[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

Våren 2004 avslutades Disobbedienti som projekt i Italien. Bakgrunden till beslutet var att den bredare rörelse, globaliseringsrörelsen och krigsmotståndet – som en kampcykel hade ebbat ut och sågs som en avslutad kampfas. Den enhetliga identiteten som ”Disobbedienti” löstes upp en mer mångfacetterad rörelse i sina singulära beståndsdelar av sociala center, solidaritetsnätverket Ya Basta, kommunikationsstrukturen Global, prekariat-kampanjer, migrantstödtjänsterna Melting pot och husockupationer. Följande uttalande i fem delar, som succesivt kommer att läggas upp här, utvärderar Disobbedienti Nordöst (Padua, Venedig, Trieste) sin analys och strategi att arbeta i globaliseringsrörelsen och antikrigsrörelsen, genom konfliktpraktiken ”social olydnad”. Här följer första delen av fem:

När vi tänker på konceptet ”rörelse” kan vi bara göra det som ett biopolitiska begrepp. Rörelsen är inte skiljd från livet. Den är i grund och botten ett biopolitiskt uttryck och som definierar sig utifrån att förändra just bios dynamik – av just denna konkreta livsform – för att komma till ett ifrågasättandet av den sociala och politiska dynamiken. Rörelsen som ett biopolitiskt uttryck följer inte en linjär tid. Den rör sig likt naturen på ett cykliskt sätt. Och det är den cykliska tiden som visar på rörelsens faser.

Rörelsens cykler skiljer sig inte bara i intensitet, dess förenade kapacitet och uttrycksformer utan även i aktionsprioritet. I slutändan är cyklerna eller rörelsernas faser helt klart länkade till den styrande kapitalismens (idag i sitt imperiala uttryck) cykler eller faser och dess kriser. Som en biopolitisk dynamik definierar sig rörelsen som ett globalt svar på den nyliberala exploateringen och förödelsen, inom de strukturella kriserna för maktutövandets mekanismer. Rörelsen är ett globalt möjligt rum, inom vilken subjektivitet, rörelserna och nätverken praktiserar ett ömsesidigt korsbefruktande och i konfliktutövandet experimenter med praktiker och kraftansamling. Det imperiala maktutövandet långa kriscykler, som idag framträder som strukturella, kan motsvara rörelserns långa cykler. Men enbart detta konstaterande räcker inte, då finns risken att återfalla till en vetenskaplig objektivism och determinism: det globala kapitalistiska kristillståndet gynar helt klart öppnandet av ett socialt och politiskt rum för rörelsen, som är ett alternativ och i konflikt med makten, men detta kan aldrig upphöjas till ett objektivt och automatiskt fakta. Determinationerna och de subjektiva påtryckningarna är avgörande i denna beskrivning. Förmågan att avläsa tendenser som affirmeras inom de långa kriscyklerna, är en verkliga förutsättning i vilken konflikten för en radikal omvandlingen av det existerande kan affirmeras och multipliceras. Även om faserna fortsätter att växla och tiden har en cyklisk rytm, går det inte att tvivla på faktumet att vår tid kännetecknas av en stor tragedi: det globala permanenta kriget. Att kriget var en av de möjliga varianter som kunde framträda ur den komplexa nyliberalism, var redan förväntat inom analyserna av den globaliserade kapitalismens imperiala karaktär.

Utgångspunkten var nyliberalismens nödvändighet av ett heltäckande regeringsutövande över världsmarknaden, där affirmerandet av kriget var ett strukturellt och organiskt vilkor för processen av imperialt konstitutionerande. Kriget har blivit en permanent ordnande faktor för världsherraväldet, ett inslag som är omöjligt att klara sig utan för att på olika plan kunna utöva den imperiala suveräniteten. Det senaste deceniets historia förekommer detta i tre huvudsakliga varianter, som många gånger stått i motsättning till varandra: ”internationella polisinterventioner” med syftet att upprätthålla de nuvarande internationella rättigheterna, legitimerade genom FNs säkerhetsråd omänskliga uttalanden; ”det humanitära kriget”, som Nato utför och som först i efterhand får FNs stöd, som en europeisk och reformistisk gest på konfliktens teater, och slutligen ”det preventiva kriget”, som baseras på USAs unilaterala val, utifrån det amerikanska totala politiska och militära herravälde, med starka förbindelser till företagen och de nykonservativa affärsgruppernas ekonomiska intressen.

Men det gemensamma draget i den komplexa nyliberala påförandet är den fullständiga sammanblandandet mellan yttre och inre krig, hur krigsapparaten i aktion förvandlats, dess konstanta närvaro i varje hörn av världen och hur man hanterar den som en normal kontrollapparat. Militärutövande blir polisiärt och samtidigt förändras polisens uppgifter – vilket även går att se på deras utrustning – från att bara vara intern kontroll och repression till att insättas i, tränas och anpassas till de nya krav som ligger i nivå med det ”interna kriget” som den permanenta och globala konfliktdimensionen påför.

Erfarenheten från Genua gav oss möjligheten att även i kronologiska datum slå fast dessa förvandlingar: karbinjärernas attacktrupper som släpptes lös mot G8-demonstranterna och som rent formellt blev den fjärde väpnade styrka under D`Alemas ledning, byggde vidare på de olika tidigare erfarenheterna som de fått i Somalia och Kosovo och är den orginalkärna som Multinational Specialized Unity (MSU) som idag ockuperar Nassirya skapades ur. De är inte ensamma. De nya europeiska ”antiterrorism”-direktiven, mandaten för internationella arresteringar och de internationella tribunaler, skapades med ursprungssyftet att försvara de mänskliga rättigheterna (som i pilotfallen Pinochet-Garzon och Milosevic-Del Ponte). Men alla dessa aspekter och nyupprättandet av denna brottsbekämpning på en världsomfattande nivå, bevisar hur krigstillståndet påfört mer generella restriktioner av både kollektiva och individuella rättigheter och friheter. Kriget är globalt i rummet och permanent i tiden, det representerar inte en övergångskonjunktur eller är bara något förknippat med mellanimperialistiska konflikter och jakten på råvaror, som kapitalet alltid har ägnat sig åt, utan snarare den nya nivån av produktion och påförande av styrning på mänskligheten, att vara tvungen att lyda världsmarknadens regler. Kriget antar här i grund och botten sin karaktär av imperialt ordnande: den står över och upphäver den tidigare existerande internationella rätten och överdeterminerar de enskilda nationalstaternas konstitutioner, som dessa stater blir garanterade igenom den politisk-militär interna kontrollen av den ekonomiska ordningen, härledd från de övernationella institutionerna och makterna som inte är demokratiskt legitimerade. Men som allt visat, framkallar styret av världshandeln och den imperiala konstitutionen inte bara konflikter mellan olika teorierna om hur denna övergång ska styras, utan de tvingas också överallt ta med en ”besvärande” faktor i räkningarna: undandragandet, vägran och revolterandet från stora delar av deras undersåtar.