Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.
Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.
Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.
Det var inte bara den redan av avindustrialisering och sjunkande reallöner ansatta arbetarklassen som drabbades, utan även den skuldsatta medelklassen och studenterna, som trots sina diplom stod inför prekarisering. Vid rodret för krishanteringen stod blocköverskridande samlingar i mitten: teknokratiska regeringar där liberaler och socialdemokrater gemensamt utformade åtstramningarna. Följden blev en massiv väljarflykt från åtstramningspartierna, både socialdemokrater och liberaler, och ett politiskt tomrum. Särskilt på vänsterkanten, när hela den politiska skalan drev högerut.
Politiken, precis som naturen, avskyr tomrum. Finns det en lucka kommer någon eller något att fylla den. Arthur Borriellos och Anton Jägers bok Populist moment: The left after the Great recession (Verso books, 2023) och Vincent Bevins If we burn: The mass protest decade and the missing revolution (Wildfire, 2023) undersöker två vildväxta strömningar från vänster som försökte fylla upp gläntan efter en bortvissnande socialdemokrati.
Bevins skriver med blicken från São Paulo i Brasilien. Där fanns den anarkistiska Fribiljettsrörelsens (Movimento passe livre) massprotester mot prishöjningar i kollektivtrafiken 2013 som råkade skapa ett momentum som fångades upp av högern kring Jair Bolsonaro. Högern kopierade konceptet och startade Brasilianska frihetsrörelsen (Movimento Brasil livre) och styrde bort missnöjesprotesterna från biljettpriserna till att korruptionsanklaga Arbetarpartiets Lula da Silva och Dilma Rouseffs presidentskap. Utifrån sina deltagande observationer i denna protest vidgar Bevins blicken och intervjuar organisatörer i Egypten, Chile, Indonesien, Sydkorea, Hongkong och Ukraina om varför det gick som det gick. Av de tio upprorsrörelser han följer fick folket i sju av länderna det sämre. Högern kom till makten, diktatorer stärkte sitt grepp, inbördeskrig bröt ut och dissidenter fängslades.
Till råga på allt menar Bevins att aktivisterna själva har en skuld till att massprotesterna misslyckas och tas över av högern. De har sällan tänkt igenom vad de ska göra dagen efter revolten. Bevins upptäcker att det inte bara var brasilianska Fribiljettsrörelsen som saknade en plan. Vad ska ske när torgen väl fyllts av folk, polisen jagats bort och media börjat ta demonstranternas parti? Då måste det finnas krav att ställa, en organisation att ge protesterna kontinuitet och en vana att utöva makt. Annars griper reaktionära krafter tillfället när regeringsmakten vacklar.
Den frihetliga ådran i aktivismen, att organisera sig direktdemokratiskt, ledarlöst och horisontellt, underlättade till en början att få ut miljontals på gatorna. Men snart blev den ett hinder, något som blockerade en förändring. I de fall där massprotester inte ledde till försämringar, påpekar Bevins, fanns det starka äldre folkrörelser, fackföreningar och partier som kunde kliva in. I Chile hade studentrörelsens ledare gått in i kommunistpartierna och lyckats ta landets presidentpost, medan Sydkoreas och Tunisiens starka fackföreningar var en garant för att massprotesterna skulle lyckas.
Massprotesternas decennium på 10-talet gled sömlöst in i vänsterpopulismens, vilket Borriello och Jäger undersöker i sin bok. Socialdemokraternas krispolitik och sammanbrott skapade det tomrum till vänster som en ny, populistisk vänster kunde fylla. Det skedde både inom de etablerade partierna, som med Jeremy Corbyn och Bernie Sanders, och genom skapandet av nya partier, som Podemos och Syriza.
Torgprotester och vänsterpopulism kan framstå som två motsatta fenomen, men likheterna är många. Båda fenomenen vilar på ett förkastande av de gamla partiformationerna, ett uppsträckt ”avgå alla”-långfinger mot de etablerade partierna. De nya populistiska ”digitala partierna”, som Borriellos och Jäger kallar dem, har precis som gatuprotesterna sänkt tröskeln för att delta. I stället för att ockupera torg vill man storma riksdagen via valurnan.
Bevins lyfter att även de horisontella protesterna har informella hierarkier och ledargestalter som tar de initiala initiativen. Borriellos och Jäger påpekar i sin tur att populistpartierna som är uppbyggda kring karismatiska ledarfigurer också skapar en öppen direktdemokratisk partistruktur, med vag åtskillnad mellan partimedlemmar och ickemedlemmar. Båda formerna handlar om politik som ett snabbt manöverkrig, att snabbt ta tillfället när det ges och bygga upp en kritisk massa.
Men när tillfället är över, när makten ska utövas, grips båda varianterna av förlamning. Om gatuprotesternas svaghet är att inte kunna genomdriva krav har populistpartierna i sin tur svårt att genomföra de förhandlingar och kompromisser som krävs för att samla politiska majoriteter. ”Allt eller inget” tenderar i båda fallen att sluta i ett inget.
Så lösningen är att gå tillbaka till den klassiska partiformen? Den slutsatsen blir märklig. Bevins, Borriello och Jäger diagnostiserar ett problem: partiernas och folkrörelsernas långvariga medlemstapp och uppluckring. Det är detta som skapar öppningen för massprotesterna och populismen. Orsaken bakom masspartiernas försvagning spårar de till avindustrialiseringen och massarbetsplatsernas uppstyckning globalt.
Men om vi inte längre blir en massa genom våra jobb, var blir vi det då? Religionen och fotbollen är två massformer som spelat en roll under protestdecenniet, just genom dess samlande organiserande förmåga (i moskéer och på fotbollsstadion), homogena föreställningar (tron, stödet till laget) och i förlängning även fanatiska militans. Under den egyptiska revolten fungerade moskéerna, särskilt efter fredagsbönen, som en viktig samlingsplats. Detta gav också Muslimska brödraskapet en position som innebar att de kunde ta över revolten för sina syften. Fotbollssupportrar, ultras, spelade en betydande roll genom sitt våldskapital och sin erfarenheter av konfrontationer för att bilda försvarsstyrkor och skydda torgockupationerna och demonstrationerna i Egypten, Turkiet och Brasilien mot polisens attacker. Samtidigt var det ultras tillsammans med nazistiska grupper som kunde se till att vänstern rent fysiskt drevs ut ur Majdanprotesterna i Ukraina.
Man kan vända på Bevins, Borriellos och Jägers frågeställning: varför misslyckas de traditionella partierna att interagera med vår tids massprotester? Varför befinner de sig inte på gatorna, levererar de krav som protesterna saknar, öppnar upp sina lokaler och resurser, bidrar med sin erfarenhet och analys? Vad har partierna att erbjuda Fridays for future, Black lives matter, Gula västarna eller solidaritetsrörelsen med Palestina, som kan gifta samman protest med parti?
Protestdecenniet hade som sagt en tydlig startpunkt, den ekonomiska krisen 2008. Men har det en slutpunkt? Borrellio och Jäger räknar ut vänsterpopulismen efter 2022. Vågen av nya massprotester har däremot inte bromsats upp, trots att de ännu kämpar med att lösa sina föregångares organisationsproblem.
Torgen fortsätter att fyllas, men det politiska tomrummet består. Vi behöver fortfarande ett svar på vad vi ska göra dagen efter revolten.
Publicerad i Flamman 15 mars 2024.