Franco Berardi: En ny europeisk kampcykel

De franska prekära kognitiva arbetarnas kamp kan vara början på en ny politisk och kulturell cykel i Europa. Skolorna ockuperades utifrån vetskapen att studenter, kognitiva och prekära arbetare alla befann sig inom i det rekombinerande kapitalets flytande process. Och det utgör ett nytt faktum, som aldrig tidigare visat sig så tydligt i tidigare studentkamper.

Att detta måste vara helt tydligt: de franska prekära kognitiva arbetarna reser en fråga som är omedelbart europeisk, även om det stämmer som Villepin påstår att CPE är mycket bättre än de slavregleringar som råder i andra länder, framför allt i Italien. Biaggi-lagen och Treu-paketet är hundra gånger värre än CPE-förslaget som de franska studenterna bekämpar. Därför är det tydligt att om de vinner, kommer frågan att väckas omedelbart i alla europeiska länder. Om de franska studenterna lyckas besegra CPE innebär givetvis inte att de har besegrat prekariseringen. Det innebär bara att de har stoppat en lagmässig formalisering av prekariseringen. Och därigenom har de öppnat en ny fas i Europas sociala historia. En fas av kamp och socialt nyskapande som bortom det nyliberala slaveriet börjar formulera en ny uppsättning regler, nya kriterier för regleringar, för arbete-kapitalrelationen.

Svart hjärta

Prekaritet är inte en speciell beståndsdel i produktionsförhållandet utan snarare den kapitalistiska produktionsprocessens svarta hjärta i den globala nätverkssfär där det cirkulerar ett kontinuerligt flöde av fragmenterat och rekombinerat informationsarbete. Prekaritet är den förvandlande beståndsdelen inom produktionscykeln. Ingenting är utanför dess räckvidd. Lönerna för arbetarna som är tillsvidaranställda drabbas, minskas, nedskärs. Allas liv hotas av prekariseringen.

Det digitala informationsarbetet kan fragmenteras för att rekombineras på en annan plats än där arbetet gjordes.

Ur synvinkeln från kapitalets valorisering är flödet kontinuerligt, men ur synvinkeln från de kognitiva arbetarnas existens och levda tid har arbetsprestationen karaktären av en rekombinerbar fragmentering i cellform. Pulserande celler arbete tänds och utplånas på den globala produktionens stora kontrollpaneler. Informationsarbete är inte prekärt på grund av arbetsköparnas illvilja, utan av den enkla skälet att fördelningen av arbetstid kan frikopplas från arbetaren som fysisk och rättsliga person, en ocean av valoriserande celler sammankopplade cellulärt och rekombinerade av kapitalets subjektivitet.

Garanterad inkomst eller slaveri

Därför är det viktigt att bilda sig en ny uppfattning om förhållandet mellan det rekombinerade kapitalet och det immateriella arbetet, och det är nödvändigt att skaffa sig en ny referensram. På grund av att det nu blivit omöjligt att nå ett avtal om arbetets kostnad baserat på en rättslig person, på grund av faktumet att prestationen ifrån det produktiva abstrakta arbetet har frikopplats från arbetarens fysiska person, gäller den traditionella löneformen inte längre, den är inte längre en garant för någonting. Det stämmer att ersättningen för anställt arbete tenderar att konstant minska och slavliknande arbetsvillkor tenderar att åter framträda. Det stämmer att jobben ökar, men den totala lönemängden minskar.

Men arbetslöshet är mycket bättre än slaveri. Och detta har de franska marsrebellerna förstått och vägrar gå med på arbetsköparnas utpressning: ”om du vill arbeta, måste du acceptera slaveri”.

De franska prekäras kamp sätter löneproblemet på dagordningen som ett allomfattande politiskt problem och kräver högljutt en ny form: en garanterad inkomst frikopplad från arbetet.

Den garanterade inkomsten får aldrig betraktas som ett extremistiskt slagord. Den är den enda möjligheten att undkomma konstruerandet av arbetsförhållandenas generaliserade slavregim.

Naturligtvis kommer det aldrig att vara möjligt att tala om en garanterad inkomst så länge som kriterierna för samhällsstyret fortsätter att vara begränsat till tillväxtekonomins konceptuella ramverk, det vill säga ackumulations dominans på bekostnad av sociala intressen. Tillväxten och konkurrensens begränsningar som skildras som naturlagar av det nyliberala dogmatiska tänkandet (och accepteras som sådant av en vänster oförmögen att tänka ickedogmatiskt och självständigt) är i realiteten regler som fastlagts utifrån styrkeförhållanden som de digitala teknologierna vände till kapitalets fördel genom arbetets deterritorialisering.

Regler och makt

Reglerna är inte oföränderliga, och det finns ingen regel som tvingar oss att lyda reglerna.

Detta har den lagliga vänstern aldrig förstått. Fixerade vid idén att det är nödvändigt att lyda reglerna, har den aldrig vetat hur den ska kunna genomföra konfrontationer på den nya terräng som de digitala teknologierna och globaliseringen av infoarbetets cykel öppnat upp.

Högern har mycket väl förstått detta och har omkullkastat de regler som upprättades under fackföreningarnas hundraåriga historia.

I det klassiska industriella produktionssättet, baserades reglerna på en rigid relation mellan arbete och kapital, och på möjligheten att bestämma varornas värde baserat på den samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Men i kapitalets rekombinerande stadium, baserat på exploateringen av flytande informationsarbete, existerar inte längre någon deterministisk relation mellan arbete och värde.

Vi får inte återupprätta de regler som högern har brutit, vi måste uppfinna nya regler som motsvarar arbete-kapitalrelationens flytande form, där det inte längre finns någon kvantitativ determinism tid-värde och därigenom där det inte längre finns någon nödvändig konstant i förhållandet mellan ekonomiska storlekar.

Kulturuppror i Europa

Inför valet i Italien måste det inledas en process av ett generaliserat kulturuppror mot den prekära livsformen. Att driva bort högern fyller bara funktionen att slita bort de politiska maktinstrumenten ur händerna på farliga människor. Men det är därefter som kampen startar och vi måste lyckas att ställa den under den garanterade inkomstens baner, frikopplad från den cellulära rekominerande prestationens flytande process.

De franska studenternas kamp kan få effekten att den europeiska processen startat på nytt. Det franska ”nejet” i omröstningen om EU-konstitutionen motiverades i huvudsak av en vägran mot prekariseringen och lönesäkningarna.

Idag ser vi detta nejs ”föreslående” sida.

Den europeiska processen får inte styras av kapitalets intresse, oavsett om det är protektionistiskt eller globalt inriktat. Bara arbetet, som en process av social nysammansättande kan fungera som en källa för rättigheter och en europeisk kultur.

Detta är en annan lektion från de franska marsprotesterna.

/ Franco “Bifo” Berardi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *