Jünger för vänstern

”Hemmets trygghet garanteras ytterst av fadern som flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med en yxa i handen. Ett folk som glömmer av detta är lätta att kuva”.

Högerdebattören Ivar Arpi har gjort det närmast till en konstform att trigga vänstern. När han citerade den konservativa författaren Ernst Jünger på Twitter i september kom reaktionerna som på beställning.

Arpi var inte den enda som ägnade hösten åt att läsa Jünger. Superentreprenören Elon Musk twittrade hyllande om boken I stålstormen, efter den lyfts i podden Hardcore History. Bokförlaget Augusti, som samlat upp mer traditionalistiskt konservativa före detta Timbromedarbetare, har gjort ett gediget arbete med att översätta Ernst Jüngers skönlitterära verk. I somras släpptes framtidsromanen Glasbin och förra året kom Sturm. Skogsvandringen, översatt av Stefan Jarl, gavs också under sommaren ut i en ny upplaga. Augusti har även återutgivit det svenska standardverket om Jünger och hans krets, sociologen Carl-Göran Heidegrens Preussiska anarkister. Den senaste svenska biografin om Ernst Jüngers liv kom i början av november på det nynazistiska förlaget Logik.

Kan Jüngerintresset säga oss något om högern och dess formerande av ett konservativt projekt? Ja, mycket. Det ger en fingervisning vilken sorts konservatism vi har att göra med idag. I en artikel på Aftonbladet kultur i december 2020 förfasade sig den konservativa skribenten Roland Poirier Martinsson över den nya ”konservativa” trenden, som han hade svårt att känna sig hemma i och som tycktes svepa igenom högern i USA och Europa. Vad hände med den försiktiga förändringen? Var Trump verkligen konservativ?

”På samma sätt är den trendiga konservativa rörelsen volatil och radikal. Ändra allt här och nu med alla tänkbara medel! Men detta är inte konservatism. Det är revolution”, menade Poirier Martinsson.

Konservativ revolution. Radikalkonservatism. Det var de beteckningarna som idéströmningen Ernst Jünger var med och formade under tyska Weimarrepubliken kallades. En slags protofascism, eller för att använda Walter Benjamins begrepp, kulturfascismen. Kring Jünger samlades en krets författare, konstnärer, jurister och krigsveteraner i en diskussion som gjorde upp med 1800-talets liberalism och borgerlighet. Det var en generation formad i första världskrigets skyttegravar, som såg den gamla liberala världen falla och ville skynda på den nya ordningens framväxt. 1914 års idéer kom de radikalkonservativa föreställningarna att kallas, ett begrepp svenska Rudolf Kjellén plockade upp och populariserade. Det är denna tradition Timbro valt att lyfta i sin konservativa sondering, med årets utgivning av pamflettessäer om ”Radikalkonservatismens rötter – Rudolf Kjellén och 1914 års idéer” (Christian Abrahamsson) och ”Eld och elegans – den högerradikala idéarvet från Schmitt till D’Annunzio” (Carl-Vincent Reimers).

Radikalkonservatismen strävade inte bakåt, för att återupprätta en monarkistisk ancien regime, en ordning innan den franska revolutionen och de borgerliga revolutionerna. Snarare var syftet att ta sig igenom det borgerliga sammanbrottet och liberalismens tillstånd av nihilism, för att skapa en ny ordning och en ny hierarki.

”Uppgiften kan inte bestå i att bromsa förfallsprocessen, utan i att accelerera den hän mot den magiska nollpunkt som skiljer två tidslinjer åt”, beskriver Heidegren. Känslan av sammanbrott, att borgerlighetens gränser och indelningar fallit utgör ett ontologiskt undantagstillstånd (Heidegren) – eller som Per Gudmundsson förklarar den konservativa känslan, att krisen upplevs existentiellt. Det krävs nya mobiliserande myter, nya idealtyper (gestalter) att sträva efter. Detta är inte ett återvändande till en förfluten tid, utan att återknyta till en konservativ urkraft eller tradition för en ny tid. Den konservativa revolutionens relation till nationalsocialismen var, minst sagt, komplicerad. Den fungerade både som inspirationskälla och kritiker, beredde mark och öppnade en väg ut därifrån. Jüngers elitiska och aristokratiska ”preussiska anarkism” såg skeptiskt ned på den vulgära och folkliga masskaraktären hos nationalsocialismen.

När den franska nyfascismen, Nouvelle Droite och identitära rörelsen, uppstod på 70-talet var det genom att återvända till radikalkonservatismen och sammanföra dem med en högerläsning av marxister som Antonio Gramsci och Frankfurtskolan. Ur hybriden föddes metapolitiken, kulturkrigandet. Herbert Marcuses elev Paul Gottfried, som myntade begreppet alternativhöger (alt-right), använde sig av denna dubbla anspelning; att vara en alternativ konservatism i förhållande till de amerikanska nykonservativa, men också inspireras av en äldre tysk radikalhöger (alt-recht).

23 år efter hans död är Jünger och radikalkonservatismen fortfarande en levande referenspunkt för formerandet av en konservativ höger. Men precis som kulturkrigshögern försökt göra Gramsci till sin, finns det en vänstertradition att plundra den radikalkonservativa högerns teoretiska vapenförråd. Radikalkonservativt tankegods har plockats upp i flera postmarxistiska strömningar, som sparringspartners eller givits en ny twist. Juristen Carl Schmitts teorier om undantagstillstånd har lyfts av italienska filosofen Giorgio Agamben, Schmitts syn på det politiska som en antagonistisk gränsdragning mellan vän/fiende är en bärande del av Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus vänsterpopulism, och för italienska marxisten Mario Trontis teorier om det politiskas autonomi.

Även Ernst Jüngers teorier har fått ligga till grund för en vänsterströmning. Den franska tidskriften Tiqqun, som kom med två katalogtjocka nummer 1999 och 2001, samt dess utlöpning Den osynliga kommittén och deras pamflett Det stundande upproret från 2007, lånade mycket från Jüngers mer filosofiska böcker. Idag utgör tiqqunistmiljön av ett internationellt nätverk av aktivister, som publicerar budkavler till varandra inifrån olika proteströrelser och upprorsvågor. Sajter som Lundi Matin och Liasons i Frankrike, Fredag aften i Danmark, Qui e ora i Italien eller Ill Will i USA utbyter i anonyma brev analyser och erfarenheter i stundens hetta. Tiqqunisterna – i brist på bättre på benämning – är de osynliga aktivisterna som dyker upp när det brinner. Vad ser de hos en konservativ författare som Jünger?


Jünger, som var officer under första världskriget och förde dagbok i skyttegravarna, beskrev i Die totale Mobilmachung (1930) första världskriget som en ny form av krig som kom att omforma hela samhället. Det var det första masskriget där hela samhället mobiliserades in i statens krigsapparat. Kriget omformade logistik, produktion och reproduktion, det var industrialiseringens och massproduktionens krig. För Jünger var det en ny samhällsformation som gjorde den tidigare borgerliga ordningen överflödig, den snabba tekniska utvecklingen gjorde den totala mobiliseringen möjlig. Men i denna omvandling trädde nya gestalter fram, hos Jünger närmast av mytologisk typ snarare än sociologisk: den unga okände soldaten i skyttegravarna – en generation som föddes i stålstormen. Och dess motsvarighet på den samhälleliga nivån: arbetaren. I boken Die Arbeiter (1932) utvecklar han en totalitär samhällsvision där Arbetaren är den gestalt som kan tygla och använda den totala mobiliseringen för att övervinna det borgerliga sammanfallet och alienerande nihilismen. Arbetaren blir för Jünger den övermänniska som föder en ny form av heroism, ”en strävan att genomtränga universum på ett nytt sätt”. Die totale mobilmachungen och Die Arbeiter rimmade väl med den framväxande nationalsocialismen. Men Jünger utvecklade också sin kritik i På marmorklipporna. Efter kriget kom han att problematisera sin vision i Die Arbeiter, utan att någonsin förkasta den. Den totala mobiliseringen genom nationalsocialismen och bolsjevismen hade inte brutit med nihilismen, utan bara ökat den. Nu gällde det att passera över linjen, överskrida nihilismens öken. Boken Skogsvandringen (1951) stället upp en tredje gestalt bredvid Okände soldaten och Arbetaren; Skogsvandraren. Skogsvandraren är den aktiva minoritet som drar sig undan ett totalitärt majoritetssamhälle. Skogsvandringen blir ett civilisationskritiskt frihetsmanifest.

I tiqqunisternas läsning blir skogsvandringen strategin att ställa mot den totala mobiliseringen. Jünger ställs mot Jünger. Katastrofen är inte något som kommer ske i framtiden, vi lever i den nu. Den totala mobiliseringen är den biopolitiska makt som subjektiverar oss till individer, en alienerad tillvaro där en existentiell öken breder ut sig och de levda världarna dör ut. Motsättningen är inte längre mellan en arbetande klass och det ekonomiska systemet eller staten, utan den har flyttat in i oss. Vi är kluvna internt, i oss själva. Vi är produkter, varor och konsumerar fram vår personlighet, aktiva i att skapa vår egen underordning. Våra begär är vapen vända mot oss. Det är nihilismen. Det finns ingen befrielse i tekniken, som är en integrerad beståndsdel i den totala mobiliseringen. Precis som Jünger beskriver Tiqqun detta tillstånd som att vi lever i ett globalt inbördeskrig, utan gränser. Och som Jüngers skogsvandrare, är det genom aktiva undandragandet som vi kan göra motstånd.

Jüngers Skogsvandringen är ett manifest för minoriteter, hur några få kan ändra ett samhällstillstånd där majoriteten är passiviserad, inringad och övervakad. ”Skogsvandrarens uppgift består i att staka ut ett område där en framtida frihet bortom Leviatans makt blir möjlig.” Boken kan därför läsas på olika sätt, den kan såväl uppmuntra till terrorhandlingar som till världsfrånvänd meditation, den kan mana klimataktivister till kollektiv olydnad, ge vaccinmotståndare bränsle för att hävda sin kroppsliga suveränitet eller att mana pappor i bostadsrättsföreningar att bilda garden för nödvärn mot gängvåldet. Men skogsvandringen är också att göra upp med rädslan, den rädsla för sammanbrottet som idag gripit hela högern och som den totala mobiliseringen använder sig av. För tiqqunisterna är skogvandringen undandragandet och en uppmaning att bebo de platser vi befinner oss på, försöka finna varandra i flykten och skapa gemenskaper. Det är att skapa blomstrande världar ur öknen, zoner dit den totala mobiliseringen inte når. Utifrån skogsvandrarens devis: Här och nu.

Publicerad i Flamman, december 2021