärde på arbetsplatsen: den kapitalistiska produktionen införs nu djupt in i vår dagliga sociala existens struktur, på ett sådant sätt att det nu faktiskt är en poäng att hävda att samhället i sig självt fungerar som en fabrik. Men denna ökade socialisering av arbetet har öppnat upp nya möjligheter för samarbete och kreativa kollektiviteter inom kapitalismen som verkar leda bortom den. När arbetet sprider sig genom livet så gör även samarbetet som arbetet är beroende av det, och det är detta överskridande samarbete (excess of co-operation) som gör förvandlingen möjlig.
Vilket leder oss vidare till en andra, mer djupgående form av överskridande. Då och då kan vi i alla möjliga olika sociala arenor se ögonblick av uppenbart kollektivt skapande, där vårt ”omåttliga liv” (excess of life) fullkomligt exploderar. Under dessa ”ögonblick av överskridande” verkar allt finnas inom räckhåll: både tiden och den kreativa processen accelererar. För att ta några exempel från våra egna liv tänker vi på punken i slutet av sjuttiotalet, kampen mot Poll tax i mitten av 80-talet och nyligen med vissa tillfällen inom globaliseringsrörelsen. Vid dessa tidpunkter, som kan sträcka sig från flera år till bara några ögonblick, har vi sett glimtar av helt nya världar. Vi skulle också kunna nämna 60-talets undergroundkultur, fildelningsrörelsen eller det folkliga upproret i Argentina. Alla dessa exempel är specifika för en viss tid och plats, men vi kan se en gemensam tråd: en kollektiv, befriande kreativitet som njuter av att blanda samman saker och bryta sig igenom alla gränser. Och dessa stunder leder alla tillbaka till de grundläggande frågorna: vilka sorters liv vill vi leva? I vilken sorts värld vill vi leva?” Vi menar inte detta i en utopisk bemärkelse. ”Ögonblicken av överskridande” handlar inte om att utveckla idealmodeller eller blåkopior för hur livet borde levas. De handlar istället om det som är möjligt och utgör praktiska experiment i nya former av levande.
I alla dessa rum finns det en verklig känsla av subversiv energi, frihet och möjlighet. Efter Seattle började vi prata om ”genvägsrevolutionärer”, om det sätt som de sociala kamperna idag verkade riktas direkt och omedelbart mot kapitalets och statens hjärta. Du kunde ha börjat med att läsa Naomi Klein på måndagsmorgonen och på onsdagskvällen stod du och kastade sten på polisen.
Kanske är existensen av ”genvägar” eller ”snabbspår” ett av kännetecknen för alla ”ögonblick av överskridande”. Men begreppet ”snabbspår” är däremot i sig alldeles för förenklande. Det antyder en linjär utveckling. ”Ögonblick av överskridande” är snarare punkter där tiden pressas samman, medan rummet av möjligheter sträcker sig ut i nästan det oändliga. Dessa punkter kännetecknas av ett sammanbrott för de antagna teorierna, kapitalets ”lagar” och den politiska ekonomin. De ”normala” uppfattningarna om vad som är möjligt i en given tidpunkt och plats vänds upp och ner. En fråga leder snabbt till en annan och hela relationen mellan kapitalet och livet sätts i en skarp kontrast.
Den nyligen existerande antikrigsrörelsen innehöll ”ögonblick av överskridande”. Vi såg folk demonstrera som inte hade gjort det på evigheter, om ens alls tidigare. Över hela Storbritannien tog skolelever och skolkade för att de hört att ”någonting skulle hända” i stan. Ofta var det ingenting som hände, förrän de själva dök upp och drog igång någonting. Dessa människor upplevde nya erfarenheter som förde med sig nya förmågor och nya attityder, speciellt en sorts ”vi gör vad vi vill”-attityd. De bar inte med sig något bagage av ”men vad händer om vi gör så” till demonstrationerna och detta gjorde ofta att demonstrationerna blev svåra att styra (både för de avlönade snutarna och organisatörerna) eftersom de nya demonstranterna inte kände till eller inte respekterade ”reglerna”. Som en följd producerades nya subjektiviteter.
Ett annat särskilt kännetecken för ögonblicken av överskridande är att de ditintills existerande metoderna för att mediera folks begär och krav inte längre fungerade. Folk slutade inte tro vad som var möjligt, vad som var realistiskt – och inga ”experter” fanns där för att hålla dem kvar på jorden. Därför uppstod slagord som ”Var realistisk, kräv det omöjliga” under Paris 1968. I tillfällen med en förhöjd aktivitet så finns det bara en fråga som vi tycker är värd att ställa oss: ”vilket liv vill leva?”. Eller kanske till och med: ”Vad innebär det att vara människa?” Det kanske är viktigt att påpeka att ögonblicken av överskridande inte är bara ett modernt fenomen, utan de kan spåras tillbaka i historien. Under ”ögonblick av överskridande” (”revolutionära” ögonblick) känner vi oss mer förbundna till tidigare experiment i skapandet av en ny värld: till de italienska autonoma, Naxalite-revoltörerna, Paris-kommunarderna eller Diggers-rörelsen i England. Under utbrotten av revolutionär kreativitet kan vi verkligen känna oss förbundna med våra föregångare, och inte bara minnas dem som trevliga anekdoter.
Hur uppstår dessa ögonblick av överskridande ur de ”vardagliga” överskridandena, ur vårt dagliga överskott av liv? Det handlar uppenbarligen inte bara om att trycka på de rätta knapparna eller rikta sig till de rätta materiella krafterna. Vi kan inte styra dessa situationer. Men det kan vara belysande att vända på frågan och se hur dessa ögonblicken av överskridande avtar och återvänder till vardagens ”normalitet”.
Några författare brukade göra en analogi till geologiska bergsformationer. Om ögonblicken av överskridande är horisontala flöden av energi och begär, finns det samtidigt en dragning åt motsatt håll. Ett sätt att tänka sig detta är att möjligheterna kanaliseras i vissa riktningar – mot statiska, vertikala former (”stratifiering”). En av punkens mest spännande beståndsdelar var till exempel det sätt som den bröt ner gränser och identiteter. Den blev en anledning att skapa dig själv på nytt, med ett nytt utseende och ett nytt sätt att se på saker; och denna lek med identiteter kröntes ofta med ett nytt namn. Andra gränser bröts av band som hade skiftande eller olika uppsättningar, eller av spelningar där gränsen mellan band och publik blev flytande. Men det fanns en mottendens, som ledde till en identifikation och ett avgränsande. Plötsligt var du tvungen att ha de ”rätta” punkkläderna, du måste veta vem som var med i bandet och stjärnorna stod alltid på scenen.
Självklart är det inte så enkelt som att säga att det första var bra och det andra dåligt. Ett visst mått av stratifiering är nödvändigt för att kunna fokusera vårt samarbete och vår energi; utan stratifiering skulle resultatet vara entropi, energins skingrande. Stratifiering kan ha både produktiva och begränsande moment. Det sätt som folk till exempel ser ut, talar och deras kroppshållning kan spegla en gemensamhet och kan underlätta igenkännandet av en delad antagonism. Ögonblicken av överskridande skapar ofta sina egna gemensamma stilar och gemensamma uppträdanden. Vår kamp är inte bara en kamp för bröd och potatis, utan för nya sätt att vara och de revolutionära rörelser som har haft störst gensvar (Svarta pantrarna, zapatisterna osv) har förstått detta. Under tidens gång kan sådana stilar och attityderna som de speglar bli rigida och börja fungera som en konservativ kraft. Men precis som du kan se spår av ursprungliga lavaflöden i bergsformationer, finns det alltid spår från ögonblicken av överskridande och dessa kan alltid reaktiveras på nytt. Det är därför många av dem som kastade sig huvudstupa in i punken när den bröt ut var folk som levt igenom liknande ögonblick under sextiotalet. Och det är därför så många som senare blev involverade i ravescenen var gamla punkare.
Stratifiering framträder också som ett resultat av försök att försvara ögonblicken av överskridande. Inom rörelsen för fri mjukvara till exempel har hackers börjat använda sig av patent och licenser (som den offentliga licensen GNU) för att kunna skydda open source-kod. De har försökt använda copyright-lagar för att låsa mjukvaran till ett gemensamt ägande. Detta kan ses som ett produktivt moment av stratifiering eftersom den öppnar upp ett helt fält av möjligheter för gemensam produktion.
Däremot finns det en fara att detta kan snäva in rörelsen för fri mjukvara i ett legalistiskt sätt att tänka. En mer oroande tendens inom mjukvaruspridandet, och en annan form av stratifiering, är tendensen till homogenisering. Den fria mjukvaran härmar ofta den privata egendomens förpackningar. Till exempel är Open Office som används i Linux en exakt kopia på Microsoft Office programpaket. Men sådan mjukvara, även om de hotar Microsofts profit, erbjuder inte mycket verkliga alternativ. Dessa mjukvaruprojekt ”kan innehålla frihet, i yttrandefrihetens bemärkelse, men detta fria yttrande är inte ett resultat av ett fritt tänkande. Deras sammansättning bestäms av en undergiven relation till de standarder som Microsoft bestämt. Detta är fantasins oavsiktliga kapitulerande.”
I politiska rörelsen framstår stratifieringen ofta som en utveckling till ”gettopolitik”. Vi fick anarkopunkrörelsen på 80-talet och den var ett typexempel på sådan (även om den inte är ensam om det). Kapitalet sågs som en yttre ”främmande” kraft, snarare än någonting som fanns i alla sociala relationer. ”Gettot” erbjöd illusionen om en säker plats där vi kunde stå och fördöma andras ansträngningar att fly undan denna värld. När anarkopunken föll samman och organisationen Class War växte fram, förändrades den gruppen från att vara en kaotisk och okontrollerbar kraft till att bli en organisation som tidvis var helt paralyserad av sin egen överorganisering, byråkrati och rädsla att gå under. Det fanns ett tydligt försök att formalisera och fånga energiflödena, men allt detta gjordes genom att definiera gränser och dra linjer i sanden som fick precis motsatt effekt mot vad det var tänkt. Under 90-talet upplevde vi en bisarr vändning där många av våra arbetsplatsuppgifter övertog den politiska aktionens drag: kommunikation, grupparbeten, självständigt och kritiskt tänkande riktat mot ett gemensamt syfte. Samtidigt blev ”politiken” mer och mer som arbete: den inriktades på ”effektivitet”, mikromanagement, resursstyrning, målgrupper och så vidare. Så mycket av ”politiken” utgjorde just det motsatta mot dessa ögonblick av överskridande: rummet blev sammanpressat, medan tiden sträckte ut sig i all evighet (vem har inte tittat på klockan under ett politiskt möte?).
Just detta skygglappsperspektiv kan ses i den heliga renhetsivran som så många anarkister älskar. Det finns en tanke om att man ska vara ”ren” i sin politik. Man får till exempel inte hyra en byggnad för att ha ett socialt center, det enda accepterbara är att ockupera. Givetvis är det få som verkligen bor i ockuperade hus av de personerna som framför denna åsikt. Många har jobb, betalar hyra och bostadslån, men denna attityd kommer ur det felaktiga perspektivet att ”politiken” på något sätt är renare och något skilt från vardagslivet.
Vi kan också peka på de olika motsatta tendenserna som pågick under Europeiska sociala forumet, ESF, i London. Under hela organisationsprocessen har de ”horisontella” bekämpat de ”vertikala” för att hålla forumet så öppet som möjligt. Men i den processen har folk kommit att definiera sig som det ena eller det andra. Förr har vår styrka varit vår förmåga att vara mer än de definitioner som tillskrivs oss.
Ett sätt att tänka sig detta är att göra en tredelad åtskillnad mellan majoritet, minoritet och minoritär (minoritarian). 1976 var punken minoritär: den var odefinierad och öppen, den visade på en bred uppsättning möjligheter. Men den inledande viljan att förändra, som var en process, stelnade till ett oföränderligt sätt att vara: punken blev genom tiden en etablerad minoritetsidentitet. Det är lugnt om du är punkare, det utgör inget hot: du har de rätta kläderna, du rufsar till håret på ett visst sätt, du lyssnar på vissa skivor. Kapitalet kan inkorporera vilken identitet som helst eftersom du faktiskt inte behöver tro på något speciellt för att kapitalismens ska fungera.
Ett annat sätt att förstå kopplingen mellan identitet, individualitet och kollektivitet är att titta på kravaller. En vanlig polisstrategi under stora demonstrationer har blivit att försöka skapa panik, genom att rida in med hästar, med full fart köra in sina piketbussar i folksamlingar, skjuta (vanligen ”bara” gummikulor i nord, men ofta riktiga skott i syd), för att chocka in demonstrationsdeltagarna in i en individuell identitet. Detta är bokstavligen ”chocktaktiker” vars mål är att förvirra och sedan splittra. Kollektivet upplöses i konkurrerande individer som alla desperata försöker hitta snabbaste vägen att sätta sig i säkerhet. En liknande process kan ses dagarna efter en sådan händelse. Till exempel efter Poll tax-kravallerna på Trafalgar square publicerade tidningarna sidvis med fotografier på individuella ”vandaler”: deras mål var att isolera genom identifikation.
Det är viktigt att se att när polisen försöker bryta upp kravaller försöker de inte förstöra kollektiv organisering i sig. Snarare handlar det om att omdirigera vår kollektivitet på ett sätt så att den inte utmanar den kapitalistiska relationen – vi förväntas gå hem och konsumera, gå till arbetet, att reproducera, eftersom alla aktiviteter kräver olika grader av socialitet och mänskligt samarbete. Det är en väldigt riskfylld strategi som bara används som sista utväg: att köra in piketbussar in i en folksamling kommer att bryta upp vår kollektivitet, men det finns inget som garanterar att kollektiviteten kommer att sättas samman på nytt på ett sätt som är funktionellt för kapitalet. Resultatet kan likaväl bli starkare och/eller fler antikapitalistiska subjektiviteter.
Under till exempel G8-mötet i Evian fick vi se två olika svar på polisens taktiker. En väg blockerades mitt ute på landsbygden (vid Saint-Cergus, på vägen mellan Annemasse och Evian) av flera hundra personer från italienska Disobbedienti och andra ”aktivister” (i brist på ett bättre ord). Trots att vi bombarderades i timmar med tårgas, pepparsprej och kraftiga chockgranater, var vår självorganisering och kollektivitet för stark för att kunna brytas. För oss kändes erfarenheten befriande: vi deltog för första gången i ”stormöten” enligt en akvariemodell, vi såg hur flytande rollerna var och hur militansen inte blev avgränsande mot andra. Vi hade jävligt kul av flera anledningar (inklusive solen och den härliga utsikten i de schweiziska bergen). Men på något sätt var aktionen en sorts kuliss. Våra subjektiviteter mot-och-bortom kapitalet stärktes helt klart, men förändrades inte i grunden. (Kanske var det intressantaste samspelet ur denna synvinkel det som skedde mellan de som gjorde blockader och de sympatiserande invånarna i Saint-Cergus, som kom med kaffe, mat och som lät folk komma hem till dem och hämta vatten, tvätta bort tårgas och låna toaletten).
Dagen efter i Geneves stadskärna verkade det vara mycket mer öppet och oförutsägbart vad effekterna skulle bli. Polisen som hade som uppgift att trakassera och valla demonstranter upptäckte plötsligt att det var de själva som blev omringade och utsattes för en stor press utanför avspärrningarna runt de insäckade demonstranterna. När natten föll blev folkmassan runtomkring allt mer kaotisk och hotfull, och polisen tvingades att vända sina vattenkanoner för att kunna bemöta den folksamling de själva skapat utanför avspärrningarna. I stadsmiljö var det lätt för ”bråkmakare” att blanda sig med stadsflanörer, men vår kollektivitet var mycket svagare. Å ena sidan var det lättare för polisen att skingra oss med vattenkanoner och gummikulor, att driva ut oss ur staden, även om det bara innebär att flytta problemet någon annanstans. Men å andra sidan tvingade deras handlingar ”aktivister”, arga men ”apolitiska” ungdomar, vanliga ”hederliga” Geneve-bor att närma sig varandra. Följden blev att hela stadskärnan i Geneve blev en kokande gryta av nya subjektiviteter.
Vi menar inte att den ena situationen är bättre än den andra. På ett sätt behöver vi båda dessa. Vi behöver vägra låta oss definieras, att konstant utmana sådana gränser. Men samtidigt kan gränslinjer och identiteter ibland vara till vår fördel och öppna upp nya rum för oss att röra oss i.
Om shocktaktiker utgör ett våldsamt svar på vårt överskridande, så är de inte begränsade till enbart kravaller. Vi kan se hur samma kriminalisering och demonisering utövas mot fildelningsnätverken och fri mjukvara-communityt. USA är snabba på att hävda att de orsakade förlusterna för storbolagen går till att finansiera terrorism. 2001 varnade en amerikansk åklagare för faran med att använda sig av DeCCS, ett program som gör att hemdatorer som kör på Linux kan läsa dvds, för att DeCCS kunde vara ett användbart redskap för terrorister, eftersom det är ”mjukvaruprogram som kan stänga ner navigationssystem i flygplan eller brandalarm på hotell… Denna mjukvara skapar en reell möjlighet att skada andra. Det är precis det som det handlar om.”
Det är lätt att förkasta allt detta som flyktigt och kortlivat, att det handlar om ”överbyggnad”, ”kultur” eller ”ideologi” och därför är fjärran från de verkliga krafterna i samhället. Eller att kritisera detta för att enbart handla om subjektiviteter och inte om objektiva förutsättningar. Man skulle kunna tro att genom att tala om ögonblick av överskridande blandar vi samman allting som faktiskt är olika; att det är politiska revolter som är det viktiga och inte kulturella. Vi förkastar allt sånt. Kapitalet är inblandat i ett försök att appropriera vår kapacitet att vara människor: oavsett om vi är callcenter-arbetare, städar kontor, migranter eller programmerare, oavsett om vi är på arbetet eller hemma, så är det som i allt högre grad exploateras vår förmåga att interagera, kommunicera, skapa – att vara människa. Genom att hela livet underordnas produktionen har uppdelningen mellan en ”insida” och ”utsida” helt raserats. Det finns ingenstans något som inte samtidigt är kapital, så det är meningslöst att tala om ”politik”, ”ekonomi” och ”kultur” som skiljda sfärer.
Detta har helt klart viktiga implikationer för hur vi ser på ”revolutionen”. Den tänks vanligtvis som en ”händelse”: avrättandet av Charles I, stormandet av Bastiljen eller Vinterpalatset, valet av Mandela och ANC. Ett resultat av ett sådant perspektiv är att lösandet av många problem får ”vänta tills efter revolutionen…” Perioden ”efter revolutionen” får nästan en status som ”himlen” i olika ortodoxa religioner (oavsett om de är kristna, muslimska eller judiska). Var snäll, vet din plats, anpassa dig, lid, offra dig och vänta på din eviga belöning i livet efter detta. Det är precis samma sorts språk som många revolutionärer använder. Vi förväntas att undertrycka våra begär för den större ”goda” saken (för ”folket”, ”arbetarklassen”, ”systerskapet” eller något annat). Vi förkastar denna syn på revolutionen och den form av beteende som detta perspektiv uppmuntrar till. Vi föredrar då snarare Gerard Winstansley från Diggers-rörelsens tanke om Himlarepubliken: himlen finns här på jorden, vi måste bara skapa den.
Men ur ett annat perspektiv tvingas vi fråga oss ”Var finns brytningen?”. Om alla handlingar är samhälleligt produktiva och om kapitalet är amoralisk och oändligt anpassningsbart, fungerar då inte vårt motstånd bara kreativt och banbrytande för kapitalet? Kommer vi att titta tillbaka om tio år och upptäcka att det vi kämpade för nu har vänts emot oss? Kommer vi lyckas stänga ner Starbucks bara för att upptäcka en ny kedja av ekologiska rättvis handel-kaféer dykt upp överallt i våra städer i dess ställe? Är vi fast i en evig återkomst där alla kamper rekupereras? Måste vi ge upp alla fantasier om en ”domedag” där den stora sanningen kommer att uppdagas och de orättfärdiga ska dömas? Vi vet inte. Utan någon insida eller utsida finns det ingen fast grund som vi kan stå på och göra dessa bedömningar utifrån: allt vi vet är att inget är självklart. Kanske kommer vi inte upptäcka brytningen förrän den redan skett, speciellt om vi fortfarande letar efter ett Vinterpalats att storma. I vilket fall som helst är ”rekuperation” ett problematiskt begrepp, eftersom det fortfarande baseras på en logik om en insida/utsida, som om det finns någon plats som kapitalet inte kan tränga in i: vi tänker oss det snarare i termer av stratifiering, där energiflöden tillfälligt fångas men alltid har en potential att ”tina upp” och börja röra sig igen. Detta förskjuter frågeställningen från att försvara ”rena” rum och frizoner, till att hålla rummen öppna för rörelsernas nya dynamik.
Så vad kan vi göra för att utöka dessa ögonblick av överskridande? Det finns en generell konflikt mellan å ena sidan, vår kollektiva produktivitet och det kreativa producerandet av vår subjektivitet och å andra sidan, kapitalets försök att dämpa allt detta och reducera det till kapitalets valorisering. Vid vissa speciella tillfällen förstärks ett överskott av kollektivitet och skär rakt igenom hela samhällsformationen. Varför? Nyckeln till detta verkar vara resonans, det sättet som saker ”spelar roll” i visa tidpunkter i historien. Seattle blev angeläget för oss när det skedde: tiden krympte och horisonten exploderade så att allt verkade möjligt. Vi kan inte återupprepa Seattle, på samma sätt som vi inte kan skapa punken igen. Men det vi kan göra är att fortsätta på samma bana med att öppna upp oss, att hela tiden vända oss utåt snarare än hålla oss till oss själva. Vi behöver inte bara hålla vårt sätt att tänka öppet, utan även göra det samma med organisationsmetoder, taktiker, tekniker och teknologier som vi använder – det är en konstant kamp att hålla institutionaliseringen borta. Denna sorts öppenhet och rörelse är fundamental för ett annat sätt att leva.
/ Leeds May Day Group / Sunday League
Alex, Brian, Dave, Keir och Nette