Den nya takliften är på plats i badrummet. Äntligen kan han bada igen – det bästa han vet. Efter att min brukare brutit benet tvingades vi ta ett långt uppehåll, då det blev för svårt att få över honom i badkaret. I stället gick vi över till duschstol.

Att få en lift var inte enkelt. Det krävdes utredningar och överväganden. Var bad verkligen nödvändigt för hälsan? Behövde hans kropp det? Kunde inte vi assistenter göra liftens jobb med våra egna kroppar?

Liften är en liten seger. För honom – och för oss. Men också en förlust. Ett tecken på att hans kropp håller på att förfalla. Och att våra kroppar gör detsamma. Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar. Den sänkbara sjukhussängen, badrumsliften, elrullstolen – alla de tekniska hjälpmedlen höjer hans livskvalitet och skonar våra kroppar. Men de förändrar också vårt arbete. Tidigare var det kropp mot kropp. Nu står en maskin emellan oss.

Jag började arbeta extra i hemtjänsten redan i gymnasiet. På helger och somrar gick jag hem till pensionärer i Hässelby Gård, städade, handlade och delade ut matlådor. När jag var 25 började jag arbeta nätter som personlig assistent åt min moster.

I sjutton år jobbade jag nätter – en påfrestning både fysiskt och mentalt. Att leva så nära en nära släktings dödsångest, nattliga panik och andningsnöd slet hårt. Omställningarna mellan nattarbete och dagliv blev allt svårare.

Sedan kom döden. Ett litet sår blev till blodförgiftning. Min mosters kropp gav upp, även om sinnet fanns kvar. Hon sjönk in i en allt djupare sömn. Jag fick ta beslutet på sjukhuset att stänga av hennes livsuppehållande maskiner och se henne ta sina sista andetag. Det knäckte mig.

I en text jag skrev efter hennes död försökte jag beskriva den ”moster-maskin” vi hade blivit under våra år tillsammans: hur vi assistenter, apparaterna och min moster kopplades samman i en noggrann koreografi.

Moster-maskinen var inte bara tekniska apparater, respiratorer, andningsmaskiner, hostapparater, slemsugar, lyftar, syremätare och termometrar. Det var också hela sammankedjandet av arbetare, personliga assistenter och släktingar, som blev beståndsdelar i moster-maskinen. Som beståndsdel i moster-maskinen var vår uppgift att sköta moster-kroppen; både den levande fysiska och den tekniska maskinkroppen. Vi kopplade samman sugar och halsar, respiratorer och sömn, halskanyler och andning. Varje apparats larm kopplades direkt till våra hjärnor, skapade automatiska reflexer som fick oss att agera snabbare än tanken.

Efter hennes död svor jag att aldrig mer arbeta som personlig assistent. Jag skulle få en normal dagsrytm, träna regelbundet och sova ordentligt. Det höll i fem år. Sedan var jag tillbaka. Ett erbjudande jag inte kunde säga nej till: att arbeta med vänner, ta hand om en fin kille på en fantastisk plats. Jag trivdes, blev kvar. Ett flexibelt deltidsjobb som gav ekonomisk trygghet nog att våga satsa på frilansskrivandet.

Hos min moster tänkte jag mycket på hur maskinerna formade oss, hur vi blev bihang till en cyborg-kropp. På mitt nya jobb var det annorlunda – här var det hud mot hud igen, ett fysiskt omsorgsarbete. På många sätt liknade det kapitalismens urform: samverkande kroppar.

När Karl Marx i Kapitalet beskriver fabriksproduktionen börjar han med samverkan – införandet av ”samarbete mellan ett större antal arbetare på samma tid och i samma lokal.” Men det nya var inte lokalen utan arbetsdelningen: uppdelningen i olika moment, sammanförda till en produkt. Samverkan ökade produktiviteten: fem förenade arbetare skapade mer än fem isolerade. Detta är en av kapitalismens hemligheter, hur arbetsköparen får ut mer ur en samverkad arbetsstyrka, men bara betalar individuella löner.

Assistentjobb fungerar på samma sätt: vi samverkar i ett arbetslag för att ta hand om en brukare. Att lyfta kroppar manuellt till och från sängar och toaletter är tufft. Det krävs att man lyfter långt ut från kroppen, i sneda vinklar. Att använda ben och armar i stället för rygg. Alla som är med och lyfter måste veta vad som ska göras, annars får någon ta smällen i sin kropp. Assistentlaget måste skola upp varandra, få in de nya i en gemensam intränad arbetsrytm. Som när den väl sitter, blir till en koreograferad föreställning. Maskinerna förändrar inte detta – de blir bara nya lemmar i dansen.

Men assistentyrket kan inte reduceras till kroppar i samverkan. Omsorgen är också affektiv: att bära, trösta, hålla i famnen, läsa känslor. Här räcker inte Marx längre till.

Den här vintern fick jag anledning att fundera på det. Dansaren och koreografen Philip Berlin bjöd in mig att delta i hans dansföreställning med teoretiska interventioner. Han och hans dansare visade upp utdrag ur ett kommande verk de jobbade med och jag pratade om filosofen och marxisten Paolo Virnos syn på dansen som virtuost arbete. Virno vidgar, bänder och vrider på det kroppsliga arbetet som begrepp genom att läsa Marx mot Aristoteles.

Aristoteles skilde i Den nikomachiska etiken på arbete (poiesis) och politiskt handlande (praxis). Arbete verkar på naturen, och leder till en slutprodukt som finns kvar när verktygen lagts ned. Om en snickare hugger ned ett träd och bygger en stol fortsätter den att existera i världen.

Praxis är däremot ett handlande inför publik, som upprättar en relation. Som när en filosof ställer sig på torget och agiterar inför en folksamling. Handlingen inte skild från målet, och ingen slutprodukt finns kvar efteråt, precis som när en dansare eller pianist uppträder. Virno benämner denna aktivitet att upprätta en relation till en publik virtuositet.

Virnos poäng är att denna uppdelning i dag har fallit, att arbete nu både har en skapande och virtuos sida. I allt fler yrken är relationsskapandet en central del. Kanske var jag inte fel ute när jag efter min mosters död beskrev assistentarbetet som en dans mellan kroppar och maskiner.

Omsorgsarbete och reproduktivt arbete – som feminister länge påpekat – handlar om att skapa relationer: intimitet, ömhet, omsorg, trygghet. Det är virtuost arbete. Assistentarbetet kräver ordlös kommunikation, lyhördhet för minsta gest eller grymtning. Alla som varit småbarnsförälder eller djurägare vet vad det handlar om.

Det speciella, säger Virno, är att vi själva är våra produktionsmedel: våra kroppar, sinnen och affekter. Vi äger våra arbetsredskap, men när vi arbetar åt andra sker ändå en separation, en alienation. Tröttheten efter ett arbetspass handlar inte bara om kroppen – utan om sinnet som slitits för någon annans behov. Ena stunden i assistentmaskinen, andra i hemmafabriken med familjen. Gränsen mellan det reproduktiva hemarbetet och lönearbetet blir därför också allt suddigare.

Mina feministiska vänner ler när jag klagar över min assistansalienation. Välkommen till kvinnornas värld, säger de. Vi har en uppsjö kunskap och teori du kan få tillgång till. Om reproduktionen av livet, som kapitalismen inte klarar sig utan. Saker som Marx aldrig berättade för dig.

Publicerad i Flamman 1 maj 2025