I.

Det var inte en komet som kom rusande mot oss. Inte heller en översvämning, vulkanutbrott eller en Mårra på jakt. Däremot en global pandemi som kröp närmare och spred en katastrofkänsla. I sjätte timmen, den sjunde mars slank en festival tillägnad konstnären och författaren Tove Jansson igenom på Fotografiska museets konferenslokaler i Stockholm. Det var en av de sista större tillställningarna innan covid19-restriktionerna stängde ner möten och museer i Sverige. Och en katastrof av ett annat slag. En framgångskatastrof.

Tove Jansson-festivalen var den första i sitt slag. Skälet att fira var 75-årsjubileet för den första muminboken. Mark Levengood som konferencier tog oss igenom en rad lättsamma och djupare samtal över filosofin i Tove Janssons muminböcker. Min vän petade mig i sidan. Hela den finlandssvenska intellektuella eliten är här, förklarade han. När Muminimperiet kallar kommer de. 2020 skulle bli ett muminår. Den första spelfilmen om Tove Janssons liv hade under hösten premiär. Vackra nyutgåvor av Tove Janssons alla kända och mindre kända böcker har släppts på Förlaget. Tove Janssons födelsedag 9 augusti firades för första gången som flaggdag i Finland.

Varumärket Tove Jansson har aldrig varit större. För festivalen var mer än bara ett firande. Vi fick alla ett första nummer av Moomin Magazine i handen, en produktkatalog från varumärkesagenturen Rights and Brands. Festivalen hölls i anslutning till Rights and Brands egna möte, dess fortsättning för allmänheten. Som avslutning höll Toves brorsdotter Sophia Jansson tal och berättade om nyheterna inom Muminimperiet, hur hennes två söner successivt ska ta över verksamheten. Sophia Jansson är kreativa chef och huvudägare inom Moomin Characters Oy Ltd, det aktiebolag som bildades 1979 ur hennes fars Lars Jansson och faster Tove Janssons familjeföretag. Hon började själv jobba för bolaget 1997. Nu ska en ny generation inom Janssonsläkten föra muminfacklan vidare. Moomin Characters har gått strålande under hennes ledning, blivit ett av Finlands största växande bolag. Framgången har varit att sälja produktlicenser, att alla muminkaraktärer är registrerade varumärken som andra företag kan få licens att placera på sina produkter mot en procentsats på försäljningen.

Historikern Fredrik Holmqvist beskriver muminindustrins företagsstruktur på bloggen Konflyktlinjer: ”Moomin Character utgör följaktligen ett närmast idealtypiskt samtida nordiskt företag inom det som politiker och näringsliv i Sverige kallar ’kulturdriven tillväxt’. Företaget är; helt varumärkesdrivet, har få anställda, är kostnadseffektivt och den relaterade materiella produktionen dirigeras av licensinnehavarna vilka i sin tur sannolikt har lagt den på entreprenad i asiatiska låglöneländer”.

Framgångsmodellen har nu utökats till andra varumärken. 2016 bildade Moomin Characters licensagenturen Rights and Brands, för att verka globalt (”We bring Nordic rights and brands to a global arena”). Under Rights and Brands finns nu en lång rad nordiska barnbokskaraktärer eller konstnärer: såväl Carl Larsson som Bamse, Lilla Hjärtat, Findus och Mamma Mu, Lilla Anna och Långa farbrorn är nu varumärken som går på global licens. Förutom Europa och USA är Japan och övriga Asien den stora marknaden. 2019 gjorde muminvarumärket ett rekordår med en trettioprocentig ökning på avkastningen. Det har öppnats en Moominvalley Park och utställningscenter i Hanno utanför Tokyo, flera téhus Moomin Pop Bubble Tea Bar i Thailand, muminkaféer i Hakata (Japan), Seuol (Korea), Bangkok (Thailand), Taipei (Taiwain) och Hongkong (Kina). Det har kommit muminmärkt lakris i Sverige, cupcakes och handväskor i Storbritannien, glass och skateboards i Finland, porslin i Norge och italiensk lyxchoklad i Japan.

Moomin Characters har med Rights and Brands inte bara tagit över Muminlicensen internationellt som huvudagent från Bulls. De har även gett sig in på den finlandssvenska förlagsmarknaden och utnyttjat ett missnöje bland författare som fusionen mellan förlagen Schildts och Söderströms skapade. 2015 startade Moomin Characters bokförlaget Förlaget M Oy AB, ofta kallat bara Förlaget. Förlaget köpte över rättigheterna till Tove Janssons böcker från hennes dödsbo och Schildts & Söderströms, där muminböckerna kommit i skymundan enligt Sophia Jansson. Till Förlaget tog de även med förlagsredaktörer och en lång rad kända finlandssvenska författare från konkurrenten, vilket skapade en stor debatt i Finland. Muminimperiet hade nu tagit form. Det var den giganten som visade upp sig med Tove Jansson-festivalen.

II.

”Jag går som jag behagar i min gamla gröna hatt,
jag spelar alla dagar, jag spelar varje natt.
Och äga vill jag inte, för man måste vara fri
när man söker nya sånger, en egen melodi”.
(Snusmumrikens vårvisa, Tove Jansson)

I dödsannonsen efter Tove Janssons bortgång den 27 juni 2001 återgavs Snusmumrikens vårvisa Den är som ett kort manifest som fångar och uttrycker en genomgående problemställning genom hela Tove Janssons liv: hur man kan leva fri att skapa, utan hämmande förpliktelser, i en gemenskap som också låter en vara ensam och i fred. Snusmumriken är den som kanske tydligast kommer att symbolisera detta frihetsbegär i hennes böcker, men samma vilja att bryta sig ut stelnande konventioner och förpliktelser finns även hos de andra karaktärerna i både hennes muminböcker och senare noveller och romaner. De bärs av Snusmumrikens vilja att vara fri från ägande, Mumintrollets förmåga att skapa vänner eller Muminpappans längtan efter äventyr. Filifjonkor som tröttnat på att vara pedantiska, hemuler där hobbyn plötsligt känns som ett tvång, gamla Onkelskrutt som vill slippa släktens förväntningar, de resande hattifnattarna som ständigt är på väg mot horisonten.

Tove Janssons hela liv var en flykt med hjälp av mumintrollen och en flykt från mumintrollen. Den skapelse hon berättade och ritade fram under andra världskriget, för att trösta sig själv medan bomberna föll och skingra hennes krigsdepression, kom att allt mer att gå från befrielse till börda. Kändisskapet skrämde henne och förpliktelserna kvävde kreativiteten. De första muminböckerna bär tydliga spår av kriget, de beskriver alla en hotad idyll, men där katastrofen också bär på äventyr, gemenskap och ett tryggt återvändande hem till paradisdalen. Där skräck och trygghet existerar tillsammans, som varandras förutsättningar. ”Jag har försökt berätta om en mycket lycklig familj. Muminfamiljen är lycklig på ett så självfallet sätt att de inte ens vet om det. De trivs med varandra och de ger varandra frihet. Friheten att vara ensam, frihet att tycka på sitt eget vis och få ha sina små hemligheter ifred tills man får lust att dela dem. Att inte ge varann ont samvete och kunna uppleva ansvar som något roligt och inte bara plikt” skrev Tove Jansson i tidningen Samtiden 1984.

Redan efter de första muminböckerna kom förfrågningar om att få använda trollen i reklamkampanjer och göra muminvaror. Tove höll ett noga vakande öga på produkterna. Med den tecknade muminserien 1956 i Associated Newspapers olika tidningar, med 20 miljoner dagliga läsare världen över, bröt en muminhysteri ut. På varuhusen NK i Stockholm och Stockmann i Helsingfors hölls muminveckor, där olika muminvaror stod i fokus snarare än böckerna och serierna. Tillsammans med sin bror Lars Jansson bildade Tove ett familjeföretag 1957 för copyrightskydda muminfigurerna och kunna ge ut licenser till alla nya produkter. Att varje vecka leverera en ny tecknad muminstripp till Associated Newspapers tog hårt på Tove Jansson och 1960 tog Lars Jansson över tecknandet och skrivandet av serien. Serietecknandet höll på att ta död på Tove Janssons kreativitet och både skrivandet och målandet hade blivit lidande. De följande muminböckerna var mer melankoliska och mörka, karaktärerna mer mångbottnade och nyanserade. Mumindalens invånare brottades med att försöka komma loss ur sina förpliktelser, vanor och vantrivsel.

”Du ska akta dig för att låta saker bli för stora”, ropar Snusmumriken till Homsan vars fantasivarelse fått enorma proportioner i Sent i november. I litteraturvetaren Boel Westins bok Familjen i dalen beskriver hon hur Tove Jansson i mitten av 60-talet hade börjat tröttna på muminindustrin, ville sluta ge ut nya licenser till produkter och bara ha kvar de hon ”tyvärr redan hunnit ge” licens. Men så kom en förfrågan från Fuji TV Enterprise, som i samband med hennes böcker släpptes på japanska även vill göra en animerad serie. Den japanska tvserien som kom 1969 och som Hayao Miyazaki var inblandad i att teckna, gjorde henne förfärad. De japanska manusförfattarna har gjort en vuxenserie där de tagit sig stora friheter, mer i linje med Lars Janssons mer anarkistiska serier än hennes böcker. Mumintrollen slåss och super, de har skjutvapen och bilar. I ett avsnitt utbryter krig i Mumindalen. Tove Jansson lyckas stoppa serien från att distribueras och visas i andra länder utanför Japan.

Där koncentreras hela Tove Janssons dilemma. Å ena sidan behovet av att skydda sina skapelser från missbruk och misstolkningar, å andra sidan viljan att komma bort från dem, att känna sig fångad i hela den kult och de plikter som den muminberömmelsen innebar. Framgången gav henne möjlighet att köpa loss sin ateljé i Helsingfors, nå en ekonomiskt trygghet och möjligheten att resa världen runt och nå en viss ekonomisk trygghet. Men den inkräktade samtidigt på hennes konstnärliga verksamhet och ökade förfrågningarna på henne att prestera.

I novellsamlingen Det osynliga barnet kommer många av de konflikter Tove Jansson går igenom i uttryck i novellerna. Hon beskriver den städbesatta Filifjonkan som finner sin katarsis och befrielse i den tromb som förstör hennes hus, den Hemul som drömmer om att dra sig undan sin släkt och sitt jobb på en nöjesplats men som inte kan svika alla de små barn han i smyg låtit åka gratis. Snusmumriken slits mellan behovet av ensamhet för att kunna komponera en melodi och skuldkänslan över ett litet beundrande djurs behov av uppmärksamhet och erkännande. Det hårt tuktade och uppfostrade barnet Ninni blir först synligt hos Muminfamiljen när det ges utrymme att vara sig själv och få bli arg. Och slutligen uppgörelsen mellan den egendomsfixerade Sniff och Snusmumrikens varning om att bli ägd av ägandet.

Temat om julfirandet i Mumindalen återkommer i flera av hennes texter. Under julen kristalliseras den konflikt hon återkommande lyfte: när lust blir ett tvång. I en julkrönika på Yle lyfter Tove Jansson sin syn på julen som en högtid fast i konventioner, stress och varuutbyte, ”och det blir bara värre och värre för varje år”. Mat, umgänge, gran, krubba. Allt blir bara en lista som ska betas av och dras streck över. ”Hur ska vi bära oss åt för att få julen till en present, ett avbrott i allting som är plikt och tvång och jobb och inte en sak till som måste göras undan. Julen är tradition med stort T, den största vi har, och traditioner har en hemsk tendens att bara växa och växa. De rullar som stora ludna bollar och varje år de rullar igenom fastnar det mer på dem. De blir kompakta av vanor och ritualer och traditioner och ambitioner och till slut rullar de en platt. Vi måste skala av dem och leta fram det som är värt att behålla.” Först då kanske man ”till och med får marginal till en ny lust, en ny tradition, som går ut på att göra julen riktig för någon som inte har möjlighet att göra det själv”.

I de följande avslutande böckerna lämnar muminfamiljen Mumindalen och beger sig till en enslig ö, medan Mumindalens invånare flyttar in i det tomma muminhuset i ett frihetssökande undan de konventioner, släktband och egendom de känner sig kvävda av. Böckerna följde Tove Janssons egna flykt, allt längre ut i sin älskade Pellinge skärgård, till allt mer öde öar. I boken Anteckningar från en ö av Tove Jansson och hennes livspartner Tuulikki Pietilä skildrar de i dagsboksform hur de bygger sin stuga 1963 på skäret Klovharun i Finska viken, där de kommer att tillbringa varje sommar i avskildhet i 30 år. På dörren till stugan, donerad till Pellinge hembygdsförening, sitter fortfarande Tove Janssons handskrivna lapp: ”Vi önskar kända och okända gäster välkomna. […] En öppen sjöstuga är som en fjällstuga, för den som behöver värma sig. Övernatta i hårt väder eller reparera sina redskap och få något varmt i sig. Vi är glada att stugan står redo för de som verkligen behöver den”. Här har Tove Jansson lämnat sitt arv som en allmänning, för det gemensamma att bruka och förvalta. I finska tidningen Arkkitehti publicerade Tove Jansson år 1979 texten Muumitalo, Muumimaailma om sitt och Tuulikki Pietiläs modellbygge av muminhuset. Det är ett hus fullt med utrymmen, lönndörrar, hemliga rum, ett stort kök ”där alla får plats” och ”vänner som kommer och går som det faller dem in”. Ett hus som inbjuder till frihet åt de boende, ”ibland flyttar de utomhus och sover besvärligt under bar himmel, de gör som det faller sig och är ganska fria. Att stanna kvar eller ge sig av, att ha eller ge bort, det är inte så noga om man lever av alla krafter”.

Varumärket Tove Jansson mår strålande. Muminindustrin har blivit en stor luden boll som rullar av sig själv, världen över. Men frågan är hur Tove Jansson mår, hur de tankar hon för fram i sina böcker mår. Det är tacksamt med Förlagets återutgivning av hela det janssonska livsverket, av tillgängliggörandet av hennes brevväxlingar, biografier och spelfilmer över Tove Janssons liv. För att komma åt det värdefulla i arvet efter Tove behöver vi skala av varan Tove. Innan muminindustrin rullar oss platta.


III.

”Det har sagts att det är viktigare att lämna facklan vidare än att dyrka det förgångna”, säger Fredrik Rahka, VD för Rights and Brands i Moomin Magazine. Moomin characters har tecknat licensavtal med fem förlag, däribland Bonnier Carlsen, att ge ut omarbetade versioner med nya illustrationer av klassiska muminberättelser och nya böcker. Licenserna omfattar samma muminkaraktärer, men de omskrivna muminberättelserna har strukit Tove Janssons problemställningar, svärta, konflikter eller karaktärsutveckling. Karaktärerna i Bonnier Carlsens omarbetningar är lättidentifierade med sina egenskaper som tillhörande attribut (Lilla My är arg, Sniff är snål, Filifjonkan är pedant), snarare än bärare av interna motsättningar, tvivel, ensamhet, rädsla och vilja att bryta sig ur sina stelnade identiteter och sociala konventioner. Förr användes varorna som reklam för att sälja berättelserna, nu är det berättelserna som ska sälja muminprodukterna.

Tove Janssons berättelser är levande, hon lämnade dem själv aldrig i fred och omarbetade dem ständigt. De var en del av hennes liv, bearbetningar av hennes egna livssituationer, de olika gemenskaper hon levde med familj, olika älskare, vänner, den lesbiska miljön, konstnärskretsar, teatermänniskor och skärgårdsbor. Inte identiteter hon bar, utan former som hon levde sitt liv i och som inte går att separera från de livsformer hon beskriver i sina böcker. Tove Jansson lät samma teman återkomma i flera verk, muteras i noveller, barnböcker, serier och vuxenböcker. Samma erfarenheter lever igenom de olika beskrivningarna, bär med sig sina gåtor, problem och händelser. Verken var aldrig avslutade, eftersom de som uttryck för livsformer fortsatte att levas.

Det är en fundamental skillnad på karaktärer som lever vidare som varulicenser och de former, erfarenheter och livsfilosofi som lever vidare från böckerna. Ska vi hitta fortsättningen på Tove Janssons livsformer får vi leta någon annanstans än hos Moomin Characters och deras varumärken. För att finna Tove-varat måste vi följa ett annat spår än Tove-varan. Och vara medvetna om hur varje varande kan stelna och infångas till en vara. Tove Jansson värjde sig för filosofiska tolkningar av sina berättelser. Det räckte med att läsa dem. Men i en tid när varulicenserna blivit så dominerande, att verken riskerar att drunkna bakom dem, så kanske vi ändå behöver filosofin för att hitta tillbaka till böckerna. För att hitta berättelserna som lever av alla krafter.

”Hon har bara velat beskriva saker som har fascinerat och skrämt henne själv och låtit allting ’hända kring en familj som kanske främst utmärks av ett slags vänlig förvirring, accepterande av omvärlden, och av dess medlemmar trivs alldeles ovanligt bra med varandra”, skriver Boel Westin i Familjen i dalen och citerar Tove Jansson.

Det finns flera intressanta läsningar att följa. Tove Janssons egna böcker är utgångspunkten. Hennes brevväxlingar samlade av Boel Westin och Helen Svensson i boken Brev från Tove Jansson ger personliga tankar. Boel Westins doktorsavhandling Familjen i dalen. Tove Janssons muminvärld och biografi Tove jansson: Ord, bild, liv lyfter en litteraturvetenskaplig läsning av hennes böcker och referenser. Juuka Laajarinne förklarar i Mumin och tillvarons gåta existentialismen genom motiv ur muminböckerna. Hans Ruins utvecklar i filosofitidskriften SATS sina tankar om influensen från Nietzsche på Tove Janssons verk i artikeln Tove Jansson, Nietzsche and the poetics of overcoming (Mikael Brunila följer den tråden vidare i detta nummer av Kritiker). Mitt sällskap på vägen för att hitta tillbaka till Tove Jansson har varit den italienska filosofen Giorgio Agamben och hans vilda franska studentskara som bildade tidningen Tiqqun och utväxten Osynliga kommittén.

Deras texter kretsar kring livsformer som går bortom identiteter, bebor platser, bildar gemenskaper ur konflikter och finner vänskapen i katastrofer. ”Gemenskap (community) syftar aldrig på en samling av kroppar, betraktade oberoende av deras värld. Det syftar på relationernas natur mellan dessa kroppar och mellan kropparna och deras värld” (Tiqqun, Introduction to Civil War, min översättning). Livsformer hos Agamben och Tiqqun handlar inte om vad vi är, utan hur vi är det. Det utgår inte från karaktärers egenskaper, utan deras vara-i-situationen, hur de dras till varandra och upprättar gemenskaper och vänskap.

I texten Den lömska barnboksförfattaren, i tidningen Horisont, försökte Tove Jansson summera sina tankar kring skrivandet av barnböckerna och omarbetandet av de tidiga muminböckerna i nya versioner, i pendlandet mellan trygghet och skräck. Att uppnå ”balansen mellan det vardagligas spänning och tryggheten i det fantastiska”. Kriget och paradiset, tryggheten och hotet möts alltid i Tove Janssons skrivande. Paradiset är alltid hotat av katastrofer och undergång i böckerna och kontrasteras mot ett mörker. I äventyret, flykten från eller jakten efter denna katastrof, mitt i denna storm, uppstår gemenskaper. Det är där mumintrollet finner sina vänner. De nya katastrofgemenskaperna tar sitt uttryck i ett ständigt växande muminhus. Snorkar, hemuler, mumrikar, mymlor, bisamråttor och smådjur flyttar in och blir en del av den ständigt expanderande familjen.

”[P]å varje resa hade de hittat nya vänner och tagit dem med sig hem till mumindalen. Mumintrollets pappa och mamma tog emot alla deras bekantskaper lika lugnt, de flyttade bara in nya sängar och gjorde matbordet större. Så hade muminhuset blivit ett vimmelhus där man gjorde vad som föll en in och sällan bekymrade sig för morgondagen”, skriver Jansson i Trollkarlens hatt.

Mumindalen är bebodd. Det myllrar av varelser som bebor den. Småkryp och stora varelser. Sommarvarelser och vintervarelser. Synliga eller osynliga. Dalen är inte mumintrollens annat än till namnet. ”De som bebor ett kvarter, en gata, en dal, ett krig, en verkstad, de har ingen ’miljö’, de rör sig i en värld befolkad av närvaro, av faror, vänner, fiender, av livsögonblick och dödsögonblick, av alla sorters varanden. Denna värld får sin stadga, som varierar med intensiteten och kvaliteten hos de band som vi fäster vid alla dessa varanden, vid alla dessa platser”, menar Osynliga kommittén.

Tove Jansson betonar att mumingemenskapens styrka att den tillåter ensamhet. I Sent i november konstaterar Snusmumriken: ”Helt plötsligt, oväntat, saknade han familjen. De var också besvärliga. De ville prata. De fanns överallt. Men med dem kunde man vara ensam. Hur bar de sig åt egentligen, undrade Snusmumriken förvånad. Hur är det möjligt att jag kunde vara tillsammans med dem under alla långa somrar utan nånsin märka att de lät mig vara alena”. Man får sticka ut och sticka iväg, vara avvikande och avvika, och ändå självklart accepteras.

Om Tove Janssons första muminböcker betonar beboendet av dalen, vänner som finner varandra, upprättandet av gemenskaper i katastrofen, så görs en vändning från Trollvinter och framåt. Därifrån börjar hon dekonstruera sin berättelse och problematisera gemenskaperna, visa på slitningarna och försöket att frigöra sig från förväntningar och vanor. För att i de sista muminromanerna, Pappan och havet samt Sent i november, återskapa gemenskapen, men som en ny konfliktfylld process av sammansättning där individerna vantrivs i sina sociala roller och till slut genom konfrontationer och kriser hittar ett nytt sätt att relatera både till sig själv, sina begär och till varandra. Livsformerna slutar vara identiteter och blir gemenskaper som konstruerar en värld, inte utifrån vad deltagarna är, utan vad de gör.

Så kan vi läsa Tove Janssons böcker som varande, istället för varor. Till och med ett varande mot varorna. Här kan vi låna Agambens blick. Agamben tar Fransciskanmunkarna som studieexempel och skriver om gemenskaper som uppstår underifrån baserade gemensamt bruk och fri användning, usus pauper, snarare än på laglig rätt att bruka (tänk: rättigheter och licenser) given från ovan. Istället för rättigheter, som lämnas åt Kyrkan, öppnade fransciskanerna en zon av gemenskap som brukar utan rättigheter. Låta Mumindalen vara som den janssonska skärgårdsstugan på Klovharun.

Det är detta varande vi måste hitta tillbaka till, bakom alla muminkoppar, klädesplagg och temaparker. Skala av alla varumärken, hela varuformen, för att skapa en fri användning och där finna en kreativ lust att göra själv och leva av full kraft. Precis som Tove Jansson gjorde i sitt liv.

Publicerat i Kritiker 57-58 (red: Valter Sandell och Kaneli Johansson) januari 2021.

Litteratur:

Boel Westin och Helena Svensson, Brev från Tove Jansson, Schildts & Söderströms 2014.

Boel Westin, Familjen i dalen, Bonniers 1988.

Boel Westin, Tove Jansson: Ord, bild, liv, Schildts & Söderströms 2007.

Giorgio Agamben, The Highest Poverty: Monastic Rules and Form-of-Life, Stanford University Press 2013.

Hans Ruin. Tove Jansson, Nietzsche and the poetics of overcoming, SATS, 19(1), 69-87.

Jukka Laajarinne, Mumin och tillvarons gåta, Alfabeta 2011.

Moomin Magazine, Issue 1, 2020.

Tiqqun, Introduction to Civil War, The MIT Press & Semiotext(e), 2010.

Konflyktlinjer, Tove Jansson och muminindustrin, 9.8.2014. https://flyktlinjer.wordpress.com/2014/08/09/tove-jansson-och-muminindustrin/

Av Tove Jansson:

“Den lömska barnboksförfattaren” från Horisont nr. 2 1961 finns återpublicerad i Tove Jansson, Bulevarden och andra texter, Förlaget M 2017.

Det osynliga barnet, Förlaget M 2017

“Muminhuset, Mumindalen” från Arkkitehti nro. 4 1979 finns återpublicerad i Tove Jansson, Bulevarden och andra texter, Förlaget M 2017.

Pappan och havet, Förlaget M 2018

Sent i november, Förlaget M 2017

“Tove Jansson kåserar kring julen som panik”, Svenska Yle Arkivet.

Trollkarlens hatt, Förlaget M 2016