Det har varit bråda dagar för extremismexperterna efter massakern på Utöya. Snarare än att leverera förklaringsmodeller har de varit inriktade på att leverera åtgärdspaket, att visa på det ”demokratiska samhällets” muskler och handlingsberedskap. Alliansen kunde lägligt presentera sina färdiga åtgärdsförslag för att komma till rätta med den ”våldsbejakande extremismen”. Reinfeldts och Ohlssons utspel har fått utstå hård kritik och utlöst en intressant diskussion inom vänstern hur man ska förstå högerns användning av extremismbegreppet och hur ”extremismen” tappat sina epitet, nu varken betraktas som ”höger” eller ”vänster” längre. Hur kan man klumpa samman militant islamism, vitmakt-miljön med den autonoma rörelsen?

Flera vänsterskribenter har problematiserat den ”gränsdragning mellan innanför och utanför, mellan onda och goda, som [Alliansen] här konstruerar: ett bred demokratisk gemenskap som hotas av allehanda extremism” (se Petter Larssons ”Så formas ansvarsfriheten”). Mina bloggkamrater 907, Popvänster och Commoniser upp den liberala hegemoni som konstruerar sig som ett centrum, en hopning i mitten, där alla hot betraktas som ytterkantsfenomen. Och hur inkapabel denna liberala analys blir för att se hur kontrajihadvåldet och den islamofoba politiken inte är ett ytterkantsfenomen, utan kommer just ur politikens centrum, hur nära den hänger samman med högerpolitiken och högerpopulismen. Den blir blind för denna ”centrumextremism”, som Commoniser kallar den.

Även i Tyskland har en debatt kring extremismbegreppet pågått det senaste året, sedan Kristdemokraterna med stöd av det liberala partiet valt att ställa om alla forskningsprojekt om högerextremism till att istället inriktas mot ”extremism”. Antifa Infoblatt, den tyska motsvarigheten till Expo, varnar i sitt temanummer ”Extremism – högkonjuktur för ett ideologiskt begrepp” till att extremismdoktrinen hotar att undergräva all den kompetens som funnits i den tyska forskningen på högerextremism. Extremistbegreppets andra sida är att högerextrema och islamofoba högerpopulistiska parlamentariska partier förs in i ”den demokratiska mitten”, medan rasistiska, nationalistiska, homofoba, islamofoba motiv frikopplas från en ”normalitet” och den etablerade politikens institutionaliserade praktiker. Antifascistisches Linke Berlin och Avanti har publicerat häften från sina konferenser ägnade åt att skärskåda den totalitarismdoktrin som ligger bakom extremismbegreppet.

Det är en viktig diskussion att påvisa hur extremismdoktrinen ideologiskt konstruerats. Men risken är också att man missar vad som högerpolitikerna vill rent konkret göra med begreppet, vilka former av praktiker det är förbundet med. Vi måste se närmare på första ledet i begreppsparet ”våldsbejakande extremism”, för det är där deras emfas ligger – inte i extremismbegreppet i sig. Begreppet är snarare tätt förbundet med åtgärder mot ”radikalisering” (”violent radicalisation”). För det är först då vi kan se den – förvånansvärt nog – materiella och strukturella analys som ligger till grund för åtgärderna.

Nationell strategi mot våldsbejakande radikalisering

Krimnologerna Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist beskriver i rapporten ”Varifrån kommer hotet? – perspektiv på terrorism och radikalisering” (Rapport 2011:2, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet) hur EUs kommit att implicera radikaliseringsdoktrinen i hela unionen. EU-kommissionen kom med ett första radikaliseringsdokument från december 2005. Året efter inrättades EU:s expertgrupp, The European Network of Experts on Radicalisation (ENER), som spelat en viktig roll i att utvekla EUs antiterrorism-strategi. Viktig influens var FBIs rapport från samma år, ”The Radicalization Process: from Conversion to Jihad”. Det fanns ett nära band mellan expertgruppen och amerikanska militära tankesmedjan Rand corporation, flera av forskarna ingick samtidigt i det till tankesmedjan anknutna centret för terrorismstudier på St Andrew University i Skottland.

Hörnqvist och Flyghed skriver: ”Gruppen har i stor utsträckning påverkat agendan vad det gäller frågan om radikalisering. Bland annat har de rekommenderat EU-kommissionen att sammanställa rapporter med fokus på radikalisering. Uppdraget att skriva rapporterna har sedan hamnat hos olika medlemmar av expertgruppen; rapporter som i sin tur har utmynnat i rekommendationer om lämpliga åtgärder för att motverka terrorism i allmänhet och radikalisering i synnerhet.”

Utifrån EU:s strategidokument om radikalisering påbörjade den svenska regeringen 2008 utarbetandet av en nationella strategi mot ”våldsinriktad extremism, radikalisering och rekrytering till terrorism” (Regeringen 2008: 14).

De nära banden mellan terrorismforskare och regeringsföreträdare, både på EU-nivå och nationellt, har kommit att innebära att forskning och terrorismbekämpning allt mer börjat flyta samman, allt mer blivit politiska beställningsverk. För Sveriges del sitter till exempel Magnus Ranstorp som expert i European Network of Experts on Radicalisation. Ranstorp har doktorerat och undervisat som lektor på St Andrews universitet i Skottland. Som ett led i Alliansens utarbetande av en nationell strategi mot extremism gav Nyamko Sabuni uppgiften åt just Magnus Ranstorp, som ledare för Försvarshögskolans Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, att utforma den första rapporten, Rosengårdsrapporten, ”Hot mot demokrati och värdegrund – En lägesbild från Malmö” (2009). Rosengårdsrapporten – som jag tidigare skrivit om här – sågades av en enhetlig forskarkår för sin ovetenskaplighet, undermåliga forskningsmaterial och att Ranstorp lät förstöra källmaterialet för att förhindra källgranskning från övriga forskare.

Rosengårdsrapporten var ett första trevande steg i att implementera radikaliseringsbegreppet. Som ett första led i utarbetandet av en nationell strategi följdes den upp med två rapporter om extremismen i Sverige. Säkerhetspolisen erhöll i anslutning till framarbetandet 100 extra miljoner. Den första av dessa rapporter producerades i ett samarbete mellan Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet, ”Våldsam politisk extremism” (2009). (Jag har tidigare skrivit om den här. Den följdes upp av Säkerhetspolisens rapport ”Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige” (2010). Dessa rapporter följdes upp av två till, som även de inriktades på att formulera konkreta åtgärder hur extremismen skulle bekämpas. I Sveriges Kommuner och Landstings rapport ”Lokala insatser mot våldsbejakande politisk extremism” (2010) gjordes en exempelsammanställning av kommunala insatser i lokalsamhället mot extremism. I Ungdomsstyrelsens rapport ”Avhopparverksamhet: Ungdomsstyrelsens analys och förslag på hur samhället kan stödja unga avhoppare” (2010) diskuterades olika åtgärder för att ”hjälper unga personer att lämna grupper som främjar hot och våld för att uppnå politiska mål” och Fryshusets Exitverksamhet utvärderades specifikt. Flera av rapporterna har utarbetats i samarbete med journalisten Anna-Lena Lodenius, som skrev delar av Exitrapporten, Säpo-Brå-rapporten och lokala initiativrapporten. I samband med publicerandet av rapporterna organiserade demokratiminister Birgitta Ohlsson konferenser. Birgitta Ohlsson har ägnat senaste året att resa runt i Europa för att studera de olika ländernas åtgärdsprogram mot extremism för att hämta lärdomar till den svenska nationella strategin.

Om de första rapporterna inriktas på hur civilsamhället och olika samhällsinstitutioner ska kunna mobiliseras mot extremismen och tidigt ingripa i olika steg av radikalisering, har strategiplanen sedan kommit att komplementeras med ett ökat behov av att just identifiera, registrera och övervaka de som antas befinna sig i en riskzon att radikaliseras, innan de ens fått åsikterna eller begått några våldsamheter. Registreringen sker koordinerat på EU-nivå genom det så kallade Stockholmsprogrammet.

”I ett EU-beslut från mars 2010 togs ytterligare ett steg i denna strategi. Då uppmanades medlemsländerna att sammanställa data och information om processer som misstänks leda till ’våldsinriktad radikalisering’. Det är en förlängning av Stockholmsprogrammetsplaner på att skapa en EU-baserad databas över politiska aktivister under den luddiga rubriken ’våldsamma bråkstakar’. Avsikten är att samla information baserad på 70 frågor indelade i 14 rubriker, om personer som kan befaras ligga i farozonen för att hamna i radikaliseringsprocessen. På så vis vill man bygga upp ett omfattande kunskapsbaserat register för att tidigt kunna ingripa mot tilltänkta våldsverkare. Frågorna täcker ett brett spektrum från relationer till ’skolkamrater, grannar, vänner, släktingar, tidigare medfångar’ till uppgifter om personen muntligen har kommenterat ’användandet av våld’, haft intentioner att delta i våldsaktioner, eller kommit med ’andra yttranden, huvudsakligen av politisk natur, där argument baserade på radikala meddelanden använts’ (EU 2010: 7; 11).” (Flyghed och Hörnqvist).

Strukturell analys och orsaksförklaringar

Hur beskrivs då radikaliseringsprocessen i dessa rapporter? Säkerhetspolisen har valt att definiera radikaliseringsprocessen som ”den process som leder till att en person eller en grupp stödjer eller utövar ideologiskt motiverat våld för att främja en sak”. Det gäller för Säpo och myndigheterna att på ett tidigt stadium identifiera de drivkrafter och dragningskrafter som leder personer i en radikaliserande riktning, för att kunna vända utvecklingen åt ett avradikaliserande håll.

”Merparten av de personer som är aktiva i våldsbejakande extremistnätverk – anhängarna – verkar däremot bli våldsbejakande genom en mer passiv process. Den inbegriper sällan ett aktivt val att engagera sig, utan kan i stället grunda sig i personliga problem, identitetssökande, lojalitet mot vänner och släktingar, utanförskap och brist på alternativ, äventyr och ungdomsrevolt […]. Det som förenar vit maktrörelser, autonoma nätverk, våldsbejakande islamistiska grupper, kriminella ungdomsgäng, fotbollshuliganer och i viss mån religiösa sekter är att de alla kan erbjuda någon form av bekräftelse, skydd, tillhörighet och
adrenalinkickar.” (Säpo, Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige)

Flyghed och Hörnqvist beskriver hur begreppet togs fram efter attackerna mot World Trade Center i USA och överfördes till Europa efter bomberna i Madrid och London; ”Det uppstod ett behov – till lika delar akademiskt och politiskt – att väva in terrorismen i en större berättelse om samhället av idag. Uttolkningen av de sammanhangsgivande frågorna stod på spel: Varifrån kom terrorismen? Vilka blev terrorister? Hur gick det till? Och vad var man tvungen göra? Det är mot den bakgrunden som man ska se radikaliseringsbegreppets uppdykande.” Terrorismanalysen och åtgärderna kunde därigenom överföras på företeelser som inte kunde kallas terrorism, som sågs som ett förstadium: ”extremismen”.

Men begreppet och analysmodellen lyftes inte rakt av från USA, det skedde en förskjutning i orsaksförklaringar: där tonvikten i den amerikanska modellen lades på kulturella orsaksförklaringar, ett kulturalistiskt perspektiv, använde EUs terrorexperter mer en social orsaksförklaring: utanförskapsperspektivet.

Det kulturalistiska perspektivet ser radikaliseringen som något som främst sker genom en kombination av kulturkonflikt och en yttre rekrytering till extrema eller terroristiska nätverk. Målgruppen för rekryteringen är unga män, oftast med föräldrar med invandrarbakgrund, som hamnat i en identitetskrock mellan föräldrarnas kultur och den samhällskultur de växt upp i och därigenom riskerar att rekryteras till externa extrema organisationer. Kulturen ses som en homogen värdegemenskap. ”Den främmande kulturen kan komma utifrån i form av invandring eller underifrån i form av en underklass som utmärks av bidragsberoende, drogmissbruk och ansvarslöshet. […] Politiskt är det kulturalistiska perspektivet associerat med nykonservativism, hårdare tag mot kriminalitet, islamofobi och högerpopulistiska partier.” (Flyghed och Hörnqvist)

I utanförskapsperspektivet ses däremot snarare radikaliseringen som en spontan process utan nödvändigt yttre tryck. Istället ses en tät koppling mellan sociala orsaker och spridningen av radikala idéer. De ”välintegrerade” i samhällets mitt ses som skyddade mot extremistisk påverkan, medan marginaliserade i ett utanförskap är mer mottagliga. ”Diskriminering, segregation, bristande social sammanhållning och upplevelser av utanförskap kan sannolikt bidra till förhållanden där de som förespråkar våld och extrema åtgärder har lättare att få gehör” (Regeringen 2008: 14).

”[Utanförskapsperspektivet] utgår från att samhället i durkheimiansk mening är en homogen entitet vävd av sociala band som knyter individen till den större samhällsgemenskapen. Banden utgörs främst av arbete men även av gemensamma värderingar och andra kopplingar till majoritetssamhället. Konflikter och problem uppstår när individen friställs från samhället och dess grundläggande värderingar genom arbetslöshet eller boendesegregation. Då uppstår ett utanförskap som bildar jordmån till värderingar och beteenden som kraftigt skiljer sig från samhället i övrigt. Drogmissbruk, kriminalitet, politisk aktivism och terrorism har samma rötter. Politiskt är detta perspektiv förknippat med arbetslinjen, kampen om mittenväljarna, socialdemokrati och socialkonservatism.” (Flyghed och Hörnqvist)

Strukturell analys, individuella åtgärder

Problemet för högern med den strukturella orsaksanalysen av radikalisering är att den kräver strukturella lösningar. Vilket ju blir svårt när problemet är själva högerpolitiken som orsakar just de ökade klassklyftorna, trångboddhetet, bostadslöshetet, fattigdomen och social utsatthet som antas ligga till grund för radikaliseringen. ”Huvuddelen av det arbete som bedrivs idag är inriktat på de strukturella faktorer som skulle kunna skapa en grogrund för terrorism.” (Regeringen 2008: 16). Intentionen finns formellt där, men går inte att genomföra i praktiken. Flyghed och Hörnqvist påpekar hur alla åtgärder istället kommer att individinriktas:

”Då tonvikt i radikaliseringsresonemanget ligger på de åsikter som anses kunna leda till terrorhandlingar legitimerar det kontroll och övervakning på ett tidigt stadium, långt innan misstanke om brott uppkommer. Därmed blir antalet personer som kan misstänkas befinna sig i denna process – och framförallt vara i farozonen för att hamna i den – mycket stort. Gränsen mellan brottslig handling och att ha radikala åsikter riskerar att bli ytterst tunn”.

Hämtat från FBIs manualer används en fyrstegsmodell för att beskriva de olika politiseringsstadierna i radikaliseringsprocessen: förradikalisering, identifikation, indoktrinering och handling. Målet är att ingripa innan extremisten tar till våld eller terroristen begår ett terrordåd. De olika stadierna kräver olika insatser, och olika instanser som agerar med motåtgärder.

”Slutsatsen är att ett effektivt arbete mot politisk extremism förutsätter en förmåga att lyckas ta vara på olika aktörers styrkor och hitta utrymme för dem att göra de som de är bäst och de som ligger inom deras ansvarsområde. […] Polisen kan exempelvis vara mest lämpad att fokusera på politiska grupperingarnas kärna, där de mest aktiva extremisterna finns. Fältarbetare, skol- och fritidspersonal kan i sin tur fokusera på att förebygga att individer lockas till sådana grupper.” (Sveriges Kommuner och Landsting)

Här ska både sociala rörelser, det civila samhället och olika kommunala och statliga myndighter involveras för att kunna ingripa i de olika stegen: ”en central del är den förebyggande verksamhet som riktar sig till såväl närpolisen som skolor, trossamfund, ideella föreningar och bostadsbolag”. De preventiva insatserna – som diskuteras utförligt i de olika rapporterna – ska sedan kombineras med en avhopparverksamhet, för att istället få till stånd en process av avradikalisering.

”Precis som man i tidigare mobiliserat hela samhället mot narkotika (1980-talet) och brottsligheten (1990-talet) tänker man sig nu att ’alla goda krafter’ ska enrolleras mot terrorism. ’Det krävs ett engagemang från hela samhället’, som det uttrycks i regeringens strategidokument (Regeringen 2008: 14). […] Mobiliseringen baseras på en nära samverkan mellan polis, skola, socialtjänst, bostadsbolag och ideella föreningar. Därigenom bygger regeringen vidare på befintliga samverkansmodeller från det brottsförebyggande arbetet, och precis som i fråga om brottsförebyggande är tanken att det mesta av samverkan ska ske på lokal nivå. På den centrala nivån finns sedan några år tillbaka den permanenta arbetsgruppen Nationellt Centrum för Terrorismbedömning (NCT) med representanter från den militära underrättele- och säkerhetstjänsten, säkerhetspolisen och försvarets radioanstalt. EU- och demokratiministern Birgitta Ohlsson menar dock “att lokalt förankrade åtgärder är effektivast mot extremism” (Ohlsson 2010). Genom en väl utbyggd kontaktyta mot civilsamhället kan information om förradikalisering kanaliseras vidare till polisen. Sveriges kommuner och landsting har nyligen dokumenterat några ’lokala insatser mot våldsbejakande politisk extremism’. De skriver att ’problem kan börja gro på en skola eller på en fritidsgård eller upptäckas av en fältarbetare vid ett samtal utanför biblioteket’, och att polisen som en följd av detta ges ’en unik möjlighet att få en överblick av de orosmoment som finns lokalt’ (SKL 2010: 38)”. (Flyghed och Hörnqvist)

Åtgärderna mot individer i riskzoner i utanförskapet riktas betydligt bredare än bara till en politisk radikalisering. Dessa ”preventiva insatser för att motverka att unga hamnar i destruktiva miljöer, både med och utan politiska förtecken” (Ungdomsstyrelsen, Avhopparverksamhet, 2010) riktas även in mot individer på väg in (eller ut ur) kriminella gäng och sekter. Det gemensamma i insatserna är att individen ska stå i fokus. ”Avgörande för en bestående avradikalisering är att personen upplever en större samhörighet med det omgivande samhället. För att åtgärder som syftar till att uppmuntra avradikalisering ska vara effektiva måste de bygga på frivillighet, dialog och personliga relationer. Fokus bör ligga på beteende — inte på ideologi.” (Säkerhetspolisen, )

Avhopparverksamheten är ett typexempel på individuellt inriktade program för att få ur personer ur ”destruktiva miljöer”, genom att erbjuda dem hjälp att lösa sina personliga problem, erbjuda boende, terapi och trygghet. Inom avhopparverksamheten görs försök att sammanbinda olika projekt med likartade erfarenheter: ”Förslaget innebär att ett nytt statligt stöd utgår till en plattform i syfte att stärka avhopparverksamhet från grupper inom vit makt-miljön som främjar våld och hot men också för att främja andra avhopparverksamheter som stödjer unga som vill lämna miljöer som de anser är destruktiva. Den nationella plattformen kan vara ett partnerskap mellan olika organisationer exempelvis Exit, Hjälpkällan, Passus och, KRIS (föreningen Kriminellas revansch i samhället).” (Ungdomsstyrelsen, Avhopparverksamhet, 2010)

Avhopparverksamheten bedöms däremot som inte effektiv mot autonoma rörelsen enligt Ungdomsstyrelsens utredning.

”På frågan om det behövs stöd till avhoppare från vänsterautonoma grupperingar är det generella svaret från intervjupersoner ’nej’. Den främsta motiveringen handlar om att ett avhopp från en vänsterautonom gruppering inte medför samma hotbild som ett avhopp från en högerextremistisk rörelse. Att vara medlem i en vänsterautonom grupp upplevs inte heller vara lika stigmatiserande som att ingå i en högerextremistisk gruppering vilket i sig kan innebära att avhopparen möts av ett, relativt sett, ’välkomnande’ mottagande från övriga samhället vid avhopp.” (Ungdomsstyrelsen, Avhopparverksamhet, 2010)

Förorten som radikaliseringsfabrik

I ett tidigare blogginlägg lyfte jag fram den bild som framträdde i Rosengårdsrapporten: ”Fram tonar bilden av myndigheter som arbetar i ”frontlinjen” (deras beskrivning) i ett fientligt och okontrollerat territorium – där den inre sociala situationen (trångboddheten, segregationen, arbetslösheten) och yttre samhällssituationen (globala konflikthärdarna och krigen) skapat förutsättningar för en radikaliseringsprocess av ungdomar, pådrivna av ”åsiktskontrollanter” som predikade svenskhat (”hotet mot svenska värdegrunden”) från källarmoskéer och fundamentalistorganisationer förtäckta till kulturföreningar. Myndigheterna måste paranoid övervaka insatserna i frontlinjen, så att inte kulturföreningar, kvarterssatsningar och kvartersvärdar infiltreras av krafter med osvensk värdegrund och därigenom riskerar att bli redskap för åsiktskontrollanterna.

Det är framför allt i förorterna, ”utanförskapsområden”, som radikaliseringen förväntas ske. Vid sidan av de individuella åtgärderna mot radikalisering ges därför lokala stadsdelsinitiativ och stadsdelsförnyelse en särskild uppmärksamhet inom den nationella strategin. I Sveriges Kommuner och Landstings rapport ges därför de kommunala satsningar på att stärka ”lokal dialog och sociala sammanhållning” stort utrymme, om olika metoder för att återskapa förtroende för lokala myndigheter, få befolkningen att känna sig delaktiga i myndighetsbeslut och känna tillhörighet till det etablerade samhället. En stor del av de projekt som listas är olika medborgardialogmöten, ungdomsting eller mötesplatser mellan muslimer och kristna. På så sätt ses ”Rosengårdsmiljonerna”, satsningarna på att rusta upp boende och fritidgårdar i Rosengård, Malmö stads Välfärd för alla eller Järvalyftet i Stockholm ses som satsningarna mot extremism och radikalisering.

Vilken effekt den nationella strategin mot ”våldsbejakande extremism” kommer att få återstår att se. Mycket talar för att åtgärderna kommer att bli ineffektiva: de reducerar politisk radikalitet och socialt missnöje till ett fenomen av ”unga, arga män”. Samtidigt som de identifierar sociala orsaker till ”utanförskap” så är åtgärderna främst individuellt inriktade, läggs på bidragsslukande luftslott som Fryshusets Exit eller pseudodemokratiska ”dialog”-möten för att försöka förankra en impopulär stadspolitik i förorterna.

Läs även:
Isolera bråkmakarna (mitt blogginlägg om Säporapporten om politisk extremism)
Vintern fritidsgårdarna höll öppet (mitt blogginlägg om Rosengårdsrapporten)
Mjukare polistaktik gav hårdare tag (min text om den nya nationella polistaktiken mot massprotester)