Ett praktiskt lexikon för den italienska effekten, en konferens i Sydney om influensen från det radikala Italiens det senaste årtiondet.
Från 70-talets italienska laboratorium till det globala laboratoriet för en politik mot krigets former.
Det finns en effekt av globaliseringen som varken dess mest entusiastiska förespråkare eller dess mest apokalyptiska kritiker lyckas att klart tydliggöra: det är vad den ger upphov till på tankeplanet. Precis som på andra plan, säger teknologin oss mycket men inte allt. Vad vi står inför är inte bara en förbättrad enkelhet att kommunicera och sprida idéer, källor och texter. Med utbytet av erfarenheter och direkta kontakter med människor, kontexter, platser, tider och andra tillfällen, uppkommer ett annat tankeproduktionssätt. Tvärtemot de vanliga föreställningarna, är denna effekt varken en av mild homogenisering eller en enkel kontamination. Snarare är det en riskfylld men fruktbar förskjutning som förändrar perspektiv, ändrar dimensioner, betonar förbisedda egenarters betydelse, tvingar fram en rå konfrontation med ”det andras” obekanta former, och befriar mentala associationer som har hållits under ytan. I Sydney, under en internationell konferens tillägnad den ”italienska effekten” på radikal politisk teori skedde allt detta delvis tack vare den ”globala stadens” välkomnande miljö, i vilken multikulturella utbyten och översättningar (lingvistiska, politiska och konstnärliga) både är en dygd och en vardagsnödvändighet.
Konferensen organiserades av fem forskare från ett konsortium bestående av fyra universitet, av vilka alla har ett intresse i den italienska politiska och intellektuella miljön: Brett Neilson (som jag skriver tillsammans med), Ilaria Vanni, Michael Goddard, Melinda Cooper och Timothy Rayner. Vad som stod på spel var försöket att verifiera hypotesen att ett skifte är på väg, i från den utbredda influensen av fransk teori (Foucault, Deleuze, Derrida) i de australiensiska politiska studierna – och mer allmänt i den angloamerikanska världen – över till ett intresse för italiensk teori eller, för att vara mer exakt, vad organisatörerna valt att kalla ”radical Italian thought” efter titeln på Michael Hardt och Paulo Virnos bok. Dessa teorier omfattar allt från 60-talet och 70-talets operaismo, 90-talets postoperaismo till cyberkultur och teorier om sexuell avvikelse (sexual difference) – kort sagt, arbetet som kom ur det italienska ”politiska laboratoriet” från 1968 och framåt. Dessa teorier har nu aktualiserats och nyformulerats i kölvattnet av den världsvida framgången för Hardt och Negris Empire, det internationella anseende Agambens arbeten fått (i Australien har speciellt temat om koncentrationslägren använts för att förstå det historiska traumat om relationen mellan aboriginals och det politiska traumat kring behandlingen av flyktingar), Internet och mediaaktivismens exploderande politiska potentialitet (särskilt på en kontinent där, mer än någon annanstans, Internet har betytt ett kvalitativt språng för kommunikation och förbindande) och uppmärksamheten riktad mot den italienska feminismen (som är mer levande här än på andra platser tack vare den starka närvaron av italiensktalande kvinnliga forskare på universiteten).
Denna händelse, vilket du kommer få se, riskerade att resultera i bara en tolkning och idealisering av ett politiskt och teoretiskt arvegods. Detta skulle ha varit tacksamt för oss i Italien där det fortfarande finns en tendens att stämpla 70-talet som ett förbannat årtionde, radikala tänkare som ”ondskefulla lärare”, skillnadens feminism som en esoterisk strömning och så vidare. Men detta skulle inte varit särskilt användbart för att skapa ett fruktbart utbyte med nutiden. Som tur är gjorde förskjutningens effekt detta jobb åt oss, och fungerade för att sätta det italienska laboratoriet som utgångspunkt för ett nytänkande av politikens nödvändighet idag (i en global situation som redan har gjort premisserna som den ”radikala italienska teorin” utgick ifrån på 90-talet föråldrade). Trots valet som snart ska ske (australiensiska valet är den 9 oktober och är en tävling mellan Howard och Latham, som liknar Bush och Kerrys kampanjer), är det ”postrepresentativ politik” som är det som står högst i kurs, inom den levande intellektuella kontext som forskarna och studenterna i Sydney skapat. I detta hänseende är det som återknyter mest hem från krigets teater inte bombandet av den australiensiska ambassaden i Jakarta utan den antropologiska katastrofen som visar sig dagligen med bilder av tortyr och halshuggningar.
Genom att byta årtionde och byta scen, förändras också tonen i den antagonistiska politiska teorin. I en värld där Imperiet återupptäcker flaggor och nationalistisk politik, där det postmänskliga visar sig som omänskligt, cyborgen inkarnerar sig själv som kamikazie, och soldaten Lyndie England torterar irakiska fångar med ett koppel, kan vi fortfarande ställa Spinoza mot Hobbes, hålla på en mängdens framtid som aldrig korsats med det negativa, hålla begärets politik vid liv, lita på kommunikationsteknologier och virtuella mötesplatser eller hitta ett värde det sexuellt avvikande? ”Panoramat har förändrats”, säger Franco ”Bifo” Berardi (som också har skrivit om konferensen på www.rekombinant.org) och han tar som exempel upp Internet, mediaaktivismen och teorin om kognitariatet.
90-talets teknologiska optimism stöter nu på en dubbel gräns: betonandet av den virtuella kommunikationen sker på bekostnad av kroppen och betonandet av infosfären sker på bekostnad av psykosfären. Kroppslighet, sexualitet, sensualitet, kontakt, känslosamhet och det omedvetna psykiska bearbetandet av information har i den kognitiva makten och den blixtsnabba kommunikationens namn fått packa ihop och ställas in. Det är först nu som kroppen, känslorna och sexualiteten kommer med beräkningen. Från krigets teater och den förmedlade uppsättningen av en fantasins politik, manipuleras vi ovanifrån. Medan samtidigt är vi underifrån oförmögna att svara med praktiker som är lika kapabla att mobilisera förståndet och det omedvetna, diskurser och passion, kropp och sinne.
Har brottet mellan kropp och språk, begär och rationalitet (från vilken den moderna politiken har livnärt sig sedan dess födsel) också lyckats att implantera sig i den alternativa postmoderna politiken? Risken finns, och det är samma risk som feminismen upptäckte, åtminstone i den italienska rörelsen, redan från starten när den bröt med den politiska 68-generationen genom ett feministiskt exodus. Hur mycket intressantare blir det att tänka denna brytning, dess effekter och möjligheterna till en förnyad dialog mellan kvinnor och män från denna politiska generation och den som formas nu. Det är en historia som delvis är skriven men som helhet fortfarande måste skrivas. Utgångspunkten måste vara de lingvistiska kontaminationer som rör sig mellan ”radikal teori” och teorier om sexuell avvikelse, men som ändå misslyckas med att förringa avståndet mellan två avgörande och förbundna punkter: synen på subjektivitet och förändringens praktiker. Det är inte en slump, eller så verkar det för mig, att det i Sydney, med ett mildare klimat än i Italien (även i förhållande till politiskt och intellektuellt utbyte mellan kvinnor och män), är några angelägenheter som visar sig vara gemensamma: Behovet att placera kroppen i första rummet. Och behovet att diskutera kärlekens politik. Men då inte (eller inte enbart) som i Vietnam-tidens lekfullt modiga paroll ”make love, not war”. Utan med en medvetenhet om att kärlekens expropriationskraft är den enda som är kapabel att motsätta sig våldets expropriationskraft, och vända ömtåligheten och utsattheten i våra ”prekära liv”, som Judith Butler kallar dem, till en relation med varandra snarare än dess förintelse.
/ Ida Dominijanni
Italian effect-konferensen på Sydney-universitetet, 9-11 september 2004