Vad händer när vänstern förlorar tron på framtiden? När det inte längre finns en vision om en bättre framtid, en riktning vi ska röra oss mot eller mål som hägrar i horisonten. Historiskt har det varit en av arbetarrörelsens starkaste kort: att kunna presentera den stora berättelsen om arbetarklassens roll inom kapitalismen som bäraren av framtiden genom sitt motstånd och sina kamper. Oavsett om denna berättelse handlat om skapandet av det klasslösa samhället – kommunismen – eller den socialistiska strävan efter en stegvis omfördelning av resurser för att bygga en ökad jämlikhet. Framtiden brukade vara vår.

Realsocialismens förbrytelser och Östblockets kollaps skingrade den bilden i slutet av 80-talet och tidiga 90-talet. I väst styckades under samma tidsperiod folkhemmet och välfärdsstaten effektivt upp och såldes ut på den nyliberala marknaden, medan socialdemokraterna tampades med högern om att få vara den som höll i köttkniven. Ekonomiska kriser avlöstes av ekologiska kriser. Resursjakt och välfärdsslakt.

I boken Att vinna framtiden åter (Bokförlaget Atlas, 2008) skildrar den marxistiska feministen Wendy Brown hur vänsterns projekt under nyliberalismens kom att ersättas av antingen identitetspolitiska krav på erkännande eller en nostalgisk längtan tillbaka till folkhemmets välsignade dagar. Wendy Brown ser den gemensamma nämnaren hos båda formerna i det Friedrich Nietzsche kallade ressentiment, att drivkraften var upplevelsen av att ha utsatts för en oförrätt och att kräva upprättelse, kompensation och erkännande. Både identitetsprojektet och den defensiva vänstern byggdes på att lyfta sin historia, sina skador och förluster. Historien blev viktigare än framtiden.

De postmoderna teoribildningarna gjorde upp med vänstertraditionens tro på en framtid bygd på en dialektisk historiematerialism och ett linjärt progressivt framåtskridande, en fastslagen väg framåt där slutstationen var på förhand given och determinerad. Framtiden var inte längre oundviklig, historien hade inte en riktning framåt. Vänsterressentimentet byggde på en känsla att ha bestulits på framtiden, att vara nostalgisk över den tid då framtiden fortfarande existerade. Det gjorde vänstern vilsen, defensiv och grälsjuk, som trängda hundar i en bur som började ge sig på varandra. Vem var förrädaren? Ilskan riktades inåt i vanmakt. Arbetarklassen försvann ur sikte, varje kränkning eller kritik av privilegium bedömdes utifrån medelklassen som norm. Istället för att utgå från våra skador och det vi förlorat, menade Wendy Brown, måste ett vänsterprojekt som skulle kunna utmana nyliberalismen återuppfinna framtiden. En framtid som var öppen, möjlig att nå genom gemensam kamp och där utgången inte var självklar, inbyggd i historien. Det gällde att förskjuta diskussionen från ”jag är – jag har utsatts för och det här är min historia” till ”jag vill det här för oss”, en strävan efter en gemensam framtid.

Framtiden måste uppfinnas. I kölvattnet av den globala ekonomiska krisen 2008 och de följande åren av krisprotester, med arabiska våren och Occupy Wall Street, vågen av ockuperade torg, massdemonstrationer och universitetsockupationer – när protesterna redan passerat sin peak, sin flod och började ebba ut igen hörsammades Wendy Browns rop inom delar av den brittiska vänstern. Nick Srnicek, Alex Williams, Mark Fisher, Lynne Segal, Paul Mason, Peter Frase och Aaron Bastani tog sig an uppgiften att föreställa sig en ny framtid för vänstern. Vad innebär det att tänka sig någonting bortom kapitalismen idag. Att föreställa sig en postkapitalistisk värld och hur vi kommer dit.

Srnicek och Williams öppnade debatten med Det accelerationistiska manifestet (Paletten nr 295, 2014) och Inventing the future. Postcapitalism and a world without work (Verso 2015), där de plockade upp en obskyr brittisk akademisk teoriströmning, en explosiv blandning av marxism och fransk poststrukturalism som lite nedsättande kommit att kallas för ”accelerationism”.

Accelerationismen lyfte fram den Marx vi möter i Kommunistiska manifestet och Kapitalet, som ser en revolutionär ådra i kapitalismens sprängande av alla gränser, omstörtande av gamla ordningar och permanenta omvandling av produktivkrafterna. Allt fast förflyktigas. Med de franska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattaris analys var kapitalismens utveckling av produktivkrafterna en deterritorialiserande kraft, med det menat att den bröt ny mark, ritade om kartan, sprängde sina bojor och överträdde sina begränsningar. Marx menade att denna kraft skulle till slut bli kapitalismens egna undergång, när den revolutionerat produktivkrafterna till den grad att den undergrävt sina egna förutsättningar och skulle spränga sina egna produktionsförhållanden. Även om man inte såg detta som en oundviklig utgång, menade Srnicek och Williams, var det en verklig tendens i kapitalismen. Istället för att bara defensivt förhålla sig till kapitalismens utveckling, skydda sig mot marknadens negativa följder och barrikadera sig i resterna av välfärdsstaten, måste vi hitta de tendenser i kapitalismen som leder bortom kapitalismen, till en postkapitalism. Kapitalismen hade nu blivit en reterritorialiserande kraft, menade Mark Fisher. Den verkade nu hämmande på produktivkrafternas fria utveckling, påförde begränsningar och skapade artificiell brist. Kapitalismen hade blivit parasitär, den berövade oss en potentiell framtid som redan nu fanns i produktivkrafterna och väntade på att realiseras, menade Paul Mason i sitt bidrag till diskussionen med boken Postcapitalism (på svenska Postkapitalism. Vår gemensamma framtid, Ordfront 2017). Det var upp till oss att förverkliga denna postkapitalistiska framtid. Det handlade inte bara om att befria produktivkrafternas utveckling, om en potential i dagens teknik, utan även att skapa gemensamma postkapitalistiska begär, där det fanns en rik tradition inom feminismen och de senaste femtio årens radikala motkulturer att bygga på, hävdade Mark Fisher och Lynne Segal. Den postkapitalistiska tendensen innebar en möjlighet att befria oss från lönearbetet och istället utveckla radikalt transformerande begär och glädje. Ta den ökande automatiseringen av produktionen och jordbruket som ett exempel. Den kan skapa massarbetslöshet och migration. Men den kan också befria oss från arbete och producera ett överflöd. Vilken riktning automatiseringen kommer att ta är inte given, utan beror på styrkeförhållanden, politik, visioner och våra begär. Det som framstår som ett hot bär också på möjligheter. Hur ser vi till att utvecklingen kommer att gynna oss – och inte vändas mot oss? Hur ser vi till att tendenserna leder till en bättre framtid och inte berövar oss vår framtid? Vi måste tackla dessa frågor.

Här kommer Aaron Bastanis bok Helautomatisk lyxkommunism in som en brandfackla. Den lyfter möjligheterna. Slagordet Fully Automated Luxury Communism – FALC – är en mem. Som mem är den gjord för att spridas i stor skala, som ett virus att viralt spridas i flöden. Den liknar därigenom syndikalisten (sedmera protofascisten och bolsjeviken) George Sorels syn på myten. Sorel förklarade att generalstrejkens stora styrka var som myt, det vill säga som en samlad bild som förklarade arbetarrörelsens teori mer pedagogiskt och enkelt än alla teoretiska böcker. I myten om generalstrejken fanns allt blixtbelyst: var exploateringen ägde rum, vem som kontrollerade arbetets frukter och gjorde vinst på arbetet, var arbetarnas makt i produktionen fanns och hur arbetarna höll redskapen för samhällsomvandling i sina händer. Ett helt program i en mem. FALC är vår tids radikala myt, redo att explodera i en döende nyliberalism. FALC kopplar samman automatiseringen inom kapitalismen med kommunismen. Istället för att se automatiseringen som ett hot ser Bastani det som en möjlighet att lyfta arbetskritiken igen, att nu finns möjligheten till vår befrielse från arbetet. Prefixet lyx lyfter fram det överflöd och överskott som kapitalismens redan idag producerar, i hur marginalkostnaden i vissa former av produktion redan störtar mot noll och utvecklingen av processorkraft, lagringskapacitet och förnyelsebara energikällor från sol, vind och vatten accelererar. Överflödet blir allt svårare för kapitalismen att undanhålla folkflertalet. Med lönearbetets och privategendomens kris blir kommunismen, det klasslösa samhället möjligt. FALC är inte framtidens slutpunkt, utan början på en ny resa. Allt åt alla är inte längre en utopi, utan reellt inom räckhåll.

Bastani lyfter i Helautomatisk lyxkommunism de teknologiska tendenser och den utvecklingen av produktivkrafterna som är bärande i riktning mot en postkapitalism. Men utgången är inte given. Bastanis framtid är en av flera möjliga ur samma tendenser som vi ser idag. Amerikanska vänstertidskriften Jacobins redaktör Peter Frase diskuterar i Fyra framtider. Visioner om en postkapitalistisk värld (Daidalos, 2017) olika vägar samhället kan utvecklas beroende på om automatiseringen och ny teknologi lyckas skapa överflöd eller om resursbristen och klimatkrisen kommer att påföra en ny knapphet och behov av ransonering. Utgången kommer också påverkas av de demokratiska styrkeförhållandena, läs klasskampen. Frase skissar utifrån de två axlarna (knapphet-överflöd, demokrati-hierarki) upp en schematisk fyrfältare, fyra idealtyper av möjliga framtider. Aaron Bastanis helautomatiska lyxkommunism är scenariot där överflödet råder och klimatkrisen och resursbristens knapphet övervunnits, där klasskampen lyckats demokratisera överflödet och ställt det till allas förfogande. Om Bastanis förhoppningar om ökat tillgång till resurser ska kunna lösas genom tekniska innovationer och gruvdrift i rymden inte kan förverkligas så är det troligare scenariot ett av socialistisk ransonering och strikt planerad fördelning, utifrån resurs- och klimathänsyn. Båda dessa scenarios bygger dock på en stark vänster, med en framtidsvision. En svag vänster bäddar däremot för två andra framtider: ett teknikoptimistiskt där överflödet förverkligas, men automatiseringen ändå skapar utslagning och resursöverflödet påförs en artificiell knapphet genom licenser, monopol, hyror och avgifter – ett scenario som bygger vidare på den nyliberala senkapitalism vi lever i idag. Och en andra än mörkare framtid, med knapphet och strikt hierarki, där den rika minoriteten förskansar sig i gated communities och stängda gränser, där den stora majoriteten får bära kostnaderna och leva med de katastrofala konsekvenserna av kollapsen eller rent av massutrotas. Frase kallar dessa två framtider som ställs mot kommunism och socialism för rentierism och extermism.

Helautomatisk lyxkommunism visar en väg, öppnar för en framtid. Det är en framtid som måste kämpas för, men också en framtid som vilar på att accelerera en viss teknologisk tendens inom kapitalismen. Den ger oss en framtidsvision att mobilisera kring. Även om vi inte skulle nå ända fram till lyxkommunismen, kanske den räcker för att ge oss en knapphetens socialism, en Green new deal som vinst. Genom att kräva revolution kanske vi får en klimatreform. Och även om Bastanis vision inte skulle hålla, öppnar den upp en viktig diskussion och leder vidare till ett större teoretiskt fält som hans bok populariserar. För även om man inte köper Bastanis teknikoptimistiska premisser kan vi nog vara överens om att den vänster som inte lyckas återuppfinna en gemensam framtid har redan förlorat på förhand. Då vet vi vilka andra framtider som kommer att realisera.

Förord till Aaron Bastanis Helautomatisk lyxkommunism (Verbal) skrivet 2019. Något kortat i boken. Köp boken hos förlaget Verbal.