De framställs ofta som magiska ödeplatser bortom mänskligt liv. I själva verket har öknen alltid varit bebodd, exploaterad och central för våra ekonomier.
I slutet av april sänkte sig ett tätt ökendis över Grekland i flera dagar. Det dagsljus som trängde igenom dimman färgade allt i ett orange sken. Myndigheterna varnade för att sandpartiklarna var farliga att andas in och uppmanade folk att hålla sig inomhus. Bilderna från ett folktomt och rödtonat Aten påminde om scener ur en postapokalyptisk film.
De heta vindarna från Sahara har under våren blivit mer frekventa. Det sandfärgade diset har nått södra Frankrike och tagit sig upp i schweiziska Alperna. Med de heta vindarna följer vilda skogsbränder som lämnar ett öde landskap efter sig. Öknen sprider sig över en allt varmare planet.
Västerlandet har alltid oroats för öknar, även långt innan klimatförändringarna. Öknarna har trängt in i vår kollektiva föreställningsvärld och blivit en referenspunkt för vårt tänkande. De vidsträckta ödemarkerna lyfts fram som civilisationens motsats. Öknen har kontrasterats mot våra levande städer och kultiverade agrara landskap. Inom filosofin, religionen och geopolitiken har den fått bli den ”andra platsen”: en exotisk utsida för drömmar och orientalism, dolda oaser och profetior, flykt och dystopiska framtidsvisioner.
Öknen sprider sig även in i biosalongerna. Andra delen av Denis Villeneuves episka rymdfilm Dune (2024) har under våren dragit fulla hus på biograferna världen över. Dune är något så ovanligt som science fiction baserad på islam. Filmen skildrar ett heligt jihadkrig mot ett galaktiskt imperium. På ökenplaneten Arrakis finns galaxens viktigaste resurs, den hallucinogena krydda som gör rymdfart möjlig. Kryddan är en analogi till våra öknars svarta guld, oljan, men även den mexikanska kaktusdrogen peyote. Grundkonflikten i berättelsen är hur konkurrerande feodalhus kämpar om monopolet på kryddutvinningen, samtidigt som de försöker driva bort urbefolkningen fremerna från öknens kryddfält.
Det är svårt att inte slås av en kognitiv dissonans när man i biofåtöljen översköljs av tre timmar romantiserat gerillakrig i öknen. Det är sällan en storfilm från Hollywood hamnat så fel i tiden. Eller så rätt. Samtidigt i världen utanför salongen bombas Gaza till ruiner, Mellanöstern står på randen till ett nytt regionalt krig, oljepriset skenar i höjden och världshandeln genom Suezkanalen blockeras av jemenitiska ökenrebeller.
Författaren Frank Herbert fick idén till Dune när han på 1950-talet arbetade med ett reportage om det amerikanska jordbruksdepartementets experiment för att stoppa ökenspridningen i Florence, Oregon. De enorma sanddynerna svepte fram i långsamma vågor på flera hundra meters höjd och kunde sluka städer, vägar och odlingar. Departementet försökte plantera ut resistenta grässorter för att binda dynerna. Dessa odlingar i öknen imponerade på Herbert och den ekologiska insikten inspirerade honom att skriva romanen.
I Herberts Dune (1965) är drivkraften hos det inhemska fremenfolket att försöka terraforma ökenplaneten. De försöker ställa om till ett grönt paradis genom att bygga upp underjordiska vattenreservoarer och odla fram allt mer komplexa ekosystem. Första bokens appendix är ett tidigt ekologiskt manifest. ”Syftet är enkelt: att bibehålla och producera koordinerade mönster av större och större mångfald. Liv förbättrar det slutna systemets förmåga att upprätthålla liv. […] Hela landskapet blir levande, fylls med relationer, och relationer inom relationer”, skriver Herbert.
Föreställningen att öknen ska blomma och ge liv är ett vanligt religiöst motiv. Efter Moses uttåg ur Egypten regnade det livgivande manna från himlen, ”himlens bröd”, under de israeliska stammarnas ökenvandring. Profeten Jesaja förkunnade i Gamla testamentet att öknen ska ”blomstra som en lilja”, av ”förbränt land ska bli en sjö” och där ökenhundar vilar ”skall växa gräs” när Guds rike kommer. Vägen genom öknen kan leda till Edens lustgård eller det utvalda landet, den oas eller stad i öknen där det råder överflöd. Öknen är platsen att fly eller göra sin exodus till, där man kan söka räddning från förtryck. I det mest karga och obeboeliga kan frälsningen finnas.
Öknen är profeternas plats snarare än prästerskapets, de monoteistiska religionernas födelseort. Bibelns profeter får sina visioner och möter sina demoner i öknens vildmark. Den karga tillvaron utanför civilisationen är den prövning som föregår erfarenheten.
I Frank Herberts bok är det arvtagaren Paul Atreides från ett besegrat feodalhus som söker skydd i öknen. Där får han visioner om sin jihad och återvänder som profet. Som ökenplanetens messias leder han fremenfolket i en kamp mot imperiet för att förverkliga deras dröm om en grönskande planetär lustgård. Herberts bok är en varning mot att följa profeter, berättelsen om Paul Atreides är en mörk historia om fall, folkmord och korruption. Bokserien bär mer drag av Gudfadern än Sagan om ringen eller Stjärnornas krig.
Aidan Tynan tar sig i The desert in modern literature and philosophy (2020) an att teckna öknens betydelse i den filosofiska historien. När Friedrich Nietzsche i Så talade Zarathustra (1883) låter sin profet Zarathustra förkunna Guds död och början på nihilismens tidsålder förs temat fram i en ökenmetafor. ”Den växer, öknen, ve den öknar gömmer!” diktar Zarathustras mörka skugga som följer efter profeten genom ödemarken. Det är moderniteten som Nietzsche beskriver som en växande andlig öken. Meningslösheten breder ut sig i tillvaron och värderingarna förlorar betydelse. Från Nietzsche tar den tyske filosofen Martin Heidegger över ökenliknelsen, hur människan som varande i världen upplever en känsla av att inte höra hemma. Vi upplever oss vara hemlösa i och separerade från världen. ”Afrikanska Sahara är bara en form av ödemark. […] Ödeläggelsen kan jaga oss överallt på det mest ickejordiska sätt, genom att hålla sig dold. Ödeläggelse betyder inte bara att sjunka ned i sanden”, skriver Heidegger i sina lektioner om tänkandet.
”Öknen kan inte växa mer, den är överallt. Men den kan fortfarande tränga djupare”, skriver aktivistkollektivet Den osynliga kommittén i Nietzsches och Heideggers anda. Nihilismen har i senkapitalismen blivit existentiell, den gör oss till främlingar för både varandra, för oss själva och platsen där vi bor. ”Öknen är världarnas fortskridande avbefolkning – den plats där vi lever som om vi inte tillhörde denna värld”, skriver de.
Men en annan filosofisk tradition betraktar öknen mer i Frank Herbert och Dunes anda, som den utsida som motståndet kan utgå ifrån. De franska poststrukturalistiska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari beskriver öknen, ödemarkerna och stäpperna som de nomadiska folkens plats, där de bildar samhällen som hindrar statsmakten från att spridas. Deleuze och Guattari ser nomadismen som ett varande i världen som bryter med en fixerad plats och rum. Kännedomen om öknen kräver en särskild form av erfarenhet av territorier. Det behövs en nomadkunskap för att veta hur man kan förflytta sig över de rörliga sanddynerna, hitta nya vägar som leder till nästa oas och veta hur man tar sin karavan genom svåra omständigheter och med knappa resurser.
”Nomader bebor dessa platser, han förblir på dem och han får dem att växa, ty det har visats att nomaden skapar öknen lika mycket som han själv skapas av den”, skriver de i Tusen platåer (1980). För att beskriva förflyttningen i öknen citerar Deleuze och Guattari gerillakrigarnas rörelse över sanddynerna i Herberts Dune. ”Han gick med den slumpartade gång som alstrade endast de ljud som var naturliga i öknen. Inget i hans gång skulle indikera att mänskligt kött förflyttade sig. Det var ett sätt att gå så djupt rotat i honom att han inte behövde tänka på det. Fötterna gick av sig själva, utan någon urskiljbar rytm.”
Sven Lindqvists essäer om Sahara, böckerna Bänkpress (1988), Ökendykarna (1990) och Utrota varenda jävel (1992), är en litterär undersökning som påbörjas när han bestämmer sig för att förverkliga sin barndomsdröm och göra en ökenresa i Sahara. Han följer i spåren på ökenpiloten Antoine de Saint-Exupére, författaren till Den lille prinsen (1943). ”Det som gör öknen vacker, sade den lille prinsen, är att den någonstans gömmer en brunn”, skriver de Saint-Exupére i sin fantasifulla barnbok. Lindqvist hyr en skruttig bil och följer oaserna, karavanvägarna och brunnarna genom Saharaöknen och berättar dess historia. Det blir en berättelse om brunnsdykararna, öknens hjältar, som hade som uppgift att gräva ut och rensa brunnar, för att skapa plats för liv. Men om Lindqvist förväntar sig öknen öde och tom, påpekar Judith Kiros i ett nyskrivet förord (2020) till de första två romanerna i sviten, finner han det i stället ”bebott, ockuperat och militariserat”.
Hans ökendrömmar grusas och han finner sanden dränkt av blod och olja. Lindqvist målar i essäerna fram den europeiska kolonialismens massakrer, gestaltade av de lik som dumpades i brunnarna för att göra byarna obeboeliga. Han beskriver sahariernas antikoloniala beduinkrigare som hårdnackat bekämpade fransmännen och spanjorerna. Lindqvist möter deras arvtagare i gerillarörelsen Polisario i det av Marocko ockuperade Västsahara. Men Lindqvist berättar även om de udda existenser i Europa som sökte sig till de laglösa områdena i kolonialismens utmarker för att kunna leva ut sin homosexualitet, om de prostituerade, transpersoner och queera som gömmer sig i öknen.
Handelsvägarna och karavanerna i Saharaöknen och på arabiska halvön fyllde en viktig betydelse för världsmarknadens framväxt. På kamelryggarna byggdes de leder upp som förband öst och väst, nord och syd. Bygget av Suezkanalen mellan Medelhavet och Röda havet i mitten av 1800-talet öppnade östra Afrika för europeisk kolonialisering och blev en central led för världshandeln. Oljefyndigheterna som upptäcktes i öknarna under 1900-talet blev blodomloppet för den globala fossilkapitalismen och oljeledningarna centrala sabotagemål för de antikoloniala rörelserna, vilket Andreas Malm lyfter fram i How to blow up a pipeline (2021). Dagens öknar är centrala för kapitalismen samtidigt som de hotas allt mer av den globala uppvärmningen, vilket också gör dem till geopolitiska konfliktzoner. Precis som i Dune.
Herbert och Villeneuve ansluter sig till en lång rad ökenskildrare, från profeten Jesaja och Moses, Nietzsche och Heidegger, Deleuze och Guattari till Sven Lindqvist. I öknen fann de eremiterna, profeterna, de flyende kättarna, de utstötta européerna, de upproriska beduinkrigarna, handelskaravanerna, nomaderna och kolonisatörerna. De fann livet och liken. Den tomhet, den utsida de sökte var misstänkt likt vår egen civilisation, vår civilisations mest brutala och nihilistiska sida. Öknen, såväl Saharas som Dunes, tvingar oss att se vår historia och världspolitik utifrån, med andra ögon. Filosofiskt ärliga, västerländskt naiva och hallucinogent blåa ögon.