Feminismen har aldrig varit enhetlig. Och det har alltid varit dess styrka. Diskussionen har internt ofta varit het och hård mellan olika strömningar, men oftast fört feminismen som helhet framåt.

Oftast. Men ibland har den vänt sig inåt i en självdestruktiv tendens. Feminismen har ätit sig själv. Den feministiska rörelsen började diskutera fenomenet redan i början av sjuttiotalet. I en självutlämnande artikel i Ms Magazine beskrev 1976 den amerikanska tongivande feministen Jo ”Joreen” Freeman i artikeln ”Systerskapets mörka sida”, den förtals- och utfrysningskampanj som hade pågått mot henne och som helt knäckt henne. Denna form av psykiska misshandel internt i en rörelse kallade hon ”trashing”. Trashingen riktades mot den feministiska rörelsens mer framträdande talespersoner eller skribenter, oftast kombinerade med anklagelser om karriärism, svek eller maktfullkomlighet. En intern maktkritik som eskalerade bortom alla proportioner. Trashingen kom alltid underifrån och riktades uppåt, som ett karaktärsmord som bröt ner personens integritet och fryste henne ute ur alla sammanhang. “Systerskap är kraftfullt: den kan döda systrar”, konstaterade feministen Ti-Grace Atkinson lakoniskt.

Diskussionen om trashing har fått en ny aktualitet de senaste åren. Framväxten av sociala medier har gynnat spridandet av en feministisk diskussion och givit röster åt dem som sällan hördes eller fick plats i den tidigare. Men den har också bidragit till trashingkulturens spridande. Framför allt handlar det om en krock med den feministiska taktiken med ”call-outs”, det vill säga offentliga påpekanden och synliggöranden av förtryckande eller privilegierade beteenden. Callouts har en positiv ambition, att synliggöra och bemöta nedvärderande kommentarer. Calloutsen kommer ofta underifrån och riktas uppåt.

Problemet uppstår när calloutsen går över styr och blir trashing. Många varnande röster har höjts. Flavia Dzodan varnade på bloggen Tiger Beatdown hur calloutkulturen, trots de ofta haft en positiv och god ambition till sin början, börjat skapa ett förgiftat klimat på Twitter, blivit en dokusåpaifiering av det feministiska samtalet, med drev efter blod. Skribenten Sarah Ditum påpekar att åsikter lätt förvanskas i calloutsen och varnar för att det blir personen snarare än handlingen som angrips. I dreven får den utpekade inte chans att försvara sig, utan bara be om ursäkt eller utestängas och utfrysas. Bloggaren Gappy Tales påpekade att de livligast deltagande i dreven ofta inte var de ickepriviligierade som var drabbade, utan andra så kallade ”allierade” i samma position som den som kritiserades, där deltagandet i drevet blev en chans att själv stå fri från kritik.

Calloutförsvararna har hävdat att de förtryckta har rätt till sin vrede och inte behöva anpassa sig till någon ”god ton” på nätet, och att det inte går att förtrycka någon uppåt. Men det behövs inte fler än några få personer för att starta ett drev som kan knäcka även härdade feministiska skribenter och debattörer. Bara för att en person har mindre samhällsprivilegier betyder inte det att många i ickeprivilegierade i grupp är maktlösa.

Kan ett befriande redskap bli förtryckande? Vi kan dra en parallell till synliggörandet av härskartekniker, en form av callouts som använts i sociala rörelser i Norden. Som ung aktivist höll de äldre feministerna föredrag för oss om Berit Ås så kallade fem härskarteknikerna. Härskarteknikerna var ett benämnande av de informella maktmetoder som ofta användes i föreningslivet och samhället för att hålla kvinnor nere. Vi lärde oss rätt snabbt att det fanns en sjätte härskarteknik: att kunna tysta någon genom att påpeka vilka härskartekniker personen använt. I bästa fall fungerade medvetenheten om härskarteknikerna som ett synliggörande hur maktrelationer verkade i en grupp. I sämsta fall blev påpekandet om härskartekniker ett sätt att tysta personer, ett effektivt och okritiserbart maktmedel som inte gick att argumentera emot.

Den diskussion som pågått under några år i USA och Storbritannien har nu kommit hit. I en krönika i ETC beskriver feministen Kajsa Ekis Ekman de hatdrev hon utsatts för, både från en aggressiv höger – men också i form av interna trashingkampanjer mot henne på grund av en lösryckt mening i en av hennes böcker (med rätta) kritiserades för att vara nedvärderande mot transkvinnor. I ett drev i sociala media gjordes försök att bannlysa länkningar till hennes texter, hennes arbetsgivare utsattes för påtryckning att sparka henne och föredragshållare att avboka henne. Åsa Linderborg tog i Aftonbladet drevet som exempel på hur calloutsen höll på att utvecklas till åsiktspoliser som kvävde en nödvändig debatt snarare än att föra den framåt.

För problemet med calloutkulturen och trashingen är att den skapar inga öppningar för fortsatt diskussion, bara brännmärkningar och uteslutningar. Rätt hanterade konflikter är bästa sättet att utveckla en rörelse. Varje motsättning kan fungera berikande för feminismen. Men det kanske kräver att vi lägger de giftiga nätgrälen åtsidan för en stund och ordnar möten där vi sitter öga mot öga och pratar. Även med de feminister (eller antirasister, eller vänsteraktivister) vi inte håller med eller till och med kritiserar. Endast så kan vi bemöta den självdestruktiva tendensen inom feminismen.